Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 18 kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen.

1922-05-09 · 24 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1922:21, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 18 kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1922 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 18

kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 141, som behandlats av första lagutskottet, har herr Engherg hemställt,

att riksdagen ville besluta, att 18 kapitlet 13 § 2 momentet strafflagen

måtte upphävas.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Uti 18 kapitlet 13 § strafflagen, enligt dess ursprungliga lydelse,

belädes med straff utspridande av skrift, målning, teckning eller bild, som

sårade tukt och sedlighet, liksom ock annan gärning, som sårade tukt och

sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav

uppkom.

Med anledning av en särskilt inom huvudstaden livlig propaganda i

syfte att inom vidsträckta kretsar utbreda kännedom om s. k. preventiva

medel och mana till deras användning, vilken propaganda ansågs innebära

en allvarlig fara för ungdomens förförelse, utarbetades i början av år 1910

inom justitiedepartementet ett förslag till lag om ändrad lydelse av 18

kapitlet 13 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle till nyssnämnda

paragraf fogas ett andra moment av innehåll att den, som offentligen utställde

eller förevisade föremål, som vore avsett för otuktigt bruk eller till

att förebygga följder af könsumgänge, eller genom offentligt tillkännagivande

till salu utbjöde eller själv eller genom annan till försäljning kringBihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

förde sådana föremål, eller offentligen, vare sig muntligen eller genom

utspridande av skrift, sökte förleda till användande av föremål, som nu

sagts, eller meddelade anvisning om sättet för deras användande, skulle,

ändå att gärningen ej vore sådan, som i 1 momentet sades, dömas efter

ty där stadgades.

I samband därmed föreslogs en höjning av det i 1 momentet

stadgade straffmaximum.

Departe> Vid ärendets behandling i statsrådet den 29 april 1910 anförde

den139 april föredragande departementschefen efter att hava lämnat en redogörelse för

1910. den uti ovannämnda lagrum enligt dess då gällande lydelse givna bestämmelsen

:

»Visserligen torde det icke lida något tvifvel, att offentligt föredrag om preventiva

medel, särskild! om det hålles inför en okritisk publik och innefattar öppen

eller förtäckt uppmaning till deras användande, kan träffas af den angifna lagbestämmelsen

och sålunda redan nu blifva bestraffadt. Men möjligt är ock, att föredrag

med liknande innehåll kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom

de för straffbarhet nu i lag uppdragna gränser, äfven om faran för att andra häraf

förledas till sedeslöshet må vara än så stor. Vidare torde ett utbjudande till salu

af preventiva medel, deras utställande för allmänheten och annonsering därom

endast sällan ske på sådant sätt, att ansvar därför kan enligt gällande lag ifrågakomma.

Men äfven ett dylikt offentligt utbjudande innefattar otvifvelaktigt en

fara för andras förförelse, som icke bör lämnas ur sikte och som tvifvelsutan är

stor nog för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenadt förbud mot dylikt

offentligt salubjudande eller utställande.»

Departementschefen hemställde vidare, att då den mening icke torde

sakna anhängare, att en lagstiftning av ifrågavarande beskaffenhet skulle

kunna medföra fara för ökad utbredning av smittsamma könssjukdomar,

medicinalstyrelsen ävensom den av Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för avgivande

av utlåtande och förslag rörande åtgärder för motarbetande av de

smittsamma könssjukdomarnas spridning, den s. k. reglementeringskommittén,

måtte anbefallas att skyndsammast avgiva utlåtande över förslaget.

Medicinal- Uti med anledning härav infordrat utlåtande anförde medicinalsty
styrelsen.

re]serij bland annat:

»I fråga om förhindrande af smittas spridning med tillhjälp af så kallade

preventiva medel behöfver man tänka endast på de veneriska sjukdomarna och

bland dem hufvudsakligen på syfilis och gonorré, vilka genom sina följder kunna

blifva ödeläggande för den enskilde och för familjen. Tvenne synpunkter kunna

därvid komma under öfvervägande: den ena, förhindrande af sjukdomsämnets öfverförande

från individ till individ, den andra, förekommande af befruktning vid

könsumgänge i fall, då kvinnan lider af syfilis i sådant stadium, att den med

sannolikhet kan öfvergå på fostret och göra detta sjukt ända från födelsen.

Vidkommande den förra synpunkten lära i de allra flesta fall endast sådana

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande AV 21.

3

preventivmedel komina i betraktande, som äro beräknade för män. Ehuru användandet

af dylika medel alldeles icke förlänar något säkert skydd mot smitta, vill

medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför en relativ trygghet vid orent könsumgänge.

Men å andra sidan vill det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt

och ohöljdt utbjudande af slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar,

som eljest af fruktan för smitta skulle därifrån afhållas; och de förleddes antal

skulle stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades

af en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådana som man på sista tiden

fått bevittna här i hufvudstaden, dels ock efterträddes af den råhet i sinnet, som

själfva användandet af de preventiva medlen är ägnadt att alstra. Framför allt

vore sexuella utsväfningar i ökadt omfång att befara i större, städer, å garnisonsorter

och annorstädes, där mycken manlig ungdom är hopad.

