Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol.
1921-05-31 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1921:45, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottet* utlutande Nr 45.
1
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1921 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avgivande av sådan förklaring, som
avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas
Förbunds fasta domstol.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Klefbeck,*) Hellberg, Strömberg,
Ljunggren,*) K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg,*) Larsén, Magnusson
i Tumhult, Jansson i Edsbäcken,*) af Ekenstam, Sävström, Nilsson i
Antnäs,*) Hansson i Gårda, Persson i Tofta,*) Hansson i Sölvesborg*)
och Olsson i Golvvasta.*)
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna hänvisat
en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition, nr 146,
vari Kungl. Maj:t föreslagit, »att riksdagen må samtycka till, att Kungl.
Maj:t för Sveriges del avgiver sådan förklaring, som avses i art. 36, 2:dra
stycket, av stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol, med iakttagande
därav, att giltigheten av sagda förklaring begränsas till eu tid av
fem år, ävensom att förklaringen uttryckligen uppställer fordran på
ömsesidighet».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till det propositionen
bifogade utdraget av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
den 4 mars 1921.
Bihang till riksdagens protokoll 11)21. 5 samt. 30 käft. (Nr 45.) 1
2U704.—Kartong med ändring i rubriken å sid. 1, rad 4.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 45.
Utskottets
yttrande.
Art. 36 i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen inom
Nationernas Förband är av följande lydelse:
»Domstolen är behörig i alla mål, som underställas densamma av
parterna, ävensom i alla fall, som särskilt angivas i gällande fördrag
och överenskommelser.
Förbundets medlemmar och de stater, som omförmälas i bilagan
till förbundsakten, kunna, antingen vid undertecknandet eller vid ratificerandet
av det protokoll, vartill denna stadga är fogad, eller senare
förklara sig omedelbart, ipso facto och utan särskild överenskommelse i
förhållande till varje annan medlem eller stat, som åtager sig samma förpliktelse,
erkänna domstolen såsom behörig i alla eller vissa slag av
rättstvister, som avse:
a) tolkning av fördrag;*
b) internationellt-rättsliga spörsmål;
c) förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras,
skulle innebära åsidosättande av en internationell förpliktelse;
d) storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av
dylik förpliktelses åsidosättande.
Här avsedda förklaring kan avgivas antingen utan villkor eller ock
under förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa medlemmars
eller staters sida eller för viss bestämd tid.
I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet
tillkommer avgörandet domstolen.»
Förevarande förslag om att riksdagen måtte samtycka till, att Kungl.
Maj:t avgiver eu sådan förklaring, varom i den citerade artikelns andra
stycke stadgas, anser sig utskottet böra tillstyrka. Avgivandet av denna
förklaring utgör, anser utskottet, ett steg i samma riktning, vari vårt
land genom anslutningen till Nationernas Förbund inslagit. Till den i
propositionen givna motiveringen vill utskottet endast tillägga, att, enligt
vad utskottet inhämtat, sedan förevarande proposition avgivits, Danmarks
och Schweiz’ riksdagar anslutit sig till förslag om avgivandet av
dylika förklaringar för dessa staters del. Proposition i frågan har även
i Norge avgivits.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må samtycka till, att Kungl. Maj:t
för Sveriges del avgiver sådan förklaring, som avses i
art. 36, 2:dra stycket, av stadgan för Nationernas Förbunds
fasta domstol, med iakttagande därav, att gil
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 45.
3
tigheten av sagda förklaring begränsas till eu tid av
fem år, ävensom att förklaringen uttryckligen uppställer
fordran på ömsesidighet.
Stockholm den 31 maj 1921.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Reservationer
1) av herr K. J. Ekman.
2) av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottets yttrande bort
hava följande lydelse:
»Genom beslut av folkförbundets delegeradeförsamling 13 dec.
