Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919. •

1921-05-30 · 63 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1921:148, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1919. •

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

1

Nr 148.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1921 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1919.

• (2:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse

jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Magt avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga

upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blivit iakttagen.

Arméförvaltningen.

§ i
(Rev.

ber. sid. 113; uti. sid. 786.)

I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna under

§ 10, efter förmälan, att de hava besökt Norrbottens regementes kasernbyggnader

i Boden, anfört följande:

»Regementets arrestlokaler syntes revisorerna vara otillräckliga,

enär det ofta inträffat, att värnpliktiga, som ådömts arreststraff, först

långt efter tjänstgöringstidens slut kunnat beredas tillfälle att avtjäna

straffen. Detta förhållande synes revisorerna innebära en icke avsedd

straffskärpning.»

I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalande har arméBihang

till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 käft. (Nr 148). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

förvaltningens fortifikationsdepartement i utlåtande den 18 december

1920 meddelat, att förslag om utökade arrestlokaler vid Norrbottens

regemente av fortifikationsdepartementet avgivits till Kungl. Maj.t i

samband med medelsbehovet för åren 1918 och 1919, men har Kungl.

Magt icke ansett sig kunna av riksdagen äska några medel för ändamålet,

samt att ärendet komme att underställas förnyad utredning inom

fortifikationsdepartementet.

Vad i ärendet sålunda förekommit, har utskottet velat för riksdagen
-

omförmäla

Statskontoret.

§ 2.

(Rev. ber. sid. 231; uti. sid. 799 samt 802—804.)

I berättelsen angående statskontoret hava revisorerna anfört följande:
»Enligt

de grunder, som i riksbokslutet för år 1918 och närmast

föregående år vunnit tillämpning, hava statsverkets inkomster från de

affärsdrivande verken upptagits med de belopp, vartill de särskilda

verkens driftöverskott för året uppgått.

Det nu föreliggande bokslutet för år 1919 företer en väsentlig

omläggning i förevarande avseende, i det att vid upprättandet av sagda

bokslut den principen hävdats, att i rikshuvudboken såsom statsverkets

inkomster redovisas endast de belopp, vilka under redovisningsåret till

statsverket inlevererats.

Utan att ingå på en prövning av den innebörd, som det tillämpade

förfarandet ur principiell synpunkt kan äga för budgetsbehandlingen,

vilja revisorerna framhålla, att den nu vidtagna åtgärden står i strid

med Kungl. Maj:ts och riksdagens beräkning av riksstaten för ifrågavarande

år.

1 nämnda riksstat hava nämligen överskotten å statens affärsverksamhet

beräknats till inalles 47,784.000 kronor, vadan alltså, då

några överskott å berörda verksamhet icke inlevererats till statsverket

under år 1919, statsverkets kassafond fått täcka hela det beräknade

överskottsbeloppet. Hade däremot i enlighet med förut tillämpade

principer överskotten å statens affärsverksamhet för år 1919, tillhopa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

3

30,615,409 kronor 53 öre, redovisats i rikshuvudboken för nämnda år,

både kassafonden i förevarande fall endast behövt belastas med ett belopp

av 17,168,590 kronor 47 öre.

Tillika finna revisorerna sig föranlåtna att framhålla, att den ordning,

i vilken en så betydelsefull åtgärd med avseende å redovisningen

i rikshuvudboken vidtagits, torde giva rum för erinran. Enligt vad

revisorerna inhämtat, stöder sig nämligen denna åtgärd varken på något

Kung!. Maj:ts eller ens statskontorets beslut.

Väl har Kungl. Maj:t i samband med fastställandet av det nu

tillämpade formuläret för rikshuvudboken bemyndigat riksbokslutsbyrån

att vidtaga erforderliga jämkningar, som kunde påkallas av förändrad

lagstiftning eller andra tillkommande omständigheter, men dessa jämkningar

hava begränsats sålunda, att de skola ske i enlighet med formulärets

plan och så att dess huvudgrunder icke rubbas.

Det, torde ej med fog kunna hävdas, att en förändring, som i

betydelsefulla delar omlägger grunderna för medelsredovisningen, hållits

inom den sålunda angivna gränsen.»

1 anledning av denna anmärkning har statskontoret från chefen

för statskontorets riksbokslutsbyrå infordrat och emottagit yttrande i

ärendet samt därefter i utlåtande den 28 december 1920 — med erinran

att det vore riksbokslutsbyrån, som jämlikt nådiga brevet den 9 maj

1913 angående nytt formulär för rikshuvudboken m. m. erhållit dels

uppdrag att årligen upprätta rikshuvudbok, dels ock bemyndigande att

i den mån sådant av förändrad lagstiftning eller andra tillkomna omständigheter

påkallas vidtaga erford"rliga jämkningar i nämnda formulär,

— inskränkt sig till att åberopa chefens för riksbokslutsbyrån berörda

yttrande; varande detta av följande lydelse:

»Vid budgetreformens genomförande år 1911 infördes å riksstatens

inkomstsida en särskild avdelning B »Inkomster av statens produktiva

fonder», under vilken rubrik överskotten å dessa fonder ställas till disposition

för statsregleringen. Emellertid gjorde sig ända från början

två olika uppfattningar gällande om betydelsen av ordet »överskott»,

nämligen dels en mera formell och bokföringsmässig, enligt vilken med

detta ord skulle avses det överskott, som respektive fonds bokslut utvisade.

oavsett om detsamma under året verkligen kommit statsregleringen

till godo eller icke, och dels en mera reell, till verkligheten sig

närmare anslutande uppfattning, enligt vilken såsom överskott till statsregleringen

endast fördes vad som verkligen blivit för statsregleringen

disponibelt.

I statskontoret anslöt man sig till den formella uppfattningen,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

vilken överensstämde med det inom statsförvaltningen hävdvunna bokföringssättet.

Att därigenom blev såsom tillgång för statsregleringen

bokfört vad som ännu icke var för densamma disponibelt, tänkte man

sig försvarat med att det dock inom kort blev disponibelt.

Den mera reella uppfattningen hävdades däremot av riksgäldskontoret,

som från de två av detsamma förvaltade produktiva fonderna,

järnvägslånefonden och allmänna byggnadslånefonden, bokförde såsom

tillgång för statsregleringen under ovannämnda rubrik B endast de under

löpande budgetsår verkligen influtna räntorna.

I rikshuvudboken har, utom i fråga om de av riksgäldskontor! förvaltade

fonderna, bokföring av överskott från statens produktiva fonder

skett i enlighet med den formella uppfattningen ända till och med räkenskapsåret

1918. Vid riksbokslutet för år 1919 hade emellertid flera omständigheter

tillkommit, som gjorde tydligt, att man förr eller senare

måste övergiva denna väg, om icke det formellt riktiga skulle urarta

till formalism. Sedan allt större delar av de affärsdrivande verkens bokföringsmässiga

överskott blivit placerade på sådant sätt, att de icke kunnat

under budgetåret eller den närmaste tiden därefter inlevereras till statsverket,

kunde de icke längre betraktas såsom för statsregleringen disponibla

tillgångar och borde icke heller i rikshuvudboken bokföras såsom

sådana. Att det visade sig, att vederbörande ämbetsverk icke eller åtminstone

icke alltid inhämtat Eders Kungl. Maj:ts medgivande till dylik

placering och att den i de statistiska tablåerna lämnade redogörelsen för

ifrågavarande placeringar icke blivit allmännare uppmärksammad, talade

i sin mån för ett mera verklighetstroget bokföringssätt, genom vilket

förhållandet med dessa överskott ställdes i skarp dager. Härtill kom

såsom det mest avgörande motivet för att övergå till kassabokföring den

omständigheten, att statsbokföringskommitténs förberedande arbete för

ett allmänt införande av detta bokföringssätt och för därigenom möjliggjorda

snabbare bokslut nu närmade sig sin fullbordan.

Då det av dessa skäl blev klart, att man icke längre kunde i rikshuvudboken

vidhålla det traditionella bokföringssättet, framstod också

år 1919 såsom ett synnerligen lämpligt övergångsår för förändringens

genomförande. Dels hade nämligen det förut jämförelsevis rikliga tillflödet

av inkomster från affärsfonderna beträffande ett par av dem begynt

att sina, så att en nu genomförd förändring skulle komma att

avse mindre belopp än den skulle hava gjort tidigare och även än vad man

kunde hoppas skulle bliva fallet ett senare år, dels voro övriga tillgångar

för kassafonden ännu så avsevärda, att vid sidan därav ett uteblivande

av affärsfondernas odisponibla överskott hade mindre betydelse. När

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

5

därför på våren innevarande år genom riksdagens bifall till Eders Kungl.

Maj:ts proposition om inrättande av ett riksräkenskapsverk syntes vara

fastställt, att det nu gällde att draga ut konsekvenserna av statsbokföringskommitténs

arbete, för vilket nämnda verk utgjort en slutpunkt liksom

kassabokföringsprincipen varit eu hörnsten, fanns inom riksbokslutsbyrån

ingen tvekan om att tiden var inne att tillämpa samma princip även i

fråga om rikshuvudboken.

Någon tvekan förefanns icke heller om, att det tillkom riksbokslutsbyrån

själv att utan att påkalla beslut av Eders Kungl. Maj:t eller

statskontoret genomföra den nödvändiga reformen. Denna var utan någon

som helst betydelse för statskontorets förvaltning. Av statsrevisorernas

framställning kan man visserligen få det intrycket, att reformen i realiteten

skulle innebära, att tidpunkten för ifrågavarande medels användbarhet

för statsregleringen framskjutes; men i själva verket blir den

endast riktigare annoterad. För dylika bokföringsfrågor av rent formell

innebörd hade dittills, mig veterligt, aldrig statskontorets beslut påkallats.

Oförtydbart syntes också det uppdrag Eders Kungl. Maj:t lämnat riksbokslutsbyrån

i nådigt brev den 9 maj 1913 angående nytt formulär för

rikshuvudboken m. m. Genom detta brev bemyndigades statskontorets

riksbokslutsbyrå icke blott att årligen upprätta rikshuvudboken utan

även att, i den mån sådant av förändrad lagstiftning eller andra tillkomna

omständigheter påkallades, vidtaga erforderliga jämkningar i nämnda

formulär, dock i enlighet med dess plan och så att dess huvudgrunder

icke rubbades. Den jämkning, varom här var fråga, avsåg, såsom i det

föregående framhållits, endast en övergång från en tolkning av ordet

»överskott» till en annan, vilken närmare anslöt sig till verkligheten.

Att en sådan tolkning står i överensstämmelse med formulärets plan och

icke rubbar dess huvudgruuder, framgår redan därav, att den, långt

ifrån att vara ny, redan länge delvis tillämpats i rikshuvudboken.

Härtill kommer, att kassabokföringsprincipens tillämpning i fråga om

statsverkets inkomster väl kan anses vara en konsekvens av samma princips

tillämpning i fråga om utgiftssidan, vilken senare tillämpning stöder

sig på Eders Kungl. Maj:ts i nådigt brev den 13 februari 1920

lämnade bemyndigande till statskontoret att i nästkommande års räkenskaper

avföra utgifter, som icke hunnit utbetalas och bokföras under

det år de avse.

Under dessa förhållanden fann jag det tillkomma riksbokslutsbyrån

att på egen hand genomföra den av omständigheterna påkallade

förändringen. För all säkerhets skull uppsökte jag dock dåvarande

chefen för finansdepartementet, statsrådet F. V. Thorsson, vilken sade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets yttrande.

sig till fullo dela min åsikt i fråga om bokföringsåtgärden och dess genomförande.

Genom vad nu anförts torde vara ådagalagt,

att kassabokföringsprincipens tillämpning i fråga om de aflfärsdrivande

verkens överskott, i stället för att stå i strid med Eders Kungl.

Maj:ts och riksdagens beräkning av riksstaten, tvärtom för vederbörande

verk utgör en stark maning att realisera denna beräkning, eftersom numera

direkt av rikshuvudboken framgår, om och när det verkligen disponibla

överskottet står i strid med nämnda beräkning; och

att i fråga om den ordning, i vilken ändringsåtgärden vidtagits,

rikstfokslutsbyrån endast gjort sin plikt, då den följt av Eders Kungl.

Maj:t givna föreskrifter.))

I anledning av vad i ärendet förekommit, vill utskottet erinra om

de genomgripande reformer, som under den senaste tiden vidtagits med

avseende å statens räkenskapsväsen. Det torde få förväntas, att genomförandet

av dessa reformer skall ske på ett sådant sätt, att en förändring

till det bättre skall kunna åstadkommas beträffande de av statsrevisorerna

med rätta påtalade missförhållanden, som för närvarande

föreligga med avseende å sättet för redovisningen och bokföringen av

de affärsdrivande verkens överskott.

I detta sammanhang vill utskottet med avseende å den nyligen

framlagda budgetredovisningen för år 1920 framhålla angelägenheten

av att den på kassabokföringen grundade redogörelsen för inkomst- och

utgiftstitlarnas ställning kompletteras med uppgifter angående dessa

titlars respektive fordringar och återstående utgifter. Riksräkenskapsverket

har även antytt möjligheten av en sådan komplettering.

Under framhållande av vikten av att intet underlåtes till vinnande

av den tillförlitlighet med avseende å statens budget- och räkenskapsväsen,

som måste framstå såsom ett oeftergivligt önskemål och för vilket

ändamål omfattande och kostsamma organisatoriska anordningar redan

vidtagits, har utskottet velat vad revisorerna i förevarande avseende

meddelat för riksdagen

omförmäla.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

7

Telegrafverket.

§ 3.

(Rev. ber. sid. 589—592.)

I berättelsen angående telegrafverket hava revisorerna under § 3

anfört följande:

»I riksstaten för år 1919 beräknades telegrafverkets inkomster till

44,900,000 kronor och driftkostnaderna till 33,716,000 kronor, vadan

rörelsen antogs komma att lämna ett överskott av 11,184,000 kronor.

Enligt vad av räkenskaperna för nämnda år framgår, hava emellertid

kostnaderna för underhållsarbeten till följd av höjda löner för därmed

sysselsatt personal stigit med omkring 2 miljoner kronor. Vidare har

avlöningen för ordinarie och extra ordinarie telefonister uppgått till omkring

9 miljoner kronor högre belopp än för motsvarande antal telefonister

under år 1918. Med en sådan merutgift på tillhopa omkring 11 miljoner

kronor uppkom för år 1919 endast ett obetydligt överskott, i

räkenskapen bokfört till ett belopp av 931,218 kronor 60 öre.

För år 1920 har telegrafstyrelsen beräknat telegrafverkets inkomster

till 88 miljoner kronor och driftkostnaderna till 80 miljoner

kronor, vadan rörelsen antagits för nämnda år komma att lämna ett

överskott av 8 miljoner kronor. Sedan bokslut upprättats för första

halvåret, har emellertid ny beräkning verkställts, och har därvid överskottet

för året beräknats utgöra 7,400,000 kronor och 600,000 kronor

mindre än förut antagits.

För år 1921 hava inkomsterna beräknats till 90 miljoner kronor

och driftkostnaderna till 87 miljoner kronor, vadan telegrafverkets rörelse

under nämnda år skulle lämna ett överskott av 3 miljoner kronor. I

denna beräkning upptogs såsom dyrtidstillägg åt personalen ett belopp

av 25 miljoner kronor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 september

1920 har emellertid telegrafstyrelsen meddelat, att med de belopp, varmed

berörda kostnader faktiskt utginge, dyrtidstillägget för år 1921

kunde beräknas uppgå till minst 28 miljoner kronor eller 3 miljoner

kronor mera än vad den tidigare beräkningen utvisade. Hela överskottet

för år 1921 skulle således åtgå för att täcka omförmälda utgiftsökning.

I enlighet härmed skulle alltså telegrafverket för år 1920 lämna

ungefär det överskott, som beräknats, men för år 1921 icke lämna något

överskott alls.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Redan inför denna utsikt fann telegrafstyrelsen det vara klart, att

en förhöjning måste vidtagas i telegrafverkets taxor, och i sin ovannämnda

skrivelse den 23 september 1920 gjorde styrelsen framställning

i sådant syfte. Styrelsen framhöll därvid, att i förenämnda beräkningar

icke upptagits någon nämnvärd förhöjning av den extra ordinarie personalens

avlöningar, då nämligen styrelsen ansett och fortfarande ansåge

att en dylik förhöjning icke vore vare sig behövlig eller ekonomiskt

klok. Icke heller hade medtagits någon höjning av lokal- och landstelefonisternas

samt telegrambärarnas avlöningar. Eventuella förhöjningar

i nu nämnda avseenden måste givetvis leda till ett än ogynnsammare

resultat av telegrafverkets rörelse.

Med anledning av denna telegrafstyrelsens framställning har Kungl.

Magt den 25 september 1920 utfärdat kungörelser angående ändringar

i telegraf- och telefonreglementena, innefattande förhöjning av telegrafverkets

taxor. Ifrågavarande kungörelser hava trätt i kraft den 1 nästlidna

oktober och gälla tills vidare till och med den 30 juni 1921.

Det i ekonomiskt hänseende mindre gynnsamma resultat, som

telegrafverkets rörelse under senare tider haft att uppvisa och som än

vidare kan vara att motse, finner i väsentlig man sin förklaring i de

våldsamt stegrade kostnaderna för personalens avlöning.»

Vad särskilt anginge avlöningarna till den talrika grupp av personal,

som utgjordes av telefonister och telegrafister, meddela revisorerna,

att de från telegrafverket erhållit en utredning med därvid fogad tabell.

I avseende å denna utredning tillåter sig utskottet hänvisa till

sid. 590—592 i revisionsberättelsen.

Då frågan om telegrafverkets taxor i annat sammanhang lärer

bliva föremål för utskottets och riksdagens prövning, nämligen i samband

med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 143 angående

telefon- och telegramavgifterna för tiden från och med den 1 juli 1921

m. m., har utskottet icke nu velat ingå på spörsmålet härom, utan

allenast velat vad revisorerna i förevarande avseende meddelat för riksdagen
-

omförmäla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

9

Statens domäner.

§ 4.

(Rev. ber. sid. 624—627; uti. sid. 830—833.)

I berättelsen angående statens domäner hava revisorerna under

§ 1 anfört följande:

»I anledning av förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1916 års riksdag

att för anordnande av tretton bostadslägenheter åt jägmästare i vissa

revir inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker anvisa 337,600

kronor. Bland dessa bostadshus upptogs byggnad för jägmästarna i

Vettasjoki och Porjus revir, avsedd att uppföras i Gällivare. Under

det att för övriga bostäder förutsattes hus av enfamiljstyp, enligt föreliggande

ritning, hade för ifrågavarande två bostadslägenheter lör besparings

vinnande föreslagits en gemensam byggnad, vilken anordning

ansetts ej vålla avgörande olägenheter, då bostaden förlädes till tätare

bebyggt samhälle. Ritning förelåg ej vid ärendets avgörande. Kostnaden

beräknades till 53,000 kronor, därav 5,000 kronor för tomt och

48,000 kronor för byggnad m. m. oberäknat virket.

Då anslaget visade sig otillräckligt för de avsedda bostadslägenheterna,

medgav 1917 års riksdag, att anslaget finge användas för

uppförande av de bostäder, som närmast erfordrades, utan hinder därav

att det beräknade beloppet befunnes ej förslå för respektive lägenheter.

Bostadsbyggnaden i Gällivare uppfördes under åren 1917 —1918 för en

entreprenadsumma — såvida avses själva byggnadsarbetet — av 47,100

kronor. Samtliga kostnader hava uppgått till kronor 81,439: 0 4.

Den ritning, som legat till grund för byggnaden, har uppgjorts

av slottsbyggmästaren Emil Johansson och har av Kungl. Maj:t fastställts

den 2 september 1916. Överintendentsämbetet hade i underdånigt

utlåtande den 28 juli 1916 anmärkt, bland annat, att det vore fördelaktigt,

att åt lägenheterna bereddes skilda köksingångar, »vilket säkerligen

utan svårigheter torde kunna låta sig göra». Efter det domänstyrelsen

i yttrande den 12 augusti 1916 bestämt avstyrkt den ifrågasatta

förändringen, blev ritningen i denna del oförändrad av Kungl.

Maj:t fastställd.