Då härigenom antalet smittornöjligheter skulle ökas, då, såsom förut sagts

och äfven framhållits af Dermatologi ska sällskapet i Stockholm uti dess [här bifogade]

flygblad ''Om de smittosamma könssjukdomarna'', de preventiva medlen icke

medföra något säkert skydd mot smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika

medel lätteligen kunna af den oerfarne, trots gifna anvisningar, anbringas så, att

de icke förläna något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra

beräkningar icke kunna göras i detta afseende — att vinsten af de preventiva

medlens bruk af nämnda anledningar kan neutraliseras, ja, att rent utaf de smittosamma

könssjukdomarna kunna vinna ökad spridning.

Från ifrågavarande medels förmåga att skydda mot öfverförande af smittosamma

könssjukdomar torde alltså skäl ej kanna hämtas för ett underlåtande af

lagstiftningsåtgärder till förhindrande af medlens offentliga utbjudande och kringförande

till försäljning.

Hvad därefter angår den andra af ofvan angifna synpunkter eller förebyggandet

af syfilitiska barns födande till världen, förutsätta åtgärderna i detta syfte,

för så vidt de stödja sig på användning af preventiva medel, ett fullt målmedvetet

uppsåt och detta kan vara af den art, att det förtjänar respekteras. Men i

sådana felt torde''väl i regel läkares råd inhämtas, och tillkommer det då läkaren

att pröfva och råda-efter samvete och den medicinska vetenskapens läror.

Med afseende på lagförslagets formulering vill medicinalstyrelsen endast

framhålla vikten af, att denna blifver så tydlig, att ingen tvekan kan uppstå om

lärarnas vid de medicinska läroverken rätt att vid sin undervisning beröra äfven

frågor om de preventiva medlen.

På grund af det anförda får medicinalstyrelsen uttala den meningen, att de

så kallade preventiva medlens roll såsom skydd mot smittosamma könssjukdomar

icke är af den betydelse, att hänsynen därtill bör ställa sig hindrande i vägen för

stiftande af den lag, som i det till styrelsens utlåtande remitterade förslaget

åsyftas.»

Den förutnämnda kommittén anförde i avgivet utlåtande, såvitt nu Beglemente.

.. r c ring eko Diar

ifråga: mittén.

»Yissa slag af de s. k. preventivmedlen hafva, ehuru stundom opålitliga,

visat sig äga värde för förhindrande af smittosamma könssjukdomars öfverförande.

Den nu pågående propagandan för dessa medel syftar emellertid till något helt

annat och vida mera än till förekommande af sjukdomstillstånd eller förhindrande

af sjukliga anlags öfverförande. Den utgör en så uppenbar fara för ungdomens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande AV 21.

*aqrådet.

förförelse och måste verka i så hög grad undergräfvande på allmän tukt och sedlighet,

att i jämförelse därmed den betydelse, som nämnda medel kunna äga till

förebyggande af sjukdomars spridning, får betraktas såsom underordnad. En

lagstiftning till stävjande af denna propaganda anser kommittén därför vara

önskvärd.

Tydligt är emellertid, att en sådan lagstiftning erbjuder stora svårigheter.

Sålunda torde näppeligen ett lagbud af den nu ifrågasatta lydelsen vara tillfyllest

för att i den med förslaget åsyftade omfattningen kunna stäfja nämnda propaganda.

Under begreppet ''offentligen’ torde nämligen icke kunna hänföras hållande

af föredrag eller diskussioner inom föreningar och sällskap, hvarigenom kännedom

om dessa medels användning lätteligen kan spridas i lika stor utsträckning som

medelst offentliga möten. Ej heller skulle en så aifattad lagbestämmelse utgöra

hinder för försäljare af ifrågavarande föremål att medelst postledes eller på annat

sätt till hemmen spridda reklamkort salubjuda dem. Medan den förra synpunkten

är beaktad i den norska lagstiftningen, är den senare tillgodosedd i

den danska.

Vid aflPattandet af ett lagbud på detta område är det enligt kommitténs mening

angeläget, att därvid icke lägges hinder i vägen för en fullt objektiv, i icke

otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk

eller medicinsk framställning vare sig i skrift eller offentligt föredrag.

Med hänsyn härtill torde en omredigering af förslagets senare del vara

af nöden.»

Eu ledamot av kommittén var av skiljaktig mening och anförde:

»I allt väsentligt instämmande i ofvanstående, anser jag likväl, att motverkandet

af de s. k. preventiv-medlens missbruk ej kan på annat sätt effektivt och

inom vederbörliga gränser genomföras, än att de inrangeras bland varor, som endast

vid apotek och mot legitimerad läkares recept kunna erhållas.