1920 godkändes ett jämlikt folkförbundsaktens art. 14 upprättat förslag
till statuter för en ständig internationell domstol, och bestämdes, att domstolen
skulle enligt dessa statuter träda i verksamhet, så snart det protokoll,
som över beslutet upprättades 16 dec. s. å. och undertecknades,
blivit av mer än hälften av folkförbundets medlemmar ratificerat. Domstolen
skall vara behörig, jämlikt statuternas art. 36, dels i alla mål, som
underställas densamma efter beslut av båda parterna, dels i alla fall,
som särskilt i gällande fördrag angivits, dels slutligen, därest uttrycklig
förklaring härom av en stat avgives, även oberoende av särskilda fördrag i
de fall, som samma art. 36 uppräknar. Tillfälle till avgivande av sådan
förklaring gavs medlemmarna av förbundet genom en till protokollet
fogad fakultativ tilläggsbestämmelse (»disposition facultative»), som fick
särskilt undertecknas vare sig samtidigt med undertecknandet eller ratificerandet
av protokollet eller ock därefter.
Protokollet underskrevs omedelbart av 24 medlemmar — bland dem
Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna, Schweiz, Brittiska riket, Frankrike
och Italien — varemot den fakultativa tilläggsbestämmelsen samtidigt
undertecknades allenast av 7 medlemmar: bland dessa voro av de
ovan angivna protokollsundertecknarne endast två, Danmark och Schweiz
— båda under förbehåll såväl om särskild ratifikation härav som angående
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 45.
bundenhet av tilläggsbestämmelsen för allenast 5 år och blott gent emot
sådana folkförbundsmedlemmar eller stater, som själva godkänt denna
bestämmelse. Sedermera har icke, så vitt känt, någon ytterligare underskrift
erhållits, och utskottet nödgas därför erinra, att det uttalande,
som i propositionen återfinnes å sid. 10 därom, att sådan förklaring,
varom här är fråga, ''enligt ingångna underrättelser’ avgivits av ''regeringarna’
i vissa stater, så till vida synes vilseledande, som varken den
fakultativa tilläggsbestämmelsen eller protokollet vid tiden för propositionens
avgivande av någon främmande stat ratificerats eller föranlett annan särskild
regeringsförklaring. Under den tid, propositionen, i enlighet med antydda
önskningar, vilat å utskottets bord, lärer emellertid Danmarks riksdag
hava bifallit ett förslag av regeringen om samtycke till ratifikation av
såväl protokollet som den fakultativa tilläggsbestämmelsen, liksom i
Schweiz folkrepresentationen godkänt en liknande regeringsfram ställning,
ehuru beslutet ej blir gällande, innan referendumfristen utgår den 19
juli 1921. Av de makter, vilka i likhet med Sverige allenast underskrivit
protokollet, har utom Sverige, vars regering på de i propositionen sid. 3
anförda skäl, dem utskottet dock ej kan finna tillräckliga, utan riksdagens
hörande beslutit ratifikation av sagda protokoll, ingen enda hittills
ratificerat, så vitt till utskottets kännedom kommit, om än i Norge förslag
härom torde föreligga.
Kungl. Maj:ts förevarande proposition avser nu, att riksdagen skulle
samtycka till avgivande för Sveriges del av en sådan förklaring, som är i
den fakultativa tilläggsbestämmelsen åsyftad, dock under förbehåll, i likhet
med Danmark och Schweiz, om dels ömsesidighet, dels 5-årsbegränsning.
Innan utskottet ingår i närmare prövning av detta förslag, nödgas utskottet
något beröra den tolkning av och redogörelse för innebörden av
den föreslagna förklaring, som i statsrådet vid ärendets behandling genom
föredraganden lämnats.