Revisorerna, som för sin del funnit anordningen av gemensam

köksingång innefatta en olägenhet, förmena, att densamma utan avsevärd

kostnad kunnat avhjälpas.

Vid revisorernas besök pågick en omfattande reparation, som med

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 65 höft. (Nr 148.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hänsyn därtill att huset nyligen färdigställts, föreföll anmärkningsvärd.

Rörande densamma har inhämtats, att Kungi. Maj:t innevarande år för

ändamålet anvisat 12,300 kronor med anledning av underdånig framställning

av domänstyrelsen den 22 maj 1920, vilken synts böra i huvudsakliga

delar återgivas:

»Sedan Eders Kung! Maj:t genom nådigt beslut den 7 augusti

1917 bemyndigat domänstyrelsen att ombestyra uppförandet av bostäder

åt jägmästarna i bland andra Vettasjoki och Porjus revir enligt den 2

september 1916 fastställda ritningar, uppfördes i enlighet härmed under

tiden augusti 1917 — september 1918 i Gällivare kyrkby å enligt nådigt

medgivande inköpta lägenheten Wåhlberga en tvåvåningsbyggnad inrymmande

bostadslägenheter för sagda två jägmästare, ävensom nödiga

uthus. Vid arbetets bortsättande på entreprenad föreskrevs, såsom varit

vanligt vid andra liknande byggnadsarbeten, bland annat, att den inre

målningen skulle utföras allenast medelst spackling och grundning, att

tapeter av endast enklaste slag skulle uppsättas samt att manbyggnadens

yttre brädfodring skulle tillsvidare anstå, allt i avsikt att dessa

arbeten skulle fullbordas först sedan byggnaden efter några år satt sig

och tillräckligt uttorkat.

Styrelsen har haft för avsikt att vid avgivande av generalförslag

för 1921 begära för sistnämnda arbeten erforderliga medel. Nu har

emellertid t. f. över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt den 20 sistlidna

april överlämnat en från jägmästaren i Porjus revir, vilken alltsedan

hösten 1918 bebott den ena av de två bostadslägenheterna, till

styrelsen ställd framställning med begäran att, då bostadslägenheterna

visat sig vara så kalla, att det syntes omöjligt kunna bebo dem under

nästkommande vinter, åtgärder måtte vidtagas för lägenheternas bättre

ombonande m. m. redan innevarande sommar. För frågans närmare

utredning och för uppgörande av kostnadsförslag beträffande de arbeten,

som ansågos böra utföras, har jägmästaren tillkallat två byggnadserfarna

män, vilka besiktigat byggnaden. Dessa hava uttalat, att byggnadsarbetet

syntes i allt hava utförts på ett sakkunnigt och noggrant

sätt samt i överensstämmelse med ritningar och arbetsbeskrivning.

Orsaken till att bostäderna icke förty äro synnerligen kalla och dragiga

samt nära nog måste betecknas såsom hälsovådliga, ansp besiktningsmännen

böra sökas huvudsakligen däri, att dels byggnadsvirket varit

rått, dels ock ytterväggarnas innersidor icke äro försedda med panel

utan med allenast papp. Genom att vid husets upptimring använts

rått timmer hade detta krympt så, att dels tomrum uppstått mellan

stockarna och inlagd drev lossnat, dels timret erhållit sprickor, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

11

ofta voro mycket betydande och g''ingo nära nog tvärs igenom hela

stocken. Då på innersidorna ej funnos panel utan allenast ett lagpapp

förutom tapeten, vore under sådana förhållanden ej annat att

vänta än att byggnaden skulle vara kall. Synemänuen funno för sin

del, att det vore nödvändigt, att arbeten, som avhjälpte nämnda bristfälligheter,

företogos instundande sommar, varvid samtidigt borde utföras

nytapetsering av rummen samt oljemålning av samtliga snickerier

m. in. Väggarnas förseende med ytterpanel ansågos böra anstå ännu

något år.

Jägmästaren har ock överlämnat en av byggnadsingenjören J.

Josephson i Malmberget uppgjord, härmed i avskrift följande kostnadsberäkning

över de av förenämnda besiktningsmän föreslagna reparations-

och målningsarbeten, slutande på en summa av 12,000 kronor,

vartill skulle komma kostnader för frakter av virke från kronans såg i

Porjus 300 kronor. Värdet på från sågen hämtat, erforderligt virke är

ej häri inräknat.

Styrelsen får för egen del meddela, att virke till nu ifrågavarande

byggnader avverkades och framkördes till byggnadsplatsen vårvintern

1916, men att det försågades och togs i anspråk till byggnaden först

vintern 1917—1918. Att ytterväggarna icke försetts med panel på

innersidorna, har varit beroende på de därmed förenade avsevärt ökade

kostnaderna, varjämte sådan panelning icke gärna kan företagas, förrän

de liggtimrade väggarna haft möjlighet att under något år sjunka ihop

och byggnadsvirket tillräckligt uttorka. Styrelsen får emellertid i fråga

härom erinra, att ingenstädes vid uppförande av bostadshus åt skogsstatspersonalen

i Norrland panel anbringats på ytterväggarnas innersidor.

Sådant förfarande skulle rätt avsevärt öka de redan nu betydande

byggnadskostnaderna. Erfarenheten har ock visat, att även utan sådan

panel kan i bostäderna, även under köldperioden, hållas en temperatur,

vilken bör kunna tillfredsställa rimliga anspråk, synnerligast sedan

byggnaderna efter några års sättning och fullständiga uttorkande diktats

och försetts med ytterpanel. På grund av sättet för nu ifrågavarande

byggnads upptimring, varvid använts s. k. »plattdrag)) i stället för »håldrag»

eller »runddrag», vilket senare medgiver inläggning av mera drev

mellan stockarna samt effektivare diktning, anser sig styrelsen dock i

detta fall ej böra motsätta sig den ifrågasatta inre panelningen, vilkens

utförande ingår i förenämnt kostnadsförslag.

Då nu överjägmästaren vitsordat det trängande behovet av de

föreslagna arbetenas snara utförande och meddelat, att han under den

gångna vintern varit i tillfälle att vid sina besök i Gällivare konstatera,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

att bostäderna äro så kalla, att de knappast torde vara beboeliga nästkommande

vinter, finner styrelsen sig böra underställa ärendet Eders

Kungl. Maj:ts nådiga prövning och i underdånighet hemställa att Eders

Kungl. Maj:t täcktes i nåder medgiva, att till utförande innevarande

sommar av de å ingenjör J. Josephsons bilagda kostnadsberäkning upptagna

reparations- och målningsarbeten å jägmästarbostadslägenheten

Wåhlberga i Gällivare må av domänfondens avkastning användas innevarande

år ett belopp av 12,300 kronor.»

Av förestående framställning framgår, att ifrågavarande byggnad

uppförts på sådant sätt, att densamma inom två år efter dess uppförande

befunnits »nära nog hälsovådlig och knappast beboelig».

Enligt domänstyrelsens uppfattning synas anledningarna till bristfälligheterna

väsentligen vara att söka, dels däri att rått virke använts,

dels däri att vid upptimringen använts s. k. plattdrag i stället för

håldrag.

Då timret lämnats genom domänstyrelsens försorg torde det hava

ålegat vederbörande tjänsteman att tillse, att torrt virke använts. Tillämpning

av plattdrag vid timringen har föreskrivits i den av domänstyrelsen

tillhandahållna arbetsbeskrivningen. Anmärkningsvärda förbiseenden,

som vålla statsverket utgift synas således hava förelegat.

Vid besöket i Gällivare iakttogo revisorerna, hurusom en betydande

backsluttning, enligt uppgift belägen å gatumark, på ett såväl ur vindskydds-

som trevnadssynpunkt ändamålsenligt sätt begränsade bostadsplatsen

mot själva farvägen. Då denna väg i befintligt skick för nuvarande

trafik uppgavs vara fullt tillräcklig samt bortschaktandet av

backen — vilket arbete lär åligga kronan såsom tomtägare — torde

draga betydande kostnad, synes det kunna ifrågasättas, om ej en överenskommelse

med Gällivare kommun vore önskvärd med syfte att tillsvidare

inställa planeringen av antydda gatumarksområde.»

Uti med anledning härav den 16 december 1920 avgivet yttrande

har byggnadsstyrelsen förklarat, att revisorernas anmärkning icke givit

anledning till någon erinran från styrelsens sida.

Vidare har domänstyrelsen den 27 december 1920 avgivit infordrat

yttrande och därvid i denna sak anfört följande:

»Domänstyrelsen får meddela, att det för byggnaden använda

timret avverkades och framkördes till byggnadstomten vårvintern 1916.

Då det förväntades, att byggnadsarbetet skulle kunna bortackorderas

senare under samma år eller åtminstone så tidigt, att en blivande entreprenör

skulle kunna taga hand om virket i början av 1917, nedlades

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

13

ej vidare kostnad på virkets beredning. På grund av alltjämt stegrade

anspråk på arbetsersättning kunde emellertid slutlig uppgörelse om

arbetets utförande träffas först hösten 1917 och virkets behandling av

entreprenören ske först vintern 1917—1918. Vederbörande jägmästare

hade visserligen erhållit order att taga sådan vård om virket, att detsamma

icke skulle förfaras, men då för undvikande av kostnader, som

icke kunde påräknas bliva annat än till eu mindre del ersatta av en

blivande entreprenör, virket förvarats oarbetat i cirka 1 Va år, var det

givetvis, då det togs i användning, mindre väl uttorkat. Då vid starkare

kyla en fuktig stock lättare blir genomkyld än eu torr stock avkyles

ett med väggar av rått virke uppfört rum hastigare än ett rum

med väggar av torrt timmer och erfordras således i förstnämnt tall

kraftigare eldning. Den fuktigare luften kännes därjämte kallare och

erfordrar fördenskull högre värmegrad för att verka lika varm som

torrare luft av även lägre temperatur. Domänstyrelsen är förvissad om

att, sedan väggarna fullständigt uttorkat och ytterväggarna panelats,

bostäderna skola bliva fullt ut så varma som vilka som helst andra

byggnader i ifrågavarande kalla klimat.

Det anmärkta förhållandet att vid timringen använts plattdrag —

som i stället för runddrag flerstädes användes även i Norrland och som

till användning föreslagits av vederbörande arkitekt vid arbetsbeskrivningens

uppgörande — torde, om timret varit fullt torrt, knappast bidragit

till att rummen blivit kallare, men, då nu timmervirket varit väl

rått, har det mellan de avplanade stockarna inlagda drevet vid torkningen

förskjutits och mångenstädes krupit ut. Den använda plattdragsmetoden

synes efter den utredning, som i frågan gjorts, hava i visst

avseende tillämpats på ej fullt ändamålsenligt sätt, i det att avfasningen

på den fyrskurna stockens hörn gjorts för stor med den påföljd, att

cirka 3 cm. av timmerväggens tjocklek mitt för fogarna bortgått. Det

är huvudsakligen av denna anledning, som domänstyrelsen i förberörd

underdånig framställning tillstyrkt medels anvisande även till ytterväggarnas

inre panelning, varigenom givetvis byggnaden i värmehänseende

avsevärt vunnit och vilken panelning vid uppförande av bättre

privata bostäder i Norrland allmänt användes.

Styrelsen får slutligen i nu ifrågavarande avseende erinra att då

vid byggnadens uppförande inredningen — beträffande målning, tapetsering

och dylikt — utförts, såsom alltjämt varit brukligt, allenast provisoriskt,

avsikten alltjämt varit att, så snart byggnaden tillräckligt

uttorkat och satt sig, företaga den av statsrevisorerna omförmälda reparationen.

Såsom styrelsen i förberörda underdåniga framställning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

meddelat, hade styrelsen avsett att i general förslaget för 1921 begära

anvisande av medel för arbetena i fråga, men på grund av skogsförvaltningens

därom gjorda framställning ansåg sig styrelsen böra bos

Eders Kungl. Maj:t anhålla om medgivande till arbetets utförande redan

innevarande år.

Revisorerna hava beträffande nu ifrågavarande byggnad ansett, att

skilda köksingångar för de båda bostadslägenheterna hade bort anordnas

och förmenat, att detta kunnat ske utan avsevärd kostnad.

I fråga härom får styrelsen erinra, att ändring å ritningen i sådant

avseende både kunnat ske, men att dylik ändring givetvis i sin mån

både bidragit till byggnadens ytterligare fördyring samt att behovet av

skilda köksingångar å ett tvåfamiljshus i ett sådant stadsliknande samhälle

som Gällivare icke synes trängande.

Mot vad statsrevisorerna uttalat beträffande önskvärdheten av att

planeringen av backsluttningen invid nuvarande färdvägen intill jägmästarbostadens

tomt tillsvidare måtte inställas, har styrelsen intet att

erinra. Planeringsarbetet åligger kronan enligt tomtköpekontraktet, men

styrelsen veterlig! har kommunen ännu icke påyrkat dess utförande.»

I fråga om förevarande byggnadsföretag hava enligt utskottets

mening vederbörande gjort sig skyldiga till ett förfarande, som åsamkat

staten onödigt höga kostnader. Utskottet har härvid särskilt uppmärksammat,

att rått virke kommit till användning vid bostadens uppförande,

vilket förhållande medfört, att byggnaden i värmehänseende blivit otillfredsställande

och att fördenskull panelning och andra reparationer måst

vidtagas, vilka eljest icke varit erforderliga.

Utskottet, som sålunda funnit ovan angivna åtgärder vittna om

en anmärkningsvärd brist på omtanke i avseende å handhavandet av

allmänna medel, har velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

§ 5.

(Rev. ber. sid. 635—638; uti. sid. 834—835).

I § 2 under berättelsen angående statens domäner hava revisorerna

omförmält bland annat, hurusom de under sin resa besett å skilda platser

utförda skogsföryngringsarbeten. Dessa arbeten hade omfattat dels hyggesrensningar

för beredande av återväxt genom självsådd, dels hyggesrensningar

med åtföljande kulturarbeten, rutsådd eller sådd med den Widénska

kulturplogen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

15

Efter att hava lämnat åtskilliga meddelanden angående utförda

skogsföryngringsarbeten och därav uppkomna kostnader, framhålla revisorerna,

att dessa arbeten i och för sig måste betecknas som skäligen

obetydliga i förhållande till de arealer skogsmark i Norrland, som behöva

föryngras.

Därefter anföra revisorerna följande:

»Statens skogar inom Norrbottens län omfatta 3,490,466 hektar,

varav 1,925,188 hektar utgöras av skogsprodukt^ marker.

Enligt 1918 års officiella statistik — det sista år för vilket sådan

föreligger färdig — hade dessa skogar under året lämnat en bruttoinkomst

av 8,604,533 kronor. Under samma år utbetalades för skogsföryngringsåtgärder

(hyggesröjningar för självsådd och skogskulturarbeten)

sammanlagt 56,944 kronor, varav 23,231 kronor för självföryngrings-

och 33,713 kronor för kulturåtgärder.

Den skogskultiverade arealen — bortsett från hjälpkultiverad sådan

— belöpte sig härvid till 535 hektar och, om man förutsätter, att

hyggesrensningarna i medeltal ej kunnat utföras för billigare kostnad

än 8 kronor per hektar — å kronoparken Görgeå, varest revisorerna

besågo dylika hyggesröjningar, hade kostnaderna för desamma stigit till

13 kronor 70 öre per hektar — kunna sålunda knappast 3,000 hektar

genom dessa hyggesröjningar ha blivit beredda för självsådd. Tillhopa

skulle sålunda sammanlagda arealen inom statens skogar i Norrbotten,

som för året beretts för föryngring, kunna antagas högst belöpa sig

till cirka 3,500 hektar. Detta utgör sålunda blott Vsbo eller 0.1 8 procent

av totala arealen skogsproduktiv mark, vilket ger en föreställning om

den tid, som skogarnas föryngring i detta tempo skulle draga. De å

föryngringsarbeten nedlagda kostnaderna belöpa sig till cirka 0.6 procent

av bruttoinkomsten från skogarna.

För dikningar och bäckrensningar ha under samma år utbetalts

34,663 kronor samt för andra grundförbättrande åtgärder och vägbyggnader

på samma statsskogar 90,686 kronor, motsvarande respektive 0.4

och 1.05 procent av samma skogars bruttoavkastning.

Under år 1917 utgjorde bruttoinkomsten från samma skogar

7,998,704 kronor, medan för grundförbättrande åtgärder användes: för

skogsföryngringsarbeten 17,394 kronor, för avdikningar 5,605 kronor

samt för vägbyggnader 36,050 kronor eller respektive 0.2, 0.0 7 och

0.4 5 procent av bruttoinkomsten.

Revisorerna äro fullt medvetna om att avsättnings förhållandena

inom dessa trakter mångenstädes lägga oöverkomliga hinder i vägen

för fullt rationella avverkningsmetoder eller för avverkningsbeloppens

opaginerad Kontrollera mot PDF

ro

Statsutskottets utlåtande ''Nr 148.

uttagande på sådant sätt, att verkliga föryngringsytor härigenom uppkomma.

Inför den abnorma proportionen å ena sidan mellan föryngrad

skogsareal och totalareal skogsprodukt^ mark, som nu till avsevärdaste

delen upptages av äldre och mindre växtlig skog, och å andra sidan

mellan bruttoinkomsten och vad som därav för skogsföryngringsåtgärder

återbördats, kunna revisorerna dock ej underlåta att i varje fall framhålla

betydelsen ej mindre av att de avverkningsbelopp, som nu uttagas

från dessa skogar, i största möjliga mån bli uttagna på sådant sätt, att

de ge upphov till verkliga föryngringsytors uppkomst, än även av att

speciella skogsföryngringsåtgärder enligt lämpligaste metoder företagas

med så uppkomna föryngringsytor.

Det torde nämligen vara uppenbart, att en mera betydande del

utav värdet av de nu anhopade gamla naturförråden av virke i dessa

skogar i framtiden måste återbördas till skogarna i form av kostnader

för skogsföryngrings- och andra grundförbättrande åtgärder. Och då

torde det även vara av största betydelse, att detta sker, innan ännu

det gamla skogskapitalet genom dimensionsblädningar, som nu mångenstädes

är den enda avverkningsform avsättningsförhållandena medgiva,

i alltför hög grad förskingrats, eller innan inkomsterna från dessa skngar

börjat sina.»

1 anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har domänstyrelsen

i sitt ovanberörda utlåtande av den 27 december 1920 anfört

följande:

»I anledning av detta statsrevisorernas allmänna uttalande får

styrelsen erinra bland annat, att det är ej allenast den areal av cirka

3,500 hektar eller 0.18 procent av totala arealen skogsprodukt^ mark,

vilken areal statsrevisorerna beräknat hava inom Norrbottens län år 1918

genom hyggesrensning eller kultur beretts för föryngring, som vid en

jämförelse mellan den föryngrade skogsarealen och totalarealen skogsprodukt!^

mark bör komma i beaktande. Då fråga gäller de ofantliga

skogsarealerna i särskilt övre Norrland måste i avseende på dessas föryngring

avverkningar företagas på sådant sätt, att den utan jämförelse

största delen av avverkningsytorna må kunna föryngras genom självsådd.

Nödvändigheten härav har under de senare åren framgått särskilt

tydligt av de avsevärda skador som genom snöskytte uppkommit

å synnerligast genom kultur och större hyggen uppdragen plautskog.

Med hänsyn till markens beskaffenhet, beståndens gleshet och sammansättning

m. m. är därjämte i allmänhet endast en mindre del av föryngringstrakterna,

även de som skola skogsodlas, i behov av särskilda

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

17

hyggcsrensningsåtgärdcr. En jämförelse mellan sammanlagda bruttoinkomsten

från ifrågavarande skogar och de kostnadsbelopp, som å desamma

nedlagts i föryngringsåtgärder, torde ej heller hava annat intresse

än möjligen då jämförelsen avser att visa omfattningen av sistnämnda

arbeten under skilda år.

