Skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
1921-05-25 · 30 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 28 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S1LU 1921:6, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
Dokumentets text
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6''.
1
Nr <».
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1921 kl. 11 f. m.
Sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande (nr 1) i
anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande av en hovrätt för de fyra
nordligaste länen.
Närvarande: herrar Åkerman, Wiklund*, C. G. Ekman*, J. Nilsson i Skottlandshus,
Nilsson i Örebro, K. A. Westman, Rogberg. J. P. Johansson*, Svensson
i Betingetorp och Aarnseth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Uti tvenne likalydande motioner, nr 129 i första kammaren och
nr 223 i andra kammaren, vilka av riksdagen hänvisats till lagutskott
samt, tilldelade första lagutskottet, av sistnämnda utskott hänskjutits
till behandling av sammansatt stats- och första lagutskott, här nedan
kallat utskottet, hava herrar Gustaf Rosén, Fritz Lindqvist, E. A. Enhörning,
0. Bergqvist, L. Tjällgren, J. G. Walles, J. Johansson i Hornsberg,
Henne Öhngren, N. J. F. Almqvist, Johan Johansson, Tväråselet,
Johan Olofsson, A. 0. Frändén, Herman Rogberg, Axel Schotte, Carl
Lindhagen och Paul Hellström i första kammaren samt herrar Ivar
Vennerström, J. Rehn, P. Persson, Trången, N. O. Olsson, Rösta, P. S.
Hedlund, Ad. Wiklund, Carl Sehlin, W. Bäckström, Ant. Wikström,
H. Andersson, Erik Godin, Ludwig Brännström, C. J. Öberg, F. E. Holmner,
Linus Lundström, C. 0. Johansson, Sollefteå, Alfred Lindström i Långnäs,
P. Bergström, Bäckland, Ernst Hage, N. E. Nilsson, J. P. Dahlén, Rob.
Karlsson, C. A. Svensson, Verner Hedlund, Gerh. Strindlund, P. J. EdBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 2 avd. 3 käft. (Nr 6.) 1
2
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
Lagkommitten
1815.
Äldre lagberedningen
1842.
Nya lagberedningen
1884.
berg, Fritz Kaijser, 0. W. Lövgren, Christian Ericson, Ewald Lindmark
och K. Bergström i Högsön i andra kammaren hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Knngl. Maj:t anhålla om utredning rörande inrättande
av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste länen samt vid
1922 års riksdag framlägga det förslag, vartill denna utredning kan
föranleda.
Frågan om delning av Svea hovrätt och inrättande av en särskild
hovrätt för Norrland har sedan länge varit föremål för övervägande.
I lagkommitténs år 1815 avgivna utlåtande föreslogs, att rikets
dåvarande två hovrätter, Svea och Göta, skulle utflyttas till särskilda
orter, och fördelas så, att varje sådan hovrätt i allmänhet skulle utgöras
av allenast en division.
Äldre lagberedningen stannade åter i ett 1842 avgivet utlåtande
i en motsatt uppfattning och föreslog icke någon ökning av det dåvarande
antalet hovrätter. Under mellantiden hade hovrätten över Skåne
och Blekinge inrättats år 1821.
Nya lagberedningen motsatte sig också i sitt 1884 avgivna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning sönderstyckningen
av hovrätterna i en mångfald mindre, men föreslog en ökning av antalet
hovrätter till fem, nämligen förutom nuvarande tre hovrätter en
ny hovrätt för västra Sverige i Göteborg samt en hovrätt i Norrland.
I fråga om den norrländska hovrätten yttrade nya lagberedningen:
»Sedan den äldre lagberedningens första yttrande avgavs, hava i
åtskilliga landsdelar inträtt förändringar i folkmängd, industri och samfärdsel
av den beskaffenhet, att eu förändring även i hovrättsindelningen
synes vara, om ock ej ur processuell synpunkt ovillkorligen
nödig, dock i hög grad praktiskt lämplig och gagnelig. Särskild uppmärksamhet
förtjäna härvid de norrländska landskapen, vilka erhållit
en ständigt växande betydelse, som för ett halvt sekel sedan knappt
kunde förutses. Det beroende i ekonomiskt avseende, vari såväl städer
som landsbygd på den tiden stodo till huvudstaden, har lämnat rum
för en självständigare ställning, och affärsrörelsens centrum är icke lika
uteslutande som förr befintligt i Stockholm. På sådan grund borde
med allt skäl kunna antagas, att övervägande fördelar skulle uppstå
för den löftesrika norrländska bygden, därest även rättsskipningen i
högre instans flyttades närmare affärslivets nya huvudplatser. Ur denna
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr (i. 3
synpunkt föreställer sig beredningen, titt frågan om inrättandet av en
särskild hovrätt för Norrland eller rättare sagt för de nordligaste länen
bör utan uppskov tagas under omprövning.»
Förstärkta lagberedningen biträdde i sitt år 1887 avgivna betänkande
nya lagberedningens förslag i förevarande avseende.
Sedan Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1896 års riksdag
i enlighet med av föregående års riksdag givna anvisningar föreslagit
en överflyttning av en division från Göta till Svea hovrätt, varigenom
divisionsantalet i denna senare skulle ökas tiil sju, föreslogs i två inom
riksdagen väckta motion er, nämligen i motionen nr 24 i första kammaren
av herr A. H. Öländer och i motionen nr 201 i andra kammaren av
herr L. Dahlstedt m. fl., att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, i Skrivelse till Kungl. Magt anhålla,
det Kungl. Magt täcktes efter föregående utredning till en kommande
riksdag göra framställning om beviljande av medel för inrättande i
någon av de norrländska städerna av en särskild hovrätt för Norrland.
Till stöd för dessa framställningar anfördes bland annat, att Svea hovrätts
ökade göromål nästan uteslutande tillförts hovrätten från de norrländska
provinserna, vilkas växande folkmängd och mer och mer utvecklade
näringsliv på senare tider åstadkommit rättstvister i betydligt
större mängd än förut varit fallet; att Norrlands industri och dess därur
uppkomna affärsförhållanden vore av en beskaffenhet, som i mycket
skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom övriga delar av
landet, och de rättstvister, som där uppstode, därigenom också helt
naturligt finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige
skild karaktär, för vars bedömande erfordrades inblick i och kännedom
om de norrländska förhållandena; att, då nu den genom det ökade antalet
mål från Norrland ökade arbetsbördan för Svea hovrätt gjorde en
annan fördelning av hovrätternas arbetskrafter erforderlig, tiden syntes
vara inne att påpeka nu nämnda förhållanden och söka till en början
åtminstone förhindra vidtagande av åtgärder, som, om de också i någon
mån utjämnade denna arbetsbörda, likväl ej undanröjde de anmärkta
olägenheterna i övrigt; att en så stor personal och en så vidlyftig
apparat, som Svea hovrätt genom tillförande till densamma av ytterligare
en division komme att erhålla, skulle icke kunna vara för ändamålet
fullt lämplig, i det formerna bleve för tunga och långsamma,
sammanhållningen slappades, kontrollen försvårades och det så att säga
Förstärkta
lag beredning
en 1887.
189G års
riksdag.
4
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
1904 år t
riksdag.
administrativa arbetet inom hovrätten komme att sakna tillräckliga arbetskrafter,
samt att sålunda inrättandet av en särskild hovrätt för
Norrland vore lämpligare än den föreslagna överflyttningen.
I enlighet med hemställan av statsutskottet, som ansåg att ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag enligt den av 1895 års riksdag antydda
utvägen icke kunde medföra någon ökad svårighet att, när så funnes
nödigt, upprätta särskild hovrätt för Norrland, blev med avslag å
motionerna den kungl. propositionen bifallen.
Vid 1904 års riksdag hemställde sammansatta stats- och lagutskottet
i ett utlåtande med anledning av motioner i första kammaren
av herrar Uppström och Crusebjörn och i andra kammaren av herr
Ahlstrand m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning frågan om
inrättande av särskild hovrätt för de norrländska länen eller vissa av
dem samt efter verkställd utredning av jämväl samtliga övriga frågor,
som härmed kunde äga sammanhang, framlägga för riksdagen det förslag,
som av utredningen kunde föranledas. I sin motivering hade
utskottet till en början i likhet med motionärerna framhållit, att Svea
hovrätts personal med den år 1897 tillkomna sjunde divisionen nått en
omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom
äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet i
rättsskipningen å de olika avdelningarna. Eu tillökning av Svea hovrätt
med ytterligare en division skulle därjämte nödvändiggöra en utvidgning
av hovrättens lokal, men vore den byggnad, vari Svea hovrätt
nu vore inrymd, redan fullständigt tagen i anspråk för hovrättens
eller andra statens ämbetsverks räkning. Den utväg till det åsyftade
målets ernående, som i motionerna föresloges, nämligen att från Svea
hovrätts jurisdiktionsområde skilja de norrländska länen eller åtminstone
vissa av dem och för de sålunda frånskilda landsdelarna inrätta en
särskild hovrätt, syntes utskottet innefatta ett lämpligt och varaktigt
medel till ernående av en snabbare rättsskipning i högre instans. Oavsett
vad sålunda anförts fann utskottet lika med motionärerna, att Norrland
hade ett berättigat krav på en förändring av den nu rådande ordningen
för rättsskipningen i andra instans. De långa avstånden till
Svea hovrätt och därmed följande dryga kostnader för färder dit utgjorde
nu ofta ett hinder för norrländsk part, som ville hava mål prövat
i högre instans, att muntligen avhandla detsamma med ombudet vid
bovrätten eller att vid denna rätt få vittnen avhörda, en olägenhet, som
komme att göra sig allt mer gällande i den mån hovrätterna komme
Sammansatta stuts- och första lagutskottets utlutande Nr 0. 5
att begagna den dem genom 3.901 års ändring i rättegångsordningen
iämnade rätt att till vinnande av upplysningar anställa muntliga förhör
med parterna. Inrättandet av eu hovrätt i Norrland skulle emellertid enligt
utskottets uppfattning verka fördelaktigt icke blott för allmänheten, som
i denna domstol skulle finna ett ökat rättsskydd, utan även på överdomstolen
själv, i det att, enligt vad utskottet föreställde sig, den nya
hovrätten skulle i större proportion, än i Svea hovrätt kunde äga rum,
rekryteras bland unga män, som börjat sin tjänstgöring vid de norrländska
underdomstolarna och således redan vid inträdet i hovrätten till
deltagande i domaregöromål därstädes ägde en erfarenhet om norrländska
förhållanden, som andra först genom och under arbetet i hovrätten
finge tillfälle att förvärva. Vidare och framför allt utgjorde det
ett viktigt statsintresse att på allt sätt med det övriga riket sammanbinda
den stora nordliga landsdelen. Icke blott den alltjämt fortgående
ekonomiska utvecklingen därstädes utan även nationella och kulturella
synpunkter betingade nu eu helt annan uppfattning av förhållandena
där än i forna tider, då man i de norrländska provinserna såg endast
utmarker, under det att övriga landsdelar rikligen försetts med institutioner
av allehanda slag.
