Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion om upphävande av bostadsbandet i fråga om valbarhet till riksdagens andra kammare.

1921-05-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1921:50, Utlåtande i anledning av vackt motion om upphävande av bostadsbandet i fråga om valbarhet till riksdagens andra kammare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 4 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av vackt motion om

upphävande av bostadsbandet i fråga om valbarhet till

riksdagens andra kammare.

Närvarande-, Herrar Clason, Klefbeck *, Hellberg, Johansson i Kälkebo, Strömborg,

K. J. Ekman, Reuterskiöld, Lyberg*, Larsén, Bruhn *, Jansson i Edsbficken*,

Hallén, af Ekenstam, P. S. Hedlund i Östersund, Sävström, Hansson i

Gårda, Persson i Fritorp, Andersson i Igelboda, Gustafson i Kasenberg *

och Carlström i Helgagård *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 269, har herr Vennerström

hemställt, »att riksdagen måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig

behandling antaga följande ändrade lydelse av § 19 riksdagsordningen:
''Till

ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och

kvinnor, som äga valrätt inom riket’.»

Beträffande den till stöd för detta yrkande förebragta motiveringen

får utskottet hänvisa till motionen.

Förslag om upphävande av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens

andra kammare hava varit föremål för riksdagens behandling

vid såväl 1919 års lagtima som 1920 års riksdag. Vid det förra tillfället

avstyrktes förslaget av konstitutionsutskottet och avslogs av båda

kamrarna. Vid 1920 års riksdag tillstyrkte visserligen konstitutionsutskottet

ett härom väckt förslag, men båda kamrarna avslogo denna utskottets

hemställan i enlighet med en av nio ledamöter inom utskottet

avgiven reservation, vari hemställdes om avslag å förslaget. Såsom skäl

för bostadsbandets bibehållande har man, i huvudsak anfört följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 5 samt. 35 höft. (Nr 50.) 1

U ttkottets

yttrande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

I ett land som vårt med så betydande geografisk utsträckning

och så vitt skilda förhållanden i olika bygder är det av synnerlig vikt,

att personer med ingående kännedom och erfarenhet om förhållandena

i rikets olika delar hava säte i riksdagen. Till främjande av detta önskemål

har bostadsbandet utan tvivel medverkat. Om tidigare några

olägenheter av detsamma kunna hava förekommit — varom meningarna

kunna vara delade — hava dessa i varje fall numera blivit väsentligt

förminskade genom införande av det proportionella valsättet och valkretsarnas

förändring från enmansvalkretsar till valkretsar med flera

representanter. Införandet av gemensam valdag kommer åter givetvis

att motverka den möjlighet till förflyttning av representanter från en

ort till en annan, som förslagets anhängare mena skulle bliva en fördel

av bostadsbandets upphävande. Däremot skulle förslagets genomförande

säkerligen leda till en ytterligare allt annat än önskvärd mekanisering av

valarbetet och till ett skarpare betonande däri av politiska partisynpunkter.

Beaktas bör ock, att bland valmännen icke någon önskan

kommit till synes om förslagets genomförande.

Dessa skäl för bostadsbandets bibehållande äga enligt utskottets

mening full giltighet; deras betydelse framgår också därav att, såsom

utskottet ovan framhållit, riksdagens båda kamrar avslagit förslag om

bostadsbandets avskaffande. Utskottet vill till de anförda skälen endast

tillägga, att om ett system med större valkretsar vid val till riksdagens

andra kammare inom en nära framtid genomföres, de olägenheter, som

bostadsbandet för närvarande i vissa fall till äventyrs kan orsaka, ytterligare

förlora i betydelse.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1921.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

3

Reservatione r:

1) av herr Hellberg;

2) av herrar Strömberg, Larsén, Hallén och Sävström mot motiveringen

;

3) av herrar Hansson i Gärda och Andersson i Igelboda, som

ansett, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande

av det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare har

vid upprepade tillfällen och senast vid 1920 års riksdag varit föremål

för prövning. Vid sistnämnda riksdag förelåg en motion, nr 36, av

herrar Vennerström och Hage, vari samma yrkande gjordes som i den

nu föreliggande motionen. Utskottet tillstyrkte motionen med följande

motivering:

»Det i föreliggande motion framställda förslaget om avskaffande av

det s. k. bostadsbandet vid val till riksdagens andra kammare är av

samma innehåll som det vid fjolårets riksdag i motion nr 327 av herrar

Vennerström, Hage och Johansson i Sollefteå framlagda. Vid konstitutionsutskottets

i anledning av denna motion avgivna avstyrkande utlåtande

var därvid fogad eu reservation, vari tio av utskottets ledamöter

hemställde om bifall till motionen, detta med en motivering av följande

lydelse:

''Bostadsbandets inskränkning i valmännens frihet att välja representanter

oberoende av territoriella begränsningar har redan tidigt varit

föremål för reformkrav, vilka yrkat dess upphävande eller lossande.