Domänstyrelseu vill emellertid icke bestrida, att arbetena för skogskultur

och liknande arbeten under 1918 och övriga kristidsår varit av

mindre omfattning än som med hänsyn till behovet vederbort, men får

styrelsen i fråga härom allenast erinra om de under dessa tider rådande

förhållandena såsom brist på arbetare, de orimligt högt uppdrivna arbetsprisen,

statsverkets behov av inkomster samt slutligen den under senare

åren alltsedan år 1917 stora bristen på skogsfru. Styrelsen får ock

erinra om den för skogsodlings- och dikningsarbeten avsatta förnyelsefonden,

vilken vid 1918 års utgång uppgick till 3,671,124 kronor och

som avsatt under tiden då statsverket tillförts stora inkomster från

skogarna, är avsedd att i den utsträckning, som förhållandena i övrigt

medge, tagas i anspråk för ökade kulturarbeten under tider, då bättre

tillgång på arbetskrafter för rimliga kostnader stå till buds.»

Vad revisorerna i förevarande avseende uttalat, har utskottet med

hänsyn till betydelsen och värdet av de tillgångar, statens skogsproduktiva

mark representerar, funnit vara värt allt beaktande. I likhet med

revisorerna vill utskottet påpeka vikten av att speciella skogsföryngringsåtgärder

snarast företagas, och vill utskottet tillika framhålla, att dessa

åtgärder böra i möjligaste mån avpassas efter de erfarenheter och rön,

de vetenskapliga undersökningarna på området kunna hava lämnat. En

av orsakerna till den under krisåren minskade omfattningen av arbetet

med skogsföryngringen har varit att söka i brist på arbetare; då numera

på grund av tidsförhållandena tillgången på arbetskraft blivit större,

torde man kunna förvänta, att skogsföryngringsarbetet kan upptagas

och bedrivas i förökad omfattning.

Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen
omförmäla.

§ «•

(Rev. ber. sid. 639—652; reservation sid. 774—775; uti. sid. 835—863.)

Rörande kolonisationsförsöken i Norrland lämna revisorerna under

§ 3 i berättelsen angående statens domäner en redogörelse för vad i

sådant hänseende från statens sida åtgjorts.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 höft. (Nr 148.) 3

Utskottets

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

För att utröna, huru kolonisationsförsöken hittills avlupit, huru

långt arbetena med desamma fortskridit och vilka kostnader varit därmed

förenade, hava revisorerna från kolonisationsnämnden införskaffat

uppgifter i berörda hänseenden. Revisorerna meddela därefter, hurusom

av dessa uppgifter framgår bland annat följande:

»Den direkta ledningen av kolonisationsföretagen bär allt ifrån

verksamhetens begynnelse handhafts av överjägmästaren A. H. Holmgren.

Såsom arbetsledare å de skilda områdena hava fungerat dels särskilda

byggmästare och dels, där så ansetts lämpligt och behövligt,

kronojägaren i den bevakningstrakt, inom vilken kolonisation sområdet

varit beläget. Kronojägare har dock anlitats endast i den mån så kunnat

ske med hänsyn till honom åliggande ordinarie göromål och i regel å

sådana områden, där staten ej bedriver egen byggnadsverksamhet.

Byggmästarna hava åtnjutit en månadsavlöning av 300 å 400 kronor

jämte gottgörelse för resor efter sjätte klassen i resereglemente!. Ersättningen

till kronojägarna har i allmänhet utgått med 50 kronor för

månad. Under innevarande år hava till årets slut anställts fem byggmästare,

varjämte under året sju kronojägare haft mera tillfällig anställning.

På kolonisationsnämndens expedition hade i början ej använts

andra än tillfälliga biträden i mån av behov. Sedan slutet av 1919

har varit anställd en kamrerare mot en årlig lön av 5,000 kronor för

en arbetstid av 5 å 6 timmar samt ersättning för övertidsarbete efter

3 kronor 50 öre per timme. Sedan mitten av maj 1920 är kontorspersonalen

tillökad med en assistent och ett skrivbiträde. Den förre

erhåller jämlikt kungl. brev den 23 april 1920 en årlig avlöning av

4,700 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg; för skrivbiträdet betalas

275 kronor i månaden och vid övertidsarbete 1 krona 50 öre i

timmen.

Anskaffandet av erforderliga arbetskrafter för bedrivandet av arbetena

ute å marken hade inom de mer avsides, i folkfattiga trakter liggande

kolonisationsområdena städse erbjudit vissa svårigheter. Endast undantagsvis

hade dock nämnden varit nödsakad anskaffa arbetsfolk från

andra orter. I regel har nämligen strävats efter att bedriva arbetena

med till kolonister antagna personer, vilket för dessa varit en god hjälp

under de första för dem svåraste åren. Arbetsprisen uppgingo under

år 1918 till 9 kronor för mansdagsverke och 20 kronor för kördagsverke.

Under vintern 1919 stego dessa pris till respektive 12—15 och

45—55 kronor för att under sommaren nedgå till respektive 10 och 25

—35 kronor. Under år 1920 hava dagsverksprisen nedgått till 20 å 25

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

19

kronor. Arbetsprisen hava under hela tiden varit avsevärt högre inom

Djupsjö, Ljusåtraktens samt Hamra kolonisationsområden än inom andra

områden.

Hittills har upplåtelsen av kolonat fortskridit på sätt framgår av

följande sammanställning, varvid inom parentes upptagna siffror angiva

antalet till upplåtelser avsedda kolonat. I

Mindre kolonat

Kronopark

Större kolonat

utan

byggnader.

, med av staten

. uta“ uppförda

byggnader. by^nader

Summa.

W18 års kolonisationsområden.

Djupsjö.......................................

18

(18)

3

(4)

5 (5)

26

(27)

Metseken.....................................

13

(19)

3

(6)

8 (8)

24

(33)

Rönnlidens och Luspberget ...

6

(10)

1

(17)

19 (19)

26

(46)

1919 års kolonisationsområden.

Ångeså ......................................

2

(10)

3

(10)

—

5

(20)

Ö. o. V. Jörnsmarken ............

15

(20)

1

(19)

—

16

(39)

Aronsjökullarna...........................

19

(19)

7

(9)

—

26

(28)

Ansjö.............................................

—

6

(10)

—

6

(10)

Hamra (Tandsjö)........................

—

—

12 (12)

12

(12)

1920 års kolonisationsområden.

Ljusåtrakten................................

3

(13)

2

(12)

14 (17)

19

(42)

Vaksliden ....................................

(4)

2

(2)

4 (8)

6

(14)

Siksjö.............................................

i

(6)

6 (6)

7

(12)

Pite............................................

(11)

(12)

—

(23)

Aborrträskliden.......................

7

(15)

1

(6)

5 (11)

13

(32)

Hamra (Fågelsjö).......7...............

13 (13)

13

(13)

Summa

84

(145)

29

(107)

86 (99)

199

(351)

I fråga om de kostnader, som hittills varit förenade med företagen

i fråga samt för år 1920 kunna beräknas, har nämnden meddelat

följande.

»Kostnaderna för expeditionen i Stockholm och arbetsledningen i

orten framgå av nedanstående tablå.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Expeditionen i

Stockholm

Arbetsledninge

n i orten

Expeditionskostnader.

|

Avlöningar

År

Porton,

telefon, i Annon- tele- ser.

gram

Skriv- material,

blanket- ter och

annat

tryck.

Diverse.

Summa.

1

Avlö- j c,

Summa.

nmgar. ;

i

All-

männa

om-

kost-

nader

Arvoden.

Rese-

ersätt-

ningar.

Summa.

Summa.

i

Summa.

1918

|

365 60; 1,443 43

2,144[o8

332 76

4,285 8 7

1,405— 5,690 8 7

1

154 3 5

4,205 —

1,058:60

5,263 fio 5,417

95

11,108 82

1919

1,781 —; 2,283 56

2,847; 76

1,313;61

8,225 93

■

6,768 25 14,994: is

162 10 17,11.3 3 4

1,989 65

19,102 o» 19,265

09

34,259; 2 7

i 1920i 1,630—11,100 —

1,340 —

2,680 —

6,750;—

19,880 —1 26,630 —

660 —

23,250 —

1,800 —

25,050 — 25,710

—

52,340—

S:a

3,776|eo 4,826 99

6,331184

4,326 3 7

19,26liso

28,053^25147,315 05

*976 10

44,568 34

4,848; 25

49,416|59 50,393

04

97,708|oo

Till de i förestående tablå upptagna belopp böra läggas de till

nämndens ledamöter utgående traktamenten och reseersättningar, vilka

utbetalas i statskontoret och enligt dess räkenskaper uppgå till sammanlagt

21,909 kronor 7 öre.»

Efter att hava redogjort föf de genom kolonisationsnämnden ävensom

de av kolonisterna för egen räkning utförda arbetena beröra revisorerna

kostnaderna för kolonisationsföretagen.

Uti nedanstående tabell hava revisorerna sammanställt de av Kungl.

Maj:t beräknade kostnaderna för de kolonisationsföretag, som alltsedan

år 1918 igångsatts, samt de medel, som av riksdagarna anvisats för

desammas fullgörande.

1918 års kolonat.

Enligt Kungl. Maj:ts proposition nr 198 till 1918 års riksdag

beräknades kostnaderna för de kolonisationsförsök, som då

planlades. på följande sätt:

Byggnadskostnad för 46 kolonat jämte avlöning till den

närmaste arbetsledningen samt inköp och drift av vissa erforderliga

maskiner....................................... 317,700:

Byggnadshjälp för 60 kolonat........................... 270,000

Avlopps- och avledningsdiken ........................... 159,300

Vägar ......................................................... 31,300

Odlingshjälp ................................................... 23,500

Säger 801,800

Beräknade

kostnader

Av riksdagen

beviljade

anslag

I

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

21

Härtill komma kolonisationsnämndens administrationskostnader

................................................

För ändamålet har riksdagen beviljat:

År 1918 för samma år ............................

» 1918 » år 1919 ..................................

> 1919 » » 1920 ....................

» 1920 » » 1921 ......................

03,100: —

150.000

225.000

320.000

145.000

1919 års kolonat.

Uti statsverkspropositionen till 1919 års riksdag (IX sid. 341)

beräknades kostnaderna för föreslagna nya kolonat sålunda:

Byggnadskostnader för 12 kolonat jämte en del allmänna avbyggnadsverksamheten

betingade omkostnader 93,000:

Byggnadslån till 97 kolonat.............................. 436,500

Avlopps- och avledningsdiken ........................... 110,700

Odlingshjälp .................................................. 24,500

Vägar............................................................ 77,000

Säger 744,700

Härtill komma ökade administrationskostnader för

kolonisutionsnämnden....................................

För ändamålet har riksdagen beviljat:

År 1919 för samma år ..............................

31,900:

1919

1920

år 1920

» 1921

167.000

170.000

252.000

1920 års kolonat.

Enligt statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (IX sid. 405)

beräknades kostnaderna för ytterligare nya kolonat till följande

belopp: i

Byggnadskostnader för 61 kolonat jämte en del allmänna av!

byggnadsverksamheten betingade omkostnader 427,000:

Byggnadshjälp för 75 kolonat........................... 337,500

Avlopps- och avledningsdiken ........................ 145,800

Vägar ......................................................... 125,300

Odlingshjälp ................................................ 24,500

Säger 1,060,100

Härtill komma ökade kostnader för kolonisationsnämnden.

.....................................................

För ändamålet har 1920 års riksdag beviljat:

för år 1920.............................. .......*

och för år 1921 .............................................

159,400:

339,000:

351,000: -

Summa

Beräknade

kostnader

Av riksdagen

beviljade

anslag

864,900

776,600 j —

1,219,500 j
-

840,000 -

589,000

J_ 690,000

2,861,000 )—| 2,119,000 |—

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Därefter meddela revisorerna följande:

»Utav de sålunda av riksdagen anvisade anslagen har kolonisationsnämnden,

enligt vad i statskontoret förda räkenskaper utvisa, lyftat

följande belopp, nämligen under år 1918 144,569 kronor 10 öre, under

år 1919 459,194 kronor 7 öre och intill utgången av oktober 1920

508,145 kronor 90 öre eller tillsammans 1,111,909 kronor 7 öre.

Såsom i det föregående nämnts, hava hittills upplåtits dels 84

större och 29 mindre kolonat, vilka 113 kolonat kolonisterna själva

skola bebygga, och dels 86 mindre kolonat, a vilka staten åtagit sig

viss byggnadsskyldighet. De kostnader, som för dessa kolonats bebyggande

och uppodling komma att lalla pa staten, torde kunna beräknas

till följande belopp:

byggnadslån å 4,500 kronor till 113 kolonister kronor

odlingskjälp å 500 kronor till 84 kolonister ......... »

byggnadskostnader för 86 kolonat, vilka kostnader,

såsom bär ovan angivits, växlat mellan 6,000

och 7,000 kronor per kolonat, men näppeligen

torde komma att i medeltal understiga 7,000

kronor .......................................................................

kronor 1,152,500: —

eller till i medeltal för vart och ett av ovansagda 199 kolonat 5,791

kronor 46 öre.

De redan igångsatta allmänna arbetena lör kolonisationsförsöken

hava, såsom förut visats, ådragit staten utgifter med 173,071 kronor t

öre för avdikningar och 261,383 kronor 91 öre för väganläggningar.

Läggas härtill kolonisationsnämndens administrationskostnader (97,708

kronor 9 öre + 21,909 kronor 7 öre) 119,617 kronor 16 öre, uppgår den

utgift, som staten vidkänts för kolonisationsväsendet, till ytterligare

554,072 kronor 14 öre eller till i medeltal 2,784 kronor 28 öre för vart

och ett av berörda 199 kolonat.

Därest samtliga de 351 för närvarande ifrågasatta kolonaten bliva

upplåtna, komma de på staten vilande kostnaderna för dessa att, efter

ovan angivna grunder, ställa sig sålunda:

byggnadslån till 252 kolonister ................................ kronor 1,134,000:

odlingshjälp till 145 kolonister.................................. » 72,500:

byggnadskostnader å 99 kolonat .............................. »____693,000:

508,500: —

42,000: —

602,000: —

kronor 1,899,500: —

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

23

Läggea härtill den förut angivna utgiftssumman för dikning m. m.

554,072. kronor 14 öre, uppgår den sammanlagda kostnaden för kolonaten

till 2,453,572 kronor 14 öre eller, fördelat å 351 kolonat, till

5,990 kronor 23 öre i medeltal för varje. Härvid må dock erinras, att

staten utan ersättning lämnar byggnadsvirke, som för varje kolonat

torde kunna beräknas enligt 1917 års pris till 1,200 kronor och enligt

1920 års pris till 2,000 kronor eller sammanlagt till respektive 421,200

kronor och 702,000 kronor.

För jämförelse erinras därom, att Kungl. Maj:t beräknat kostnaderna

till 2,861,000 kronor eller således i medeltal för kolonat till 8,151

kronor samt att 1918—1920 årens riksdagar för ändamålet i fråga beviljat

anslag om tillhopa 2,119,000 kronor. Erinras må vidare, att, i

den mån kolonisationen kan äga bestånd, staten kan påräkna att återbekomma

byggnadslånen samt beträffande de genom kolonisationsnämnden

bebyggda kolonaten byggnadskostnaderna till ett belopp av 5,000

kronor för varje kolonat, till vilken summa vid blivande försäljning

värdeto av de av staten uppförda byggnaderna skall beräknas.

A andra sidan bör beaktas, att staten får vidkännas en betydande

uppoffring .genom de anslag av virke för särskilda behov samt det

bränsle i medeltal 30 kubikmeter för år — som för trettio år framåt

utfästes.»

För egen del anföra revisorerna följande:

»Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, är det en

avsevärd utgift, som statsverket iklätt sig för ifrågavarande kolonisationsförsök.

Den nationalekonomiska och sociala betydelsen av en framgångsrik

verksamhet enligt angivna riktlinjer torde med fog hava uppskattats

av regering och riksdag. Att i det begynnelsens skede, vari

arbetet ännu befinner sig, söka vinna en tillförlitlig uppfattning om dess

utsikter till framgång lärer vara lönlöst. Emellertid torde i fråga om

det syftemål, som avser befrämjande av tillgång till arbetskrafter för

skogsvården, böra nämnas, att från fackmän inom skogsförvaltningen,

med vilka revisorerna hade tillfälle till meningsutbyte i frågan, yppades

starka tvivel, huruvida detta syfte skulle i nämnvärd mån ernås. Närbelägenheten

i vissa fall till järnvägslinjer komme att föranleda konkurrens

från järnvägsförvaltningen, som vore i tillfälle att betala högre

timlön än skogsförvaltningen. Vidare förmenades, att berörda syfte

jämväl motverkades därav, att kolonaten i för stor utsträckning utlagts

med tillämpning av den större typen, vilken komme att i sådan utsträckning

kräva kolonistens arbetskraft, att föga därav bleve övrigt för

lönearbete å kronoparken.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

För egen del hava revisorerna funnit det böra ifrågasättas, om ej

en verksamhet, som i hög grad har egenskap av ovisst försök och

tillika betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning, borde

till sin omfattning hava trängre begränsats, än som skett. Då nu,

enligt förut intagen sammanställning, 152 kolonat äro oupplåtna, synes

det — särskilt med hänsyn till den nuvarande nödvändigheten av synnerlig

sparsamhet — böra övervägas, om ej med åtgärdei för ordnande

av dessa kolonat finge tillsvidare anstå i avvaktan pa den erfarenhet,

som kan vinnas av de hittills upplåtna kolonat eu.

Vad angår de utlagda kolonaten, syntes besöket å Jörnsmarken

giva anledning till övervägande, huruvida all önskvärd uppmärksamhet

ägnats däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet utan

trängande behov för detta ändamål tagits i anspråk. Jämväl har det

svnts kunna befaras, att en anhopning av stort antal kolonat komme

att medföra vissa svårigheter vid ordnande av bränslefångst och bete

för kolonister.

Slutligen hava revisorerna funnit det kunna ifrågasättas, huruvida

ej administrationen av ifrågavarande verksamhet skulle kunna oiganiseras

till mindre omfattning och med mindre kostnad, än som nu skett.»

Vid denna paragraf i revisionsberättelsen bar avgivits reservation

av herrar Hellström, Oscar Olsson i Linköping, Johan Jönsson i Revinge

och Lindqvist, vilka anfört följande:

»Revisorerna hava med lika röster mot lika beslutat att göra löl
iande

uttalande beträffande den norrländska kolonisationen:

''För egen del hava revisorerna funnit det böra ifrågasättas, om

ej en verksamhet, som i hög grad har egenskap av ovisst försök och

tillika betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning, borde

till sin omfattning hava trängre begränsats, än som skett. Då nu, enligt

förut intagen sammanställning, 152 kolonat äro oupplåtna, synes det —

särskilt med hänsyn till den nuvarande nödvändigheten av synnerlig

sparsamhet — böra övervägas, om ej med åtgärder för ordnande av

dessa kolonat finge tillsvidare anstå i avvaktan på den erfarenhet, som

kan vinnas av de hittills upplåtna kolonaten.

Detta uttalande innebär ej blott ett underkännande av den ståndpunkt,

som riksdagen hittills intagit till den norrländska kolonis ationsfrågan,

utan även en hemställan om inställande tillsvidare på obestämd

tid av upplåtandet av de 152. kolonat, som riksdagen redan beslutat

upplåta, men som ej ännu hunnit utlämnas.

Då varken den av revisorerna gjorda sammanställningen av kost
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

25

naden för de av riksdagen i vederbörlig ordning beslutade kolonatupplåtelserna,

ej heller de iakttagelser, som revisorerna voro i tillfälle

att göra vid ett kort besök å några av de nyligen för kolonisationsförsöken

anvisade kronoparksområdena, synas oss giva fog för ett sådant

uttalande från revisorernas sida, hava vi ansett oss böra däremot anföra

vår reservation.

Anledningen till att de ifrågavarande kolonatupplåtelserna år från

år blivit av Kungl. Maj:t föreslagna och av riksdagen beslutade, oaktat

den för frågans utredning tillsatta kolonisationskommittén ännu ej hunnit

avgiva sitt slutliga betänkande, är ett av 1918 års riksdag gjort uttalande,

att det ville synas riksdagen, som om det vore önskvärt, att

försöket icke behövde stanna vid det då av Kungl. Maj:t föreslagna antalet

kolonat utan att detsamma, utan förändring av dess för sökskar aktör,

utvidgades till ett antal ytterligare lägenheter.