Riksdagen avslog emellertid de väckta motionerna. De huvudsakliga
skäl, som därför anfördes, voro, att den ökning av antalet
balanserade mål i Svea hovrätt, som under de sist förflutna åren visat
sig, kunde anses såsom tillfällig; att, därest emellertid målens antal
framdeles skulle visa en konstant ökning, Kungl. Maj:t icke torde
underlåta att för riksdagen framlägga förslag till nödiga åtgärder för
rättsskipningens jämna fortgång, vad;m det icke syntes nödvändigt,
att riksdagen i denna fråga toge initiativet; och att dessutom, då förslag
om reformerande av vår domstolsorganisation vore att motse, det
vore olämpligt att upprätta en ny överdomstol, som sedermera möjligen
kunde finnas obehövlig.
Nytt initiativ i saken togs härefter av Kungl. Maj:t, som den 13
april 1905 anbefallde Svea hovrätt dels att till Kungl. Maj:t inkomma
med vissa uppgifter angående från de olika länen under de sista 10
åren inkomna mål av olika slag, dels att avgiva utlåtande såväl beträffande
behovet och lämpligheten av inrättandet av en särskild hovrätt för de
norra delarna av riket, som ock i fråga om det jurisdiktionsområde, som
borde tilläggas en dylik hovrätt, den ort, å vilken densamma lämpligen
borde hava sitt säte, det antal divisioner, varav den behövde bestå, och
det antal divisioner, som komme att erfordras för återstoden av Svea
Departementschefen
1905.
6
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
(
Svett hovrätt
1905.
hovrätts jurisdiktionsområde. Vid ärendets föredragning i statsrådet
hade departementschefen bland annat anfört, att förslag om inrättande
av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket på senare tider
gång efter annan framställts; att med den starka utveckling, vari dessa
landsdelar vore stadda, inrättandet av en sådan hovrätt syntes departementschefen
endast vara en tidsfråga; att det visat sig, att Svea hovrätt
icke med sju divisioner medhunne det arbete, hovrätten hade att
fullgöra, ity att från och med år 190 L antalet balanserade mål alltjämt
ökats och vid 1903 års slut nått en sådan höjd, att det befunnits oundgängligen
nödigt att vidtaga åtgärder för balausens minskande; att
Kung! Maj:t därför, i enlighet med hovrättens framställning, den 27
maj 1904 förordna! om hovrättens förstärkande med en extra division
under ett år från den 1 september 1904; att, såvitt man kunde bedöma
av arbetsresultatet under år 1904, det syntes vara att befara, att, därest
ej tillströmningen av mål minskades, behovet av den åttonde divisionen
komme att bliva konstant; samt att, då ett vidare fortgående på den
förut inslagna vägen att öka antalet divisioner i hovrätten icke syntes
departementschefen böra ifrågakomma, han ansåge tiden vara inne
att taga under allvarlig omprövning frågan om inrättandet av en
ny hovrätt.
I sitt den 20 december 1905 avgivna utlåtande upptog hovrätten
först till besvarande frågan, huruvida behovet av eu åttonde division
kunde antagas bliva konstant eller icke; och uttalade hovrätten; att det
vore föga antagligt, att det skulle kunna uppstå sådan verklig eller
varaktig minskning i hovrättens arbetsmaterial, att den åttonde divisionen
kunde undvaras.
I fråga därefter om en särskild överdomstol för de norra delarna
av riket erinrade hovrätten, att till stöd för de tid efter annan framkomna
förslagen om inrättandet av en dylik domstol anförts, bland
annat, dels att Svea hovrätt redan med den år 1897 tillkomna sjunde
divisionen nått en omfattning, som vore ägnad att ingiva farhågor för
sammanhållningen inom verket och som i allt fall icke lämpligen kunde
ökas, utan att enheten i rättsskipningen på de olika avdelningarna
äventyrades, dels att den hovrätten tillkommande uppsikten över underdomstolarna
skulle komma att slappas, i den mån verket bleve större,
dels ock att i fråga om befordringarna inom ett så stort ämbetsverk
det vore att befara, att icke samtliga ledamöter skulle besitta tillräcklig
kännedom om de personer, som strävade att vinna fast anställning i
verket.
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr ti. 7
Beträffande den uttalade farhågan för bristande enhet i rättsskipningen
pa hovrättens olika divisioner syntes det hovrätten vara uppenbart,
att, därest av de divisioner, som för hovrättens domsområde vore
erforderliga, ett antal avskildes och förlädes till annan ort för att bilda
en särskild hovrätt för de nordligaste delarna av riket, enheten uti
rättsskipningen i andra instans skulle äventyras i långt högre grad, än
om samtliga divisionerna fortfarande vore samlade på samma ptats och
inom en enda hovrätt.
Vidkommande uppsikten över underdomare framhölls av hovrätten,
att, då nämnda uppsikt under rådande förhållanden icke kunde förverkligas
genom inspektioner, det läge i sakens natur, att hovrättens inskridande
mot underdomare, oavsett de fall då sådant påkallades av
vedei börande åklagare, i allmänhet kunde föranledas endast av anförda
klagomål eller därav, att hovrätten i något under dess prövning draget
mål funne skäl till anmärkning förekomma. Denna sida av hovrättens
övervakande verksamhet vore följaktligen icke beroende av det större
eller mindre antal divisioner, varav hovrätten bestode. Däremot
minskades i samma mån som verket tilltoge i omfattning, tillfällena för
varje särskild hovrättsledamot att erhålla erfarenhet om dugligheten hos
underdomares vikarier och dessas lämplighet för domarekallet. Med
anledning därav hade, då närmare upplysningar i berörda avseende i
något fall syntes vara av behovet påkallade, använts den utväg, att
hovrättens ledamöter sammankommit, därvid till utredning meddelats de
inom hovrätten tillgängliga upplysningar i frågan.
Beträffande slutligen farhågan, att en hovrätt, bestående av ett
större antal divisioner, skulle såsom helhet betraktad komma att sakna
tillräcklig kännedom om de personer, som önskade att vinna fast anställning
inom verket, vore, menade hovrätten, att märka, hurusom,
enligt vad erfarenheten visade, den tid. under vilken den extra ordinarie
tjänstemannen nödgades tjänstgöra i hovrätten, innan fråga uppstode
om erhållande ens av förordnande att såsom vikarie uppehålla ordinarie
tjänst, bleve ganska lång. Då tjänstgöring såsom fiskal eller föredragande
i brottmål i regel ledde till förordnande att biträda hovrätten
i egenskap av adjungerad ledamot och därigenom till befordran inom
ledamotsgraden, vore det för hovrätten i främsta rummet av vikt att
gorå ett _ gott urval bland dem, som eftersträvade fiskalsförordnande.
Aspiranttiden för dessa plägade uppgå till minst två år, ofta nog till
tre år och däröver. Det syntes hovrätten, att god ledning kunde vinnas
för bedömande av vederbörandes större eller mindre duglighet, under
förutsättning att de träget tjänstgjorde berörda tid. Efter erhållet för
-
8 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
ordnande komme tjänstemannens skicklighet att under lång tid sättas
på ytterligare prov, innan han undfinge ordinarie beställning. Olägenheter
av svårare beskaffenhet kunde därför, enligt hovrättens åsikt, ej
befaras uti nämnda hänseende.
De skäl, som på grund av Svea hovrätts storlek såsom ämbetsverk
anförts för behövligheten av hovrättens uppdelning i två överdomstolar,
ansågos alltså icke ådagalägga nödvändigheten av en sådan
anordning. .
Det återstode därför, enligt hovrättens mening, att tillse, huruvida
inrättandet av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket ändock
kunde vara av förefintligt behov påkallat eller eljest i och för sig lämpligt.
I sådant hänseende upptogs först till skärskådande, vad som blivit
anfört därom, att de långa avstånden mellan de norrländska orterna
och huvudstaden gjorde det svårt och synnerligen kostsamt för de
rättssökande att sammanträffa och rådgöra med de ombud, som anlitades
att i hovrätten föra deras talan, och att av samma orsak svårigheter
förelåge att anordna förhör med parter eller vittnen inför hovratten.
I detta avseende erinrades, att proceduren inför hovrätten under
nuvarande lörhållanden, då rättegångsförfarandet därstädes vore skriftligt
i allmänhet icke påkallade vidare åtgärd från partens eller hans
ombuds sida än författande och ingivande av nödiga skriftliga inlagor
i målet och att, såvitt erfarenheten visat, dessa inlagor vanligen författades
av samma ombud, som parten anlitat vid underrätten, eller av
annan person i partens hemtrakt. .
Därigenom att en hovrätt förlädes till någon ort i Aorrland vore,
syntes det Svea hovrätt, uti ifrågavarande avseende icke synnerligen
mvcket vunnet. Avstånden i denna landsdel vore nämligen så störa,
att någon egentlig fördel av en särskild hovrätt därstädes icke skulle
uppkomma för andra än de parter, som vore boende i grannskapet av
hovrättens förläggningsort.
Av enahanda skäl ansågs det icke heller synnerligen otta kunna
ifrågakomma, att erforderliga förhör med parter eller vittnen komme
att hållas inför en särskild norrländsk hovrätt. En sådan skulle säkerligen
oftast nödgas att till inskränkande av kostnaderna för parters
och vittnens inställelse använda samma förfarande som Svea hovrätt
eller att uppdraga åt lämplig underdomstol, i regel den som förut hatt
befattning med målet, att däri hålla erforderliga förhör.
