Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42

1921-05-24 · 106 sidor, varav 100 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 100 av 106 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1921:42, Konstitutionsutskottets memorial Nr 42

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1921 kl. 10 f. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet kava på därom hos vederbörande gjord,

framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10

januari 1920 till och med den 9 januari 1921 i statsrådet förda protokoll,

nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1920 till

och med den 7 januari 1921;

justitieärenden från och med den 16 januari 1920 till och med

den 31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1920 till

och med den 7 januari 1921;

lantförsvar särenden från och med den 12 januari 1920 till och med

den 30 juni samma år;

sjöförsvarsärenden från och med den 16 januari 1920 till och med

den 30 juni samma år;

för sv ar särenden från och med den 9 juli 1920 till och med den 7

januari 1921;

civilärenden från och med den 12 januari 1920 till och med den

30 juni samma år;

socialärenden från och med den 2 juli 1920 till och med den 7

januari 1921;

kommunikationsärenden från och med den 2 juli 1920 till och med

den 7 januari 1921;

finansärenden från och med den 16 januari 1920 till och med den

7 januari 1921;

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 käft. (Nr 42.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1920 till och med

den 7 januari 1921;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1920 till och med

den 7 januari 1921; samt

handelsärenden från och med den 2 juli 1920 till och med den 7

januari 1921.

Dessutom har, på därom gjord framställning, till utskottet överlämnats

det i statsrådet förda protokoll över utrikesdepartementsärenden

för den 4 mars 1921 rörande avlåtande till innevarande års riksdag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 angående förvärv av beskickningshus i

London m. m.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse

med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och

nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att

böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen

anmälas, nämligen:

l:o.

Närvarande: Herrar Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i Kälkebo, Strömberg,

Ljunggren, Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Stendahl, Magnusson i Tumhult,

af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund, Sävström, Leander,

Hansson i Gärda, Andersson i Igelboda, Gustafson i Kasenberg och

Karlsson i Vadstena.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 23 april 1920).

Enligt protokollet över utrikesdepartementsärenden den 23 april

1920 hade t. f. ministern i Tokio och Peking, envoyén David Bergström,

som på semesterledighet vistades i Sverige, anmält, att det för hans

fortsatta ämbetsverksamhet skulle vara av största betydelse, att han under

sitt uppehåll i hemlandet finge närmare studera de senaste årens industriella

och kommersiella utveckling därstädes, samt att han för sådant

ändamål hade för avsikt att på olika platser i Sverige konferera med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

3

intresserade industriidkare och köpmän ävensom att besöka olika industriella

anläggningar i landet. Protokollet meddelar vidare, att Bergström,

då dessa konferenser ävensom de resor, som föranleddes av nämnda

studiebesök, företoges i tjänstens intresse, anhållit dels att den tid, som

konferenserna och resorna droge, måtte frånräknas hans semestertid och

att han under samma tid måtte få åtnjuta samtliga med hans innehavande

tjänst förenade avlöningsförmåner, dels ock att reseersättning

måtte honom beredas.

I anledning härav beslöt Kungl. Maj:t enligt sagda protokoll på tillstyrkan

av föredragande departementschefen, att dels förklara, att eu tid

av högst två månader, som envoyén Bergström under då instundande sommar

måtte använda för ovannämnda konferenser ävensom för besök vid

svenska industriella verk och anläggningar, icke skulle inräknas i honom

författningsenligt tillkommande semester, dels berättiga envoyén Bergström

att under den tid, som åtginge för av dessa konferenser och besök föranledda

resor, uppbära samtliga med hans befattning såsom. t. f. minister i Tokio

och Peking förenade avlöningsförmåner, dels ock berättiga envoyén Bergström

att för samma resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning

enligt vederbörande klass i gällande resereglemente. Däremot skulle särskild

traktamentsersättning icke till Bergström utgå.

Av till ärendet hörande handlingar framgår emellertid, att något

Kungl. Maj:ts avgörande i denna fråga icke tillkommit förrän vid en

långt senare tidpunkt. Sedan envoyén Bergström under loppet av sommaren

ingivit räkningar å bl. a. den ersättning han ansåg tillkomma sig

för nu berörda resor, upptogos dessa räkningar till prövning under tidigast

senare delen av oktober. Därvid har uppenbarligen ovisshet rått

i fråga om längden av den tid, under vilken Bergström skulle kunna påräkna

att under dylika resor få tillgodoräkna sig samtliga med befattningen

som minister förenade avlöningsförmåner. I en skrivelse från dåvarande

tillförordnade chefen för personal- och administrativa avdelningen

i utrikesdepartementet till Bergström, daterad den 2 november 1920 och

enligt påteckning expedierad den 4 november, har sålunda meddelats,

att Kungl. Maj:t täckts dels förklara, att en tid av högst femton dagar,

'' som Bergström under sommaren samma år använt för besök vid svenska

industriella verk och anläggningar, icke skulle inräknas i honom författningsenligt

tillkommande semester, dels berättiga Bergström att under

den tid, som åtgått för av dessa besök föranledda resor, uppbära samtliga

med befattningen som minister i Tokio och Peking förenade avlöningsförmåner,

dels ock berättiga Bergström att för samma resor inom

Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra klass i gällande rese
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

reglemente. Någon särskild traktamentsersättning för dessa resor hade,

såsom tillika meddelades, emellertid ej kunnat tillerkännas Bergström.

Sedermera liar emellertid den 24 december 1920 från den ordinarie

chefen för personal- och administrativa avdelningen till Bergström expedierats

en ny ämbetsskrivelse, daterad den 8 november samma år, i vilken

meddelades, att Kungl. Maj:t täckts dels förklara, att en tid av högst

två månader, som Bergström under sommaren samma år använt för besök

vid svenska industriella verk och anläggningar samt för konferenser

med intresserade industriidkare och köpmän, icke skulle inräknas i honom

författningsenligt tillkommande semester, dels berättiga Bergström att

under den tid, som åtgått för av dessa besök och konferenser föranledda

resor, uppbära samtliga med befattningen som minister i Tokio och Peking

förenade avlöningsförmåner, dels och berättiga Bergström att för samma

resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra klass i

gällande resereglemente, varjämte även nu meddelades, att någon särskild

traktamentsersättning ej kunnat tillerkännas honom. Sistnämnda skrivelse

åtföljdes av ett brev till Bergström från nyssnämnde chef för personalavdelningen,

daterat den 20 december och expedierat den 24 i samma

månad. I detta meddelades, att den nya skrivelsen vore avsedd att ersätta

den tidigare expedierade, i vilken den av Kungl. Maj:t Bergström

medgivna rätten att uti sin semester icke inräkna tiden för konferenserna

och resorna bestämts att omfatta endast en tid av högst 14 dagar i stället

för de två månader, som dåvarande utrikesministern Palmstierna ställt i

utsikt, samt att ärendet föredragits under avsändarens semester,1 varför,

då någon anteckning ej gjorts i saken, restiden endast upptagits till 14

dagar. Vidare framhölls, att den oöverensstämmelse, som förelåge mellan

Kungl. Maj:ts beslut i ärendet att icke tillerkänna Bergström något dagtraktamente

för dessa resor och ett tidigare uttalande av. dåvarande tillförordnade

utrikesministern Branting i skrivelse till Bergström av den 18

sistlidne augusti, berodde därpå, att man haft att välja mellan det tilllämpade

förfaringssättet och att bevilja Bergström tjänstledighet under

den tid av två månader, hans informationsresor i Sverige ansågs taga i

anspråk, i vilket fall Bergström emellertid fått avstå tjänstgöringspenningar

under samma tid och endast kunnat åtnjuta dagtraktamente under

12 å 14 verkliga resdagar. »Med hänsyn härtill» — heter det vidare i

detta brev — »syntes det lämpligare att förklara eder hava tjänstgjort

under sagda två månader varigenom ni berättigas uppbära tjänstgöringspenningar

men i stället måst avstå dagtraktamente även för resdagarna.»

1 Enligt utskottet tillhandakommen upplysning åtnjöt vederbörande icke ledighet under april

månad, men väl den 10 september—8 november.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

5

Deri ovisshet, som tydligen ännu i slutet av oktober rått i fråga

om den ersiittning, som skäligen borde tillerkännas envoyén Bergström

för hans informationsresor och konferenser, torde ådagalägga, att något

Kungl. Maj:ts avgörande i frågan icke träffats så tidigt som den 23 april.

Utskottet finner under sådana förhållanden anmärkningsvärt, såväl att

vederbörande föredragande underlåtit att, samtidigt med att för Bergström

vissa förmåner ställdes i utsikt, vilka kunde för statsverket medföra ekonomiska

konsekvenser, utverka ett Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, som

att sedermera protokollet i frågan blivit antedaterat.

På dessa grunder finner sig utskottet böra hos riksdagen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen, dels mot ministern för utrikes ärenden

friherre Palmstierna, chef för utrikesdepartementet vid den tid, då

enligt statsrådsprotokollet beslutet i fråga tillkommit, dels mot ministern

för utrikes ärenden greve Wrangel, chef för utrikesdepartementet vid den

tid, då beslutet enligt tillgängliga handlingar i verkligheten måste hava

kommit till stånd.

a)j

2:0.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i

Kälkebo, Strömberg, K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård,

Bruhn, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, P. S.

Hedlund i Östersund, Sävström, Leander, Hansson i Gärda, Starbäck

och Gustafson i Kasenberg.

\

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 7 januari samt den 4 mars 1921.)

Av ifrågavarande protokoll framgår, att vissa åtgärder under år

1920 vidtagits i syfte att för beskickningen i London tillförsäkra staten

besittningsrätt till annan fastighet i nämnda stad än den hittills förhyrda.

Rörande beskaffenheten av dessa åtgärder erhålles upplysning genom dels

nämnda protokoll, dels till utskottet på begäran överlämnade handlingar,

vilka emellertid, såsom utskottet anser sig böra här meddela, endast successivt

inkommit till utskottet, de sista den 21 maj.

Som bekant hade svenska staten år 1907 för sin beskickning i London

för 15 år förvärvat besittningsrätt till en fastighet nr 73 Portland Place.

Med besittningsrätten följde företrädesrätt att efter besittningstidens utgång

förlänga kontraktet. Såsom i Kungl. Maj:ts proposition nr 153 vid

årets riksdag — bilagd protokollet av den 4 mars — framhålles, befanns

det, sedan beredning i ärendet ägt rum, den 19 februari 1920 lämpligt

att anmoda byggnadsstyrelsen att utse sakkunnigt ombud för att avresa

till London med uppgift att verkställa allsidig utredning, huruvida en för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

nyelse av det hittills gällande hyreskontraktet borde äga rum eller en

annan byggnad anskaffas för samma ändamål. Uppdraget anförtroddes åt

arkitekten i byggnadsstyrelsen T. A. Urat och utfördes av denne under

en resa till London den 15—30 mars.

Av de undersökningar, Grut verkställde, ansåg han det framgå, att

det då använda beskickningshuset icke på något sätt kunde genom

ombyggnad göras fullt lämpligt både till legationslokaler och samtidigt

till bostad för beskickningschefen, och att av i London förvärvbara

egendomar, som han påträffat, endast en, nr 27 vid Portland Place,

uppfyllde nödiga betingelser för ändamålet, varför Grut tillrådde dåvarande

ministern i London att inleda underhandlingar om dess förvärvande.

Ett förslag av Grut till denne att på egen risk köpa huset fortast

möjligt, ansåg sig ministern av olika skäl icke böra följa. Grut åtog

sig då att efter hemresan till Stockholm söka skaffa en garanti för

täckande av eventuellt uppstående förlust för greve Wrangel, därest

denne, efter telegram från Grut, köpte huset. Efter återkomsten till

Stockholm vidtog Grut åtskilliga åtgärder för att främja ärendet. Först

uppsökte han, för att erhålla garant för köpet, eu finansman och framhöll

såsom sin mening, att ingen risk förelåge för den som köpte huset,

även om myndigheterna sedan skulle avslå dess förvärvande till Sverige

såsom legationsbostad, enär egendomsprisen i London vore i stigande.

Då emellertid nämnde finansman tillrådde honom att låta ärendet hava

sin officiella gång genom chefen för byggnadsstyrelsen till utrikesministern,

inlämnade Grut till byggnadsstyrelsen en preliminär rapport i

frågan och sökte vidare under den närmaste tiden intressera utrikesdepartementet

för frågans lösning i gynnsam riktning. Den 11 april

avgick därpå ett telegram till ministern i London; däri framhölls, att »regeringen»

funnit möjligheten att förvärva lord Ludlows hus synnerligen förmånlig

och att ett dylikt tillfälle troligen ej skulle återkomma, men då

propositionstiden vore utgången kunde proposition ej framläggas förrän

i början av följande år, vilket regeringen vore bestämd att göra. Beskickningen

anmodades därför att om möjligt träffa avtal om omedelbart

inköp till lägsta möjliga pris, varvid tillträde skulle kunna ske och köpesumman

erläggas den 1 mars 1921. Skulle säljaren ej acceptera dessa

villkor borde man i varje fall söka få köpet på hand.

Till svar härpå ingick till utrikesdepartementet den 15 april ett

den 14 daterat telegram från ministern i London. I detsamma uppgavs,

att säljaren fordrade att köpet skulle ske omedelbart, och med tillträde

redan under våren. Detta ansågs också mest praktiskt, då antagligen

omkring ett år åtginge för nödiga ändringar samt det vore önskvärt, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 42 .

7

1921 det återstående årets besittningsrätt till det gamla huset skulle kunna

säljas; därigenom bleve nämligen säljaren fri från s. k. »i gott stånd»

villkor. Av greve Wrangel både 18,000 pund sterling bjudits, vilket bud

väntades bliva antaget. Att få köpet på hand vore ej möjligt och genom

några dagars uppskov skulle det sannolikt omintetgöras.

Sedermera avlät den 19 april chefen för utrikesdepartementet till

beskickningen i London en telegrafisk depesch, vari han förklarade sig

gilla de vidtagna åtgärderna men framhöll, att, emedan proposition ej

kunde avlåtas förrän till 1921 års riksdag, kanslibygget kunde börja tidigast

mars 1921. Samtidigt kunde besittningsrätten till det gamla beskickningshuset

försäljas på villkor, att köparen inflyttade först sedan

de nya beskickningslokalerna blivit färdiga. Slutligen önskade statsrådet få

veta beskickningschefens åsikt om sättet för ordnandet av betalningsfrågan.

Härpå svarades den 20 april från London, att denna fråga torde

kunna ordnas så, att endera enskild man eller bank försträckte penningarna

eller att säljaren mot garanti från bank medgåve betalning

först om ett år med ränta under tiden.

Sedan därefter till utrikesdepartementet från ministern i London

dels ingått eu P. M. av den 21 april, dels en skrivelse av den 28 i

samma månad, båda livligt tillstyrkande uppgörelsen, avlät chefen för

utrikesdepartementet den 5 maj 1920 ett telegram, som i huvudsak innehöll

att ett eventuellt förskott av inköpssumman för huset kunde ordnas

i Stockholm, samt att kostnader för ombyggnad och utgift för eventuell

förlängning av besittningsrätten till det gamla beskickningshuset icke

torde uppkomma förrän i början av år 1921.

Härpå svarade ministern i London den 14 maj, att han avslutat

köp av fastigheten 27 Portland Place för 18 tusen pund med tillträde den 1

juni och erlagt tio procent av köpesumman, för vilka anhölls om remissa.

Vidare anhölls om direktiv rörande betalningen av återstående köpesumman

16,200 pund.

För skotteringen av inköpssumman hade under tiden ordnats i

Sverige på sådant sätt, att en enskild finansman på anmodan från utrikesdepartementet

ställt medel till förfogande, på sätt framgår av följande''skrivelse

med därå avlåtna svar.

Stockholm den 15 maj 1920.

1) »H. Ecce. Utrikesministern friherre E. Palmstierna, Stockholm.

Anmodad av herr kabinettssekreteraren Boström att ställa nödiga

medel till förfogande för inköp av fastigheten nr 27 Portland Place i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

London för svenska statsverkets räkning, tillåter jag mig härmed meddela,

att jag i dag telegrafiskt beordrat The British Bank of Northern

Commerce, Bishopgate, London, att genast på rekvisition tillhandahålla

Svenska ministern Greve Wrangel ettusenåttahundra pund samt den 1

nästkommande juni ytterligare sextontusensjuhundra pund.

Jag tillåter mig anhålla att det försträckta beloppet återbetalas i

Pounds Sterling jämte sex procent årlig ränta senast inom utgången av

mars månad år 1921. Motseende ett erkännande av ovanstående tecknar

jag *

Med utmärkt högaktning»

(Namn).

[Stockholm den 17 maj 1920.

2) Till (Namn), Stockholm.

»Jag har äran erkänna emottagandet av Eder skrivelse den 15

innevarande maj, vari Ni dels meddelat, att Ni telegrafiskt beordrat The

British Bank of Northern Commerce i London att per rekvisition tillhandahålla

Envoyén Greve Wrangel ettusenåttahundra pund samt den.l

nästkommande juni ytterligare sextontusens juhundra pund såsom försträckning

till förvärvande för svenska statsverkets räkning av fastigheten

nr 27 Portland Place, dels anhållit att det försträckta beloppet

måtte återbetalas i pund sterling jämte sex procent årlig ränta, senast

inom utgången av mars månad 1921.

Med anledning av Edert välvilliga åtagande, varigenom möjlighet

beredes regeringen, som icke ansåg sig kunna till innevarande års riksdag

avlåta proposition om inköp av ovannämnda, för svenska beskickningen

i London avsedda fastighet, att därom göra framställning till

nästa års riksdag, och varigeuom svenska staten för en lång framtid

torde tillförsäkras besittning av en värdig och ändamålsenlig byggnad

för inrymmande av dess representation därstädes, har jag äran uttrycka

min och mina kollegers varma erkänsla.

Med utmärkt högaktning».

(Namn).

Sistnämnda brev, som föreligger i utrikesdepartementets koncept,

är där undertecknat P—stierna samt dagtecknat den 17 maj och i tjänsteväg

expedierat den 18 maj 1920.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

9

Nu berörda, den 14 maj 1920 underskrivna köpehandling giillde

förvärv av besittningsrätten för de närmaste 54 åren till fastigheten

Portland Place nr 27 från denna rätts dåvarande innehavare. Under

ärendets handläggning hade emellertid även utrönts, att besittningsrätten

för sammanlagt 999 år vore förvärvbar genom ytterligare tillskott till

köpesumman. Efter förhandlingar i London om de närmare villkoren

härför accepterade grundägaren ett anbud från svensk sida om ett dylikt

inköp för dels en engångskostnad av 4,750 pund sterling dels en

årlig avgift av 150 pund sterling. Sedan underrättelse härom ingått

från London genom telegrafisk depesch den 4 februari 1921, avläts från

utrikesdepartementet den 15 februari 1921 till ministern i London ett

svar, i vilket denne bemyndigades att uppsätta och underskriva kontrakt

med fastighetens ägare angående förhyrande »för svenska statens räkning»

av nämnda fastighet för en tid av 999 år, räknat från den 11 oktober

1921 mot ovan angivna engångskostnad och årliga avgift.

Telegrammet är undertecknat av kabinettssekreteraren samt försett

med påskrift, att det företetts för excellensen som särskilt bemyndigat

kabinettssekreteraren att underteckna det.

I depescher av den 26 februari bemyndigades vidare beskickningen

i London att låta påbörja de föreslagna om- och tillbyggnadsarbetena i

den nya fastigheten.

Det torde här böra särskilt erinras, att nu omförmälda bemyndiganden

äro meddelade redan innan den kungl. propositionen till riksdagen av den

4 mars 1921 om förvärv av beskickningshus i London är dagtecknad.

Utskottet har i detta ärende funnit följande omständigheter särskilt

anmärkningsvärda. Först har utskottets uppmärksamhet fästs vid, att

ehuru den ministär, som under april och maj 1920 vidtog ovan omförmälda

åtgärder för att åt svenska staten förvärva besittningsrätt till huset nr 27

Portland Place, uppenbarligen fann köpet vara en angelägenhet av synnerlig

vikt, den underlät att förelägga frågan för den då samlade riksdagen.

Det anförda motivet, att propositionstiden vore utgången, kan utskottet

icke finna vara en tillfyllestgörande anledning till nämnda uraktlåtenhet,

helst samma regering i andra långt mindre betydelsefulla ärenden fann

sig föranlåten att efter propositionstidens utgång avlåta propositioner till

riksdagen.

Utskottet har vidare måst finna de företagna åtgärderna, såväl de

våren 1920 som de februari 1921 träffade, så mycket mer anmärkningsvärda,

som både svenska staten genom dem utan riksdagens hörande iklätts omfattande

ekonomiska förpliktelser och riksdagens handlingsfrihet i fråga

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 käft. (Nr 42.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

om den först i mars avgivna propositionen angående inköp av beskickningshus

i London därigenom blivit bunden.

Slutligen har utskottet oek funnit anmärkningsvärt att nu ifrågavarande

åtgärder tillkommit utan att de bemyndiganden, som legat till

grund för desamma i någon form upptagits till behandling inför Kungl.

Maj:t i statsrådet. Enligt utskottets uppfattning är det icke överensstämmande

med vår statsförfattnings principer, att såsom här skett utan

dylik föredragning åtgärder vidtagas, vilka faktiskt innebära bemyndiganden

från regeringens sida för statsmyndigheter att träffa vissa avgöranden.

I all synnerhet framträder oriktigheten härav, när dessa åtgärder medföra,

att staten ådrages ekonomiska förpliktelser.

Av anförda skäl har utskottet ansett detta ärende vara av den beskaffenhet,

att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen

göras mot ministrarna för utrikesärenden under den tid, förevarande

anmärkningsvärda åtgärder vidtagits, friherre Palmstierna och greve

Wrangel.

b)

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i

Kälkebo, Strömberg, Keuterskiöld, Lyberg, Norling, Bruhn, Stendahl,

Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, Hedlund, Sävström,

Leander, Hansson i Gårda, Persson i Fritorp och Gustafson

i Kasenberg.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 4 mars 1921.)

I motiveringen till sin hemställan, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att till förvärv av beskickningshus i London m. m. å tilläggsstat

för år 1921 anvisa ett reservationsanslag av kronor 1,200,000 anförde

ministern för utrikes ärendena greve Wrangel bland annat, att besittningsrätten

till fastigheten nr 73 vid Portland Place — det dåvarande

beskickningshuset — för året 1 juli 1921—30 juni 1922 avyttrats

för en summa av 500 pund.

Enligt tillgängliga handlingar har nämnda avyttring ägt rum den

2 december 1920. Genom mäklarfirman Clark and Son gjordes nämligen

från mr. R. Haden Tebb redan den 15 juni ett anbud om inköp av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

11

besittningsrätten i fråga för 500 pund, vilket anbud accepterades i en

skrivelse av den 2 december enligt vad av ett brev från Clark and Son

till svenska legationen i London av den 3 december framgår.

Två moment i detta förfarande äro enligt utskottets mening

anmärkningsvärda. Såvitt av statsrådsprotokollen framgår, har frågan

om avyttring av omförmälda besittningsrätt icke föredragits inför

Ivungl. Maj:t i statsrådet. Att så bort ske, står enligt utskottets mening

utom tvivel. Härtill kommer, att genom avyttringen av besittningsrätten

till det gamla beskickningshuset riksdagen vid behandlingen av frågan

om beviljande av anslag till anskaffande av ett nytt beskickninghus försattes

i ett tvångsläge. En fullt obunden prövning av Kungl. Maj:ts

proposition nr 153 angående beviljande av dylikt anslag kunde givetvis

ej ske, då besittningsrätten till det av den svenska legationen i Storbrittanien

använda huset redan avyttrats för tiden från och med den 1

juli 1921. Det är enligt utskottets mening uppenbart, att med detta avyttrande

bort anstå, till dess riksdagen fattat sitt beslut rörande frågan

om förvärv av nytt beskickningshus.

Då sålunda frågan om avyttring av besittningsrätten till fastigheten

nr 73 vid Portland Place icke föredragits inför Kungl. Maj:t i statsrådet

samt då riksdagen genom nämnda avyttring försatts i ett faktiskt tvångsläge,

har utskottet ansett detta ärende vara av den beskaffenhet, att

anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göras mot

föredragande departementschefen, ministern för utrikesärendena greve

Wrangel.

3:o.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg, Ljunggren, Thulin,

Reuterskiöld, Lyberg, Norling, Andersson i Kolstad, Sandegård, Bruhn,

Stendahl, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Sävström,

Hansson i Gårda, Persson i Tofta, Starbäck, Olsson i Golvvasta och

Andersson i Igelboda.

(Protokoll över socialärenden den 29 september 1920.)

Den 7 augusti 1920 överlämnade chefen för medicinalstyrelsen,

generaldirektör Buhre, till chefen för socialdepartementet en skrivelse av

följande innehåll:

»Efter samråd med medicinalstyrelsens föredragande för apoteks
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ärenden t. f. byråchefen S. Gullström samt medicinalrådet E. Sederholm

får jag hos herr statsrådet göra nedanstående framställning.

De ekonomiska svårigheter, i vilka Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustri

råkat, synas kunna för den inhemska läkemedelstillverkningen

få följder av sådan beskaffenhet, att medicinalstyrelsen ansett sig skyldig

med uppmärksamhet följa utvecklingen.

Genom bildandet av Aktiebolaget Astra togs ett för det svenska

medicinalväsendet viktigt initiativ, alldenstund någon nämnvärd läkemedelstillverkning

dittills icke funnits inom landet. En efter härvarande

förhållanden kraftig utveckling i storindustriell riktning erhöll denna

tillverkning, sedan nämnda bolag för ett par år sedan uppgått i Aktiebolaget

Svensk Färgämnesindustri. De byggnader och lokaler, varöver

bolaget förfogar, liksom den maskinella utrustningen äro avsedda för en

läkemedelsindustri i relativt stor omfattning och representera redan ej

obetydliga värden.

Att det behov, som här ovan avses, sålunda kunde fyllas, vore

givetvis av största betydelse och dubbelt viktigt under tider, då förbindelserna

med andra läkemedelsproducerande länder kunna vara upphävda

eller försvårade.

Att den sålunda begynta industrien nu icke synes kunna fortsätta,

torde bero på omständigheter, som i mycket sammanhänga med de svårberäkneliga

förhållanden, som icke minst på detta område gjorde sig

gällande under krigs- och krisåren.

Betydelsen av denna industri har även av regeringen beaktats, då

denna efter tillstyrkan av medicinalstyrelsen den 14 juni 1917 för att

stödja läkemedelstillverkningen hos Aktiebolaget Astra beviljade detta

bolag ett delvis räntefritt lån på 350,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden.

Då nu denna industris fortbestånd allvarligt hotas, har

medicinalstyrelsen av åtskilliga skäl ansett sig böra fästa herr statsrådets

uppmärksamhet på förhållandet. Industriens betydelse för landet under

vissa svåra, dock alltid tänkbara, förhållanden har ovan vidrörts. Men

jämväl ur en annan synpunkt vore det viktigt, att statsmakterna icke

överlämnade utvecklingen i detta fall helt och hållet åt sig själv.

Apotekskommittén har i sitt vid slutet av år 1919 avgivna betänkande

(Del I, sid. 479 o. följ.) vidrört frågan om en centralanstalt för

apotekens förseende med läkemedel och vidare i förslaget till Lag om

apotek § 14 ifrågasatt skyldighet för apoteken att från en sådan anstalt

inköpa för apoteksrörelsen erforderliga varor, bland vilka inrymts även

sådana, som nu beredas å de enskilda apoteksinrättningarnas laboratorier.

Då ett särdeles gynnsamt tillfälle att realisera denna apotekskom
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

13

mittens plan nu erbjuder sig, har medicinalstyrelsen övervägt möjligheterna

att träda emellan och åstadkomma en för det allmänna tillfredsställande

lösning. Förhållandena påkalla emellertid eu skyndsamhet, som

utesluter, att saken göres till föremål för ingående prövning och proposition

i vanlig ordning om anslag av statsmedel för planens fullföljande.

Av denna orsak har medicinalstyrelsen ansett sig böra hos Aktiebolaget

Vin- och Spritcentralen under hand göra eu förfrågan, huruvida nämnda

bolag, i vars styrelse Kungl. Maj:t utser halva antalet ledamöter, och

vars vinst tillfaller statsverket, skulle vara villigt medverka till den ifrågavarande

läkemedelsfabrikens förvärvande och åtminstone till en början

övertaga ledningen av dess verksamhet.

Planen skulle i så fall vara att under nära samarbete med medicinalstyrelsen

fortsätta och i mån av behov utvidga läkemedelsfabrikationen

under, såsom medicinalstyrelsen har anledning vänta, medverkan

från landets apotekare och särskilt de medlemmar av apotekarkåren, som

troligen mindre av rent ekonomiskt än av ideellt intresse lämnat sin

medverkan vid Aktiebolaget Astras bildande, och vilka därför rättvisligen

böra erhålla möjlighet att förvärva delägarskap även i det nybildade

bolaget och sålunda återfå en del av de i det gamla bolaget placerade

beloppen.

Från Vin- och Spritcentralens sida har något svar på medicinalstyrelsens

förfrågan icke ännu kunnat lämnas, men det är sannolikt, att

bolagets styrelse skulle vara villig att medverka till planens realiserande

endast under den förutsättningen, att från regeringen uttrycktes en önskan

därom.

Skulle Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen visserligen vara villigt

att inköpa fabrikerna men hysa betänkligheter mot att därefter upptaga

fabriksdriften, torde det, efter vad jag inhämtat, icke vara uteslutet, att

ett annat större industriföretag är benäget att för några år framåt förhyra

byggnaderna och använda dem till lagerlokaler.

Jag vill i detta sammanhang betona, att ett ingripande av nu ifrågasatt

art icke på något sätt kan prejudicera lösningen av frågan om apoteksväsendets

framtida gestaltning. Ty oberoende av hur formerna för detta

komma att i sinom tid fastslås torde i den blivande organisationen under

alla förhållanden böra ingå statlig eller kooperativ central fabrikation och

grosshandel med en del viktigare läkemedel. Att denna del av organisationsplanen

före övriga frågor rörande apoteksväsendets definitiva ordnande

nu framföres, betyder således ingalunda något ställningstagande

till principerna för en blivande organisation av apoteksväsendet i dess

helhet, utan beror det initiativ, som genom denna framställning avses,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

på de förhållanden, som inträtt genom den för läkemedelsbolaget uppkomna

kritiska situationen.

Jag tror mig genom att framlägga denna sak för herr statsrådet,

hava fäst uppmärksamheten på ett allmänt intresse, som synes kunna

tillvaratagas endast om regeringen gillar här ovan angivna synpunkter

på frågan och är villig vidtaga därför erforderliga åtgärder.

Vördsammast

B. Bukrem

Sedermera anhöll chefen för socialdepartementet, att styrelsen för

A. B. Vin- och Spritcentralen skulle inkomma med yttrande över nämnda

framställning. Detta yttrande inkom till socialdepartementet den 27 september

1920 och är av följande innehåll.

»y. p. m.

till

Herr Statsrådet och chefen för Kung!. Socialdepartementet.

Herr statsrådet har till styrelsen för Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen

med anhållan om dess yttrande överlämnat en V. P. M. den

7 sistlidne augusti från chefen för medicinalstyrelsen generaldirektören

B. Buhre med förslag till vissa åtgärder med anledning av de följder

för den inhemska läkemedelstillverkningen, som synts kunna föranledas

av Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustris ekonomiska svårigheter.

Med remissaktens återställande får styrelsen för Aktiebolaget Vin&

Spritcentralen i ämnet vördsamt anföra följande.

På grund av det i medicinalstyrelsens framställning väckta förslag,

i den mån detta berört vårt bolag, ha vi verkställt utredning rörande

villkoren för den ifrågavarande läkemedelsfabrikens förvärvande och fortsatta

drift samt i sådant syfte inlett förhandlingar med styrelsen för

Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustri. Dessa förhandlingar ha resulterat

i en offert från nämnda bolags sida av den 31 augusti, däri tomter,

byggnader, inventarier, maskiner, patenter och tillverkningsmetoder

erbjudas Vin- & Spritcentralen till ett pris av 3,500,000 kr. Inneliggande

lager av färdiga fabrikat jämte råvaror erbjudas likaledes till

övertagande, enligt dagspriser för råvarorna och för färdiga fabrikat enligt

deras försäljningspriser minskade med 25 procent.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

15

Styrelsen för Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen har beslutat att

under i det följande angivna förutsättningar uttala sig för ett accepterande

i huvudsak av nämnda offert, dock att priset å lagret av råvaror och

färdiga fabrikat borde reduceras med minst 10 procent. Fabriken och

tillverkningen skulle i så fall övertagas av ett nybildat bolag, vars

aktiekapital Vin- & Spritcentralen troligen finge helt själv teckna och

vars finansiering i övrigt finge påvila Vin- & Spritcentralen.

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens styrelse har emellertid icke

ansett sig utan vidare kunna ikläda sig ansvaret för genomförandet av

eu dylik affär och upptagandet av en verksamhet, vilken, såsom den här

ifrågavarande, ligger så fjärran från bolagets egentliga arbetsuppgifter.

Även om styrelsen av hänsyn till den allmännyttiga uppgift, om vilken

här är fråga, givetvis icke velat ställa sig avvisande mot en medverkan

från Vin- & Spritcentralens sida, har styrelsen likväl funnit sig böra för

en sådan medverkan utgå från vissa förutsättningar. Det har sålunda

synts styrelsen önskvärt för att icke säga nödvändigt, att innan här berörda

affär avslutas, styrelsen finge förvissning därom, att Kungl. Maj:t

ville så till vida fastställa ändrade grunder för läkemedlens taxering m. m.,

att dels den nya fabrikens framställningskostnader för preparanda lades

till grund för försäljningsprisen till allmänheten, varigenom dessa borde

kunna väsentligt reduceras, dels ock apotekarna medgåves uttrycklig

rättighet att från fabriken såsom centrallaboratorium inköpa de preparanda,

de icke funne med sin fördel förenligt att framställa å egna laboratorier.

Då framställningen å apotekarnas egna laboratorier varken ur kontrollens

eller ekonomiens synpunkt torde kunna upptaga tävlan med de metoder,

som på det nya centrallaboratoriet borde kunna komma till användning,

är det sannolikt, att apotekarna, som icke äga befogenhet att från droghandlare

inköpa preparanda, skulle, i händelse ett undantag medgåves

för centrallaboratoriet, från detta sistnämnda taga en väsentlig och troligen

stigande del av de preparanda, som åtgå å de svenska apoteken.