Att nu, då arbetslöshet och emigration åter synas komma att hota

de norrländska bygderna, ej blott avbryta den av staten påbörjade

kolonisationsverksamheten utan till och med inhibera verkställandet av

redan beslutade kolonatupplåtelser, har synts oss vara en åtgärd av så

betänklig art, att vi oaktat den nuvarande nödvändigheten av synnerlig

sparsamhet med statens medel icke kunnat biträda majoritetens därom

gjorda hemställan.»

Med anledning av revisorernas anmärkning hava infordrade utlåtanden

avgivits av åtskilliga myndigheter. Domänstyrelsen anför i

sitt utlåtande den 28 december 1920 dagtecknade yttrande följande:

»I ett den 15 februari 1918 avgivet underdånigt utlåtande över

det av kolonisationskommittén framlagda förslaget till nu ifrågavarande

kolonisationsförsöks påbörjande, avseende upplåtande av 106 stycken

kolonat, därav 47 av en större och 59 av en mindre typ, å vissa kronoparker

i Norrbottens och Västerbottens län, har domänstyrelsen bland

annat uttryckt vissa betänkligheter mot det föreslagna upplåtandet av

så många kolonat av den större typen, d. v. s. sådana med en areal

odlingsmark av cirka 15 hektar. De då av kommittén ifrågasatta 47

sådana upplåtelser ansåg styrelsen böra begränsas till 35 stycken. Mot

övriga upplåtelser å lcronoparker i Norrbottens och Västerbottens lön har

styrelsens ansett sig icke hava något att erinra om ock styrelsen, under

framhållande av de betydande kostnader, som härigenom åsamkas statsverket,

velat bestämt påyrka att genom nu ifrågavarande upplåtelseform

icke borde uppställas hinder för ett fortsatt upplåtande av odlingslägenheter

i enlighet med bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 18 juni

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 65 käft. (Nr 148.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Statsutskottets utlåtande Nr 148.

1909 med däri sedermera under skilda tider meddelade tilläggsbestämmelser.

Under det att styrelsen sålunda funnit sig icke hava något att

väsentligt erinra emot de föreslagna kolonatupplåtelserna i de två nordligaste

länen med deras betydande kronoparker och den därstädes jämförelsevis

ringa tillgången på arbetskraft för skogarnas skötsel, i mån

som denna på grund av ökade kommunikationer och ökat värde på

skogsprodukterna kan göras mera intensiv, har styrelsen ställt sig mera

betänksam emot omfattningen av de av kolonisationskommittén under

skilda tider föreslagna kolonatupplåtelserna å kronoparker inom sydligare

delar av Norrland. Kronoparkerna äro härstädes av jämförelsevis mindre

omfattning, och har det visat sig i allmänhet ej vara förenat med större

svårighet att till dessa parkers skötsel erhålla nödig arbetskraft från

ortsbefolkningen. Att försök dock göres med ett mindre antal kolonatupplåtelser

har styrelsen ansett välbetänkt. Styrelsen har sålunda i

underdånigt utlåtande den 4 innevarande månad över kolonisationskommitténs

förslag till upplåtande av ytterligare 95 stycken kolonat inom

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län på anförda skäl hemställt

bland annat, att av kommittén föreslagna 16 kolonat å Eder kronopark

i Jämtlands län måtte begränsas till 8 stycken.

Beträffande de ännu ej upplåtna 152 kolonat av det maximiantal,

vartill hittills anvisats medel av riksdagen och med vilkas upplåtande

statsrevisorerna ifrågasatt uppskov i avvaktan på den erfarenhet, som

kan vinnas av de hittills upplåtna kolonaten, erinras att samtliga ifrågavarande

kolonat, så när som på 4 stycken å Ansjö kronopark av Jämtlands

län, äro avsedda till anläggning inom de två nordligaste länen,

och har styrelsen för sin del intet att erinra emot att desamma komma

till anläggning i den mån som det visar sig att efterfrågan på dylika

lägenheter finnes på skilda orter. Härvid anser sig styrelsen dock fortfarande

böra oframhålla lämpligheten av att upplåtande av större kolonat

begränsas. Å de kronoparker, där kolonisationsnämnden av senaste

årens erfarenhet insett, att intresset för erhållande av kolonat är ringa,

lärer väl nämnden tillsvidare ej vidtaga åtgärder för ytterligare kolonats

upplåtande. Styrelsen får ock erinra att nu ifrågavarande kolonisation

har tillkommit ej allenast i avsikt att därigenom vinna arbetskraft för

skogsbrukets behov, utan jämväl och måhända i första hand i avsikt

att därigenom främja ökacl bosättning inom därtill ägnade delar av

Norrland och därvid lägga under odling nya områden av därför lämpad jord.

\ ad statsrevisorerna anfört därom, att uppmärksamhet bör ägnas

däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet utan trängande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

27

behov tages i anspråk för kolonisationsändamål, vilket de synas förmena

hava ägt rum å kronoparken Jörnsmarken i Västerbottens län,

ävensom att det bör tillses att ej sådan anhopning av ett större antal

kolonat, sker att svårigheter uppstå för ordnandet av kolonisternas

bränslefångst och kreatursbeten, bör givetvis beaktas vid kolonisationsförslagens

uppgörande.))

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar sig i ett den 29 december

1920 dagtecknat utlåtande på följande sätt:

»Statsrevisorernas utlåtande i nu förenämnda del synes länsstyrelsen

icke tillräckligt beakta betydelsen för hela Norrlands utveckling av det

fortgående uppodlandet och bebyggandet av de ofantliga odlingsmarkerna

i denna landsända och det viktiga led i dess kolonisationsarbete,

som utläggande av kolonat å kronoparkerna utgör. Huvudsyftet med

dessa kolonat har icke varit och kan ej heller bli att anskaffa arbetare

åt statens skogsförvaltning. Den har främst till uppgift, denna kolonisationsverksamhet

å kronoparkerna, liksom andra liknande kolonisationsåtgärder

i Norrland, att skapa tillfälle till fast bosättning för den jordhungrande

befolkningen, att bereda jordsökande tillfälle att förvärva

jord för odling och brukning på villkor, som kunna möjliggöra en tryggad

bärgning. Kolonisationens huvudsyfte är således att bryta bygd, att taga

förut ouppodlade och obrukade marker i anspråk för sädesodling och

boskapsskötsel och att därmed vidga möjligheterna för landets självförsörjning.

Allt detta har hitintills ansetts såsom viktiga och nödiga

åtgärder, och statsmakterna hava alltjämt på olika sätt och å olika områden

frikostigt understött och främjat Norrlands kolonisation. Allenast

med detta fortsatta uppodlande och bebyggande kan Norrland också

tillföras den arbetskraft, varpå under normala förhållanden brist råder

på nästan alla närings- och verksamhetsområden i denna landsända, och

utan vilken Norrland icke kan gå den utveckling till mötes, varav det

är mäktigt. Varje åtgärd, som hämmar kolonisationen därstädes, måste

därför anses i hög grad olycklig och menlig. Skulle statsrevisorernas

uttalade mening, att med anordnande av de 152 kolonat, som utlagts,

men ännu ej upplåtits, borde anstå i avvaktan på den erfarenhet, som

kunde vinnas av de hittills upplåtna kolonaten, vinna statsmakternas

anslutning, gåves därmed åtminstone ett sken av att statsmakterna icke

längre ansåge kolonisationsarbetet i Norrland vara av den betydelse,

som de förut antagit, och därför ej heller hade för avsikt att så kraftigt

som hittills understödja detta arbete. En sådan förmodan skulle utan

tvivel väcka stark misstämning och oro hos det stora antalet jordbe
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hövande och jordsökande och därmed också ge en kraftig impuls till

utvandring till främmande land.

Alltför kort tid har ännu förflutit, sedan kolonisationsverksamhet

under nu förevarande former påbörjats, för att säkra erfarenheter skola

redan nu kunna vinnas av denna kolonisationsform. Antalet kolonat är

också ännu alltför ringa, och de hittillsvarande hava tillkommit under

högkonjunktur med starkt stegrade arbets- och materialpris och stor

brist över huvud på arbetskraft. Först om denna kolonisation i ungefär

samma omfattning som hittills får fortgå ännu några år och således

jämväl pågå under nedåtgående konjunkturer som de nuvarande, lärer

vara möjligt att fälla ett slutgiltigt och rättvist omdöme om densamma.

Såvitt länsstyrelsen varit i tillfälle bedöma, kan ifrågavarande kolonisation,

vad Västerbottens län beträffar, anses hava i stort sett utfallit

gynnsamt och motsvarat förväntningarna. Länsstyrelsen, som i övrigt

ansluter sig till vad reservanterna inom statsrevisionen anfört, uttalar

därför den mening, att ifrågavarande kolonisationsverksamhet bör i

ungefär oförändrad omfattning fortgå även under de närmast följande

åren, och hemställer således, att Eders Kungl. Maj:t, utan avseende å

statsrevisorernas förslag, måtte jämväl av 1921 års riksdag äska medel

härför, icke understigande de senast för ändamålet anvisade.

Med vad länsstyrelsen sålunda anfört vill emellertid länsstyrelsen

icke hava sagt, att icke vissa av statsrevisorerna gjorda erinringar kunna

hava fog för sig, och att icke tveksamhet kan råda, huruvida de villkor

och bestämmelser, som gälla kolonatupplåtelserna, äro de i allo lämpligaste,

liksom ock huruvida det sätt, varpå administrationen ordnats,

är det bästa möjliga. Men erforderliga ändringar i dessa avseenden, i

vad man redan nu kan härom bilda sig ett tillförlitligt omdöme, synas

.böra och kunna komma till stånd, utan att det fortsatta upplåtandet av

kolonat upphör eller undanskjutes. I det betänkande, som den 10

augusti 1920 avgivits av de särskilda kommitterade, vilka av Norrbottens,

Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs läns landsting tillsatts

för utredande av vissa norrlandsspörsmål (»Landstingens norrlandskommitté»),

och i vilket betänkande innehållna förslag av nämnda landsting

biträtts, yttras, beträffande ledningen av ifrågavarande kolonisation å

kronoparkerna, följande:

»Trängande är också, att bland den ledning, som är tillsatt för

övervakande och ordnande av denna kolonisation, beredes utrymme för

praktisk blick och tillräcklig kännedom om de förutsättningar, under

vilka kolonisterna leva. Det är därför önskvärt, att inom denna ledning

beredes plats åt med lappmarkernas och nybyggarnas förhållanden

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

29

förtrogna mindre jordbrukare.)) Sistnämnda synpunkt vill länsstyrelsen

för sin del understryka. Med dess tillgodoseende torde också bliva

möjligt att omlägga och förenkla administrationen, så att den blir mindre

kostsam än för närvarande. Härigenom skulle också kunna vinnas den

decentralisation av ledningen, som enligt länsstyrelsens mening är önskvärd

och gagnande för kolonisationens framgång.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför i utlåtande av den 14 december

1920 följande:

»Utav de i revisorernas uttalande omnämnda 152 kolonaten äro ej

mindre än 75 belägna i Norrbottens län. Detta jämte den omständigheten,

att kolonisationskommittén, enligt vad länsstyrelsen bär sig bekant,

avgivet underdånigt förslag om upplåtande av än ytterligare 48

kolonat i länet, nämligen på Vargisåvattnets kronopark 10, på Västra

Limingojärvi kronopark 10, på Ohtanajärvi kronopark 12 samt på Pajala

östra kronopark 16, föranleder länsstyrelsen att, ehuru därom ej anmodad,

för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga de synpunkter, efter

vilka kolonisationsarbetet inom länet enligt länsstyrelsens mening bör

bedömas. Den fråga, som riksdagens revisorer här upptagit till behandling,

är av så stor betydelse, att det endast bör vara till gagn för

dess lyckliga lösande, om den belyses även från andra sidor än från

dem, som revisorerna ansett det vara sin skyldighet att skärskåda densamma.

Närmast före det här ovan citerade yttrandet hava revisorerna i

sin berättelse anfört vissa uttalanden från fackmän inom skogsförvaltningen,

av vilka framgått dessa tjänstemäns tvivel, huruvida genom

kolonisationen kunde vinnas ökad tillgång på arbetskrafter till skogsvården.

»Närbelägenheten i vissa fall till järnvägslinjer komme att föranleda

konkurrens från järn vägsförvaltningen, som vore i tillfälle att

betala högre timlön än skogsförvaltningen. Vidare förmenades, att

berörda syfte jämväl motverkades därav, att kolonaten i för stor utsträckning

utlagts med tillämpning av den större typen, vilken komme

att i sådan utsträckning kräva kolonistens arbetskraft, att föga därav

bleve övrig för lönearbete å kronoparken.»

Då dessa uttalanden anföras i omedelbart sammanhang med revisorernas

härovan angivna allmänna slutomdöme rörande lämpligheten

av ett fortsatt bedrivande utav kolonisationsförsöken, finner länsstyrelsen

det troligt, att desamma innehålla en del av motiveringen till detta

omdöme, varför länsstyrelsen ansett sig böra något närmare ingå på

en granskning av dess bärighet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

I förbigående vill länsstyrelsen tillåta sig göra den nära till hands

liggande reflexionen, att, då såväl järnvägs- som skogsförvaltningen

äro grenar av statens verksamhet, en förvaltningarnas gemensamma

lönepolitik ej borde vara omöjlig. Jämföras de ekonomiska resultaten

av de båda förvaltningarnas arbete, vill det även synas, som om skogsförvaltningen

i avseende på möjligheten att med framgång konkurrera

om arbetskraften vore järnvägsförvaltningen fullt jämbördig.

Dessa förhållanden beröra emellertid områden, där länsstyrelsen

ej kan med sakkunskap uttala sig. Men vad som icke kunnat undgå

att vid sig fästa länsstyrelsens uppmärksamhet är att av de av revisorerna

förbehållslöst åberopade uttalandena synes framgå, att såväl de själva

som deras interlokutörer ansett kolonisationsförsöken till viss grad mindre

lyckade, därför att kolonisterna åtagit sig annat arbete åt staten än

skogsarbete. Enligt denna uppfattning vore således kolonisationens

huvudsakliga ändamål att skaffa statens skogsförvaltning tillgång på

arbetskraft. Att en växelverkan äger rum mellan å ena sidan statens

kolonisationsarbete och å andra sidan dess verksamhet som stor skogsägare

finner länsstyrelsen både nyttigt och nödigt. Båda dessa verksamhetsgrenar

måste nämligen otvivelaktigt stödja varandi-a. Men därutav

kan dock knappast dragas den slutsatsen att, om en eller annan

kolonist funnit det för sin utkomst behövliga, avlönade arbetet inom en

annan statens verksamhetsgren än skogsförvaltningen, kolonisationsförsöket

därför i detta eller andra liknande fall får anses hava utfallit

mindre tillfredsställande. Snarare torde av en sådan omständighet

ö

kunna dragas den slutsatsen att, om behovet av arbetare inom båda

verksamhetsområdena är konstant, ytterligare ett antal kolonat böra

upplåtas i trakten.

Länsstyrelsen, som alltså icke kan ansluta sig till den meningen,

att kolonisationens huvudsyfte är att anskaffa arbetare åt statens skogsförvaltning,

ser i stället dess förnämsta uppgift vara att skaffa tillfälle

till fast bosättning för dem, som sådant begära, och som för att tillfredsställa

denna sin önskan äro beredda att nedlägga ett mödosamt

arbete på en för det närvarande improduktiv och ofta långt från bebyggd

ort belägen mark. Enligt länsstyrelsens mening står staten

alltså inför alternativet att antingen skänka detta arbete sitt ekonomiska

och kraftiga stöd eller ock se dessa jordsökande män och kvinnor vända

sig till andra länder för att få sin önskan tillfredsställd. I detta sammanhang

tror sig länsstyrelsen böra anföra några siffror, vilka synas

giva vid handen, aft den emigration till Nordamerikas förenta stater

och Canada, som under krigsåren var i tillbakagång, nu åter börjat

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

31

taga fart. Från länet emigrerade till dessa länder år 1916 — 139 personer,

1917 — 86, 1918 — 24 och 1919 — 38. Under år 1920 hava

till och med november månad av länsstyrelsen utfärdats pass för 195

emigranter.

Riksdagens revisorer åberopa, synbarligen med gillande, gjorda

uttalanden, att kolonat av större typ utlagts i allför stor utsträckning.

Länsstyrelsen finner sig visserligen sakna anledning att ingå på en

närmare undersökning, huruvida förhållandet mellan kolonat av de olika

typerna må vara väl avvägt eller ej och anser sig även för en sådan

undersökning sakna förutsättningar, om genom den skulle utrönas, huruvida

skogsförvaltningens behov av arbetskrafter blivit genom kolonisationsförsöken

på ett tillfredsställande sätt tillgodosett. Men länsstyrelsen

vill tillåta sig framhålla nödvändigheten av att denna sak icke bedömes

ensidigt som en skogsarbetare fråga. En väl avvägd sammansättning av

länets befolkning fordrar visserligen, att i den ingår ett icke obetydligt

antal män, som hava tillfälle att ägna sig åt det för ett rätt tillvaratagande

av länets naturtillgångar nödvändiga skogsarbetet i dess olika

yttringar, såsom avverkning, skogsvård, flottning o. s. v. Men dessa

arbetare kunna icke, om de skola fylla sin uppgift som skogsarbetare,

samtidigt ägna sig åt den för samhället ej mindre viktiga produktionen

av livsmedel. Att denna produktion inom länet behöver uppmuntras

och stödjas torde knappast tarva bevis. I detta avseende behöver länsstyrelsen

endast hänvisa på det önskvärda i att livsmedelstillförseln till

de stora gruvsamhällena kunde bliva rikligare. Kunde detta vinnas

genom att de större kolonaten å de invid järnvägen Boden—Gällivare

belägna kronoparkerna Djupsjö och Ljusåtrakten utlagts, så förmenar

länsstyrelsen, att beslutet härom måste betraktas såsom uteslutande till

fördel för befolkningen och därigenom även för staten. För sin del

saknar länsstyrelsen anledning att närmare ingå på en utredning om

den uppgift, som innehavare av större kolonat väl dock hava att fylla

i skogsbruket.

I en underdånig skrivelse av denna dag har länsstyrelsen sökt .

visa nödvändigheten av att särskilda åtgärder vidtagas för att skaffa de

inom den finsktalande delen av länet talrikt förekommande så kallade backstugusittarna

en fastare och tryggad ställning genom att bereda dem

möjlighet att erhålla egen jord. En av de utvägar, som syntes länsstyrelsen

stå öppna till förverkligande av detta mål, fann länsstyrelsen

vara, att åt en del av dem upplätes kolonat å kronoparkerna. De här

ovan omnämnda på kronoparkerna Västra Limingojärvi, Ohtanajärvi och

Pajala östra utlagda 38 kolonaten, vilka, enligt vad länsstyrelsen har

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

sig bekant, av kolonisationskommittén föreslagits till upplåtande under

kommande år, äro belägna inom denna del av länet. Det är även för

länsstyrelsen känt, att intresset för denna kolonisation varit synnerligen

livligt bland den del av befolkningen, som genom dessa upplåtelser

skulle få sina önskningar om erhållande av ett eget hem tillfredsställda,

och det vore enligt länsstyrelsens mening att i hög grad beklaga, om

följden av riksdagens revisorers uttalande skulle bliva, att denna möjlighet,

om ock endast tillfälligt, avskures. Här skall länsstyrelsen icke

upprepa alla de skäl, som i den berörda underdåniga framställningen

andragits för ett snabbt och kraftigt ingripande till backstugusittarfrågans

ordnande, men länsstyrelsen kan ej underlåta att understryka

sin där uttalade mening, att det i arbetet för denna befolknings höjande

är av en synnerligen stor betydelse, om den finner besluten snabbt följa

på planläggningen. För den vore det en missräkning, vilken det helt

säkert vore klokt att bespara den, om den funne den nu öppnade

möjligheten till bosättning å kronoparkernas stora, obrukade marker för

sig avstängd.

Riksdagens revisorer yttra i sin nu avgivna berättelse följande

rörande kolonisationsförsöken: »Den nationalekonomiska och sociala betydelsen

av en framgångsrik verksamhet enligt angivna riktlinjer torde

med fog hava uppskattats av regering och riksdag.» För länsstyrelsen

står det även klart, att fortsatta kolonisationsförsök i båda dessa avseenden

fylla en så stor uppgift, att den knappast kan överskattas.