Jag hemställer med anledning häraf, att en bestämmelse härom kommer till

stånd, hvilken bestämmelse inom rimlighetens gränser torde komma att utgöra ett

skydd såväl för den af vetenskapsman meddelade undervisningen som ock för den

legitimerade läkarens ordination af dylika skyddsmedel.»

Då förslaget, som, sedan berörda yttranden inkommit, överlämnats

till lagrådet för granskning, den 18 maj 1910 av lagrådet företogs till

slutlig behandling,_ förenade sig justitieråden friherre Marks von Wiirtemberg

och Petrén samt regeringsrådet Wall om följande yttrande:

»Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste tiden förekommit

här i landet, har från ett visst håll bedrifvits under sådana former, att den

otvifvelaktigt medfört stor fara för ungdomens sedliga förvildning. Inför stora

skaror af män eller kvinnor hafva i fråga om dessa medel hållits föredrag, i hvilka

det ömtåliga ämnet behandlats på ett sätt,! som varit i hög grad anstötligt och

ägnadt att hos de mindre kritiska åhörarna utbreda en lättsinnig och ansvarslös

åskådning i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla

sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.

Det är under dylika omständigheter förklarligt, om hos mången väckts tankat

på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att stäfja eller förhindra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

nämnda propaganda, och om dessa tankar tagit form i ett förslag, sådant som det

nu föreliggande.

Innan en lagstiftningsåtgärd af ifrågavarande art kommer till stånd, bör

emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda till det åsyftade

målet, som ock huruvida den icke tilläfventyrs är förenad med vådor och olägenheter,

hvilka mer än uppväga de fördelar man tror sig uppnå. En undersökning

häraf är desto mera angelägen, som förslaget tillkommit i anledning af ett individuellt,

nyss inträffadt fall och under det omedelbara intrycket af den stämning

det framkallat.

Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot offentliga, i

tal och skrift förekommande yttranden, hvilka åsyfta förledande till bruk af preventiva

medel eller innefatta meddelande af anvisning i fråga om deras begagnande.

Medan enligt gällande lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen sådana yttranden

kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse däraf kommer, skola de, enligt hvad i förslaget

uttalas, beläggas med straff äfven när de ej kunna anses i nyssnämnda mening

sårande för tukt och sedlighet.

Härvid är dock att märka hurusom den föreslagna bestämmelsen icke skulle

kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I afseende å dessa måste

nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens bestämmelser, enligt hvilka

för straffbarhet erfordras, att tukt och sedlighet sårats. Det torde visserligen få

antagas vara åsyftadt, att tryckfrihetsförordnijigen framdeles skulle uti ifrågavarande

hänseende bringas till öfverensstämmelse med den nu föreslagna lydelsen af

18 kap. 13 § strafflagen; men äfven om en dylik grundlagsändring skulle efter

någon tid komma till stånd, måste det betraktas såsom i viss mån oegentligt och

menligt för lagens helgd, att under mellantiden yttranden af här förutsatta art

ansåges tillåtna där de spredes i tryck, men straffades när de förekomme i muntlig

framställning.

Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som låta sig

anföra mot att öfver hufvud belägga med straff sådana framställningar rörande

preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Det borde

knappt behöfva framhållas, att spörsmålet härom ingalunda sammanfaller med frågan

om dessa medels skadlighet ur samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke

såsom en statens sak att undertrycka hvarje mening, hvars spridande anses stå i

strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hafva tillräckligt ådagalagt de

sorgliga konsekvenserna af en sådan uppfattning rörande samhällsmaktens uppgift.

I hvarje tidehvarf, men framför allt i en brytningstid sådan som den nuvarande,

måste det inträffa, att uppfattningen om hvad som länder till enskildt och allmänt

väl till den grad skiftar, att meningar, som omfattas af vissa samhällsmedlemmar

eller samhällsgrupper, af andra betraktas såsom i högsta grad fördärfliga. Skulle

dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett sig kunna och

böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, så

vida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, inskrida med straff

eller andra tvångsmedel. Men i öfrigt bör enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet

grundad uppfattning staten i det längsta möjliga afhålla sig från ingripande mot

den, som på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande

eller genomförande. Från en dylik utgångspunkt kan det icke vara riktigt att

genom straffbud söka fullständigt utesluta preventivmedlen från den offentliga dis
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Förslå lagutskottets utlåtande Nr 21.

kussionens område. Enhvar, som i någon män sysselsatt sig med de nationalekonomiska

befolkningsspörsmålen och därmed sammanhängande sociala frågor, vet,

att spörsmålet om önskvärdheten af folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem,

som en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle

han hafva bildat sig eu än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala

eller politiska vådorna af nativitetens afsiktliga begränsande, så vore därifrån ett

stort och måhända ödesdigert steg till den ståndpunkten, att hvarje offentligt uttalande

till förmån för preventivmedel borde förbjudas och straffas.