Ståndstiden ägde ej bostadsbandet i dess modärna omfattning, som byggt

på valkretsen, då inom adelståndet representanten var självskriven, i

prästeståndet valfriheten stod öppen inom stiftet, och i de två lägre

stånden, särskilt bondeståndet, den s. k. föreningsfriheten tillät valmän

från ett flertal kretsar att sammansluta sig om en och samma kandidat,

oberoende av om denne var bosatt i någon av dessa eller ej. Riksdagshistorien

visar, att detta blev allmän regel, och från denna tid kan

nämnas sådana exempel som bondehövdingen Anders Danielsson vid

1834—35 års riksdag med kumulerat mandat för 27 härad, belägna i

tre olika län. Ett förslag om inskränkning i denna frihet möttes 1809

i ståndet av starkt motstånd, genomfördes visserligen med sammanslut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

ningsrättens begränsning till inom domsagan 1834, men utsattes för en

stark kritik, särskilt från de liberala elementen inom adelståndet. Debatten

upptager redan då en serie av argument mot bostadsbandet, som

sedan återkommit, och exempel anfördes på dess skadlighet även i denna

begränsade omfattning. Principen stod dock i alltför nära samband med

ståndstidens intresserepresentation, för att motståndet skulle kunna

göra sig mera gällande.

Dess starkare kritik möter den, då den införlivats i den nya riksdagsordningens

tvåkammarsystem. Där skulle representanten principiellt

ej längre bevaka vissa orts- eller ståndsintressen, såsom t. ex. bondeståndsledamoten

från det eller det häradet, men på de samfällda valens

grund verka som andrakainmarledamot och riksrepresentant. Detta oaktat

ej endast bibehölls men skärptes den gamla bostadsbandsprincipen till en

fordran på kandidaterna att »äga och minst ett år före valet ägt valrätt

inom den kommun eller någon av de kommuner, för vilka de väljas.»

Någon motivering för dessa restriktioner gives icke, annat än den

sidohänvisning till första kammarens frihet från dem, varigenom, framhåller

De Geer, »någon förlägenhet för ett tillräckligt antal värdiga ledamöter

i riksdagen icke lärer uppstå». Enligt riksdagsordningens egen

upphovsman kunde man alltså på grund av bostadsbandet förvänta en

dylik brist på kapaciteter i andra kammaren, men första kammaren

skulle i så fall tjänstgöra som ersättare. Anordningen ingick som led

i en medveten strävan att så vitt möjligt förläna åt den övre kammaren

en elit-karaktär i kontrast mot den nedre, där, enligt statsrättsprofessor

Rydin, just på grund av bostadsbandet väl målsmän »för de olika orterna

och de olika skiftningarna i det allmänna tänkesättet, men ej, såsom i

andra parlamentarismens länder, nationens förnämsta män» skulle samlas.

Konsekvenserna av bostadsbandet erkännas här fullt och öppet. Det

skall befästa första kammarens kvalitativa överlägsenhet.

Inför det starka behovet av ett lossande av banden går dock ej

institutet i sin första avfattning länge att uppehålla. Det är ej nödvändigt

att här ingå på detaljerna i reformarbetet: flyttningsstreckets

begränsning, mantalsskrivningsförordningens av 1861 utbyte mot ny av

1894 och dess undantagsbestämmelser (§ 3 mom. 6) för statsråd 1912.

Särskilt den sista ändringen, vilken enligt motionären i ämnet 1910

(herr Hildebrand) åsyftade att i »ett tidsskede, då riksdagen behöver

största mått av politisk bildning och praktisk duglighet, i största möjliga

utsträckning tillvarataga de främsta männen för arbete i båda kamrarna»,

ger ett tydligt uttryck åt, huru man även på högersidan blir

tvungen att, låt vara endast för en mindre, särskilt värdefull kategori,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

5

genombryta bostadsbandsprineipen och erkänna, att den utgör ett länder

för förvärv för den aktiva politiken av landets bästa förmågor.

Hela bostadsbandets historia låter det i närvarande stund framträda

som eu anomali i statsskicket. Den statsrättsliga såväl som den

politiska utvecklingen har alltmer bortarbetat de drag, med vilka det

från början harmonierat. De politiska partierna söka sina ledande män

över hela riket, utan hänsyn till om de äro från den ena eller andra

landsändan, och valmansskarorna välja representanter, som ansluta sig

till den av dem närmast omfattade partiriktningen, vars organisation

sträcker sig över hela landet, och vars program är detsamma i Skåne

såväl som i Norrbotten. Den proportionella valmetoden av 1909 har

ytterligare befäst detta förhållande. Den har tillika förändrat läget i

ett annat avseende. Riksdagsmannens hemortsrätt i valkretsen skulle

garantera förtrogenhet med ortens behov och personlig bekantskap med

dess valmän. I de små enmansvalkretsarna blev det nog också så i de

flesta fall. Men när 1909 valkretsarna vidgats till de ofta mångdubbelt

större efter valtekniska hänsyn konstruerade flermansvalkretsarna följde ej

längre lokalkännedomen med som en konsekvens av bofastheten. Bostadsbandet

hänger så att säga i luften, det har mist sin förmåga som garanti

och kvarstår endast i sin rent negativa betydelse: som ett hinder. 1

detta avseende medför det från olika synpunkter skada.

För riksdagen betyder det, att ej, såsom på andra områden, den

fria konkurrensen över hela landet får befordra ett gott urval vid rekryteringen,

att ej de bästa sakliga och politiska krafterna få tillvaratagas,

oberoende av boningsplatsen, och således riksdagens egen kompetens i

dess alltmer krävande arbete höjas. Medborgare, som genom egen yrkeserfarenhet

eller politisk insikt skulle gjort en betydelsefull insats i arbetet,

kunna ej vinna inträde då den egna partiriktningens målsmän

på länsbänken äro få, platserna redan besatta och placering utanför

valkretsen i regel förbjuden. Fn värdefull medlem av kammaren

flyttar för sin borgerliga näring från valkretsen; avflyttningen verkar

omedelbart såsom diskvalificeringsorsak, hans gamla krets får ej återvälja

honom. En partiledare blir utslagen i sin hemvalkrets; möjlighet är

omedelbart avskuren för hans återval till kammaren. De förra exemplen

känner var och en från sin hemtrakt, de inträffa ofta och äro av alla

erkända, för fallet statsråd 1910 särskilt behandlade; det sista har bekräftats

vid bekanta tillfällen i vår politiska historia.

För de ''politiska partierna innebär bostadsbandet, att de ej kunna

bliva, såsom naturligt vore, kvalitativt så väl som möjligt representerade

av alla de krafter, som kunna vinnas, var de nu än äro tillfinnandes,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

utan måste låta sig nöja med respektive landsdels begränsade resurser.

Vid de stora politiska valomslagen med starka förskjutningar i partinumerärerna

får detta sin särskilda betydelse. Ett avtagande parti får

i flera kretsar se sina bästa män utestängda, utan möjlighet till placering

inom annan valkrets. Ett parti i tillväxt är avskuret från utvägen att

i olika kretsar få invalda sina över landet mycket ojämnt fördelade

kapaciteter.

Från väljarnas synpunkt åter ter sig bostadsbandet uppenbart

såsom ett utifrån, i misstro mot deras egen mogenhet och kompetens,

pålagt hinder att fritt efter egen förmåga och i eget välförstått intresse

söka den kandidat, för vilken de av ett eller annat skäl hava det största

politiska förtroendet, han må nu bo utanför eller innanför valkretsens

gränser, och i stället såsom en direkt uppmaning att i nomineringen

tillgodose i vidaste mån de bygdepolitiska intressena på de allmänpolitiskas

bekostnad. Man måste till fullo erkänna betydelsen av, att i

kammaren sitta män med eminent saklig insikt i de olika landsdelarnas

önskningar och behov, men frågan är, om ej detta blir förhållandet även

utan någon yttre garanti.

Statistiken över förstakammarvalen ger svar på den frågan. Den

visar, huru i den kammare, som går fri från ifrågavarande restriktion,

det s. k. självgjorda bostadsbandet 1918 utsträckte sig till ej mindre än

74 procent av dess ledamöter, vilka voro bosatta inom egen länsvalkrets

(uträknat för de olika partierna moderata, liberala och socialdemokrater

respektive 86, 64 och 35 procent), och angiver sålunda tydligt, att något

yttre korrektiv ej behöver påtvinga valmännen förstånd för sitt eget bästa

eller pålägga ett opåkallat förmynderskap. Alla de farhågor i olika riktningar

som rests mot i-eformen falla helt till föga inför de siffror och

fakta, som första kammaren giver.