Därför vågar ock länsstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders

Kungl. Maj:t ville även för den stundande riksdagen framlägga förslag

härom och därigenom underlätta möjligheterna till fast bosättning för

den jordlösa, norrbottniska befolkningen.»

Statens kolonisationsnämnd har i frågan avgivit yttrande, dagtecknat

den 29 december 1920.

Efter att hava erinrat, hurusom beträffande försökskolonisationen

och i viss mån även rörande dess administration kolonisationskommittén,

därtill anmodad, i underdånig skrivelse den 29 december 1920 avgivit

yttrande i anledning av de av statsrevisorerna gjorda erinringar, redogör

nämnden, som beträffande försökskolonisationen säger sig ej hava något

att anföra utöver vad kommittén därvid framhållit, något närmare för

sin verksamhet. Beträffande denna redogörelse tillåter sig utskottet

hänvisa till sid. 845—849 i revisiousberättelsen. Nämnden meddelar

vidare vissa upplysningar och uppgifter rörande dess administrationskostnader

samt anför härutinnan följande:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

33

»Härav framgår sålunda, att administrationskostnaderna per kolonat,

som under nämndens första verksamhetsår ställde sig relativt höga, i

det de uppgingo till 180 kronor, året därpå sjönko till 159 kronor för

att under år 1920 stiga till 164 kronor. Under förutsättning att kolonisationskommittén

i förut omnämnda förslag till fortsatt kolonisation

under år 1921 av statsmakterna godkännes, beräknas administrationskostnaderna

detta år nedgå till omkring 148 kronor per kolonat. Att

emellertid kostnaderna år 1920 något överstiga kostnaderna för 1919

förklaras av det förhållande, att från mitten av maj månad år 1920 anställdes

en assistent på nämndens expedition, vilket föranledde en ökad

utgift av omkring 7,500 kronor.

Anledningen till att nämndens administrationskostnader under

första året av verksamheten jämfört med under senare år varit så höga,

som fallet är, ligger givetvis i det förhållandet, att de tre från varandra

mycket långt avlägsna kolonisationsområdena, som detta år kommo till

anläggning, vart och ett fordrade sin lokala arbetsledare, varjämte personalen

i den centrala ledningen under det första året var starkt upptagen

särskilt med arbetets organiserande. Först i och med anläggande

av nya kolonisationsområden på ej alltför stort avstånd från äldre områden

blev det möjligt att använda en och samma arbetsledare inom

till en början två, sedermera till och med tre områden.

Skulle emellertid, som statsrevisorerna föreslagit, kolonisationsverksamheten

inskränkas i så hög grad, att till och med redan beslutade

kolonat ej skola upplåtas, komma utan tvivel administrationskostnaderna

per kolonat att avsevärt stiga. Att, som statsrevisorerna tänkt sig,

minska kolonisationsverksamhetens omfattning och samtidigt därmed

nedbringa administrationskostnaderna per kolonat är under sådana förhållanden

en ren omöjlighet.

Statens kolonisationsnämnd vill sålunda uttala såsom sin bestämda

mening, att kolonisationsverksamhetens administration ej kan under nuvarande

förhållanden förenklas och inskränkas utan allvarlig skada för

verksamhetens bedrivande, varjämte kostnaderna för denna verksamhet,

vilka i väsentlig mån påverkas av kolonisationsområdenas vitt spridda

förläggning, ej kunna i nämnvärd män minskas.»

Slutligen anför kolonisationskommittén i utlåtande den 29 december

1920 följande:

»Vad till en början angår den av statsrevisorerna framlagda ekonomiska

kalkylen, som avsett att visa statens uppoffringar för kolonisationsförsöken,

synes denna kalkyl enligt kommitténs mening kunna

giva anledning till åtskilliga erinringar.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 saml. 65 höft. (Nr 148.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Om emellertid en något så när tillförlitlig utredning rörande

statens kostnader för de beslutade kolonisationsförsöken redan nu skall

kunna verkställas, bör man enligt kommitténs mening utgå från de vid

företagens planerande uppgjorda beräkningarna rörande byggnadslån,

odlingshjälp, odlingspremier och byggnadsarbeten, värdet å upplåten

jord och utlämnat virke, samtliga kostnader för diknings- och vägarbeten

ävensom administrationskostnaderna till den tid, då kolonisationsföretagen

beräknats vara slutförda. Vid en sådan kalkyl torde man även böra

utgå ifrån att samtliga eller de flesta kolonat komma att upplåtas och

kolonisationen i framtiden äga bestånd, varför från den på förut nämnt

sätt erhållna utgiftssumman bör avgå dels beloppet å byggnadslånen

och den del av statens byggnadskostnader, som skall av kolonisterna

amorteras, dels ock kostnaderna för de vägar, som bekostas av domänfonden,

enär dessa vägar ansetts nödvändiga för skogsvården. Om

emellertid beräkningen skall bliva fullständig, böra även i statens utgifter

för kolonisationsföretagen ingå kostnaderna för kolonatens utläggande

ävensom för möjligen gjorda inköp av enskilda tillhöriga ströängar.

En på nu angivna förutsättningar uppgjord kalkyl skulle ställa

sig på följande sätt.

Statens kostnader för kolonisationen:

byggnadslån

för 252 kolonat å 4,500 ... kr. 1,134,000

byggnadskostnader »99 » å 7,000 ... »

odlingshjälp » 145 » å 500... »

odlingspremier » 145 » å 500 .. »

dikning efter avdrag av det belopp, som varje

jordägare i Norrland kan erhålla från norrländska

avdikningsanslaget .............................

vägar efter avdrag av de kostnader, som belöpa

sig på skogsförvaltningens vägar .................. 233,600

3,180 har odlingsmark å 50 kr............................ 159,000

3,030 » skogsmark å 20 » ...........................

1,052 » impediment å 10 » ...........................

undersökningskostnader.................................... c:a

inköp av ströängar............................................ »

administrationskostnader.................................... »

byggnadsvirke ävensom virke till hägnader o. d.

för 351 kolonat å 1,500 kr............................... 526,500 kr. 3,485,120

693,000

72,500

72,500

207,900

60,600

10,520

90.000

35.000

190,000

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

35

Avgående poster:

återknytande

byggnadslån för 252 kolonat å 4,500 kr. ... 1,134,000 kr.

och byggnads
kostnader.

........» 99 » å 5,000 » ..... 495,000 ))

mot markvärdet svarande köpeskilling............... 230,120 » 1,859,120

Återstod kr. 1,626,000.

Om den sålunda erhållna summan delas med antalet utlagda kolonat,

erhållas i runt tal 4,600 kronor, som sålunda skulle utgöra statens genomsnittliga

uppoffringar för kolonaten under förutsättning att samtliga

kolonat upplåtas och kolonisationen i framtiden äger bestånd. Emellertid

är det sålunda beräknade beloppet ej att betrakta som exakt, då en

del faktorer, som dock äro obestämbara, tillkomma. Till den erhållna

summan av 4,600 kronor bör nämligen läggas den förlust, staten beräknas

lida dels genom att kolonaten under de första 5 åren upplåtas

arrendefritt, dels genom att räntan å byggnadslån och byggnadskostnader

i likhet med vad fallet före år 1920 var beträffande egnahemslån bestämts

till allenast 3.6 procent. Därjämte tillkommer dels värdet å vedbrand

till kolonisterna under 30 år, dels den förlust, staten lider genom

att ståndskogen, som vid kolonatets övertagande med äganderätt medföljer

detta, överlämnas åt kolonisten till ett mycket lågt pris. Å andra

sidan böra från kostnaderna avgå inflytande arrendebelopp.

Om man nu jämför dessa uppoffringar med statens uppoffringar

för nuvarande odlingslägenheter i Norrland och Dalarna, som utgöras

dels av 2,000 kronor i byggnads- och odlingsbidrag, dels av fritt byggnadsvirke,

finner man, att ett kolonat åsamkar staten omkring 1,100

kronor högre utgift än en odliugslägenhet. Å andra sidan torde staten

på grund av de gynnsamma upplåtelsevillkor, som äro förenade med

kolonaten, hava större utsikt att genom upplåtande av sådana framkalla

en livskraftig kolonisation på statens vidsträckta, öde skogstrakter i

Norrland och Dalarna än vad fallet skulle bliva genom upplåtande av

odlingslägenheter. Det lider ej heller tvivel, att staten genom kolonatupplåtelse

kan påräkna att av dessa lägenheters innehavare fortare erhålla

ett vida större och värdefullare tillskott i arbetskraft för skötseln av sina

skogsdomäner än vad redan visat sig hava varit fallet genom upplåtande

av odlingslägenheter. Anledningen härtill ligger givetvis i de betydligt

större svårigheter odlingslägenheternas innehavare hava att kämpa emot

vid iordningställandet av sina lägenheter i jämförelse med kolonisterna.

Statsrevisorerna ifrågasätta, som nämnt, om ej den av kommittén

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

föreslagna och av statsmakterna beslutade kolonisationsverksamheten bort

begränsas och att med åtgärder för upplåtande av återstående kolonat

tillsvidare borde anstå i avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas

av hittillsvarande kolonatupplåtelser.

Härvid må erinras, att då kolonisationskommittén år 1916 tillsattes,

vederbörande departementschef framhöll lämpligheten av att till en början

gripa sig an med kolonisationsförsök i mindre omfattning. Det borde,

yttrade han, vara icke blott kommittén obetaget utan till och med önskvärt

att kommittén, innan dess slutliga betänkande framlades, avgåve

förslag, som kunde föranleda omedelbar upplåtelse av mark å en eller

annan trakt. Inom ett så vidsträckt område av landet som det ifrågavarande

vore naturförhållanden och andra betingelser för kolonisation

påtagligen så växlande, att det näppeligen vore fullt lyckligt, ifall

överallt endast samma åtgärder skulle tillgripas. Åtgärderua syntes

snarare böra så naturligt som möjligt anpassa sig efter de lokala förutsättningarna.

För övrigt ville det förefalla, som om i valet mellan att

låta alla positiva åtgärder i kolonisationsfrågan anstå i avbidan på frågans

fullständiga utredande eller att vidtaga ett mindre antal upplåtelser efter

grunder, som man till äventyrs sedermera beträffande det återstående

flertalet funne sig böra frångå, någon tvekan knappast borde behöva

råda om det senare alternativets företräde. Angelägenheten av att staten

under en närmare framtid skrede till handling i avseende å kolonisationen

syntes till fullo motivera, att man före avslutande av den vidlyftiga och

tidsödande utredning, som erfordrades, gjorde början med upplåtelser i

den mån omständigheterna sådant medgåve.

I anledning härav yttrade kommittén i sitt den 15 december 1917

avgivna betänkande med förslag till anordnande av kolonisationsförsök

å vissa kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län följande:

»Den sålunda lämnade anvisningen har föranlett kommittén att

vid sidan av arbetet å övriga inom dess uppdrag fallande spörsmål ägna

särskild uppmärksamhet åt frågan om omedelbart anordnande av sådana

mindre omfattande kolonisationsföretag som departementschefen åsyftat.

Såsom i annat sammanhang skall närmare utvecklas, måste enligt kommitténs

tanke förutsättningar anses vara för handen att genom en klokt

anordnad kolonisation å de nordligare länens kronomarker bereda utkomst

åt eu ej obetydlig befolkning och därigenom motverka den ur

flera synpunkter beklagliga emigrationen samt på samma gång lämna

staten möjlighet att långt bättre än för närvarande tillvarataga sina högst

värdefulla skogstillgångar. Åtskilliga tecken tyda ock på att bland de

folkelement, som kunna påräknas för en dylik kolonisation, och särskilt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

37

bland en del av den norrländska lantbefolkningen, förefinnes ett intresse

för saken, som utan tvivel skulle vidmakthållas och stimuleras av att

verksamma statsåtgärder snart komme till stånd, låt vara till en början

inom en mindre omfattande ram. Härtill kommer att ett kolonisationsförsök

i mindre skala kan bliva av stor betydelse för den vidare behandlingen

av kolonisation sfrågan i dess helhet. Ett dylikt på rationella

grunder byggt försök torde nämligen i hög grad vara ägnat till vägledning

på ett område, där om någonsin den praktiska erfarenheten

utgör den enda säkra ledstjärnan. Om än resultaten av ett försök av

denna art ej komma att fullt framträda förrän i en mera avlägsen framtid,

torde man dock snart nog hava att påräkna en mängd rön och

erfarenheter, vilka kunna bliva till gagn vid den mera omfattande lösning

av den viktiga frågan, som måste eftersträvas.»

Härav framgår sålunda att avsikten med försökskolonisationen var

dels att bereda den norrländska befolkningen tillfälle till bosättning å

kronoparkerna under gynnsammare betingelser än som hittills skett,

vilken åtgärd sålunda ej borde uppskjutas till den tid, då kolonisationskommitténs

vidlyftiga och tidskrävande utredningsarbete kunde avslutas,

dels under den tid kommitténs utredningsarbete påginge vinna vissa

praktiska erfarenheter, vilket kunde bliva av stor betydelse för utarbetande

av kommitténs slutliga förslag.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av kommitténs berörda förslag

framhöll vederbörande departementschef, hurusom frågan om ett

mera målmedvetet och energiskt arbete för främjande av ökad bosättning

inom därtill ägnade delar av Norrland länge varit föremål för

såväl statsmakternas uppmärksamhet som allmänhetens livliga intresse.

Den stora vikten av att lägga under odling nya områden av därtill

ägnad jord läge i öppen dag. Härtill komme betydelsen av att erhålla

väl kvalificerad arbetskraft för skogsbrukets behov. Det förslag, som

förelåge, hade föregåtts av en utredning, som i första hand haft till syfte

att undersöka tillgången på odlingsbar mark i de norrländska, ofta långt

inne i landet belägna kronoparkerna. Utredningen hade framskridit så

långt, att kommittén ansett sig kunna tillstyrka, att åtgärder vidtoges

för en begynnande kolonisation efter delvis nya grundlinjer. Visserligen

vore det blott fråga om ett försök i mindre omfattning, men det vore

av vikt, att detta försök utan dröjsmål sattes i verket. Med ledningav

den erfarenhet, som härigenom vunnes, kunde man sedan gå vidare,

och det vore att hoppas, att därur kunde så småningom växa fram ett

ganska vittomfattande kolonisationsarbete.

Den i anslutning härtill framlagda propositionen blev av riksdagen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

bifallen. I sin skrivelse i ämnet den 2 maj 1918 anförde riksdagen

bland annat, att den nuvarande formen för upplåtelse av odlingslägenbeter

å kronoparker i de nordliga länen i flera hänseenden lämnade

mycket övrigt att önska. På en dylik åskådning hade ock såväl år 1914

i ämnet väckta motioner som riksdagens i anledning av desamma till

Kung!. Maj:t avlåtna skrivelse vilat. Att den i följd härav år 1916 tillsatta

kolonisationskommittén, innan dess uppdrag blivit slutfört, framlagt

ett förslag till en partiell lösning av det synnerligen omfattande

och betydelsefulla spörsmålet om en mera rationell kolonisation å statens

odlingsmarker i Norrland, eller, som kommittén själv benämnde sitt förslag,

till en försökskolonisation, syntes riksdagen mycket beaktansvärt.

Såväl kommittén som departementschefen hade framhållit, att de grunder,

på vilka förslaget vilade, icke vore att anse som definitiva utan närmast

hade karaktär av försök, som tilläventyrs kunde komma att i ett slutligt

förslag i större eller mindre grad undergå förändringar. Riksdagen, som

fördenskull saknade anledning att närmare uttala sig om de särskilda

bestämmelser, som för de ifrågasatta försöken föreslagits, fann dock de

nya synpunkterna, som av kommittén upptagits, och som i det allra

väsentligaste vunnit Kungl. Maj:ts gillande, värda synnerligt beaktande

och väl ägnade att prövas samt av beskaffenhet att böra leda till ett

långt bättre resultat än förut gällande tillvägagångssätt.

Riksdagen framhöll vidare, att då förevarande försök avsåge upplåtelse

av allenast omkring ett hundratal lägenheter och det väl kunde

tänkas, att ansökningar till erhållande av dessa bleve så många, att

antalet icke försloge för tillgodoseende av alla sökande, det syntes riksdagen

önskvärt, att försöket icke behövde stanna vid nämnda antal

utan att detsamma, utan förändring av dess försökskaraktär, utvidgades

till ett antal ytterligare lägenheter. Detta syntes riksdagen lämpligen

kunna ske i sammanhang med de undersökningar, som genom kommitténs

försorg även under det löpande året ko turné att äga rum å kronoparker

i de nordligaste länen.

På grund av dessa direktiv har kommittén även 1918 och 1919

föreslagit anläggande av nya försök, vilka förslag vunnit statsmakternas

gillande. Slutligen har kommittén i ett den 30 oktober 1920 avgivet

betänkande föreslagit Kungl. Maj:t att kommande år bringa till utförande

ytterligare kolonisationsförsök å trenne kronoparker inom finnbygden

i Norrbottens län samt å fyra kronoparker inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län. Detta förslag, i vad det avser kolonisation

inom finnbygden, är föranlett av de iakttagelser, som kommittén

under en sistlidne sommar på initiativ av landshövdingen i Norr
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

39

bottens län företagen resa gjort rörande den i ifrågavarande trakter

talrika förekomsten av så kallade backstugusittare. Dessa leva under

synnerligen betryckta och svåra förhållanden och äro därför i behov av

ett snart och kraftigt stöd från statens sida för att komma i åtnjutande

av drägliga existensvillkor, något vartill kolonisationsföretagen ansetts

kunna verksamt bidraga. Förslaget till upplåtelse av kolonat inom

övriga kronoparker, som ingå i kommitténs nyssnämnda framställning,

grundar sig på kommitténs strävan att småningom anordna kolonatupplåtelser

inom olika delar av Norrland och Dalarna, för att på så sätt

åtminstone i någon mån tillgodose den obesuttna befolkningens behov

av jord inom skilda trakter.

Om emellertid statsrevisorernas förslag skulle vinna statsmakternas

gillande, skulle kommitténs sistnämnda förslag ej komma till utförande.

Backstugusittarna i finnbygden skulle sålunda ’ ännu åtskilliga år få

vänta på lösningen av den för dem så ytterst viktiga jordfrågan. Att

detta skulle verka ytterst nedslående på denna befolkningsgrupp, som

med oro och spänning avvaktar statsmakternas beslut i frågan, säger

sig självt. Att intresset för saken i de orter, dit de ifrågasatta kolonisationsförsöken

äro förlagda, och där sistlidne sommar 36 kolonat

utlagts, är stort, var kommittén vid sin resa i finnbygden i tillfälle

konstatera, vilket för övrigt även framgår av de talrika förfrågningar

och till och med ansökningar om erhållande av kolonat å dessa områden,

som redan, enligt uppgift, ingått till kolonisationsnämnden.

Skulle därtill av statsmakterna redan beslutade kolonisationsföretag

så till vida begränsas, att ännu ej upplåtna kolonat skulle behållas i

statens hand, och upplåtelserna sålunda inskränkas till de kolonat, som

hittills blivit utlämnade, skulle detta enligt kommitténs mening verka

i hög grad menligt på hela kolonisationssaken.

.Det skäl, som statsrevisorerna anföra för sin hemställan, är att

kolonisationsverksamheten i hög grad har egenskap av ovisst försök,

samt att den betingar betydande kostnad för varje särskild anläggning.

Visserligen kan det medgivas, att anläggningarna i fråga betinga icke

oväsentliga kostnader, men kommittén hyser dock den bestämda uppfattningen,

att dessa ej äro högre, än som är nödvändigt för att framkalla

en livskraftig kolonisation. Kommittén kan ej heller biträda

statsrevisorernas uppfattning om kolonisationsföretagens karaktär av

»ovisst försök».