Därest ovan omförmälda omständigheter förelåge, skulle fabrikens

ekonomiska drift, om den ställes under en duglig ledning, kunna anses

någorlunda säkerställd. Givetvis skulle fabriken dessutom söka tillhandagå

apotekarna med speciella fabrikat, droger och andra artiklar, som apoteken

skulle vilja från densamma inköpa.

Önskvärt vore måhända ock, att fabrikens hela ledning komme att

så anordnas, att statsmakterna och jämväl apotekarekåren finge medinflytande

på verksamheten. Vin- & Spritcentralen vore givetvis villig

och även skyldig att, då statsmakterna så önskade, utan vinst överlämna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

aktiemajoriteten åt det organ, statsmakterna kunna tänkas senare komma

att skapa för ändamålet.

För kontrollens vederbörliga anordning borde, förutom det inflytande

å styrelsens sammansättning, som Kungl. Maj:t skulle vilja förbehålla

sig eller någon statsmyndighet, en vetenskaplig kontrollant av

kungl. medicinalstyrelsen utses med de löneförmåner nämnda kungl.

styrelse bestämde.

Sedan betingelserna för verksamheten vid fabriken ordnats i huvudsaklig

överensstämmelse med vad sålunda angivits, synes Aktiebolaget

Vin- & Spritcentralen kunna åtaga sig affärens ordnande och genom särskilt

bolag utöva fabrikens drift tillsvidare och intill dess densamma kan

övertagas av något därför bildat särskilt organ eller frågan på annat

sätt löses.

Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens styrelse är sålunda för sin del

villig medverka till den ifrågavarande planens realiserande, dock endast

under förutsättning, dels att medicinalstyrelsen i sinom tid ville föreslå

och Kungl. Maj:t fastställa ändrade grunder för läkemedlens taxering

m. m. i överensstämmelse med vad här ovan framhållits, dels ock att

Kungl. Maj:t dessutom finner hinder för planens realiserande icke föreligga

på grund av Vin- & Spritcentralens allmänna ställning eller bestämmelserna

i dess bolagsordning, vilken endast efter tillstånd från

Kungl. Maj:t kan ändras.

Stockholm den 18 september 1920.

För Styrelsen i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen.

F. Bergenholtz.

M. Marcus.D

Över denna skrivelse från A. B. Vin- och Spritcentralens styrelse

infordrades i sin tur medicinalstyrelsens yttrande. Detta avgavs samma

dag, den 27 september, och är av följande lydelse:

»Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

På herr statsrådets anmodan får medicinalstyrelsen härmed i anledning

av styrelsens i A. B. Vin- och Spritcentralen V. P. M. av den

19 innevarande september vördsamt anföra följande.

För ifrågasatt inköp av vissa Aktiebolaget Svensk Färgämnesindustris

tillgångar i avsikt att anordna ett farmaceutiskt centrallabora
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konatitutionsntskottets memorial Nr 42.

17

torium framställer nyssnämnda styrelse två särskilda önskemål, det ena

att rikets apotekare må givas rättighet att från centrallaboratoriet inköpa

sådana hittillsvarande hemmaberedningar, avsedda att hållas i lager,

vilka de ej finna med sin fördel förenligt att framställa å eget laboratorium,

det andra att Kungl. Maj:t i samband härmed må fastställa

ändrade grunder för ifrågavarande läkemedels taxering så till vida, att

centrallaboratoriets försäljningspris må läggas till grund vid utarbetande

av apotekens taxa.

Yad angår det förstnämnda av sagda önskemål finner medicinalstyrelsen

intet mera vägande hinder för den föreslagna ändringen av i

samband med utfärdandet år 1901 av svenska farmakopéns åttonde upplaga

given föreskrift, att apoteken skola å eget laboratorium bereda här

avsedda läkemedel, i den mån ej tvingande omständigheter föranleda

inköp från annat svenskt apotek. Denna bestämmelse har under senare

år bland annat på grund av farmaceutbristen varit svår, stundom omöjlig

att följa, och förhållandena hava numera så utvecklats, att den knappast

kan längre anses vara fullt tidsenlig. Att den det oaktat bibehållits,

kan delvis bero på den ytterligt stora svårigheten att pröva sådana läkemedels

beskaffenhet. Och då apoteksföreståndare är ansvarig för utlämnat

läkemedels sammansättning, har denna ansvarsställning möjliggjorts

endast genom beredningens utförande under hans mer eller mindre

direkta övervakande.

Då det emellertid är av vikt, att sådana läkemedels beredning

alltjämt blir noggrant övervakad, så måste tydligtvis inrättandet av den

av A. B. Vin- t>ch Spritcentralens styrelse ifrågasatta kontrollen å centrallaboratoriet

uppställas som ett oeftergivligt villkor. För att kontrollen

må fungera på ett rätt och ur allmänhetens synpunkt betryggande

sätt, böra också dess utövare, vilka torde böra förordnas av och

direkt sortera under medicinalstyrelsen, vara i sin verksamhet helt och

hållet oberoende av laboratorieledningen, även om de givetvis böra av

laboratoriets medel avlönas.

Yad vidare angår förslaget om viss ändring av de taxegrunder, som

av Kungl Maj:t den 14 maj innevarande år fastställdes för apoteken, så

synes medicinalstyrelsen detta förslag vara fullt befogat. Centraliseringen

avser ju åtminstone i första hand en sänkning av läkemedlens produktionskostnad,

och då den skulle möjliggöras närmast genom medverkan av

allmänna medel, är det endast i sin ordning, att av den å rörelsen beräknade

vinsten allmänheten beredes någon sänkning av det färdigberedda

läkemedlets pris. Då emellertid ännu icke någon inbördes utjämning av

den ekonomiska driften av rikets apotek förekommer, även om en sådan

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 höft. (Nr 42.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

av apotekskommittén ifrågasatts, så måste vid en sänkning av läkemedelsprisen

— till och med i den relativt ringa omfattning, som här avses

— hänsyn tagas huvudsakligen till de minsta apotekens ekonomi. Ty

för att kunna existera måste dessa tillförsäkras såsom ett minimum det

vinstbelopp av läkemedelsförsäljningen, som de för närvarande hava. Och

redan nu uppnå några av de mindre apoteksinrättningarna ej ens den

vinst, som för en apoteksinnehavare måste anses vara ett synnerligen

blygsamt existensminimum.

Den av här avsedda förhållanden påkallade omarbetningen av apotekens

läkemedelstaxa torde helt visst komma att bereda någon svårighet,

om oek icke av oöverkomlig art. Och för att dess verkningar må bliva

så mjuka som möjligt, synes det vara önskvärt, att medicinalstyrelsen

erhåller relativt stor handlingsfrihet, givetvis dock med den begränsning, att

ingen av ifrågavarande beredningar må vid ändringen åsättas högre pris

än den skulle erhållit genom tillämpningen av gällande laborationstaxa.

För att centrallaboratoriet ej må föranledas att debitera högre

varupriser än som motiveras av råvarupris och framställningskostnader

m. m. jämte skälig affärsvinst, synes aktieägarnas vinst böra lämpligen

begränsas. Utdelningsbara vinstmedel utöver den skäliga affärsvinsten

böra enligt bestämmelse i bolagsordning i första hand ställas till förfogande

för tillgodoseende av allmänhetens behov av bekväm tillgång

till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel.

Inom centrallaboratoriets ledning synas allmänhetens och apotekarkårens

intressen höra vara företrädda exempelvis så, att Kungl. Maj:t

förbehåller sig rätt att inom den blivande styrelsen tillsätta ordförande

samt medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens direktion utse vardera

en ledamot.

Under förutsättning, att herr statsrådet finner sig kunna godkänna

ovan framlagda synpunkter å den föreliggande frågan, anser sig medicinalstyrelsen

sålunda hava all anledning att förorda dennas lösning i enlighet

med styrelsens för A. B. Vin- och Spritcentralen förslag, under

villkor

att medicinalstyrelsen å centrallaboratoriet må anordna permanent

kontroll;

att, därest laboratoriet erhåller aktiebolags form, delägarnas vinstutdelning

lämpligen begränsas, och att därutöver uppstående vinstmedel

huvudsakligen må komma den läkemedelsbehövande allmänheten

till godo;

att inom centrallaboratoriets styrelse Kungl. Maj:t utser ordförande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42. 19

samt medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens direktion utse vardera

en ledamot; samt

att åt medicinalstyrelsen uppdrages att i huvudsaklig överensstämmelse

med vad här ovan anförts för Kungl. Maj:t framlägga förslag till

i detta sammanhang erforderlig ändring av gällande grunder för läkemedels

taxering å apotek och att därefter snarast möjligt utfärda föreskrift

om föranledda taxeändringar.

Den remitterade handlingen återgår härjämte.

I handläggningen av detta ärende, har, förutom undertecknade,

deltagit medicinalrådet E. Sederholm.

Stockholm den 27 september 1920.

B. Buhre.

S. Gullström.

I. Flygare.-»

Efter gemensam beredning av förevarande ärende med statsrådet

och chefen för finansdepartementet föredrog chefen för socialdepartementet,

statsrådet Eriksson, detsamma i statsrådet den 29 september och

yttrade därvid följande:

»En fabriksmässig tillverkning av läkemedel har i vårt land påbörjats

av aktiebolaget Astra i dess anläggning vid Södertälje. En efter

våra förhållanden kraftig utveckling i storindustriell riktning erhöll denna

tillverkning, sedan nämnda bolag för ett par år sedan uppgått i aktiebolaget

Svensk Färgämnesindustri, men sedan sistnämnda bolag numera

kommit i ekonomiska svårigheter, föreligger fara för att ifrågavarande

tillverkning skall upphöra och den härför avsedda anläggningen användas

för annat ändamål. Att behovet av läkemedel i viss utsträckning

kan fyllas genom tillverkning inom landet är givetvis av stor betydelse

och särdeles viktigt under tider, då förbindelserna med andra läkemedelsproducerande

länder kunna vara upphävda eller försvårade. Betydelsen

av denna industri har även av Kungl. Maj:t förut beaktats, då Kungl.

Maj:t efter tillstyrkan av medicinalstyrelsen den 14 juni 1917 för att

stödja läkemedelstillverkningen beviljade aktiebolaget Astra ett delvis

räntefritt lån å 350,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden.

Chefen för medicinalstyrelsen har framhållit önskvärdheten av, att

omförmälda anläggning, som nu syntes kunna förvärvas för skäligt pris,

i fortsättningen komme att användas för avsett ändamål och att där upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

rättades ett farmaceutisk^ centrallaboratorium för fabriksmässig tillverkning

av bland annat sådana läkemedel att hållas i lager, vilka nu enligt

medicinalstyrelsens cirkulär den 25 oktober 1901 och samma styrelses

kungörelse angående av Kungl. Maj:t fastställda ändrade grunder för

läkemedels taxering å apotek den 20 maj 1920 skola å apotek beredas.

Ett dylikt under medicinalstyrelsens kontroll stående centrallaboratorium

skulle nämligen, i vilken riktning apoteksväsendets stundande reorganisation

än komme att gå, i hög grad främja den inhemska produktionen

av goda och billiga läkemedel. Betydelsen av en centralanstalt för apotekens

förseende med läkemedel har ock framhållits av apotekskommittén

i dess den 21 november 1919 avgivna betänkande.

Styrelsen för aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, som på given

anledning satt sig i förbindelse med styrelsen för aktiebolaget Svensk

Färgämnesindustri och av denna fått mottaga anbud att för ett angivet

belopp inköpa ifrågavarande fabriksanläggning, har erbjudit sig att bidraga

till förverkligandet av omförmälda plan genom att bilda och finansiera

ett särskilt bolag, med begränsad vinstutdelning, som skulle övertaga

anläggningen och under kontroll, anordnad av medicinalstyrelsen,

driva den centrallaboratoriet tillkommande verksamheten. Staten samt

apotekarekåren skulle hava medinflytande å det sålunda bildade bolagets

ledning, och aktiebolaget Vin- och Spritcentralen skulle vara skyldigt

att i sin hand bibehålla aktiemajoriteten samt att, då så synes önskligt,

utan vinst överlåta densamma till den ledning av företaget, vilken kan

komma att av statsmakterna anvisas. Såsom förutsättning för sin medverkan

fordrade dock aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, att vissa

ändringar bleve vidtagna i gällande grunder för läkemedels taxering å

apotek, i första hand i syfte att förbilliga läkemedlen.

Då inrättande av det ifrågasatta farmaceutiska centrallaboratoriet

otvivelaktigt torde bliva till avsevärt allmänt gagn, synes det vara önskvärt,

att aktiebolaget Vin- och Spritcentralen enligt de riktlinjer, som

framlagts av nämnda bolags styrelse, därtill lämnar sin medverkan. Det

är emellertid ur allmänhetens synpunkt av synnerlig vikt, att laboratoriets

läkemedelstillverkning blir sakkunnigt, noggrant och fullt opartiskt

övervakad, varför behövliga kontrollanter böra utses av medicinalstyrelsen

och vara i sin verksamhet helt oberoende av laboratorieledningen,

änskönt bolaget skall vara skyldigt bestrida kostnaden för denna kontroll.

Jag utgår härvid från, att medicinalstyrelsen kommer att medgiva

apoteksinnehavare uttrycklig rättighet att från det sålunda inrättade centrallaboratoriet

inköpa sådana preparanda i den mån de upptagas bland

laboratoriets tillverkningar, som han ej finner med sin fördel förenligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

21

att framställa å egna laboratorier, samt befria apoteksinnehavare från

skyldighet att själv pröva sammansättningen av sålunda bekomna läkemedel.

Till följd av remiss har medicinalstyrelsen sedermera inkommit

med yttrande i ärendet.

På grund av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t, som torde finna hinder från Kungl. Maj:ts sida

icke möta för aktiebolaget Vin- och Spritcentralen att ikläda sig de för

ordnandet av denna angelägenhet i huvudsaklig överensstämmelse med

vad här ovan angivits erforderliga förpliktelser, måtte dels anbefalla medicinalstyrelsen

att upprätta förslag till sådan ändring i de av Kungl.

Maj:t den 14 maj 1920 fastställda grunderna för läkemedels taxering å

apotek, som med hänsyn till det sålunda inrättade centrallaboratoriet må

finnas påkallad, dock så att icke något av de läkemedel, som kan komma

att tillverkas å centrallaboratoriet, må erhålla högre pris vid försäljning

till allmänheten än det skulle betinga efter beredning å apotek, samt

föreslå de ändringar i giftstadgan, som kunna vara för laboratoriets

verksamhet behövliga, dels ock bemyndiga medicinalstyrelsen utse nödiga

kontrollanter för verksamheten å centrallaboratoriet ävensom i övrigt

meddela nödiga föreskrifter avseende kontrollen å laboratoriets tillverkning

och försäljning.»

Departementschefens sålunda gjorda hemställan bifölls av Konungen.

Till ärendets belysning torde även följande framställning av den 16

september från kungl. statskontoret till Kungl. Maj:t kunna återgivas:

»Till Konungen.

Hos statskontoret har aktiebolaget Vin- & Spritcentralen gjort framställning

om beviljande ur någon av de av statskontoret förvaltade fonder

av ett lån å 5,000,000 kronor med 6 procent ränta mot säkerhet av dels

preferensaktier å nominellt 2,170,000 kronor i aktiebolaget J. D. Grönstedt

& C:o. Stockholm, dels ock aktier i aktiebolaget Tegnér & Wilcken, Stockholm,

å nominellt 3,000,000 kronor, samtliga aktier med kuponger från

och med år 1920. Då statskontoret icke äger befogenhet att från någon

under ämbetsverkets förvaltning stående fond utlämna lån mot säkerhet

av aktier, får statskontoret hänskjuta ärendet till Eders Kungl. Maj:ts

prövning och därvid, med överlämnande av ansökningen jämte de av

sökande bolaget ingivna bolagsordningar och förvaltningsberättelser för år

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

1919 för bolaget självt samt dess dotterbolag, i underdånighet anföra

följande.

Därest Eders Kungl. Maj:t finner gott bemyndiga statskontoret att

i detta fall godtaga aktier såsom säkerhet, synes lånet lämpligen kunna

utlämnas från statsverkets fond av rusdryeksmedel.

Vad den erbjudna säkerheten angår har statskontoret inhämtat, att

aktiebolaget Tegnér & Wilckens aktier kunna anses äga ett lånevärde av

minst pari, under det att lånevärdet å aktiebolaget J. D. Grönstedts aktier,

å vilka utdelningen är begränsad till högst 7 procent, anses utgöra 80

procent av det nominella värdet. Vid sådant förhållande anser statskontoret

de nu av aktiebolaget Vin- & Spritcentralen såsom säkerhet för det

sökta lånet erbjudna aktierna icke fullt motsvara den begärda lånesumman

utan endast ett belopp av ungefär 4,700,000 kronor.

"Vidare anser sig statskontoret böra framhålla, att vid placering av

medel, tillhörande under statskontorets förvaltning ställda fonder, numera

kan, även mot den allra bästa säkerhet, erhållas 6V2 procent ränta; och

synes därför, enligt statskontorets mening, räntan för nu ifrågavarande

lån icke för närvarande böra bestämmas lägre.

Sökande bolaget nämner i sin skrift icke något om den tid, för

vilken lånet önskas, och framställer icke heller något förslag i fråga om

uppsägningsrätt. Då rusdrycksfondens tillgångar icke böra för längre

tid fastlåsas utan vara för avsett ändamål disponibla, anser statskontoret

lånet böra ställas på sex månaders uppsägning.

Statskontoret hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte bemyndiga

statskontoret att från statsverkets fond av rusdryeksmedel till

sökande bolaget mot den erbjudna säkerheten utlämna ett lån av 4,700,000

kronor mot ränta, som av statskontoret bestämmes, för närvarande dock

minst 6V2 procent, samt ställt att återbetalas sex månader . efter å

någondera sidan gjord uppsägning.

Stockholm den 16 september 1920.

Underdånigst:»

(Underskrifter.) I

I anledning av denna skrivelse fann t. f. kungl. regeringen den 1

oktober 1920 gott medgiva, att. statskontoret finge, utan hinder av bestämmelserna

i nådiga brevet till statskontoret den 31 augusti 1877 angående

förvaltning av de under statskontorets vård ställda fonders och

kassors medel, från statsverkets fond av rusdryeksmedel till Aktiebolaget

Vin- 0. Spritcentralen utlämna lån till det belopp, för vilket statskontoret

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

23

prövade ovanberörda aktier utgöra fullt betryggande säkerhet, och på de

villkor i övrigt, ämbetsverket funne skäligt bestämma.

Detta låneavtal har emellertid icke sedermera kommit till stånd.

Ur olika synpunkter finner utskottet föredragande chefens för socialdepartementet

tillstyrkan av beslutet den 29 september anmärkningsvärt.

Enligt utskottets mening kan en tolkning av A. B. Vin- och spritcentralens

bolagsordning ej leda till annat resultat, än att en rörelse

av här ifrågavarande art icke kan anses falla inom omfånget för bolagets,

verksamhet. I bolagsordningens § 2 heter det: »Bolagets verksamhet

har till föremål att framställa, förädla eller på annat sätt bereda sprit,

brännvin och andra alkoholhaltiga drycker, att driva handel med dylika

varor samt att handhava därmed i sammanhang stående rörelse.» Någon

möjlighet att införa anordnandet av ett farmaceutiskt centrallaboratorium

under begreppet »därmed i sammanhang stående rörelse» synes icke vara

för handen, även om en synnerligen extensiv tolkning tillämpas. Kungl.

Maj :ts medgivande till A. B. Vin- och spritcentralen att företaga den

förenämnda åtgärden innebär alltså enligt utskottets mening, att Kung].

Maj:t givit sin tillåtelse till en med bolagsordningens bestämmelser icke

överensstämmande transaktion. Tillstyrkandet av förevarande beslut

synes emellertid även anmärkningsvärt ur den synpunkten, att genom

detsamma statens ekonomiska intressen i förhållande till A. B. Vin- och

spritcentralen utsattes för betydande risker. Den utvidgning av bolagets

verksamhet till ett nytt och vidsträckt område, som enligt det av Kungl.

Maj:t givna medgivandet åvägabragtes, innebar uppenbarligen införandet

av ett betydande nytt osäkerhetsmoment i bolagets verksamhet och

alltså även i statens ekonomiska förhållande till detsamma.

Huru detta ekonomiska förhållande gestaltar sig, framgår dels av

A. B. Vin- och spritcentralens bolagsordning, dels av det avtal, som i

enlighet med nådigt beslut den o mars 1920 träffades mellan, bland

andra, å ena sidan köpare av samtliga stamaktier i A. B. Vin- och spritcentralen,

å andra sidan svenska staten, och som den 19 oktober 1920 å

å Kungl. Maj:t och kronans vägnar godkändes. Utskottet bifogar detta

avtal såsom Bil. A. till sitt betänkande.

Berörda bolagsordnings § 6 är av följande lydelse:

»§ 6.

Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, vilka sistnämnda

skola kunna utgivas till ett belopp av högst 23,500,000 kronor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Prefensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig

utdelning av bolagets vinst intill sju för hundra av aktiebeloppet ävensom

rätt, att därest under ett eller derå år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande

års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna må

äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdelning av

vinsten.,,

A stamaktierna må utdelas endast det belopp, som motsvarar genomsnittlig

aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken.

Återstående vinst skall, efter det avsättningar till reservfond och pensionsfond

blivit gjorda, i den mån den ej enligt § 8 användes för inlösen av preferensaktier

eller för sådant ändamål avsättes, inlevereras till kungl. statskontoret för

statsverkets räkning.

Då bolaget upplöses, skall innehavare av preferensaktie med förmånsrätt

framför stamaktiernas ägare ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, motsvarande

aktiens nominella värde jämte nyss angivna utdelning i den mån, densamma

ej guldits. Övriga tillgångar tillfalla stamaktiernas ägare.

Iakttagas skall att stamaktierna städse motsvara lägst en femtiondel (V60)

av hela aktiekapitalet.»

Enligt denna bestämmelse skall alltså, efter sedan viss begränsad vinstutdelning

skett ävensom avsättningar ägt rum och medel disponerats för

inlösen av preferensaktier, återstående vinstmedel inlevereras till kungl.

statskontoret för statsverkets räkning. Det är då tydligt, att bolagsverksamhetens

utsträckning till nya, för densamma ursprungligen främmande

områden kan komma att väsentligen inverka på uppkomsten och storleken

av de vinstmedel, som skola tillfalla staten.

Ovannämnda avtal åter innehåller i § 3, att stamaktiernas köpare

förplikta sig, att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket

överlåta samtliga ifrågavarande aktier för visst pris, dock under förbehåll

att statsverket åtager sig att samtidigt av preferensaktieägare i bolaget

inlösa dem tillhöriga preferensaktier. Det är uppenbart, att nu

ifrågavarande utvidgning av bolagets verksamhetsområde även innebär

en förskjutning i fråga om möjligheterna för staten att utnyttja denna

sin rätt att inlösa bolagets stamaktier.

Då alltså ett beslut tillstyrkts, varigenom A. B. Vin- och spritcentralen

medgivits att med åsidosättande av bolagsordningens ändamålsbestämmelse

utöva en verksamhet, som är av beskaffenhet att väsentligen

förändra såväl förutsättningarna för staten att från bolaget utbekomna

vinstmedel som värdet å stamaktierna i bolaget, till vilka staten

har inlösningsrätt, har utskottet funnit detta ärende vara av den

beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen

göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Eriksson.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

25

4:o.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg, Ljunggren, Reuterskiöld,

Lyberg, Norling, Andersson i Kolstad, Sandegård, Bruhn,

Stendahl, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Sävström,

Hansson i Gärda, Persson i Tofta, Starbäck, Olsson i Golvvasta

och Andersson i Igelboda.

(Protokoll nr 14 över finansärenden den 5 mars 1920.)

Vid sin granskning av till protokollet över finansärenden den 5

mars 1920 hörande handlingar har utskottet funnit, att chefen för finansdepartementet,

statsrådet Thorsson, i två skrivelser av den 3 februari

1920 infordrat kungl. statskontorets och kungl. kontrollstyrelsens yttrande

rörande i till skrivelserna fogade handlingar berörda spörsmål —

avtal angående överlåtelse av vissa aktier i A.-B. Vin- och Spritcentralen

— samt att dessa skrivelser stämplats med ordet »Förtrolig». Användningen

av denna beteckning finner utskottet anmärkningsvärd. Enligt

den svenska tryckfrihetsförordningen äro alla handlingar, som röra allmänna

ärenden, offentliga; undantag göres endast för vissa uppräknade

fall, vilka här ej äro tillämpliga. Någon möjlighet att i andra fall

förvandla offentliga handlingar till hemliga eller tilldela dem det slags

mindre grad av sekretess, som torde få anses avsedd med deras betecknande

såsom »förtroliga», föreligger alltså ej enligt vår rätt. Under

sådana förhållanden är uppenbart, att ett förtroligstämplan de av en handling

rättsligen är en nullitet, genom vilken handlingen i fråga ej mister

sin karaktär av offentlig och ej får av myndighet på annat sätt behandlas

än offentliga handlingar i allmänhet. Avsikten med föromnämnda

beteckning torde emellertid ej kunna vara annan än den att hos vederbörande

mottagare av en så betecknad handling söka inskärpa, att densamma

skall behandlas med större sekretess än offentliga handlingar i

allmänhet, d. v. s. i viss mån såsom en hemlig handling. Användandet

av denna beteckning är därför enligt utskottets mening ägnat att

skapa missförstånd rörande vederbörande handlings i rättsligt hänseende

rent offentliga karaktär och genom detsamma kan alltså officiellt framkallas

försök till kringgående i viss mån av vår tryckfrihetsförordnings

stadganden rörande officiella handlingars publicitet.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra,

jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen göra anmälan mot föredragande

departementschefen, statsrådet Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (AV 42.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

5:o

a)

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i

Kälkebo, Strömberg, Reuterskiöld, Lyberg, Norling, Bruhn, Stendahl,

Magnusson i Tumhult, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,

Sävström, Leander, Hansson i Gårda, Andersson i Igelboda och Gustafson

i Kasenberg.

(Protokoll över finansärenden den 30 juni 1920.)

På tillstyrkan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson,

beslöt Kungl. Maj:t beträffande den s. k. socialiseringsnämnden, tillsatt

den 22 juni samma år, bl. a. att förklara

att nämnden skulle äga antaga biträdande sekreterare samt övrig

för arbetets utförande erforderlig personal;

att nämnden .skulle äga att anlita experter för speciella utredningar

samt infordra utlåtanden från ämbetsverk och myndigheter samt från

av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer eller enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

tillkallade sakkunniga ävensom äga tillgång till hos kommittéer

och sakkunnigeberedningar befintligt material;

att nämnden skulle äga att kalla inför sig till konferens eller till

diskussion, vare sig offentlig eller privat, personer, som ägde sakkunskap

eller vore intressenter i ett eller annat avseende i den föreliggande frågan;

att nämnden skulle äga att besluta företagande av för nämndens arbete

erforderliga in- och utländska studieresor;

att nämnden skulle äga besluta angående tryckning av publikationer

berörande de till nämnden hänvisade spörsmål ävensom — intill ett

antal av 1,500 exemplar — bestämma upplagans storlek;

att till nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge

ordföranden förvaltade statsrådsämbete, att till nämndens sekreterare

skulle från och med den 1 juli innevarande år utgå ersättning med för

månad räknat ettusenfemhundra kronor, att till ledamoten av nämnden professor

Steffen skulle utgå från och med den 1 september innevarande år

ersättning med för månad räknat ettusen kronor, att till envar av nämndens

övriga ledamöter skulle från och med sist angivna tidpunkt .utgå

ersättning med för månad räknat femhundra kronor, samt att framdeles

skulle av Kungl. Maj:t avgöras i vad mån ledamot i nämnden finge tillerkännas

dels ersättning för mistade avlöningsförmåner, dels ock arvode

för särskilda utredningsarbeten;

att för de av nämndens arbete föranledda resor resekostnads- och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

27

traktamentsersättning skulle utgå efter tredje klassen i gällande resereglemente,

så framt icke någon till följd av innehavande ämbete eller tjänst

vore berättigad till ersättning i högre klass, i vilket fall ersättning skulle

efter sådan klass beräknas; dock att för av nämndens arbete föranledda

utländska studieresor dagtraktamente skulle, där icke av Kung!. Maj:t

annorlunda bestämdes, utgå med 35 kronor för dag;

att de personer, vilka i enlighet med vad nämnts kallades till konferens

eller diskussion, skulle, där icke för särskilda fall efter framställning

från nämnden annorlunda av Kungl. Maj:t bestämdes, för den tid,

de för ändamålet anlitades, åtnjuta ersättning i enlighet med föreskrifterna

i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den 8 februari 1918 angående förhöjning

av kommittéarvoden (svensk författningssamling nr 96);

att nämnden skulle äga bestämma arvoden för av nämnden anlitade

biträden och experter; dock att på Kungl. Maj:ts prövning skulle ankomma

att bestämma arvoden överstigande för månad räknat åttahundra kronor.

I två avseenden finner utskottet departementschefens tillstyrkande

av förevarande beslut anmärkningsvärt. Dels gäller detta den befogenhet,

särskilt på det ekonomiska området, som tillagts socialiseringsnämnden,

dels vissa av bestämmelserna om arvoden åt nämndens ledamöter.

Enligt beslutet äger nämnden bl. a. att utan tillstånd i varje särskilt

fall antaga personal, anlita experter för speciella utredningar, inför

sig till konferens inkalla personer, besluta in- och utländska studieresor

och besluta tryckning av publikationer berörande till nämnden hänvisade

spörsmål. Härtill kommer, att nämnden själv intill visst belopp äger bestämma

arvoden för av densamma anlitade biträden och experter. Den

behörighet att självständigt vidtaga olika åtgärder i fråga om utredningsarbetets

anordnande, som sålunda tillerkänts socialiseringsnämnden, avviker

i hög grad från vad som beträffande andra av Kungl. Maj:t tillsatta

utredande myndigheter plägar vara förhållandet. Beslut i de frågor,

varom ovan talats, tillkomma i andra fall regelmässigt Kungl. Maj:t, och

vederbörande utredningsmyndighet har i varje särskilt fall att hos Kungl.

Maj:t begära vidtagandet av de åtgärder, som för utredningsarbetets behöriga

fortgång anses behövliga. I detta fall åter har beslutanderätten

i dessa frågor överlämnats åt den utredande nämnden själv och denna

därigenom erhållit i viss mån myndighets ställning. Särskilt vill utskottet

betona, att nämnden erhållit en befogenhet, som innebär, att densamma

självständigt kan besluta åtgärder, som kunna medföra högst betydande

kostnader för statsverket. Utan någon som helst begränsning äger nämnden

att antaga personal, anordna studieresor i in- och utlandet m. m., åtgär
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

der, som givetvis äro ägnade att orsaka stora utgifter. Den tillsatta utredningsnämnden,

vars uppdrag dock är av tillfällig natur, har sålunda

tillerkänts en självständig beslutanderätt på områden, där en sådan ej

eller i varje fall ej i samma utsträckning tillkommer de efter beslut av

Kungl. Maj:t och riksdagen inrättade fasta ämbetsverken. Utskottet

vill i detta sammanhang även erinra därom, att, när Kungl. Maj:t ansett

nödigt tillsätta mera fasta utredningskommittéer, såsom lagberedningen

och processkommissionen, riksdagen härtill beviljat nödiga medel. Då

alltså Kungl. Maj:ts kontroll över utredande myndigheters verksamhet i

fråga om den tillsatta nämnden på ett mot övlig praxis stridande sätt

förminskats, och särskilt då de nämnden tillerkända befogenheterna medföra

rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande åsamka statsverket betydande

utgifter, samt då en praxis i angiven riktning synes kunna leda till synnerligen

betänkliga konsekvenser, finner utskottet föredragande departementschefens

tillstyrkande av beslutet i denna del anmärkningsvärt.

Nämndens ledamöter hava — förutom sekreteraren — i allmänhet

tillerkänts ett arvode av 500 kronor i månaden, dock att en ledamot erhållit

ett arvode av 1,000 kronor i månaden, varjämte arvodet för ordföranden

bestämts genom särskilt beslut, vartill utskottet här nedan återkommer.

Dessa bestämmelser avvika väsentligen från övliga grunder för

kommittéarvoden, sådana de utformats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret

den 8 februari 1918. Dels utgår enligt dessa bestämmelser arvode

för dag, icke för månad, och har sålunda ej karaktären av fast lön.

Dels utgå lägre arvoden för kommittéledamöter, som äro bosatta på den

ort, där arbetet bedrives, och likaledes minskas, där det förra villkoret

är för handen, arvodet för de ledamöter, som äro anställda i statens

eller kommunens tjänst eller åtnjuta ersättning för annat allmänt uppdrag.

Beträffande socialiseringsnämndens ledamöter åter har arvodet

fixerats till ett bestämt belopp, som utgår oberoende av de omständigheter,

vilka i andra fall pläga inverka på beloppets storlek. Särskilt vill

utskottet betona, att arvode utgår oberoende av om vissa ledamöter av

nämnden erhålla annan inkomst från statsvei''ket eller ej; så t. ex. utgår

för de ledamöter, som tillika äro riksdagsmän, samma arvode även under

riksdagstiden. I sammanhang härmed vill utskottet erinra, att sammanlagda

avlöningsbeloppet till nämndens ledamöter — oavsett ersättning

för förlorad annan inkomst — per år numera uppgår till cirka 70,000

kronor. Utskottet finner det anmärkningsvärt, att föredragande departementschefen

tillstyrkt ett beslut, varigenom för en viss utredningskommitté

helt andra grunder för arvodets bestämmande tillämpas, än enligt

övliga regler, närmare utformade i ovannämnda kungörelse, i likartade

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

29

fall är förhållandet. Utskottet finner sig så mycket mera böra yrka anmärkning

i denna punkt, som en eventuellt uppkommande praxis i

angiven riktning synes vara av betänklig natur.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende

vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,

göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson.

b)

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck, Hellberg, Johansson i

Kälkebo, Strömberg, Reuterskiöld, Lyberg, Larsén, Bruhn, Stendahl,

Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken, Hallén, P. S. Hedlund

i Östersund, Sävström, Hansson i Gärda, Persson i Fritorp, Persson

i Tofta och Gustafson i Kasenberg.