Från vilken synpunkt man än ser frågan och främst från den:

är det för landet gagneligt, för riksdagens arbetsduglighet befordrande

— blir alltså konsekvensen, att bostadsbandet är en institution, som

står kvar från en tid med helt andra politiska och sociala förhållanden

och som numer ej har någon uppgift eller nytta att göra, men i

stället strider helt mot hela den politiska utvecklingen, hindrar denna

att fritt utveckla sig efter sunda banor och sålunda såsom skadligt bör

avskaffas. Behovet av en reform är erkänt, det gör sig kännbart vid

varje val och hav gång på gång konstaterats; i den stora motionen

1887, i de upprepade socialdemokratiska rösträttsmotionerna, i den liberala

regeringens principuttalande för reformen 1906, liksom i debatten 1910

av herr Eden med 22 instämmanden och i föreliggande motion.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50.

7

Denna övertygelse om reformen såsom högst nödig och nyttig,

som grundar sig helt på vår egen erfarenhet, blir till fullo bekräftad

vid ett studium av institutets utländska historia. Den visar, hur bostadsbandet

förekommer såsom regel i äldre författningar, hur det

sedan, särskilt efter demokratiseringen av statsskicken kring 1848,

borttages i det ena landet efter det andra, för att i närvarande stund

endast tinnas kvar i Förenta staterna, Norge, Turkiet, Grekland och

Danmark, i de två senaste staterna dock endast i mycket begränsad

omfattning och, vad Danmark beträffar, i motsats till hos oss, blott

för den övre kammaren. Beträffande Förenta staterna må endast anföras,

att den erkänt främsta kännaren av dess statsliv — Bryce — i

bostadsbandet ser en stor skada såsom en ytterligare stimulans på de

lokala intressenas redan förut otillbörligt starka inslag i politiken; vad

Norge angår är att märka, att reformen för närvarande där står på

dagordningen genom en motion, som upprepar den proposition i ämnet,

som den Knudsenska regeringen 1914 framlade. Reformen har förut

upprepade gånger sedan 1842 framburits, bland annat av konservative

män såsom professor Aschehoug, men har hittills ständigt fallit. Det

utomordentligt starka inflytande, som bygde- och lokalintressena spelat

i norsk politik, torde vara den huvudsakliga anledningen härtill.

Denna jämförelse med utländsk rätt, som låter det svenska och

norska bostadsbandet framstå såsom ett så gott som enastående i andra

stater övergivet institut, kan ej annat än ytterligare understryka det

resultat, till vilket vi i det föregående kommit: att bostadsbandet är

eu restriktion, vilken måste anses mindre väl förenlig med ett modernt,

demokratiskt statsskick.’

Enligt utskottets mening äro de av fjolårets reservanter sålunda

framlagda skälen för avskaffande av det s. k. bostadsbandet vid val till

riksdagens andra kammare fullt övertygande. Särskilt synas två av de

framförda synpunkterna vara förtjänta av uppmärksamhet. Vad principfrågan

beträffar, torde det vara otvivelaktigt, att bostadsbandet är att

anse som en ålderdomlig kvarleva från den tid, då varje riksdagsman

ansågs representera icke hela folket, utan sina valmäns och sin valkrets’

speciella intressen; då numera uppfattningen, att riksdagsmännen representera

hela folket och i sina handlingar främst hava att tillvarataga

hela rikets intressen, allmänt vunnit insteg, synes bostadsbandet, såsom

eft uttryck för en helt annan principiell uppfattning om riksdagsmannakallets

innebörd än nutidens, icke längre höra bibehållas. Härtill kommer

den praktiska synpunkten, att blott genom bostadsbandets avskaffande

valmännen erhålla rätt att fritt utse sina representanter bland

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 50-

de medborgare, som de anse bäst skickade för riksdagsmannauppdraget.

Den i detta sammanhang uttalade farhågan för att yrkespolitik skall

vinna insteg i riksdagen och personer med kännedom om de olika

landsdelarnas behov icke bliva invalda i densamma, synes bäst vederlagd

genom en hänvisning till den sammansättning, som första kammaren,

vars ledamöter icke behöva vara bosatta inom valkretsen,

erhållit.»

De i 1920 års utskottsutlåtande anförda skälen för ett bifall till

yrkandet om avskaffande av det s. k. bostadsbandet synes fortfarande

äga full giltighet och några nya synpunkter, som tala för dess bibehållande,

hava enligt utskottets mening icke tillkommit. Utskottet anser

sålunda, att ifrågavarande motion bör av riksdagen bifallas och

hemställer,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,

måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling

antaga följande förslag till ändrad lydelse

av § 19 riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse.

»Till ledamöter i andra

kammaren kunna endast

utses män och kvinnor,

som äga valrätt inom valkretsen

eller, där fråga är

om stad, bestående av flera

valkretsar, inom någon av

dessa.»

Föreslagen lydelse.

»Till ledamöter i andra

kammaren kunna endast

utses män och kvinnor,

som äga valrätt inom riket.

»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.