Visserligen kunna meningarna i denna fråga vara delade, men

kommittén, som i sitt slutliga betänkande vill föreslå statsmakterna att

vid lösande av frågan om kronoparkernas kolonisation i hela dess vidd

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

i huvudsak följa de vid försökskolonisationen tillämpade riktlinjerna, är

sålunda av den uppfattningen, att denna verksamhet ej längre kan betecknas

som ovisst försök. Det ligger i sakens natur, att resultaten av

försöksverksamheten ej kunna förväntas fullständigt föreligga förrän

långt fram i tiden, men vissa resultat hava det oaktat redan vunnits,

och äro av den beskaffenhet, att de giva stöd för de med principerna

för försökskolonisationen nära överensstämmande förslag som kommittén

i sitt slutliga betänkande ämnar framlägga. Att emellertid, som statsrevisorerna

föreslagit, nu avsluta försöksverksamheten och avvakta de

slutliga resultaten av densamma, skulle till eu oviss framtid uppskjuta

kolonisationsfrågans lösning och medföra betänklig skada såväl för

kolonisationen som för skogsbruket. Då det ligger i sakens natur att,

vilka förslag som än framläggas till kolonisationsfrågans lösning, dessa

alltid komma att bliva sådana, att de ej kunna anses leda till frågans

fullständiga lösning för all framtid utan endast bilda led i den utveckling,

som inom detta, liksom inom alla andra områden, är att förvänta,

anser kommittén även principiellt oriktigt, att i avvaktan på försökens

slutliga resultat, uppskjuta genomförande av redan nu erforderliga reformer

på området.

Visserligen vore vid tiden för avgivande av revisorernas berättelse

199 kolonat av 351 utlagda ännu ej upplåtna, men dels äro sedan den

tiden ytterligare 14 kolonat redan upplåtna, dels har kommittén skäl

att antaga, att inom loppet av nästa år detsamma skall vara förhållandet

med större delen av ännu kvarvarande kolonat. Det har nämligen visat

sig att, innan erforderliga vägar anlagts till kolonisationsområdena,

efterfrågan på mera avsides belägna kolonat varit ringa, under det att,

i samma mån som dylika vägar anlagts och kommunikationerna med

kolonaten sålunda blivit bättre, efterfrågan även ökats. Likaså hava,

så snart kolonisationsledningen gått i författning om virkes framdrivning

och försågning inom kolonisationsområdet, spekulanter på kolonat

anmält sig i allt större antal. Slutligen må framhållas, att kolonisationsverksamheten

efter nu tillämpade riktlinjer är av så pass ungt

datum, att den jordsökaude allmänheten knappast kan förväntas ännu

hava erhållit tillräckligt ingående kännedom om densamma. Då i allmänhet

nya kolonisation sområden anlagts långt ifrån äldre sådana, har kännedomen

om de fördelar, som de nya upplåtelserna medföra, ej så lätt

spritt sig från det ena området till det andra, varför nya kolonisationsföretag

måste så att säga tala vart för sig och någon tid alltså förgå,

innan befolkningen i orten får ögonen öppna för de fördelar, som genom

denna form av upplåtelser beredas egnahemssökande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

41

Med anledning’ av statsrevisorernas erinran om att nödig uppmärksamhet

bör ägnas däråt, att icke skogsbestånd av yppersta beskaffenhet

utan trängande behov tagas i anspråk för kolonisationen, vilket enligt

revisorernas mening varit fallet på kronoparken Östra Jörnsmarken, vill

kommittén framhålla följande.

Det skogsbestånd, som statsrevisorerna vid ett därstädes avlagt besök

sett utlagt till kolonat, kan vid närmare undersökning knappast betecknas

såsom varande av yppersta beskaffenhet. Den av domänstyrelsen

år 1902 fastställda hushållningsplanen för skogen visar, att skogsbeståndet

i fråga, som omfattar cirka 35 har, för 18 år sedan utgjordes

av i huvudsak gammal skog med växtlighetsgrad och slutenhetsgrad

obetydligt över medelmåttan och med en kubikmassa av 48 kubikmeter

per har. Av den dåvarande kubikmassan befunnos 25 procent vara av

skadad beskaffenhet, Beståndet var även i hushållningsplanen upptaget

bland dem, som under närmaste 20 år skulle undergå så kallad förhuggning,

varigenom 800 kubikmeter virke, eller nära en fjärdedel av

hela kubikmassan, skulle uttagas. Om emellertid områden, beväxta

med bestånd av denna beskaffenhet, ej skulle få tagas i anspråk för

kolonisationen, så torde detta komma att medföra en mycket stark begränsning

i kolonisationens omfattning, en begränsning, som visserligen

från en synpunkt sett kan anses vara till fördel för kronoparkernas

avkastning, men som i det stora hela säkerligen kommer att visa sigill

skada ej blott för kolonisationen utan även för skogsvården genom

de svårigheter, som uppstå att bereda bosättningsmöjligheter åt erforderliga

skogsarbetare.

Beträffande denna fråga må i övrigt påpekas, att, då viss areal

fast mark vid kolonatets bildande ovillkorligen bör ingå såsom odlingsmark

i detsamma, och då sådan mark bör vara av bördig beskaffenhet,

skogsmark, som äger förmåga att även producera skog av god beskaffenhet,

kommer att för ändamålet disponeras. Under sådana förhållanden

ligger det i sakens natur, att kolonisationen i viss mån kan komma i

strid med skogsintresset, men med hänsyn till de relativt små arealer

det gäller, torde därvid åt kolonisationsintresset böra givas företrädet.

Vad som däremot kan ifrågasättas är, huruvida mark, beväxt med i sin

största växtkraft stadda unga och medelålders bestånd, bör tagas i anspråk

för kolonisationen, innan skogsbestånden nått avverknings mogen ålder.

Denna fråga torde kommittén komma att taga under närmare behandling

i sitt slutliga betänkande.

I detta sammanhang vill kommittén begagna tillfället att i största

korthet behandla de synpunkter, som av vissa fackmän inom statens

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 höft. (Nr 148.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

skogsförvaltning anförts vid samtal med statsrevisorerna. Dessa fackmän

hava dragit i starkt tvivelsmål, huruvida det syftemål, som avser

befrämjande av tillgången till arbetskraft för skogsvården, även skulle

genom kolonisationen ernås. »Närbelägenheten i vissa fall till järnvägslinjer

komme att föranleda konkurrens från järnvägsförvaltningen, som

vore i tillfälle att betala högre timlön än skogsförvaltningen. Vidare

förmenades, att berörda syfte jämväl motverkades därav, att kolonaten

i för stor utsträckning utlagts med tillämpning av den större typen, vilken

komme att i sådan utsträckning kräva kolouistens arbetskraft, att föga

därav bleve övrigt för lönearbete å kronoparken.»

Till en början vill då kommittén framhålla, att syftet med kolonisationen

i främsta rummet är att bereda den obesutna lantbefolkningen

möjlighet till erhållande av sin utkomst av jordbruk på kronoskogarna

och så medelst motverka emigrationen. Därjämte avser verksamheten

att anskaffa den för kronoskogarnas rationella skötsel erforderliga arbetskraften.

Emellertid vill kommittén uttala den övertygelsen, att staten

för sin skogsvård ej uteslutande har att påräkna innehavarna av de

mindre kolonaten utan även, och detta kanske i lika hög grad särskilt

under upplåtelsens första tid, innehavarna av de större kolonaten. Visserligen

komma dessa senare kolonister efter hand och i den mån deras

arbetskraft i allt högre grad kräves för skötseln av kolonatet, att inskränka

sitt skogsarbete under sommaren i mesta möjliga omfattning,

men under vintern, då behovet av arbetskraft för kolonatet av naturliga

skäl är mycket begränsat, torde staten hava att påräkna även dessa

kolonister för virkesdrivningar, kolningar o. d. Därtill kommer att de

större kolonaten alltid komma att spela en mer indirekt men därför ej

mindre betydelsefull roll för frambringande av livsförnödenheter och

tillhandahållande av bostäder åt de lösa arbetare, som städse i viss omfattning

måste komma till användning vid arbetena på statens skogar.

Visserligen torde det äga sin riktighet att inom de kolonisationsområden,

som äro belägna intill järnvägslinjerna, ett visst konkurrensförhållande

kan tänkas komma att uppstå om kolonisternas arbetskraft

mellan järnvägsförvaltningen och skogsförvaltningen; staten torde dock

hava medel i sin hand att ordna arbetsförhållandena på det för båda

dessa intressen bästa sättet.

Statsrevisorerna hava vidare ansett fara värt, att en anhopning

av större antal kolonat kan komma att medföra vissa svårigheter vid

ordnande av bränslefångst och bete för kolonister.

Dessa förhållanden har kommittén redan haft under ingående

diskussion, och det föreligger enligt dess mening ej vid något av de

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

43

redan beslutade kolonisationsförsöken grundad anledning till att befara

sådana svårigheter. Vad vedfångsten angår kommer denna att företrädesvis

täckas med avverkningsavfall och mindervärdigt virke, som

på de norrländska kronoparkerna förekommer i riklig mängd. Rörande

kolonisternas förseende med kreatursbete utom kolonatets gräns har

kommittén föreslagit att rätt härtill skall upphöra, så snart den första

upplåtelsetiden av 15 år gått till ända. Då den ytvidd odlingsbar mark,

som tillagts kolonaten, avpassats bland annat med hänsyn till behovet

av betesmark, komma kolonisternas kreatur att i framtiden betas inom

respektive kolon ats områden.

Slutligen hava statsrevisorerna funnit det kunna ifrågasättas, huruvida

ej administrationen av kolonisationsverksamheten skulle kunna organiseras

till mindre omfattning och med mindre kostnad, än som nu skett.

Visserligen är detta en erinran, rörande vilken det i främsta rummet

torde ankomma på statens kolonisationsnämnd att yttra sig, men då

kommittén vid sina föregående förslag angivit vissa riktlinjer i denna

fråga, anser kommittén sig även böra upptaga den till behandling i

detta sammanhang.

1 sitt förenämnda förslag till försökekolonisation den 15 december

1917 har kommittén uttalat den meningen, att kolonisationsföretagets

ledning borde för den närmaste tiden uppdragas åt en för ändamålet

tillsatt nämnd. Denna nämnd skulle äga anställa de biträden, som kunde

anses erforderliga. Att i förväg fastslå dessas antal och uppgifter ansåg

kommittén vara mindre lämpligt. Kommittén föreställde sig emellertid

att åtminstone under första tiden ett biträde med jämförelsevis hög avlöning

borde under nämndens ledning och ansvar utgöra det egentliga

verkställande organet, varjämte tilläventyrs borde anställas en person med

bokförares och kassörs åliggande samt vissa ortsombud och extra biträden.

Vad beträffar den lokala ledningen har kommittén, utan att därom

göra direkt uttalande i sitt förenämnda betänkande, tänkt sig att å varje

kolonisationsområde, där staten bedriver byggnadsverksamhet, en byggmästare

borde anställas som ledare av densamma. I sitt förenämnda

förslag har kommittén även upptagit ett belopp av 63,100 kronor för

administration. I detta belopp ingår även avlöning åt trenne byggmästare.

I sitt den 20 november 1918 avgivna betänkande rörande fortsatta

kolonisationsförsök uttalade sig kommittén för att det borde vara

kolonisationsledningen angeläget att i möjligaste mån understödja de

självbyggande kolonisternas byggnadsarbete även å de kronoparker, där

staten ej bedreve sådana arbeten. Kommittén hyste även den uppfatt
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

ningen, att statens arbetsledare borde åtminstone i viss mån vara att

påräkna såsom rådgivare för kolonisterna även inom sådana kolonisationsområden,

där staten ej bedreve egen byggnadsverksamhet. Arbetsledarna

hade sålunda en uppgift att fylla ej blott inom de områden,

där staten bedreve byggnadsverksamhet, utan även inom övriga kolonisationsområden.

Dessa sålunda uttalade åsikter hava även vunnit statsmakternas

gillande.

Under sådana förutsättningar har den av kommittén föreslagna,

av regering och riksdag godkända formen för administration av kolonisationsförsöken

i praktiken kommit till tillämpning. Den centrala ledningen

består sålunda av en nämnd, som av Kungl. Maj:t bestämts

skola utgöras av tre personer. I stället för den av kommittén föreslagna

arbetschefen har en av nämndens ledamöter mot ringa ersättning

åtagit sig den direkta ledningen. En bokhållare och kamrerare har i

enlighet med förslaget antagits samt därtill ett skrivbiträde. Sedan

nämndens verksamhet utökats med 1919 och 1920 års kolonisationsförsök,

omfattande 11 nya kronopark^-, spridda från övre Norrbotten till

Gävleborgs län, har med Kungl. Maj:ts medgivande anställts en assistent

åt arbetsledaren.

Den lokala ledningen har i överensstämmelse med kommitténs förslag

och statsmakternas beslut utgjorts dels av byggmästare, dels av

andra mera tillfälliga biträden. I stället för att tre byggmästare jämte

lika många lokalombud, som enligt den ursprungliga av statsmakterna

godkända planen ansågos erforderliga för genomförande av 1918 års

kolonisationsförsök, omfattande tre områden, har under år 1920 den

lokala ledningen lör samtliga kolonisationsföretag, som omfatta fjorton

kronoparker, utgjorts av fem byggmästare och sju tillfälligt anställda

kronojägare. Någon ytterligare inskränkning i kolonisationsförsökens

administration finner ej heller kommittén möjlig att genomföra, och

kommittén har, när den i sitt förslag till fortsatt kolonisation under år

1921 beräknat den ökning av de för kolonisationsföretagens administration

anvisade medlen, som kunde anses av behovet betingad, utgått från

att administrationskostnaderna icke kunna nedbringas.

Slutligen vill kommittén obetingat instämma med reservanterna inom

statsrevisionen i deras uttalande, att en inskränkning av kolonisationsföretagens

omfattning synes vara en mycket betänklig åtgärd, då arbetslöshet

och emigration åter synas hota de norrländska bygderna.

Den stagnation, som nu inträtt på det industriella området och

som hotar att inom närmaste tiden drabba industrien i allt större omfattning,

torde kunna förväntas medföra en allt större arbetslöshet i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

45

förening med ökad emigration. Skola under sådana förhållanden möjligheterna

för den obesutna norrländska lantbefolkningen att bryta bygd

och odla jord inom statens vidsträckta, öde domäner för att där erhålla

sin utkomst, inskränkas till och med i den grad, att ej ens redan beslutade

kolonisationsanläggningar skola komma till utförande, måste detta

enligt kommitténs mening betecknas som en åtgärd av den mest betänkliga

art. Kommittén hyser i motsats mot majoriteten bland statsrevisorerna

den uppfattningen, att det under sådana förhållanden är en

trängande nödvändighet, att dessa kolonisationsföretag ej blott fullföljas

i av statsmakterna redan beslutad utsträckning utan även snarast möjligt

ännu mer utvidgas.»

Beträffande den av revisorerna uppställda frågan, om ej med åtgärder

för ordnande av ifrågavarande kolonisation borde kunna anstå i

avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas av de hittills upplåtna

kolonaten, har utskottet ej kunnat dela den uppfattning, som av revisorerna

härutinnan gjorts gällande. Om utskottet således anser, att ett

inställande av kolonisationsarbetet icke bör ske, utan att man bör fortgå

på den hittills av riksdagen anvisade vägen, har utskottet dock ansett

det kunna ifrågasättas, huruvida icke arbetet borde bedrivas i något

långsammare tempo, i syfte att med ledning av de erfarenheter, som

kunna dragas av den hittillsvarande verksamheten, kunna tillföra kolonisationsarbetet

möjligheter till en från alla synpunkter tillfredsställande

utveckling i såväl praktiskt som ekonomiskt hänseende.

I avseende å administrationskostnaden har utskottet i likhet med

revisorerna ej kunnat undgå finna dessa anmärkningsvärt höga. En

förenklad förvaltning skulle givetvis bidraga att hålla utgifterna härför

inom rimliga proportioner.

Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra

för riksdagen

omförmäla.

Särskilda uttalanden beträffande de affärsdrivande verken m. m.

§ »•

(Rev. ber. sid. 661—664; uti. sid. 799—801 samt 816.)

I § 2 under ovannämnda rubrik hava revisorerna anfört följande:

»Av i berättelsen återgivna tabeller rörande statens affärsverk framgår,

att vid utgången av år 1919 innestodo hos sagda verk driftöverskott

för nedannämnda år till följande belopp, nämligen hos:

Utskottets

yttrande.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Postverket:

För år 1919................................................................................... 1,047,999: 76.

Telegrafverket:

För år 1916 ....................................

.............. 4,000,000: —

» » 1917 ...................................

.............. 14,496,879: 16.

» » 1918 ....................................

.............. 8,076,545: 33.

» » 1919 ....................................

.............. 931,218: 60.

27,504,643: 09.

Statens vattenfallsverk:

För år 1917 ....................................

.............. 321,856: 22.

» » 1918 ....................................

.............. 3,530,282:81.

» » 1919 .....................................

.............. 6,321,618:96.

10,173,757: 99.

Statens domäner:

För år 1918 ....................................

.............. 20,307,799: 44.

» » 1919 ....................................

.............. 22,343,963: 30.

42,651,762: 74.

Summa kronor 81,378,163: 58.

Driften vid statens järnvägar utföll år 1919 med ett underskott

av 11,070,939 kronor 50 öre.

Av ovanstående driftöverskott å 81,378,163 kronor 58 öre hava

intill den 15 november 1920 till statsverket levererats följande belopp,

nämligen från:

Telegrafverket:

För år 1916 .................................................. 4,000,000: —

» » 1919 931,218: 60. 4,931,218: so.

Statens vatten falls verk:

För år 1918 ................................................... 2,830,000: —

» » 1919 6,052,612: 96. 8,882,612: 9 6.

Statens domäner:

För år 1918 .................................................. 20,307,799: 44.

» » 1919 5,429,122: 59. 25,736,922: 03.

Summa kronor 39,550,753: 59.

Således återstod nämnda dag av meromförmälda driftöverskott att

leverera för:

Postverket:

För år 1919

1,047,999: 76.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

47

Telegrafverket:

För år 1917 .................................................. 14,496,879: 16.

» » 1918 .................................................. 8.076.545: 33. 22,573,424: 49.

Statens vattenfallsverk:

För år 1917 ................................................. 321,856: 22.

3) » 1918 ................................................... 700,282:81.

® » 1919 ................................................ 269,006: — 1,291,145:03.

Statens domäner:

För år 1919 ................................................................................. 16,914,840: 71.

Summa kronor 41,827,409: 99.

Även om från sistnämnda summa, 41,827,409 kronor 99 öre, dragés

det hos statens vattenfallsverk balanserade överskottsbeloppet, 1,291,145

kronor 3 öre, vilket belopp utgör tvistig fordran av statens järnvägar

för levererad elektrisk energi, återstod alltså den 15 november 1920 att

leverera till statsverket av 1917—1919 årens driftöverskott för statens

affärsverk ett sammanlagt belopp av icke mindre än 40,536,264 kronor

96 öre.

Att vissa affärsdrivande verk på detta sätt utan riksdagens medgivande

förskaffat sig temporär förstärkning av sina respektive rörelsekapital

till men för statsverkets allmänna kassaförlag, bär synts revisorerna

i hög grad anmärkningsvärt.

Vad beträffar telegrafstyrelsens åtgörande i förevarande avseende,

hava revisorerna funnit detsamma föranleda närmare omnämnande.

Med förmälan att styrelsen sett sig nödsakad att såsom rörelsemedel

innehålla av vinsten för ar 1916 4,000,000 kronor samt hela

vinsten för åren 1917 och 1918, respektive 14,496,879 kronor 16 öre

och 8,076,545 kronor 33 öre, eller tillhopa 26,573,424 kronor 49 öre,

hemställde styrelsen i underdånig skrivelse den 17 november 1919 om

medgivande att för förstärkning av rörelsekapitalet tillsvidare behålla

vad av verkets överskottsmedel för åren 1916—1919 icke kunde med

användande av tillgängliga medel inlevereras till statsverket. Anledning

till det ökade behovet av rörelsekapital hade förnämligast varit nödtvånget

att, med hänsyn till de under kriget rådande svårigheterna för

materialanskaffning, begagna sig yppande tillfällen att köpa varor i förråd.