(Protokoll över finansärenden den 3 december 1920.)

Under erinran att Kungl. Maj:t, som den 22 juni 1920 tillsatt

en särskild nämnd, kallad socialiseringsnämnden, samt till ordförande i

nämnden förordnat dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet

Rickard Sandler, den 30 i samma månad förklarat, bland annat, att till

nämndens ordförande ej skulle utgå ersättning, så länge ordföranden förvaltade

statsrådsämbete, hemställde föredragande departementschefen, att

då Sandler numera erhållit avsked från statsrådsämbetet, å vilkét han

uppburit avlöning till och med sistlidna oktober månad, Kungl. Maj:t

måtte dels förordna, att Sandler skulle i egenskap av ordförande hos

socialiseringsnämnden äga att från och med den 1 nästlidna november

åtnjuta ett arvode av ettusentvåhundra kronor i månaden jämte ersättning

för de avlöningsförmåner, av vilka han på grund av tjänstledighet

för fullgörande av berörda uppdrag från sin befattning såsom ordinarie

lärare vid Brunnsviks folkhögskola kunde komma att gå i mistning, dels

ock anbefalla statskontoret att av det under sjunde huvudtiteln uppförda

förslagsanslaget till kommittéer och utredningar genom sakkunniga (1920:

VII: J: 18), på rekvisition, månadsvis till Sandler utbetala vad sålunda

kunde tillkomma honom. Vad statsrådet sålunda hemställt bifölls.

Av skäl, som utskottet i näst sista stycket av punkten a) här ovan

utvecklat, finner utskottet detta ärende vara av den beskaffenhet, att

anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, göras mot föredragande

departementschefen, statsrådet Tamm.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

. 6:o.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg, Strömberg, Ljunggren,

Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård, Jönsson i Långenäs, Stendahl,

Jansson i Edsbäcken, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,

Sävström, Nilsson i Antnäs, Persson i Fritorp, Persson i Tofta,

Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena.

(Protokoll över jordbruksärenden den 17 september 1920.)

Till jordbruksdepartementet inkom den 6 september 1920 en framställning

från föreningen Sveriges kvarnintressenter av följande innehåll:

»Till Konungen.

Enär föreningen den 1 nästinstundande september kommer att ■

innehava ett råglager sannolikt uppgående till cirka 40,000 ton samt

årets svenska skörd av råg enligt vad som framgått av såväl de officiella

meddelandena som de enskilda uppgifter, föreningen från olika platser

i landet erhållit, synes vara tillfredsställande inbärgad, får föreningen

härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t täcktes medgiva

föreningen nådigt tillstånd att omedelbart ur riket utföra 20,000

ton råg och (eller) rågmjöl.

Därest tillfälle ej kan beredas föreningen att genom export lätta

sina betydande råglager, är anledning befara, att kvamarne, särskilt

med hänsyn till de stora kvantiteter av ifrågavarande sädesslag, vilka

redan förut belasta vissa av dem, bliva urståndsätta att emottaga den

råg av årets skörd, vilken snart nog lärer komma att av lantmännen

erbjudas desamma, då de samtidigt hava att bereda utrymme för den

å lagerhusen magasinerade rågen, ett förhållande, som enligt föreningens

mening vore av synnerligen betänklig art, då det otvivelaktigt skulle

giva lantmännen anledning till klagomål över att den nya svenska rågskörden

på grund av bristande lagringsutrymmen komme i fara att taga

skada.

Underdånigst

SVERIGES KVARNINTRESSENTER

Förening u. p. a.

Gust. Akerlindh.

Stockholm den 21 augusti 1920.

L. E. Masreliez.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

31

Över denna framställning yttrade sig Kvarnkontrollnämnden, efter

gemensam behandling med Folkhushållningskommissionen, i eu till jordbruksdepartementet

ingiven hemligstämplad V. P. M. av i huvudsak följande

innehåll:

»Vissa betänkligheter kunna utan tvivel hysas mot att för närvarande

medgiva export av brödsäd innan årets skörd är bärgad och

sålunda tillförlitliga uppgifter rörande dennas kvantitet och beskaffenhet

kunna inhämtas. Emellertid synas de av kvarnföreningen i skrivelsen

meddelade upplysningar rörande den ifrågasatta exportens betydelse för

beredande av lättnad i föreningskvarnarnas lagerställning vara av den

vikt, att avseende må fästas därå. Det har i sådant sammanhang under

ärendets behandling meddelats, att då kvarnarna åtagit sig att före den

1 november till egna lagerlokaler överflytta de för medlemmarnas räkning

för närvarande å statens spannm ålslagerhus befintliga kvantiteter råg till

en sammanlagd myckenhet av omkring 12,000 ton, motsvarande lagerutrymme

inom kvarnarna icke kunde fritt disponeras för mottagande av

nybärgad spannmål. Tillika vore lagerbehållningarna hos kvarnarna för

närvarande mycket stora och minskades jämväl härigenom det för inlagring

av ny spannmål erforderliga utrymmet.

Det torde ej kunna förnekas, att det för jordbrukarna måste innebära

en avsevärd olägenhet att icke i vanlig ordning omedelbart efter

tröskningen kunna till kvarnarna få leverera sin spannmål. Utom den fara

för spannmålskvalitetens försämring genom lagring hos jordbrukarna som

härigenom kan uppstå, kunde kvarnarnas svårigheter att uppköpa och

mottaga spannmålen medföra en eljest av marknadsläget icke påkallad

nedgång i det inhemska spannmålspriset.

Om ett bifall till den föreliggande framställningen sålunda av dessa

skäl icke synes böra helt förvägras, så bör tillika framhållas, att exportens

genomförande för kvarnarna utan tvivel med hänsyn till det relativt höga

pris, som säkerligen kunde uppnås för den exporterade varan, måste

anses innebära en ej oväsentlig ekonomisk fördel. Det vill av sådan

anledning förefalla skäligt, att kvarnarna för vinnande härav må ikläda sig

någon ekonomisk uppoffring gentemot det allmänna. Enligt § 12 i det

mellan staten och Sveriges kvarnintressenter ingångna avtal den 28 juli

1919 skall, därest vid tiden för kontraktets upphörande den 31 augusti

1920 marknadspriset å råg skulle vara lägre än kronor 39: 40 per 100

kilogram god och oskadad vara, staten vara skyldig att till föreningen

erlägga ersättning motsvarande hälften av skillnaden mellan å ena sidan

sagda marknadspris och å andra sidan kronor 39: 40 per 100 kilogram

för viss i paragrafen närmare angiven kvantitet råg eller rågmjöl. Då

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

nu gällande marknadspris inom landet torde vara lägre än här angivna

siffra, åligger det staten sålunda viss ersättningsskyldighet jämlikt den

refererade bestämmelsen.

Det vill av ovan angivna skäl förefalla synnerligen lämpligt att

med ett eventuellt tillstånd till export av råg förbindes dét villkor, att

föreningen må avstå från varje krav på ovan berörda ersättning från

staten. Tillika bör förväntas, att ett medgivande av export från föreningens

eller dess medlemmars sida skall uppfattas såsom en skyldighet

för dem att i möjligaste utsträckning mottaga hembjuden spannmål till

ett i förhållande till marknadsläget skäligt pris. Vad slutligen beträffar

den kvantitet, för vilken exporttillåtelse må medgivas, synes denna icke

böra överstiga den å spannmålslagerhusen för närvarande lagrade myckenheten

eller 12,000 ton.

I likhet med de bestämmelser som eljest plägat gälla vid export

av spannmål synes jämväl i detta fall böra föreskrivas skyldighet för

exportören att till riket införa motsvarande kvantitet vete eller vetemjöl.

Stockholm den 2 september 1920.

För Folkhushållniugskommissionen och kvarnkontrollnämnden:

Henning FAmquist.

%

M. Mcircus.

Därjämte avgav på Kungl. Maj:ts befallning även Lantbruksstyrelsen

ett utlåtande i ärendet, även detta hemligstämplat. Detsamma,

daterat den 8 september 1920, är av följande innehåll:

»I likhet med folkhushållningskommissionen och kvarnkontrollnämnden

finner lantbruksstyrelsen ett tillmötesgående, på av kommissionen och

nämnden föreslagna villkor, av Sveriges kvarnintressenters föreliggande

framställning kunna innebära vissa fördelar för jordbruket, i det att avsättningen

av den nya rågskörden kunde förväntas bliva i någon mån

därav underlättad, åtminstone i vissa distrikt, varförutom det ej torde få

anses uteslutet, att prisbildningen i fråga om råg kunde därav påverkas

i gynnsam riktning. Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen i första hand

har att tillvarataga, synas skäl alltså föreligga att förorda nådigt bifall

till framställningen.

Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid i detta sammanhang icke

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

33

böra underlåta att framhålla, att den för skördens inbärgande ogynnsamma

väderlek, som under de senaste veckorna varit rådande i vissa

mera spannmålsproducerande delar av landet, kan befaras hava i viss

omfattning verkat nedsättande på den beräknade veteskördens såväl myckenhet

som beskaffenhet. Samma ogynnsamma väderlek — på sina håll

i ^ förening med pågående arbetskonflikter — har vidare inom vissa områden

omöjliggjort sådd av höstråg inom därför tjänlig tid, ett förhållande,

som ej torde kunna ungå att i viss mån menligt påverka utsikterna

för nästa års skörd av råg.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören

Insulander, byråchefen Bjurstedt samt tjänstförrättande byråchefen

Haglund.

Stockholm den 8 september 1920.

Underdånigst

Erik Insulander.

Emil Haglund.»

Den 17 september föredrogs ärendet inför den då fungerande tillförordnade

regeringen, bestående av ministern för utrikes ärendena friherre

Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson. T. f.

regeringen fann därvid icke skäl bifalla den av föreningen Sveriges

kvarnintressenter ingivna ansökningen.

Enligt utskottets mening är t. f. regeringens förevarande beslut - anmärkningsvärt. För ett bifall till nämnda ansökan hava — såsom av de

återgivna handlingarna framgår — flera olika skäl förebragts. Föreningen

Sveriges kvarnintressenter, som ingivit ansökan, har främst framhållit,

att en export av råg vore behövlig på grund av svårigheterna att på ett

tillfredsställande sätt lagra hela den inbärgade rågskörden; i följd av

bristande lagringsutrymmen komme annars skörden i fara att taga skada.

Folkkushållningskommissionen och Kvarnkontrollnämnden, som i ett gemensamt

yttrande tillstyrkt ansökan — ehuru med viss begränsning av exportkvantiteten

— hava vitsordat riktigheten av detta skäl och tillika framhållit,

att kvarnarnas svårigheter att uppköpa och mottaga spannmålen

kunde medföra fara för en eljest av marknadspriset icke påkallad nedgång

i det inhemska spannmålspriset. Dessa myndigheter hava tillika

anfört, att staten skulle kunna ernå en direkt ekonomisk fördel av exporten

i fråga på det sätt, att med ett bifall till exportansökan kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 käft. (Nr 42.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kontutionsutskottets memorial Nr 42.

förbindas villkoret, att Sveriges kvarnintressenter skulle avstå från varje

krav på ersättning från staten enligt § 12 i det mellan staten och ifrågavarande

förening den 28 juli 1919 ingångna avtalet; i detta sammanhang

kan nämnas, att denna ersättning sedermera bestämdes till kronor

1,059,114,02. Slutligen hava dessa myndigheter även föreslagit, att vid

ett bifall till ansökan borde i likhet med vad i liknande fall plägat ske

förbindas bestämmelsen, att exportören till riket skulle införa motsvarande

kvantitet vete eller vetemjöl; genom eu dylik bestämmelse skulle tydligen

ha garanterats, att kvantiteten brödsäd inom riket icke genom den

föreslagna exporten minskats. Jämväl Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt

ansökan och därvid framhållit, att det ej vore uteslutet, att genom

den ifrågasatta exporten prisbildningen i fråga om råg kunde påverkas

i gynnsam riktning.

Då sålunda samtliga i ärendet hörda myndigheter tillstyrkt ifrågavarande

ansökan, då intet anförts mot de skäl för ett bifall till densamma,

som därvid angivits, och särskilt då genom vid ett bifall till ansökan

fogade villkor staten, därest villkoret accepterats, kunnat ernå betydande

direkta ekonomiska fördelar utan att tillgången på brödsäd inom landet

förminskats, anser sig utskottet böra hos riksdagen, jämlikt § 107 regeringsformen,

göra anmälan mot medlemmarna av den t. f. regering,

som handlagt detta ärende, nämligen ministern för utrikes ärendena friherre

Palmstierna samt statsråden Sandler, Nothin och Eriksson.

7:o.

Härvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Hellberg, Strömberg, Ljunggren,

Thulin, Reuterskiöld, Lyberg, Sandegård, Jönsson i Långenäs, Stendahl,

Jansson i Edsbäcken, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund,

Sävström, Nilsson i Antnäs, Persson i Fritorp, Persson i Tofta,

Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena.

(Protokoll över jordbruksärenden den 19 oktober 1920.)

I en den 17 september 1920 ingiven skrivelse hemställde.Sveriges

Allmänna Lantbrukssällskap hos Kungl. Maj:t, att det skulle medgivas

lantmannaförening, som därom kunde komma att ansöka, tillstånd att

exportera råg av årets skörd. I motiveringen till denna hemställan framhölls,

att, alltsedan den nya skörden kommit i handeln, en svår stockning

rått på den inländska spannmålsmarknaden, beroende på att kvarnarna

ej kunnat i erforderlig utsträckning emottaga den utbjudna brödsädesspannmålen.

Detta hade i synnerhet varit fallet i fråga om råg, vadan

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

35

följden blivit, dels att kvarnarna satt sina noteringar för svensk råg betydligt

under det pris rågen bort betinga i förhållande till svenskt vete,

dels att lantmännen ofta måste sälja sin råg till handlande, som på grund

av olika skäl icke kunde betala annat än ett pris, som avsevärt understege

det av kvarnarna noterade. Detta hade till följd, att lantmännens

intresse för rågodling minskats, vilket väntades taga sig uttryck i en för

nästa år betydligt minskad rågareal. En än mera överhängande fara

läge däri, att rågen i stor utsträckning komme att användas till kreatursfoder;

faran härför åskådliggjordes av att riksmedelpriset den 21

september för majs, den för fodersädesprisen normerande artikeln, utgjorde

kronor 34.73 jämte kostnad för transport från järnvägsstation,

medan samma pris för råg utgjorde 32 å 33 kronor, allt för 100 kg.

För att förekomma dylika missförhållanden vore en export av råg den

enda utvägen; den prisförhöjning för rågen, som därav skulle bliva följden,

ansåges endast komma att påverka de priser, som mellanhänderna

betalade, och skulle ej uppgå till det av kvarnarna noterade priset, vadan

något fördyrande av rågmjölet därav ej skulle följa. För att emellertid

den önskvärda prisförbättringen skulle göra avsedd nytta, borde exporttillstånd

meddelas endast för ny råg av årets skörd samt till producenternas

egna sammanslutningar.

Över denna skrivelse infordrades gemensamt utlåtande av Lantbruksstyrelsen

och Folkhushållningskommissionen, vilket avgavs den 9

oktober. I detta framhölls, att de direkta olägenheterna av den rådande

situationen på rågmarknaden vore i främsta rummet dels att lantmännen

icke finge tillfälle att i vanlig ordning avlämna sin råg, dels att prisen

å denna i följd härav nedgått till en nivå, som för lantmännen måste

anses såsom direkt förlustbringande. Att läget följaktligen för rågproducenterna

själva innebure direkta''och påtagliga samt synnerligen allvarliga

svårigheter vore sålunda uppenbart. Att — såsom Lantbrukssällskapet gjort

gällande — situationen kunde orsaka otjänliga följder av mera allmän räckvidd

genom faran för utfodring av råg och minskning av rågarealen, vore

även tydligt, ehuru Lantbrukssällskapets uppskattning av dessa farors betydelse

möjligen vore överdriven. Särskilt framhölls att en verklig risk

för minskning av rågarealen förelåge och att en dylik ur synpunkten av

vårt lands självförsörjning vore av betänklig natur. Av dessa skäl borde

om möjligt åtgärder vidtagas för ett upphjälpande av läget å rågmarknaden.

Härvid komme särskilt export av råg i fråga. Försiktigheten

bjöde emellertid, att en dylik export endast bedreves i begränsad omfattning;

en utförsel av »något eller möjligen ett par tiotusentals ton»

torde dock ej innebära någon risk.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Den 29 september inkom till Kungl. Maj:t ännu en framställning

om beviljande av export å råg nämligen från hushållningssällskapens

ombud. Dessa hemställde i en skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga

åtgärder för lämnande av licenser i nödig omfattning för utförsel av råg

samt att dessa licenser måtte lämnas uteslutande till producenter eller

sammanslutningar av sådana. I motiveringen till denna hemställan framhöll

ombudsmötet, att till följd av årets rika rågskörd och den minskade

konsumtionen av rågmjöl den inhemska rågmarknaden vore överfylld,

vadan en försäljning av råg till utlandet borde kunna äga rum utan att

tillfredsställandet av landets eget behov av denna vara äventyrades.

Härjämte överlämnades den 14 oktober 1920 en skrivelse från föreningen

Sveriges Kvarnintressenter, vari föreningen framhöll att densamma, därest

Kungl. Maj:t skulle finna skäl medgiva tillstånd till export av råg, i

första rummet måtte ifrågakomma till erhållande av dylikt tillstånd fölen

kvantitet av 20,000 ton råg eller mjöl därav.

Dessa ärenden föredrogos inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19

oktober. På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet

Nilsson, fann Kungl. Maj:t icke skäl bifalla förevarande framställning.

Av samma skäl som utskottet anfört för sitt anmärkningsyrkande

under punkt 6:o finner utskottet föredragande departementschefens avstyrkan

av ifrågavarande framställningar anmärkningsvärt. Än starkare

skäl än de för Sveriges Kvarnintressenters den 17 september behandlade

exportansökan anförda synas emellertid i detta senare fall hava förefunnits.

Den osäkerhet rörande brödsädesskördens och särskilt vetets kvantitativa

och kvalitativa resultat, som möjligen var för handen vid det tidigare

tillfället och som kunnat anföras som motiv för det då fattade beslutet, förefanns

ej längre den 17 oktober. De betänkliga följder, som hela rågskördens

kvarhållande inom landet till följd av bristande lagringsutrymmen

m. m. kunde hava för prisbildningen å råg samt möjligheten för

odlarna att avyttra för försäljning avsedda partier, framträda med ännu

större tydlighet vid detta senare tillfälle. I sammanhang härmed har

även för de den 19 oktober föredragna ansökningarna kunnat anföras,

att exportförbudets ovillkorliga upprätthållande kunde leda till att rågskörden

delvis användes till kreatursfoder och att en framtida minskning

av den för rågodling använda arealen kunde befaras.

Av anförda skäl finner utskottet detta ärende vara av den beskaffenhet,

att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen

göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson.

Stockholm den 24 maj 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

37

Reservationer.

i.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottet icke bort inskränka

sig till en anmärkning mot den formella handläggningen av ärendet, utan

ock framställa anmärkning i anledning av beslutets innehåll och därvid

anföra följande:

»Enligt K.F. 24 jan. 1914 (S.F.S. nr 2) § 10 kan beskickningschef

erhålla årlig semester av två månader efter ansökan härom; är han anställd

i norra Amerika, må han i och för besök i hemlandet sammanlägga

med den under året honom tillkommande semestern även den under

närmast föregående år ej alls eller ej till fullo begagnade, och är han

anställd i Ostasien kan han på detta sätt förena semestertid under fyra

på varandra följande år. Därjämte kan sådan beskickningschef, där

Kungl. Maj :t prövar sådant skäligt, få utöver honom tillkommande

semester såsom sådan jämväl beräkna den tid, som åtgår för resa från

och till hemlandet, eller del därav. Beträffande resekostnader har beskickningschef,

som i gällande resereglemente räknas till andra klassen, dels

rätt till ersättning för flyttning till tjänsteorten enligt vissa angivna

grunder, varvid gottgörelse medges även för biljett åt hustru och oförsörjda

barn samt för bohagstransport, dels rätt till bidrag efter Konungens

beprövande för hemflyttning, när denna ej föranletts av annan anställning

i statstjänst — i vilket senare fall ersättning erhålles såsom i första

fallet dels rätt till gottgörelse för tjänsteresor i utlandet, varvid dels

dagtraktamente vid resa inom anställningslandet utgår med högre belopp

än eljest (50 kr. emot eljest 30 resp. 40 enligt K.K. 19 mars 1918 i S.F.S.

nr 190), dels resereglemente! i tillämpliga delar skall gälla. Någon ersättning

för hem- och återresa vid semester är icke i 1914 års författning

omtalad, men Kungl. Maj:t har makt att tilldela diplomatisk befattningshavare

utom Europa vid sådan resa ersättning allenast för biljettkostnaden

till och från Stockholm.

Enligt infordrade handlingar rörande envoyéen D. Bergströms

semesterresa till Sverige 1920, vilken föranlett ett flertal åtgärder och

beslut, framgår, att B. såsom generalkonsul i Montreal 7 maj 1918 förordnats

till minister ad interim i Tokio och Peking för tiden till världskrigets

slut, att B., som mottagit detta förordnande under förutsättning

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

att senare erhålla ministerposten i Washington eller annan post och på

hösten 1919 erbjudits men avböjt landshövdingstolen i Härnösand, sedan

nämnda ministerpost ej längre ansågs böra givas honom, i stället den 24

sept. 1919 accepterade anbud om definitiv utnämning till envoyé i Tokio

och Peking, vilken utnämning emellertid enligt skrivelse 1 dec. 1919 på

förekommen anledning gjordes beroende av visst åtgörande från B:s sida

och därför ej kunde verkställas förrän 11 juni 1920, att B. emellertid

redan i sept. 1919 beviljats semester för resa till Sverige 1920 med rätt

att begagna även den semester, som ej uttagits för 1918 och 1919 med

2 mån. och 2 veckor, att B. enligt skrivelse 31 dec. 1919 förordnats att

fortfarande intill 31 mars bestrida befattningen som minister ad interim

i Tokio och Peking, att B. emellertid i samband med semesterresan, som,

efter tjänsteresa järn—febr. till Peking, den 8 eller 15 febr. 1920 anträddes

via Shanghai med framkomst till Stockholm 5 april s. å., verkställde

hemflyttning av viss del av sitt bohag under påstående att han

icke trott sig skola återvända till Tokio, att B. härför liksom för sin egen

och familjens hemresa begärde ersättning med omkring 10,600 kr. förutom

dagtraktamente under 50 resdagar med 1,055 kr., att på tjänsteresan

till Peking B., med begagnande av erhållet tillstånd att medtaga

lämplig person som kanslist, härtill förordnat sin dotter mot ersättning,

som i viss utsträckning och i trots av att föredraganden själv uttalat,

att tillståndet ej skulle meddelats, om man vetat, hur det skulle

begagnas, tillstyrkts och beviljats 31 dec. 1920, att i anledning av

gjord framställning Kungl. Maj:t enligt protokollet för 23 april 1920,

vilket ej uppsatts förrän på hösten s. å. medgivit B. rätt att, utöver

honom tillkommande semester, såsom sådan beräkna jämväl hela den

tid, som åtginge för resan från och till Tokio—hemlandet, att denna

rätt till en början synes hava grundats på »önskvärdheten att B.

under någon tid stode till ministerns för utrikes ärendena förfogande för

avgivande av vissa upplysningar», men att detta skäl sedermera i protokollet

ersatts med en enkel hänvisning till K.F. 1914 § 10 i samband

med en sådan omredigering, att uttalandet om den till »fyra månader

och femton dagar» angivna semestertiden ersattes av ett omnämnande,

att semester av B. åtnjöts sedan 15 febr., att redan den 19 april 1920

till utrikesdepartementet inkommit en skrivelse från B., vari han begärde,

att han för informationsresor, som han under uppehållet i hemlandet

ärnade företaga inom Sverige, skulle erhålla dels fribiljetter å vissa

sträckor av statsbanorna, dels ersättning för resor å enskilda banor, dels

dagtraktamente och resgodsersättning, att å denna handling antecknats,

det B. erhållit besked, att fribiljetter ej kunde påräknas, men att, om

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

39

närmare redogörelse och räkningar ingåves, dessa skulle för Kung]. Maj:t

föredragas, att B. i skrivelse av 21 april meddelade, att han då ärnade

resa till Falun och i skrivelse av 21 maj 1920 lämnade en resplan, varjämte

B. då anmälde sin avsikt att även besöka Köpenhamn och Ivristiania,

allt för att å ort och ställe träffa firmor, bese anläggningar och studera

export- och importfrågor, att B. den 19 juni anmälde avsikt att resa till

Malmö och den 30 juni insände, med åberopande av skrivelserna 17 april,

21 maj och 19 juni, räkningar — inkomna 7 juli — å de under andra

kvartalet företagna tjänsteresorna i Sverige, omfattande nr 1 till Falun

23—25 april, nr 2 till Göteborg och Trollhättan 24—27 maj, nr 3 till

Malmö och Köpenhamn 27—30 juni, att B. 9 juli anmälde avsikt att

resa till Upsala och Västerås och den 16 juli insände räkning å denna

resa 9—11 juli, att de ingivna reseräkningarna sålunda omfattade 14

dagar och slutade på ett belopp av kr. 919,85, sedan vissa rättelser i

dem vidtagits, att genom skrivelse 18 aug. från t. f. utrikesministern

Branting till B., vars adress då var Paris, meddelades, att de ingivna

»ännu ej inför Kungl. Maj:t föredragna» räkningarna dels för resorna i

Sverige, dels för vissa andra resor, behandlats i statsrådsberedningen och

därvid föranlett vissa anmärkningar bl. a. rörande dagtraktamentets

belopp, men ej rätten till dagtraktamente, att B., som i anledning härav

31 aug. från Aix-les-Bains återsänt räkningarna rättade, den 11 okt. begärde

besked om likvid, varpå den 21 okt. svarades från utrikesdepartementet,

att räkningarna »inom en snar framtid» skulle upptagas till prövning,

att Kungl. Maj:t enligt departementsskrivelse 2 nov. 1920 medgivit B.

rätt dels att icke inräkna i semestertiden »en tid av högst 15 dagar, som

Ni innevarande sommar använt för besök vid svenska industriella verk

och anläggningar», dels att under den tid, som åtgått för av dessa besök

föranledda resor »uppbära samtliga med befattningen som minister i

Tokio och Peking förenade avlöningsförmåner», dels slutligen att »för

samma resor inom Sverige åtnjuta resekostnadsersättning enligt andra

klass», men icke »någon särskild traktamentsersättning», att denna

skrivelse den 8 nov. följdes av en annan, vari dels orden »en tid av

högst 15 dagan ersatts med orden »en tid av högst 2 månaden, dels vissa

andra ändringar i formuleringen vidtagits, att förklaringen härtill gavs i

den skrivelse av 20 dec. 1920, till vilken, enligt dess eget innehåll, nyssnämnda

departementsskrivelse (nr 191) av 8 nov. var bifogad, och vari meddelades

bl. a., dels att ärendet föredragits under semestertid för den,

som ursprungligen handlagt detsamma, och att därför den tid av 2 månader,

som förutvarande utrikesministern frih. Palmstierna ställt i utsikt,

»av misstag» begränsats till 15 dagar, vilket nu rättades, dels att »ett

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

tidigare uttalande av dåvarande t. f. utrikesministern Branting», i skrivelsen

av 18 aug., ang. dagtraktamente icke kunnat uppfyllas enär, såsom det

heter: »svårighet hade uppstått med hänsyn till att Eder vistelse i Europa

räckt i sammanlagt 6 månader och 17 dagar, under det att Ni hade rätt

att åtnjuta semester under endast 4 månader och 2 veckor. Möjligheten

stod visserligen öppen att bevilja Eder tjänstledighet under den tid av

två månader, som Edra informationsresor i Sverige ansågos taga i anspråk,

men hade Ni då fått avstå tjänstgöringspengar under samma tid

och endast kunna åtnjuta dagtraktamente under 12 å 14 verkliga resdagar.

Med hänsyn härtill syntes det lämpligare att förklara Eder hava

tjänstgjort under sagda två månader, varigenom Ni berättigas uppbära

tjänstgöringspengar, men i stället måst avstå dagtraktamente även för

resdagarna.»

Av handlingarna framgår vidare, att B. av det fordrade beloppet

sålunda erhöll allenast 597,85, att B:s ansökan om ersättning för hemresan

från Tokio enligt departementsskrivelse nr 183 den 21 okt. 1920 »med

hänsyn till de bestämmelser i gällande författning, som för Eder framhållits

i kungl. utrikesdepartementets skrivelse den 18 sistlidne augusti

ävensom till förhandenvarande omständigheter i övrigt» icke till någon

åtgärd föranledde, men skulle B. äga att inkomma med förnyad framställning

om ersättning för egen biljettkostnad Peking—Stockholm, att

enligt departementsskrivelse 13 jan. 1921 »vid den definitiva justeringen av

konselj protokollet över Kungl. Maj:ts beslut den 25 sistlidne september»

detta protokoll »ändrats därhän», att sistnämnda ersättning skulle avse

sträckan Shanghai—Stockholm och därför ej behövde föranleda särskild

framställning, utan av Kungl. Maj:t bifallits.

Av det sagda framgår, att envoyéen B., som för »informationsresorna»

använt sammanlagt 14 dagar, av Kungl. Maj:t tillagts rätt att

därför räkna »högst» 2 månaders tjänstgöring i Sverige med full lön och

ersättning för resekostnader, men ej dagtraktamente, vilket senare knappast

varit riktigt om verklig tjänstgöring ägt ruin, då denna icke utövades

å beskickningsorten: av handlingarna vill för övrigt synas, som har

tiden »högst» 2 månader ansetts till fullo tagen i anspråk, ehuru reseräkningarna

omfatta blott 14 dagar. Även om undantagsvis förekommit,

att under semester i hemlandet diplomater erhållit särskild ersättning eller

rätt att från semestertiden avräkna viss tid, hvarunder de stått till allmänhetens

förfogande, torde varken en så lång tid som 2 månader någonsin

hava beviljats, eller än mindre ersättning förekommit för s. k.

informationsresor, vilkas verkliga värde i detta fall synes skäligen tvivelaktigt

med hänsyn till den snabbhet varmed de utförts, och det måste

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

41

anses minst sagt betänkligt, om Kungl. Maj:t skulle för framtiden göra

förnyade medgivanden av denna art. Om man emellertid sammanställer

beslutet i det den 23 april daterade protokollet med allt, som i samband

med envoyéen B:s ingivna räkningar förekommit, blir uppenbart, att den

tid av »högst» två månaders s. k. tjänstgöring i Sverige, som till syst

medgavs B., ingenting annat varit än eu förklädd semesterförlängning

som direkt ej kunde av Kungl. Maj:t beviljas.

Härtill kommer, att, även om skäl kunnat i och för sig finnas att

medgiva en envoyé i Japan och Kina rätt till viss kortare tids »informationsresor»

i Sverige, Kungl. Maj:t i detta särskilda fall så mycket mindre

därtill haft anledning, som Kungl. Maj:t, enligt vad protokollen utvisa, haft

att pröva ett flertal reseräkningar från B. av sådan beskaffenhet, att det

kunde sättas och verkligen satts i fråga, om de borde gäldas av staten.

Särskilt anmärkningsvärda äro B:s reseräkningar från Tokio till Yokohama:

resekostnaden utgör omkring 2 kr. 50 öre per gång, men härtill

kommer dagtraktamente å 50 kr., varvid bör erinras, att mellan sagda

orter finnas elektriska tåg, spårvägar och vanliga tåg, att i gynnsammaste

fall resan i endera riktningen kan göras på mindre än en halvtimme,

även om restiden från den plats där svenska beskickningen ligger kan

draga omkring en timme, och att, även om kostnaderna för färd från ena

platsen till den andra bör ersättas, dagtraktamente såsom vid extra förrättning

enligt resereglementet bort vara utesluten. Denna mening har

ock i departementsskrivelse av 31 okt. 1919 för B. framhållits, i anledning

av reseräkningar insända dels av honom, dels sedermera av två

andra personer, anställda vid beskickningen. Då B. emellertid i sitt svar

av 8 jan. 1920 vidhöll anspråket, blevo samtliga dessa räkningar, ehuru

först den 10 dec. 1920, av Kungl. Maj:t godkända.

Sistnämnda beslut har fattats på föredragning av utrikesministern

greve Wrangel, som därvid underlåtit att tillstyrka vare sig ändring av

resereglementet i den riktning, att dylika anspråk för framtiden förebyggdes,

eller sådan autentisk tolkning därav, som gjort, att redan de

framställda anspråken borde avslagits. Vetskap om dessa räkningar och det

rätta förhållandet med dem förelåg emellertid redan 23 april och hade

bort, jämte vetskapen om den hemflyttningsräkning, som B. under våren

presenterat och som icke kunde annat än avslås, verka därhän, att B.

icke vid semesterbesöket tillagts de särskilda förmåner, som han nu fick.

Jag har därför ansett, att utskottet bort framställa anmärkning även i

sak mot d. v. utrikesministern frih. Palmstierna för det tillstyrkande av

i sak, om än icke i form, extra förmåner, som enligt protokollet 23 april

beviljades B., ävensom mot utrikesministern greve Wrangel för den

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

underlåtenhet, han vid beslutet av 10 dec. 1920 låtit komma sig

till last».

II a).

. Mot punkten 2:o a) i utskottets memorial:

av herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Strömberg, Lyberg, Sandegård,

Hallén, Sävström och Hansson i Gärda, som anfört:

Så vitt av handlingarna i ärendet framgår har genom de under

år 1920 vidtagna åtgärderna för anskaffande av nytt beskickningshus i

London staten varken juridiskt eller »moraliskt» bundits vid inköp av

besittningsrätten till ifrågavarande fastighet. Fastmera synes av handlingarna

framgå, att dåvarande utrikesministern i avbidan på statsmakternas

ståndpunktstagande sökt åt staten bereda möjlighet till fastighetens

förvärvande och i sådant syfte medverkat till att ett avtal om besittningsrätten

träffats mellan vederbörande besittningshavare i England och

svensk man med rätt för staten att efter därom i behörig ordning fattat

beslut få sagda avtal av den sistnämnde på sig överlåtet mot erläggande

av den utlagda köpeskillingen jämte ränta. Skäl till anmärkning mot

dessa och övriga under år 1920 utan konseljbeslut vidtagna förberedande

dispositioner, avsedda att möjliggöra ett förvärv, som ansetts för svenska

staten förmånligt, synas icke föreligga.