Det syntes för övrigt, att med de allt lättare och billigare järnvägskommunikationerna
emellan de norra delarna av riket och huvudstaden
avstånden komma att få alltmer minskad betydelse i berörda
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 9
hänseende; många rättssökande skulle säkerligen anse såsom eu fördel
att kunna just av någon bland huvudstadens skickliga rättsbildade advokater
vinna biträde för talans fullföljd såväl i hovrätten som hos
Kungl. Maj:t.
Såsom skäl för en hovrätts upprättande i Norrland hade ock andraga,
att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden
i mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme
inom övriga delar av landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode,
sålunda finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra
Sverige skild karaktär, i följd varav för deras bedömande skulle fordras
eu djupare inblick i och kännedom om de norrländska förhållandena.
En hovrätt för Norrland skulle därför, hade det sagts, hava till uppgift
att lämna domstolens ledamöter tillfälle att sätta sig mera in i och erhålla
en noggrannare kunskap om berörda för orten speciella förhållanden
än som kunde vara möjligt på en långt avlägsen plats, där dessa förhållanden
i allmänhet voro okända.
De rättegångsmål, som sålunda åsyftades, ansåg Svea hovrätt
huvudsakligen vara sådana, som på ett eller annat sätt hade sammanhang
med skogshanteringen och trävaruindustrien, såsom rättegångar
angående ägande- eller nyttjanderätt till skog, olovlig skogsavverkning,
flottning, trävaruförsäljningar med mera dylikt. Mål av samma slag
och liknande beskaffenhet inkomme dock i rätt stort antal jämväl från
andra landsdelar, där skogsnäring i större skala bedreves, såsom
Dalarna och Värmland. I de norrländska målen tvistades visserligen
ofta om jämförelsevis höga värden, men däremot kunde om samma mål
knappast med skäl sägas, att de i allmänhet i jämförelse med dylika
mål från Dalarna och Värmland vore av någon verkligt säregen karaktär.
Då mål av ifrågavarande art år från år och i betydande antal
handlades hos Svea hovrätt, tillägnade sig hovrättens ledamöter ganska
snart god förtrogenhet med de speciella förhållanden, som komme till
synes i sådana mål och för domaren vore av vikt att känna. En del
av domstolens ledamöter hade för övrigt redan tidigare under tjänstgöring
såsom underdomare varit i tillfälle att förvärva dylik erfarenhet.
Det hade anförts, att vid en överdomstol i Norrland domstolsledamöterna
antagligen skulle komma att besitta en mera fullständig
förtrogenhet med och större vana vid ifrågavarande slag av mål och att
därigenom målens avgörande i överdomstolen borde kunna underlättas.
Förhållandet vore emellertid, enligt hovrättens mening, att, såvitt den
tyngande beskaffenheten hos mål, som därvid avsåges, icke berodde mera
uteslutande på målens vidlyftighet eller däri förekommande svårlösta
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt 2 avd. 3 käft. (Nr 6.) 2
10 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
juridiska spörsmål, mötande svårigheter merendels härrörde därav, att
processmaterialet, sådant det förelåge i underrättens protokoll, icke
lämnade tillräcklig utredning beträffande de speciella omständigheter,
som kunde hava inflytande på föreliggande frågors bedömande. Vad i
berörda avseende bruste kunde emellertid ej ersättas blott genom erfarenhet
i allmänhet om tvister av dylika slag. Det syntes därför hovrätten,
att denna erfarenhet, ehuru nyttig, i verkligheten hade ganska
underordnad betydelse såsom medel att för överdomstol underlätta själva
avgörandet av målen.
De fördelar, som för den rättssökande allmänheten eller eljest ur
processuell synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning vinnas
genom upprättande av en särskild hovrätt för de norra delarna av riket,
vore därför, enligt Svea hovrätts åsikt, allt för oväsentliga att kunna i
och för sig utgöra grund för vidtagande av en dylik genomgripande
åtgärd.
Därefter berörde hovrätten vissa omständigheter, som syntes densamma
tala emot den ifrågasatta förändringen.
Därvid anfördes, att den organisation av hovrätt i Norrland, som
nu kunde ske, antagligen icke komme att under synnerligen lång tid
bliva beståndande. En tilltänkt reform i rättegångsordningen med i
regel muntliga och omedelbara förhandlingar jämväl i mellaninstansen
skulle uppenbarligen i fråga om överdomstolarnas förläggning, storleken
av personalen i varje sådan, domstolslokaler m. m. betinga helt andra
anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.
I detta sammanhang fästes ock uppmärksamheten vid en annan
fråga, som enligt hovrättens åsikt vore av största vikt, den nämligen
huruvida det skulle i längden låta sig göra att få på fullt tillfredsställande
sätt besätta ett större antal ledamotsplatser inom en hovrätt i
Norrland.
Den första uppsättningen av en sådan hovrätt bleve visserligen
underlättad därigenom, att enligt villkor i lönestaten för Svea hovrätt
de åtta yngsta assessorerna vore jämte de fyra yngsta notarierna och
de två yngsta fiskalerna underkastade skyldighet att låta sig förflyttas
till annan hovrätt.
De unga jurister, som efter slutad tingstjänstgöring ägnade sig åt
Svea hovrätts tjänst i syfte att därstädes vinna anställning till en början
såsom tillförordnade fiskaler och sedermera såsom ledamöter, vore emellertid
under de vanligen två till tre år, som förflöte innan fiskalsförordnande
kunde erhållas, ej sällan i tillfälle att samtidigt tjänstgöra i andra ämbetsverk
eller hos riksdagen och därigenom bereda sig bidrag till levnads
-
Sammanfatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 11
kostnadernas bestridande, på samma gång de till fromma för sin utbildning
förvärvade erfarenhet inom olika områden av statsförvaltningen.
Då hovrätten i förekommande fall bland flera sökande till fiskalsförorduande
valde den eller de mest framstående, måste inträffa, att en eller
annan aspirant icke erhölle den önskade anställningen, men då han under
aspiranttiden kunnat åt sig bevara befordringstur inom annat ämbetsverk,
borde nämnda tid ändock ej vara gagnlöst förspilld. Möjligheten
att under väntetiden genom arbete utom hovrätten förskaffa sig inkomst
bidroge ock att inom hovrätten kvarhålla mången dugande ung man,
som eljest av ekonomiska skäl till äventyrs icke skulle kunnat avvakta
tillfälle till befordran i verket.
Till följd av sådana orsaker hade det dittills i allmänhet varit god
tillgång på aspiranter till fiskalsförordnande, och någon egentlig svårighet
hade icke mött att rekrytera Svea hovrätts personal med goda förmågor.
Hovrätten ansåg det vara uppenbart, att förhållandena skulle i
ovan berörda hänseende för de extra ordinarie tjänstemännen ställa sig
vida ogynnsammare i en norrländsk stad, där enahanda tillfällen till
extra inkomster för ett flertal unga jurister ej förekomme och där ett
misslyckande att vinna anställning inom överdomstolen ofta nog skulle
vara liktydigt med flera års förspilld tid.
Det vore fördenskull antagligt, att anställning vid hovrätt i norrländsk
stad i allmänhet komme att anses mindre eftersträvansvärd än
motsvarande anställning i de övriga hovrätterna; och den faran läge nära
till hands, att en till stad i Norrland förlagd hovrätt, i saknad av tillfällen
till urval, alltför ofta skulle nödgas i maktpåliggande tjänstgöring
använda och sedermera bland sina ledamöter upptaga''personer, som icke
ägde fullgoda kvalifikationer. Toges tillika i betraktande, att tillfälle
att erhålla förflyttning till verksamhet på sydligare platser företrädesvis
komme att yppas för de skickligaste bland personalen och att dessa
tillfällen antagligen icke ofta skulle lämnas obegagnade, syntes det icke
saknas anledning till allvarliga farhågor uti ifrågavarande hänseende.
Av vad sålunda anförts ansåg hovrätten framgå, att upprättandet
av särskild hovrätt för de nordligare delarna av riket ej i verkligheten
påkallades av något förefintligt oundgängligt behov eller ens kunde
betecknas såsom under förhandenvarande förhållanden i övervägande
grad lämpligt.
För den händelse emellertid, att en motsatt åsikt skulle göra sig
gällande, ansåg Svea hovrätt sig hava att tillse, huru en dylik hovrätt
kunde i huvudsak böra anordnas.
12 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
Jurisdiktionsområdet för den nya överdomstolen borde i så fall
utgöras av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Att under samma jurisdiktion förlägga den återstående delen av
Norrland, nämligen Gävleborgs län, hade tillförne icke ens ifrågasatts;
och länets närhet till samt goda kommunikationer med huvudstaden
syntes uppenbarligen göra en sådan förändring olämplig.
Däremot ansågs, att det möjligen kunde ifrågasättas att under
Svea hovrätts jurisdiktion bibehålla även Västernorrlands län. Därför
talade i viss mån de förhållandevis goda förbindelser, som även sistnämnda
län ovedersägligen ägde med huvudstaden. Tanken på en
sådan anordning måste dock övergivas redan av den grund, att mål,
som fullföljdes från de återstående tre länen, eller Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, icke bildade tillräckligt arbetsmaterial ens
för en av två divisioner bestående hovrätt.
Vid beräkning av behovet utav arbetskrafter för en hovrätt, avsedd
för de fyra nordligaste länen, syntes ledning kunna hämtas i
främsta rummet från antalet under femårsperioden närmast före år 1905
till Svea hovrätt inkomna mål av olika slag. Statistiken för denna period
visade, att det antal vädjade mål, som under perioden inkommit
till hovrätten från de fyra nordligaste länen, utgjorde i det närmaste
33.3 procent av samtliga till hovrätten inkomna vademål. Motsvarande
siffra vore i avseende å civila besvärsmål något mindre eller 30.9 procent,
men i fråga om brottmålen högre eller 36.7 procent.