Lagret av material hade vid 1918 års utgång uppgått till ett

värde av 27,943,700 kronor. Vidare hade, då anslagen för nyanläggningar

varit knappt tilltagna, i ändamål att tillgodose oundgängliga

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

behov av nyanläggningar, för vilka anslagen ej räckt till, medel till

dylika arbeten måst förskotteras ur rörelsekapitalet.

I därefter med anledning av kungl. remisser uppkommen skriftväxling

uttalade statskontoret den uppfattning, att telegrafstyrelsens förfarande

vore synnerligen otillfredsställande och ägnat att förrycka översikten

över statsverkets finansiella ställning. Telegrafstyrelsen erinrade

härvid, att det tillkommit statskontoret, som ägt kännedom om medlens

innehållande och som i första hand kunde överblicka statsverkets finansiella

tillstånd, att bedöma, huruvida förhållandet krävde särskild åtgärd,

och i sådant fall giva styrelsen anvisning därom.

Statskontoret har häremot genmält, att dess instruktion i förevarande

avseende endast innehölle åliggande att »emottaga och redovisa statsverkets

inkomster» men icke att utöva någon kontrollerande verksamhet

gentemot de affärsdrivande verken. Icke ens vederbörande tjänstemän,

som verkställde riksbokslutet och som därvid vunne kännedom om

innestående överskottsmedel, kunde i saknad av föreskrift, anses hava

skyldighet att vidtaga åtgärd i anledning av vad de inhämtat.

Vad först angår telegrafstyrelsens åtgörande i denna sak, vilja

revisorerna -— som i förevarande sammanhang lämna åsido frågan,

huruvida bindandet av så betydande kapital i materialinköp varit ekonomiskt

lämpligt — erinra, dels att styrelsen enligt sin instruktion är

pliktig att årligen till statsverket inleverera det belopp, varmed telegrafverkets

inkomster för året enligt verkställt bokslut överskjuta driftkostnaderna,

dels ock att telegrafverkets rörelsekapital enligt särskilda

riksdagsbeslut utgör tillsammans 3,237,833 kronor 87 öre.

Styrelsens förfarande innebär ett under loppet av tre år fortsatt

åsidosättande av dess tjänsteplikt. Förfarandet ej endast innefattar

formell oegentlighet, utan innebär jämväl en obehörig disposition av

statsmedel till mycket betydande omfattning och motsvarande åsidosättande

av riksdagens rätt över budgeten.

Anmärkningsvärd synes revisorerna även statskontorets ståndpunkt

i fråga om dess tjänsteplikt i anledning av telegrafstyrelsens förfarande.

Statskontoret menar sig ej hava ägt skyldighet att på något som helst

sätt inskrida, enär dess instruktion endast innefattar åliggande att emottaga

och redovisa ifrågavarande inkomster. Aven om instruktionen

varit sålunda begränsad, torde statskontorets påstående vittna om en

formalism, som, om den bleve inom ämbetsverken allmän, skulle kunna

leda till för riksstyrelsen betänkliga följder.

Men statskontoret har återgivit sin instruktion med en ofullständighet,

som är ägnad att ingiva en i viss mån vilseledande föreställning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

49

Statskontoret skall nämligen vid sin uppbörd och redovisning av

statsinkomsterna tillse, att kronans rätt och bästa städse iakttaga, och

att de allmänna författningar, som redan äro eller framdeles kunna varda

i berörda avseende gällande, bliva noggrannt iakttagna. Det svnes fördenskull

ej lida tvivel, att statskontoret, som ägt kännedom om ifrågavarande

obehöriga dispositioner, efter det att respektive bokslut blivit

tillgängliga, bort i samband med rikshuvudbokens upprättande förvissa

sig om, huruvida telegrafverket till sitt innehållande av överskottsmedlen

käft Kungl. Maj ds tillstånd och, därest så icke varit förhållandet, vidtaga

åtgärder för rättelse.

Vad vidkommer det av domänstyrelsen icke levererade överskottsbeloppet,

hava revisorerna inhämtat, att berörda överskott till övervägande

del utgöres av likvider för å auktioner försålt virke m. m.,

vilka likvider i regel förfalla efter sex till nio månader, men för vilka

i avsevärd omfattning kredit av domänstyrelsen beviljats ända till den

15 december innevarande år, så att inleverering av det den 15 november

1920 ej levererade beloppet till huvudsaklig del ej kan ske förr än efter

årsskiftet.

Det vill emellertid synas revisorerna, som om Kungl. Maj:ts medgivande

till dylik utsträckt kreditgivning bör inhämtas, ävensom att,

när sådant medgivande lämnas, statskontoret bör därom underrättas.»

Med anledning av den gjorda anmärkningen har statskontoret i

utlåtande den 28 december 1920 anfört följande:

»Vad revisorernas anmärkning i § 2 beträffar, vill statskontoret

först erinra om lydelsen av den av revisorerna åberopade första paragrafen

i statskontorets instruktion. Denna börjar sålunda:

''Statskontoret har till åliggande:

att, där ej för särskilda fall annorledes är förordnat, emottaga och

redovisa statsverkets inkomster och bestrida statsutgifterna i överensstämmelse

med de av Kungl. Maj:t fastställda stater, allmänna författningar

eller särskilda nådiga föreskrifter samt, på sätt redan är eller

framdeles må bliva förordnat, i kronans kassor jämväl låta emottaga

andra verks och myndigheters särskilt ingående uppbörd, för att vederbörande

tillhandahållas.’

Sedan därefter omförmälts statskontorets skyldighet att förvalta

vissa fonder och ombesörja viss lånerörelse, föreskrives, att statskontoret

har till åliggande:

''att över allt detta verkställa erforderlig bokföring samt för övrigt

uti vad på statskontoret kan ankomma tillse, att kronans rätt och bästa

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 6 samt. 65 käft. (Nr 148.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

städse iakttages och att de allmänna författningar, som redan äro eller

framdeles kunna varda i berörda avseenden gällande, bliva noggrant

iakttagna.’

Sistnämnda stadgande har av revisorerna återgivits sålunda:

''Statskontoret skall nämligen vid sin uppbörd och redovisning av

statsinkomsterna tillse, att kronans rätt och bästa städse iakttages och

att de allmänna författningar, som redan äro eller framdeles kunna varda

i berörda avseende gällande, bliva noggrant iakttagna.’

Då statsrevisorerna här använt ordet ''uppbörd,’ anser sig statskontoret

böra fästa uppmärksamheten därpå, att de från telegrafverket

mottagna medlen icke äro att hänföra till den löpande kronouppbörd,

varå statskontoret enligt särskilt stadgande haft att utöva kontroll.

Vidare vill statskontoret framhålla, att revisorerna tydligen ansett orden

’uti vad på statskontoret kan ankomma’ vara utan betydelse i förevarande

sammanhang, och de hava också i sitt citat utelämnat dem.

Statskontoret anser för sin del, att genom berörda tillägg en avsiktlig

och helt naturlig begränsning av statskontorets åligganden ägt rum,

innebärande bland annat, att statskontoret icke i andra avseenden än vad

som uttryckligen på statskontoret ankommer äger skyldighet eller befogenhet

att ingripa på sådana myndigheters förvaltningsområden, som

icke sortera under statskontoret. I förevarande fall har frågan gällt,

icke uraktlåtenhet att till statsverket inleverera ett disponibelt överskott,

utan av telegrafstyrelsen vidtagna förvaltningsåtgärder, som föranlett

därtill, att överskottsmedel blivit odisponibla. Statskontoret kan därför

icke anses äga befogenhet till något inskridande mot telegrafstyrelsen

i fråga om dessa förvaltningsåtgärder.

Nu synas emellertid statsrevisorerna hålla före, att det åtminstone

ålegat vederbörande tjänstemän, som verkställa riksbokslutet, att fästa

statskontorets uppmärksamhet på förhållandet, varefter och sedan vid

undersökning visat sig, att telegrafstyrelsen icke inhämtat Eders Kungl.

Maj:ts medgivande till sina ifrågavarande dispositionsåtgärder, anmälan

om förhållandet bort göras hos Eders Kungl. Maj:t. I avseende härå

vill statskontoret framhålla, att då vid riksbokslutet för år 1918 av

telegrafstyrelsens räkenskaper framgick, att telegrafstyrelsen placerat

överskottsmedel på ett sätt, som omöjliggjorde deras inleverering till

statsverket, anledning saknats till annat antagande än att telegrafstyrelsens

åtgärd vidtagits med vederbörandes goda minne. Redan den

av riksdagens år 1918 församlade revisorer framlagda berättelsen (sid.

536) utvisar nämligen, att samma förhållande ägt rum under föregående

år beträffande överskotten från 1916 och 1917, respektive 4,000,000 kronor

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

51

och ]4,496,879 kronor 16 öre; och vidare hade upplysning om förhållandet

lämnats i de statistiska tablåer, som till belysning av statens

affärsverksamhet och förvaltningen av vissa statens utlåningsfonder i

mars 1919 sammanställts av statskontorets riksbokslutsbyrå och enligt

gällande nådiga föreskrifter i tryckta exemplar överlämnats till finansdepartementet

(se sid. 9). Härtill kommer, att statskontoret omedelbart

efter avslutandet av rikshuvudboken för 1918 överlämnade såväl denna

bok som de omslut, vilka ligga till grund för densamma och av vilka

nu ifrågavarande förhållande framgår, till riksdagens på hösten 1919

sammanträdande revisorer, vilka lika litet som de året förut församlade

statsrevisorerna gjorde anmärkning mot saken, ehuru den framlades i

deras redogörelse för telegrafverkets ställning vid 1918 års slut (sid. 579).

Först sedan telegrafstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 november

1919 hemställt om medgivande att för förstärkning av rörelsekapitalet

tillsvidare behålla vad av verkets överskottsmedel för åren 1916—1919

icke kunde med användande av tillgängliga medel inlevereras till statsverket,

fick statskontoret genom remiss å denna skrivelse kännedom om,

att telegrafstyrelsen dittills saknat sådant medgivande, och fick då

tillfälle att hävda de vid budgetsreformen fastslagna grundsatserna i

avseende på kapitalökning för statens affärsfonder.

Statskontoret kan alltså icke finna, att statskontoret i denna sak

underlåtit något, som på ämbetsverket ankommit, och statskontoret vill

framhålla, att innan telegrafstyrelsens ovanberörda underdåniga skrivelse

den 17 november 1919 blivit bekant, icke ens statsrevisorerna funnit

anledning att ingripa, ehuru, såsom ovan omnämnts, redogörelse för

telegrafstyrelsens åtgärd att behålla sina överskottsmedel återfinnes redan

i föregående revisionsberättelser.»

Vidare har telegrafstyrelsen i utlåtande den 15 december 1920 i

denna fråga anfört följande:

»Angående denna fråga så vitt den berör telegrafstyrelsen har

styrelsen förut yttrat sig i skrivelser den 17 november 1919, den 30

december 1919 samt den 31 augusti 1920 i samband med förslag i fråga

om erforderliga anslag till utgifter för kapitalökning under år 1921. I

dessa skrivelser har telegrafstyrelsen framhållit att det till styrelsens

förfogande stående kassaförlaget, som i sig innefattar hela det disponibla

rörelsekapitalet inklusive förrådsbehållning för en kreditgivande affär

med anläggningsarbeten av betydande omfattning, aldrig varit tillräckligt

men att inga olägenheter på denna grund uppstått, så länge telegrafverket

hade betydande och stigande överskott, av vilka det löpande

s. 52 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

52

årets kunde användas till inleverering av vinsten för det föregående.

När årsvinsten ej längre lämnade möjlighet till detta förfarande, blev

det omöjligt att inleverera föregående års vinst, särskilt som omständigheterna

under krigsåren jämte inköpet av A. B. Stockholmstelefons nät

nödvändiggjort, att ovanligt mycket medel måste nedläggas i materiel.

Det var de abnorma förhållandena under blockadåren, som tvingade

telegrafstyrelsen att såsom ovan relaterats binda överskottet i materiel.

Något sådant hade ej kunnat komma i fråga under normala tider. Det

skulle ej heller hava hänt under dessa år, om icke telegrafstyrelsen,

som varit van vid en år för år stigande vinst, fullföljt samma praxis

som förut att av de ökade inkomsterna inleverera överskott.

När nu plötsligt på grund av förhållandena överskottet sjönk,

ställdes telegrafstyrelsen inför nödvändigheten att i stället begära ökat

kassaförlag. Telegrafstyrelsen dröjde dock att göra anmälan härom till

år 1919, emedan styrelsen först då kunde få någon överblick över huru

stort kassaförlaget verkligen behövde vara.

Telegrafstyrelsen har aldrig förnekat, att det varit riktigare att

redan förut göra en dylik anmälan, även fastän styrelsen kunde förutse,

att styrelsen snart nog måste återkomma i samma ärende.»

Att, på sätt revisorerna erinrat, vissa affärsdrivande verk underlåtit

att inleverera å driften uppkomna överskott och dymedelst förskaffat sig

tillfällig förstärkning av sina rörelsekapital, har utskottet ej kunnat undgå

finna anmärkningsvärt. Visserligen hava, särskilt vad telegrafverket

beträffar, de under kriget rådande svårigheterna för materialanskaflfning

framkallat behov av rörelsekapital till osedvanligt högt belopp för att

bereda möjlighet till att vid lämpliga konjunkturer anskaffa varor i

större partier, men det hade i allt fall otvivelaktigt ålegat telegrafstyrelsen

att innan styrelsen vidtog åtgärder av sådan betydelse inhämta

Kungl. Maj:ts medgivande härtill. Under alla omständigheter vill utskottet

framhålla, att, om också ett dylikt bindande av överskotten må hava varit

under rådande abnorma förhållanden i viss mån förklarligt, en dylik

anordning uppenbarligen icke bör inom de affärsdrivande verken få

vinna hävd. Då emellertid genom revisorernas erinringar berörda missförhållande

blivit föremål för vederbörandes uppmärksamhet, lärer vara

att förvänta, att ett riktigare förfaringssätt varder för framtiden iakttaget;

och har utskottet vid sådant förhållande allenast velat vad i

ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

53

§ 8.

(Rev. ber. sid. 670 — 672; uti. sid. 810—813.)

1 § 4 under ovannämnda rubrik hava revisorerna anfört bland

annat följande:

»Med bifall till Kungl. Maj:ts framställning beviljade innevarande

års riksdag för uppförande å statens järnvägar tillhörig mark i Krylbo

av en posthusbyggnad ett belopp av 350,000 kronor, varav hälften anvisades

å tilläggstat för år 1920 och hälften såsom reservationsanslag

för år 1921.

Av handlingarna i ärendet hava revisorerna inhämtat, hurusom uti

en vid 1919 års lagtima riksdag väckt motion förslag framställdes om

uppförande å tilläggsstat för samma år av ett anslag å 100,000 kronor

att användas för inköp för postverkets räkning av lägenheten Ålvhem i

Krylbo, i vilken lägenhet postkontoret för närvarande är inrymt. Riksdagen

fann visserligen behov av förbättrade lokalförhållanden föreligga,

men ansåg det böra närmare undersökas, huruvida icke lämplig tomtmark

kunde erhållas från statens järnvägar eller statens domäner. Efter

föregående förhandlingar ställdes av statens järnvägar en tomt till postverkets

förfogande, varefter förslag om dess bebyggande uppgjordes.

Kungl. Maj:t avlät sedermera till riksdagen framställning i ämnet, vilken

framställning, som nämnt, vann riksdagens bifall.

Enligt de uppgjorda ritningarna är avsett, att byggnaden skall

uppföras i två våningar jämte en vindsvåning. Bottenvåningen skulle

uteslutande disponeras för postverkets räkning. De övriga våningarna

skulle innehålla bostadslägenheter.

Revisorerna hava genom delegerade besökt platsen för ifrågavarande

posthusbygge. Tomten, vilken omfattar omkring 500 kvadratmeter,

ligger inom själva bangårdsområdet söder om stationsbyggnaden

i omedelbar närhet av huvudspåren.

Som nämnt förhyr postverket för närvarande lokaler inom lägenheten

Älvhem, belägen strax norr om stationsbyggnaden på andra sidan

om landsvägen. Hyran, som tidigare utgick med 1,200 kronor om året,

har nu höjts till 2,000 kronor och är hyresavtalet gällande till den

1 oktober 1921. För paketposten disponerar postverket en mindre

byggnad å stationsområdet i närheten av de nuvarande lokalerna.

Enligt revisorernas mening bör den planerade posthusbyggnaden

icke komma till utförande å den därför avsedda tomten. Redan läget

torde få anses vara mindre tillfredsställande. Den blivande byggnaden

skulle nämligen komma att med ena gaveln gränsa till järnvägsstationens

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

avträdesbyggnad. Ena långsidan skulle ligga tätt invid järnvägsspåren

och den andra alldeles intill allmänna landsvägen. Det torde ligga i

sakens natur, att tomten icke är ändamålsenlig för ett bostadshus åt

familjer med barn i uppväxtåldern. Enligt vad revisorerna inhämtat,

lärer annan och mera lämplig tomtmark kunna erhållas från statens

järnvägar, därest för tillgodoseende av postverkets behov av förbättrade

lokaler, en nybyggnad ovillkorligen behöver uppföras. Det synes emellertid

ånyo böra undersökas, huruvida icke erforderliga lokaler fortfarande

skulle kunna inom samhället förhyras eller möjligen erhållas genom förändring

av de nuvarande. Måhända torde det icke heller vara uteslutet

att för postverkets räkning förvärva någon lämplig fastighet.

Vad behovet av bostadslägenheter angår, skulle, om detta visar

sig oundgängligt, jämväl detsamma möjligen kunde tillgodoses vid berörda

inköp av fastighet. Skulle det åter icke låta sig göra att erhålla

någon lämplig fastighet, utan nödiga lokaler fortfarande av postverket

förhyras, synes ett mindre bostadshus böra, om förhållandena på platsen

så skulle kräva, uppföras.

Därest en nybyggnad ovillkorligen anses böra komma till utförande,

torde det tillika böra undersökas, huruvida det kunde vara för statsverket

ekonomiskt fördelaktigt att inom densamma bereda utrymme jämväl

åt telegrafverket.

Enligt revisorernas mening bör därför frågan i hela dess vidd

upptagas till förnyad prövning.

Med hänsyn till den utomordentliga omfattning, som de av lånemedel

anvisade riksstatsanslagen för kapitalökning tagit — vilken fråga

revisorerna i annat sammanhang behandlat — ävensom riksdagens uttalade

uppfattning, att de anslag, som förbrukas för ifrågavarande ändamål,

böra av vederbörande verk förräntas, hava revisorerna velat framhålla

önskvärdheten därav, att i fråga om nybyggnader för post- och

telegrafverken möjligaste återhållsamhet bleve iakttagen.

Härvid torde böra beaktas icke allenast, att vid de nybyggnader,

som oavvisligen krävas, sparsamhet och enkelhet må råda, utan jämväl

att vid prövning av själva lokalanskaffningen, särskilt inom mindre

samhällen, förhyrande eller köp av befintlig fastighet — därest så utan

betydande men för bostadstillgången kan ske — i främsta rummet tages

under övervägande, samt att endast vid tvingande behov uppförande av

nybyggnad må ifrågakomma.))

Med anledning av den gjorda anmärkningen har generalpoststyrelsen

i utlåtande den 29 december 1920 anfört följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

»I fråga om detta på grund av byggnadskonflikten ännu icke igångsatta

byggnadsföretag, vartill riksdagen beviljat medel, hava revisorerna

framställt vissa erinringar och ansett det ånyo böra undersökas, huruvida

icke erforderliga lokaler fortfarande skulle kunna inom samhället förhyras

eller möjligen erhållas genom förändring av de nuvarande. Revisorerna

hava även uttalat, att det måhända icke heller vore uteslutet att

för postverkets räkning förvärva någon lämplig fastighet.

Såsom revisorerna meddelat, forhyres för närvarande lokal för

postkontoret i ICrylbo i lägenheten Älvhem, belägen mitt emot stationshuset

pa andra sidan om den genom samhället löpande huvudgatan.

Från och med den 1 oktober 1921 har hyresvärden fordrat en årshyra

av 4,000 kronor; underhandlingarna därom äro emellertid ännu ej slutförda.