. Ett sådant undertryckande ifrågasättes näppeligen i afseende å andra läror,

som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning om det allmänna bästa.

Den, som t. ex. anser ett fullständigt förverkligande af socialismens principer innebära

en olycka för samhället och mänskligheten, finner det ej gärna möjligt eller

önskvärdt att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska lärornas förkunnande,

ehuru det måste vara honom klart, att deras allmännare spridande kan medföra

stor fara för det samhälle, som hans öfvertygelse bjuder honom att försvara. Den,

som i religionen eller dess bestående former ser ett oumbärligt villkor för samhällets

och dess medlemmars andliga hälsa och välfärd, eller som i hvarje fall bekymras

öfver den andliga och sedliga rotlöshet, hvartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande

af den häfdvunna religiösa uppfattningen kan gifva upphof, lärer knappast

tänka sig möjligheten af något lagens inskridande mot den, som, utan att

gorå sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller vissa trosläror.

Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud vara nödvändigt för folkets

räddande från undergång, lärer väl ej sträcka sina önskningar därhän att,

sedan förbudet genomförts, hvarje meningsyttring rörande olägenheter, som det ansåges

medföra, skulle förbjudas och straffas.

Det erkännande af yttrandefriheten, hvartill samhället sålunda nått fram,

hämtar sitt berättigande ur flere särskilda förhållanden. Viktigare än något annat

är måhända det faktum, att ett genomförande af grundsatsen om samhällets befogenhet

och plikt att söka undertrycka villomeningar visat sig i många fall

leda till de mest beklagansvärda misstag. Till den nuvarande samhällsordningens

förtjänster torde det böra räknas, att den, i känslaa af att de fördelar, yttrandefriheten

ur nämnda och andra synpunkter medför, öfverväga olägenheterna, vetat att

i det stora hela hålla yttranderätten i helgd, äfven när såsom i förevarande fall

frestelse till dess inskränkande legat nära till hands. Andra samhällsformer kunna

måhända medföra ett återfall i forna tiders tvång; men att för närvarande inskränka

möjligheten af det meningsutbyte, som ledes af allvarliga bevekelsegrunder, synes

ej utan tvingande skäl kunna förordas.

Att vidare ingå på hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.

Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom i våra dagars samhälle

lagens helgd lätt kan komma att lida, om lagstiftningen börjar anlitas för

undertryckande af meningar, som ej innefatta kränkning af någons rätt eller uppeggande

till otillåtna handlingar eller till ett tygellöst lefnadssätt men likväl af

ftertalet anses samhällsfarliga. .Redan ett första steg på denna väg kan ur nämnda

synpunkt vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt kan befaras, komma att följas

af andra försök att låta lagens maktspråk träda i stället för upplysning och andlig

fostran, är det fara värdt, att lagens auktoritet, som i våra dagar behöver i högsta

möjliga grad upprätthållas, komme att väsentligen försvagas.

Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller frågan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga eu särställning, som

påkallar mera vidtgående begränsning af yttranderätten än på andra områden bör

ifrågakomma. Sant är, att när gällande strafflag likasom främmande lagar med

sträft belägger uttalanden, som såra tukt och sedlighet och kunna leda till andras

förförelse, detta innebär, att även ett i och för sig icke osedligt uttalande kan blifva

straffbart med hänsyn till de förhållanden, hvarunder det framförts. Att sålunda

bestraffa en framställning af de preventiva medlen, hvilken, ehuru möjligen fri

från otuktigt syfte, dock med hänsyn till de omständigheter, hvarunder den förekommit,

är att anse såsom sårande för tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna

utgöra något obehörigt ingrepp i yttranderätten. Men en annan sak är att af hänsyn

till den allmänna sedligheten förbjuda äfven en taktfull, allvarlig och tydligen

från hvarje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten af preventivmedels

användande under vissa omständigheter. Den fara för utbredande af osedlighet

eller för nativitetens aftagande, som kan vara förenad äfven med en sådan

framställning, må — om den ock från en del håll öfverdrifves — dock ej förnekas

eller underskattas. Men den hör till de vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens

väg förekommas, utan för hvilkas motverkande andra medel böra tagas

i anspråk.

För att bedöma lämpligheten af ett absolut förbud mot preventivmedlens

offentliga förordande eller beskrifvande är det af nöden att göra sig redo för alla

de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa hafva i viss mån påpekats i de

utlåtanden, som redan afgifvits öfver förslaget. I medicinalstyrelsens utlåtande

har ur medicinsk synpukt erinrats, att fall förekomma, där användandet af preventivmedel

sker i ett syfte, som förtjänar respekteras, samt att inskränkning ej borde

göras i de vid medicinska läroverk anställda lärarnes rätt att vid sin undervisning

beröra äfven frågor om de preventiva medlen. Och i ett annat utlåtande har framhållits

angelägenheten af att hinder icke läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke

otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel, t. ex. i en historisk, nationalekonomisk

eller medicinsk framställning, vare sig i skrift eller .offentligt föredrag.