Beträffande först den i propositionen sid. 4 och 5 berörda frågan
om domstolsstatuternas art. 36, vilken i den fakultiva tilläggsförklaringen
avses, och art. 13 i folkförbundsakten av 1919, kan utskottet icke finna
riktig eller välgrundad den där givna förklaringen, att avfattningen av
art. 13 skulle lämna rum för den invändning från en förbundsmedlems
sida, att allenast en uppkommen tvistefråga, ehuru tillhörande någon av
de i artikeln uppräknade kategorier, dock i det speciella fallet ej vore
ägnad för rättsligt avgörande, oaktat förbundets medlemmar genom uppräkningen
i sagda art. 13 av tvister, som i allmänhet äro ägnade att
avgöras av domstol, givit en utfästelse att för sådana tvisters lösande
regelmässigt underkasta sig domstolsförfarande, vare sig inför skiljedom
-
Konstitutionsutskottets utlutande AV 45.
5
stol eller inför den nya ständiga domstolen. Utskottet vill, med avseende
härå, erinra, att redan i Haagkonventionen angående fredligt biläggande
av mellanfolkliga tvister art. 38 de fördragsslutande makterna
förklarat sig erkänna skiljedom såsom det tjänligaste och rättvisaste sättet
för slitande av tvister av viss angiven natur, så snart dessa ej blivit lösta
på diplomatisk väg, och att det förty vore önskligt, att fördragsmakterna i
tvister rörande sådana frågor i förekommande fall anlitade skiljedom så
långt möjligt, men att detta erkännande aldrig uppfattats såsom en utfästelse
att regelmässigt för sådana tvisters lösande underkasta sig domstolsförfarande
under förbehåll om viss invändning i det speciella fallet.
Tvärtom har detta stadgande fastmera alltid betraktats blott som ett direktiv
för fördragsmakterna vid avslutandet av de partikulära skilj edomskonventioner,
genom vilka först en verklig förpliktelse, under dylikt förbehåll,
uppkommit. Den förpliktelse härutöver, som möjligen kan genom folkförbundsaktens
art. 13 hava uppstått, innebär, efter utskottets mening,
ingenting annat eller mera än ett åtagande att, — även om skiljedomskonvention
med motparten icke förefinnes — vid uppkommande tvist taga
under övervägande, huruvida densamma bör anses tillhöra dem, som i
samma art. 13 förklarats ’généralement susceptibles de solution arbitrale’,
eller eljes ägnad för skiljedom. Skillnaden blir den, att enligt den här
givna tolkningen en stats allmänna förpliktelse icke uppstår förrän genom
partikulärkonvention med viss annan stat angående skiljedom i vissa
fall, men enligt propositionen skulle bestå redan i kraft av art. 13 i
folkförbundsakten, vilken alltså skulle göra dylika partikulärkonventioner
obehövliga. Av förbundsaktens art. 14, vilken bland annat innehåller
att den ständiga domstol, som skall upprättas av förbundet, skall vara
behörig att döma i alla mellanfolkliga tvister, parterna draga inför densamma,
framgår dock klart, att även denna akt grundar den institutionella,
eller s. k. obligatoriska, skiljedomen på partikulärkonventioner.
Yad härefter angår de olika fall av tvister, som i domstolsstatuternas
art. 36, liksom i folkförbundsaktens art. 13, avses skola, oberoende av
partikulärkonventioner genom en generell förklaring, med eller utan förbehåll
underläggas den ständiga domstolens behörighet, och sålunda kunna
utan kompromissavtal in casu genom stämning dragas inför densamma,
uttalas i propositionen å sid. 9, att särskilt en av de där uppräknade
kategorierna av tvister, nämligen ’den under b) angivna, »internationellt
rättsliga spörsmål» («tout point de droit International») fått en ganska
obestämd avfattning’, men ’att göra undantag beträffande denna kategori
synes så mycket mindre kunna ifrågasättas, som helt visst flertalet upp
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 45.
kommande tvistefrågor icke skulle kunna hänföras till någon annan av
de angivna grupperna’.