Efter 1921 års ingång och innan proposition den 4 mars samma

år avläts till riksdagen, har däremot saken fullföljts utan iakttagande av

den ursprungliga avsikten att icke före riksdagsbeslut vidtaga för staten

bindande åtgärd beträffande köpet. I telegrafiskt meddelande, avlåtet

den 15 februari från utrikesdepartementet på order av utrikesministern,

har nämligen beskickningschefen i London bemyndigats att för statens

räkning träffa avtal angående fastighetens förhyrande för en tid av 999

år, räknat från 11 oktober innevarande år, varefter utrikesministern den

26 februari i telegram till beskickningschefen, vilket i skrivelse samma

dag bekräftats, förklarat, att ombyggnad av huset finge börja. Och av

handlingarna i ärendet framgår, att beskickningschefen i bägge dessa

hänseenden träffat anstalter i enlighet med utrikesministerns anvisningar.

Anmärkningsvärt är, dels att ärendet, så vitt av statsrådsprotokollet framgår,

icke varit föremål för konselj beslut, innan utrikesministern lämnat

ovan omförmälda bemyndigande angående besittningsrättens förvärvande

och medgivande angående ombyggnadsarbetena, och dels att riksdagens

handlingsfrihet bundits genom dessa åtgärder.

På grund härav hava vi anslutit oss till den anmälan mot ministern

för utrikes ärendena greve Wrangel, varom utskottets ledamöter förenat

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

43

sig, men däremot icke funnit skäl till anmälan mot förutvarande ministern

för utrikes ärendena friherre Palmstierna.

II b).

Mot punkten 2:o b) i utskottets memorial:

av herr Norling.

III.

Mot punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar Larsson i Västerås, Thulin, Norling, Sandegård, Bruhn,

Sävström, Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som ansett, att

ifrågavarande ärende icke varit av den beskaffenhet, att det bort föranleda

anmälan mot föredragande departementschefen.

IV.

Mot punkten 4:o i utskottets memorial:

1) av herr Clason, som anfört:

Det torde vara uppenbart, att, därest staten icke skall ställas i

sämre ställning än enskilda affärsidkare, en viss diskretion måste råda

beträffande förslag till affärsuppgörelser mellan staten och andra så länge

en fråga därom ännu är under förberedande behandling. Ehuru jag finner

det förfaringssätt, som använts för att i detta fall åstadkomma eu dylik

sekretess, oriktigt, har jag under sådana förhållanden icke funnit tillräckligt

skäl till anmärkning föreligga.

2) av herr Lyherg, som anfört:

Då med den anteckning å ifrågavarande handlingar, mot vilken

anmärkning beslutats av utskottet, icke torde hava avsetts annat än en

hemställan till vederbörande ämbetsverk, att det kontraktsförslag, som

överlämnats till dem för yttrande, icke onödigtvis eller genom ämbetsverkens

eget initiativ borde bringas till offentligheten, samt ämbetsverken

saknat anledning att uppfatta anteckningen på annat sätt eller såsom

en mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser stridande föreskrift, att

kontraktförslaget skulle behandlas såsom hemligt, har jag icke funnit

tillräckliga skäl till anmärkning föreligga.

3) av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Sandegård, Sävström,

Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som ansett, att anmärkning i

detta ärende ej bort göras.

V a).

Mot punkten 5:o a) i utskottets memorial:

1) av herrar Larsson i Västerås, Klefbeck, Strömberg, Norling, Sävström,

Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som anfört:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memomial Nr 42.

Frågan om Kungl. Maj:ts den 30 juni 1920 fattade beslut angående

befogenheter och arvodesbestämmelser för socialiseringsnämnden bör

föranleda anmälan från konstitutionsutskottets sida mot föredragande

departementschefen måste enligt vår mening bedömas med vederbörlig

hänsyn tagen till arten och omfattningen av det nämnden genom Kungl.

Maj:ts beslut den 22 juni 1920 givna uppdraget.

Det må erinras, att nämndens uppgift är, att »själv verkställa samt

låta verkställa utredning angående lämpligheten av och betingelserna för

ett överförande i samhällets ägo eller under samhällig kontroll av naturtillgångar

eller produktionsmedel, som äro för landets ekonomi och befolkningens

välstånd av större vikt eller eljest prövas böra omhändertagas

av samhälleliga organ».

För att detta vidsträckta uppdrag skall kunna på nöjaktigt sätt

och inom rimlig tid utföras, synes oss en första förutsättning givetvis

vara, att nämnden tillägges befogenheter, som i görligaste mån underlätta

uppdragets fullgörande, och att åt nämndens arbete gives en så

ändamålsenlig organisation som möjligt. Däri se vi anledningen till, att

regeringen vidtagit anordningar i fråga om socialiseringsutredningen,

vilka, även om de icke äro så enastående, som utskottet synes förmena,

dock i vissa hänseenden avvika från vad som i regel plägat beslutas

vid kommittéutredningars igångsättande.

Att dylik avvikelse skulle i och för sig vara av beskaffenhet att

föranleda anmärkning har oss veterligen icke tidigare gjorts gällande

och göres icke heller nu gällande beträffande någon annan utredning än

socialismingsnämndens. Oss synes det uppenbart, att vid frågans bedömande

skall prövas, huruvida regeringsåtgärden innebär något överskridande

av gränserna för Kungl. Maj:ts administrativa befogenhet eller

på grund av sin sakliga innebörd förtjänar anmärkning.

Den formella befogenheten lärer icke kunna bestridas och lämnas

även av utskottet obestridd.

Utskottets anmärkning hänför sig till beslutets i sak enligt utskottets

mening betänkliga beskaffenhet. Till ärendets klarläggande anse

vi oss böra något granska vad utskottet i detta hänseende anför.

Utskottets erinran om riksdagens medverkan i fråga om medels beviljande

till sådana mera fasta utredningskommittéer som lagberedningen

och processkommissionen kunna vi icke tillmäta betydelse. Flera stora

med socialiseringsnämnden långt mer jämförliga kommittéer ha under

senare år tillsatts utan att beviljande av särskilda anslag från riksdagens

sida ifrågasatts.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

45

Utskottet anmärker särskilt, att i detta fall Kungl. Maj:ts kontroll

över utredande myndigheters verksamhet på ett mot övlig praxis stridande

sätt förminskats, samt att de nämnden tillerkända befogenheterna

medföra rätt att utan Kungl. Maj:ts hörande åsamka statsverket högst

betydande utgifter. I sina detaljanmärkningar till bestyrkande härav har

utskottet förbisett, att vissa av de påtalade befogenheterna ingalunda

strida mot övlig praxis. Det är alls icke något rent undantagsfall, att

en kommitté tillägges rätten att själv antaga för arbetets utförande erforderlig

personal. Befogenheten att intill visst belopp faststiilla arvoden

är ej heller något för socialiseringsnämnden enastående. Jämväl ifråga

om resor har förekommit, att Kungl. Maj:t lämnat medgivande om rätt

att företaga sådana utan prövning av de enskilda fallen, ehuru, så vitt

vi känna, icke i den generella form som i detta regeringens beslut.

Den utvidgning av tidigare prejudicerande praxis — hittills lämnad

oanmärkt — som i detta fall kan påvisas, nämligen den vidsträckta

rätten att företaga resor och att trycka publikationer, synes oss med

hänsyn till arten av nämndens uppdrag icke utgöra anledning till anmärkning.

Vad sedan angår de för socialiseringsnämnden gällande arvodesbestämmelserna

har utskottet funnit anmärkningsvärt, att avvikelse skett

från de regler, som utformats i Kungl. Maj:ts brev till statskontoret den

8 februari 1918. Det må härvid erinras, att det åberopade kungabrevet

uttryckligen förutsätter, såväl att annan grund för arvode kan förekomma

än dagarvode, som att högre dagarvode än de i brevet angivna

beloppen kan fastställas. Dessa belopp skola nämligen gälla »där ersättning

för uppdragets fullgörande bestämts i form av dagarvode understigande

vad här nedan (d. v. s. i fortsättningen av brevet) angives».

Genom detta brev har tydligen icke avsetts att utesluta annan form för

ersättning än dagarvoden, då särskilda skäl därtill föreligga. Det har

också lämnats fritt från anmärkning, att annan anordning i ersättningshänseende

än dagtraktamente enligt nämnda brev i vissa fall vidtagits.

Enligt vår mening vore det ock betänkligt om Kungl. Maj:t på grund

av utskottets uttalande skulle anse sig förhindrad att pröva om den ena

eller andra ersättningsformen bör förekomma.

Yi vilja emellertid i detta sammanhang såsom vår mening framhålla,

att enhetliga bestämmelser böra följas i alla de fall, då icke särskilda

skäl tala däremot.

För att bedöma, huruvida den lämplighetsprövning, som sålunda

måste anses tillkomma Kungl. Maj:t, i detta ärende utfallit på ett anmärkningsvärt

sätt, kräves givetvis att ingå på frågan, om arten och or
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ganisationen av just detta utredningsarbete motiverat frångåendet av de

för flertalet utredningar normerande bestämmelserna i förutnämnda kungabrev.

Även utan närmare kännedom om de intentioner beträffande utredningsarbetets

planerande, som ha föranlett regeringens beslut, finna

vi det framgå av utredningsuppgiftens allmänna beskaffenhet, att goda

skäl kunna anföras till förmån för månadsarvode i stället för dagarvode.

Har arvodet, vilket vi förutsätta, avvägts med hänsyn till att arbetet

hålles i gång under hela året, och hava nödiga förutsättningar därför

åvägabragts, synes oss den omständigheten, att arvodet utgår på sätt

Kungl. Maj:t bestämt, icke böra föranleda anmärkning.

Yad i ärendet förekommit har sålunda icke synts oss vara av beskaffenhet

att föranleda anmälan mot föredragande departementschefen.

2) av herrar Stendahl, Johansson i Kälkebo, Reuterskiöld, Magnusson

i Tumhult, P. S. Hedlund i Östersund, Gustafson i Kasenberg och Starhäck,

som ansett, att utskottet även bort göra anmärkning mot tillstyrkandet

av det arvode å 1,500 kr. per månad eller 18,000 kr. per år, som

tillagts socialiseringsnämndens sekreterare, och därvid anföra följande:

»Utskottet nödgas även framhålla, att genom den gradering som

skett av månadsarvodena — 1,200 kr. till ordf., 1,000 kr. till en ledamot,

500 kr. till ledamöterna i allmänhet och 1,500 kr. till den ledamot,

som tillika är sekreterare — synnerligen starkt understrukits, att här är

fråga om ett begynnande ämbetsverk med olika befattningshavare. Särskilt

anmärkningsvärt är sekreterararvodet, och utskottet kan icke underlåta

att som sin mening uttala, att de nu ofta växlande sekreterararvodena

— utskottet erinrar, att t. ex. sekreteraren i kommittén för industriell

demokrati erhållit 1,000 kr. per månad och sekreteraren i kommittén

rörande livsmedelskontroll högst 1,200 kr. per månad — i intet

fall borde överstiga vad en byråchef normalt erhåller i avlöning, om än,

där dyrtidstillägg å sådan avlöning utgår, sekreterararvode torde kunna,

på sätt för varje år bestämmes, ökas med visst tillägg, utan att dock

någonsin få fullt uppgå till byråchefslön; i vanliga fall borde sekreterararvodet

i kommittéer icke överstiga vad ordinarie innehavare av sekreteraregrad

i lön erhåller. Utskottet har vid sin granskning funnit, att

vederbörande föredragande allt för lätt och villigt tillstyrka avsevärda

arvoden och andra förmåner till kommittéledamöter och kommittésekreterare,

och anser önskvärt, att någon viss norm i detta hänseende uppställes,

där över huvud ett fortsättande på den sedan lång tid beträdda

kommitté- och sakkunnigvägen bör medgivas.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

47

3) av herr Lyberg, som anfört:

Väl finner jag i likhet med majoriteten, att den exceptionellt vidsträckta

befogenhet med åtföljande ekonomiska konsekvenser för staten,

som lämnats ifrågavarande utredningsnämnd, är ägnad att väcka betänkligheter.

Men då den förtroendeställning, som en dylik nämnd intager

i förhållande till Kungl. Maj:t, synes berättiga till avsevärd frihet

för densamma att bestämma om de åtgärder, som för utredningsarbetet

anses nödiga, och då denna förtroendeställning torde böra betraktas

såsom en garanti mot missbruk av nämndens ifrågavarande befogenhet

samt Kungl. Maj:t i allt fall, därest missbruk skulle förekomma, är oförhindrad

ingripa och begränsa densamma, har jag — som biträtt utskottets

anmälan i fråga om beslutade arvoden åt nämndens ledamöter — icke

funnit tillräckliga skäl föreligga till anmärkning mot beslutet i vad angår

nämndens befogenhet.

V b).

Mot punkten 5:o b) i utskottets memorial:

av herrar Larsson i Västerås, Kl ef beck, Strömberg, Larsén, Hallén,

Sävström och liansson i Gärda, vilka, av samma skäl som anförts i den mot

punkten 5:o a) av herrar Larsson i Västerås m. fl. avgivna reservationen,

ansett att anmälan mot föredragande departementschefen ej bort göras.

VI.

Mot punkten 6:o i utskottets memorial:

1) av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Ljunggren, Thulin,

Sandegård, Sävström, Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena, som

anfört:

Av handlingarna i ärendet framgår, att såväl folkhushållningskommissionen

och kvarnkontrollnämnden som ock lantbruksstyrelsen endast

med stor tveksamhet tillstyrkt export av råg till eu, jämfört med ansökningen,

väsentligt begränsad kvantitet. De förstnämnda anföra i sitt

yttrande: »Vissa betänkligheter kunna utan tvivel hysas mot att för närvarande

medgiva export av brödsäd, innan årets skörd är bärgad och

sålunda tillförlitliga uppgifter rörande dennas kvantitet och beskaffenhet

kunna inhämtas.» Lantbruksstyrelsen, som ur de synpunkter styrelsen i

första hand har att tillvarataga finner skäl föreligga att förorda bifall

till framställningen, framhåller i sitt yttrande följande: »Lantbruksstyrel
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42

sen anser sig emellertid i detta sammanhang icke böra underlåta att

framhålla, att den för skördens inbärgande ogynnsamma väderlek, som

under de senaste veckorna varit rådande i vissa mera spannmålsproducerande

delar av landet, kan befaras hava i viss omfattning verkat nedsättande

på den beräknade veteskördens såväl myckenhet som beskaffenhet.

Samma ogynnsamma väderlek — på sina håll i förening med

pågående arbetskonflikter — har vidare inom vissa områden omöjliggjort

sådd av höstråg inom därför tjänlig tid, ett förhållande, som ej torde

kunna undgå att i viss män menligt påverka utsikterna för nästa års

skörd av råg».

Beträffande de villkor, som de hörda myndigheterna föreslagit för

medgivande av den ifrågavarande rågexporten, må här erinras, att såvitt

av handlingarna framgår, icke någon som helst utfästelse från Sverges

kvarnintressenter förelåg, som utvisade, att de i händelse av bifall till

ansökningen voro villiga godtaga villkoret att avstå från varje krav pa

ersättning från staten enligt § 12 i avtalet den 28 juli 1919.

Rörande villkoret att exportören skulle till riket införa motsvarande

kvantitet vete eller vetemjöl, synes detta vid ifrågavarande tidpunkt icke

ur statens synpunkt vara av den beskaffenhet, att exporten på den grund

bort medgivas. Priset på utlänskt vete var nämligen då i förhållande

till priset på inländsk råg så högt, att det ur nationalekonomisk synpunkt

måste anses betänkligt att exportera den billiga rågen och importera det

betydligt dyrare vetet. Enligt vår mening torde den stora skillnaden i

priset emellan vete och råg även berättiga till antagandet att en avsevärt,

i flera avseenden önskvärd, ökad konsumtion av råg skulle inträda.

Det synes oss sålunda, att vare sig den ovissa utsikten för staten

att bli befriad från kravet på ersättning till Sverges kvarnintressenter,

eller importen av vete kunde utgöra tillräckliga skäl att under för handen

varande omständigheter medgiva export av råg.

Det skäl, som i övrigt anförts för bifall till ifrågavarande export,

nämligen svårigheten att på ett tillfredsställande sätt lagra hela den inbärgade

skörden, får icke enligt vår mening vara avgörande, då det är

fråga om att trygga landets behov av billig brödsäd.

Då det sålunda vid här ifrågavarande tidpunkt icke var möjligt

att erhålla fullt tillförlitliga uppgifter angående årets skörd, och då det

måste anses som ett utomordentligt viktigt statsintresse, att landets behov

av brödsäd tillgodoses, ha vi, då dessutom inga bärande skäl i övrigt för

exportens beviljande kunnat förebringas, ansett, att anledning till anmärkning

mot ifrågavarande beslut icke förefunnits.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

49

2) av herr Clason, som väl i nästa punkt men icke i denna biträtt

utskottets beslut, enär han ansett, att ehuru övervägande skäl redan i

mitten av september talade för rågexport, dock vid nämnda tidpunkt

någon tvekan om dess lämplighet ännu kunde vara förklarlig.

VII.

Mot punkten 7:o i utskottets memorial:

av herrar Larsson i Västerås, Strömberg, Ljunggren, Thulin, Sandegård,

Sävström, Hansson i Sölvesborg och Karlsson i Vadstena, som

anfört:

Av enahanda skäl, som vi anfört i vår reservation vid punkt (ko

och då det även vid tiden för ifrågavarande besluts fattande icke torde

ha varit möjligt att erhålla fullt säkra uppgifter rörande skörderesultatet,

ha vi ansett, att någon anledning till anmälan mot föredragande departementschefen

icke förelegat.

Till.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden 9 augusti 1920 nr 3.)

1) av herr Reutersltiöld, som med instämmande av herrar Johansson

i Kälkebo, Stendahl, P. S. Hedlund i Östersund och Persson i Fritorp anfört :

Till Kungl. Maj:t ingåvo Z. Höglund, F. Ström och O. W. Lövgren,

de förra för Socialdemokratiska vänsterpartiets arbetsutskott, den sistnämnde

för socialdemokratiska vänstergruppen i riksdagen, den 15 juni

en odaterad och utan anteckning om ingivning till justitiedepartementet

försedd handling, anmäld för Kungl. Maj:t den 9 augusti och sedermera

även överlämnad till departementets lagavdelning, vilken handling innehöll

eu principiell framställning om vidtagande av åtgärder inom nuvarande

lagstiftnings ram för bringande till användning av rätten att utfärda

allmän amnesti, särskilt med hänsyn till det fängelsestraff, som

ådömts redaktör Otto Grimlund för utgiven brottslig skrift i anledningav

finländske riksföreståndaren general Mannerheims besök i Sverige, och

Grimlunds obenägenhet att söka nåd, då »själva termen ''nåd’ skorrar illa

i de flestas öron». I anslutning härtill inkom 8 juli till justitiedepartementet

en, följande dag till justitierevisionsexpeditionen överlämnad men

i slutet av juli av justitiedepartementets chef återtagen, till Konungen

ställd ansökan om amnesti för Grimlund, ingiven av de båda förstnämnda

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 höft. .(Nr 42.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

undertecknarna av nyss angivna framställning och åtföljd av en förklaring

från Grimlund, att han ej hade »något emot att bliva tilldelad

amnesti». Något senare, den 2 augusti, inkom från en av Stockholms

Vänsterkommun utsedd kommitté (A. Bång m. fl.) en ansökan om amnesti

även för de löpsedelspridare, som dömts för spridning av uppropet med

smädliga yttranden om general Mannerheim vid sagda besök i Sverige

12 februari 1919. Beträffande sistnämnda löpsedelspridare hade från

Stockholms lokala samorganisation genom Em. Jansson redan 27 juli till

justitierevisionsexpeditionen ingivits en ansökan om nåd, vilken ansökan

anmäldes inför Kungl. Maj:t 9 augusti i samband med amnestifrågan.

Justitiekanslerns yttrande i saken infordrades den 2 augusti och avgavs

den 9 — samma dag ärendet behandlades och avgjordes i konselj, varvid

av statsrådets ledamöter närvoro, jämte föredraganden statsrådet

Åkerman, statsministern Branting, utrikesministern frih. Palmstierna samt

statsråden Nothin, Eriksson, Svensson, Hanson och Linder. I justitiekanslerns

yttrande framhölls, att skillnaden mellan nåd och amnesti

huvudsakligen vore att söka i olikheten i de för den benådande myndigheten

bestämmande motiven, vilka vid nåd vore hänsynen till brottslingens

»personliga egenskaper, de omständigheter, under vilka han begått

brottet eller liknande förhållanden», men vid amnesti »politiska synpunkter,

statsklokhetsskäl»; justitiekanslern ansåg därför att regeringsformen

§ 26 icke behövde vid amnesti iakttagas.

Föredraganden anslöt sig till justitiekanslerns mening och hemställde

om amnestis beviljande för de personer, som blivit dömda till

straff för förnärmelse mot främmande stats regent, sedan han uttalat,

dels att »meddelandet om, att svenske män sålunda förgått sig, må med

ledsnad antecknas», dels att »ett utkrävande av straff i förevarande fall

tilläventyrs kunde ytterligare skärpa den under nuvarande oroliga tider

rådande beklagliga motsättningen mellan skilda befolkningslagers politiska

åskådning», och att »för främjande av samhällsfriden Kungl. Maj:t måtte

efterskänka allt straff för dem, som för ovan nämnda brott blivit sakfällda».

Kungl. Maj;t biföll vad föredraganden hemställt och statsrådet

tillstyrkt, samt beslöt utfärdande av kungörelse härom.

Någon amnesti har ej sedan 1834 (Svensk författningssamling nr

31) utfärdats förrän genom detta beslut. Fråga härom var visserligen

före 1916, då högsta domstolens yttrande i saken infordrades, varvid

skilda meningar yppades såväl om amnestiens möjlighet som om tillämpligheten

av regeringsformen § 26, därest amnesti gåves. Redan den omständigheten,

att amnestiinstitutet under så lång tid faktiskt varit ur

bruk, hade bort göra statsrådet betänksamt att nu utan tungt vägande

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

51

skal tillgripa detsamma. Men härtill kommer, att i förevarande fall

(!rimlund, såsom vid nåd, avgivit förklaring om villighet att mottaga

amnesti, vilket enligt justitiekanslerns mening borde vara vid amnesti

uteslutet, och att för de övriga även vanlig nåd var begärd; någon annan

anledning att under sådana förhållanden icke begagna det vanliga benådningsförfarandet

förefanns uppenbarligen ej än möjligen den, att högsta

domstolen kunde befaras ej komma att tillstyrka nåd, i vilket fall amnestivägens

anlitande utan högsta domstolens hörande betyder ett avsiktligt

kringgående av lagens benådningsförfarande, vilket så mycket mindre

kan försvaras, som det här gällde brott mot främmande stats regent och

det alltså förelåg mer än vanligt tvingande skäl att icke översläta de

begångna brotten, även om föredraganden för sin del ansåg sig kunna

bagatellisera dem med den egendomliga karakteristiken, »att svenska män

sålunda förgått sig».

Vilken mening man än må ha om amnestiinstitutets användbarhet

i allmänhet, synes det vara tydligt, att i detta fall dess tillämpande ej

bort tillstyrkas. Vi hava därför ansett anmärkning böra göras såväl mot

föredraganden för den bristfälliga beredning han ägnat ärendet, då han

lämnat å sido benådningsvägen utan att ens framlägga några skäl för

detta förfarande, vilket icke kan tillräckligt förklaras eller försvaras genom

den vaga hänvisningen till »nuvarande oroliga tider» och »motsättningen

mellan skilda befolkningslagers politiska åskådning», liksom ock

mot de ovan uppräknade, vid ärendets avgörande närvarande statsråden,

vilka tillstyrkt amnestien.

2) av herr af EJcenstam.

Som efter min uppfattning någon rätt att utfärda amnesti icke

enligt regeringsformen tillkommer Kungl. Maj:t och föredraganden genom

att tillstyrka Kungl. Maj:t att tillämpa en sådan nådeform kringgått de

bestämmelser som § 26 i regeringsformen föreskriver för tillämpning av

nåd enligt svensk rätt, finner jag föredraganden statsrådet Åkerman i

detta avseende icke hava med nit och skicklighet utövat sitt förtroendeämbete.

3) av herr Clason, som ansett, att någon Konungens rätt att giva

amnesti i andra former än dem, som § 26 R. F. föreskriver för meddelande

av nåd, icke förefinnes enligt svensk rätt, och att förty föredraganden

i detta ärende, statsrådet Åkerman, förfarit oriktigt, då han

underlåtit att tillstyrka Konungen att i ärendet inhämta högsta domstolens

yttrande; vadan anmärkning enligt § 107 RF bort framställas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

IX.

(Prat. över justitiedepartementsärenden den 31 december 1920 nr 54.)

1) av herrar von Geijer, Reuterskiöld och af Ekenstam, som anfört:

Genom kungörelse den 31 december 1920 har Kungl. Maj:t förordnat,

att ledamot av eller tjänsteman vid rådhusrätt eller magistrat,

som hädanefter utnämnes eller övergår på ny lönestat, skall vara skyldigatt

i samband med en allmän omorganisation av underrätterna eller

magistraterna övergå till annan jämställd eller högre tjänst vid underrätt

eller till annan jämställd eller högre administrativ befattning i staden,

allt i enlighet med vad vid sådan omorganisation kan bliva i lag stadgat

; dock att tj änsteinnehavare ej skall vara pliktig att i anledning av övergång

till ny tjänst vidkännas minskning i honom tillförsäkrade avlöningsförmåner,

samt att vid förflyttning till annan ort ersättning för flyttningskostnaden

skall utgå.

Kungörelsen föranleddes av en den 10 februari 1917 till justitiedepartementet

inkommen skrivelse av den 7 februari samma år från

processkommissionens ledare, f. d. justitierådet Hellner, som, efter anmodan

av den 14 oktober 1912 från dåvarande chefen för justitiedepartementet

Sandström, däri med hänsyn till en blivande processreform, vars grunddrag

beträffande domstolsorganisationen skisserades, dels redogjorde för

då redan gällande bestämmelser rörande domares möjliga skyldighet att

övergå till nya domarämheten, dels föreslog vissa ytterligare såsom erforderliga

angivna bestämmelser, dock under reservation i fråga om förenligheten

av dessa med regeringsformen § 36. Skrivelsen remitterades

omedelbart till justitiekanslersämbetet, som avgav utlåtande den 21 mars

1917 och däri upptog till granskning frågan om regeringsformen § 36,

vars föreskrift om inamovibilitet »enligt ordalagen» förklarades vara ovillkorlig,

vadan de föreslagna bestämmelserna, »därest grundlagen tolkas

noga efter ordalagen» måste anses »stridande mot nämnda grundlagsrum»;

tillika erinrades, att riksdagen 1893 godkänt ett uttalande av konstitutionsutskottet,

att ett då ifrågasatt men avslaget tillägg till § 36: »allt dock

med den inskränkning, som vid avlöningsstaternas fastställande kan vara

bestämd», helt och hållet skulle upphäva principen om inamovibilitet.

Detta oaktat fann justitiekanslern, att syftet med § 36, nämligen dels

tryggandet av domares samt ämbets- och tjänstemäns självständighet

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

53

gent ((mot regeringsmakten, dels tryggandet av eu god rekrytering för

den ekonomiskt ofta mindre lönande statstjänsten, sannolikt icke skulle

genom de ifrågasatta bestämmelserna äventyras och att därför, om man

såge mera till syftet än till ordalagen, förslagen icke torde kunna anses

stå i strid med § 36.

Sedermera överlämnades ärendet den 26 mars 1919 till finansdepartementet,

varifrån det den 1 april 1919 remitterades till löneregleringskommittén,

som i sitt den 5 juni 1919 avgivna utlåtande, med hänvisning till

dels en av F. S. Linrotli på uppdrag verkställd historisk utredning, dels eu

remissakten bifogad promemoria av den 10 maj 1918, varav inhämtades,

bland annat, att i alla av Kungl. Maj:t efter den 8 juni 1917 fastställda

lönestater för rådhusrätt och magistrat intagits bestämmelser liknande de

föreslagna om skyldighet för ledamot eller tjänsteman att övergå till

annan befattning, förklarade sig anse något yttrande från kommittén

rörande städernas underdomstolar ej vara påkallat, men beträffande häradshövdingar

samt tjänsteinnehavare vid hovrätter och nedre justitierevisionen

uttalade, att kommittén icke fann regeringsformen § 36 »höra

anses utgöra hinder att i behörig ordning bestämma villkor och förbehåll

av ett eller annat slag att lända till efterrättelse för vederbörande

befattningshavare, vare sig befattningarna tillsättas medels fullmakt eller

eljest». Kommittén förordade därefter de föreslagna bestämmelserna, men

tilläde, att, »därest riksdagen anses böra liöras, innan slutligt avgörande

fattas angående meddelande av sådana förbehåll, ledigblivande tjänster

synas böra tillsättas allenast medels förordnande, tills riksdagen hunnit

tillkännagiva sin mening i frågan».

Beträffande den av löneregleringskommittéen åberopade P. M., som

uteslutande har historiskt intresse såsom ett sammanfattande summariskt

referat av riksdagsförhandlingar rörande frågor av liknande art, och som

utmynnar i påståendet, att »vare med det mera teoretiska spörsmålet om

stadgandets tolkning huru som helst, torde emellertid — — — § 36 regeringsformen

sedan åtskilliga årtionden hava faktiskt tillämpats så, att dylika

villkor m. in. ansetts författningsenligt kunna utfärdas, utfärdats och

efterlevts», måste erinras att eu verkligt rättsbildande praxis i dessa

stycken icke kan uppstå, innan domstolarna i eventuella tvister rörande

de uppställda villkorens giltighet konstant erkänt denna, men att någon

sådan stadgad praxis icke finnes; tvärtom hava domstolarna i olika andra

fall icke respekterat bestämmelser, som konung och riksdag givit, om enskild

rätt därigenom ansetts kränkt. Därför är i själva verket alltjämt

frågan om dylika villkors förenlighet med regeringsformen § 36 svävande.

Ej heller justitiekanslerns yttrande ger svar på frågan, då det
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

samma såsom löneregleringskommittén anmärkt, icke synes »hävda någon

bestämd mening i frågan» och då dessutom den hänvisning till syftet

med § 36 som däri göres, är förfelad. Syftet med § 36 är icke att

säkerställa någon subjektiv känsla hos vederbörande befattningshavare

av självständighet och oberoende, utan att bibehålla åt riket en på varje

ort fast och i allo inamovibel ämbetsmannakår för handhavande av statens

maktutövning: därav följer dels, att § 36 icke är tillämplig å de

1809 alldeles okända affärsdrivande verkens personal, dels är ovillkorligt

gällande för alla statens maktorgan, och icke kan av något löneregleringseller

annat beslut till sina verkningar rubbas utan utgör alltfort ett för

domstolarna vid tvist mellan befattningshavare och staten bindande lagbud.

Under sådana förhållanden måste det anses både oriktigt och olämpligt

att fortgå på den väg, varå för närvarande både riksdagen och Kungl.

Maj:t slagit in, men alldeles särskilt bör erinras, att Kungl. Maj:t icke

på egen hand bort utfärda bestämmelser av den art kungl. kungörelsen

31 dec. 1920 innehåller. Härtill kommer, att denna kungörelse ingriper

i stadskommunernas rätt utan samtycke av deras kommunalrepresentationer

och att ett sådant förfarande därför icke bort av vederbörande

föredragande tillstyrkas.

Med stöd av det anförda hava vi ansett utskottet böra framställa

anmärkning enligt regeringsformens § 107 mot statsrådet B. Ekeberg.

2) av herr Clason, som i huvudsak instämt med herrar von Geijer,

Reuterskiöld och af Ekenstam.

X.

(Prot. över lantförsvarsärenden den 20 febr. 1920 nr 28.)

av herr Reuterskiöld, som yttrat:

Enligt statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 20 febr.

1920 har Kungl. Maj:t på statsrådets hemställan medgivit viss utbetalning

av statsmedel för hävande av s. k. blockad av ett statens byggnadsföretag

i Östersund.

Av handlingarna framgår, att arméförvaltningens fortifikationsdepartement,

som 16 april 1918 slutit entreprenadkontrakt med J. E.

Fryklund ang. uppförande av ett havremagasin vid förplägnadsanstalten

i Östersund, sedermera 1 okt. 1919 förklarat kontraktet, i följd av Fryklunds

underlåtenhet att fullgöra sina förbindelser, brutet, varefter bygg
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

55

nadsarbetet utförts under omedelbar ledning av arbetschefen för arméns

kasernbyggnader i samma stad. Arbetschefen, som i början av 1920

synes hava blivit underrättad därom, att vissa arbetarorganisationer förklarat

ifrågavarande byggnadsarbete i blockad på den grund, att entreprenören

Fryklund häftade för obetalda arbetslöner, satte sig 2 febr. i skriftlig

förbindelse med dessa och framhöll, att blockad ägt rum redan hösten

1918 men då genom »kraftigt ingripande» från arbetschefens sida blivit

hävd, att vid entreprenadkontraktets upphävande 1 okt. 1919 ännu intet

meddelande ingått om den förnyade blockaden, att efter förbindelsernas

brytande med Fryklund staten saknade varje möjlighet att tvinga denne

till uppgörelse, att det halvfärdiga arbetets fortsättande skulle ske genom

statens byggnadsarbetare, vilka sedan flera år varit fast anställda och

icke vore organiserade. I sitt svar den 5 febr. framhöllo organisationerna,

att de ansågo ett i tidningarna Socialdemokraten och Politiken

infört meddelande om blockaden innebära en offentlig delgivning, att

blockaden kvarstode, vem som än sökte fullfölja arbetet, att Fryklunds

skiljande från entreprenaden utan beaktande av arbetarnas fordran befriat

hans borgensmän, att Fryklunds skuld utgjorde 2,844: 07 jämte 10 ^

ränta från 15 aug. 1918, samt att blockaden skulle hävas så snart detta

belopp betalats.