Lokalen är ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. Postkontoret

i fråga har vid sidan av sin lokala uppgift till åliggande att

i stor omfattning verkställa omsortering av poster till och från andra

postanstalter. I syfte att bespara personal och utrymme inom vissa

ambulanta postanstalter har sålunda bland annat till Krylbo förlagts

omsortering av paketpost från södra Sverige till större delen av mellersta

postdistriktet och vissa delar av norra postdistriktet. Planer äro

å bane att öka denna omsortering genom att till Krylbo även förlägga

sortering av icke brådskande trycksaker och dylikt. Den omsortering,

varom nu är fråga, är förlagd till eu inom själva bangårdsområdet uppförd

kiosk. Den omständigheten, att postkontorets arbete sålunda försiggår

på två olika platser, medför naturligen vissa olägenheter beträffande

arbetsledningen och tillåter givetvis ej heller samma utnyttjande av

befintlig personalstyrka, som om arbetet vore förlagt till gemensamma

eller omedelbart intill varandra gränsande lokaler. Denna olägenhet

skulle försvinna, om postkontoret, i enlighet med den av riksdagen godkända

planen, förlädes till en inom själva bangårdsområdet belägen

bygg''na<^- Till och från denna byggnad skulle posten även kunna föras

mellan postkontoret och postkupéerna direkt på perrongvagnar, vilket

givetvis betydligt underlättar och förbilligar posttransporterna.

Fn annan olägenhet är ock förbunden med den nuvarande anordningen,

att en så väsentlig del av postkontorets arbete är förlagd till

omsorteringskiosken å bangården. Denna kiosk har visserligen ombonats,

så gott sig göra låtit, men givetvis kan den aldrig bliva tillfredsställande

såsom arbetslokal. Denna olägenhet försvinner även, om allt arbete kan

koncentreras till en inom bangårdsområdet förlagd postkontorslokal.

Först efter upprepade förhandlingar med järnvägsstyrelsen har

generalpoststyrelsen kunnat erhålla förfoganderätt över den tomt, å vilken

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

posthuset i fråga är avsett att uppföras, och vilken tomt, enligt generalpoststyrelsens

förmenande, är den ur postal synpunkt lämpligaste, som

kan erhållas till förläggning av postkontoret i Krylbo. Dessförinnan

hade generalpoststyrelsen lutat åt den åsikten, att ett inköp av fastigheten

Ålvhem vore förmånligast, enär densamma hade gynnsammare läge

än de tillförene av järnvägsstyrelsen erbjudna tomterna, vilka äro belägna

å längre avstånd från stationshuset. I skrivelse till statsutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag har generalpoststyrelsen också förordat

inköp av fastigheten Älvhem och samtidigt meddelat, vilka andra för

ändamålet lämpliga fastigheter, som vid dåvarande tidpunkt vore till

salu, samt de priser desamma betingade. Förslaget blev emellertid icke

av riksdagen godkänt. Denna gav i stället det direktivet, att det borde

ytterligare utredas, huruvida icke för posthusbyggnad lämplig tomtmark

kunde erhållas från statens järnvägar eller statens domäner.

Till grund för förslaget om uppförande av en posthusbyggnad i

Krylbo har ej blott legat önskvärdheten av att erhålla bättre lokal för

postkontoret därstädes utan även — och i minst lika hög grad — nödvändigheten

av att till lättande av bostadsbristen inom samhället skaffa

bostäder åt postpersonalen å platsen. Vid sådant förhållande och då

samhällets municipalnämnd i skrivelse till generalpoststyrelsen framhållit,

att den inom samhället rådande bostadsbristen hotade att utveckla sig

till verklig bostadsnöd, hade generalpoststyrelsen sedermera icke ansett

sig kunna lämpligen framställa förslag om inköp av bebyggd fastighet,

då därigenom ett eventuellt avhjälpande av bostadsnöden för postpersonal

skulle komma att ske på andra samhällsmedlemmars bekostnad.

Vid nu gjorda undersökningar om möjlighet till förvärvande för

postverkets räkning av bebyggd fastighet i Krylbo har utrönts, att ovannämnda

fastigheten Ålvhem fortfarande torde kunna få inköpas. Ägaren

till fastigheten har emellertid icke nu velat avgiva något definitivt anbud

på densamma. Priset torde dock kunna beräknas något understiga det

tidigare fordrade, 100,000 kronor. Genom inköp av denna fastighet

skulle visserligen postkontorets lokalfråga kunna tillsvidare ordnas genom

vissa ej billiga ändringar inom den nuvarande lokalen, och genom uppförande

å den till fastigheten hörande tomten av ett bostadshus skulle

även bostadsfrågan för den i Krylbo stationerade och överliggande postpersonalen

kunna lösas. En dylik lösning av frågan skulle emellertid

icke medföra någon förbättring i nu rådande olägenheter beträffande

posttransporterna m. m. Dessa olägenheter skulle fortfarande kvarstå;

och den å bangården uppförda omsorteringskiosken måste fortfarande

bibehållas. Förutom sagda fastighet finnes för närvarande ingen annan,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

57

a vilken för ändamålet kan reflekteras, än en intill lägenheten Älvhem

gränsande fastighet, som disponeras såsom annex till järnvägshotellet.

För denna fastighet, som tidigare salubjudits för 75,000 kronor, fordras

nu ett pris av 200,000 kronor. Med hänsyn till det fordrade priset i

förhållande till fastighetens beskaffenhet anser generalpoststyrelsen, att

inköp av densamma icke kan ifrågakomma.

Revisorerna hava vidare framställt vissa anmärkningar mot den

planerade posthusbyggnadens läge med hänsyn därtill, att i densamma

jämväl skulle inrymmas bostadslägenheter. Sålunda uppgives byggnaden

komma att med ena gaveln gränsa intill järnvägens avträdeshus. Avståndet

till det sistnämnda är emellertid i det närmaste 60 meter, om

byggnaden förlägges till den plats, som ursprungligen varit tänkt. Då

byggnaden på denna plats skulle komma att ligga väl nära järnvägens

vattentorn, vilket med betydligt mera fog torde kunna anses vålla vantrevnad

för vissa av bostadsinnehavarna, är generalpoststyrelsen betänkt

på att utverka järnvägsstyrelsens tillstånd att förlägga huset cirka 10

meter närmare järnvägsstationen. Sker detta kommer ändock norra

gaveln av posthuset att befinna sig på omkring 50 meters avstånd från

avträdeshuset. Vidare har framhållits, att tomten icke är ändamålsenlig

för familjer med barn i uppväxtåldern, enär ena långsidan ligger tätt

invid järnvägsspåren och den andra intill allmänna landsvägen. Vad

närheten till järnvägsspåren beträffar, vidhäftar1 nog samma olägenhet

ett mycket stort antal av de hus, varuti statens järnvägars funktionärer

hava sina bostäder, och vidkommande belägenheten invid landsvägen

lärer trafiken å densamma näppeligen vara av den omfattning, att den

därav uppkommande faran och olägenheten kan vara av beskaffenhet

att få öva inflytande vid planläggning av en byggnad av nu ifrågavarande

art. Därvid bör, enligt generalpoststyrelsens bestämda övertygelse»

det lämpligaste läget för postkontoret vara det avgörande. Av

sistnämnda skäl kan generalpoststyrelsen ej heller förorda användningen

av den andra statens järnvägar tillhöriga tomtmark, som av revisorerna

lärer åsyftas och som av dem anses mera lämplig. Denna tomt, som

förut icke blivit av statens järnvägar erbjuden, är belägen på andra

sidan vägen, snett emot stationshuset. Väl medgives, att denna tomt

vore trevligare för bostadsinnehavarna i posthuset, men på ovan närmare

utvecklade skäl anser generalpoststyrelsen för sin del, att densamma med

hänsyn till postkontoret icke kan förordas framför den tomt, varå posthuset

nu är avsett att förläggas.

Slutligen hava revisorerna ansett det böra undersökas, huruvida

det kunde vara för statsverket ekonomiskt fördelaktigt att inom posthusBihang

till riksdagens protokoll 1921. 6 sand. 65 höft-, (Nr 148.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

byggnaden bereda utrymme jämväl åt telegrafverket. Härom har generalpoststyrelsen

vid upprepade tillfällen förhandlat med telegrafstyrelsen,

men denna har icke kunnat biträda ett dylikt förslag. Senast i skrivelse

den 30 oktober 1920 har telegrafstyrelsen framhållit, att telegrafverkets

nuvarande lokal är förhyrd till den 1 januari 1929 och under denna tid

är fullt tillräcklig. Dessutom ansåges det med hänsyn till blivande

elektrifiering av järnvägen komma att medföra avsevärda svårigheter att

förlägga en telegrafstation av stationens i Krylbo betydelse intill järnvägens

spårsystem.

Med hänsyn till vad ovan anförts, håller generalpoststyrelsen före,

att posthusbyggnaden i Krylbo bör komma till utförande i enlighet med

av Kungl. Maj:t och riksdagen godkänd plan.»

Under åberopande av vad i ärendet förekommit får utskottet hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte upptaga ifrågavarande

ärende i hela dess vidd till förnyad prövning samt

därefter till riksdagen inkomma med det förslag som

härav kan föranledas.

Utdelande av revisorernas berättelse.

§ 9.

(Rev. ber. sid. 764—766).

I berättelsen angående bristen å förslagsanslagen hava revisorerna

under § 3 anfört följande:

»Enligt den för revisorerna gällande instruktion sammanträda revisorerna

varje år den 1 oktober eller, om helgdag då inträffar, dagen

därefter och skall revisionsförrättningen jämlikt grundlagens bestämmelser

inom två månaders tid vara fullbordad.

över revisionsförrättningen avgivas berättelser, särskilt angående

statsverket, särskilt angående riksbanken och särskilt angående riksgäld

skontoret. Den förstnämnda berättelsen upprättas i tva exemplar,

av vilka det ena skall överlämnas till Kungl. Maj:t och det andra till

fullmäktige i riksgäldskontoret. De båda övriga berättelserna överlämnas

till respektive fullmäktige.

Samtliga dessa berättelser avlämnas samma dag, som revisionsförrättningen

avslutats.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

59

I riksgäldskontorets reglemente är föreskrivet, att efter varje revisions

slut fullmäktige hava att föranstalta om tryckning av berättelserna

över revisionen av statsverket och riksgäldskontoret jämte därtill hörande

förklaringar, vilka handlingar även genom fullmäktiges försorg böra till

näst sammanträdande riksdag överlämnas.

Vad angår berättelsen rörande riksbanken, innehåller bankoreglementet

motsvarande bestämmelser om dess tryckning och överlämnande

till riksdagen.

Beträffande slutligen de förklaringar och yttranden, som i anledning

av de utav revisorerna i berättelser angående statsverket framställda

anmärkningar och erinringar skola av vederbörande verk avgivas, har

Kungl. Maj:t i cirkulär den 3 december 1898 föreskrivit, att desamma

skola till Kungl. Maj:t inlämnas senast den 20 januari näst efter berättelsens

avlämnande.

Någon motsvarande föreskrift i fråga om de till de övriga berättelserna

hörande förklaringar har icke ansetts erforderlig. Dessa berättelser

föreligga också i färdigt skick så gott som undantagslöst vid varje

riksdags början.

Vad åter angår den tryckta berättelsen över revisionen av statsverket,

kan densamma med nuvarande bestämmelser rörande tiden för

förklaringarnas avgivande helt naturligt icke föreligga i slutgiltigt skick

vid nyss angivna tidpunkt. Under de senaste åren har dess överlämnande

till riksdagen alltmera försenats, så att den i allmänhet icke blivit

för riksdagens ledamöter tillgänglig förrän tidigast omkring den 20

februari. Enär själva berättelsen tryckes redan under december månad,

lärer försenandet helt naturligt vara beroende av de infordrade förklaringarna

och deras överlämnande till riksgäldskontoret.

Revisorerna hava funnit, att de framställda anmärkningarna icke

omedelbart efter berättelsens emottagande remitteras till vederbörande

verk och myndigheter för förklaringars avgivande. Det stora flertalet

remisser förlidet år har sålunda dagtecknats först den 11 december och

ett ärende (i anledning av erinringar rörande vissa kasernetablissemang)

remitterades den 22 december. Härvidlag synes utan svårighet rättelse

kunna ske. Det torde även höra tillses, att icke onödigt dröjsmål uppkommer

vid förklaringarnas avgivande och överlämnande till riksgäldskontoret.

Den av revisorerna avgivna berättelsen om verkställd granskning

av statsverkets styrelse och förvaltning är otvivelaktigt den fullständigaste

redogörelse för de förvaltande verkens inkomster och utgifter,

som för en var av riksdagens ledamöter tinnes i tryck tillgänglig, och

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

Utskottets

yttrande.

således av värde vid bedömande av de anslagsäskanden, som göras i

statsverkspropositionen. Det torde därför vara av stor vikt, att berättelsen

finnes att tillgå samtidigt med nämnda proposition. Revisorerna

hava under sådana förhållanden ansett sig böra ifrågasätta, huruvida

icke utan olägenhet tiden för förklaringarnas avgivande skulle kunna

framflyttas till exempelvis första helgfria dagen i januari eller alltså

den 2 januari. Om remiss av anmärkningarna äger rum omedelbart

efter berättelsens avlämnande till Kungl. Maj:t, synes det vara tillfyllest,

att vederbörande verk och myndigheter erhålla en månads tid för förklaringarnas

avgivande.

Då enligt vad revisorerna inhämtat, tryckningen av nämnda förklaringar

jämte upprättat register lärer erfordra en tid av något mer

än två veckor, skulle berättelsen kunna föreligga i färdigt skick åtminstone

några dagar före kamrarnas remiss av statsverkspropositionen.

Berättelserna angående riksbanken och riksgäldskontoret böra såsom

hittills vara tillgängliga vid riksdagens början.»

Utan att vilja yttra sig om i vad mån någon viss tidpunkt lämpligen

kan eller bör fastställas, inom vilken förklaringar över revisorernas

anmärkningar böra vara till Kungl. Maj:t ingivna, har utskottet dock

velat framhålla önskvärdheten av att revisionsberättelsen må kunna så

tidigt sig göra låter vara i färdigt skick för riksdagen tillgänglig.

Vad revisorerna i berörda hänseende anfört, har utskottet ansett

sig böra för riksdagen

omförmäla.

Kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

§ io.

(Rev. ber. sid. 706—729; res. sid. 775—776.)

Vid revisorernas redogörelse över kostnader för kommittéer och

utredningar genom sakkunniga har reservation avgivits av herr Olsson i

Broberg, som anfört följande:

»Jag har ansett, att revisorerna bort påpeka det anmärkningsvärda

överskridandet av 1919 års förslagsanslag till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga. För jämförelse mellan de i riksstaten upptagna

anslagen och de under år 1919 gjorda utgifterna för ifrågavarande

ändamål hänvisas till nedanstående å rikshuvudboken grundade tablå.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148. 61

Huvudtitel

Anvisat på

1919 års

riksstat

Inkomster för

anslaget sär- skilda upp- bördsmedel

Merutgifter

som ersatts

av kassa,

fonden

Summa

utgifter för

anslaget

Andra ..........................................

190,000

__

2,563

01

534,394

69

696,957

70

Tredje ........................................

150,000

—

—

—

121,142

98

271,142

93

Fjärde ...................................

200,000

—

6,293

61

125,042

69

331,336

3 0

Femte ..........................................

65,000

—

134

—

159,008

80

224,142

so

Sjätte .............................................

280,000

—

2,605

47

545,268

66

827,874

18

Sjunde ..................................

375,000

—

3,997

IS

844,051

18

1,223,048

3 6

Åttonde ............................................

180,000

—

1,004

SO

368,517

15

549,521

45

Nionde .............................................

150,000

—

13,789

56

639,933

74

803,723

30

Summa

1,560,000

—

30,387

18

3,337,359

84

4,927,746

9 7

Som härav framgår hava kostnaderna i sin helhet — kronor

4,927,746: 9 7 — uppgått till mera än tre gånger det anvisade beloppet

— kronor 1,560,000.

Jag har icke förbisett, att det här gäller förslagsanslag, samt att

dylika . anslag äro av den natur att de få överskridas, men förslagsberäkningar

böra dock äga den betydelse, att ett överskridande icke må

ske. i hur stor utsträckning som helst; särskilt betänkligt förefaller överskridandet

under andra och nionde huvudtitlarna här ovan, där det uppgått

till mera än 4, respektive 5 gånger det anvisade beloppet.

Enär vårt kommitté- och sakkunnigeväsende under de senare åren

tagit en sådan omfattning, att de årliga kostnaderna därför uppgått till

belopp som överstiga, vad flera av våra större ämbetsverk tillsammans

årligen kräva, och då riksdagen noggrant prövar och bestämmer avlöningarna

till statens ämbete- och tjänstemän, så lärer det väl få anses

såsom synnerligen inkonsekvent, att riksdagen icke äger något inflytande

på de avlöningar och arvoden, som beviljas åt de ledande och särskilt

arbetande krafterna uti här ifrågavarande delegationer, belopp som säkerligen

i många fall motsvara avlöningar till ämbets- och tjänstemän med

mycket krävande arbetsuppgifter.

Revisorerna hava vid flera paragrafer uti sin berättelse med rätta

betonat nödvändigheten att iakttaga sparsamhet i anledning av det

ekonomiska läget, och en dylik erinran synes mig även i detta sammanhang

vara väl motiverad.»

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom

andra kammaren av herr A. Lindman m. fl. väckt motion nr 75, dåra

s. 62 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

62 Statsutskottets utlåtande Nr 148.

hemställts, att riksdagen måtte besluta att anmoda statsrevisorerna att

hädanefter gå i författning om upprättande av en detaljerad redogörelse

för kommitté- och utredningsomkostnader under det hushållsår revisionen

omfattar och för de kostnader, som av samma kommittéer och utredningar

redan därförinnan äskats, samt till revisionsberättelsen foga den

sålunda upprättade redogörelsen med de anmärkningar, vartill densamma

befunnits föranleda. ..... .

Beträffande de av motionärerna till stöd för denna framställning

andragna skälen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

På sätt av revisionsberättelsen sid. 706—729 framgår, hava revisorerna

lämnat en detaljerad redogörelse över ifrågavarande kostnader

för kommittéer och utredningar genom sakkunniga, såväl sådana, vilkas

uppdrag under revisionsaret avslutats, som dem, vilkas uppdrag under

samma år icke slutförts. Det önskemål, motionärerna framhålla, är sålunda

i revisionsberättelsen tillgodosett, och vill utskottet framhålla

önskvärdheten, att en dylik redogörelse även för framtiden varder i

revisionsberättelsen intagen. Därest fog för anmärkningar^ i ett eller

annat hänseende kan anses föreligga, lära revisorerna, såsom skett

beträffande övrig medelsredovisning, ej underlåta att framlägga de

erinringar, vartill sagda redogörelse kan föranleda. Vad angar den i

motionen berörda frågan om den snabba stegringen av de s. k. kommittékostnaderna,

är utskottet med motionärerna fullt ense om nödvändigheten

av, att största möjliga sparsamhet härvid jakttages, liksom

ock att så effektiva kontrollåtgärder som möjligt till vinnande av detta

ändamål vidtagas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Lindmans m. fl. ovanberörda motion må

anses besvarad med vad utskottet här ovan uttalat.

§ U.

Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara

av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt,

att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens

åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava vant

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 148.

63

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket

utskottet skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 30 maj 1921.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvamselius, N. A. Nilsson, H. F. Lamm, J. Nilsson

i Skottlandshus, H. M. Bäckström, J. L. Widell, O. U. B. Olsson, O. Bergqvist, C. P. V. Nilsson,

J. P. Jesperson och Olaus Pettersson samt

från andra kammaren: herrar J. Jönsson i Revinge, C. R. Jansson i Falun, P. B. Nilsson

i Landeryd, L. J. Carlsson-Frosterud, S. E_ J. Liibeck, IV. Bäckström, J. Erlanson, S. E.

Tijungkvist, F. T. Hamrin, J. D. Norman, A. E. Ljungberg och J. E. Andersson i Ovanmyra,

med undantag därav att herr A. Pers i stället för herr H. F. Lamm deltagit i behandlingen

av §§ 8—11.

Reservationer:

av herr J. D. Norman, samt

vid §8 av herr A. Pers.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:276 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1920 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten