Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.

1921-05-25 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S1LU 1921:6, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6''.

1

Nr <».

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1921 kl. 11 f. m.

Sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande (nr 1) i

anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra

nordligaste länen.

Närvarande: herrar Åkerman, Wiklund*, C. G. Ekman*, J. Nilsson i Skottlandshus,

Nilsson i Örebro, K. A. Westman, Rogberg. J. P. Johansson*, Svensson

i Betingetorp och Aarnseth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti tvenne likalydande motioner, nr 129 i första kammaren och

nr 223 i andra kammaren, vilka av riksdagen hänvisats till lagutskott

samt, tilldelade första lagutskottet, av sistnämnda utskott hänskjutits

till behandling av sammansatt stats- och första lagutskott, här nedan

kallat utskottet, hava herrar Gustaf Rosén, Fritz Lindqvist, E. A. Enhörning,

0. Bergqvist, L. Tjällgren, J. G. Walles, J. Johansson i Hornsberg,

Henne Öhngren, N. J. F. Almqvist, Johan Johansson, Tväråselet,

Johan Olofsson, A. 0. Frändén, Herman Rogberg, Axel Schotte, Carl

Lindhagen och Paul Hellström i första kammaren samt herrar Ivar

Vennerström, J. Rehn, P. Persson, Trången, N. O. Olsson, Rösta, P. S.

Hedlund, Ad. Wiklund, Carl Sehlin, W. Bäckström, Ant. Wikström,

H. Andersson, Erik Godin, Ludwig Brännström, C. J. Öberg, F. E. Holmner,

Linus Lundström, C. 0. Johansson, Sollefteå, Alfred Lindström i Långnäs,

P. Bergström, Bäckland, Ernst Hage, N. E. Nilsson, J. P. Dahlén, Rob.

Karlsson, C. A. Svensson, Verner Hedlund, Gerh. Strindlund, P. J. EdBihang

till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 2 avd. 3 käft. (Nr 6.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Lagkommitten

1815.

Äldre lagberedningen

1842.

Nya lagberedningen

1884.

berg, Fritz Kaijser, 0. W. Lövgren, Christian Ericson, Ewald Lindmark

och K. Bergström i Högsön i andra kammaren hemställt, att riksdagen

ville i skrivelse till Knngl. Maj:t anhålla om utredning rörande inrättande

av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt vid

1922 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning kan

föranleda.

Frågan om delning av Svea hovrätt och inrättande av en särskild

hovrätt för Norrland har sedan länge varit föremål för övervägande.

I lagkommitténs år 1815 avgivna utlåtande föreslogs, att rikets

dåvarande två hovrätter, Svea och Göta, skulle utflyttas till särskilda

orter, och fördelas så, att varje sådan hovrätt i allmänhet skulle utgöras

av allenast en division.

Äldre lagberedningen stannade åter i ett 1842 avgivet utlåtande

i en motsatt uppfattning och föreslog icke någon ökning av det dåvarande

antalet hovrätter. Under mellantiden hade hovrätten över Skåne

och Blekinge inrättats år 1821.

Nya lagberedningen motsatte sig också i sitt 1884 avgivna betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning sönderstyckningen

av hovrätterna i en mångfald mindre, men föreslog en ökning av antalet

hovrätter till fem, nämligen förutom nuvarande tre hovrätter en

ny hovrätt för västra Sverige i Göteborg samt en hovrätt i Norrland.

I fråga om den norrländska hovrätten yttrade nya lagberedningen:

»Sedan den äldre lagberedningens första yttrande avgavs, hava i

åtskilliga landsdelar inträtt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel

av den beskaffenhet, att eu förändring även i hovrättsindelningen

synes vara, om ock ej ur processuell synpunkt ovillkorligen

nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig och gagnelig. Särskild uppmärksamhet

förtjäna härvid de norrländska landskapen, vilka erhållit

en ständigt växande betydelse, som för ett halvt sekel sedan knappt

kunde förutses. Det beroende i ekonomiskt avseende, vari såväl städer

som landsbygd på den tiden stodo till huvudstaden, har lämnat rum

för en självständigare ställning, och affärsrörelsens centrum är icke lika

uteslutande som förr befintligt i Stockholm. På sådan grund borde

med allt skäl kunna antagas, att övervägande fördelar skulle uppstå

för den löftesrika norrländska bygden, därest även rättsskipningen i

högre instans flyttades närmare affärslivets nya huvudplatser. Ur denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr (i. 3

synpunkt föreställer sig beredningen, titt frågan om inrättandet av en

särskild hovrätt för Norrland eller rättare sagt för de nordligaste länen

bör utan uppskov tagas under omprövning.»

Förstärkta lagberedningen biträdde i sitt år 1887 avgivna betänkande

nya lagberedningens förslag i förevarande avseende.

Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1896 års riksdag

i enlighet med av föregående års riksdag givna anvisningar föreslagit

en överflyttning av en division från Göta till Svea hovrätt, varigenom

divisionsantalet i denna senare skulle ökas tiil sju, föreslogs i två inom

riksdagen väckta motion er, nämligen i motionen nr 24 i första kammaren

av herr A. H. Öländer och i motionen nr 201 i andra kammaren av

herr L. Dahlstedt m. fl., att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition, i Skrivelse till Kungl. Magt anhålla,

det Kungl. Magt täcktes efter föregående utredning till en kommande

riksdag göra framställning om beviljande av medel för inrättande i

någon av de norrländska städerna av en särskild hovrätt för Norrland.

Till stöd för dessa framställningar anfördes bland annat, att Svea hovrätts

ökade göromål nästan uteslutande tillförts hovrätten från de norrländska

provinserna, vilkas växande folkmängd och mer och mer utvecklade

näringsliv på senare tider åstadkommit rättstvister i betydligt

större mängd än förut varit fallet; att Norrlands industri och dess därur

uppkomna affärsförhållanden vore av en beskaffenhet, som i mycket

skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom övriga delar av

landet, och de rättstvister, som där uppstode, därigenom också helt

naturligt finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige

skild karaktär, för vars bedömande erfordrades inblick i och kännedom

om de norrländska förhållandena; att, då nu den genom det ökade antalet

mål från Norrland ökade arbetsbördan för Svea hovrätt gjorde en

annan fördelning av hovrätternas arbetskrafter erforderlig, tiden syntes

vara inne att påpeka nu nämnda förhållanden och söka till en början

åtminstone förhindra vidtagande av åtgärder, som, om de också i någon

mån utjämnade denna arbetsbörda, likväl ej undanröjde de anmärkta

olägenheterna i övrigt; att en så stor personal och en så vidlyftig

apparat, som Svea hovrätt genom tillförande till densamma av ytterligare

en division komme att erhålla, skulle icke kunna vara för ändamålet

fullt lämplig, i det formerna bleve för tunga och långsamma,

sammanhållningen slappades, kontrollen försvårades och det så att säga

Förstärkta

lag beredning

en 1887.

189G års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

1904 år t

riksdag.

administrativa arbetet inom hovrätten komme att sakna tillräckliga arbetskrafter,

samt att sålunda inrättandet av en särskild hovrätt för

Norrland vore lämpligare än den föreslagna överflyttningen.

I enlighet med hemställan av statsutskottet, som ansåg att ett

bifall till Kungl. Maj:ts förslag enligt den av 1895 års riksdag antydda

utvägen icke kunde medföra någon ökad svårighet att, när så funnes

nödigt, upprätta särskild hovrätt för Norrland, blev med avslag å

motionerna den kungl. propositionen bifallen.

Vid 1904 års riksdag hemställde sammansatta stats- och lagutskottet

i ett utlåtande med anledning av motioner i första kammaren

av herrar Uppström och Crusebjörn och i andra kammaren av herr

Ahlstrand m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning frågan om

inrättande av särskild hovrätt för de norrländska länen eller vissa av

dem samt efter verkställd utredning av jämväl samtliga övriga frågor,

som härmed kunde äga sammanhang, framlägga för riksdagen det förslag,

som av utredningen kunde föranledas. I sin motivering hade

utskottet till en början i likhet med motionärerna framhållit, att Svea

hovrätts personal med den år 1897 tillkomna sjunde divisionen nått en

omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom

äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet i

rättsskipningen å de olika avdelningarna. Eu tillökning av Svea hovrätt

med ytterligare en division skulle därjämte nödvändiggöra en utvidgning

av hovrättens lokal, men vore den byggnad, vari Svea hovrätt

nu vore inrymd, redan fullständigt tagen i anspråk för hovrättens

eller andra statens ämbetsverks räkning. Den utväg till det åsyftade

målets ernående, som i motionerna föresloges, nämligen att från Svea

hovrätts jurisdiktionsområde skilja de norrländska länen eller åtminstone

vissa av dem och för de sålunda frånskilda landsdelarna inrätta en

särskild hovrätt, syntes utskottet innefatta ett lämpligt och varaktigt

medel till ernående av en snabbare rättsskipning i högre instans. Oavsett

vad sålunda anförts fann utskottet lika med motionärerna, att Norrland

hade ett berättigat krav på en förändring av den nu rådande ordningen

för rättsskipningen i andra instans. De långa avstånden till

Svea hovrätt och därmed följande dryga kostnader för färder dit utgjorde

nu ofta ett hinder för norrländsk part, som ville hava mål prövat

i högre instans, att muntligen avhandla detsamma med ombudet vid

bovrätten eller att vid denna rätt få vittnen avhörda, en olägenhet, som

komme att göra sig allt mer gällande i den mån hovrätterna komme

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stuts- och första lagutskottets utlutande Nr 0. 5

att begagna den dem genom 3.901 års ändring i rättegångsordningen

iämnade rätt att till vinnande av upplysningar anställa muntliga förhör

med parterna. Inrättandet av eu hovrätt i Norrland skulle emellertid enligt

utskottets uppfattning verka fördelaktigt icke blott för allmänheten, som

i denna domstol skulle finna ett ökat rättsskydd, utan även på överdomstolen

själv, i det att, enligt vad utskottet föreställde sig, den nya

hovrätten skulle i större proportion, än i Svea hovrätt kunde äga rum,

rekryteras bland unga män, som börjat sin tjänstgöring vid de norrländska

underdomstolarna och således redan vid inträdet i hovrätten till

deltagande i domaregöromål därstädes ägde en erfarenhet om norrländska

förhållanden, som andra först genom och under arbetet i hovrätten

finge tillfälle att förvärva. Vidare och framför allt utgjorde det

ett viktigt statsintresse att på allt sätt med det övriga riket sammanbinda

den stora nordliga landsdelen. Icke blott den alltjämt fortgående

ekonomiska utvecklingen därstädes utan även nationella och kulturella

synpunkter betingade nu eu helt annan uppfattning av förhållandena

där än i forna tider, då man i de norrländska provinserna såg endast

utmarker, under det att övriga landsdelar rikligen försetts med institutioner

av allehanda slag.