I anledning härav ingick arméförvaltningens fortifikationsdepartement

den 14 febr. 1920 till Konungen med en skrivelse, vari förhållandet

relaterades och tillika upplystes, att allenast 531: 40 utgjorde resterande

betalning för arbete vid havremagasinet, och återstoden 2,312: 67

avsåge löner vid arbete för trängkåren i Sala, varom kontrakt med Fryklund

slutits 3 sept. 1917, att som stöd för anspråket på 10 % ränta

åberopats gällande kollektivavtal, att vid betalning av beloppet i fråga

arbetarna vore villiga överlåta sina rättigheter mot Fryklund på kronan,

att det vore nödvändigt fortsätta arbetet, samt att »detta ej lärer kunna

åstadkommas annorledes än genom bifall till arbetarnas krav, även om

dessa gent emot kronan sakna rättslig grund». Fortifikationsdepartementet

hemställde därför om rätt att på de angivna villkoren få verkställa

den fordrade utbetalningen. På statsrådets tillstyrkan bifölls detta av

Kungl. Maj:t.

Med avseende härå bör först anmärkas, att av handlingarna icke

framgår, huruvida Fryklund försatts i konkurs och arbetarna därvid bevakat

sina med förmånsrätt utrustade fordringar, för att även sedermera

fullfölja bevakningen eller vilket värde eljest skäligen deras fordringsrätts

överlåtande kunde äga. Men därjämte måste erinras, dels att kronan

över huvud icke ägde någon som helst rätt eller plikt enligt det vid

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

tiden för kontraktets ingående med Fryklund gällande upphandlingsreglementet,

som ensamt härför är normerande oberoende av alla kollektivavtal,

att kontrollera förhållandet mellan Fryklund och arbetarna, dels

att i det kort förut givna nya upphandlingsreglementet av 16 järn 1920

§61 mom. 3 en bestämmelse införts, som väl medger att vid entreprenadbelopps

utbetalning till entreprenör invänta, men obetalda» arbetslöner

må kunna av staten innehållas för direkt utbetalning, men varken

på något sätt ger stöd åt anspråk på räntebetalning vare sig efter 10 %

eller efter annan grund, ej heller avser utbetalning av andra medel än

dem, vartill entreprenör har kontraktsenlig rätt. Uppenbarligen saknas

sålunda, såsom även fortifikationsdepartementet framhållit, varje rättsgrund

för anspråket mot staten.

Vid avgörandet av frågan, om fortifikationsdepartementets hemställan

borde bifallas eller ej, måste alltså vägas mot varandra å ena

sidan intresset att få havremagasinet färdigt, å den andra statens intresse

att icke inför en enskild makt i samhället nödgas kapitulera emot

både rätt och billighet. Huru gärna än må medgivas, att i tvister mellan

arbetare och enskilda arbetsgivare blockad och övriga här berörda

åtgärder mången gång kanske utgöra nödvändiga maktmedel, han detta

icke få utsträckas gent emot staten och det allmänna intresset. Staten

måste äga kraft och vilja nog att avvisa alla tvångsanspråk mot sig

själv, och det borde därför hava påvisats, att fullbordande av havremagasinet

utgjorde en oavvislig nödvändighet av den styrka, att intresset

härav utan tvekan övervägde statens ovillkorliga intresse att icke av enskilda

tvingas. Av protokollet framgår, varken att föredraganden beaktat

dessa synpunkter eller att någon utredning gjorts rörande sagda nödvändighet,

utan föredraganden har nöjt sig med departementets förklaring,

att fullföljande vore nödvändigt, oaktat däri icke sagts, att fullföljandet

just då och omedelbart vore nödvändigt och icke kunde någon

tid anstå. För min del har jag ansett, att föredraganden vid detta rådslag,

med hänsyn till beslutets framtida verkningar och medgivandet om

statens vanmakt gent emot enskildas ej lagligen grundade anspråk, icke

iakttagit rikets sannskyldiga nytta, och att för den skull utskottet bort

mot statsrådet E. A. Nilson framställa anmärkning enligt R. F. § 107.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

57

XI.

(Prot. nr 1 över civilärenden 5 mars nr 4.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herr Stendahl anfört:

Sedan i anledning av den s. k. »Svensk Import»-affären två ledamöter

av Konungens statsråd lämnat rådsbordet, väntades allmänt, att

ordföranden i den komprometterade bolagsstyrelsen även skulle komma

att från sin innehavande landshövdingpost, vilken är ett förtroendeämbete

i högsta grad, avgå. Någon åtgärd omedelbart från Kungl. Maj:ts sida

blev dock ej möjlig, i följd av inträffat svårt sjukdomsfall, som framtvang

tjänstledighet för landshövding Hagen, vilken ledighet med stöd av läkarintyg

förlängdes 16 jan. 1920 på två månader. Vid remissdebatten samma

år förklarade, i sitt svar på en till statsministern ställd uppmaning, d. v.

chefen för civildepartementet att han ännu icke vunnit full klarhet i fråga

om denna affär och den därigenom komprometterade förtroendemannens

ställning, men att, när tiden kom för ett avgörande, han hoppades få

tillämpa ordet »dömen icke, så värden I icke dömda» även när det gällde

statens angelägenheter.

Det tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga saken, vartill annan

anledning ej tarvades, än den i remissdebatten offentligen framställda

uppmaningen, detta tillfälle, som även i departementschefens svar i

samma debatt, om än i många omskrivningar, antyddes skola komma, det

förelåg den 5 mars 1920. Av infordrade handlingar, vilka allenast utgöras

av ett telegram och två ansökningar från landshövding Hagen,

framgår, att landshövdingen den 1 mars »på förekommen anledning» —

vilken är ej upplyst — och enär hälsotillståndet detta medgav, begärde

»befallning för mig att omedelbart återinträda i ämbetsutövning», att härpå

tydligen icke något skriftligt svar från adressaten (civilministern) avgått,

att den 4 mars till civildepartementet inkom en skriftlig anmälan,

att landshövdingen vore »oförhindrad att omedelbart återinträda i tjänsten»,

oaktat tjänstledighetstiden ännu ej utgått, samt att denna anmälan

föredrogs i statsrådet den 5 mars, varvid statsrådet hemställde, att

Kungl. Maj:t måtte förklara hinder ej möta för landshövdingen att återinträda

i tjänst, vilket bifölls: varje som helst motivering härför saknas

i protokollet och handlingarna, men att ärendet ansetts vara av en viss

vikt och icke en vanlig expeditionssak framgår bl. a. av en anteckning

av departementschefen, att samtliga statsråd borde vara närvarande, tydligtvis

i beredningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Officiellt kan säkerhet vinnas för att Kungl. Maj:t erhåller kännedom

om förhållanden, varom Kungl. Maj:t ej bör sväva i okunnighet

eller , ovisshet, endast genom en anmälan från föredraganden, som är

grundlagsenlig! skyldig att fullständigt bereda de ärenden, som skola avgöras.

Det synes vara uppenbart, att vid beredningen av detta ärende

frågan, huruvida ej genom »Svensk Import»-affären hinder bort möta för

ett återinträde, och i varje fall för ett återinträde innan tjänstledigheten

upphört, vilken beviljats utan rätt att dessförinnan, om så visade sig

lämpligt, återinträda i tjänst, hade bort för Kungl. Maj:t framläggas, då

det måste anses ytterst tvivelaktigt, huruvida Kungl. Maj:t, därest saken

verkligen officiellt framlagts utan att upplysningar kunnat lämnas, som

ställt den i eu annan dager än den nu har, kunnat och skolat förklara

»hinder ej mota» för återinträde. Även om sådana upplysningar i beredningen

lämnats, hade de, sådan saken då förelåg, ovillkorligen bort i

protokollet inför Konungen meddelas; det må vara att så icke i vanliga

fall sker, när resultatet blir lika med ingen åtgärd, men här gällde det i

grunden eu positiv åtgärd — undanröjandet av ett tjänstledighetshinder,

som, om det stått kvar, måhända icke kunnat av den kort därefter tillträdande

nya regeringen lika lätt åsidosättas som nu skedde. Och även

om, formellt sett, sjukdomen var tjänstledighetsgrund, torde det ej kunna

förnekas, att bakom densamma också fanns en annan, som, där ej sjukdomen

kommit emellan, måst framtvinga ledigheten i en eller annan form.

Man kan därför icke med något fog påstå, att anledning saknades 5 mars

att för Kungl. Maj:t framlägga frågan i hela dess vidd. Tvärtom visar förfarandet

en försumlighet och brist på oväld, nit och skicklighet hos föredraganden,

som här tegat, när han bort tala. Vår grundlag avser just, att

statsråden och i första hand föredragandena skola för Kungl. Maj:t

framlägga allt, som i ett visst mål är relevant. I detta mål, som avsågtjänstledig

landshövdings återinträde i tjänst, medan ännu frågan om

hans del i. »Svensk Import»-skandalen var åtminstone officiellt öppen,

måste det betecknas som ett allvarligt fel hos föredraganden, att han

icke givit Kungl. Maj:t alla de upplysningar, som rätteligen bort vara

lämnade för att förklaringen, det »hinder ej mötte» för återinträdet i tjänst,

skolat kunna tillstyrkas — och detta desto mer, som oseden att ämbetsmän

i förtroendeställning mot högt arvode ställa sina namn till enskilda

företags förfogande såsom ordförande i styrelser eller dylikt, utan att vilja

eller kunna fullt bedöma dessa företags beskaffenhet eller deras skötsel,

här fått ett mer än vanligt uppseendeväckande uttryck.

Jag har därför ansett, att utskottet bort mot d. v. departementschefen,

statsrådet Holmquist göra anmärkning jämlikt K. F. § 107.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

59

XII.

(Prot. över civilärenden 7 maj 1920 nr 10.)

av herr Magnusson i Tumhult, som med instämmande av herrar

Clason, Johansson i Kälkebo, Reuterskiöld, P. G. lledlund i Östersund,

Starbäck och Gustafsson i Kasenberg, anfört:

Enligt protokollet över civilärenden den 7 maj 1920 har föredraganden,

med instämmande av alla närvarande statsrådsledamöter,

hemställt, att stående fribiljetter å statens järnvägar för helt år skulle

tilldelas samtliga statsråd och ej, såsom tidigare gällt, blott vederbörande

departementschef, under vilken järnvägarna lyda, samt statsministern.

Några handlingar i ärendet finnas icke, och något yttrande från järnvägsstyrelsen

eller något annat verk synes ej vara infordrat. Ej heller har

föredraganden erinrat, att statsråden naturligtvis lika med andra kunna

vid resor i tjänsten erhålla reseersättning enligt resereglementet, eller att

under samma år järnvägsstyrelsen redan hemställt om indragning av

åtskilliga fribiljettsrättigheter, som förut funnits, exempelvis enligt protokoll

Över civilärenden den 30 januari 1920, då sagda rätt indrogs för

ett flertal post-, telegraf- och tulltjänstemän. Anmärkningsvärt är ock,

att beslutet påskyndades utan hänsyn till den ej oväsentliga förhöjning

av statsrådslönerna, varom förslag var väckt och beslut kunde förväntas

inom närmaste tid — heslutet kom till stånd en månad senare (jfr riksdagens

skrivelse nr 409) — och att över huvud varje motivering saknas.

I och för sig lärer denna rättighet knappast kunna anses motiverad, och

någon särskild anledning att på detta sätt bereda statsråden en personlig

ekonomisk förmån har icke uppvisats. Jag har därför ansett, att utskottet

bort göra anmärkning enligt regeringsformen § 107 mot föredragande

departementschefen, statsrådet Svensson.

XIII.

(Prot. över civilärenden 14 maj nr 75 och 28 maj 1920 nr 38 samt över kommunikations

ärenden 16 juli, nr 34, 35, den 23 juli nr 9—11, den 6 aug. nr

7, den 14 aug. nr 8, den 1 okt. nr 2, 3, den 10 dec. nr 3—5, den 17

dec. nr 3 och den 31 dec. 1920 nr 21, 31, 86.)

av herr Reuterskiöld, som yttrat:

När riksdagen för sin del beslöt inrättandet av ett särskilt kommunikationsdepartement,

låg bakom beslutet eu, av den allmänna folk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

CO Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

meningen starkt stödd, önskan att över våra kommunikationsverk, som

ansetts alldeles för självrådiga och tekniskt ensidiga, erhålla en ledande

kraft vid konungens rådsbord med speciell uppgift att svara för en bättre

och riktigare kommunikationspolitik än den, som hittills förts och som

man ej oväsentligen torde få härleda ur bristen på en överordnad, ledande

vilja, som beaktat alla och ej blott tekniska intressen. Erfarenheterna

från kommunikationsdepartementets första år 1920 äro emellertid,

enligt statsrådsprotokollens vittnesbörd enbart nedslående, i det att man

i dessa pimtokoll sällan eller aldrig finner hos departementschefen en dylik

vilja, utan framstår han genomgående allenast som ett viljelöst verkställighetsorgan

för de olika kommunikationsverkstyrelsernas önskningar och beslut.

Den 31 dec. 1920 anmäldes för Kungl. Maj:t generalpoststyrelsens

den 23 dec. inkomna skrivelse av 22 s. m., vari hemställdes om fastställande

av vissa höjda portoavgifter för postförsändelser till utlandet.

Av handlingarna inhämtas, att enligt den nya internationella postkonventionen

varje land ägde rätt att inom vissa gränser, efter överenskommelse

med den schweiziska postförvaltningen, bestämma de belopp i

landets mynt, varmed de i konventionerna i franskt mynt fastställda

avgifterna skulle i den internationella postutväxlingen uppbäras för försändelse

r från vederbörande land, att de svenska, danska och norska

delegationerna enats om en dylik evalvering i skandinaviskt mynt på

visst sätt, att denna evalvering med hänsyn till förhållandet mellan

svensk och utländsk valuta, betydde en synnerligt stark stegring för

korrespondenter från Sverige, samt att generalpoststyrelsen såsom det

heter ansåg »önskvärt, att de nya internationella avgifterna av nu ifrågavarande

slag — vilka oavkortade tillfalla avg ängslandet — komma till

användning snarast möjligt» och helst redan 1 februari 1921, att härför

erfordrades Kungl. Maj:ts beslut så tidigt, att »överenskommelse mellan

svenska och schweiziska postförvaltningarna hinner — eventuellt telegrafiskt

— träffas» före ikraftträdandet. Föredraganden har, utan att,

så vitt av handlingarna synes, ens ifrågasätta, huruvida den höjning,

som föreslagits, i svenskt mynt verkligen var ur svensk synpunkt skälig,

tillstyrkt bifall. Att höjningen för postverkets del var önskvärd, må

vara möjligt, men Kungl. Maj:t har i minst lika mån att, då fråga är

om en sådan allmän inrättning med monopolställning som postverket,

också beakta den allmänhets intressen, för vars skull statens postverk

är till. Den kommunikationspolitik som utmynnar i oavbrutet höjda avgifter

eller oavbrutet sjunkande frekvens av verket för att få debet och

kredit att gå ihop, är icke sund, och om postverket icke självt vill taga

itu med ändring av denna politik, är det kommunikationsdepartementets

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

(il

uppgift att ingripa. 1 här föreliggande fall kan icke med fog påstås,

att höjningen t. ex. från 25 till 50 centimes hort ha till följd eu höjningav

20 öre till 40, eller-höjningen av 5 till 10 centimes ha till följd en

höjning av 5 öre till 10. Icke heller de skandinaviska postförvaltningarnas

inbördes avtal hade bort hindra en förnyad utredning och ett försök

från svensk sida att på annat sätt verkställa evalveringen.

Beträffande telefonväsendet är det sedan länge bl. a. fördelningen

av rikets olika orter på taxeoinråden efter principer, som knappast tagit

hänsyn till allmänhetens berättigade intressen, utan blott till telefonverkets

tekniska och vinstintressen, liksom bestämmelserna i telefonreglementets

§ 10 och deras ofta absurda tillämpning, som framkallat en allmän

önskan om ändring genom Kungl. Maj:t och en efter riktigare

principer lagd telefonpolitik; frågan härom har ock varit uppe inom riksdagen.

— Den 17 december 1920 anmäldes för Kungl. Maj:t två ärenden

rörande begärd ändring av viss orts hänförande till visst taxeområde. I

det ena av dessa, där ansökningen av telegrafstyrelsen tillstyrktes och

av Kungl. Maj:t bifölls, uttalade sig styrelsen också rent principiellt och

framhöll, att växelstationer i gränstrakterna mellan två taxeområden vid

indelningen under 1915 ofta hänförts till taxeområden i strid mot vederbörande

abonnenters önskningar men med hänsyn till ledningsnätets d. v.

gestaltning, och att, i den mån nätet utvecklades, större beaktande kunde

skänkas även abonnenternas önskningar, och att därför, så snart »det för

telegrafverket är utan betydelse till vilketdera av de två ifrågakomna taxeområdena

stationen hör», ändringsansökningar borde kunna bifallas, i följd

varav styrelsen hemställde om sådan förenkling av dylika frågors handläggning,

att avgörandet lades i telegrafstyrelsens hand, så vida »Kung!.

Maj:t i princip godkänner telegrafstyrelsens här uttalade uppfattning».

Kungl. Maj:ts bifall till denna framställning betydde alltså ett godkännande

av telegrafstyrelsens telefonpolitiksprinciper beträffande gränsorter

mellan två taxeområden, men då i dessa allmänhetens intresse

framträder såsom beaktansvärt endast när det samma är för telegrafstyrelsen

alldeles likgiltigt, måste det anses anmärkningsvärt, att Kungl.

Maj:ts rådgivare utan vidare godtagit dessa principer i stället för att

erinra styrelsen därom, att eu dylik ensidighet icke är riktig och aldrig

kunde av Kungl. Maj:t godkännas. I det andra ärendet samma dag,

som avsåg en framställning från Nynäshamn om överförande till Stockholms

taxeområde, hade Nynäshamns kommunalfullmäktige den 6 februari

1919 vänt sig till telegrafstyrelsen, som 8 april 1919 hänvisat till

Kungl. Maj:t under samtidigt uttalande, att ett bifall vore »stridande

mot de ledande principer, som allmänt följts vid taxeområdesindelningens

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

genomförande». Styrelsen avstyrkte ock sedermera 29 september 1920 den

av fullmäktige genom beslut 8 maj 1920 hos Kungl. Maj:t trots detta fullföljda

ansökningen, vilken den 5 juni remitterats till styrelsen, vilken dröjde

med sitt utlåtande, tills Kungl. Maj:t den 25 september — fyra dagar före

utlåtandets datum — utfärdat ny förteckning över taxestationer och deras

fördelning på taxeområden, varvid Nynäshamn med kringliggande bygd bildade

eget taxeområde. Att föredraganden, som endast instämde med styrelsen

och som dröjde med anmälan av ärendet till 17 december, haft bestämd

anledning ingå i egen prövning av detsamma, synes uppenbart. Liknande

utgång fick en, till synes väl ''motiverad framställning från ett

flertal abonnenter vid Mölnbo växelstation, vilka önskade hänföras till

samma område som Jerna och Södertälje, men efter telegrafstyrelsens

mening av ekonomiska skäl borde höra till Gnesta, dit de såsom rikstelefonabonnenter

alltid hört. Denna framställning, som inkom 9 november

och remitterades dagen därpå, föredrogs jämte styrelsens den 17 november

avgivna och 11 december inkomna yttrande i konselj den 31 december,

då den avslogs; fallet är ett typfall för konflikter mellan allmänhetens

och styrelsens intressen, då dels grunden till avstyrkandet

tydligen varit den, att samtal till Södertälje skulle kosta 40 öre och till

Stockholm 60 öre per period, om ingen ändring skedde, men eljes bliva

till dessa orter avgiftsfria, dels grunden till framställningen varit den,

att de flesta samtalen obestritt gällde just nämnda orter.

Slutligen föreligger beträffande järnvägarna ett flertal ärenden, vilkas

handläggning visar alldeles samma viljelösa anslutning till järnvägsstyrelsens

önskningar och beslut.

Järnvägsstyrelsen hemställde i skrivelse av 8 maj 1920, vilken av

chefen för civildepartementet föredrogs den 28 i samma månad, om viss

ändring ifråga om reglerna för s. k. partibiljetters utställande. Förslaget

väckte från allmänhetens sida så stark opposition, att styrelsen genom särskild

P. M. av 22 maj själv meddelade, att den »icke har något väsentligt att

erinra mot» viss modifikation av sitt sagda förslag, men samtidigt för sådant

fall yrkade även viss annan ändring i skärpande riktning. Styrelsen

ansåg partibiljetternas ändamål vara att bereda lindring i avgifter

för ensamma personer eller personer i samma familj vid tämligen täta

resor mellan närbelägna platser, men förmenade, att missbruk uppstått

genom partibiljetters inköp av affärer, korporationer in. fl., under det att

allmänheten ansett sistnämnda förhållande alldeles naturligt och riktigt.

Betraktas saken rent objektivt, lärer ej kunna förnekas, att partibiljetternas

verkliga grund dels är behovet av billigare resor i närtrafik, dels

den ej ovanliga regeln om större eller mindre rabatt vid köp på en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial År 42.

03

gång av större antal. Styrelsens felaktiga uppfattning godtogs emellertid

av föredraganden. Förhållandet var analogt i det ärende, som 31 dee.

avgjordes av Kungl. Maj:t och som avsåg tillfällig inskränkning i försäljningen

av månadsbiljetter, vilka styrelsen i samma sin skrivelse 30

dec. 1920 förmälde sig ärna föreslå på det sätt ändrade, att avgifterna

höjdes å kortare och sänktes å längre avstånd: redan denna mot syftet

med månadsbilj etter stridande avsikt hade bort hindra föredraganden tillstyrka

bifall även till clen provisoriska åtgärden.

Två, den 1 okt. 1920 inför t. f. regeringen, bestående av statsråden

Branting, Olsson, Sandler och Nothin, föredragna ärenden avsågo framställningar

om ändrade tåg förbindelser mellan resp. Stockholm—Sundsvall och

Stockholm—Göteborg, den förra-ingiven av Sundsvalls stadsfullmäktige, den

senare av enskild person; i båda fallen trädde frågan om sättet för undvikande

av direkt driftsförlust i förgrunden och styrelsen avgav i detta

avseende en principiell förklaring, som gällde båda ärendena och det

torde därför få anses, att statsråden godtagit även denna, därmed åtagande

sig ansvaret för järnvägsstyrelsens förfelade trafikpolitik. Härtill

kommer att i det ena av dessa mål ett ifrågasatt hörande av järnvägsrådet

av styrelsen avstyrktes, enär den förmenade, att till ärenden, som anginge

rådet, icke hörde »frågor beträffande tågplanen», under det att i

själva verket, såsom styrelsens principiella förklaring ger vid handen, det

här var fråga om själva grunderna för tågindragningar, vilken fråga däremot

måste anses ovillkorligen angå järnvägsrådet.

Mest anmärkningsvärda äro emellertid de talrika ärendena rörande

begärda men avslagna fraktlindringar till näringslivets upphjälpande och

järnvägsstyrelsens här oföränderligt återkommande påstående, att fraktlindring

icke kan väsentligt inverka på varupriset.

Den 14 maj 1920 föredrogs å civildepartementet en den 2 okt.

1919 till jordbruksdepartementet inkommen framställning från Konungens

befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ang. fraktlindring

för fisktransporter, vilken framställning stöddes på ett särskilt kommittéyttrande

i saken och av lantbruksstyrelsen den 9 okt. 1919 efter utredning

förordats, varefter järnvägsstyrelsen, dit målet inkom 6 nov. 1919,

efter hörande av Svenska järnvägsföreningen, vars yttrande avgavs 30

jan. 1920, i utlåtande av 6 april 1920 hemställde om ingen åtgärd, vilket

ock blev Kungl. Maj:ts beslut.

Den 16 juli 1920 avgjordes av Kungl. Maj:t två ärenden rörande

vissa fraktsatser. Det ena berodde av framställningar från Dynäs och

Nyboholms A.-B. om bl. a. sådan ändring i taxan för transport av papper

och av trämassa, att förhållandet mellan de provisoriska tilläggsav
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

gifterna till fraktavgifterna för papper och för trämassa skulle bliva det

sanyna som förhållandet mellan ordinarie fraktsatserna för dessa varuslag.

Järnvägsstyrelsen avstyrkte på anförda grunder och framhöll, att »någon

sänkning av fraktavgifterna för papper» icke borde »under några omständigheter»

förekomma vid dåvarande konjunkturer på pappersmarknaden,

men styrelsen ansåg, att det gamla förhållandet mellan fraktavgifterna

för papper och för trämassa kunde återställas genom höjning(!) av frakterna

för trämassa, varom ock särskild hemställan gjordes i skrivelse av

1 juli 1920,. vilken såsom särskilt ärende föredrogs och tillstyrktes 16

juli. I denna skrivelse framhölls, att frågan om en allmän taxehöjning

under närmaste tid skulle vidare undersökas, men att utan avvaktande

därav nyssnämnda höjning borde genast företagas med stöd av de goda

konjunkturerna för varuslaget i fråga. Jämfört härmed verkar styrelsens

avstyrkande något underligt i ett par mål, som av t. f. regering, bestående

av statsråden frih. Palmstierna, Thorsson, Eriksson och Åkerman,

avgjordes 23 juli, då här som grund bl. a. anfördes, att ett bifall skulle

»föregripa den granskning av taxekommitténs förslag till ny taxa», som

pågick inom styrelsen: detta skäl åberopades i fråga om A.-B. Skånebryggeriernas

framställningar om ändrad fraktdebitering dels för tomcylindrar

avsedda till transport av komprimerade gaser, vare sig de sändes

tomma för att återgå fyllda eller skulle återgå tomma, dels för återgående

tombuteljer, vilken senare fråga egentligen, syntes vara en fråga om lämpligaste

tolkning av viss bestämmelse i taxan. Föredraganden följde även

nu styrelsen, trots goda skäl för motsatsen. I ett annat mål s. d. ang.

fraktlindring för åkdon hade styrelsen först sökt giva en tolkning av viss

taxebestämmelse, varigenom bifall skulle göras omöjligt, men därefter i

själva saken medgivit, att en taxerevision vore behövlig, ehuru den ej

borde ske oberoende av pågående granskning av taxekommitténs förslag;

erinringar, som inkommo 31 juli, föredrogos 14 aug. utan att föranleda

någon den t. f. regeringens, bestående av statsråden frih. Palmstierna,

Nothin, Svensson och Åkerman, åtgärd. Taxenedsättningsmöjlighet medgavs

av styrelsen likaledes i dess yttrande 22 juli 1920 över eu ansökan

av Fagersta Bruks A.-B. m. fl. ang. fraktdebitering av vissa maskinknivar

och maskinhyveljäril, men förklarades också höra anstå, tills taxekommitténs

såväl härom som om vissa andra ändringar i tarifferingen framlagda förslag

hunnit slutgranskas, och avslogs 6 aug. av den då t.f. regeringen, bestående

av statsråden frih. Palmstierna, Eriksson, Svensson och Åkerman.

Den 10 dec. 1920 föredrogos för Kungl. Maj:t tre framställningar

om fraktändringar, den ena från Skånes handelskammare beträffande

fraktstyckegods i allmänhet i syfte att minska frakten för s. k. dödvikt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

6.5

deri andra av Svenska pappershandlareföreningen i samma syfte, den

tredje från Svenska garveriidkareföreningen beträffande avfallsprodukten

limläder, som endast kunde till utlandet försäljas men därvid droge en

fraktkostnad av i medeltal 60 % av varans värde. I samtliga dessa fall

åberopades bl. a., att även taxekommittén föreslagit nedsättning, men

järnvägsstyrelsen fann, att även om den, såsom åtminstone i det sist

nämnda fallet vore att förmoda, skulle tillstyrka ändring vid slutlig prövning

av taxekommitténs förslag, någon omedelbar ändring ej kunde tillstyrkas.

Det torde emellertid ej kunna förnekas, att, såsom även i handlingarna

erinrats, undef närvarande tider det kan vara betänkligt att avvakta

den långt framskjutna tidpunkt, då taxekommitténs förslag blivit

slutgranskat, och att lika väl som provisoriska höjningar, provisoriska

nedsättningar borde kunna ske. Men styrelsen vill icke och departementschefen

följer.

Jag har därför ansett utskottet böra mot de ansvariga departementscheferna,

statsrådet Murray samt förutvarande statsrådet Svensson och t. f.

departementschefen förutvarande statsrådet Thorsson göra anmärkning

enl. Begeringsf ormen ''§ 107.

XIV.

(Protokoll över socialärenden den 9 juli nr 43—51, 53, den 24 september nr 18,

den 12 november nr 30—34, den 19 november nr 49—51, den 31 december

nr 114—116.)

av herr Reuterskiöld, som yttrat:

I lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av

handel m. m. medges i §§ 3, 5 att, »i den mån sådant påkallas av särskilt

förhållande inom viss kommun», kommunen må i viss utsträckning bestämma

tiden för öppethållande annorlunda än i lagen skett, dock att

enligt § 4 i fråga om företag av samma slag olika bestämmelser ej må

meddelas, »med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa

företag». Kontrollen häröver ligger hos Konungens befallningshavande,

som enligt § 6 har att fastställa eller ogilla besluten. Det är då lätt

förklarligt, att, med den något obestämda avfattning lagen fått, både talrika

besvär och en växlande praxis icke kunnat undgås. Men desto större

vikt ligger under sådana förhållanden därpå, att Kungl. Maj:t både följdriktigt

och på ett praktiskt riktigt sätt tillämpar lagen. I detta hänseende

visa emellertid de under året av Kungl. Maj:t avgjorda besvärsmålen

betänkliga brister.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (Nr 42.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Sådana mål hava föredragits bland annat den 9 juli av statsrådet

Eriksson, 24 september samt 1 och 12 nov. inför t. f. regering, och 19

november samt 31 december av statsrådet Elmquist. I flertalet av dessa

bar Konungens befallningshavande vägrat fastställelse, enär något särskilt

förhållande inom kommunen icke ansetts styrkt — i åtskilliga fall har § 4

åberopats som grund för avslaget utan att häremot anmärkning lärer

kunna göras. Regeringsrätten, vars yttrande i allmänhet infordrats —

undantagsvis förekommer dock, i ett fall den 19 november, att sådant

yttrande till synes saknas — har i ungefär halva antalet fall icke varit

enhällig, utan delat sig mellan två meningar. Sålunda hemställde majoriteten

i 6 fall den 9 juli, att Kungl. Maj:t, enär, med avseende å vad i

målet förekommit, fastställelse å det understälda beslutet icke borde på

den av Konungens befallningshavande anförda grunden (att särskilt förhållande

ej visats) förvägras, måtte återförvisa målet till Konungens befallningshavande

för ny handläggning; minoriteten hemställde om ej ändring,

men Kungl. Maj:t följde i alla dessa fall, jämlikt föredragandens hemställan,

majoriteten inom regeringsrätten. Häremot torde varken sakligt eller

formellt någon erinran kunna göras, och den tolkning av § 3, som därav

blir en följd, synes i allo riktig.

Emellertid omkastades senare samma majoritet och minoritet i

regeringsrätten, så att i ett den 24 september för Kungl. Maj:t föredraget

mål regeringsrättens flesta ledamöter hemställt om ej ändring, under

det att minoriteten på samma skäl som den tidigare majoriteten hemställt

om återförvisning; den t. f. regeringen, som bestod av statsråden

frih. Palmstierna, Olsson, Sandler och Nothin följde majoriteten och tillstyrkte

sålunda ett beslut av Kungl. Maj:t i strid mot tidigare praxis:

några särskilda omständigheter, som kunna försvara avvikelsen, synas icke,

så vitt handlingarna utmärka, kunna påvisas, då även i tidigare fall det

kommunala beslutet avsett ej blott medgivande åt vissa personer, utan

ock såsom här generella regler om utsträckt tid för öppethållande.

Skarpast är dock den avvikelse, som föredraganden tillstyrkte i ett par

fall den 19 november, då ånyo regeringsrättens flertal på samma grund

som förut hemställt om återförvisning, men föredraganden följde minoritetens

hemställan om ej ändring. Att föredraganden även i ett annat mål

samma dag (i vilket intet yttrande från regeringsrätten synes föreligga),

hemställde om ej ändring, har i detta sammanhang mindre betydelse,

då grunden härför var en annan, om än det visserligen kan iffågasättas,

huruvida den åberopade, även av Konungens befallningshavande uppgivna,

grunden — butikspersonalens intressen enligt § 4 — bort anses

styrkt. Det samma gäller om beslutet den 12 november av t. f. rege
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

67

ringen, bestående av statsråden frih. De Geer, Ericsson, Bergquist och

Ekeberg, då den följde regeringsrättsmajoritetens mening, att fastställelse

ej borde ske i följd av § 4, under det att minoriteten hemställt om återförvisning,

enär fastställelse ej bort på den av Konungens befallningshavande

anförda grunden (att särskilt förhållande ej styrkts) förvägrats.

Slutligen må antecknas, att i ett par fall, anmälda hos Kungl. Maj:t den

12 november och den 31 december, regeringsrätten enhäJligt ansett särskilda

förhållanden vara styrkta och Kungl. Maj:t på den grunden återförvisat

målet till Konungens befallningshavande, att i ett par andra fall,

anmälda hos Kungl. Maj:t den'' 9 juli och den 31 december, regeringsrätten

likaledes enhälligt ansett särskilda förhållanden ej föreligga och

Kungl. Maj:t på den grunden i ena fallet ej gjort ändring i Konungens

befallningshävandes resolution och i det andra ändrat Konungens befallningshavandes

resolution, som givits under antagande av sådana särskilda

förhållandens förhandenvaro och därför överklagats, samt att i likaledes

ett par fall, anmälda hos Kungl. Maj:t den 9 juli och den 31 dec., regeringsrätten

också enhälligt hemställt om återförvisning, enär fastställelse

ej bort vägras på den anförda grunden.