Utskottet måste med avseende härå framhålla, att det, tvärtemot
sist anförda uttalande i propositionen, synes utskottet, som skulle, även
om ifrågavarande kategori av tvister undantages i en eventuell svensk
förklaring, ''flertalet uppkommande tvistefrågor’ dock utan svårighet
''kunna hänföras till någon annan’ kategori, och att för den skull, om
den avfattning, bestämmelsen fått, anses tvivelaktig, det knappast borde
möta något hinder att genom förklaringen utesluta densammas tillämplighet.
Folkförbundsaktens art. 13 stadgar, att till de i allmänhet för
skiljedomsavgörande lämpade tvisterna höra bl. a. ’les différends relatifs
å tout point de droit international’ (’disputes as to any question of International
law’), varmed alltså bör förstås vad i propositionen kallats
''internationellträttsliga spörsmål’, eller riktigare ''tvister, så vitt som de
hänföra sig till någon internationellt rättslig punkt’, d. v. s., såsom
sammanhanget med det föregående och det efterföljande ger vid handen,
varje tvist, vilken, utan att avse tolkning av fördrag eller förefintligheten
av vissa för ett påstått brytande av någon internationell förpliktelse
betydelsefulla omständigheter, rör sig kring något som helst moment av
folk rättslig natur. När därför domstolsstatuternas art. 36 bland de rättstvister,
i motsats till intressetvister, som skola falla under den ständiga
domstolen, även omtalar under ’b) tout point de droit international’, så
måste detta uttryck hava samma innebörd som i folkförbundsaktens art.
13: det torde härav följa, att uttrycket i själva verket kan omfatta allt,
som blivit internationellträttsligt reglerat. Men härvid uppstår den betänkligheten,
att en internationellträttslig reglering sker icke allenast eller
ens oftast genom skrivna fördrag eller andra akter, utan genom sedvänja,
som i stor utsträckning för sitt konstaterande beror av doktrinen.
Det synes utskottet, som skulle en dylik utsträckning av den ifrågasatta
förpliktelsen icke vara med klok försiktighet förenlig.
Övergår utskottet härefter till frågan, om den kungl. propositionen
bör av riksdagen bifallas eller ej, följer av vad nyss utvecklats, att
utskottet icke anser sig kunna tillstyrka en svensk förklarings avgivande,
som skulle omfatta även den omhandlade kategorien b) i art. 36. Men
utskottet, som principiellt icke har något att erinra mot fullföljandet av
den fredens och skiljedomsförfarandets väg, som Sverige bland de första
beträtt, måste dock i denna fråga dessutom erinra, att så länge ej tillräckligt
många medlemmar ratificerat själva protokollet, varken domstolsstatuterna
eller den fakultativa tilläggsbestämmelsen träda i kraft och
att, då Sverige först av alla ratificerat protokollet, det knappast kan
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 45.
7
anses föreligga något behov eller någon anledning att, innan det visat
sig, huruvida över huvud domstolen träder i funktion, taga något ytterligare
steg i denna sak. Helt annorlunda ställer sig saken för de stater,
som från början undertecknat båda urkunderna och därför icke gärna
kunna ratificera den ena, men ej den andra. Härtill kommer att, då
förklaringen för Sveriges del skulle gälla blott för fem år från avgivandets
datum, det lätt kan inträffa, att dess giltighet utlöper, innan den
någonsin trätt i tillämpning. Utskottet vill slutligen framhålla, att, efter
utskottets tanke, det säkraste och riktigaste medlet till vidare utveckling
av den internationella rättsordningen, så länge folkförbundets ständiga
domstol ej av stormakterna ratificerats, ges genom nya partikulärkonventioner
angående skiljedom och vad därmed sammanhänger. Först när på
denna väg en allmännare samstämmighet uppnåtts angående vad som bör
falla under domstolsförfarandet, torde tiden vara inne att avge generella
förklaringar.
Med stöd av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen, med förklaring att den av Kungl.
Maj:t i prop. nr 146 väckta principfrågan synes tarva
ytterligare utredning, för närvarande icke måtte bifalla
vad Kungl. Maj:t i samma prop. föreslagit.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:316 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nation a1 i texten