Befogenheten af dessa erinringar synes ovedersäglig. Hvad beträffar det af medicinalstyrelsen

tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid uppenbart, att om det skall

vara tillåtet att vid den officiella medicinska undervisningen beröra frågor om de

preventiva medlen, det icke rimligen kan förbjudas att i litteraturen behandla

dessa frågor ur medicinsk synpunkt. Och skulle, såsom i det senare af nämnda

utlåtanden med fog påpekats, det för uppnående af syftet med den ifrågasatta lagstiftningen

vara af nöden, att densamma utsträcktes att gälla äfven föredrag och

diskussioner inom slutna sällskap och föreningar, måste det förefalla stötande, om

härvid ej skulle göras undantag åtminstone för läkaresällskap och andra medicinska

föreningar. Vill man från den tillämnade straffbestämmelsen göra undantag

för historiska, nationalekonomiska eller därmed jämförliga framställningar, är det

svårt att tänka sig någon annan begränsning af undantaget än den, helt visst

ganska sväfvande, att framställning, som ej skedde i otuktigt syfte eller eljest på

grund af omständigheterna kunde anses sårande för tukt och sedlighet, icke skulle

drabbas af bestämmelsen. Med _ en dylik begränsning skulle emellertid det nya

stadgandet knappast komma att inrymma andra fall än som enligt lagens nuvarande

lydelse kunna bestraffas.

Till hvad nu blifvit yttradt i fråga om förbud mot preventivmedlens offentliga

förordande eller beskrifvande må läggas, att man i allmänhet ej heller i främ
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

mande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda dessa medels behandlande i tal

eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser mot råa och anstötliga yttranden torde

i de flesta länder bereda möjlighet att åtkomma framställningar af uppenbart otuktig

beskaffenhet, och framställning, som öppet eller förtäckt innefattar affärsmässig

reklam för vissa slags varor af hithörande art, drabbas i en del länder af speciella

ansvarsbestämmelser. Längre synes man i allmänhet, åtminstone hittills, ej hafva

ansett sig böra gå. Såvidt nu kunnat utrönas har — om man bortser från ett enstaka

engelskt rättsfall — endast i ett land, nämligen Norge, staten lagt hinder i

vägen för möjligheten att öfver hufvud offentligen behandla frågan om preventivmedel.

I Norges nu gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag af år 1891

har upptagits ett ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande prevenmedlen.

Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande land ett dylikt

förbud sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest att vederlägga de betänkligheter,

som i det föregående gjorts gällande mot införande i vårt land af ett

liknande förbud. Särskildt bör framhållas, att under de öfverläggningar, som i

Norge föregått bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots sin generella

omfattning ej behöfde eller borde föranleda åtalande af vetenskapliga framställningar

rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hafva sin grund i en uppfattning

af den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande i Norge såväl som i flera andra

länder, men som är främmande för vår lagstiftning och rättsåskådning.

Med hänsyn till hvad i det föregående blifvit anfördt kan det här åsyftade

förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke tillstyrkas. Åtminstone

torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra tillses, i hvad mån gällande

lagstiftning medför skydd emot yttranden,'' som lämpligen kunna straffas.

Utöfver nämnda förhud innefattar det remitterade förslaget stadgande om

straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom offentligt tillkännagifvande

till salu utbjuder eller själf eller genom annan till försäljning kringför

preventiva medel.

Hvad vidkommer offentligt utställande eller förevisande af dessa medel, torde

ett sådant förfarande i alla de fall, då skada däraf kan föranledas, vara straffbart

redan enligt gällande lag. Den föreslagna bestämmelsen i detta hänseende synes

därför vara öfverflödig.

Beträffande åter förbudet mot ifrågakomna medels utbjudande till salu genom

offentligt tillkännagifvande torde ur sedlighetens och den offentliga anständighetens

synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras starka skäl, hvilka måhända

öfverväga de invändningar, som från andra synpunkter kunna framställas

däremot. Skall förbudet blifva af någon större praktisk betydelse, torde det emellertid

vara nödigt, att detsamma utsträckes att afse jämväl försändande till allmänheten

genom posten eller annorledes af priskuranter och annat, hvarigenom preventivmedel

salubjudas. Därjämte erfordras uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen

ändras. I annan händelse kommer straffbestämmelsen att gälla allenast i fråga

om skrifna tillkännagifvanden uti ifrågavarande syfte, under det att de tryckta

lämnas straffria. En dylik anordning synes vara så stötande, att det knappast

torde böra ifrågakomma att vidtaga ändring i strafflagen i detta hänseende, förr

än motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen kan genomföras.

Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning af de

nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvifvelaktigt synes vara,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

huruvida detta förbud är af den betydelse, att eu ändring i strafflagen bör vidtagas

enbart för genomförandet däraf.

Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen angifvas röra

icke allenast preventiva medel utan äfven föremål, som äro afsedda för otuktigt

bruk. Såvidt angår de med sistnämnda uttryck åsyftade föremål lära emellertid

bestämmelserna vara utan nämnvärd betydelse. Uti de i momentet angifva fall

torde nämligen, då fråga är om sådana föremål, gärningen i regel vara straffbar

redan enligt gällande lag.

Det remitterade förslaget innebär slutligen en böjning af paragrafens straffmaximum.

Att brott, som falla under denna paragraf, kunna antaga sådana former,

att de förtjäna högre straff än hvad lagen nu medgifver, är måhända riktigt.

Men äfven härvidlag kan ifrågasättas, huruvida, för den händelse de tilltänkta förändringarna

i paragrafen i öfrigt icke blifva genomförda, tillräckliga skäl finnas

att för närvarande göra ändring i straffskalan. Skall emellertid sådan ändring

ske, torde, till undvikande af mindre väl afpassad straffmätning, den nuvarande

straffskalan böra bibehållas som den normala, och det högre, straffmåttet blifva tilllämpligt

allenast då synnerligen försvårande omständigheter föreligga.»

Justitierådet Quensel anförde:

»A ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget allt för

vidtgående härutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för att i den medicinska

undervisningen frågan om de preventiva medlen offentligen behandlas.

Å andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt, förslaget

icke tillräckligt effektivt. Om någon söker förleda till användande af föremål,

hvarom fråga är, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande, drabbas

han nämligen af straff, endast om hans åtgärder vidtagits offentligen. Samma

åtgärder torde emellertid vara lika ägnade att väcka betänkligheter, om de äga

rum inom andra slutna sällskap eller föreningar än läkaresällskap eller medicinska

föreningar. *

Hvad ofvannämnda kommitté påpekat i fråga om utbjudande till försäljning

medelst kringsända reklamer synes likaledes värd t beaktande. Då tryckta meddelanden

ej lära kunna träffas af föreliggande lagstiftning, skulle väl upptagande

däri af ett straffbud, som afsåge kringsända reklamer, för närvarande komma att

sakna större betydelse, Men då det är att förutse, att förslaget, därest det antages,

snarast möjligt efterföljes af ändringar i tryckfrihetsförordningen, torde det

vara af vikt, att strafflagen så affattas, att dess bestämmelser komma att motsvara

dem, hvilkas införande i tryckfrihetsförordningen kan anses önskvärdt.

Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angifna hänseenden.

»

Sedan förslaget i anledning av de framställda anmärkningarna i

vissa delar undergått omarbetning, anmäldes ärendet den 20 maj 1910

åter i statsrådet, därvid föredragande departementschefen anförde, bland

annat:

»Förslagets viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande till

preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar om sättet för

sådana medels användande — har af lagrådets flesta ledamöter afstyrkts hufvudBihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 2

Departementschefen

den 20 maj

1910.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

sakligen på den grund, att ett dylikt förbud skulle göra intrång på den yttrandefrihet,

som bör vara medborgarnas rättighet. Ifrågavarande ledamöter af lagrådet

medgifva, att bestraffande af en framställning af de preventiva medlen, hvilken är

sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något obehörigt ingrepp i yttranderätten,

men de finna en från hvarje oriktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten

af att preventivmedel under vissa omständigheter användas icke böra på grund af

vådan för den allmänna sedligheten drabbas af förbud.

Denna uppfattning kan jag ej dela. Att en framställning af det senare

slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad

ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna

förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är af sådan art, att hela

folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga om de högeligen

samhällsvådliga verkningar, som följa af folkets tillbakagång i sexuell moral,

tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Bebjärtar man detta, kan jag

för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran å de enskilda

medborgarna oberättigad, att de afhålla sig från uttalanden i tal eller skrift, hvilka,

om än icke tillkomna i osedligt syfte, dock bland allmänheten sprida det fördärf,

som för nationens bestånd är kanske det allra farligaste.

Att icke hvarje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör

förbjudas, kan jag dock medgifva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska

läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och äfven för

andra fall är måhända, såsom i afgifna utlåtanden öfver förslaget blifvit framhållet,

ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats. För att förebygga, att förbudet komme

att drabba hvad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet,

har jag tänkt mig bestämmelsens affattning lämpligen kunna ändras därhän, att

framställningar af ifrågavarande slag blefve underkastade förbud, endast om de

skedde ''under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse däraf

kommer’.

Vidtages sådan ändring i förslaget, synes

möter anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande del icke vidare

kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på grund däraf bör förfalla.