Riksdagen avslog emellertid de väckta motionerna. De huvudsakliga

skäl, som därför anfördes, voro, att den ökning av antalet

balanserade mål i Svea hovrätt, som under de sist förflutna åren visat

sig, kunde anses såsom tillfällig; att, därest emellertid målens antal

framdeles skulle visa en konstant ökning, Kungl. Maj:t icke torde

underlåta att för riksdagen framlägga förslag till nödiga åtgärder för

rättsskipningens jämna fortgång, vad;m det icke syntes nödvändigt,

att riksdagen i denna fråga toge initiativet; och att dessutom, då förslag

om reformerande av vår domstolsorganisation vore att motse, det

vore olämpligt att upprätta en ny överdomstol, som sedermera möjligen

kunde finnas obehövlig.

Nytt initiativ i saken togs härefter av Kungl. Maj:t, som den 13

april 1905 anbefallde Svea hovrätt dels att till Kungl. Maj:t inkomma

med vissa uppgifter angående från de olika länen under de sista 10

åren inkomna mål av olika slag, dels att avgiva utlåtande såväl beträffande

behovet och lämpligheten av inrättandet av en särskild hovrätt för de

norra delarna av riket, som ock i fråga om det jurisdiktionsområde, som

borde tilläggas en dylik hovrätt, den ort, å vilken densamma lämpligen

borde hava sitt säte, det antal divisioner, varav den behövde bestå, och

det antal divisioner, som komme att erfordras för återstoden av Svea

Departementschefen

1905.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

(

Svett hovrätt

1905.

hovrätts jurisdiktionsområde. Vid ärendets föredragning i statsrådet

hade departementschefen bland annat anfört, att förslag om inrättande

av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket på senare tider

gång efter annan framställts; att med den starka utveckling, vari dessa

landsdelar vore stadda, inrättandet av en sådan hovrätt syntes departementschefen

endast vara en tidsfråga; att det visat sig, att Svea hovrätt

icke med sju divisioner medhunne det arbete, hovrätten hade att

fullgöra, ity att från och med år 190 L antalet balanserade mål alltjämt

ökats och vid 1903 års slut nått en sådan höjd, att det befunnits oundgängligen

nödigt att vidtaga åtgärder för balausens minskande; att

Kung! Maj:t därför, i enlighet med hovrättens framställning, den 27

maj 1904 förordna! om hovrättens förstärkande med en extra division

under ett år från den 1 september 1904; att, såvitt man kunde bedöma

av arbetsresultatet under år 1904, det syntes vara att befara, att, därest

ej tillströmningen av mål minskades, behovet av den åttonde divisionen

komme att bliva konstant; samt att, då ett vidare fortgående på den

förut inslagna vägen att öka antalet divisioner i hovrätten icke syntes

departementschefen böra ifrågakomma, han ansåge tiden vara inne

att taga under allvarlig omprövning frågan om inrättandet av en

ny hovrätt.

I sitt den 20 december 1905 avgivna utlåtande upptog hovrätten

först till besvarande frågan, huruvida behovet av eu åttonde division

kunde antagas bliva konstant eller icke; och uttalade hovrätten; att det

vore föga antagligt, att det skulle kunna uppstå sådan verklig eller

varaktig minskning i hovrättens arbetsmaterial, att den åttonde divisionen

kunde undvaras.

I fråga därefter om en särskild överdomstol för de norra delarna

av riket erinrade hovrätten, att till stöd för de tid efter annan framkomna

förslagen om inrättandet av en dylik domstol anförts, bland

annat, dels att Svea hovrätt redan med den år 1897 tillkomna sjunde

divisionen nått en omfattning, som vore ägnad att ingiva farhågor för

sammanhållningen inom verket och som i allt fall icke lämpligen kunde

ökas, utan att enheten i rättsskipningen på de olika avdelningarna

äventyrades, dels att den hovrätten tillkommande uppsikten över underdomstolarna

skulle komma att slappas, i den mån verket bleve större,

dels ock att i fråga om befordringarna inom ett så stort ämbetsverk

det vore att befara, att icke samtliga ledamöter skulle besitta tillräcklig

kännedom om de personer, som strävade att vinna fast anställning i

verket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr ti. 7

Beträffande den uttalade farhågan för bristande enhet i rättsskipningen

pa hovrättens olika divisioner syntes det hovrätten vara uppenbart,

att, därest av de divisioner, som för hovrättens domsområde vore

erforderliga, ett antal avskildes och förlädes till annan ort för att bilda

en särskild hovrätt för de nordligaste delarna av riket, enheten uti

rättsskipningen i andra instans skulle äventyras i långt högre grad, än

om samtliga divisionerna fortfarande vore samlade på samma ptats och

inom en enda hovrätt.

Vidkommande uppsikten över underdomare framhölls av hovrätten,

att, då nämnda uppsikt under rådande förhållanden icke kunde förverkligas

genom inspektioner, det läge i sakens natur, att hovrättens inskridande

mot underdomare, oavsett de fall då sådant påkallades av

vedei börande åklagare, i allmänhet kunde föranledas endast av anförda

klagomål eller därav, att hovrätten i något under dess prövning draget

mål funne skäl till anmärkning förekomma. Denna sida av hovrättens

övervakande verksamhet vore följaktligen icke beroende av det större

eller mindre antal divisioner, varav hovrätten bestode. Däremot

minskades i samma mån som verket tilltoge i omfattning, tillfällena för

varje särskild hovrättsledamot att erhålla erfarenhet om dugligheten hos

underdomares vikarier och dessas lämplighet för domarekallet. Med

anledning därav hade, då närmare upplysningar i berörda avseende i

något fall syntes vara av behovet påkallade, använts den utväg, att

hovrättens ledamöter sammankommit, därvid till utredning meddelats de

inom hovrätten tillgängliga upplysningar i frågan.

Beträffande slutligen farhågan, att en hovrätt, bestående av ett

större antal divisioner, skulle såsom helhet betraktad komma att sakna

tillräcklig kännedom om de personer, som önskade att vinna fast anställning

inom verket, vore, menade hovrätten, att märka, hurusom,

enligt vad erfarenheten visade, den tid. under vilken den extra ordinarie

tjänstemannen nödgades tjänstgöra i hovrätten, innan fråga uppstode

om erhållande ens av förordnande att såsom vikarie uppehålla ordinarie

tjänst, bleve ganska lång. Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande

i brottmål i regel ledde till förordnande att biträda hovrätten

i egenskap av adjungerad ledamot och därigenom till befordran inom

ledamotsgraden, vore det för hovrätten i främsta rummet av vikt att

gorå ett _ gott urval bland dem, som eftersträvade fiskalsförordnande.

Aspiranttiden för dessa plägade uppgå till minst två år, ofta nog till

tre år och däröver. Det syntes hovrätten, att god ledning kunde vinnas

för bedömande av vederbörandes större eller mindre duglighet, under

förutsättning att de träget tjänstgjorde berörda tid. Efter erhållet för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

ordnande komme tjänstemannens skicklighet att under lång tid sättas

på ytterligare prov, innan han undfinge ordinarie beställning. Olägenheter

av svårare beskaffenhet kunde därför, enligt hovrättens åsikt, ej

befaras uti nämnda hänseende.

De skäl, som på grund av Svea hovrätts storlek såsom ämbetsverk

anförts för behövligheten av hovrättens uppdelning i två överdomstolar,

ansågos alltså icke ådagalägga nödvändigheten av en sådan

anordning. .

Det återstode därför, enligt hovrättens mening, att tillse, huruvida

inrättandet av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket ändock

kunde vara av förefintligt behov påkallat eller eljest i och för sig lämpligt.

I sådant hänseende upptogs först till skärskådande, vad som blivit

anfört därom, att de långa avstånden mellan de norrländska orterna

och huvudstaden gjorde det svårt och synnerligen kostsamt för de

rättssökande att sammanträffa och rådgöra med de ombud, som anlitades

att i hovrätten föra deras talan, och att av samma orsak svårigheter

förelåge att anordna förhör med parter eller vittnen inför hovratten.

I detta avseende erinrades, att proceduren inför hovrätten under

nuvarande lörhållanden, då rättegångsförfarandet därstädes vore skriftligt

i allmänhet icke påkallade vidare åtgärd från partens eller hans

ombuds sida än författande och ingivande av nödiga skriftliga inlagor

i målet och att, såvitt erfarenheten visat, dessa inlagor vanligen författades

av samma ombud, som parten anlitat vid underrätten, eller av

annan person i partens hemtrakt. .

Därigenom att en hovrätt förlädes till någon ort i Aorrland vore,

syntes det Svea hovrätt, uti ifrågavarande avseende icke synnerligen

mvcket vunnet. Avstånden i denna landsdel vore nämligen så störa,

att någon egentlig fördel av en särskild hovrätt därstädes icke skulle

uppkomma för andra än de parter, som vore boende i grannskapet av

hovrättens förläggningsort.

Av enahanda skäl ansågs det icke heller synnerligen otta kunna

ifrågakomma, att erforderliga förhör med parter eller vittnen komme

att hållas inför en särskild norrländsk hovrätt. En sådan skulle säkerligen

oftast nödgas att till inskränkande av kostnaderna för parters

och vittnens inställelse använda samma förfarande som Svea hovrätt

eller att uppdraga åt lämplig underdomstol, i regel den som förut hatt

befattning med målet, att däri hålla erforderliga förhör.

Det syntes för övrigt, att med de allt lättare och billigare järnvägskommunikationerna

emellan de norra delarna av riket och huvudstaden

avstånden komma att få alltmer minskad betydelse i berörda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 9

hänseende; många rättssökande skulle säkerligen anse såsom eu fördel

att kunna just av någon bland huvudstadens skickliga rättsbildade advokater

vinna biträde för talans fullföljd såväl i hovrätten som hos

Kungl. Maj:t.

Såsom skäl för en hovrätts upprättande i Norrland hade ock andraga,

att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden

i mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme

inom övriga delar av landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode,

sålunda finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra

Sverige skild karaktär, i följd varav för deras bedömande skulle fordras

eu djupare inblick i och kännedom om de norrländska förhållandena.

En hovrätt för Norrland skulle därför, hade det sagts, hava till uppgift

att lämna domstolens ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i och erhålla

en noggrannare kunskap om berörda för orten speciella förhållanden

än som kunde vara möjligt på en långt avlägsen plats, där dessa förhållanden

i allmänhet voro okända.

De rättegångsmål, som sålunda åsyftades, ansåg Svea hovrätt

huvudsakligen vara sådana, som på ett eller annat sätt hade sammanhang

med skogshanteringen och trävaruindustrien, såsom rättegångar

angående ägande- eller nyttjanderätt till skog, olovlig skogsavverkning,

flottning, trävaruförsäljningar med mera dylikt. Mål av samma slag

och liknande beskaffenhet inkomme dock i rätt stort antal jämväl från

andra landsdelar, där skogsnäring i större skala bedreves, såsom

Dalarna och Värmland. I de norrländska målen tvistades visserligen

ofta om jämförelsevis höga värden, men däremot kunde om samma mål

knappast med skäl sägas, att de i allmänhet i jämförelse med dylika

mål från Dalarna och Värmland vore av någon verkligt säregen karaktär.

Då mål av ifrågavarande art år från år och i betydande antal

handlades hos Svea hovrätt, tillägnade sig hovrättens ledamöter ganska

snart god förtrogenhet med de speciella förhållanden, som komme till

synes i sådana mål och för domaren vore av vikt att känna. En del

av domstolens ledamöter hade för övrigt redan tidigare under tjänstgöring

såsom underdomare varit i tillfälle att förvärva dylik erfarenhet.

Det hade anförts, att vid en överdomstol i Norrland domstolsledamöterna

antagligen skulle komma att besitta en mera fullständig

förtrogenhet med och större vana vid ifrågavarande slag av mål och att

därigenom målens avgörande i överdomstolen borde kunna underlättas.

Förhållandet vore emellertid, enligt hovrättens mening, att, såvitt den

tyngande beskaffenheten hos mål, som därvid avsåges, icke berodde mera

uteslutande på målens vidlyftighet eller däri förekommande svårlösta

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt 2 avd. 3 käft. (Nr 6.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

juridiska spörsmål, mötande svårigheter merendels härrörde därav, att

processmaterialet, sådant det förelåge i underrättens protokoll, icke

lämnade tillräcklig utredning beträffande de speciella omständigheter,

som kunde hava inflytande på föreliggande frågors bedömande. Vad i

berörda avseende bruste kunde emellertid ej ersättas blott genom erfarenhet

i allmänhet om tvister av dylika slag. Det syntes därför hovrätten,

att denna erfarenhet, ehuru nyttig, i verkligheten hade ganska

underordnad betydelse såsom medel att för överdomstol underlätta själva

avgörandet av målen.

De fördelar, som för den rättssökande allmänheten eller eljest ur

processuell synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning vinnas

genom upprättande av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket,

vore därför, enligt Svea hovrätts åsikt, allt för oväsentliga att kunna i

och för sig utgöra grund för vidtagande av en dylik genomgripande

åtgärd.

Därefter berörde hovrätten vissa omständigheter, som syntes densamma

tala emot den ifrågasatta förändringen.

Därvid anfördes, att den organisation av hovrätt i Norrland, som

nu kunde ske, antagligen icke komme att under synnerligen lång tid

bliva beståndande. En tilltänkt reform i rättegångsordningen med i

regel muntliga och omedelbara förhandlingar jämväl i mellaninstansen

skulle uppenbarligen i fråga om överdomstolarnas förläggning, storleken

av personalen i varje sådan, domstolslokaler m. m. betinga helt andra

anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

I detta sammanhang fästes ock uppmärksamheten vid en annan

fråga, som enligt hovrättens åsikt vore av största vikt, den nämligen

huruvida det skulle i längden låta sig göra att få på fullt tillfredsställande

sätt besätta ett större antal ledamotsplatser inom en hovrätt i

Norrland.

Den första uppsättningen av en sådan hovrätt bleve visserligen

underlättad därigenom, att enligt villkor i lönestaten för Svea hovrätt

de åtta yngsta assessorerna vore jämte de fyra yngsta notarierna och

de två yngsta fiskalerna underkastade skyldighet att låta sig förflyttas

till annan hovrätt.

De unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring ägnade sig åt

Svea hovrätts tjänst i syfte att därstädes vinna anställning till en början

såsom tillförordnade fiskaler och sedermera såsom ledamöter, vore emellertid

under de vanligen två till tre år, som förflöte innan fiskalsförordnande

kunde erhållas, ej sällan i tillfälle att samtidigt tjänstgöra i andra ämbetsverk

eller hos riksdagen och därigenom bereda sig bidrag till levnads
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammanfatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 11

kostnadernas bestridande, på samma gång de till fromma för sin utbildning

förvärvade erfarenhet inom olika områden av statsförvaltningen.

Då hovrätten i förekommande fall bland flera sökande till fiskalsförorduande

valde den eller de mest framstående, måste inträffa, att en eller

annan aspirant icke erhölle den önskade anställningen, men då han under

aspiranttiden kunnat åt sig bevara befordringstur inom annat ämbetsverk,

borde nämnda tid ändock ej vara gagnlöst förspilld. Möjligheten

att under väntetiden genom arbete utom hovrätten förskaffa sig inkomst

bidroge ock att inom hovrätten kvarhålla mången dugande ung man,

som eljest av ekonomiska skäl till äventyrs icke skulle kunnat avvakta

tillfälle till befordran i verket.

Till följd av sådana orsaker hade det dittills i allmänhet varit god

tillgång på aspiranter till fiskalsförordnande, och någon egentlig svårighet

hade icke mött att rekrytera Svea hovrätts personal med goda förmågor.

Hovrätten ansåg det vara uppenbart, att förhållandena skulle i

ovan berörda hänseende för de extra ordinarie tjänstemännen ställa sig

vida ogynnsammare i en norrländsk stad, där enahanda tillfällen till

extra inkomster för ett flertal unga jurister ej förekomme och där ett

misslyckande att vinna anställning inom överdomstolen ofta nog skulle

vara liktydigt med flera års förspilld tid.

Det vore fördenskull antagligt, att anställning vid hovrätt i norrländsk

stad i allmänhet komme att anses mindre eftersträvansvärd än

motsvarande anställning i de övriga hovrätterna; och den faran läge nära

till hands, att en till stad i Norrland förlagd hovrätt, i saknad av tillfällen

till urval, alltför ofta skulle nödgas i maktpåliggande tjänstgöring

använda och sedermera bland sina ledamöter upptaga''personer, som icke

ägde fullgoda kvalifikationer. Toges tillika i betraktande, att tillfälle

att erhålla förflyttning till verksamhet på sydligare platser företrädesvis

komme att yppas för de skickligaste bland personalen och att dessa

tillfällen antagligen icke ofta skulle lämnas obegagnade, syntes det icke

saknas anledning till allvarliga farhågor uti ifrågavarande hänseende.

Av vad sålunda anförts ansåg hovrätten framgå, att upprättandet

av särskild hovrätt för de nordligare delarna av riket ej i verkligheten

påkallades av något förefintligt oundgängligt behov eller ens kunde

betecknas såsom under förhandenvarande förhållanden i övervägande

grad lämpligt.

För den händelse emellertid, att en motsatt åsikt skulle göra sig

gällande, ansåg Svea hovrätt sig hava att tillse, huru en dylik hovrätt

kunde i huvudsak böra anordnas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Jurisdiktionsområdet för den nya överdomstolen borde i så fall

utgöras av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län. Att under samma jurisdiktion förlägga den återstående delen av

Norrland, nämligen Gävleborgs län, hade tillförne icke ens ifrågasatts;

och länets närhet till samt goda kommunikationer med huvudstaden

syntes uppenbarligen göra en sådan förändring olämplig.

Däremot ansågs, att det möjligen kunde ifrågasättas att under

Svea hovrätts jurisdiktion bibehålla även Västernorrlands län. Därför

talade i viss mån de förhållandevis goda förbindelser, som även sistnämnda

län ovedersägligen ägde med huvudstaden. Tanken på en

sådan anordning måste dock övergivas redan av den grund, att mål,

som fullföljdes från de återstående tre länen, eller Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, icke bildade tillräckligt arbetsmaterial ens

för en av två divisioner bestående hovrätt.

Vid beräkning av behovet utav arbetskrafter för en hovrätt, avsedd

för de fyra nordligaste länen, syntes ledning kunna hämtas i

främsta rummet från antalet under femårsperioden närmast före år 1905

till Svea hovrätt inkomna mål av olika slag. Statistiken för denna period

visade, att det antal vädjade mål, som under perioden inkommit

till hovrätten från de fyra nordligaste länen, utgjorde i det närmaste

33.3 procent av samtliga till hovrätten inkomna vademål. Motsvarande

siffra vore i avseende å civila besvärsmål något mindre eller 30.9 procent,

men i fråga om brottmålen högre eller 36.7 procent.

På grund därav och med hänsyn därtill att mål från de nordligaste

länen i många fall toge överdomstolens tid mera i anspråk än

mål från de övriga länen, syntes det Svea hovrätt att för en hovrätt

med jurisdiktionsområde bestående av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län borde beräknas tre divisioner. För återstoden

av Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle fem divisioner vara

erforderliga.

Justitieom
budsmannen
1907.

I skrivelse, daterad i Luleå den 15 juli 1907, gjorde härefter

justitieombudsmannen Berndt Hasselrot framställning hos Kungl. Maj:t

om inrättande av en särskild hovrätt för Norrland. Justitieombudsmannen

ingick här bland annat i bemötande av Svea hovrätts förenämnda

utlåtande.

Han erinrade i sådant hänseende först om vad hovrätten anfört

angående spörsmålet, huruvida behovet av en åttonde division inom

hovrätten kunde antagas bliva konstant eller icke, och han fäste uppmärksamheten

därå, att hovrätten sedermera uti underdånig skrivelse

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 13

den 1 oktober 1906 meddelat, att behovet av den extra divisionen fortfarande

kvarstode och att detta behov vore så stadigvarande, att hovrätten

ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast borde

vidtagas för den extra divisionens uppförande på ordinarie stat.

Därmed vore, enligt justitieombudsmannens mening, konstaterat,

att den ökning i Svea hovrätts arbetsbörda, som bragtes på tal vid

1904 års riksdag, icke varit allenast tillfällig, såsom då förmenades av

motståndarna till förslaget om inrättande av en särskild hovrätt för

Norrland. Följaktligen hade också ett av de åberopade huvudskälen

mot samma förslag bortfallit.

Justitieombudsmannen framhöll vidare, att Svea hovrätt förklarat

sig anse, dels att dess storlek icke medförde några egentliga olägenheter,

dels ock att de fördelar, som för den rätt ssökande allmänheten

eller eljest ur procession synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning

vinnas genom upprättande av en särskild hovrätt för de norra

delarna av riket, vore allt för oväsentliga att kunna i och för sig utgöra

grund för vidtagande av en åtgärd, som icke ens kunde betecknas

såsom i övervägande grad lämplig.

Mot vad hovrätten i förstnämnda hänseende uttalat, särskilt i fråga

om yppad farhåga, att en överdomstol, bestående av ett större antal

divisioner, skulle, såsom helhet betraktad, komma att sakna tillräcklig

kännedom om de personer, som önskade att vinna fast anställning inom

verket, anförde justitieombudsmannen följande.

Sedan hovrättens ifrågavarande yttrande avgivits, hade aspiranttiden

för fiskal sförordnande något förkortats. Åven om man finge antaga,

att erhållande av fiskalsförordnande för närvarande i allmänhet

förutsatte två års föregående tjänstgöring i hovrätten, kunde emellertid

denna tid, ehuru visserligen i och för sig ganska lång, icke vara tillräcklig

för att hovrättens alla ledamöter skulle kunna erhålla kännedom

om fiskalsaspiranternas duglighet. Under dessa två år hade nämligen

vederbörande aspirant icke varit indelad till tjänstgöring på alla divisionerna,

och han hade endast i mindre omfattning varit i tillfälle att

i arbetet biträda enstaka ledamöter på de divisioner, å vilka han icke

varit indelad. Faktiskt vore också, att allt emellanåt inträffat, att

fiskalsförordnande meddelats, ehuru ett avsevärt antal ledamöter för

bedömande av den förordnades lämplighet varit hänvisade uteslutande

till vad andra haft att i sådant hänseende förmäla.

Berörda omständighet, sammanställd därmed att en naturlig, för

övrigt av erfarenheten bekräftad obenägenhet förefunnes mot att gäcka

de förhoppningar i avseende å framtida fullmakt å ledamotsbeställning,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

som första fiskalsförordnandet ingivit, måste, enligt justitieombudsmannens

mening, vara av beskaffenhet att kunna menligt inverka på hovrättens

rekrytering.

Om man ock, då ett fiskalsförordnande ju förutsatte, att den förordnades

duglighet vitsordats av åtskilliga ledamöter, i allmänhet fiuge

utgå från att han skulle komma att på ett försvarligt sätt fullgöra sina

åligganden, vore i allt fall den möjligheten naturligtvis icke utesluten,

att en annan, som gått miste om förordnande på den grund, att han

icke kommit i tillfälle att ägna sin arbetskraft åt inflytelserikare ledamöter

och följaktligen icke blivit av dem känd, skulle visat sig vara

vida skickligare och i övrigt lämpligare.

I samma mån som hovrätten tilltagit i omfattning, hade naturligtvis

även för varje särskild ledamot tillfällena att erhålla kännedom

om dugligheten hos häradshövdingarnas vikarier och dessas lämplighet

för domarekallet minskats. Hovrätten kunde följaktligen numera mindre

än tillförne på ett tillfredsställande sätt fylla sin särdeles betydelsefulla

uppgift i avseende å återbesättande av lediga häradshövdingämbeten,

likasom risken att alldeles olämpliga personer erhölle upprepade förordnanden

att förvalta dessa viktiga ämbeten blivit ökad. Att detta förhållande

kunde innebära fara för rättsskipningen i dess helhet, syntes

justitieombudsmannen ligga i öppen dag.

I detta sammanhang erinrades därom, att enligt hovrättens arbetsordning

endast två divisioner deltoge i behandling av frågor om tjänstledighet

för underdomare och om förordnande att förvalta underdomares

ämbeten. Denna anordning, såsom nödfallsutväg tvivelsutan lämplig,

måste anses utgöra ett talande bevis för, att hovrätten med dess nuvarande

omfattning vore så stor, att den icke kunde såsom sig borde

fullgöra alla sina åligganden. I enahanda avseende kunde ock åberopas

det stadgande i arbetsordningen, enligt vilket presidenten bemyndigats

att från deltagande i plenisammanträden befria ledamöter å division,

som handlade uteslutande vädjade och instämda mål.

Beträffande de olägenheter, hovrättens nuvarande storlek medförde,

erinrades slutligen, att den ledande och övervakande verksamhet, som

enligt hovrätternas arbetsordning tillkomme presidenterna, omöjligen

kunde bliva till så stor nytta, som avsetts, då, såsom fallet vore i fråga

om Svea hovrätt, det gällde att leda och övervaka arbete, som skulle

utföras av ett hundratal ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän.

Av de skäl, som andragits för en hovrätts upprättande i Norrland,

hade Svea hovrätt i sitt utlåtande till bemötande upptagit jämväl det

att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammanfatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom övriga

delar av landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode, sålunda

finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild

karaktär, i följd varav för deras bedömande fordrades en djupare inblick

i och kännedom om de norrländska förhållandena.

Emot vad hovrätten i nämnda hänseende anfört anmärkte justitieombudsmannen

följande.

De inom Norrland uppkommande rättstvister, som kunde hava en

säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär,

vore ingalunda inskränkta till de av hovrätten angivna slag av mål. I

jämbredd med Norrlands storartade uppsving på åtskilliga områden hade

där undan för undan uppkommit komplicerade rättsförhållanden, till

vilka man i allmänhet icke funne motsvarighet inom övriga delar av

vårt land. Den särskilda lagstiftning för Norrland, som under senare

tider ansetts erforderlig, syntes för övrigt i och för sig vara ett tillfyllestgörande

bevis för, att förhållandena där i mångt och mycket vore

av säregen art.

Att en del av de för Norrland typiska rättegångsmålen förekomme

även i Dalarna, ukasom, fastän i mindre män, uti Värmland, vore väl

sant. Men denna omständighet kunde tydligen desto mindre åberopas

såsom skäl mot inrättande av en särskild hovrätt för de nordligaste

delarna av riket, som inom Dalarna och Värmland någon önskan icke

försports och rimligen ej heller syntes kunna förefinnas om dessa landskaps

utsöndring från Svea hovrätts jurisdiktionsområde, dit de genom

sitt läge och sina förhållanden i övrigt naturligen hörde.

Utan tvivel förvärvade hovrättens ledamöter med tiden en ganska

god förtiogenhet med de speciella norr!andsmålen. Men såsom liggande

i sakens egen natur borde det å andra sidan icke kunna utgöra föremål

för bestridande, att en synnerligen beaktansvärd fördel i avseende å

dessa måls materiella prövning skulle vinnas därigenom, att avgörandet

av desamma bleve överlämnat åt domare, som levde och verkade mitt

i de förhållanden, ur vilka tvisterna uppkommit.

Riktigt kunde möjligen såsom hovrätten anmärkt vara, att de

svårigheter, som för närvarande mötte vid avgörande av norrlandsmålen,

merendels härrörde därav, att handläggningen vid underrätten vore

bristfällig, i det protokollen icke lämnade upplysning om alla de faktiska

omständigheter, som kunde vara av vikt vid målens bedömande;

och naturligtvis kunde icke erfarenhet i allmänhet om mål av dylikt

slag ersätta vad i berörda avseende bruste. Hovrätten hade emellertid

i detta avseende gatt vid sidan om sakens kärna. Med otillfredsställande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

protokollsföring vid underrätten riskerade man givetvis alltid ett materiellt

otillfredsställande domslut i hovrätten. Man måste äga utgå från,

att underrättens protokoll innehölle alla nödiga faktiska upplysningar,

och om denna förutsättning vore för handen, vore det ock uppenbarligen

för rättsskipningen i hovrätten fördelaktigare, om avgörandet

anförtroddes åt ledamöter, som genom vistelse och verksamhet i Norrland

förvärvat djupare inblick i och kännedom om de säregna förhållandena

därstädes, än om avgörandet vore överlämnat åt ledamöter,

vilka om samma förhållanden icke hade annan kunskap än de genom

studier av rättegångshandlingar kunnat förskaffa sig.

Hovrättens uttalande innebure för övrigt ett indirekt erkännande,

att den icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fylla den av sina funktioner

som ginge ut på att vaka över att handhavandet av rättsskipningen

på landet icke anförtroddes åt andra än fullt kompetenta domare;

och det av hovrätten anmärkta förhållandet utgjorde ett skäl för inrättande

av en särskild norrländsk hovrätt, varigenom en bättre uppsikt

över häradshövdingarnas vikarier skulle möjliggöras.

Svea hovrätt hade i sitt utlåtande givit uttryck åt den uppfattning,

att organisationen av en hovrätt i Norrland antagligen icke komme att

synnerligen lång tid bliva beståndande, i det att en reform i rättegångsordningen

syntes förestå, vilken skulle i flera hänseenden betinga helt

andra anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.

_

Denna invändning syntes justitieombudsmannen icke kunna tillmatas

avsevärd betydelse. .

Den påtänkta, av hovrätten antydda reformen hade — anförde

justitieombudsmannen — sedan lång tid tillbaka använts såsom ett bekvämt

vapen av dem, vilka motsatt sig partiella ändringar i avseende

å processförfarandet. Men allt efter som åren gått, hade detta vapen

förlorat sin skärpa. För närvarande kunde ingen förutsäga, när ifrågavarande

reform skulle kunna genomföras. För övrigt ansåg justitieombudsmannen

det vara uppenbart, att just denna reform skulle nödvändiggöra

en särskild överdomstol i Norrland, om ock helt naturligt en

dylik modern domstol i vissa mindre betydelsefulla avseenden, såsom i

fråga om personalens storlek, skulle komma att kräva andra anordningar,

än som under nuvarande förhållanden kunde ifrågasättas. Lagberedningen

hade också i sitt ovan nämnda utlåtande tydligen ansett sig

höra tillstyrka inrättande av en särskild hovrätt för Norrland, alldeles

oavsett om beredningens huvudförslag vunne bifall eller icke.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Justitieombudsmannen upptog slutligen till bemötande vad Svea

hovrätt anfört rörande frågan, huruvida det skulle i längden låta sig

göra att fullt tillfredsställande besätta ett större antal ledamotsplat-ser

inom eu hovrätt i Norrland.

De av hovrätten därvid anförda skäl mot inrättandet av dylik

överdomstol kunde, enligt justitieombudsmannens mening, uppenbarligen

med ungefär samma befogenhet i huvudsak åberopas lör flyttning av

hovrätterna i Jönköping och Kristianstad till Stockholm. Svea hovrätt

hade visserligen i avseende å personalens rekrytering ett visst företräde

framför de övriga hovrätterna på grund av sin förläggning. Men justitieombudsmannen

höll före, att ingen opartisk kunde påstå, att berörda

omständighet haft den verkan, att Svea hovrätt i allmänhet lyckats förvärva

sig kunnigare, skickligare eller i övrigt lämpligare ledamöter än

någon av de andra hovrätterna. Och likasom det dittills icke mött

någon svårighet för Göta hovrätt eller för hovrätten över Skåne och

Blekinge att erhålla dugliga ledamöter, syntes man ej heller böra hysa

farhågor för att svårighet därutinnan skulle uppstå för en hovrätt i

Norrland. Med erfarenhet om den kärlek och det intresse, varmed de,

som fötts och fostrats i Norrland, städse omfattade denna landsdel,

syntes man fastmera vara berättigad till antagande, att en till en norrländsk

stad förlagd hovrätt i sinom tid med lätthet skulle kunna rekryteras

uteslutande med norrländska jurister. Den tid, då Norrland ansåges

för en obygd, vore för övrigt förbi; och det vore numera icke

förbundet med några vanskligheter att få därstädes ledigblivna eller

nyinrättade platser på andra av statsförvaltningens områden besatta med

personer, som i nit och skicklighet gott kunde mäta sig med sina kolleger

i södra delarna av riket.

Då det för de särskilda ledamöterna i en liten hovrätt tydligen

vore lättare att inhämta kännedom om dugligheten hos de därstädes

tjänstgörande extra tjänstemännen, än vad förhållandet vore i Svea hovrätt

med dess stora omfattning, borde också prövotiden för dem, som i

en eventuell norrländsk hovrätt önskade erhålla befordran till fiskal,

bliva av relativt kort varaktighet. Vunnes icke sådan befordran, borde

det därför enligt justitieombudsmannens mening — alldeles bortsett från

det gagn, som den extra tjänstemannen i sin blivande verksamhet måste

hava av den juridiska erfarenhet samt den vana vid ordning, han under

sin tjänstgöring i hovrätten förvärvat — i allmänhet icke kunna bliva

tal om flera års förspilld tid.

Om en särskild hovrätt för Norrland bleve inrättad, komme naturligtvis

för de yngre mera framstående ledamöterna tid efter annan tillBihang

till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. _ 2 avd. 3 höft. (Nr 6.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

fallen att erbjudas till befordran och därmed förenad förflyttning till

annan plats, särskilt Stockholm; och man hade säkerligen icke anledning

att antaga, att de synnerligen ofta skulle lämna dessa tillfällen obesragmade.

Men motsvarande hade förhållandet städse varit med ledamöterna

i Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, och vad

anginge ledamöterna i Svea hovrätt, som även utan befordran utom

verket vore i åtnjutande av den utav många så högt uppskattade förmånen

att få bo i huvudstaden, hade desamma i minst lika stor utsträckning

som sina kolleger i de sydligare hovrätterna mottagit förordnanden

såsom revisionssekreterare eller inom den högre administrationen

in. in.; för det dåvarande förvaltades av ifrågavarande anledning

ej mindre än tretton av Svea hovrätts assessorsämbeten av vikarier.

Detta oaktat syntes''icke med fog kunna bestridas, att hovrätterna allt

hitintills i stort sett på ett fullt nöjaktigt sätt fyllt sin uppgift i avseende

å rättsskipningen. Åven de därutinnan av Svea hovrätt beträffande

en norrländsk hovrätt uttalade farhågor syntes sålunda ogrundade.

I detta sammanhang fäste justitieombudsmannen uppmärksamheten

å ett annat förhållande, som enligt hans mening kunde hava en avsevärd

betydelse i fråga om ett rättvist befordringsväsen inom hovrätterna.

Dittills hade det varit en undantagslös regel, att en ledigvorden hovrättsrådsbefattning

inom en hovrätt blivit besatt med äldste assessorn

i samma hovrätt. Då konjunkturerna i de skilda hovrätterna tydligen

kunde i följd av särskilda omständigheter vara väsentligen olika, hade

på grund av nämnda praxis ej sällan inträffat, att till hovrättsråd utnämnts

en assessor, som varit ej obetydligt yngre än åtskilliga av

assessorerna i de övriga hovrätterna. Ofta hade väl dessa assessorer själva

ej önskat förflyttning, något varom de i allt fall icke blivit tillfrågade,

men att åtminstone under senare tider motsatsen också ägt rum, hade

justitieombudsmannen sig bekant. Vad sålunda yttrats om hovrättsrådsbefattning

gällde ock i viss mån om assessorstjänst, vilken ju dock en

var kompetent, som önskade ifrågakomma, ägde att i stadgad ordningsöka.

Ytterst sällan om ens någonsin torde det dock hava hänt, att en

assessorstjänst sökts av fiskaler i annan hovrätt. Och i åtskilliga fall

hade säkerligen denna underlåtenhet haft sin grund uteslutande däri,

att vederbörande varit övertygade om orubbligheten av förenämnda

praxis, enligt vilken en var av hovrätterna betraktades såsom ett från

de övriga fullständigt avskilt område.

Justitieombudsmannen antog, att ifrågavarande praxis saknade all

motsvarighet^ Av densamma lede för övrigt icke endast enskilda personer.

Det läge nämligen i sakens egen natur, att, om skälig utjäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansätta stats- och första lag utskottets utlåtande Nr 0. 1!)

ning mellan hovrätterna icke voro att förvänta, den hovrätt, som för

tillfället hade att bjuda på dåliga befordringsutsikter, (inge mindre tillfälle

till urval vid förordnanden, som inom hovrätten yppades, och följaktligen

även vore utsatt för risken att i framtiden bliva till sin sammansättning

försvagad.

På nyssberörda förhållande hade justitieombudsmannen ansett sig

böra ingå av den orsak, att, om en särskild hovrätt för de nordligaste

delarna av riket bleve inrättad, denna till en början antagligen komme

att hava relativt unga ledamöter och andra tjänstemän och följaktligen

vara försatt i ogynnsamt läge i avseende å möjligheter för extra tjänstemän

till befordran.

Under senare tider hade — anförde justitieombudsmannen — för

Norrlands vidkommande antagits eller väckts förslag om åtskilliga nödiga

eller nyttiga lagar, vilka emellertid icke mötts med gillande av alla

dess invånare. Genom inrättande av den ifrågasatta hovrätten skulle

man tillmötesgå alla samhällsklassers önskningar. Och att en dylik

anordning skulle vara Norrland till gagn, syntes ovedersägligt. Gent

emot dem, som derutinnan vore av annan uppfattning och förmenade,

att inrättandet av en norrländsk hovrätt vore av verkligt intresse allenast

för den stad, där den bleve förlagd, framställde justitieombudsmannen

det spörsmålet, om de trodde, att en ifrågasatt indragning av Göta hovrätt

eller av hovrätten över Skåne och Blekinge icke skulle röna motstånd

från annat håll än Jönköping eller Kristianstad.

Sedan löneregleringskommittén till behandling upptagit trågan om

reglering av löneförhållandena m. m. vid rikets hovrätter, överlämnades

den 30 januari 1908 jämväl frågan om inrättandet av en norrländsk hovrätt

till kommittén, i vars behandling av ärendet efter Kungl. Maj:ts

förordnande deltog en representant för Svea hovrätt, hovrättsrådet J.

Lagerbielke.

I sitt den 16 juli 1908 avgivna utlåtande nr XIV sid. 147 ff. anslöt

sig kommittén beträffande den farhåga, som uttalats därom, att genom

Svea hovrätts storlek enheten i rättsskipningen på hovrättens olika

divisioner kunde äventyras, utan tvekan till den av Svea hovrätt i dess

utlåtande den 20 december 1905 hävdade meningen, att enhet i rättsskipningen

bättre främjas med bibehållande av hovrättens nuvarande

divisioner på samma ort.

Från vissa håll hade ock, fortsatte kommittén, uttryckts farhåga,

att en hovrätt, bestående av ett så stort antal divisioner som Svea hovrätt,

icke skulle kunna äga tillräcklig kännedom om de personer, som

Lönereglering

skommittén

1908.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

strävade efter att vinna fast anställning i verket, och således ej skulle

kunna göra ett riktigt och rättvist urval bland de sökande. I detta

avseende ville kommittén erinra, att den tid, under vilken den extra

ordinarie tjänstemannen hade att tjänstgöra i hovrätten, innan fråga

uppstode om erhållande av ett första förordnande såsom fiskal, plägat,

enligt vad i hovrättens ovanberörda utlåtande uppgivits, uppgå till minst

2 år, ofta nog till 3 år och däröver, vilken tid dock, såsom av justitieombudsmannen

framhållits, något förkortats, sedan hovrättens yttrande

avgavs.

Det syntes emellertid kommittén, som om sistnämnda förhållande

ej behövde medföra, att ett färre antal ledamöter än förut bleve i tillfälle

att erhålla kännedom om vederbörandes duglighet. I samma mån

nämligen som en minskning inträtt i antalet av dem, som eftersträvade

fiskalsförordnanden, hade, enligt kommitténs uppfattning, möjligheten för

dessa ökats att kunna samtidigt tjänstgöra på olika divisioner och såmedelst

komma i tillfälle att i arbetet biträda ett större antal ledamöter.

Kommittén hade sig även bekant, att så varit förhållandet under de

senaste åren; och det ville därför synas kommittén,. som om, även med

eu förkortad tjänstgöringstid för erhållande av fiskalsförordnande, behörig

ledning borde kunna vinnas för bedömande av sökandes större

eller mindre duglighet. Under alla förhållanden torde väl alltid minst

ett lika stort antal ledamöter i Svea hovrätt som i de mindre hovrätterna

komma att äga personlig kännedom om skickligheten hos dem,

som sökte dylikt förordnande.

De nu i nämnda hänseenden uttalade farhågorna med avseende å

Svea hovrätts storlek som ämbetsverk syntes kommittén sålunda icke

påkalla hovrättens uppdelning i två överdomstolar. Om så ansåges böra

ske, torde fördenskull behovet och lämpligheten därav vara att söka i

andra förhållanden. I sådant avseende erinrade kommittén, hurusom

ofta anförts, att på grund av de stora avstånden mellan de norrländska

orterna och huvudstaden de rättssökande skulle åsamkas olägenheter

och dryga kostnader vid målens utförande i Svea hovrätt, varjämte

svårigheter skulle föreligga att anordna förhör med parter eller vittnen

inför hovrätten.

I anslutning till vad Svea hovrätt i sitt berörda utlåtande härutinnan

andragit, hölle kommittén emellertid före, att förmånen för de rättssökande

med inrättandet av en särskild hovrätt i Norrland torde bliva inskränkt

till huvudsakligen dem, som bodde i den stad, där hovrätten bleve förlagd,

och denna stads närmaste grannskap. Av huru ringa betydelse

denna förmån i övrigt skulle bliva, framginge redan vid betraktande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Sammansatta stats- och första lay utskottets utlåtande Nr (i.

av Norrlands ofantliga utsträckning. Så länge rättegångsförfarandet i

hovrätt vore i huvudsak skriftligt, vore pied nuvarande postförbindelser

avståndet till vederbörande hovrätt i allmänhet för parter av jämförelsevis

underordnad betydelse. Fördelen för de rättssökande att bland de

rättsbildade advokater, som funnes i huvudstaden, kunna vinna biträde

för talans fullföljd såväl i hovrätten som sedermera vid behov hos Kungl.

Maj:t torde däremot vara synnerligen beaktansvärd.

Att intresset för inrättandet av en särskild hovrätt för Norrland

vore stort i den stad och närmaste ort däromkring, vilkas invånare

trodde sig hava utsikt att få eu dylik hovrätt förlagd dit, vore ju uppenbart,

men att förevarande fråga skulle vara en hela Norrland eller

större delen därav omfattande angelägenhet av synnerligen stor betydelse,

tilläte sig kommittén draga i tvivelsmål. Från nationella och kulturella

synpunkter borde denna fråga lämpligen ej betraktas.

Ur nu berörda förhållanden syntes fördenskull övertygande skäl

icke heller kunna hämtas för den ifrågasatta delningen av Svea hovrätt;

och kommittén höll före, att i en vid 1908 års riksdag inträffad omständighet

ett ganska starkt talande skäl framkommit emot att för närvarande

inrätta en ny hovrätt. Kommittén syftade härvid på den omständighet,

att frågan om en modernare processordning, som länge stått

på dagordningen i vårt land, kunde anses hava ryckt ett stort steg

framåt därigenom, att chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, att

berörda fråga skulle inom en snar framtid bliva föremål för utredning.

I vilken riktning processreformen beträffande mellaninstansen komme

att gå, kunde ännu ej förutsägas, lika litet som de lämpligaste

förläggningsorterna för sådana domstolar på förhand kunde bestämmas.

Att emellertid under så beskaffade förhållanden för närvarande besluta

inrättande av en hovrätt i Norrland, vars organisation, sådan den under

nuvarande ordning kunde varda bestämd, med stor sannolikhet ej komme

att under synnerligen lång tid bliva beståndande, ansåge kommittén ej

välbetänkt. Det kunde jämväl befaras, att den plats, å vilken lokal fölen

norrländsk hovrätt med stora kostnader bleve uppförd, i en ej avlägsen

framtid komme att visa sig såsom olämplig förläggningsort för

en överdomstol, samt att, i sammanhang med de förändringar i organisation

och verksamhetsområden, som processreformens genomförande

torde medföra, en delning av den nu ifrågasatta hovrätten och dess

arkiv finge verkställas.

En annan omständighet, som vid avgörandet av föreliggande fråga

ej kunde lämnas utan beaktande, vore rekryteringen av hovrätternas

personal. Ehuru antagas borde, att med de förhöjda avlöningar,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

som kommittén föresloge, de största svårigheterna i avseende å rekryteringen

inom de i landsorten förlagda hovrätterna skulle komma att

hävas, delade kommittén dock i huvudsak Svea hovrätts i dess oftaberörda

utlåtande gjorda uttalanden om den större lättheten att vid en

stor hovrätt i huvudstaden kunna draga till sig största antalet dugande

extra ordinarie tjänstemän.

Om nu än, enligt kommitténs förmenande, några särskilda olägenheter

i avseende å rättsskipningens utövande ej kunde härledas

från Svea hovrätts storlek som ämbetsverk, och ej heller i övrigt från

ovan berörda synpunkter sett en särskild hovrätt för de norra delarna

av riket syntes erforderlig, ville kommittén dock ej bestrida, att vid

frågans skärskådande andra omständigheter blivit framdragna eller eljest

kunde anföras, som gjorde, att förändringar i de bestående förhållandena

måhända kunde anses i viss mån berättigade.

En av hovrätternas huvudsakliga uppgifter vore att hålla uppsikt

över underdomstolarna. Väl torde, såsom redan antytts, hovrätts verksamhet

i detta hänseende endast i undantagsfall kunna komma att utövas

genom inspektioner, men ju mindre omfattning en hovrätt hade,

desto oftare finge den enskilde ledamoten tillfälle att pröva mål från

samma domsaga och därigenom bilda sig ett omdöme om rättsskipningens

allmänna tillstånd inom domsagan. Av vikt vore ju ock för hovrättens

särskilda ledamöter att erhålla personlig erfarenhet om dugligheten

hos underdomarnas vikarier och dessas lämplighet för domarekallet,

och naturligt vore, att svårigheten i nämnda hänseende växte, i samma

mån som verket tilltoge i omfattning. Svea hovrätt hade sökt att

minska verkningarna därav genom att utverka sådan ändring i arbetsordningen,

att åt presidenten och två av hovrättens divisioner uppdragits

avgörandet av frågor om underdomares ledighet och om förordnande av

deras vikarier.

En sådan anordning kunde dock ej ‘i längden anses tillfredsställande.

Med den omfattning hovrätten hade, kunde det nämligen

understundom inträffa, att prövning av fullföljda mål till större antal

från samma domsaga komtue att tillfalla någon av de divisioner, som

under löpande arbetsåret ej deltoge i handläggningen av nyssberörda

ärenden. Vid uppkommen fråga om en föreslagen vikaries lämplighet

till erhållande av fortsatt förordnande kunde alltså ett värdefullt material

vara undandraget de ledamöters kännedom, som hade att avgöra denna

fråga och för dess rätta bedömande behövt hava tillgång därav.

Från anhängarna av eu särskild norrländsk hovrätt hade därjämte

blivit anfört, att inom en dylik hovrätt skulle, till rättsskipningens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr (i. 215

fromma, kunna koncentreras en noggrannare och djupare kunskap om

de för Norrland speciella förhållandena, och att för prövningen av de

speciella norrlandsmålen det sålunda skulle vara en mycket stor fördel,

om avgörandet överlämnades åt domare, som levde och verkade mitt i

de förhållanden, ur vilka tvisterna uppkommit. Vad i sistnämnda hänseende

anförts innebure visserligen, enligt kommitténs åsikt, en betydlig

överdrift, men det torde dock få anses vara till gagn för rättsskipningen,

att vissa hovrättsledamöter genom att en längre tid syssla uteslutande

med tvistemål från Norrland vunne en speciell utbildning för bedömande

av dylika mål, som nog ej sällan ägde sin säregna karaktär. Vad nu

sagts om tvistemål torde däremot icke äga tillämplighet på övriga norrländska

mål, som i hovrätt förekomme till avdömande. Dessa kunde

nämligen i allmänhet icke sägas i väsentlig grad skilja sig från sådana

mål från övriga landskap under Svea hovrätts domvärjo.

För avhjälpande av de nu antydda olägenheterna syntes det kommittén

ingalunda nödvändigt att tillgripa en så vittgående och kostbar

åtgärd som inrättandet av eu ny hovrätt i Norrland, utan borde dessa

olägenheter kunna undanröjas eller åtminstone i betydlig mån inskränkas

genom vidtagande av särskilda anordningar inom Svea hovrätt.

Kommittén hade i sådant hänseende ansett, att åt vissa divisioner

i Svea hovrätt skulle kunna uppdragas att i främsta rummet handlägga

norrländska tvistemål samt frågor om norrländska underdoraares ledighet

och förordnande av deras vikarier. Frånsett tvistemål samt ärenden om

ledighet för underdomare och förordnande av deras vikarier, skulle

dessa divisioner lika med övriga divisioner i hovrätten deltaga i behandling

av andra mål och ärenden. Det skulle ankomma på presidenten

att tillse, att de ledamöter, som kuude anses äga största erfarenheten

beträffande de speciella norrlandsmålen, också i främsta rummet bleve

indelade på de divisioner, som finge åt sig uppdraget att behandla

dessa mål. Området för dessa divisioners verksamhet borde emellertid,

enligt kommitténs mening, begränsas till Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län.

Berörda av löneregleringskommittén förordade system blev sedermera

genomfört och fungerar allt fortfarande. Av hovrättens åtta ordinarie

divisioner bilda sålunda fem första huvudavdelningen, som har att

handlägga mål och ärenden från Stockholms stad samt Stockholms,

Uppsala, Södermanlands, Gottlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs och Gävleborgs län. Tre divisioner bilda andra huvudavdelningen

som, med undantag av vissa specialmål, har att handlägga

Svea hovrätte

nuvarande

organisation.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

mål och ärenden från Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län. Den hovrätten tillkommande uppsikt, över rättsskipningen

i underdomstolarna utövar vardera huvudavdelningen inom sitt

sålunda bestämda område. Dessutom är sedan den 1 januari innevarande

åj i verksamhet en nionde, extra division, vilken behandlar vädjade mål

tillhörande första huvudavdelningen.

År 1918 utarbetades inom justitiedepartementet ett utkast till lag om

offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt. När de för utredning angående

vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar m. m. tillkallade sakkunniga

under ordförandeskap av numera justitierådet Gustaf Appelberg

hade att yttra sig över nämnda lagutkast (Betänkande angående vissa

ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden m. in. 1918

sid. 141), framhöllo de, att om förslaget .skulle verka effektivt i det

syfte det avsåge att främja, det torde visa sig nödvändigt att dela upp

de båda större hovrätterna i flera, så att var och en av dem finge en

mindre omfångsrik domvärjo, en reform, »vars genomförande väl torde

vara påkallat även av andra skäl».

Nämnda lagutkast och i samband därmed offentligen gjorda uttalanden

föranledde en livlig rörelse i hela Norrland för realiserandet

av det gamla önskemålet om en norrländsk hovrätt. Från stadsfullmäktige

i eft flertal av Norrlands städer inkommo till Kungl. Maj:t anbud

om upplåtande av tomt eller av provisorisk hovrättsbyggnad och

andra förmåner — exempelvis garanterande av bostadslägenheter åt en

blivande hovrätts ledamöter och tjänstemän — för den händelse hovrätten

bleve förlagd till vederbörande ort.

Under framhållande att en delning av Svea hovrätt befunnits önskvärd

ur två olika synpunkter anföra motionärerna följande: »Den ena

gruppen av skäl, som åberopats för delningen, hänför sig därtill att

hovrätten svällt ut till eu institution av sådan storlek, att densamma

svårligen kan tillfredsställande administreras. Det är icke möjligt för

hovrätten att vinna erforderlig personkännedom vare sig beträffande

de under hovrätten lydande domsagorna eller beträffande de unga

jurister, vilka söka befordran inom hovrätten. Härigenom kan lätt

rättsskipningen komma att lida bland annat på det sätt, att olämpliga

personer kunna erhålla förordnande såsom vikarier för häradshövdingarna

liksom ock för horättsledamöterna själva. Vid tidigare tillfällen, då frågan

om inrättande av en norrländsk hovrätt varit föremal för riksdagens

prövning, bär det kunnat invändas, att det ständiga behovet av. en

sjunde eller åttonde division ej varit fulltygat. Härom råder nu icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr ti. 25

längre någon tvist, sedan t. o. in. en nionde division börjat träda i

verksamhet.

Av Svea hovrätts oproportionerliga storlek måste hela jurisdiktionsområdet

mer eller mindre komma att lida. Av större betydelse för de

nordligaste länen är den andra gruppen av skäl, som åberopats för delningen.

Rättsskipningen i dessa avlägsna bygder måste uppenbarligen

komma att lida av det oerhörda avståndet till överdomstolen och dennas

bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. Vad härom

anförts i bland annat Nya lagberedningens ovan citerade betänkande,

i de tidigare inom riksdagen väckta motionerna, i sammansatta statsoch

lagutskottets utlåtande 1904 och i justitieombudsmannens framställning

1907 är så uttömmande, att det icke kan behöva närmare utvecklas.

Ännu ett vittnesbörd i samma riktning må emellertid här åberopas.

Presidenten i Vasa hovrätt, Finlands förre justitieminister Karl Söderholm,

har i eu tidskrift (Svensk juristtidning 1920 s. 302) till svar på

redaktionens förfrågan, huruvida man i Finland, som redan hade en

hovrätt i Åbo, på Gävles breddgrad, funnit en så nordlig hovrätt som

den i Vasa, i jämnhöjd med Örnsköldsvik, vara ändamålsenlig och

under nuvarande skriftliga hovrättsprocedur av ett verkligt behov

påkallad, i en artikel med rubrik »Finlands norrländska hovrätt» starkt

betonat vikten av att de områden, om vilka hovrätterna skola handha

rättsvården, icke äro alltför vidsträckta, samt vitsordat, att han vid

tjänstgöringen i Vasa hovrätt ej kunnat se annat än fördelar därav,

att hovrätten för norra Finland förlagts till Österbotten. Herr Söderholm

fortsätter: ’I Finland har det varit regel att hovrätterna rekryteras

med personer, vilkas hembygd befinner sig inom respektive hovrätters

domkrets och som vid underrätterna där vunnit sin praktiska domarutbildning.

I följd därav har ock inom Vasa hovrätt kännedomen om

folklynne och sedvänjor i landets nordliga delar varit väl företrädd,

vilket uppenbarligen varit en vinning för lagskipningen. Ty förmår

domaren ej taga hänsyn till ortssedvänjor, även där de ej äro direkt

rättsbildande, träffar han ofta nog ej det konkret rätta. Domen uppbäres

ej av parternas rättsmedvetande, och rättsskipningen som sådan

tillvinner sig ej förtroende, särskilt hos en befolkning med så utpräglade

särdrag som den österbottniska. Om förhållandena i Österbotten redan

i åtskilligt avvika från vad i södra Finland råder på motsvarande områden,

så gäller detta i ännu högre grad landets allra nordligaste delar.

De ofantliga avstånden och bristen på kommunikationer i Lappland

inverka i många hänseenden gestaltande på livet där och särskilt på

priset på arbete och andra förmögenhetsvärden, vadan de uppskattningar

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 2 avd. 3 höft. (Nr 6.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

av dylikt, även överrätt ofta har att verkställa, utan erfarenhet omförhållandena

kunna bli mycket missvisande. Men enkannerligen har renskötseln

skapat en hel del rättsliga egendomligheter och jämväl föranlett

utfärdandet i förvaltningsväg av ortsstatuter, vilkas giltighet väl kan i

vissa delar ifrågasättas, men de där av befolkningen av gammalt tillerkänts

giltighet och därför av domstolarna i stor utsträckning beaktas.

Slutligen må ännu antydas, att fiskerätten i de stora älvarna i landets

nordliga delar och vid deras utlopp företer vissa egendomligheter.’

Allt vad som sålunda anförts äger motsvarande tillämpning i fråga om

det svenska Norrland.

Av de mot förläggandet av en hovrätt till Norrland anförda skälen

hava Svea hovrätts uttalade farhågor för att en norrländsk hovrätt icke

skulle kunna tillfredsställande rekryteras jämväl på ett övertygande sätt

bemötts av justitieombudsmannen. För den blivande hovrättens första

uppsättning behöver ingen oro hysas, i det att erforderligt antal av

hovrättens yngre ledamöter äro skyldiga att underkasta sig transport till

Norrland. Sedan hovrätten väl vunnit fast fot å sin nya förläggningsort,

kommer dess minskade omfång att öka dess personkännedom bland

de unga aspiranterna på domarbanan. De dugligaste av dessa kunna

då lättare förmås att söka inträde i hovrätten. Men även från sydligare

orter kunna dugliga aspiranter förväntas, lockade av de otvivelaktigt

snabbare befordringsmöjligheterna inom den nordliga hovrätten och de

förmåner, som givetvis måste komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland

och vilka en dit förlagd överdomstol kan bevaka på ett helt annat

sätt än en för hela Svealand och Norrland gemensam, till Stockholm

förlagd hovrätt.

Mot tanken att nu verkställa en delning av Svea hovrätt torde i

själva verket med ett visst sken av berättigande allenast ett enda skäl

kunna åberopas, nämligen den pågående utredningen angående rättegångsreformen.

Frågan, i vad män nödiga och nyttiga reformer på

domstolsväsendets område böra anstå i avbidan på en reform, som i

alla händelser icke kan hava trätt i kraft inom det närmaste decenniet,

skall icke här upptagas till principiellt dryftande. Här må blott erinras

om att förra årets riksdag beslöt delning av två stora domsagor, ehuru

det vitsordades, att rättegångsreformen torde komma att sträva efter

att skapa så stora domsområden som möjligt för de blivande underrätterna.

När det nu återigen gäller delning av Svea hovrätt, saknas

varje anledning att antaga, att en dylik åtgärd skulle stå i strid med

de framtida utvecklingslinjerna. Ett ersättande av den skriftliga och

hemliga hovrättsproceduren med ett offentligt och muntligt förfarande,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Summamatta stats- och första la a utskottets utlåtande Nr ti. 27

måste ju, såsom ovan framhållits, leda till att de blivande överdomstolarna

måste .göras lättare tillgängliga för den rättssökande allmänheten

än de nuvarande fåtaliga hovrätterna. Det måste därför antagas, att

allra minst en hovrätt kommer att förläggas till de fyra nordligaste

länen, sannolikt två. Bleve redan nu en hovrätt förlagd dit upp, skull»

detta alltså icke på minsta sätt stå i vägen för genomförandet av en

ny domstolsorganisation.

Allenast i ett avseende torde hänsyn till rättegångsreformen böra

ålägga en viss återhållsamhet. Det torde icke vara lämpligt att nu gå

i författning om en dyrbar nybyggnad för en norrländsk hovrätt, då

man icke med säkerhet känner, vare sig vilka krav en ny rättegångsordning

kan komma att ställa på inredningen av en överrättsbyggnad

eller för hur stort antal avdelningar en dylik byggnad kan behöva

inredas å den ort, dit det skulle befinnas lämpligt att nu förlägga en

hovrätt. Man synes därför böra tillse, att den blivande norrländska

hovrätten tills vidare mera provisoriskt inrymmes i någon redan befintlig,

för ändamålet lämplig byggnad. Härigenom skulle också vinnas, att

hovrätten skulle kunna träda i verksamhet snabbare än om för dess

räkning en nybyggnad skulle uppföras.

I enlighet med den av Svea hovrätt uttalade meningen torde en

ny hovrätt för de nordligaste delarna av riket böra omfatta Norrbottens,

Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt å Svea hovrätts

norr!andsavdelning vunnen erfarenhet giva norrlandsmålen full

sysselsättning åt två divisioner, varjämte en tredje division delvis kan

sysselsättas därmed. Hovrättens ordinarie sammansättning torde därför

icke böra göras större än två divisioner eller samma storlek som den

skånska hovrättens, men torde såsom ''regel härutöver ett par extra

ledamöter böra tjänstgöra för förhindrande av uppkomsten av för stora

balanser. Till en början torde måhända tre divisioner böra fungera för

bortarbetande av redan förefintlig balans. En blivande hovrättsbyggnad

borde därför vara så rymlig, att plats kunde beredas för tre divisioner.

Genom redan föreliggande anbud från olika norrländska städer torde

vara sörjt för att det sålunda förefintliga lokalbehovet utan avsevärd

kostnad för staten kan bliva fyllt.

Undertecknade hava hyst tvekan, huruvida med hänsyn till de

föreliggande skälen för Svea hovrätts delning anledning vore att bifalla

den kungl. propositionen om anslag till den extra, nionde divisionen i

samma hovrätt, men hava, då den rättssökande allmänheten skulle bliva

lidande av ett ‘uppskov med åtgärder för avarbetande av den stora nu

förefintliga balansen oavgjorda mål, stannat för att beträffande nämnda

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

Processkommissionen.

anslagskrav ej göra något yrkande ytan allenast föreslå skrivelse till

Kungl. Magt med begäran om inrättandet av en norrländsk hovrätt.

Då förevarande föreliggande fråga, såsom av den lämnade historiken

framgår, redan föreligger i ett särdeles utrett skick, bör dylikt förslag

kunna framläggas redan vid 1922 års riksdag och den norrländska

hovrätten träda i funktion med ingången av år 1923.»

Motionerna hava, efter framställning av utskottet till vederbörande

statsråd, av Kungl. Magt remitterats till processkommissionen för avgivande

av yttrande. I sitt den 3 maj 1921 avgivna utlåtande yttrar

processkommissionen följande:

»Processkommissionen, som anser det tillkomma sig att avgiva

yttrande allenast beträffande frågan huruvida ur synpunkten av en

blivande rättegångsreform hinder kan anses möta för den ifrågasatta

åtgärden, torde till en början böra lämna några antydningar om huvuddragen

i en blivande reform, sådan kommissionen tänker sig den, särskilt

vad beträffar domstolsorganisationen. Enligt kommissionens'' uppfattning

böra domstolarna liksom nu vara fördelade i tre instanser: underrätter,

överrätter och en högsta domstol. Overrätterna skulle liksom för närvarande

vara sammansatt av flera juridiskt bildade ledamöter, dock att

i vissa fall nämnd skalle taga säte i domstolen. I allmänhet skulle

målen, oberoende av art och beskaffenhet, i första instans handläggas

vid underrätt. Under övervägande är dock att dels medgiva parterna

att i civilmål i viss utsträckning överenskomma om måls upptagande

vid överrätt såsom första instans, dels låta vissa brottmål upptagas vid

överrätt såsom första domstol. Från underrätt till överrätt skulle fullständig

appell kunna äga rum; och vid överrätterna skulle liksom vid

underrätterna i största möjliga omfattning tillämpas grundsatserna om

offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Till högsta

domstolen skulle i allmänhet allenast rättsfrågan kunna fullföljas.

Det rättegångsförfarande, som sålunda skulle användas i överrätterna,

betingar med nödvändighet, att de nuvarande överrätterna uppdelas

på ett större antal sådana. Enligt eu i kommissionen uppgjord

provisorisk indelningsplan, som emellertid måste underkastas ytterligare

prövning, skulle de bliva nio. Att vid eu sådan uppdelning landets

fyra nordligaste län icke kunna komma att fortfarande förbliva förlagda

under överrätten i Stockholm är uppenbart. Den nämnda provisoriska

planen upptager en överrätt omfattande Västernorrlands och Jämtlands

län och en omfattande Västerbottens och Norrbottens län.

Då sålunda enligt de grunder, processkommissionen anser böra

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 0. 29

följas vid genomförande av en rättegångsreforni, under varje förhållande

måste antagas att åtminstone eu överrätt kommer att bliva förlagd inom

ifrågavarande område, kan hänsynen till en blivande rättegångsreforni

enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för ett bifall

till förslaget om inrättande redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste

länen, därest en sådan utbrytning i övrigt skulle finnas lämplig.

Av vikt är dock att därvid den nya hovrätten förlägges till sådan ort,

som kan förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte fölen

överrätt. Då den inom kommissionen uppgjorda indelningsplanen

endast är provisorisk, är kommissionen icke i stånd att förr än ytterligare

undersökningar ägt rum, avgiva bestämt yttrande var inom ifrågavarande

län överrätt eller överrätter lämpligen böra förläggas. Erinras må ock,

att ett sådant rättegångssätt som det kommissionen tänker sig tager

vida större lokahitrymme i anspråk än hovrätterna med den nuvarande

proceduren behöva. Därest icke en ny hovrätt kan provisoriskt inhysas

i något nu tillgängligt hus utan ny lokal skall byggas, bör därför tillses,

att tillräckligt utrymme erhålles, även efter det en rättegångsreforni

enligt antydda linjer kommit till stånd.»

Som ett huvudsakligt skäl emot inrättandet av en hovrätt för

Norrland har anförts, att, då en allmän reform av vår rättegångsordningför

närvarande är under utarbetande, det ej vore välbetänkt att nu upprätta

en ny hovrätt, vars organisation med stor sannolikhet ej konime

att under synnerligen lång tid bliva beståndande. Detta skäl äger emellertid

ej längre giltighet. Såsom av processkommissionens ovan intagna

yttrande framgår, kan nämligen hänsynen till en blivande rättegångsreform

enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för

inrättandet redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.

En sådan åtgärd tiar, såsom i motionerna framhålles, befunnits

önskvärd, dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande

sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att

rättsskipningen i Norrland komme att lida av det långa avståndet till

överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska

förhållandena. I förstnämnda hänseende framhölls av sammansatta statsoch

lagutskottet vid 1904 års riksdag, att Svea hovrätts personal med

den från och med den 1 oktober 1896 tillkomna sjunde divisionen nått

en omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom

äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet

i rättsskipningen å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde

i verksamhet en åttonde extra division. Denna division blev från och

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 2 avd 3 höft. (Nr 6.) 5

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.

med år 1918 ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en

nionde, extra division.

Att med '' don omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigheter

måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma,

synes utskottet uppenbart. Dessa svårigheter, som påtalades

redan efter sjunde divisionens tillkomst, göra sig givetvis med än större

styrka gällande för det närvarande, då antalet divisioner i hovrätten

ökats till nio. Särskilt vill utskottet framhålla, hurusom den ledande

och övervakande verksamhet, som enligt hovrätternas arbetsordningar

tillkommer presidenterna, i Svea hovrätt blir på grund av det stora antalet

ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i avsevärd mån försvårad,

varjämte hovrättsledamöternas möjlighet att erhålla tillräcklig’ kännedom

om de i hovrätten tjänstgörande aspiranternas duglighet i hög grad

inskränkes.

Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets

mening synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet

saknat anledning ingå på en närmare prövning av de skäl, som i övrigt

anförts till stöd för den i motionerna ifrågasatta åtgärden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning frågan

om inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste

länen samt, efter verkställd utredning, för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan

giva anledning.

Stockholm den 25 maj 1921.

På sammansatta stats- och första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. a1 i texten