På grund därav och med hänsyn därtill att mål från de nordligaste
länen i många fall toge överdomstolens tid mera i anspråk än
mål från de övriga länen, syntes det Svea hovrätt att för en hovrätt
med jurisdiktionsområde bestående av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län borde beräknas tre divisioner. För återstoden
av Svea hovrätts jurisdiktionsområde skulle fem divisioner vara
erforderliga.
Justitieom
budsmannen
1907.
I skrivelse, daterad i Luleå den 15 juli 1907, gjorde härefter
justitieombudsmannen Berndt Hasselrot framställning hos Kungl. Maj:t
om inrättande av en särskild hovrätt för Norrland. Justitieombudsmannen
ingick här bland annat i bemötande av Svea hovrätts förenämnda
utlåtande.
Han erinrade i sådant hänseende först om vad hovrätten anfört
angående spörsmålet, huruvida behovet av en åttonde division inom
hovrätten kunde antagas bliva konstant eller icke, och han fäste uppmärksamheten
därå, att hovrätten sedermera uti underdånig skrivelse
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6. 13
den 1 oktober 1906 meddelat, att behovet av den extra divisionen fortfarande
kvarstode och att detta behov vore så stadigvarande, att hovrätten
ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast borde
vidtagas för den extra divisionens uppförande på ordinarie stat.
Därmed vore, enligt justitieombudsmannens mening, konstaterat,
att den ökning i Svea hovrätts arbetsbörda, som bragtes på tal vid
1904 års riksdag, icke varit allenast tillfällig, såsom då förmenades av
motståndarna till förslaget om inrättande av en särskild hovrätt för
Norrland. Följaktligen hade också ett av de åberopade huvudskälen
mot samma förslag bortfallit.
Justitieombudsmannen framhöll vidare, att Svea hovrätt förklarat
sig anse, dels att dess storlek icke medförde några egentliga olägenheter,
dels ock att de fördelar, som för den rätt ssökande allmänheten
eller eljest ur procession synpunkt kunde under nu gällande rättegångsordning
vinnas genom upprättande av en särskild hovrätt för de norra
delarna av riket, vore allt för oväsentliga att kunna i och för sig utgöra
grund för vidtagande av en åtgärd, som icke ens kunde betecknas
såsom i övervägande grad lämplig.
Mot vad hovrätten i förstnämnda hänseende uttalat, särskilt i fråga
om yppad farhåga, att en överdomstol, bestående av ett större antal
divisioner, skulle, såsom helhet betraktad, komma att sakna tillräcklig
kännedom om de personer, som önskade att vinna fast anställning inom
verket, anförde justitieombudsmannen följande.
Sedan hovrättens ifrågavarande yttrande avgivits, hade aspiranttiden
för fiskal sförordnande något förkortats. Åven om man finge antaga,
att erhållande av fiskalsförordnande för närvarande i allmänhet
förutsatte två års föregående tjänstgöring i hovrätten, kunde emellertid
denna tid, ehuru visserligen i och för sig ganska lång, icke vara tillräcklig
för att hovrättens alla ledamöter skulle kunna erhålla kännedom
om fiskalsaspiranternas duglighet. Under dessa två år hade nämligen
vederbörande aspirant icke varit indelad till tjänstgöring på alla divisionerna,
och han hade endast i mindre omfattning varit i tillfälle att
i arbetet biträda enstaka ledamöter på de divisioner, å vilka han icke
varit indelad. Faktiskt vore också, att allt emellanåt inträffat, att
fiskalsförordnande meddelats, ehuru ett avsevärt antal ledamöter för
bedömande av den förordnades lämplighet varit hänvisade uteslutande
till vad andra haft att i sådant hänseende förmäla.
Berörda omständighet, sammanställd därmed att en naturlig, för
övrigt av erfarenheten bekräftad obenägenhet förefunnes mot att gäcka
de förhoppningar i avseende å framtida fullmakt å ledamotsbeställning,
14 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
som första fiskalsförordnandet ingivit, måste, enligt justitieombudsmannens
mening, vara av beskaffenhet att kunna menligt inverka på hovrättens
rekrytering.
Om man ock, då ett fiskalsförordnande ju förutsatte, att den förordnades
duglighet vitsordats av åtskilliga ledamöter, i allmänhet fiuge
utgå från att han skulle komma att på ett försvarligt sätt fullgöra sina
åligganden, vore i allt fall den möjligheten naturligtvis icke utesluten,
att en annan, som gått miste om förordnande på den grund, att han
icke kommit i tillfälle att ägna sin arbetskraft åt inflytelserikare ledamöter
och följaktligen icke blivit av dem känd, skulle visat sig vara
vida skickligare och i övrigt lämpligare.
I samma mån som hovrätten tilltagit i omfattning, hade naturligtvis
även för varje särskild ledamot tillfällena att erhålla kännedom
om dugligheten hos häradshövdingarnas vikarier och dessas lämplighet
för domarekallet minskats. Hovrätten kunde följaktligen numera mindre
än tillförne på ett tillfredsställande sätt fylla sin särdeles betydelsefulla
uppgift i avseende å återbesättande av lediga häradshövdingämbeten,
likasom risken att alldeles olämpliga personer erhölle upprepade förordnanden
att förvalta dessa viktiga ämbeten blivit ökad. Att detta förhållande
kunde innebära fara för rättsskipningen i dess helhet, syntes
justitieombudsmannen ligga i öppen dag.
I detta sammanhang erinrades därom, att enligt hovrättens arbetsordning
endast två divisioner deltoge i behandling av frågor om tjänstledighet
för underdomare och om förordnande att förvalta underdomares
ämbeten. Denna anordning, såsom nödfallsutväg tvivelsutan lämplig,
måste anses utgöra ett talande bevis för, att hovrätten med dess nuvarande
omfattning vore så stor, att den icke kunde såsom sig borde
fullgöra alla sina åligganden. I enahanda avseende kunde ock åberopas
det stadgande i arbetsordningen, enligt vilket presidenten bemyndigats
att från deltagande i plenisammanträden befria ledamöter å division,
som handlade uteslutande vädjade och instämda mål.
Beträffande de olägenheter, hovrättens nuvarande storlek medförde,
erinrades slutligen, att den ledande och övervakande verksamhet, som
enligt hovrätternas arbetsordning tillkomme presidenterna, omöjligen
kunde bliva till så stor nytta, som avsetts, då, såsom fallet vore i fråga
om Svea hovrätt, det gällde att leda och övervaka arbete, som skulle
utföras av ett hundratal ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän.
Av de skäl, som andragits för en hovrätts upprättande i Norrland,
hade Svea hovrätt i sitt utlåtande till bemötande upptagit jämväl det
att Norrlands industri och de därur uppkommande affärsförhållanden i
15
Sammanfatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
mycket skilde sig från vad i sådant avseende förekomme inom övriga
delar av landet, och att rättstvister, som i Norrland uppstode, sålunda
finge en säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild
karaktär, i följd varav för deras bedömande fordrades en djupare inblick
i och kännedom om de norrländska förhållandena.
Emot vad hovrätten i nämnda hänseende anfört anmärkte justitieombudsmannen
följande.
De inom Norrland uppkommande rättstvister, som kunde hava en
säregen, från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär,
vore ingalunda inskränkta till de av hovrätten angivna slag av mål. I
jämbredd med Norrlands storartade uppsving på åtskilliga områden hade
där undan för undan uppkommit komplicerade rättsförhållanden, till
vilka man i allmänhet icke funne motsvarighet inom övriga delar av
vårt land. Den särskilda lagstiftning för Norrland, som under senare
tider ansetts erforderlig, syntes för övrigt i och för sig vara ett tillfyllestgörande
bevis för, att förhållandena där i mångt och mycket vore
av säregen art.
Att en del av de för Norrland typiska rättegångsmålen förekomme
även i Dalarna, ukasom, fastän i mindre män, uti Värmland, vore väl
sant. Men denna omständighet kunde tydligen desto mindre åberopas
såsom skäl mot inrättande av en särskild hovrätt för de nordligaste
delarna av riket, som inom Dalarna och Värmland någon önskan icke
försports och rimligen ej heller syntes kunna förefinnas om dessa landskaps
utsöndring från Svea hovrätts jurisdiktionsområde, dit de genom
sitt läge och sina förhållanden i övrigt naturligen hörde.
Utan tvivel förvärvade hovrättens ledamöter med tiden en ganska
god förtiogenhet med de speciella norr!andsmålen. Men såsom liggande
i sakens egen natur borde det å andra sidan icke kunna utgöra föremål
för bestridande, att en synnerligen beaktansvärd fördel i avseende å
dessa måls materiella prövning skulle vinnas därigenom, att avgörandet
av desamma bleve överlämnat åt domare, som levde och verkade mitt
i de förhållanden, ur vilka tvisterna uppkommit.
Riktigt kunde möjligen såsom hovrätten anmärkt vara, att de
svårigheter, som för närvarande mötte vid avgörande av norrlandsmålen,
merendels härrörde därav, att handläggningen vid underrätten vore
bristfällig, i det protokollen icke lämnade upplysning om alla de faktiska
omständigheter, som kunde vara av vikt vid målens bedömande;
och naturligtvis kunde icke erfarenhet i allmänhet om mål av dylikt
slag ersätta vad i berörda avseende bruste. Hovrätten hade emellertid
i detta avseende gatt vid sidan om sakens kärna. Med otillfredsställande
16 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
protokollsföring vid underrätten riskerade man givetvis alltid ett materiellt
otillfredsställande domslut i hovrätten. Man måste äga utgå från,
att underrättens protokoll innehölle alla nödiga faktiska upplysningar,
och om denna förutsättning vore för handen, vore det ock uppenbarligen
för rättsskipningen i hovrätten fördelaktigare, om avgörandet
anförtroddes åt ledamöter, som genom vistelse och verksamhet i Norrland
förvärvat djupare inblick i och kännedom om de säregna förhållandena
därstädes, än om avgörandet vore överlämnat åt ledamöter,
vilka om samma förhållanden icke hade annan kunskap än de genom
studier av rättegångshandlingar kunnat förskaffa sig.
Hovrättens uttalande innebure för övrigt ett indirekt erkännande,
att den icke kunnat på ett tillfredsställande sätt fylla den av sina funktioner
som ginge ut på att vaka över att handhavandet av rättsskipningen
på landet icke anförtroddes åt andra än fullt kompetenta domare;
och det av hovrätten anmärkta förhållandet utgjorde ett skäl för inrättande
av en särskild norrländsk hovrätt, varigenom en bättre uppsikt
över häradshövdingarnas vikarier skulle möjliggöras.
Svea hovrätt hade i sitt utlåtande givit uttryck åt den uppfattning,
att organisationen av en hovrätt i Norrland antagligen icke komme att
synnerligen lång tid bliva beståndande, i det att en reform i rättegångsordningen
syntes förestå, vilken skulle i flera hänseenden betinga helt
andra anordningar, än som kunde ifrågakomma under nuvarande förhållanden.
_
Denna invändning syntes justitieombudsmannen icke kunna tillmatas
avsevärd betydelse. .
Den påtänkta, av hovrätten antydda reformen hade — anförde
justitieombudsmannen — sedan lång tid tillbaka använts såsom ett bekvämt
vapen av dem, vilka motsatt sig partiella ändringar i avseende
å processförfarandet. Men allt efter som åren gått, hade detta vapen
förlorat sin skärpa. För närvarande kunde ingen förutsäga, när ifrågavarande
reform skulle kunna genomföras. För övrigt ansåg justitieombudsmannen
det vara uppenbart, att just denna reform skulle nödvändiggöra
en särskild överdomstol i Norrland, om ock helt naturligt en
dylik modern domstol i vissa mindre betydelsefulla avseenden, såsom i
fråga om personalens storlek, skulle komma att kräva andra anordningar,
än som under nuvarande förhållanden kunde ifrågasättas. Lagberedningen
hade också i sitt ovan nämnda utlåtande tydligen ansett sig
höra tillstyrka inrättande av en särskild hovrätt för Norrland, alldeles
oavsett om beredningens huvudförslag vunne bifall eller icke.
17
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
Justitieombudsmannen upptog slutligen till bemötande vad Svea
hovrätt anfört rörande frågan, huruvida det skulle i längden låta sig
göra att fullt tillfredsställande besätta ett större antal ledamotsplat-ser
inom eu hovrätt i Norrland.
De av hovrätten därvid anförda skäl mot inrättandet av dylik
överdomstol kunde, enligt justitieombudsmannens mening, uppenbarligen
med ungefär samma befogenhet i huvudsak åberopas lör flyttning av
hovrätterna i Jönköping och Kristianstad till Stockholm. Svea hovrätt
hade visserligen i avseende å personalens rekrytering ett visst företräde
framför de övriga hovrätterna på grund av sin förläggning. Men justitieombudsmannen
höll före, att ingen opartisk kunde påstå, att berörda
omständighet haft den verkan, att Svea hovrätt i allmänhet lyckats förvärva
sig kunnigare, skickligare eller i övrigt lämpligare ledamöter än
någon av de andra hovrätterna. Och likasom det dittills icke mött
någon svårighet för Göta hovrätt eller för hovrätten över Skåne och
Blekinge att erhålla dugliga ledamöter, syntes man ej heller böra hysa
farhågor för att svårighet därutinnan skulle uppstå för en hovrätt i
Norrland. Med erfarenhet om den kärlek och det intresse, varmed de,
som fötts och fostrats i Norrland, städse omfattade denna landsdel,
syntes man fastmera vara berättigad till antagande, att en till en norrländsk
stad förlagd hovrätt i sinom tid med lätthet skulle kunna rekryteras
uteslutande med norrländska jurister. Den tid, då Norrland ansåges
för en obygd, vore för övrigt förbi; och det vore numera icke
förbundet med några vanskligheter att få därstädes ledigblivna eller
nyinrättade platser på andra av statsförvaltningens områden besatta med
personer, som i nit och skicklighet gott kunde mäta sig med sina kolleger
i södra delarna av riket.
Då det för de särskilda ledamöterna i en liten hovrätt tydligen
vore lättare att inhämta kännedom om dugligheten hos de därstädes
tjänstgörande extra tjänstemännen, än vad förhållandet vore i Svea hovrätt
med dess stora omfattning, borde också prövotiden för dem, som i
en eventuell norrländsk hovrätt önskade erhålla befordran till fiskal,
bliva av relativt kort varaktighet. Vunnes icke sådan befordran, borde
det därför enligt justitieombudsmannens mening — alldeles bortsett från
det gagn, som den extra tjänstemannen i sin blivande verksamhet måste
hava av den juridiska erfarenhet samt den vana vid ordning, han under
sin tjänstgöring i hovrätten förvärvat — i allmänhet icke kunna bliva
tal om flera års förspilld tid.
Om en särskild hovrätt för Norrland bleve inrättad, komme naturligtvis
för de yngre mera framstående ledamöterna tid efter annan tillBihang
till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. _ 2 avd. 3 höft. (Nr 6.) 3
18 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
fallen att erbjudas till befordran och därmed förenad förflyttning till
annan plats, särskilt Stockholm; och man hade säkerligen icke anledning
att antaga, att de synnerligen ofta skulle lämna dessa tillfällen obesragmade.
Men motsvarande hade förhållandet städse varit med ledamöterna
i Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, och vad
anginge ledamöterna i Svea hovrätt, som även utan befordran utom
verket vore i åtnjutande av den utav många så högt uppskattade förmånen
att få bo i huvudstaden, hade desamma i minst lika stor utsträckning
som sina kolleger i de sydligare hovrätterna mottagit förordnanden
såsom revisionssekreterare eller inom den högre administrationen
in. in.; för det dåvarande förvaltades av ifrågavarande anledning
ej mindre än tretton av Svea hovrätts assessorsämbeten av vikarier.
Detta oaktat syntes''icke med fog kunna bestridas, att hovrätterna allt
hitintills i stort sett på ett fullt nöjaktigt sätt fyllt sin uppgift i avseende
å rättsskipningen. Åven de därutinnan av Svea hovrätt beträffande
en norrländsk hovrätt uttalade farhågor syntes sålunda ogrundade.
I detta sammanhang fäste justitieombudsmannen uppmärksamheten
å ett annat förhållande, som enligt hans mening kunde hava en avsevärd
betydelse i fråga om ett rättvist befordringsväsen inom hovrätterna.
Dittills hade det varit en undantagslös regel, att en ledigvorden hovrättsrådsbefattning
inom en hovrätt blivit besatt med äldste assessorn
i samma hovrätt. Då konjunkturerna i de skilda hovrätterna tydligen
kunde i följd av särskilda omständigheter vara väsentligen olika, hade
på grund av nämnda praxis ej sällan inträffat, att till hovrättsråd utnämnts
en assessor, som varit ej obetydligt yngre än åtskilliga av
assessorerna i de övriga hovrätterna. Ofta hade väl dessa assessorer själva
ej önskat förflyttning, något varom de i allt fall icke blivit tillfrågade,
men att åtminstone under senare tider motsatsen också ägt rum, hade
justitieombudsmannen sig bekant. Vad sålunda yttrats om hovrättsrådsbefattning
gällde ock i viss mån om assessorstjänst, vilken ju dock en
var kompetent, som önskade ifrågakomma, ägde att i stadgad ordningsöka.
Ytterst sällan om ens någonsin torde det dock hava hänt, att en
assessorstjänst sökts av fiskaler i annan hovrätt. Och i åtskilliga fall
hade säkerligen denna underlåtenhet haft sin grund uteslutande däri,
att vederbörande varit övertygade om orubbligheten av förenämnda
praxis, enligt vilken en var av hovrätterna betraktades såsom ett från
de övriga fullständigt avskilt område.
Justitieombudsmannen antog, att ifrågavarande praxis saknade all
motsvarighet^ Av densamma lede för övrigt icke endast enskilda personer.
Det läge nämligen i sakens egen natur, att, om skälig utjäm
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansätta stats- och första lag utskottets utlåtande Nr 0. 1!)
ning mellan hovrätterna icke voro att förvänta, den hovrätt, som för
tillfället hade att bjuda på dåliga befordringsutsikter, (inge mindre tillfälle
till urval vid förordnanden, som inom hovrätten yppades, och följaktligen
även vore utsatt för risken att i framtiden bliva till sin sammansättning
försvagad.
På nyssberörda förhållande hade justitieombudsmannen ansett sig
böra ingå av den orsak, att, om en särskild hovrätt för de nordligaste
delarna av riket bleve inrättad, denna till en början antagligen komme
att hava relativt unga ledamöter och andra tjänstemän och följaktligen
vara försatt i ogynnsamt läge i avseende å möjligheter för extra tjänstemän
till befordran.
Under senare tider hade — anförde justitieombudsmannen — för
Norrlands vidkommande antagits eller väckts förslag om åtskilliga nödiga
eller nyttiga lagar, vilka emellertid icke mötts med gillande av alla
dess invånare. Genom inrättande av den ifrågasatta hovrätten skulle
man tillmötesgå alla samhällsklassers önskningar. Och att en dylik
anordning skulle vara Norrland till gagn, syntes ovedersägligt. Gent
emot dem, som derutinnan vore av annan uppfattning och förmenade,
att inrättandet av en norrländsk hovrätt vore av verkligt intresse allenast
för den stad, där den bleve förlagd, framställde justitieombudsmannen
det spörsmålet, om de trodde, att en ifrågasatt indragning av Göta hovrätt
eller av hovrätten över Skåne och Blekinge icke skulle röna motstånd
från annat håll än Jönköping eller Kristianstad.
Sedan löneregleringskommittén till behandling upptagit trågan om
reglering av löneförhållandena m. m. vid rikets hovrätter, överlämnades
den 30 januari 1908 jämväl frågan om inrättandet av en norrländsk hovrätt
till kommittén, i vars behandling av ärendet efter Kungl. Maj:ts
förordnande deltog en representant för Svea hovrätt, hovrättsrådet J.
Lagerbielke.
I sitt den 16 juli 1908 avgivna utlåtande nr XIV sid. 147 ff. anslöt
sig kommittén beträffande den farhåga, som uttalats därom, att genom
Svea hovrätts storlek enheten i rättsskipningen på hovrättens olika
divisioner kunde äventyras, utan tvekan till den av Svea hovrätt i dess
utlåtande den 20 december 1905 hävdade meningen, att enhet i rättsskipningen
bättre främjas med bibehållande av hovrättens nuvarande
divisioner på samma ort.
Från vissa håll hade ock, fortsatte kommittén, uttryckts farhåga,
att en hovrätt, bestående av ett så stort antal divisioner som Svea hovrätt,
icke skulle kunna äga tillräcklig kännedom om de personer, som
Lönereglering
skommittén
1908.
20 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
strävade efter att vinna fast anställning i verket, och således ej skulle
kunna göra ett riktigt och rättvist urval bland de sökande. I detta
avseende ville kommittén erinra, att den tid, under vilken den extra
ordinarie tjänstemannen hade att tjänstgöra i hovrätten, innan fråga
uppstode om erhållande av ett första förordnande såsom fiskal, plägat,
enligt vad i hovrättens ovanberörda utlåtande uppgivits, uppgå till minst
2 år, ofta nog till 3 år och däröver, vilken tid dock, såsom av justitieombudsmannen
framhållits, något förkortats, sedan hovrättens yttrande
avgavs.
Det syntes emellertid kommittén, som om sistnämnda förhållande
ej behövde medföra, att ett färre antal ledamöter än förut bleve i tillfälle
att erhålla kännedom om vederbörandes duglighet. I samma mån
nämligen som en minskning inträtt i antalet av dem, som eftersträvade
fiskalsförordnanden, hade, enligt kommitténs uppfattning, möjligheten för
dessa ökats att kunna samtidigt tjänstgöra på olika divisioner och såmedelst
komma i tillfälle att i arbetet biträda ett större antal ledamöter.
Kommittén hade sig även bekant, att så varit förhållandet under de
senaste åren; och det ville därför synas kommittén,. som om, även med
eu förkortad tjänstgöringstid för erhållande av fiskalsförordnande, behörig
ledning borde kunna vinnas för bedömande av sökandes större
eller mindre duglighet. Under alla förhållanden torde väl alltid minst
ett lika stort antal ledamöter i Svea hovrätt som i de mindre hovrätterna
komma att äga personlig kännedom om skickligheten hos dem,
som sökte dylikt förordnande.
De nu i nämnda hänseenden uttalade farhågorna med avseende å
Svea hovrätts storlek som ämbetsverk syntes kommittén sålunda icke
påkalla hovrättens uppdelning i två överdomstolar. Om så ansåges böra
ske, torde fördenskull behovet och lämpligheten därav vara att söka i
andra förhållanden. I sådant avseende erinrade kommittén, hurusom
ofta anförts, att på grund av de stora avstånden mellan de norrländska
orterna och huvudstaden de rättssökande skulle åsamkas olägenheter
och dryga kostnader vid målens utförande i Svea hovrätt, varjämte
svårigheter skulle föreligga att anordna förhör med parter eller vittnen
inför hovrätten.
I anslutning till vad Svea hovrätt i sitt berörda utlåtande härutinnan
andragit, hölle kommittén emellertid före, att förmånen för de rättssökande
med inrättandet av en särskild hovrätt i Norrland torde bliva inskränkt
till huvudsakligen dem, som bodde i den stad, där hovrätten bleve förlagd,
och denna stads närmaste grannskap. Av huru ringa betydelse
denna förmån i övrigt skulle bliva, framginge redan vid betraktande
21
Sammansatta stats- och första lay utskottets utlåtande Nr (i.
av Norrlands ofantliga utsträckning. Så länge rättegångsförfarandet i
hovrätt vore i huvudsak skriftligt, vore pied nuvarande postförbindelser
avståndet till vederbörande hovrätt i allmänhet för parter av jämförelsevis
underordnad betydelse. Fördelen för de rättssökande att bland de
rättsbildade advokater, som funnes i huvudstaden, kunna vinna biträde
för talans fullföljd såväl i hovrätten som sedermera vid behov hos Kungl.
Maj:t torde däremot vara synnerligen beaktansvärd.
Att intresset för inrättandet av en särskild hovrätt för Norrland
vore stort i den stad och närmaste ort däromkring, vilkas invånare
trodde sig hava utsikt att få eu dylik hovrätt förlagd dit, vore ju uppenbart,
men att förevarande fråga skulle vara en hela Norrland eller
större delen därav omfattande angelägenhet av synnerligen stor betydelse,
tilläte sig kommittén draga i tvivelsmål. Från nationella och kulturella
synpunkter borde denna fråga lämpligen ej betraktas.
Ur nu berörda förhållanden syntes fördenskull övertygande skäl
icke heller kunna hämtas för den ifrågasatta delningen av Svea hovrätt;
och kommittén höll före, att i en vid 1908 års riksdag inträffad omständighet
ett ganska starkt talande skäl framkommit emot att för närvarande
inrätta en ny hovrätt. Kommittén syftade härvid på den omständighet,
att frågan om en modernare processordning, som länge stått
på dagordningen i vårt land, kunde anses hava ryckt ett stort steg
framåt därigenom, att chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, att
berörda fråga skulle inom en snar framtid bliva föremål för utredning.
I vilken riktning processreformen beträffande mellaninstansen komme
att gå, kunde ännu ej förutsägas, lika litet som de lämpligaste
förläggningsorterna för sådana domstolar på förhand kunde bestämmas.
Att emellertid under så beskaffade förhållanden för närvarande besluta
inrättande av en hovrätt i Norrland, vars organisation, sådan den under
nuvarande ordning kunde varda bestämd, med stor sannolikhet ej komme
att under synnerligen lång tid bliva beståndande, ansåge kommittén ej
välbetänkt. Det kunde jämväl befaras, att den plats, å vilken lokal fölen
norrländsk hovrätt med stora kostnader bleve uppförd, i en ej avlägsen
framtid komme att visa sig såsom olämplig förläggningsort för
en överdomstol, samt att, i sammanhang med de förändringar i organisation
och verksamhetsområden, som processreformens genomförande
torde medföra, en delning av den nu ifrågasatta hovrätten och dess
arkiv finge verkställas.
En annan omständighet, som vid avgörandet av föreliggande fråga
ej kunde lämnas utan beaktande, vore rekryteringen av hovrätternas
personal. Ehuru antagas borde, att med de förhöjda avlöningar,
22 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
som kommittén föresloge, de största svårigheterna i avseende å rekryteringen
inom de i landsorten förlagda hovrätterna skulle komma att
hävas, delade kommittén dock i huvudsak Svea hovrätts i dess oftaberörda
utlåtande gjorda uttalanden om den större lättheten att vid en
stor hovrätt i huvudstaden kunna draga till sig största antalet dugande
extra ordinarie tjänstemän.
Om nu än, enligt kommitténs förmenande, några särskilda olägenheter
i avseende å rättsskipningens utövande ej kunde härledas
från Svea hovrätts storlek som ämbetsverk, och ej heller i övrigt från
ovan berörda synpunkter sett en särskild hovrätt för de norra delarna
av riket syntes erforderlig, ville kommittén dock ej bestrida, att vid
frågans skärskådande andra omständigheter blivit framdragna eller eljest
kunde anföras, som gjorde, att förändringar i de bestående förhållandena
måhända kunde anses i viss mån berättigade.
En av hovrätternas huvudsakliga uppgifter vore att hålla uppsikt
över underdomstolarna. Väl torde, såsom redan antytts, hovrätts verksamhet
i detta hänseende endast i undantagsfall kunna komma att utövas
genom inspektioner, men ju mindre omfattning en hovrätt hade,
desto oftare finge den enskilde ledamoten tillfälle att pröva mål från
samma domsaga och därigenom bilda sig ett omdöme om rättsskipningens
allmänna tillstånd inom domsagan. Av vikt vore ju ock för hovrättens
särskilda ledamöter att erhålla personlig erfarenhet om dugligheten
hos underdomarnas vikarier och dessas lämplighet för domarekallet,
och naturligt vore, att svårigheten i nämnda hänseende växte, i samma
mån som verket tilltoge i omfattning. Svea hovrätt hade sökt att
minska verkningarna därav genom att utverka sådan ändring i arbetsordningen,
att åt presidenten och två av hovrättens divisioner uppdragits
avgörandet av frågor om underdomares ledighet och om förordnande av
deras vikarier.
En sådan anordning kunde dock ej ‘i längden anses tillfredsställande.
Med den omfattning hovrätten hade, kunde det nämligen
understundom inträffa, att prövning av fullföljda mål till större antal
från samma domsaga komtue att tillfalla någon av de divisioner, som
under löpande arbetsåret ej deltoge i handläggningen av nyssberörda
ärenden. Vid uppkommen fråga om en föreslagen vikaries lämplighet
till erhållande av fortsatt förordnande kunde alltså ett värdefullt material
vara undandraget de ledamöters kännedom, som hade att avgöra denna
fråga och för dess rätta bedömande behövt hava tillgång därav.
Från anhängarna av eu särskild norrländsk hovrätt hade därjämte
blivit anfört, att inom en dylik hovrätt skulle, till rättsskipningens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansätta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr (i. 215
fromma, kunna koncentreras en noggrannare och djupare kunskap om
de för Norrland speciella förhållandena, och att för prövningen av de
speciella norrlandsmålen det sålunda skulle vara en mycket stor fördel,
om avgörandet överlämnades åt domare, som levde och verkade mitt i
de förhållanden, ur vilka tvisterna uppkommit. Vad i sistnämnda hänseende
anförts innebure visserligen, enligt kommitténs åsikt, en betydlig
överdrift, men det torde dock få anses vara till gagn för rättsskipningen,
att vissa hovrättsledamöter genom att en längre tid syssla uteslutande
med tvistemål från Norrland vunne en speciell utbildning för bedömande
av dylika mål, som nog ej sällan ägde sin säregna karaktär. Vad nu
sagts om tvistemål torde däremot icke äga tillämplighet på övriga norrländska
mål, som i hovrätt förekomme till avdömande. Dessa kunde
nämligen i allmänhet icke sägas i väsentlig grad skilja sig från sådana
mål från övriga landskap under Svea hovrätts domvärjo.
För avhjälpande av de nu antydda olägenheterna syntes det kommittén
ingalunda nödvändigt att tillgripa en så vittgående och kostbar
åtgärd som inrättandet av eu ny hovrätt i Norrland, utan borde dessa
olägenheter kunna undanröjas eller åtminstone i betydlig mån inskränkas
genom vidtagande av särskilda anordningar inom Svea hovrätt.
Kommittén hade i sådant hänseende ansett, att åt vissa divisioner
i Svea hovrätt skulle kunna uppdragas att i främsta rummet handlägga
norrländska tvistemål samt frågor om norrländska underdoraares ledighet
och förordnande av deras vikarier. Frånsett tvistemål samt ärenden om
ledighet för underdomare och förordnande av deras vikarier, skulle
dessa divisioner lika med övriga divisioner i hovrätten deltaga i behandling
av andra mål och ärenden. Det skulle ankomma på presidenten
att tillse, att de ledamöter, som kuude anses äga största erfarenheten
beträffande de speciella norrlandsmålen, också i främsta rummet bleve
indelade på de divisioner, som finge åt sig uppdraget att behandla
dessa mål. Området för dessa divisioners verksamhet borde emellertid,
enligt kommitténs mening, begränsas till Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.
Berörda av löneregleringskommittén förordade system blev sedermera
genomfört och fungerar allt fortfarande. Av hovrättens åtta ordinarie
divisioner bilda sålunda fem första huvudavdelningen, som har att
handlägga mål och ärenden från Stockholms stad samt Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Gottlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län. Tre divisioner bilda andra huvudavdelningen
som, med undantag av vissa specialmål, har att handlägga
Svea hovrätte
nuvarande
organisation.
24 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
mål och ärenden från Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län. Den hovrätten tillkommande uppsikt, över rättsskipningen
i underdomstolarna utövar vardera huvudavdelningen inom sitt
sålunda bestämda område. Dessutom är sedan den 1 januari innevarande
åj i verksamhet en nionde, extra division, vilken behandlar vädjade mål
tillhörande första huvudavdelningen.
År 1918 utarbetades inom justitiedepartementet ett utkast till lag om
offentlighet vid handläggning av mål i hovrätt. När de för utredning angående
vissa ändringar i hovrätternas arbetsordningar m. m. tillkallade sakkunniga
under ordförandeskap av numera justitierådet Gustaf Appelberg
hade att yttra sig över nämnda lagutkast (Betänkande angående vissa
ändringar i hovrätternas arbetssätt och löneförhållanden m. in. 1918
sid. 141), framhöllo de, att om förslaget .skulle verka effektivt i det
syfte det avsåge att främja, det torde visa sig nödvändigt att dela upp
de båda större hovrätterna i flera, så att var och en av dem finge en
mindre omfångsrik domvärjo, en reform, »vars genomförande väl torde
vara påkallat även av andra skäl».
Nämnda lagutkast och i samband därmed offentligen gjorda uttalanden
föranledde en livlig rörelse i hela Norrland för realiserandet
av det gamla önskemålet om en norrländsk hovrätt. Från stadsfullmäktige
i eft flertal av Norrlands städer inkommo till Kungl. Maj:t anbud
om upplåtande av tomt eller av provisorisk hovrättsbyggnad och
andra förmåner — exempelvis garanterande av bostadslägenheter åt en
blivande hovrätts ledamöter och tjänstemän — för den händelse hovrätten
bleve förlagd till vederbörande ort.
Under framhållande att en delning av Svea hovrätt befunnits önskvärd
ur två olika synpunkter anföra motionärerna följande: »Den ena
gruppen av skäl, som åberopats för delningen, hänför sig därtill att
hovrätten svällt ut till eu institution av sådan storlek, att densamma
svårligen kan tillfredsställande administreras. Det är icke möjligt för
hovrätten att vinna erforderlig personkännedom vare sig beträffande
de under hovrätten lydande domsagorna eller beträffande de unga
jurister, vilka söka befordran inom hovrätten. Härigenom kan lätt
rättsskipningen komma att lida bland annat på det sätt, att olämpliga
personer kunna erhålla förordnande såsom vikarier för häradshövdingarna
liksom ock för horättsledamöterna själva. Vid tidigare tillfällen, då frågan
om inrättande av en norrländsk hovrätt varit föremal för riksdagens
prövning, bär det kunnat invändas, att det ständiga behovet av. en
sjunde eller åttonde division ej varit fulltygat. Härom råder nu icke
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr ti. 25
längre någon tvist, sedan t. o. in. en nionde division börjat träda i
verksamhet.
Av Svea hovrätts oproportionerliga storlek måste hela jurisdiktionsområdet
mer eller mindre komma att lida. Av större betydelse för de
nordligaste länen är den andra gruppen av skäl, som åberopats för delningen.
Rättsskipningen i dessa avlägsna bygder måste uppenbarligen
komma att lida av det oerhörda avståndet till överdomstolen och dennas
bristande orientering i de säregna norrländska förhållandena. Vad härom
anförts i bland annat Nya lagberedningens ovan citerade betänkande,
i de tidigare inom riksdagen väckta motionerna, i sammansatta statsoch
lagutskottets utlåtande 1904 och i justitieombudsmannens framställning
1907 är så uttömmande, att det icke kan behöva närmare utvecklas.
Ännu ett vittnesbörd i samma riktning må emellertid här åberopas.
Presidenten i Vasa hovrätt, Finlands förre justitieminister Karl Söderholm,
har i eu tidskrift (Svensk juristtidning 1920 s. 302) till svar på
redaktionens förfrågan, huruvida man i Finland, som redan hade en
hovrätt i Åbo, på Gävles breddgrad, funnit en så nordlig hovrätt som
den i Vasa, i jämnhöjd med Örnsköldsvik, vara ändamålsenlig och
under nuvarande skriftliga hovrättsprocedur av ett verkligt behov
påkallad, i en artikel med rubrik »Finlands norrländska hovrätt» starkt
betonat vikten av att de områden, om vilka hovrätterna skola handha
rättsvården, icke äro alltför vidsträckta, samt vitsordat, att han vid
tjänstgöringen i Vasa hovrätt ej kunnat se annat än fördelar därav,
att hovrätten för norra Finland förlagts till Österbotten. Herr Söderholm
fortsätter: ’I Finland har det varit regel att hovrätterna rekryteras
med personer, vilkas hembygd befinner sig inom respektive hovrätters
domkrets och som vid underrätterna där vunnit sin praktiska domarutbildning.
I följd därav har ock inom Vasa hovrätt kännedomen om
folklynne och sedvänjor i landets nordliga delar varit väl företrädd,
vilket uppenbarligen varit en vinning för lagskipningen. Ty förmår
domaren ej taga hänsyn till ortssedvänjor, även där de ej äro direkt
rättsbildande, träffar han ofta nog ej det konkret rätta. Domen uppbäres
ej av parternas rättsmedvetande, och rättsskipningen som sådan
tillvinner sig ej förtroende, särskilt hos en befolkning med så utpräglade
särdrag som den österbottniska. Om förhållandena i Österbotten redan
i åtskilligt avvika från vad i södra Finland råder på motsvarande områden,
så gäller detta i ännu högre grad landets allra nordligaste delar.
De ofantliga avstånden och bristen på kommunikationer i Lappland
inverka i många hänseenden gestaltande på livet där och särskilt på
priset på arbete och andra förmögenhetsvärden, vadan de uppskattningar
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 2 avd. 3 höft. (Nr 6.) 4
26 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
av dylikt, även överrätt ofta har att verkställa, utan erfarenhet omförhållandena
kunna bli mycket missvisande. Men enkannerligen har renskötseln
skapat en hel del rättsliga egendomligheter och jämväl föranlett
utfärdandet i förvaltningsväg av ortsstatuter, vilkas giltighet väl kan i
vissa delar ifrågasättas, men de där av befolkningen av gammalt tillerkänts
giltighet och därför av domstolarna i stor utsträckning beaktas.
Slutligen må ännu antydas, att fiskerätten i de stora älvarna i landets
nordliga delar och vid deras utlopp företer vissa egendomligheter.’
Allt vad som sålunda anförts äger motsvarande tillämpning i fråga om
det svenska Norrland.
Av de mot förläggandet av en hovrätt till Norrland anförda skälen
hava Svea hovrätts uttalade farhågor för att en norrländsk hovrätt icke
skulle kunna tillfredsställande rekryteras jämväl på ett övertygande sätt
bemötts av justitieombudsmannen. För den blivande hovrättens första
uppsättning behöver ingen oro hysas, i det att erforderligt antal av
hovrättens yngre ledamöter äro skyldiga att underkasta sig transport till
Norrland. Sedan hovrätten väl vunnit fast fot å sin nya förläggningsort,
kommer dess minskade omfång att öka dess personkännedom bland
de unga aspiranterna på domarbanan. De dugligaste av dessa kunna
då lättare förmås att söka inträde i hovrätten. Men även från sydligare
orter kunna dugliga aspiranter förväntas, lockade av de otvivelaktigt
snabbare befordringsmöjligheterna inom den nordliga hovrätten och de
förmåner, som givetvis måste komma att knytas vid tjänstgöring i Norrland
och vilka en dit förlagd överdomstol kan bevaka på ett helt annat
sätt än en för hela Svealand och Norrland gemensam, till Stockholm
förlagd hovrätt.
Mot tanken att nu verkställa en delning av Svea hovrätt torde i
själva verket med ett visst sken av berättigande allenast ett enda skäl
kunna åberopas, nämligen den pågående utredningen angående rättegångsreformen.
Frågan, i vad män nödiga och nyttiga reformer på
domstolsväsendets område böra anstå i avbidan på en reform, som i
alla händelser icke kan hava trätt i kraft inom det närmaste decenniet,
skall icke här upptagas till principiellt dryftande. Här må blott erinras
om att förra årets riksdag beslöt delning av två stora domsagor, ehuru
det vitsordades, att rättegångsreformen torde komma att sträva efter
att skapa så stora domsområden som möjligt för de blivande underrätterna.
När det nu återigen gäller delning av Svea hovrätt, saknas
varje anledning att antaga, att en dylik åtgärd skulle stå i strid med
de framtida utvecklingslinjerna. Ett ersättande av den skriftliga och
hemliga hovrättsproceduren med ett offentligt och muntligt förfarande,
Summamatta stats- och första la a utskottets utlåtande Nr ti. 27
måste ju, såsom ovan framhållits, leda till att de blivande överdomstolarna
måste .göras lättare tillgängliga för den rättssökande allmänheten
än de nuvarande fåtaliga hovrätterna. Det måste därför antagas, att
allra minst en hovrätt kommer att förläggas till de fyra nordligaste
länen, sannolikt två. Bleve redan nu en hovrätt förlagd dit upp, skull»
detta alltså icke på minsta sätt stå i vägen för genomförandet av en
ny domstolsorganisation.
Allenast i ett avseende torde hänsyn till rättegångsreformen böra
ålägga en viss återhållsamhet. Det torde icke vara lämpligt att nu gå
i författning om en dyrbar nybyggnad för en norrländsk hovrätt, då
man icke med säkerhet känner, vare sig vilka krav en ny rättegångsordning
kan komma att ställa på inredningen av en överrättsbyggnad
eller för hur stort antal avdelningar en dylik byggnad kan behöva
inredas å den ort, dit det skulle befinnas lämpligt att nu förlägga en
hovrätt. Man synes därför böra tillse, att den blivande norrländska
hovrätten tills vidare mera provisoriskt inrymmes i någon redan befintlig,
för ändamålet lämplig byggnad. Härigenom skulle också vinnas, att
hovrätten skulle kunna träda i verksamhet snabbare än om för dess
räkning en nybyggnad skulle uppföras.
I enlighet med den av Svea hovrätt uttalade meningen torde en
ny hovrätt för de nordligaste delarna av riket böra omfatta Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län. Enligt å Svea hovrätts
norr!andsavdelning vunnen erfarenhet giva norrlandsmålen full
sysselsättning åt två divisioner, varjämte en tredje division delvis kan
sysselsättas därmed. Hovrättens ordinarie sammansättning torde därför
icke böra göras större än två divisioner eller samma storlek som den
skånska hovrättens, men torde såsom ''regel härutöver ett par extra
ledamöter böra tjänstgöra för förhindrande av uppkomsten av för stora
balanser. Till en början torde måhända tre divisioner böra fungera för
bortarbetande av redan förefintlig balans. En blivande hovrättsbyggnad
borde därför vara så rymlig, att plats kunde beredas för tre divisioner.
Genom redan föreliggande anbud från olika norrländska städer torde
vara sörjt för att det sålunda förefintliga lokalbehovet utan avsevärd
kostnad för staten kan bliva fyllt.
Undertecknade hava hyst tvekan, huruvida med hänsyn till de
föreliggande skälen för Svea hovrätts delning anledning vore att bifalla
den kungl. propositionen om anslag till den extra, nionde divisionen i
samma hovrätt, men hava, då den rättssökande allmänheten skulle bliva
lidande av ett ‘uppskov med åtgärder för avarbetande av den stora nu
förefintliga balansen oavgjorda mål, stannat för att beträffande nämnda
28
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
Processkommissionen.
anslagskrav ej göra något yrkande ytan allenast föreslå skrivelse till
Kungl. Magt med begäran om inrättandet av en norrländsk hovrätt.
Då förevarande föreliggande fråga, såsom av den lämnade historiken
framgår, redan föreligger i ett särdeles utrett skick, bör dylikt förslag
kunna framläggas redan vid 1922 års riksdag och den norrländska
hovrätten träda i funktion med ingången av år 1923.»
Motionerna hava, efter framställning av utskottet till vederbörande
statsråd, av Kungl. Magt remitterats till processkommissionen för avgivande
av yttrande. I sitt den 3 maj 1921 avgivna utlåtande yttrar
processkommissionen följande:
»Processkommissionen, som anser det tillkomma sig att avgiva
yttrande allenast beträffande frågan huruvida ur synpunkten av en
blivande rättegångsreform hinder kan anses möta för den ifrågasatta
åtgärden, torde till en början böra lämna några antydningar om huvuddragen
i en blivande reform, sådan kommissionen tänker sig den, särskilt
vad beträffar domstolsorganisationen. Enligt kommissionens'' uppfattning
böra domstolarna liksom nu vara fördelade i tre instanser: underrätter,
överrätter och en högsta domstol. Overrätterna skulle liksom för närvarande
vara sammansatt av flera juridiskt bildade ledamöter, dock att
i vissa fall nämnd skalle taga säte i domstolen. I allmänhet skulle
målen, oberoende av art och beskaffenhet, i första instans handläggas
vid underrätt. Under övervägande är dock att dels medgiva parterna
att i civilmål i viss utsträckning överenskomma om måls upptagande
vid överrätt såsom första instans, dels låta vissa brottmål upptagas vid
överrätt såsom första domstol. Från underrätt till överrätt skulle fullständig
appell kunna äga rum; och vid överrätterna skulle liksom vid
underrätterna i största möjliga omfattning tillämpas grundsatserna om
offentlighet, muntlighet och omedelbarhet i rättegången. Till högsta
domstolen skulle i allmänhet allenast rättsfrågan kunna fullföljas.
Det rättegångsförfarande, som sålunda skulle användas i överrätterna,
betingar med nödvändighet, att de nuvarande överrätterna uppdelas
på ett större antal sådana. Enligt eu i kommissionen uppgjord
provisorisk indelningsplan, som emellertid måste underkastas ytterligare
prövning, skulle de bliva nio. Att vid eu sådan uppdelning landets
fyra nordligaste län icke kunna komma att fortfarande förbliva förlagda
under överrätten i Stockholm är uppenbart. Den nämnda provisoriska
planen upptager en överrätt omfattande Västernorrlands och Jämtlands
län och en omfattande Västerbottens och Norrbottens län.
Då sålunda enligt de grunder, processkommissionen anser böra
Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 0. 29
följas vid genomförande av en rättegångsreforni, under varje förhållande
måste antagas att åtminstone eu överrätt kommer att bliva förlagd inom
ifrågavarande område, kan hänsynen till en blivande rättegångsreforni
enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för ett bifall
till förslaget om inrättande redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste
länen, därest en sådan utbrytning i övrigt skulle finnas lämplig.
Av vikt är dock att därvid den nya hovrätten förlägges till sådan ort,
som kan förväntas även under en ny rättegångsordning bliva säte fölen
överrätt. Då den inom kommissionen uppgjorda indelningsplanen
endast är provisorisk, är kommissionen icke i stånd att förr än ytterligare
undersökningar ägt rum, avgiva bestämt yttrande var inom ifrågavarande
län överrätt eller överrätter lämpligen böra förläggas. Erinras må ock,
att ett sådant rättegångssätt som det kommissionen tänker sig tager
vida större lokahitrymme i anspråk än hovrätterna med den nuvarande
proceduren behöva. Därest icke en ny hovrätt kan provisoriskt inhysas
i något nu tillgängligt hus utan ny lokal skall byggas, bör därför tillses,
att tillräckligt utrymme erhålles, även efter det en rättegångsreforni
enligt antydda linjer kommit till stånd.»
Som ett huvudsakligt skäl emot inrättandet av en hovrätt för
Norrland har anförts, att, då en allmän reform av vår rättegångsordningför
närvarande är under utarbetande, det ej vore välbetänkt att nu upprätta
en ny hovrätt, vars organisation med stor sannolikhet ej konime
att under synnerligen lång tid bliva beståndande. Detta skäl äger emellertid
ej längre giltighet. Såsom av processkommissionens ovan intagna
yttrande framgår, kan nämligen hänsynen till en blivande rättegångsreform
enligt kommissionens uppfattning icke lägga hinder i vägen för
inrättandet redan nu av en hovrätt för de fyra nordligaste länen.
En sådan åtgärd tiar, såsom i motionerna framhålles, befunnits
önskvärd, dels på grund av svårigheterna att på ett tillfredsställande
sätt administrera ett verk av Svea hovrätts storlek, och dels därför att
rättsskipningen i Norrland komme att lida av det långa avståndet till
överdomstolen och dennas bristande orientering i de säregna norrländska
förhållandena. I förstnämnda hänseende framhölls av sammansatta statsoch
lagutskottet vid 1904 års riksdag, att Svea hovrätts personal med
den från och med den 1 oktober 1896 tillkomna sjunde divisionen nått
en omfattning, som syntes icke lämpligen kunna ökas utan att därigenom
äventyrades nödig sammanhållning inom ämbetsverket samt enhet
i rättsskipningen å de olika avdelningarna. Den 1 september 1904 trädde
i verksamhet en åttonde extra division. Denna division blev från och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 2 avd 3 höft. (Nr 6.) 5
Utskottet.
30 Sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande Nr 6.
med år 1918 ordinarie. Och sedan den 1 januari 1921 tjänstgör en
nionde, extra division.
Att med '' don omfattning Svea hovrätt sålunda erhållit stora svårigheter
måste uppstå att på ett tillfredsställande sätt administrera densamma,
synes utskottet uppenbart. Dessa svårigheter, som påtalades
redan efter sjunde divisionens tillkomst, göra sig givetvis med än större
styrka gällande för det närvarande, då antalet divisioner i hovrätten
ökats till nio. Särskilt vill utskottet framhålla, hurusom den ledande
och övervakande verksamhet, som enligt hovrätternas arbetsordningar
tillkommer presidenterna, i Svea hovrätt blir på grund av det stora antalet
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i avsevärd mån försvårad,
varjämte hovrättsledamöternas möjlighet att erhålla tillräcklig’ kännedom
om de i hovrätten tjänstgörande aspiranternas duglighet i hög grad
inskränkes.
Då sålunda redan Svea hovrätts nuvarande storlek enligt utskottets
mening synes nödvändiggöra en delning av densamma, har utskottet
saknat anledning ingå på en närmare prövning av de skäl, som i övrigt
anförts till stöd för den i motionerna ifrågasatta åtgärden.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning frågan
om inrättande av en särskild hovrätt för de fyra nordligaste
länen samt, efter verkställd utredning, för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan
giva anledning.
Stockholm den 25 maj 1921.
På sammansatta stats- och första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:262 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående inrättande av en hovrätt för de fyra nordligaste länen. a1 i texten