Den skiftning i uppfattning liksom i tillämpning av lagen, vilken

sålunda kan konstateras, sammanfaller väsentligen med ombytet av

departementschef på hösten 1920. Att föredraganden den 19 november,

statsrådet Elmquist, ansåg sig böra i här anmärkta fall följa regeringsrättens

minoritet emot den mening, som av Kungl. Maj:t tidigare omfattats

och av regeringsrättens majoritet även nu delades, betyder i

själva verket en högst väsentlig skärpning av praxis i riktning mot

mindre frihet för kommunerna och mindre hänsyn till de praktiska behoven,

men större beaktande'' av formalistiska synpunkter och större fara

för systematiserat godtycke vid prövningen hos ämbetsmyndighet. Jag har

därför ansett, att utskottet bort, i rättssäkerhetens intresse, mot statsrådet

Elmquist göra anmälan enligt regeringsformens § 107. .

XY.

(Prot. över socialärenden 2 okt. 1920 nr 2.)

1) av herr Reuterskiöld, som yttrat:

I anledning av skrivelse från statsrådet och chefen för socialdepartementet

Bernh. Eriksson, vilken skrivelse inkom 17 sept. 1920, avgav

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

samma dag justitiekansler]! begärt yttrande beträffande lagligheten av

ett ifrågasatt användande av förfogandelagen för åstadkommande av den

då pågående s. k. cementspärrens - hävande genom statsbeslag å cement.

Statsrådet ansåg denna cementspärr hava ej blott vållat olägenheter för

jordbruket och andra näringar utan ock bidragit att lamslå bostadsbyggandet

och sålunda förvärra den under världskriget uppkomna synnerligen

svåra bostadsnöden i vårt land.

Justitiekanslern erinrade i sitt svar om vad, som föregått riksdagens

beslut 1920 om ytterligare prolongering av 1918 års förfogandelag, och

särskilt om föredragande departementschefens yttrande vid propositionens

beslutande, vari bl. a. framhållits dels att möjligheten "av nya statliga

ingripanden kunde för reglering av förhållandena på vissa områden

bliva av nöden, dels att å andra sidan Kungl. Maj:t förutsattes icke

komma att tillämpa lagens bestämmelser med mindre detta påkallades

av något allmänt intresse av synnerlig vikt, dels slutligen att, ehuru

världskriget formellt avslutats, »krigets efterverkningar» dock fortfore och

att man därför måste alltjämt anse, att »utomordentliga av krig föranledda

förhållanden» vore för handen. Mot denna tolkning av lagen gjordes

inom riksdagen invändningar, men propositionen godkändes med en

kort motivering av andra lagutskottet, och justitiekanslern ansåg därför —

oaktat i själva verket utskottet icke direkt uttalat mg i denna tolkningsfråga,

ehuru det avstyrkt väckt motion om avslag — att frågan om den

allmänna förutsättningen för förfogandelagens tillämpning borde bedömas

i enlighet med den tolkning, som lämnats av departementschefen »och

andra lagutskottets majoritet»^). Justitiekanslern åberopade vidare, att

Kungl. Maj:t redan i andra fall själv utgått ifrån, att förutsättningen

om »krig, krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranledda förhållanden»

ännu förefunnes och att för den skull frågan härom måste

anses avgjord — en i och för sig rätt så egendomlig uppfattning hos

konungens högste ombudsman för övervakande av rättens bevarande och

bevakande. Däremot ansåg sig justitiekanslern sakna anledning att närmare

intränga i de för övrigt utanför ämbetets kompetens liggande frågorna,

om bostadsnöden eller cementspärren kunde anses för ett utomordentligt

av krig föranlett förhållande. Vad åter anginge frågan, om byggnadsmaterialier

kunde bliva föremål för förfogande enligt lagen, fann

justitiekanslern, att sådana materialier »måste, abstracte taget, räknas

till för befolkningen viktiga förnödenheter», och vad beträffade frågan

om ändamålet ansåg han på anförda skäl lagen omfatta »såväl det

allmännas egna behov som vad man kan kalla allmänhetens behov», och

erinrade, att, även om riksdagen i sin motivering förutsatt, att lagen ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42. (it)

skulle tillämpas, om ej sådant påkallades av något allmänt intresse av

synnerlig vikt, ingenting härom inryckts i själva lagtexten. Då justitiekanslern

sålunda förklarade det vara »otvivelaktigt», att lagen kunde tillgripas

såväl för avhjälpande av bostadspöden som för främjande av

annan samhällsnyttig byggnadsverksamhet, ville han likväl tillika framhålla,

att ett visst kausalsammanhang måste förutsättas. Om sålunda

endast »synnerligen små» utsikter funnes för visst ändamåls vinnande,

borde lagens tillämpning näppeligen anses åsyftad, och beträffande byggnadsverksamheten

erinrades, att föga vunnes med förfogande över materialier,

om i övrigt nödig arbetskraft saknades, något som ämbetet ej

kunde bedöma. Ämbetet uttalade till sist, att lagens »synnerligen vaga

bestämmelser giva Kungl. Maj:t befogenhet att, så länge lagen gäller, på

däri närmare angivet sätt förfoga över byggnadsmaterialier, för så vitt

sådant kan i nämnvärd grad bidraga till lindrande av bostadsnöden

eller eljest till främjande av allmännyttig byggnadsverksamhet».

Trots det synnerligen vacklande förord ämbetet sålunda formellt givit,

men, om man närmare granskar utlåtandet, realiter avböjt'' att giva, tillstyrkte

departementschefen, under hänvisning till inkomna framställningar

och yttranden från olika myndigheter, Kungl. Maj:t att å vissa

myckenheter cement — dubbelt mot vad vederbörande ansett möjligen

nödigt — lägga beslag i enlighet med förfogandelagens bestämmelser

härom. Statsrådets övriga närvarande ledamöter, statsråden Branting,

frih. Palmstierna, Olsson, Sandler, Nothin, O. Nilsson, Eriksson, Svensson,

vilka, oavsett vad föredraganden anfört, bort inse den rättsliga

omöjligheten att här tillämpa lagen, tillstyrkte beslaget, som ock av

Kungl. Maj:t beslöts — för att en månad därefter den 5 nov. på hemställan

av andra statsråd åter upphävas utan att ändamålet, bostadsbyggna<lsverksamhetens

verksamma befordrande särskilt i stadsorterna,

uppnåtts.

Huvudfrågan i detta mål är dock icke den, huruvida genom dylikt

beslag det uppgivna syftet kunde vinnas. I detta avseende bör emellertid

erinras, att all sannolikhet liksom all erfarenhet från kristiden talade bestämt

emot ett sådant antagande, och att föredraganden vid denna frågas

behandling icke visat sig äga nödig skicklighet för dess riktiga bedömande.

Huvudfrågan åter är den, .om lagens tillämpning var rättsligen möjlig,

och härvid har föredraganden visserligen formellt stödet av justitiekanslerns

utlåtande, men det måste å andra sidan av en departementschef

fordras, att han icke blint följer utlåtanden av den art som detta, vilket

i verkligheten icke iitgör annat eller mera än ett kringgående av saken

under åberopande av — Kungl. Maj:ts redan manifesterade vilja.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Det kausalsammanhang, om vars nödvändighet justitiekanslern ej

kunde undgå att påminna, får icke vara huru utdraget och medelbart som

helst, och icke heller vara allenast ett kausalsammanhang mellan lagens

användande och ändamålet, .utan främst ett kausalsammanhang mellan

det förhållande, mot vilket man vill begagna lagen, och kriget. Bostadsnöden

var icke omedelbart framkallad av kriget eller därav föranledda

utomordentliga förhållanden, utan berodde ytterst av den allmänt höjda

levnadsstandard, som följt med högkonjunkturen i anledning av kriget,

men det måste bestridas, att ett dylikt kausalsammanhang av lagen avsetts.

Härtill kommer emellertid, att den antagna tolkningen av uttrycket »vid krig

eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga

av lerig föranledda förhållanden» över huvud kan godtagas: att så skett

genom departementschefen vid behandling av frågan om lagens prolongering

kan icke i och för sig vara avgörande, utan riktigheten eller felaktigheten

av sagda tolkning måste bedömas efter de grunder, som för

eller mot densamma kunna åberopas, alldeles oavsett vad den ene eller

den andre sagt sig anse. Härvid bör erinras, dels att uttrycken »vid

krig», »av krig» o. s. v. genomgående i andra svenska författningar — bland

annat i regeringsformen § 74 — avse pågående krig, dels ock att den

utomordentliga maktbefogenhet, som rekvisitions- och förfogandelagarna

lagt i konungens hand, har sin grund i de utomordentliga behov, som

framkaHas av de stats- och folkrättsliga regler som under krig, vare sig

Sverige självt befinner sig däri eller det blott eljest berör Sverige, men ej

längre, träda i stället för eljest gällande fredsrätt. Så snart fredstillstånd

inträtt, upphöra med andra ord förutsättningarna för behovet av extra

maktmedel. Skulle sådana fortfarande erfordras på grund av särskilda

förhållanden, så kan likväl ej med skäl påstås, att dessa äro i lagens

mening »av krig föranledda», då det här icke är fråga om det så att säga

historiska uppkomstsammanhanget, utan om det faktiska existenssammanhanget;

här måste vid behov en särskild fullmakt genom härpå riktad

lagstiftning ges Kungl. Maj:t, men en sådan låg ej i prolongationen

av 1918 års lag, som tvärtom hade sin grund i ovissheten, huruvida

fredstillståndet skulle bliva definitivt.

Då det, oaktat 1918 års förfogandelag numera upphört att gälla

— varvid må erinras att den därmed nära förbundna rekvisitionslagen

dock alltjämt gäller — måste anses särdeles viktigt, att det utskott, som

har att vaka över rättens vårdande genom Kungl. Maj:t, utan tvekan

anmärker mot alla utslag av den kristidslagtolkning, som under senare

år av och genom Kungl. Maj:t tillämpats, har jag ansett utskottet böra

s. 71 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

71

mot samtliga, ovan nämnda ledamöter av statsrådet göra anmälan enligt

Regeringsformen § 107.

2) av herrar Clason, Andersson i Kolstad och Stendahl, vilka ansett,

att i förevarande fall de förutsättningar icke voro för handen, under

vilka förfogandelagen var tillämplig, och att alltså utskottet bort göra

anmärkning enligt § 107 R. F. mot föredragande departementschefen,

statsrådet Eriksson.

XVI.

(Prot. över finansärenden 30 jan. 1920 nr 79.)

1) av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Stendahl.

och af Ekenstam anfört:

I skrivelse till statsrådet F. V. Thorsson den 22 jan. 1920 anhöll

kontrollstyrelsens chef — såsom av skrivelsens stämpel framgår i denna

sin egenskap — att, sedan regeringsrättens utslag 18 nov. 1919 i fråga om

visst stadsfullmäktiges i Mariefred yttrande rörande rätten till detaljhandel

med rusdrycker i nämnda stad åren 1919—1921 blivit i avskrift tillgängligt,

få fästa statsrådets uppmärksamhet på länsstyrelsens i Södermanland

förfarande uti ifrågavarande ärende.

Sagda K. B. hade nämligen, sedan Mariefreds stadsfullmäktige 4

juni 1918 tillstyrkt spritförsäljningsbolagets ansökan om tillstånd till

detaljhandel under villkor bl. a. att åldersgränsen för inköp vid utminutering

skulle sättas vid fyllda 25 år, genom resolution 5 aug. 1918 förklarat

detta villkor strida mot § 34 mom. 1 i 1917 års förordning, vari

stadgades en åldersgräns av 21 år. I anledning härav anfördes besvär,

som av Kungl. Maj:t i statsrådet och utan regeringsrättens hörande 25 okt.

1918 gillades samt föranledde undanröjande av K. B:s resolution i vad

den överklagats jämte återförvisning av ärendet till K. B. för förnyad

laglikmätig behandling. Emellertid hade, vid förklaring över besvären,

Mariefreds stadsfullmäktige den 3 okt. 1918 hemställt, att dessa besvär

måtte lämnas utan avseende och därmed frånträtt sitt beslut av den

4 juni s. å. I anledning härav infordrade K. B. nytt yttrande i frågan,

varpå stadsfullmäktige 4 dec. 1918 beslöto återupptaga sitt första beslut av

4 juni. Häröver anfördes besvär hos K. B., som, i trots av Kungl. Maj:ts

brev av 25 okt. 1918, vid prövningen 31 mars 1919 fann laglikmätigt

skäl undanröja fullmäktiges beslut, varöver åter besvär anfördes hos

regeringsrätten, inom vilken tre olika meningar gjorde sig gällande. Två

regeringsråd ansågo stadsfullmäktiges beslut, såsom allenast innefattande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ett förslag, ej kunna till sitt innehåll i besvärsväg prövas; ett regeringsråd

menade, att förnyat yttrande från fullmäktige ej bort infordras och

att därför beslutet av 4 dec. bort undanröjas; två regeringsråd slutligen,

vilka bestämde utslaget från regeringsrätten, funno att, som klaganden

över stadsfullmäktiges beslut av 4 dec. ej visat, att detta beslut

vore ogiltigt i något av de avseenden, som innefattades i § 76 av K. F.

ang. kommunalstyrelse i stad, den mot samma beslut förda talan borde

med ändring av K. B:s utslag ogillas; regeringsrätten ansåg sålunda, att

tillräcklig bevisning om det klandrade beslutets lagstridighet jämlikt kommunalstyrelseförordningen

icke vid besvären hos K. B. presterats.

Kontrollstyrelsens chef fann nu anmärkningsvärt, såväl att K. B.

inhämtat förnyat yttrande från stadsfullmäktige som framför allt att

K. B. vid prövningen av besvären över detta syntes hava åberopat alldeles

samma skäl som tidigare av Kungl. Maj:t i statsrådet underkänts,

och sålunda »icke funnit sig böra taga vederbörlig hänsyn till Kungl.

Maj:ts genom nådiga brevet 25 okt. 1918 uttalade uppfattning och vilja».

Statsrådet Thorsson anmälde 30 jan. 1920 denna sak inför Kungl. Maj:t

och hemställde — efter en redogörelse för vad i saken förekommit, och

enär länsstyrelsen, oaktat stadsfullmäktiges första beslut vunnit laga kraft

och detta beslut sålunda var det yttrande, varpå länsstyrelsen hade att

grunda sitt beslut i anledning av återförvisningen, icke desto mindre dels

infordrat förnyat beslut från stadsfullmäktige, dels ock lämnat Kungl. Maj:ts

i sagda brev uttalade åsikt utan beaktande — att handlingarna i ovanberörda

två mål måtte få, jämte utdrag av protokollet, överlämnas till

justitiekanslärsämbetet för den åtgärd, vartill ämbetet på grund av vad

i ärendet förekommit kunde finna fog.

Justitiekanslern utlät sig, sedan vederbörliga förklaringar inkommit,

i skrivelse av 22 mars 1920 till Kungl. Maj:t, beträffande infordrandet

av förnyat yttrande på det sätt, att, ehuru denna åtgärd varken varit

nödig eller lämplig, den dock icke med nödvändighet behövde anses olaglig.

Den laga kraft, som beslutet av 4 juni vunnit, vore ej av någon

avgörande betydelse, då i detta fall hinder ej förelegat för fullmäktige

att ändra sagda beslut, såsom ock enligt justitiekanslerns mening framginge

av regeringsrättens protokoll, då blott en ledamot ansett anledning

hava saknats att införskaffa nytt yttrande, men icke bestritt möjligheten

för fullmäktige att fatta nytt beslut. Ansvar kunde därför ej i detta

hänseende påstås. Icke heller med anledning av beslutet »såsom sådant»

i det administrativa besvärsmålet 31 mars 1919 ville justitiekanslern

ifrågasätta någon åtgärd. Emellertid syntes av landssekreterarens

avgivna förklaring framgå, att denne, »ledd av ett visst rätthaveri,

s. 73 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

73

sökt begagna sin ämbetsställning till att så att säga spela ut Kungl.

Maj:t i regeringsrätten mot Kungl. Magt i konselj»; justitiekanslern ansåg

sig dock icke kunna förvänta, att detta av lagstiftningens ofullständighet

gynnade försök — som för övrigt misslyckats så till vida som

regeringsrätten enligt kanslerns förmenande kom att dela Kungl. Maj:ts

i konseljen åsikt (!) — skulle av domstolarna bedömas såsom straffbart

tjänstefel, och hemställde därför, att Kungl. Maj:t i stället måtte uttrycka

.sitt höga misshag med vederbörandes förfarande: »delade meningar», yttrade

kanslern, »torde väl knappast kunna råda därom, att det icke vittnar om

eu sådan lojalitet, som man har rätt att kräva av en ämbetsman». Under

1920 har emellertid i anledning av denna skrivelse icke någon anmälan

skett till statsrådsprotokollet.

Justitiekanslerns gjorda uttalande om den lojalitet, som bör förväntas

av en ämbetsman, är visserligen i hög grad anmärkningsvärt och

oväntat, även om i ett annat och senare mål 1921 kanslern verkligen själv,

med undertryckande av sin egen mening, iakttagit en sådan, men än mera

anmärkningsvärd är den motivering, varmed föredraganden beledsagat sin

hemställan om handlingarnas översändande till justitiekanslern. Det är

uppenbart, att denna motivering föranlett justitiekanslern till en sådan,

mot svensk rätt fullkomligt stridande s. k. lojalitet gent emot Kungl.

Maj:ts åsikter, vilken utmynnat i detta utlåtande. Riktigheten av densamma

måste emellertid på det allvarligaste bestridas. I sina konsekvenser

skulle den medföra, att Sveriges domare och ämbetsmän —

av vilka hittills i regel kunnat förväntas samma rakryggade hållning

som av K. B. i Södermanlands län i detta mål — bleve fullständigt

beroende av Kungl. Maj:t och förlorade det självständiga ansvar, som

hittills givit den svenska förvaltningen och administrativa rättskipningen

dess höga och ansedda ställning. I'' främmande länder med

stark centralisation, men icke i Sverige hör en dylik »lojalitet»

hemma. Efter gällande svensk rätt och praxis har särskilt K. B. vid

avgörandet av besvärsmål att handla som administrativ domare och varken

är eller får vara därvid bunden av annat än svensk lag, sådan han

själv efter eget bästa förstånd och samvete finner den böra tillämpas,

alldeles oavsett om Kungl. Maj:t i statsrådet, i högsta domstolen eller i

regeringsrätten uttalat andra meningar. Något »misshag» har Kungl. Maj:t

ej att däröver uttala.

Då föredragandens motivering i det anförda fallet och det däri givna

direktivet vittnar ej blott om bristande respekt för svenska domares rätt

och plikt till självständig prövning utan ock om en felaktig uppfattning

rörande Kungl. Maj:ts ställning till de administrativa domarne, har^jag

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ansett utskottet böra göra anmärkning enligt R. F. § 107 mot d. v. statsrådet

Thorsson såsom föredragande i detta mål.

2) av herr Clason, som ansett det ifrågavarande rådslaget oriktigt

i vad det inneburit ett klander av en administrativ myndighets handläggning

av ett besvärsmål och att alltså anmärkning bort göras mot föredragande

departementschefen.

XVII.

(Prot. nr 14 över finansärenden, 5 mars 1920, nr 101.)

1) av herrar Clason, Ljunggren, Stendahl, Magnusson i Tumhult,

Starbäck och Olsson i Golvvasta.

Enligt punkt nr 101 i protokollet nr 14 över finansärenden den 5

mars 1920 anförde föredragande departementschefen följande:

»Till mig har hänskjutits en fråga, vilken torde vara av sådan betydenhet,

att densamma bör underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I skrivelse den 10 oktober 1919 till chefen för finansdepartementet

har nämligen kontrollstyrelsen gjort framställning om vidtagande av åtgärder,

i syfte att stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- & spritcentralen

måtte övertagas av staten; och har kontrollstyrelsen med avseende härå

anfört huvudsakligen följande.

Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida hade

under de senare åren genomförts en avlösning ej mindre av den privata

verksamheten för rening av brännvin än även av den enskilda vin- och

spirituosahandeln. Samtliga företag på dessa områden hade sammanförts

i fem bolag, nämligen aktiebolaget Vin- & spritcentralen och fyra andra,

i vilka sistnämnda bolag aktiebolaget Vin- & spritcentralen ägde stamaktiekapitalen,

varemot stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- & spritcentralen

ägdes av aktiebolaget Stockholmssystemet.

Enligt vad sistnämnda bolags förvaltningsberättelse för år 1917

utvisade, hade bolaget i skrivelse till chefen för finansdepartementet den

5 december 1917 dels förklarat, att bolaget icke komme att annat än för

statsverkets räkning frånhända sig stamaktierna i aktiebolaget Vin- &

spritcentralen, dels ock erbjuda sig att, därest statsmakterna så önskade,

till dem efter parikurs försälja aktierna i fråga eller eventuellt inleverera

dem till statsverket såsom vinstmedel.

Då numera uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på ifrågavarande

områden kunde anses slutförd, hade kontrollstyrelsen ansett tidpunkten

vara inne, att statsverket övertoge stamaktierna i aktiebolaget

s. 75 Kontrollera mot PDF

Konatitutionsmakottets memorial Nr 42.

75

Vin- och spritcentralen och därmed bestämmanderätten över partihandeln

med spritdrycker och viner. Det kunde nämligen icke anses lämpligt, att

aktiebolaget Stockholmssystemet längre vore innehavare av ifrågavarande

aktier. Bolagets verksamhet vore författningsenligt begränsad till detaljhandel

med rusdrycker, åt vilken uppgift bolaget syntes höra få odelat

ägna sig. Aktiebolaget Stockholmssystemet vore därjämte i sin verksamhet

beroende av, huruvida Stockholms stadsfullmäktige tillstyrkte och

överståthållarämbetet medgåve detsamma rättigheter till detaljhandel med

rusdrycker. Upplåtelse av dylika rättigheter vore begränsad till en tid

av högst tre år. Med hänsyn härtill skulle beviljandet av oktroj för

annat bolag eller möjligen en förändring i ledningen av aktiebolaget

Stockholmssystemet kunna medföra ur det allmännas synpunkt mindre

önskvärda konsekvenser i fråga om ledningen av aktiebolaget Vin- & spritcentralen

och därmed av hela partihandeln med rusdrycker och viner

inom riket. Icke heller kunde det anses lämpligt, att ett av landets

många delaljhandelsbolag, om också det största av dem, ägde allenabestämmandet

över all partihandel.

I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift den 20 november

1919 har därjämte styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet, med

förmälan att då det framstode såsom ett önskemål, att bolaget befriades

från den del av dess nuvarande verksamhet, som ägde sammanhang med

bildandet av aktiebolaget Vin- & spritcentralen, styrelsen tagit i övervägande

frågan, vem som i fortsättningen borde hava ansvaret för aktiebolaget

Vin- & spritcentralens ledning, vidare anfört, att styrelsen beslutat

medverka till utförandet av en plan, vars huvuddrag vore, att

Kungl. Maj:t skulle utse dels visst antal av ledamöterna och suppleanterna

i styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen, dels ock en av revisorerna

i bolaget jämte suppleant för denne, att stamaktierna i samma bolagskulle

överlåtas till ett mindre antal vederbörligen godkända personer,

att stamaktieägarnas rätt till andel i bolagets vinst skulle begränsas till

vissa procent, att all vinst utöver den aktieägarna tillkommande skulle

tillfalla staten, samt att stamaktieägarna skulle förbinda sig, såväl att icke

utan Kungl. Maj:ts medgivande och endast på de villkor, Kungl Maj:t

bestämde, överlåta stamaktierna till annan än statsverket, som ock att

eventuellt överlåta aktierna till statsverket;

och har styrelsen, med bifogande av förslag till avtal mellan vederbörande

rörande den ifrågasatta aktieöverlåtelsen samt till därav betingade

ändringar i ordningen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen, hemställt,

att departementschefen måtte förklara hinder icke möta för överlåtelsen,

vid bifall vartill styrelsen ville till Kungl. Maj:t inkomma med förteck
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ning å de personer, vilka vore villiga att övertaga aktierna i fråga samt

slutligt avtal därom.

I anledning av styrelsens för aktiebolaget Stockholmssystemet berörda

framställning hava infordrade utlåtanden avgivits ej mindre av

statskontoret än även av kontrollstyrelsen, varefter bolaget på hemställan

av mig inkommit med i vissa avseenden omarbetade förslag i ämnet.»

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i kontrollstyrelsens

berörda, den 7 nästlidna februari avgivna yttrande, anförde

departementschefen vidare:

»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår har kontrollstyrelsen

funnit betydande olägenheter och oegentligheter vara förknippade

med den av aktiebolaget Stockholmssystemet föreslagna anordningen,

varför kontrollstyrelsen ansett sig böra i fråga om dess godkännande intaga

en fullständigt avvisande hållning. Med anledning härav har, såsom

jag förut nämnt, aktiebolaget Stockholmssystemet inkommit med förnyade

förslag, vilka sedermera inom finansdepartementet ytterligare om- och överarbetats.

Härigenom torde åtminstone i någon mån grunden till de av kontrollstyrelsen

framställda anmärkningarna hava bortfallit. Sådant avtalsförslaget

med därtill hörande förslag till ändringar i bolagsordningen för

aktiebolaget'' Vin- och spritcentralen nu föreligger synes mig detsamma

erbjuda fullt tillfredsställande säkerhet, för att ledningen av bolagets

angelägenheter kommer att handhavas på sådant sätt, att, om och när

statsmakterna vilja vidtaga åtgärder för ordnande av partihandelsfrågan

eller reningsverksamheten, hinder eller svårigheter för lagstiftning härutinnan

icke komma att möta till följd av förpliktelser, som bolaget iklätt

sig gent emot bränneriidkare eller annorledes. Någon överlåtelse direkt

å staten av stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- och spritcentralen lärer

därför icke vara av förhållandena ovillkorligen betingad, och då därtill

kommer, att bolaget ostridigt måste sägas hava på ett förtjänstfullt sätt

fullföljt de uppgifter, för vilkas genomförande det bildades, anser jag

den av aktiebolaget Stockholmssystemet förordade anordningen tillsvidare

erbjuda eu fullt betryggande utväg att bereda statsverket erforderligt inflytande

på ledningen av aktiebolaget Vin- och spritcentralen.»

Sedan departementschefen härefter uppläst förslag till avtal, hemställde

statsrådet, »att Kungl. Maj:t måtte finna frågan om disponerandet

av stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen för närvarande icke

föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att Kungl. Maj:t förklarade

hinder från Kungl. Maj:ts sida icke möta mot samma aktiers försäljning

under de villkor, som funnes angivna i nyssnämnda förslag till avtal».

Denna hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

77

'' I fråga om de förhållanden, vilka förelågo vid beslutets fattande,

torde, till komplettering av protokollets innehåll, här endast behöva tillläggas

följande.

De fem i protokollet berörda bolag, i vilka den privata verksamheten

för rening av brännvin samt den enskilda vin- och spirituosahandeln

sammanförts, voro: Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, Aktiebolaget

J. D. Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriks Aktiebolag, Aktiebolaget

J. Cederlunds efterträdare och Aktiebolaget Tegnér och Wilcken.

AB Stockholmssystemet innehade stamaktiekapitalet i AB Vin- och spritcentralen,

och detta senare bolag stamaktiekapitalet i samtliga övriga

partihandelsbolag.

Det i protokollet omnämnda avtalet mellan å ena sidan, bland andra,

köparne av AB Vin- och spritcentralens stamaktier, å andra sidan svenska

staten, har av utskottet redan såsom bil. A bifogats detta betänkande.

Med hänsyn till den belysning frågan erhåller i kontrollstyrelsens yttrande

den 7 februari 1920, bifoga vi detta yttrande såsom bil. B. Likaledes

bifogas såsom bil. C. ett yttrande, som i december månad 1919 i frågan

avgavs av chefen för kontrollstyrelsen.

Vi finna nu ifrågavarande rådslag i mer än ett hänseende synnerligen

anmärkningsvärt. I den i många avseenden mycket ingripande utveckling,

som under de senare åren försiggått på rusdryckslagstiftningens

område, innebar det av AB Stockholmssystemet den 20 november 1919

ingivna förslaget ett synnerligen viktigt steg. Tydligen måste det nämligen

först och främst föranleda, att, efter en föregående, stundom mindre

formenlig utveckling på området, den svenska staten omsider i de bindande

former, under vilka regeringsärenden handläggas, skulle komma att

taga ställning till den betydelsefulla frågan, i vad mån överhuvud ett

monopol på området skulle under statens officiella medverkan genomföras.

1 Men förslagets handläggning hos regeringen komme därjämte

givetvis ock att bliva avgörande för spörsmålet, på vilka villkor, i vilken

omfattning och under vilka garantier för olika därav berörda intressen

detta monopol, om det genomfördes, komme att arbeta. Av dessa villkor

måste, bland annat, exempelvis bliva beroende, i vad mån en dylik mo
1

Med fullt fog har kontrollstyrelsen därför också i sin berörda skrivelse framhållit,

att en ändring av rusdrycksförsäljningsförordningen därhän, att AB Vin- och spritcentralen

erhiJIle monopol på partihandeln med vin och spirituösa, skulle innebära en förvandling av

bolagets »nuvarande faktiska monopol till ett rättsligt monopol».

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

l ^Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

nopolaffär komme att kunna begränsas till sitt egentliga syftemål, nykterhetens

befrämjande, eller komme att tillåtas att därutöver inveckla sig i

andra, vid sidan av detta syftemål liggande affärer. Det synes oss då

uppenbart, att avgörandet i ett så viktigt ärende icke bort trätfas, innan

riksdagen blivit satt i tillfälle att i frågan uttala sin mening. Uti ett

yttrande, som av samma statsråd och chef för finansdepartementet, vilken

den 5 mars 1920 föredrog nu ifrågavarande ärende, den 11 juni 1919

avgavs i riksdagens andra kammare, uttalades också både, att enligt hans

uppfattning det syntes vara »riktigast att riksdagen bereddes tillfälle att

pröva», huruvida statsverkets kontrollerande ställning till AB Vin- och

spritcentralen borde komma till uttryck på annat sätt, än som då för

tiden skedde, att riksdagen därvid också givetvis borde få tillfälle att

fatta beslut angående de frågor, som berörde partihandelns organisation,

och att såvitt på statsrådets åtgöranden berodde, förberedelser skulle träffas

»för att hela frågan må kunna föreläggas nästa års riksdag» (d. v. s.

1920 års riksdag).

Att riksdagen bort bliva hörd, synes oss hava varit så mycket

nödvändigare, som det träffade avgörandet uppenbarligen var av natur

att även för statens ekonomi medföra mycket vittgående konsekvenser.

I fråga om de olika riktningar, i vilka dessa framträda, hänvisa vi till

vad utskottet anfört i sin ovan under punkt 3:o gjorda anmärkning angående

beslutet den 29 september 1920 om inköp genom AB Vin- och spritcentralen

av AB Astra. Därav framgår för det första, att statens inkomster

äro beroende av de vinstmedel, som uppkomma genom AB Vin- och spritcentralens

rörelse, och alltså även av det sätt, varpå denna rörelse bedrives.

Men därtill kommer jämväl, att de villkor nu ifrågavarande avtal bestämma

för statens eventuella övertagande av stamaktierna i bolaget, äro för staten

vida ofördelaktigare än de, som tidigare gällde i fråga om överlåtelse

till statsverket av stamaktierna i AB Stockholmssystemet. Enligt vad i

kontrollstyrelsens utlåtande den 7 februari 1920 meddelas, hade nämligen

AB Stockholmssystemet i skrivelse den 15 augusti 1917 förklarat sig hava

för avsikt att icke frånhända sig stamaktierna i de under detsamma lydande

sprithandelsbolagen, varjämte dess styrelse förklarat sig villig att

när så påfordrades överlämna samtliga ifrågavarande stamaktier till statsverket

till parikurs eller det pris, som bolaget erlagt, eller ock, att därest

tillstånd därtill meddelades, under enahanda villkor i samband med inlevererandet

av bolagets vinst såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga.

Denna förbindelse, vid vilken enligt vad av handlingarna framgår, ingen

tidsbegränsning var fästad, innebar före 1920 års avtal en rättighet för

statsverket att inlösa stamaktierna i samtliga ifrågavarande bolag för

s. 79 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

79

400,000 kronor. I 1920 års avtal åter är i § 3 följande bestämmelse

träffad:

»Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket

överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efterföljande års kuponger

enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta från och med den 1 januari det

år, överlåtelsen sker, dock under förbehåll att statsverket åtager sig att av preferensaktieägare,

vilka inom tre månader efter dagen för överlåtelsen sådant påkalla,

inlösa dem tillhöriga preferensaktier med belopp, som innehavare av dylika aktier

enligt 6 § i bolagsordningen i händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens

upplösning äga ur bolagets tillgångar utbekomma.»

Enligt denna bestämmelse har staten alltså att, i händelse den vill

övertaga bolaget, icke blott att inlösa stamaktierna, värda 400,000 kronor,

med därå bestämd ränta, utan ock att av preferensaktiernas ägare

inlösa deras aktier med ett belopp, som, därest samtliga preferensaktieägare

påkalla sådan inlösen, skulle uppgå till 19,600,000 kronor. Jämväl

denna betydande försämring av en staten tillkommande ekonomisk förmån

borde hava påkallat, att ärendet underställts riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts hava vi inom utskottet yrkat, att

anmärkning enligt § 107 EF bort av utskottet framställas mot föredragande

departementschefen, statsrådet Thorsson.

2) av herr ReuterskiöJd, som med instämmande av herr Andersson

i Kolstad anfört:

Till protokollet över finansärenden den 5 mars 1920 anmälde departementschefen,

statsrådet Thorsson, en fråga, som enligt föredragandens

meddelande »hänskjutits» till honom, men syntes honom »vara av sådan

betydenhet, att den samma bör underställas Kungl. Maj:ts prövning».

Redan detta uttalande ger vid handen, att departementschefen, därest

frågan varit av mindre betydenhet, synes ansett sig kunna själv träffa ett

avgörande i anledning av hänskjutandet. De till saken hörande handlingarna

visa ock, att den fråga, som- sålunda i följd av den dåvarande

departementschefens uppfattning av dess betydelse kom att för första

gången dragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet, tidigare blivit av vederbörande

departementschefer ministeriellt handlagd. Den fråga, det gällde,

avsåg stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- och Spritcentralen.

Anledning till frågans anmälande inför Konungen gavs av kontrollstyrelsen,

som i skrivelse av den 10 okt. 1919 till chefen för finansdeparte
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

men tet gjort framställning om vidtagande av åtgärder i syfte att stamaktiekapitalet

i aktiebolaget Vin- och Spritcentralen måtte övertagas av

staten. Denna skrivelse, som är märklig främst genom sitt tydliga förordande

av ett statsmonopol å sprithandelns område, innehöll bland

annat följande upplysningar (kursiveringarna icke gjorda av kontrollstyrelsen)

:

»Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida har under de

senaste årén genomförts en avlösning av den privata reningsverksamheten samt den

enskilda vin- och spirituosahandeln. Samtliga företag på dessa områden hava

sammanförts i fem bolag, nämligen Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen, Aktiebolaget

J. D. Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriks A.-B., Aktiebolaget

J. Cederlunds Eftr. och Aktiebolaget Tegnér & Wilcken. Aktiebolaget Stockholmssystemet

är innehavare av stamaktiekapitalet, 225,000 kronor, i Aktiebolaget Vinoch

Spritcentralen, och detta senare bolag innehar stamaktiekapitalet i samtliga

övriga partihandelsbolag. Enligt vad som inhämtas av Aktiebolaget Stockholmssystemets

förvaltningsberättelse för år 1917 har bolaget i skrivelse till statsrådet

och chefen för finansdepartementet''den 5 december 1917 dels förklarat, att bolaget

icke komme annat än för statsverkets räkning att frånhända sig stamaktierna i

Vin- och Spritcentralen, dels ock erbjudit sig, därest statsmakterna så önskade,

att till dem och till pari försälja aktierna i fråga eller ock såsom vinstmedel,

därest tillstånd därtill lämnades, inleverera dem till statsverket. — Då numera

uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på detta område kan anses slutförd,

har kontrollstyrelsen ansett tidpunkten vara inne, att staten bör övertaga

stamaktierna i Aktiebolaget Vin och Spritcentralen och därmed bestämmanderätten över

partihandeln med spritdrycker och viner. Enligt kontrollstyrelsens mening kan

det nämligen icke anses lämpligt, att Aktiebolaget Stockholmsstystemet längre

är innehavare av ifrågavarande aktier. Bolagets verksamhet är författningsenligt

begränsad till detaljhandel med rusdrycker; och åt de viktiga och grannlaga uppgifter,

som i detta hänseende åligga bolaget, icke minst med hänsyn till verksamhetens

omfattning i huvudstaden, syne3 bolaget odelat* böra få ägna sig. Med

den förening, som för närvarande äger rum mellan Aktiebolaget Stockholmssystemet

och Aktiebolaget Vin- och Spritcentralens ledning, kan det lätt inträffa, att

på grund av de båda rörelsernas storartade omfattning antingen den enas eller

den andras intressen icke tillbörligt beaktas.»

Härav framgår, att kontrollstyrelsen för sin del å ena sidan med

gillande sett, att ett faktiskt privatmonopol efter hand tillskapats, och å

den andra önskade att, sedan detta skett och mohren gjort sin tjänst,

mohren, det vill säga detta faktiska monopolbolag, skulle snarast möjligt

avlägsnas till förmån för ett statsmonopol, vilket borde ske därigenom,

att staten begagnade en till finansdepartementscheferna lämnad förbindelse

av 15 aug. eller 5 dec. 1917 från Aktiebolaget Stockholmssystemet, vilken

förbindelse emellertid, efter vad handlingarna utvisa, aldrig vare sig för

‘Kursiverat av kontrollstyrelsen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

81

Kungl. Maj:t anmälts eller av Kungl. Maj:t godkänts och vars rättsliga

kraft därför avhänger av frågan, huruvida finansdepartementscheferna ägt

grundlagsenlig befogenhet att å statens vägnar mottaga densamma. Såsom

kontrollstyrelsen i sin skrivelse av den 10 oktober 1919 även antyder, berodde

Aktiebolaget Stockholmssystemets faktiska monopolställning emellertid av

förhållanden, vilka lätteligen kunde förändras, t. ex. genom vägrad

oktroj förnyelse eller en ändring i ledningen, vilken kunde »medföra ur

det allmännas synpunkt mindre önskvärda konsekvenser i fråga om ledningen

av Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen och därmed av hela partihandeln

med spritdrycker och viner inom riket». För genomförandet av

ett partihandelsmonopol såsom statligt hade kontrollstyrelsens'' chef redan

i en P. M. från december 1917 till finansdepartementet föreslagit vissa

åtgärder.

I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift av den 20 november

1919 gjorde sedermera styrelsen för Aktiebolaget Stockholmssystemet

— med förmälan att, då det framstode som ett önskemål, att Aktiebolaget

Stockholmssystemet befriades från den del av sin verksamhet, som

avsåge aktieförvaltningen i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen och dess

dotterorganisationer samt det därmed förenade ansvaret, styrelsen ansett

Vin- och Spritcentralens stamaktier böra överlåtas till annan och därvid

tagit olika möjligheter i övervägande — framställning om godkännande

av viss uppgiven plan för omorganisationen av innehåll, att Kungl. Maj:t

utsåge tre av styrelsens 7 ledamöter, däribland ordförande och vice

ordförande samt suppleanter för dem, att stamaktierna överlätes till ett

mindre antal vederbörligen godkända personer, att stamaktieägarnas rätt

till andel i vinsten begränsades till vissa procent, att all vinst därutöver

tillfölle staten, att Kungl. Maj:t utsåge en revisor med suppleant samt

att stamaktieägarna förbunde sig att icke utan Kungl. Maj :ts medgivande

och endast på de villkor, Kungl. Maj:t bestämde, överlåta stamaktierna

till annan än statsverket, att nedsätta aktierna i taka händer (riksbanken)

och att eventuellt efter viss tid överlåta aktierna till statsverket,

varjämte.preferensaktieägarnes intressen borde säkerställas genom garanti

av statsverket, om eller när statsverket komme att övertaga stamaktierna.

Förslag till avtal med vissa personer, till vilka styrelsen vänt sig, var

bilagt skrivelsen, och styrelsen hemställde till sist i denna, med anledning

av styrelsens utfästelse av den 15 augusti 1917, »att herr statsrådet

behagade förklara hinder icke möta för styrelsen att på ovan omförmålda

grunder genom avtal av den lydelse, förenämnda förslag angiver, till enskilda

personer överlåta bolagets ägande stamaktier i Aktiebolaget. Vin- och

Spritcentralen''».

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 sand. 27 hå/t. (Nr 42.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

I anledning härav infordrades utlåtanden från dels statskontoret,

dels kontrollstyrelsen, varefter bolaget på hemställan av departementschefen

inkom med ett i vissa avseenden omarbetat förslag.

Kontrollstyrelsea erinrade i sitt den 7 februari 1920 daterade utlåtande

bl. a., att Kungl. Maj:t (den 30 jan. 1917) uppdragit åt hrr

Zethelius och Thulin att verkställa undersökningar om ett inlösningsförfarande,

att, sedan detta uppdrag återkallats, en P. M. om inlösen av

privata spirituosahandelsrättigheter överlämnats till d. v. finansdepartementschefen

Carleson, som inhämtat yttrande däröver från kontrollrådet,

att samma departementschef kort därefter anmodat doktor Bratt och

direktör Wennerberg att fullfölja en tidigare åt den förre jämte hrr

Kvarnzelius och Bernh. Eriksson lämnat uppdrag att förhandla med

Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag, att det under samma departementschefs

medverkan träffade köpeavtalet med detta bolag blivit

definitivt den 21 aug. 1917, samt att A.-B. Stockholmssystemet den 15 aug.

1917 avlämnat meromnämnda förbindelse. Kontrollstyrelsen fann, med stöd

härav, att det under denna tid varit fråga om »eif officiellt inlösning sförfarande,

utfört på bemyndigande av cheferna för finansdepartementet och att

slutmålet varit att skapa ett statsmonopol å partihandeln med spritdrycken.

Vidare erinrade kontrollstyrelsen om det den 11 juni 1919 givna svaret

på herr Lithanders interpellation i andra kammaren, varvid d. v. departementschefen

uttalat bl. a., att dels förberedelser skulle trätfas för

att hela frågan måtte kunna föreläggas 1920 års riksdag, dels, till dess

riksdagen tagit ställning till frågan om partihandelns framtida organisation,

det icke borde »ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändras

genom att nya partihandelsrättigheter meddelas». Kontrollstyrelsen

betecknade därför A.-B. Stockholmssystemets framställning av den 20

november 1919 såsom ägnad »att väcka synnerlig förvåning, då, såvitt

styrelsen kan finna, berörda framställning innebår ett väsentligt avsteg

från de uppfattningar, som hittills från ansvarigt håll enhälligt gjorts

gällande i fråga om partihandelns organisation», vadan styrelsen efter en

utförlig kritik hemställde om avslag å sagda framställning och vidtagande

av åtgärder i den riktning, styrelsens skrivelse av den 10 okt. 1919

angivit.

Vad kontrollstyrelsen härvid i själva verket önskat och åsyftat,

synes hava varit sådana ändringar i gällande K. F. den 14 juni 1917, att

det privatmonopol, som faktiskt uppehälles uteslutande genom kontrollstyrelsens

till sin lagenlighet mer än omtvistliga tillämpning av bestämmelserna

rörande partihandeln, förvandlades till och legaliserades som ett statsmonopol,

då i längden det nuvarande tillståndet icke torde kunna laglikmätigt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

83

fortsättas. Visserligen har kontrollstyrelsen sökt göra gällande, att dess

tolkning av sagda bestämmelser är både riktig och den enda riktiga, men

frågan därom är icke slutgiltigt avgjord. Det är därför alldeles förklarligt,

att kontrollstyrelsen, som kände marken svikta under sig, med synnerlig

iver avstyrkte A.-B. Stockholmssystemets framställning, men det

bör anmärkas, att det härvid icke var den statsekonomiska sidan av

saken, som av styrelsen betonades.

Departementschefen framhöll, då ärendet för Kungl. Maj:t anmäldes,

att han i anledning av kontrollstyrelsens erinringar låtit A.-B. Stockholmssystemet

inkomma med ett delvis omarbetat förslag, varigenom åtminstone

i någon mån grunden till kontrollstyrelsens anmärkningar bortfallit, och att

förslaget, sådant det dåmera förelåg, syntes erbjuda »fullt tillfredsställande

säkerhet för att ledningen av bolagets angelägenheter kommer att handhavas

på sådant sätt att, om och när statsmakterna vilja vidtaga åtgärder för ordnande

av partihandels fr ägan eller reningsverksamheten, hinder eller svårigheter

för lagstiftningen härutinnan icke komme att möta till följd av förpliktelser, som

bolaget iklätt sig gent emot bränneriidkare eller annorledes». Departementschefen

ansåg under sådana omständigheter »någon överlåtelse direkt å

staten av stamaktiekapitalet i A.-B. Vin- och Spritcentralen» icke vara av

förhållandena ovillkorligen betingad utan hemställde, att Kungl. Maj:t

måtte finna frågan om disponerandet av stamaktierna i A.-B. Vin- och

Spritcentralen för närvarande icke föranleda annan åtgärd än en förklaring,

att hinder från Kungl. Maj:ts sida icke mötte mot samma aktiers försäljning

under vissa angivna vilkor.

På samma gång ett bestämt erkännande måste givas såväl åt departementschefens

fullt riktiga åtgärd att genom ärendets föredragning i

statsrådet bryta med den föregående inkonstitutionella praxis, som synes

hava inrotat sig, att låta departementscheferna i viss mån träda i stället

för Kungl. Maj:t och därmed undandraga sina åtgärder grundlagsenlig

kontroll, som ock åt den fasthet, med vilken han för sin del avböjt kontrollstyrelsens

framställning om åtgärds vidtagande för begagnande av den

rätt, som staten möjligen haft på grund av A.-B. Stockholmssystemets

förbindelse av den 15 aug. 1917 och som, om den av Kungl. Maj:t tagits i

anspråk, vilket kunnat ske utan riksdagens hörande, hade medfört behov

av förslag till riksdagen om en sådan förändring av 1917 års lagstiftning,

vilken kontrollstyrelsen önskat och som skulle inneburit det hittills blott faktiska

och därför när som hälst föränderliga privatmonopolets omedelbara förvandling

till statsmonopol — måste dock mot departementschefen såsom chef

för /rocmsdepartementet och därmed i första hand pliktig att beakta rikets

ekonomiska intressen anmärkas, att vid dessa åtgärder ingen hänsyn tagits

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

till det ekonomiskt väsentligt försämrade läge, vari staten måste komma

genom uppgivandet av nyss omförmälda rätt enligt förbindelsen av den 15

aug. 1917, vilken först genom samma departementschefs åtgärd samtidigt

bragtes till Kungl. Maj:ts kännedom och därigenom blivit verkligt bindande,

därest den av Kungl. Maj:t hade mottagits. Då den rätt, staten

genom villkoren för uppgivandet i utbyte erhöll, var vida sämre ur ekonomisk

synpunkt, och då den kontroll, som staten ur andra synpunkter därigenom

möjligen kunde vinna över A.-B. Vin- och Spritcentralens verksamhet,

med fäst avseende å de rent faktiska förutsättningarna för detta

bolags ställning, kunnat med bibehållande av samma rätt, utan dess vare

sig uppgivande eller omedelbara begagnande, i nödig utsträckning annorledes

vinnas, har jag ansett utskottet höra i denna del mot d. v. statsrådet

Thorsson framställa anmärkning enligt R. F. § 107.

3) av herr Lyberg, som, med hänvisning till den i föregående reservation

(av herr Clason m. fl.) lämnade redogörelsen för innehållet av

ifrågavarande punkt i statsrådsprotokollet över finansärenden samt till

bilaga A vid detta memorial, anfört:

Enligt ifrågavarande konselj beslut har en staten tillförsäkrad rättighet

bundits vid andra villkor, än som tidigare varit gällande.

Berörda rättighet, som enligt statsrådsprotokollet hade grundats

på en av Aktiebolaget Stockholmssystemet till chefen för finansdepartementet

ställd skrivelse den 5 december 1917, har, enligt vad handlingarna

i ärendet giva vid handen, varit till sitt. innehåll närmare

bestämd i en skrivelse den 15 augusti samma år, vari bolaget förklarat

sig icke komma att avhända sig stamaktierna i, bland annat, Aktiebolaget

Vin- och Spritcentralen, samt villigt att, när så påfordrades, överlämna

samtliga dessa stamaktier till statsverket till parikurs eller det

pris, som bolaget erlagt, eller ock att, därest tillstånd därtill meddelades,

under enahanda villkor i samband med inlevererandet av bolagets vinst

såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga. Enligt det genom konseljbeslutet

godkända avtalet har den sålunda tillförsäkrade rätten till stamaktier

i Vin- och spritcentralen — vilka aktier vid beslutets fattande uppgingo

till ett belopp av 400,000 kronor efter parikurs — förändrats bland

annat så till vida, att såsom villkor för tillgodonjutande av inlösningsrätten

till desamma uppställts skyldighet att, om så påfordras, inlösa jämväl

de enligt uppgift i handlingarna för närvarande till ett belopp efter

parikurs av 19,600,000 kronor uppgående preferensaktierna i samma bolag

med tillägg av vad innehavarna av dessa aktier enligt bolagsordningen äro

berättigade att vid bolagets upplösning utbekomma ur dess tillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42

8f>

Då de ekonomiska förutsättningarna för utnyttjande av den staten

år 1917 tillförsäkrade inlösningsrätten till stamaktierna vars innehavare

oberoende av innehavarna av preferensaktierna äga bestämma över bolagets

verksamhet sålunda genom det av Kungl. Maj:t godkända avtalet

väsentligen förändrats och förändringen måste anses medföra försämrade

möjligheter till ett dylikt utnyttjande, har jag ansett, att de förändrade

villkoren bort underställas riksdagens prövning, och att uraktlåtenheten

härutinnan bort föranleda anmälan enligt § 107 regeringsformen mot

föredragande departementschefen.

XYIII.

(Prot. över finansärenden 21 maj 1920 nr 82.)

av herr Reuterskiöld, som yttrat:

Yestervåla sockens kommunalfullmäktige anförde hos Kungl. Maj:t

i en den 27 jan. 1920 inkommen skrift besvär över K. B:s i Västmanlands

län resolution 22 dec. 1919 rörande rätt för systembolaget i Västerås

att under 1920 utöva detaljhandel med starkdrycker, vari bl. a. föreskrivits,

i enlighet med stadsfullmäktiges förslag, att utminutering av spritdrycker

finge ske med högst två liter i månaden per person. Besvären

gingo därpå ut, att systembolaget skulle berättigas »att utdela en ranson

av 4 liter spirituösa i månaden till motboksinnehavare i Vestervåla kommun,

vilka ej på något sätt äro diskvalificerade», och upplystes tillika,

att bolagen i Sala och Köping lämnade 4 liter. Efter hörande av sy-stembolaget

som hänvisade till sin oktroj, Västerås nykterhetsnämnd som

åberopade K. F. av 1917 § 17 och stadsfullmäktiges beslut, stadsfullmäktige

som åberopade nykterhetsnämnden, samt magistraten som i

likhet med de båda nyssnämnda hemställde om besvärens lämnande utan

avseende, instämde K. B. med magistraten. Vid föredragningen inför

Kungl. Maj:t hemställde föredraganden, att Kungl. Maj:t ej måtte finna

skäl göra ändring i länsstyrelsens resolution i vad densamma överklagats.

Det är ock visserligen så, att Kungl. Maj:t i statsrådet under flera

år i liknande fall ansett § 17 i 1917 års förordning böra så tolkas, att

kommunalbeslut om föreskrivande av »inskränkningar med hänsyn till

försäljningsställenas förläggning och rörelsens bedrivande» även skulle

kunna för utminutering avse begränsning av det legala maximum eller

höjning av åldersgränsen, men denna tolkning av lagen torde varken

hava varit av vederbörande utskott, när lagen tillstyrktes, avsedd eller

förutsedd, utan alldeles tvärtom efter vad under hand blivit upplyst,

eller, alldeles oavsett hur därmed förhåller sig, i och för sig vara riktig,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

och varje föredragande, som tillstyrker beslut i enlighet med en uppenbart

felaktig tolkning, blir därigenom ansvarig utan hänsyn till att så

ofta skett förut — jämlikt den 15:de domareregeln. Lag får icke genom

misstolkning faktiskt ändras, där en ändring ej kan i vanlig lagstiftningsväg

ernås, och anses en viss tolkning önskvärd, har grundlagen

anvisat vägen för dess vinnande i form av autentisk lagförklaring, men

någon sådan har här ej givits.

I nu föreliggande fall hade, i anledning av besvären, föredraganden

bort erinra, att den tolkning, med stöd varav K. B:s resolution givits,

icke kunde lagligen upprätthållas, och att förty beslutet bort i sin helhet

undanröjas. Då så icke skett, har jag ansett utskottet böra mot föredraganden,

d. v. statsrådet Sandler göra anmärkning enligt R. F. § 107.

XIX.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 april 1920 nr 60, den 21 maj 1920

nr 134 och den 24 juli 1920 nr 9.)

av herrar Clason, Magnusson i Tumhult, af Ekenstam och Gustafsson

i Kasenberg, som anfört:

Genom beslut av den 9 april 1920 har Kungl. Maj:t förklarat, att

i Dädesjö och Herråkra pastorat av Växjö stift skall endast vara kyrkoherde

och att komministraturen i Herråkra skall indragas.

Folkmängden i pastoratet uppgick vid 1918 års slut till 2,095 personer,

därav 1,669 i Dädesjö och 426 i Herråkra församling. Arealen i

land utgör respektive 162,57 och 72,21 kvkm. eller för hela pastoratet

234,78 kvkm.

I pastoratet finnas 2 kyrkor.

Sakkunniga hade föreslagit, att komministerstjänsten skulle indragas

och att då pastoratets skötsel krävde förstärkt arbetskraft, stadigvarande

biträde skulle beredas pastor genom anställande av ständig

adj unkt.

Båda församlingarna ha yrkat, att komministertjänsten måtte bibehållas,

och har därvid av Dädesjö församling framhållits, bland annat,

att genom indragning komme att föranledas rubbning av den för närvarande

tillämpade anordningen med gudstjänst varje predikodag i pastoratets

båda kyrkor, ity att därav tidvis föranledd duplikation av gudstjänsten

i dessa kyrkor omöjliggjordes av det långa, till 14 kilometer

uppgående avståndet mellan kyrkorna samt av den däremellan ledande

vägens under en stor del av året synnerligen besvärande beskaffenhet'',

s. 87 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

87

att pastoratets folkmängdsiffra sedan år 1915 befunne sig i betydlig

tillväxt och ytterligare komme att ökas genom fullbordande av den under

byggnad varande Östra Värends järnväg samt genom anläggande i

samband därmed av tre järnvägsstationer inom Dädesjö församling, samt

att olägenheterna av komministertjänstens indragning komme att bliva

betydande såväl för befolkningen i hela pastoratet som ock för kyrkoherden,

vars arbetsbörda vid vissa tillfällen därigenom bleve nästan omöjlig

att bära.

Henakra församling har enhälligt med 191 avgivna röster av 225

röstberättigade atagit sig att i enlighet med 9 § i löneregleringslagen

utgöra vad utöver de i 19 § 2, 3 och 4 mom. åberopade lag omförmälda

tillgångar erfordrades till bestridande av den lön, som Kungi. Maj:t enligt

samma lag bestämt för komministern.

Alla hörda myndigheter hava tillstyrkt församlingarnas begäran.

K. kammarkollegium, som jämväl ansåg, att för behörigt tillgodoseende

av pastoralvården i pastoratet erfordrades två ordinarie präster, och

att förty komministertjänsten därstädes borde bibehållas, tillägger: »7 händelse

av bifall till denna mening har förutsättningen för tillämpningen av

9 § löneregleringslagen och i följd därav för Herråkra församlings åtagande

i avseende å komministerns avlöning förfallit.''»

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj 1920 angående lönereglering

för Sävare, Lindärva och Hasslösa församlingars pastorat i Skara

stift har komministraturen därstädes indragits.

Pastoratets folkmängd vid 1919 års slut utgjorde 2,150 personer,

därav 977 i Sävare församling, 473 i Lindärva och 700 i Hasslösa!

Arealen i land utgjorde inalles 62,93 kvkm: och i pastoratet finnas 3

kyrkor.

Alla i ärendet hörda myndigheter, pastoratet, prästerskapet, kontraktsprosten,

domkapitlet, länsstyrelsen, ha kraftigt uttalat sig för komministerstjänstens

bibehållande, vilket jämväl tillstyrkts av kungl. kammarkollegium.

Lindärva församling, där komministern varit bosatt, har haft egen

präst så långt tillbaka som man känner.

Församlingarna ha var för sig jämlikt § 9 i lag om reglering av

prästerskapets avlöning den 9 december 1910 med där stadgad röstöveryikt

av tre fjärdedelar av hela röstetalet beslutat utgöra, vad utöver de

i 19 § 2, 3 och 4 mom. omförmälda tillgångar erfordras till bestridande

av lönen för sagda befattningshavare. Ingen röst höjdes mot detta församlingarnas

beslut.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

De avgivna rösterna voro 1,094 av 1,302 (därav 35 döda) i röstlängden

uppförda, sålunda 117 röster utöver stadgad majoritet.

Ur domkapitlets yttrande må anföras: »På grund av dels de kyrk
liga

förhållandena inom pastoratet, dels oek där förefintlig industri, som

ställer ökning av folkmängden i utsikt, anser domkapitlet komministerbefattningen

för pastoratet synnerligen behövlig. Bibehållandet av denna

tjänst skulle också i någon mån mildra den djupa och enligt domkapitlets

mening icke oberättigade misstämning, som i dessa bygder är

rådande med anledning av de många indragningarna av prästerliga befattningar».

Genom beslut av den 24 juli 1920 har Kungl. Maj:t förordnat, att

Vederslöv och Dänningelanda skulle sammanslås med Tävelsås pastorat

av Wexio stift med endast kyrkoherde, boende i Vederslöv.

Sakkunniga hade betonat, att Tävelsås på grund av pastoratets

avskilda belägenhet öster och söder om Vederslövssjön vore i nödvändigt

behov av egen präst, och föreslagit komminister i Tävelsås. Även här

hade alla hörda myndigheter utom skolöverstyrelsen och folkskoleinspektören

avstyrkt sammanslagningen.

Folkmängden i Vederslöv och Dänningelanda pastorat utgjorde

vid 1919 års slut 1,279 personer och arealen i land var 67 kv.km.

I Tävelsås 930 personer och 53,5 kv.km. I det sammanslagna pastoratet

finnas 2 kyrkor. Tävelsås pastorat har varit självständigt i över 400 år.

Jämväl Tävelsås församling hade jämlikt § 9 i prästlöneregleringslagen

begärt med 627 röster av pastoratets 811 röstberättigade, att

pastoratet måtte bibehållas, och förbundit sig att utan tillskott från kyrkofonden

bestrida de med tjänsten förenade kostnaderna. Ingen röst höjdes

mot detta församlingens beslut.

Domkapitlet anser, att »sammanslagningen icke är av behovet påkallad,

men väl skulle bliva till skada för församlingens liv och verksamhet».

Det synes oss av vikt, att församlingsom organisationen i samband med

den nya prästlöneregleringen så genomföres, att vederbörlig hänsyn tages

till bestående ofta månghundraåriga förhållanden, vid vilka församlingarna

fasthålla. Rubbningar, som äventyra församlingsvården, böra icke göras

i strid mot församlingarna och de lokala myndigheter, vilka äga de

största förutsättningarna för att bedöma förhållandena, utan att högst

allvarliga skål föreligga.

Det synes oss att, då en så otvetydigt uttalad enhällig mening här

framkommit, Kungl. Maj:t bort ha fäst avgörande betydelse vid försam
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

89

lingarnas ifråga beslut, hälst då detta därtill vunnit understöd av så

gott som alla i ärendet hörda myndigheter, och icke skulle vållat kyrkofonden

nämnvärd utgift.

Då de utomordentligt svåruppnådda förutsättningar, som vid lagens

stiftande fastställdes för sådana fall, här uppfyllts, synes det oss, att

församlingarnas självbestämningsrätt borde ha respekterats. Vi anse därför,

att dessa ärenden äro av den beskaffenhet, att de bort föranleda anmärkning

jämlikt § 107 regeringsformen mot vederbörande föredragande,

statsråden Olsson och Linder.

4

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 saml. 27 käft. (AV 42).

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Bilaga A.

Sedan aktiebolaget Stockholmssystemet genom skrivelse den 15 augusti

1917 till chefen för finansdepartementet utfäst sig att, därest statsmakterna

så önskade, till dem och till pari försälja samtliga stamaktier,

uppgående till ett antal av 400, i aktiebolaget Vin- & spritcentralen,

har nu träffats följande avtal, att gälla dels mellan förstnämnda bolag,

här nedan kallat säljaren, samt undertecknade — — -— här nedan benämnda

köparna, dels mellan köparna och svenska staten och dels mellan

köparna inbördes.

1 §■

Säljaren överlåter till envar av köparna 40 stycken av ifrågavarande

aktier med 1920 och efterföljande års kuponger till ett pris, enligt

parikurs, av ettusen kronor för stycket jämte sju procents ränta därå

från och med den 1 januari 1920 till dess likvid sker. Aktierna transporteras

på köparna, så snart detta avtal blivit av Kungl. Maj:t godkänt

och köpesumman blivit erlagd.

2 §.j

1. Köparna förbinda sig att icke överlåta aktierna till annan än

statsverket eller den Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen för aktiebolaget

Vin- och spritcentralen godkänner såsom innehavare av aktierna.

2. Skulle aktier annorledes än genom överlåtelse, som i 1 mom.

avses, lagligen övergå från någon av köparna till person, som icke på

sätt i nämnda mom. sägs godkännes såsom innehavare av desamma, är

statsverket berättigat att inlösa samma aktier med löpande och efterföljande

års kuponger till parikurs med tillägg av sju procents ränta från

och med den 1 januari det år, inlösen sker.

3 §•

Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till

statsverket överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efter
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

91

följande års kuponger enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta

från och med den 1 januari det år, överlåtelsen sker, dock under förbehåll

att statsverket åtager sig att av preferensaktieägare, vilka inom tre

månader efter dagen för överlåtelsen sådant påkalla, inlösa dem tillhöriga

preferensaktier med belopp, som innehavare av dylika aktier enligt

6 § i bolagsordningen i händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens

upplösning äga ur bolagets tillgångar utbekomma.

'' 4 §.

Köparna förbinda sig att till säkerhet för fullgörandet av vad i 2

och 3 §§ här ovan blivit stadgat deponera ifrågavarande aktier i Sveriges

riksbank under förbud för banken att annat än med Kungl. Maj:ts

medgivande och på villkor, som Kungl. Maj:t må bestämma, utlämna

aktierna; dock att köpare, som för likviderande av sina aktier behöver i

annan bank belåna desamma, skall äga att i stället för aktierna till riksbanken

överlämna en av den långivande banken utgiven förbindelse av

innehåll, att de belånade aktierna icke komma att av banken utlämnas

utan Kungl. Maj:ts medgivande.

5 §•

Vid bolagsstämma skall talan för samtliga stamaktierna föras av

en enda av köparna därtill utsedd person. Kunna köparna icke enas om

valet av sådan person, eller vägrar någon av dem att deltaga i valet,

anses den vald, om vilken de flesta förena sig. Vid lika röstetal avgör

lotten.

6 §.

För giltigheten av detta avtal fordras, förutom att detsamma godkännes

av Kungl. Maj:t, att i bolagsordningen för aktiebolaget Vin- &

spritcentralen vidtagas de ändringar, som finnas angivna i den vid detta

avtal fogade bilaga.

7 §•

Av detta avtal erhåller säljaren ett och köparna gemensamt ett

exemplar, varjämte särskilda exemplar därav överlämnas till chefen för

finansdepartementet, kontrollstyrelsen, statskontoret och fullmäktige i Sveriges

riksbank.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Bilaga B.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Genom remiss den 3 innevarande februari har Herr Statsrådet anmodat

kontrollstyrelsen att inkomma med yttrande, huruvida ett bifall till

en remissen bilagd framställning av aktiebolaget Stockholmssystemet

kunde anses ur kontroll- eller nykterhetssynpunkt medföra olägenheter.

I anledning härav får kontrollstyrelsen med återställande av remisshandlingarna

anföra följande.

Den närmaste anledningen till den ifrågavarande framställning från

aktiebolaget Stockholmssystemet torde vara att söka i den omständigheten,

att kontrollstyrelsen, enligt härhos i avskrift fogade skrivelse den 10

oktober 1919, framhöll för aktiebolaget Stockholmssystemet olämpligheten

av att aktiebolaget numera innehade stamaktierna i aktiebolaget Vinoch

spritcentralen, ävensom att kontrollstyrelsen i en likaledes samma dag

dagtecknad skrivelse till Herr Statsrådet hemställde, att proposition

skulle avlåtas till riksdagen beträffande inlevererandet till statsverket av

stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Enligt vad som inhämtats av den nu föreliggande skrivelsen, har

jämväl aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse ansett, att lämpligheten

av .aktiebolagets innehav av stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen

kan ifrågasättas. Bolagsstyrelsen har därför ansett sig böra taga

under övervägande, under vilka former och på vilka villkor ett överlåtande

av stamaktierna skulle äga rum, och uppgiver styrelsen, att den

»givetvis tagit i betraktande olika möjligheter» och för sin del »beslutat

söka medverka till utförandet av en plan», vars huvuddrag styrelsen därefter

angiver. Bolagsstyrelsens hemställan går därpå ut, att Herr Statsrådet

ville förklara, att hinder icke möter för stamaktiernas överlåtande på

ett enskilt konsortium.

Såsom härav framgår, avser den väckta frågan grunderna för partihandelns

framtida organisation. Med hänsyn härtill finner styrelsen erforderligt

att erinra om de uttalanden, som tidigare gjorts från ansvarigt

s. 93 Kontrollera mot PDF

Komtitutiori8utskottet8 memorial Nr 42.

93

håll, och de åtgärder, som redan vidtagits i syfte att för statens räkning

monopolisera partihandeln med rusdrycker.

Redan för åtskilliga år sedan inleddes, i anledning av en framställning

från nykterhetskommittén, förhandlingar med det dåvarande

Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag och andra reningsverk om

övertagande för statens räkning av reningsverksamheten i syfte att monopolisera

densamma. Ifrågavarande förhandlingar, som fortskridit rätt

långt, avbrötos emellertid, och ej heller under de följande åren kunde

någon överenskommelse trätfas. För det från och med slutet av år 1916

bedrivna arbetet för åstadkommande av eu koncentration på spirituösahandelns

område har Herr Statsrådet i svaret på herr Lithanders interpellation

i riksdagens andra kammare den 11 juni 1919 (andra kammarens

protokoll nr 68 sid. 22 och följande) lämnat en redogörelse.

Av sagda redogörelse inhämtas bland annat:

att undersökningar om ett inlösningsförfarande enligt nådigt bemyndigande

ägt rum under våren 1917 av undertecknade Zethelius och

Thulin,

att sedan bemyndigandet, i anledning av antagandet av rusdrycksförsäljningsförordningen,

återkallats, undertecknad Zethelius till dåvarande

statsrådet och chefen för finansdepartementet Carleson överlämnat en

P. M. om inlösen av de privata spirituosahandelsrättigheterna,

att dåvarande statsrådet Carleson inhämtat yttrande däröver från

undertecknad Zethelius och kontrollrådet,

att kort därefter statsrådet Carleson åt doktor Bratt och direktör

Wennerberg uppdragit att träda i förhandling med Reymersholms gamla

spritförädlingsaktiebolag om inköp av detta bolags affärsrörelser, ett uppdrag,

som doktor Bratt jämväl tidigare haft tillsammans med herrar

Kvarnzelius och Bernhard Eriksson,

att det under statsrådet Carlesons medverkan träffade preliminära

köpeavtalet om övertagande av Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag

blivit definitivt den 21 augusti 1917, samt

att sedan aktiebolaget Stockholmssystemet i skrivelse den 15 augusti

1917 förklarat sig hava för avsikt att icke frånhända sig stamaktierna i

aktiebolaget J. D. Grönstedt och C:o, Carlshamns punschfabriksaktiebolag,

aktiebolaget Cederlunds eftr. eller aktiebolaget Vin- och spritcentralen,

aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse förklarat sig villig att, när så

påfordrades, överlämna samtliga ifrågavarande stamaktier till statsverket till

parikurs eller det pris, som bolaget erlagt, eller ock att, därest tillstånd

därtill meddelades, under enahanda villkor i samband med inlevererandet av

bolagets vinst och såsom vinstmedel överlämna aktierna i fråga.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Av samtliga nu angivna förhållanden framgår med all önskvärd

tydlighet, att det under sagda tid varit fråga om ett officiellt inlösningsförfarande,

utfört på bemyndigande av cheferna för finansdepartementet,

och att slutmålet varit att skapa ett statsmonopol å partihandeln med

spritdrycker. Det uppdrag, som lämnats doktor Bratt, har ägt rum i

nära anslutning till förut lämnade förhandlingsuppdrag till andra personer.

Den omständigheten, att aktiebolaget Stockholmssystemet vid slutet

av förhandlingarna framträdde och övertog stamaktierna i aktiebolaget

Vin- och spritcentralen, har sin naturliga förklaring däri, att den form,

som av statsrådet Carleson valts efter tillstyrkan av vissa ledamöter i

kontrollrådet, för ett övertagande för statens räkning av partihandeln,

förutsatte, att sammanslagningen av de enskilda företagen, intill dess

frågan förelädes riksdagen, finansierades och leddes av en enskild sammanslutning.

Jämväl under den tid, som följde efter grundläggandet av aktiebolaget

Vin- och spritcentralen hava från ansvarigt håll uttalanden gjorts,

som tydligt ådagalägga, att den företagna koncentrationen av partihandeln

med spritdrycker syftade till en omläggning av den form för partihandeln,

som finnes bestämd i förordningen den 14 juni 1917 angående

försäljning av rusdrycker. Vid tillsättande av sakkunnige för prövning

av de ersättningsfrågor, som uppkommit i anledning av nyssnämnda förordnings

genomförande, anförde sålunda dåvarande statsrådet och chefen

för finansdepartementet Bran ting enligt offentliggjort utdrag ur statsrådsprotokollet

för den 31 december 1917, att han velat fästa Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet på vikten därav, att frågan om omorganisation

av partihandeln med spritdrycker och viner bleve föremål för närmare

övervägande. Efter att hava redogjort för rusdrycksförsäljningsförordningens

föreskrifter beträffande partihandeln anförde han:

»Såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, kommer emellertid

tillämpningen av författningen i denna del uppenbarligen att medföra

vissa svårigheter. Det torde även vara obestridligt, att såväl ur

nykterhetssynpunkt som med hänsyn till det allmännas ekonomiska intressen

undvikande av privata mellanhänder vore önskvärt. En intressekonflikt

mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset

torde här svårligen kunna undvikas. På grund härav har jag under övervägande

ett förslag om en sådan organisering av partihandeln, att jämväl

denna kommer att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna

mer eller mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.»

Sedan departementschefen erinrat, att på initiativ av aktiebolaget

Stockholmssystemet fyra partihandelsbolag nybildats, ävensom redogjort

s. 95 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

95

för dessa bolags organisation enligt eu av aktiebolaget Stockholmssystemet

ingiven skrivelse, enligt vilken aktiebolaget, bland annat, jämväl

erbjudit statsverket att inköpa stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen,

varigenom statsverket skulle få hela ledningen av bolagen i

sin hand och vara berättigad till desammas avkastning, fortsatte departementschefen:
»Vid

det förhållandet, att sålunda ett stort bolag, representerande

en betydande del av reningsverksamheten och övrig partihandel med

viner och spirituösa inom landet, redan är bildat och att ledningen och

avkastningen av detsamma blivit erbjudna statsmakterna, synes skäl föreligga,

att åt de sakkunnige, som fått i uppdrag att undersöka, huruvida

och i vilken utsträckning ersättning bör tillerkännas enskilda med anledning

av den nya lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, bör lämnas

jämväl uppdrag att undersöka, huruvida möjlighet förefinnes för frivillig

överenskommelse mellan aktiebolaget Vin- och spritcentralen och övriga

återstående handlande och firmor, — — — — om förvärvande av

nämnda firmors lager m. m. och övertagande av deras personal, allt för

det nämnda bolagets räkning. En dylik överenskommelse skulle nämligen

tvivelsutan utöva inflytande på de sakkunniges uppgift i övrigt och jämväl

föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya lagstiftningen

härav borde bliva en följd''».

Enligt kontrollstyrelsens mening kan man av departementschefens

nu anförda uttalanden icke finna annat än att aktiebolaget Vin- och

spritcentralen borde av statsverket övertagas samt att såsom följd härav

lagstiftningen om partihandeln skulle ändras.

I samma riktning har jämväl Herr Statsrådet gjort ett bestämt

uttalande. Enligt vad som inhämtas av det förut åberopade interpellationssvaret

den 11 juni 1919 anförde Herr Statsrådet följande:

»Jag önskar emellertid härvid förklara, att jag delar mina närmaste

företrädares uppfattning om det önskvärda i partihandelns organiserande.

För fullföljande av nykterhetsreformen av år 1917 anser jag

det vara betydelsefullt och fördelaktigt, att särskilt genom aktiebolaget

Vin- och spritcentralens tillkomst en koncentration skett inom branschen.

Det framgår av vad jag nämnt, att garantier föreligga för att de allmänna

intressena skola bli vederbörligen tillvaratagna uti aktiebolaget

Vin- och spritcentralens verksamhet. Riktigast torde det oaktat vara, att

riksdagen beredes tillfälle att pröva, huruvida statsverkets kontrollerande

ställning till detta bolag bör, på annat sätt än nu sker, komma till uttryck.

Därvid bör riksdagen givetvis få tillfälle att fatta beslut angående

de frågor, som beröra partihandelns organisation. Såvitt på mina

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Konstitutionsutskottets memorial Kr 42.

åtgöranden kan bero, skola förberedelser träffas för att hela frågan må

kunna föreläggas nästa års riksdag. Intill dess riksdagen tagit ställning

till frågan om partihandelns framtida organisation, bör det enligt min

mening icke ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändras

genom att nya partihandelsrättigheter meddelas. Jag kan följaktligen

icke tillstyrka bifall hos Kungl. Maj:t till sådana ansökningar».

Då kontrollstyrelsen genom skrivelserna den 10 oktober 1919 till

aktiebolaget Stockholmssystemet och till Herr Statsrådet dels uttalade,

att aktiebolaget Stockholmssystemets fortfarande innehav av stamaktierna

i aktiebolaget Vin- och spritcentralen vore olämpligt, dels påfordrade

inlevererandet av sagda stamaktier till statsverket, dels ock slutligen erinrade

om den framtida organisationen av partihandeln, skedde detta

alltså i nära anslutning till vad tidigare förekommit och särskilt till Herr

Statsrådets ovan återgivna yttrande.

Med hänsyn härtill är det givet, att aktiebolaget Stockholmssystemets

nu föreliggande framställning är ägnad att väcka synnerlig förvåning,

då såvitt styrelsen kan finna, berörda framställning innebär

ett väsentligt avsteg från de uppfattningar, som hittills från ansvarigt

håll enhälligt gjorts gällande i fråga om partihandelns organisation.

Kontrollstyrelsen vill härefter övergå till att ur kontrollsynpunkt

yttra sig över lämpligheten av den av aktiebolaget Stockholmssystemet

ifrågasatta organisationen för partihandeln.

I detta avseende vill styrelsen framhålla, att det givetvis är lättast

att övervaka, att partihandeln bedrives på ett för statens intressen förmånligt

sätt, om staten själv innehar stamaktierna. Överlåtas dessa aktier

till ett enskilt konsortium, är det, i synnerhet med den organisation, som

föreslagits, att befara, att statens intressen i olika avseenden kunna bliva

lidande. Visserligen skola ordföranden och två ledamöter av styrelsen

utses av Kungl. Maj:t, men majoriteten av styrelsen utses av de enskilda

delägarnas förtroendeman enligt det egendomliga förfarande, som finnes

angivet i 5 § av avtalsförslaget. Stamaktieägarna skola nämligen icke

var för sig föra talan å bolagsstämma utan denna talan skulle utövas

av allenast en person, som stamaktieägarna efter huvudtalet därtill utse.

Denne förtroendeman blir härigenom den allena bestämmande i bolaget.

Han tillsätter, som nyss nämnts, majoriteten i styrelsen och är därigenom

i stånd att bestämma över bolagets hela verksamhet. Vid bolagsstämman

fastställer han sålunda balansräkningen och, då balansräkningens

fastställande jämte avsättningar till reservfond är avgörande för vinstens

storlek, bestämmer han därigenom den vinst, som skall inlevereras till

staten. Förtroendemannen beviljar vidare bolagsstyrelsen ansvarsfrihet

s. 97 Kontrollera mot PDF

Konstitution saf skottets memorial Nr 42.

97

och utser tre av de fyra revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning

och bolagets räkenskaper.

1 detta sammanhang kan kontrollstyrelsen ej underlåta att upptaga

en jämförelse mellan den föreslagna organisationen och rusdrycksförsäljningsbolagens

organisation. I dessa bolagsstyrelser hava det allmännas

representanter majoritet — före år 1914 voro endast två av

bolagsstyrelsens fem ledamöter representanter för det allmänna, men denna

minoritetsrepresentation för det allmänna ansågs icke lämplig, sedan

bolagens vinst skulle inlevereras till statsverket, Ilusdrycksförsäljningsbolagens

decharge beviljas av kontrollstyrelsen, och majoriteten av revisorerna

utses likaledes av kontrollstyrelsen. Denna organisation av rusdryeksförsäljningsbolagen

har tillkommit på grund av vunnen långvarig

erfarenhet, och den medgiver utövandet av eu så effektiv kontroll som

möjligt. I intet av berörda avseenden har det föreliggande förslaget till

organisation av partihandelsbolaget tillgodogjort sig sagda erfarenheter.

Det verkliga avgörandet i fråga om partibolagens angelägenheter lägges i

händerna på en enskild person, stamaktieägarnas förtroendeman, som

efter behag kan till- och avsätta representanterna för bolaget i styrelsen.

Någon verklig, statens intressen tillfredsställande kontroll å bolagets

verksamhet kan givetvis härigenom icke ernås. Varje ingripande mot

bolaget ur synpunkten av nyssberörda intressen kan komma i konflikt

med förtroendemannens intressen, och någon möjlighet att vinna rättelse

torde i ett dylikt fall icke kunna vinnas med hänsyn till förtroendemannens

maktställning inom bolaget. För sin del kan kontroll styrelsen

icke finna några rimliga skäl till ett dylikt tillbakasteg i jämförelse med

rusdrycksförsäljningsbolagens organisation. Något motiv att nu helt

plötsligt lämna åsido den enligt vad ovan visats tidigare enhälligt intagna

ståndpunkten att aktierna skulle inlevereras till statsverket, varigenom

Kungl. Maj:t skulle komma att helt och hållet bestämma beträffande

styrelsens sammansättning och därmed de allmänna riktlinjerna

för bolagets verksamhet samt i fråga om granskning av bolagets räkenskaper

och beviljande av ansvarsfrihet, finnas enligt kontrollstyrelsens

mening icke anförda.

En sådan organisation, som aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatt,

leder till betänkliga konsekvenser i flera avseenden.

Härvid vill kontrollstyrelsen till en början framhålla, att genom

den ifrågasatta organisationen flera önskvärda förändringar på partihandelns

område skulle undanskjutas. Det är sålunda möjligt, att det

kan befinnas lämpligt att utbryta reningsverksamheten ur den nuvarande

organisationen och bedriva densamma mera direkt för statsverkets räkBihang

till riksdagens protokoll 1921. 5 samt 27 käft. (Nr 42.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

ning, t. ex. genom en särskild monopolstyrelse. Enligt offentliggjort utdrag

ur statsrådsprotokollet för finansärenden den 6 juni 1919 har Herr

Statsrådet i fråga om verkställande av eu utredning av de med sulfitspritens

användande till förtäring sammanhängande spörsmål, bland

annat, anfört, att lämpligheten av hittillsvarande tillvägagångssätt för

tillverkningsskattens uttagande kunde sättas i fråga. Såväl med hänsyn

härtill som ock ur andra synpunkter borde det tagas under övervägande,

huruvida icke brännvinstillverkningsavgiften kunde upptagas vid reningsverken,

genom vilka numera allt brännvin för förtäringsändamål faktiskt

passerade. Detta förutsatte emellertid en centraliserad organisation av

reningsverksamheten, en organisation, som med hänsyn till att aktiebolaget

Vin- och spritcentralen numera övertagit samtliga reningsverk i hela

riket jämförelsevis lätt torde kunna åvägabringas i för statsintresset fullt

betryggande former. Herr statsrådet erinrade därvid om att aktiebolaget

Stöckholmssystemet förklarat sig villigt att till statsverket överlåta samtliga

stamaktier i aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Enligt vad konsol

Istyrelsen inhämtat, hava de i ärendet tillkallade sakkunnige enhälligt

uttalat, att den av Herr Statsrådet berörda centraliserade organisationen av

reningsverksamheten i statens hand måste anses som en nödvändig förutsättning

för ett rationellt ordnande av beskattningen. Härtill vill kontrollstyrelsen

tillägga att, om den av aktiebolaget Stöckholmssystemet

föreslagna organisationen kommer till stånd, statsmakterna för en tid av

minst fem år berövas möjlighet att ordna den sedan ett tiotal år aktuella

frågan om tillverkningsbeskattningen på en rationell grund.

Kontrollstyrelsen vill vidare erinra om att den ifrågasatta organisationen

av partihandeln torde utesluta en önskvärd reglering av förhållandet

mellan partihandlaren såsom säljare och rusdrycksförsäljningsbolagen

såsom köpare av spritdrycker och viner. För att förhindra att

partihandlarna (reningsverk och spirituosahandlare) utnyttjade sin ställning

till att taga för höga pris å till brännvinsförsäljningsbolagen sålda

drycker ävensom att de genom he''mliga provisioner och dylikt förmådde

bolagen att inköpa drycker, vilkas pris icke svarade mot kvaliteten, infördes

i brännvinsförsäljningförordningen (15 §) år 1915 det stadgandet,

att kontrollstyrelsen skulle meddela bestämmelser angående bolagens inköp

av brännvin. Detta stadgande bibehölls i rudrycksförsäljningsförordningen

(19 §) men vidgades att avse alla rusdrycker. I enlighet med

berörda stadganden har kontrollstyrelsen utfärdat bestämmelser om inrättandet

av en pris- och inköpsnämnd, hos vilken bolagen äro skyldiga

att inköpa samtliga de slag av drycker, som äro erforderliga för rörelsens

utövande. De i ämnet senast meddelade föreskrifterna — cirkuläret

s. 99 Kontrollera mot PDF

KomtitutiomuUkottets memorial AV 42.

99

nr 50 den 28 december 1918 och instruktionen av samma dag för kontrollstyrelsens

pris- och inköpsnämnd — bilägges härjämte. Såsom inhämtas

av berörda cirkulär och instruktion, verkställas samtliga inköp

för bolagens räkning av inköpsnämnden. Nämnden träffar sålunda efter

vederbörlig prövning av kvaliteten, överenskommelse med partihandlare

om priset, hos nämnden göra bolagen rekvisitioner å varor, som av

nämnden förmedlas till partihandlare, och genom nämnden likvideras

''alla bolagens inköp.

Denna organisation har, även sedan aktiebolaget Vin- och spritcentralen

tillkommit, ansetts erforderlig. Dels vidmakthålles en önskvärd

kontroll å aktiebolaget Vin- och spritcentralens prisbildning — i åtskilliga

fall hava ej obetydliga nedprutningar å de av bolaget offererade

priserna visat sig motiverade — dels är nämndens verksamhet nödvändig

därför att bolagens rätt till direkta inköp av spritdrycker och viner

med förbigående av aktiebolaget Vin- och spritcentralen vare sig från

andra partihandlare inom landet eller från firmor i utlandet fortfarande

är bibehållen.

Därest staten övertoge stamaktierna i aktiebolaget Vin- och spritcentralen

och i samband därmed vidtoge erforderliga ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,

varigenom, bland annat, bolagen tillförbundos

att allenast köpa hos statens monopolorgan och närmare bestämmelser

om prissättningen fastställdes, kunde givetvis bibehållandet av

pris- och inköpsnämnden icke vara erforderligt. Överlåtes däremot stamaktierna

till ett enskilt konsortium, i vilket, såsom förut framhållits, det

enskilda intresset är så dominerande, som det nu föreliggande organisationsförslaget

innefattar, är bibehållandet åv pris- och inköpsnämnden

nödvändigt. Det framgår visserligen ej klart av förslaget, huruvida

detta är avsett att kombineras med ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen.

Men då förslaget synes förutsätta, att Herr Statsrådet eller

Kungl. Maj:t skulle medgiva stamaktiernas överlåtande till enskilt konsortium

utan att frågan härom dragés inför riksdagen, har kontrollstyrelsen

ansett såsom sannolikt, att förslagsställarnas mening varit, att

överlåtandet är avsett att äga rum utan ändringar av rusdrycksförsäljnjngsförordningens

bestämmelser. Vidtagas emellertid icke dylika ändringar

kunde aktiebolaget Vin- och spritcentralens ställning väsentligt

försvagas, därest pris- och inköpsnämnden på-grund av bolagets prispolitik

eller beskaffenheten av dess varor funne sig nödsakad att direkt

för bolagens räkning från firmor i utlandet inköpa spritdrycker eller viner.

I detta sammanhang anser sig kontrollstyrelsen böra uttala ett

beklagande av att det remitterade förslaget i väsentliga punkter är så

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

otydligt och ofullständigt, att ett bedömande av dess innebörd icke låter

sig göra.

I ytterligare ett avseende tillåter sig kontrollstyrelsen framhålla att

förslaget kan leda till ur synpunkten av statens intressen menliga konsekvenser.

Såvitt kontrollstyrelsen av den föreliggande framställningen

kan finna, är det icke meningen att begränsa aktiebolaget Vin- och spritcentralens

möjligheter att sluta avtal med firmor eller sammanslutningar

inom eller utom landet. Det låter sig mycket väl tänka, att aktiebolaget

Vin- och spritcentralen sluter avtal med eu sammanslutning av brännvinstillverkare

för lång tid framåt, varigenom staten, när den en gång i

framtiden övertager aktierna, finner sig bunden i sin handlingsfrihet på

detta område. Avtalen kunna sålunda hava innehållit sådana ekonomiska

förpliktelser, att staten icke skulle kunna genomföra en önskvärd förändring

i lagstiftningen utan att lämna ersättningar till sammanslutningen.

Det låter sig också tänka, att på grund av de uppfattningar, som behärska

konsortiets majoritet och förtroendemannen, avtal ingås av sådan

natur, att statsmakternas dispositioner i vissa avseenden direkt eller indirekt

motverkas.

Av särskilt ödesdiger natur för lagstiftningens frihet kunna sådana

avtal bliva, som slutas med utländska firmor och handelshus. Genom

dessa avtal kunna dylika firmor erhålla en sådan ställning i fråga om

leverans av spritdrycker och viner, att inköpsmöjligheter från andra firmor

och andra länder begränsas eller förhindras utöver de föreslagna

fem åren. Jämväl kunna utfästelser göras, från vilka man sedermera

endast med stora svårigheter kan frigöra sig.

Då kontrollstyrelsen jämväl har att yttra sig över det föreliggande

förslaget ur nykterhetssynpunkt, måste kontrollstyrelsen betrakta förslaget

i dess sammanhang med gällande nykterhetslagstiftning, d. v. s. framförallt

rusdrycksförsäljningsförordningen.

Enligt 13 § av nämnda förordning tillkommer det kontrollstyrelsen

att meddela tillstånd till partihandel, där sådant tillstånd erfordras. Dylikt

tillstånd meddelas att gälla tillsvidare och så länge kontrollstyrelsen ej

finner skäl återkalla detsamma. Den föreliggande framställningen angiver

icke, huruvida avsikten är att ifrågavarande befogenhet för kontrollstyrelsen

skall upphävas. Äger emellertid detta icke rum utan 13 § bibehålies

oförändrad, blir kontrollstyrelsens ställning mycket svår. Skulle

det nämligen framträda ett nytt bolag, som kunde garantera en omsorgsfull

skötsel av partihandeln och bereda statsverket fördelar, han det givetvis

sättas i fråga med hänsyn till innehållet av gällande lagstiftning,

huruvida ansökan att erhålla partihandelsrätt från ett dylikt bolag kan

s. 101 Kontrollera mot PDF

Konstitutions åt» kottet a memorial Nr 42.

101

avslås. Att kontrollstyrelsen hittills avslagit gjorda ansökningar om erhållande

av partihandelsrättigheter beror, bland annat, därpå, att styrelsen

väntat, att bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen med

det snaraste skulle ändras på sådant sätt, att aktiebolaget Vin- och spritcentralen

erhölle monopol på denna handel *i samband med att stamaktierna

inlevererades till statsverket. Äger emellertid detta icke rum

och förvandlas icke aktiebolaget Vin- och spritcentralens nuvarande faktiska

monopol till ett rättsligt monopol, blir aktiebolaget Vin- och spritcentralens

ställning mycket svag. Det kan sålunda inträffa, att konkurrenter

uppträda, vilka erhållit nya partihandelsrättigheter, varjämte aktiebolaget

Vin- och spritcentralens tillstånd till partihandel kan av kontrollstyrelsen

återkallas av eu eller annan anledning. Även om dessa omständigheter

för närvarande te sig såsom väsentligen teoretiska möjligheter,

bör det dock erinras om att sådana förändrade uppfattningar framdeles

kunna framträda hos det ämbetsverk, som meddelar partihandelsrättigheter,

eller hos Kungl. Maj:t, som prövar, anförda besvär däröver, att

enligt styrelsens mening en ändring av det faktiska läget på förevarande

område påkallar en ändring i lagstiftningen och frågans föreläggande för

riksdagen. Kontrollstyrelsen torde i denna uppfattning stå i överensstämmelse

med vad Herr Statsrådet anförde i ovannämnda interpellationsdebatt

den 11 juni 1919.

Kontrollstyrelsen har vidare ej kunnat undgå att märka, att aktiebolaget

Stockholmssystemet uppfattat den föreliggande frågan såsom

väsentligen berörande allenast statsrådet och chefen för finansdepartementet

såsom innehavare av aktiebolaget Stockholmssystemets tidigare

förbindelse och aktiebolaget såsom innehavare av aktierna. Skulle denna

uppfattning vara riktig, torde det egendomliga komma att inträffa, att,

om tillstånd lämnas till stamaktiernas överlåtande, kontrollstyrelsen, under

vars överinseende aktiebolaget jämlikt 19 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

står, och vars föreskrifter i förvaltningsavseende aktiebolaget

har att följa, helt plötsligt ''finner, att ifrågavarande för statsverket

värdefulla stamaktier avlägsnats ur bolagets portfölj, utan att kontrollstyrelsen

haft tillfälle att med den befogenhet, kontrollstyrelsen har

med hänsyn till skyldigheten att bevaka det allmännas bästa, pröva

lämpligheten och tillbörligheten av överlåtelsen.

Kontrollstyrelsen tillåter sig till sist framhålla, att styrelsen på

grund av den begränsning, remissen erhållit, funnit sig förhindrad att

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

beröra vissa för den föreliggande framställningens formella behandling

viktiga frågor.

Enär enligt kontrollstyrelsens mening det föreliggande organisationsförslaget

ur kontroll- och nykterhetssynpunkter skulle leda till mycket

beklagliga konsekvenser och då några skäl icke blivit anförda för

att den tidigare ifrågasatta organisationen av partihandeln skulle vara

olämplig, får kontrollstyrelsen hemställa, att aktiebolaget Stockholmssystemets

framställning måtte avslås ävensom att åtgärder måtte vidtagas

i den riktning, varom kontrollstyrelsen i skrivelse den 10 oktober 1919

anhållit.

Stockholm den 7 februari 1920.

Fredrik Zethelius.

Einar J:son Thulin.

Sam Larsson.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Konstitution nät,t ko tint.i memorial Nr 42.

103

liiluya C.

Till

Herr Statsrådet F. W. Thorsson.

Under åberopande av Herr Statsrådets skrivelse den 22 innevarande

december rörande stamaktierna i aktiebolaget Vin- & Spritcentralen får

jag, med återställande av handliugarne i ämnet, vördsamt anföra följande.

Till eu början tillåter jag mig erinra därom, att jag redan på ett

mycket tidigt stadium uttalat mig mot, att ordnandet av partihandeln

med rusdrycker och särskilt av reningsverksamheten ägde rum på sätt

som skett. Jag ansåg det vara riktigare, att staten själv Öppet framträdde

och verkställde inlösningen, enär staten därigenom otvetydigt

finge rätt att organisera partihandeln såsom det befunnes lämpligast.

Emellertid ordnades frågan i stället så, att aktiebolaget Stockholmssystemet

genom sina ledande män fingo i uppdrag att mera fristående

ombesörja sammanslutningen av partihandelsfirmorna. Härvid

handlades från början i samråd med regeringen och särskilt med finansministrarna.

En uttrycklig förutsättning har enligt min uppfattningunder

hela tiden varit, att, sedan sammanslutningen förelåge fullbordad,

frågan skulle föreläggas riksdagen. För att undanröja varje tvivel om,

att åtgärderna hade till syfte genomförande av ett slags statsmonopol,

avgav också aktiebolaget Stockholmssystemet en förbindelse, enligt vilken

sagda styrelse icke komme annat än för statsverkets räkning att frånhända

sig ifrågavarande aktier samt erbjöd sig, därest statsmakterna så

önskade, att till dem och till pari försälja aktierna.

Den till Herr Statsrådet från aktiebolaget Stockholmssystemet riktade,

nu föreliggande framställningen innebär visserligen formellt allenast,

att överlämnandet av stamaktierna uppskjutes på minst fem år, men

synes mig i själva verket innebära, att överlämnandet uppskjutes på

obestämd tid, varigenom staten frånhänder sig möjligheten att mera direkt

bestämma i fråga om partihandelns ledning.

Jag ser mig nödsakad att bestämt avråda Herr Statsrådet från att

bifalla den gjorda framställningen. Några -bärande skäl, att staten nu

skulle avstå från att påfordra överlämnandet finnas icke förebragta.

Däremot tala alla skäl för att den ursprungliga planen fullföljes.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

Onekligen har den tidpunkt nu kommit, då aktierna böra överlämnas.

Inlösningsförfarandet föreligger avslutat, konsolideringen av

företagen har ägt rum, och risk för ekonomiska äventyr synes vara

uteslutna.

Man ställer sig därför onekligen frågande, varför staten nu skulle

avstå från sin rätt att erhålla aktierna och därigenom ledningen av företaget.

Skälen för den av aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse föreslagna

formen synas vara föga bärande. Ty även om aktierna övertagas

av staten, kan partihandeln i bolagsform utövas av staten — förslag i

detta syfte har tidigare överlämnats från kontrollstyrelsen. Preferensaktieägarnas

intressen tillgodoses väl bättre, om staten innehar stamaktierna

än om de innehavas att ett privat konsortium'' och övertager

statsverket genast stamaktierna, bliva preferensaktieägarnas intressen i och

med detta garanterade. Något skäl varför bättre bankkredit skulle erhållas,

om ett konsortium innehar stamaktierna än om staten innehar dessa, torde

ej kunna förebringas. Tv det är väl en klar och tydlig sak, att, när statsverket

övertager aktierna, staten är i tillfälle att i ledningen insätta personer

med tillräcklig sakkunskap och erfarenhet i ekonomiska angelägenheter.

Yad särskilt beträffar de utländska förbindelserna, vilka antagas

vara av stor betydelse såsom motiv för den ifrågasatta formen för Vin-,

& spritcentralens organisation, må framhållas följande. Därest staten

skulle komma att omedelhart övertaga stamaktierna, behöver detta icke

innebära, att de grenar av Vin- & spritcentralens samt dess dotterbolags

verksamhet, som beröra handeln med utlandet, omorganiseras till ett direkt

statsmonopol. Såsom framgår av det förut åberopade till finansministern

ingivna förslaget till organisation av partihandeln, var det

avsett, att partihandeln fortfarande skulle utövas i bolagsform. Vad som

enligt min mening är det avgörande beträffande förbindelserna med utlandet

är icke alls vem som innehar stamaktierna — staten eller ett

enskilt konsortium — utan de ledande personligheterna på partihandelns

område. Och härvid bör nian förutsätta, att de personer, som redan

knutit dessa förbindelser, även framgent bibehållas i bolagets ledning.

Därigenom realiseras det förtroendefulla och goda samförstånd med utlandet

och den stabilitet i bolagets ledning, som aktiebolaget Stockholmssystemets

styrelse finner vara av särskild betydelse. Att dessa personer

behållas i ledningen synes vara i lika hög grad garanterat, om staten

innehar stamaktierna, som om de ägas av ett privat konsortium.

Såvitt jag kan finna, äro icke några verkligen bärande skäl anförda

för att staten skulle avstå från att påfordra överlämnandet av

stamaktierna. Det är möjligt, att de verkliga skälen icke blivit anförda

s. 105 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial AV 42.

105

i den föreliggande framställningen, men även om sådana skäl finnas,

kunna de näppeligen väga upp de betydande olägenheter, som bli eu

följd av att bestämmanderätten i aktiebolaget Vin- & spritcentralen överlämnas

till ett konsortium.

Det sätt, varpå konsortiets medlemmar utses och kompletteras, kan

föra med sig, att aktiebolaget Vin- & spritcentralen kommer att föra en

politik i nykterhetsfrågan, som väsentligen avviker från den, vilken statsmakterna

vilja föra. Detta förhållande kan föranleda slitningar, som

ingalunda bliva till någon båtnad för nykterheten i landet. Itedan nu

har vid vissa tillfällen framträtt eu strävan från den nuvarande ledningens

sida att göra meningar gällande, som i viss mån avvika från de

vägar, som statsmakterna genom besluten vid 1917 och 1918 års riksdagar

beträtt. Även om några mera djupgående meningsskiljaktigheter

ännu icke föreligga, är det enligt min mening en allvarsam fara därutinnan,

att med alltför mycken självständighet inrymnd åt Vin- & spritcentralen

det kan uppstå slitningar i avseende å grunderna för det nu

inledda arbetet för nykterhetens höjande. Ledningen av partihandeln

måste därför alltid hava den sammansättningen, att denna ledning står

i samklang med nykterhetspolitiken på andra områden.

Eu anordning sådan som den ifrågasatta lägger också oöverstigliga

hinder i vägen för önskvärda förändringar beträffande partihandelns

organisation. Det är sålunda möjligt, att det kan befinnas lämpligt att

utbryta reningsverksamheten ur den nuvarande organisationen och bedriva

densamma mera direkt för statsverkets räkning, t. ex. genom en

särskild monopolstyrelse. Några bestämda resultat i detta avseende hava

hittills icke vunnits under sulfitspritkommitterades överläggningar, men

en omläggning av brännvinstillverkningsbeskattningen leder sannolikt

fram till ett mera betonat statsmonopol beträffande reningen.

Det tillkommer visserligen icke mig att bedöma det konstitutionella

i åtgärden, att Kungl. Maj:t ensam avgjorde frågan om staten skulle

avstå från påfordrandet av stamaktiernas överlämnande. Jag kan emellertid

ej underlåta att giva uttryck för den meningen, att det skulle inom

vida kretsar vara ägnat att ingiva undran, om Kungl. Maj:t, utan inhämtande

av riksdagens mening, för en längre tid framåt åstadkom en

sådan organisation av partihandeln, att visserligen staten genom särskilda

representanter vore tillförsäkrad en minoritet i styrelsen, men att

konsortiet genom sin vid särskilt sammanträde valde elektor tillsatte

majoriteten av styrelsen och därmed bestämde Vin- & spritcentralens

allmänna riktlinjer. Då nämligen staten har i sin hand att bestämma

övertagandet av aktierna, måste det synas minst sagt tveksamt, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 27 höft. (Nr 427) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Konstitutionsutskottets memorial Nr 42.

staten bör avstå därifrån på obestämd tid. Tv Kungl. Maj:t måste vara

minst lika skickad som konsortiet och dess elektor att bestämma styrelsens

sammansättning.

Frågan om partihandelns ntgestaltning står i ett visst samband

med förbudsutredningen. Det har för mig uppgivits, att man tänkt sig

att all handel med alkoholvaror under ett förbudstillståncl skulle handhavas

av ett statsmonopol. Med hänsyn härtill synes den nu föreliggande

frågan icke böra avgöras, innan nykterhetskommittén beretts tillfälle

att däröver avgiva yttrande. För en sådan remiss av ärendet till

nykterhetskommittén talar jämväl den omständigheten, att nykterhetskommittén

redan under våren 1912 i en konfidentiell framställning till

dåvarande finansministern påyrkade en monopolisering av reningsverksamheten.

Denna framställning föranledde till vissa åtgärder från finansministerns

sida, och ett preliminärt köpeavtal förelåg mellan staten och

det dåvarande Reymersholmsbolaget. Då emellertid åtskilliga parlamentariska

personer funno det av bolaget fordrade priset för högt, förföll

frågan för denna gång. Förhandlingarna upptogos emellertid gång efter

annan och ledde slutligen till den form för övertagande, som ägde rum

under augusti månad 1917.

Då nykterhetskommittén i sig innesluter flera på det nykterhetspolitiska

området ledande paidamentariska personligheter, synes mig en

remiss av den föreliggande frågan till nykterhetskommittén vara synnerligen

påkallad. Härigenom torde särskilt kunna utrönas den ställning,

som förbudsvännerna intaga till frågan. Enligt den uppfattning, jag

erhållit, är det så långt ifrån att förbudsvännerna ställa sig motvilliga

till att staten övertager stamaktierna, att det tvärtom från deras håll

anses att med hänsyn till förbudsfrågans lösning det skulle vara värdefullt,

att staten erhölle möjligheten att utöva bestämmanderätten över partihandeln.

I högre grad än vad jag förmår torde, ur förbudsfrågans synpunkt,

nykterhetskommittén kunna avgiva ett omdöme om lämpligheten av

den av aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatta åtgärden. Skulle,

såsom jag för min de! uppfattat läget, meningarna bland förbudsvännerna

övervägande vara för att staten övertager stamaktierna, kan en allvarlig

misstämning uppstå, därest Ktmgl. Maj:t utan vidare godkände en enligt

min mening ur statssynpunkt så föga lämplig åtgärd, som den av aktiebolaget

Stockholmssystemet ifrågasatta.

Vördsammast

Fredrik Zethelius.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

2115S0

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.