Beträffande de öfriga föreskrifterna i förslaget hafva ej heller de blifvit af

lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser skulle dock, i

den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske, en damm sättas för den smutsiga

trafik, som i vinningslysten syfte drifves med utbjudande till allmänheten af preventiva

medel och som icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas. Att dylika

medels salubjudande genom offentliga meddelanden och deras kringförande till försäljning

för närvarande i allmänhet icke är straffbart, erkännes i det yttrande,

lagrådets flesta ledamöter afgifvit, och dylika åtgärder innefatta obestridligen ett

det allra kraftigaste handtag till sedeslöshetens befrämjande. Hvad i yttrandet

anföres mot en lagstiftning till stäfjande af nämnda trafik har icke öfvertygat mig

om vare sig obehöfligheten eller kraftlösheten af de härutinnan ifrågasatta bestämmelser.

Jag vidhåller därför min åsikt om deras önskvärdhet. I anledning af

gjord erinran torde emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att med

tydlighet må framgå, att jämväl utbjudande till försäljning af preventivmedel

genom kringsända reldamer skall vara underkastadt straff.

Såsom en gifven vinst af den ifrågasatta lagändringen skulle jag äfven vilja

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande

hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i sådant afseende anses fullt tillfredsställande,

och senaste tidens erfarenhet har ådagalagt önskvärdheten af lagstadganden,

som äro begripliga äfven för dem, Indika vilja i dessa frågor tangera

det tillåtnas yttersta gränser.»

Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition, Proposition

nr 223, förelagt 1910 års riksdag. ^riksdag!*

Uti en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt Motion vid

motion, nr 91, hemställde herrar C. II. von Mentzer och K. J. Ekman,

att riksdagen ville, med ändring av det utav Kungl. Maj:t framlagda förslaget,

giva ifrågavarande lagrum sådan lydelse, att detsamma komine att

rikta sig jämväl mot själva försäljandet eller tillhandahållandet av ifrågakomna

medel från butik eller nederlag samt mot tillhandahållandet

av sådana föremål enskilda emellan, även om det ej ägde rum genom

kringförande till avsalu. Motionärerna hänsköto emellertid även till övervägande

den tanken, att, med hänsyn till läkarvetenskapens krav, undantag

från de föreslagna bestämmelserna skulle kunna göras för försäljning eller

utlämnande av här avsedda föremål från apotek efter legitimerad läkares

ordination.

Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 52, att propositionen Lagutskottet

måtte av riksdagen bifallas, samt att berörda motion icke måtte föranleda 1910''

till någon riksdagens åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde utskottet,

bland annat:

»Lika med föredragande departementschefen och med hänsyn till hvad af

honom blifvit anfördt finner utskottet en lagstiftning, som tydligare och effektivare

än gällande lag vänder sig mot de samhällsfarliga förhållanden, hvarom här är

fråga, vara af behofvet påkallad.

Hvad först angår offentligt utställande eller förevisande af ifrågavarande

föremål har lagrådet framhållit, att sådant redan enligt gällande lag torde vara

straffbart i alla de fall, då skada däraf kan föranledas. Men äfven om så skulle

vara händelsen, lärer, då tvekan härom icke är utesluten, ett förtydligande i nämnda

afseende icke kunna anses annat än lämpligt.

Beträffande därefter förbudet mot ifrågakomna föremåls utbjudande till salu

genom tillkännagifvande för allmänheten har lagrådet framhållit, att ur sedlighetens

och den offentliga anständighetens synpunkt till stöd för detsamma kunde anföras

starka skäl, hvilka måhända öfvervägde de skäl, som från andra synpunkter

kunde framställas däremot, samt beträffande det ifrågasatta förbudet rörande kringförande

till försäljning af nämnda föremål, att något däremot icke syntes vara att

erinra. De skäl, som det oaktat bestämt lagrådet för att afstyrka den föreslagna

lagstiftningen i sist berörda delar — nämligen i förra fallet, att densamma ej omedelbart

finge afseende å tryckt skrift, och i senare fallet betydelselösheten af ett

förbud ensamt mot kringförande till försäljning — synas utskottet emot det äfven

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

af lagrådet erkända befintliga samhällsbehofvet i det omförmälda afseendet icke

förtjäna beaktande.

Vidkommande därefter förslaget, i hvad det afser sådant förledande till användande

af ifrågavarande föremål eller meddelande af anvisning om sättet för deras

användande, att allmän fara för andras förförelse däraf kommer, lär i många

eller kanske i de flesta fall straff därå följa redan enligt gällande lag. Att detta

icke alltid blir fallet, torde dock kunna anses antagligt. Vid sådant förhållande

och då det enligt utskottets mening måste vara eu ovillkorligen bjudande plikt för

samhället att reagera mot en dylik fara och de skadliga verkningarna däraf, synes

utskottet den föreslagna lagstiftningen äfven i denna del vara önskvärd. Att ett

sådant reagerande inom föreslagna gränser skulle, såsom man sökt göra gällande,

innebära ett obehörigt ingrepp i yttrandefriheten i tal och skrift, synes utskottet

icke kunna med större fog åberopas emot den nu föreslagna än emot den redan

gällande lagstiftningen på detta område. Enligt hvad som framgår af exempel

från främmande länders lagstiftning i detta ämne, har man ej heller där ansett sig

af nämnda hänsyn förhindrad från mer eller mindre ingripande åtgärder i den riktning,

hvarom här är fråga.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner utskottet det vara av vikt,

att hithörande frågor fortfarande få behandlas i den offentliga medicinska undervisningen

liksom eljest under omständigheter, som icke äro ägnade att medföra sådan

fara, som här förutsatts. Med den affattning, som i sådant syfte givits åt

förslaget, synes icke heller hinder i nämnda hänseende kunna komma att mota »

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer,

l:o) av herrar Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken och Olsson

i See, vilka hemställde, att riksdagen, med avslag å propositionen, måtte

i anledning av densamma i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes efter verkställd utredning taga under övervägande, vilka

åtgärder lämpligen kunde vidtagas i syfte att på ett verksamt sätt motarbeta

den fara för vårt folks sedliga liv, som vore förenad med den framträdande

propagandan för användning i otuktigt syfte av s. k. preventiva

medel, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill detta övervägande

kunde föranleda, ävensom att omförmälda motion icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Till stöd för denna hemställan anförde herrar Pettersson i Södertälje

och Jansson i Edsbäcken, bland annat, följande:

»Det lagförslag Kungl. Maj:t förelagt Riksdagen--------

---— synes i flere afseenden vara mindre tillfredsställande. Hvad sålunda till

en början beträffar förslaget att med straff belägga yttranden i tal eller skrift,

hvilka åsyfta att förleda till bruk af preventiva medel eller innefatta anvisning om

sättet för deras användande, måste man enligt vår mening beakta de tungt vägande

principiella betänkligheter, som af lagrådet framställts mot att öfver hufvud belägga

med straff sådana framställningar rörande preventivmedlen, hvilka icke i

strafflagens mening såra tukt och sedlighet. Helt visst kunna allvarliga och etiskt

berättigade framställningar i detta ämne förekomma, hvilka möjligen i strid mot

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lag utskottets utlåtande Nr 21.

13

framstftllarnes syfte kunna medföra en viss fara i det afseende, som i lagförslaget

omförmäles, men livilka dock icke böra drabbas af straff. För att inse detta behöfver

man endast erinra sig, att användandet af preventiva medel under vissa omständigheter

måste af hygieniska (medicinska) skäl anses berättigad^ samt att

frågan om den nationalekonomiska innebörden af nativitetens afsiktliga begränsande

ännu icke vunnit någon slutgiltig lösning. Men äfven om de medicinska och nationalekonomiska

meningar, som i detta afseende i allvarligt syfte framföras, skulle

af det stora flertalet betraktas som villomeningar, är det enligt vår öfvertygelse

oriktigt att använda strafflagen såsom ett medel till deras undertryckande.

En annan tungt vägande invändning mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag

är, att det otvifvelaktigt skulle visa sig vara i hög grad overksamt för vinnande

af det därmed afsedda syftet. I sådant afseende har redan lagrådet erinrat, att

den föreslagna straffbestämmelsen icke skulle kunna erhålla tillämpning å tryckt

skrift, förrän tryckfrihetsförordningen blifvit i erforderliga afseenden ändrad, hvilket

som bekant kan ske först år 1912. — — — — — — — — — — —

Men äfven om den föreslagna lagen framdeles kompletterades med motsvarande

ändrig i tryckfrihetsförordningen, skulle den ändock blifva i väsentlig män

ineffektiv. Det är nämligen kändt, att såsom medel i syfte att förekomma lifsfrukt

i följd af samlag kunna användas icke endast i vissa för ändamålet särskildt afsedda

''föremål’, utan äfven åtgöranden, hvilka icke förutsätta sådana, och det har

uppgifvits, att dylika åtgöranden, om de iakttagas med vederbörlig omsorg, kunna

vara fullt lika verksamma som de antydda föremålen. Om nu all propaganda för

spridande af kännedom om och manande till användning af de preventiva ''föremålen''

förbjudes och belägges med straff, så innebär detta gifvetvis icke något

hinder för dem, som så önska, att fortfarande inom lika vidsträckta kretsar agitera

för bruket af sådtn preventiv behandling, som icke förutsätter dylika föremål.

Och det är ej omöjligt, att under sådana förhållanden tekniken för sistnämnda arter

af preventiva, åtgärder kommer att utvecklas och fullkomnas. Det förefaller icke

lockande att med en dylik eventualitet för ögonen gå till den lagstiftning, hvartill

Kungl. Maj:t nu inbjudit Riksdagen.

Hvad som nu anförts om den föreslagna lagens ineffektivitet gent emot

muntligt eller skriftligt förledande till användande af preventiva medel eller anvisning

om sättet för deras användande gäller i tillämpliga delar även den del af förslaget,

som stadgar straff för utbjudande af dylika föremål till salu eller deras

kringföring till försäljning.

Vidkommande slutligen den del af förslaget, som afser införande af straff

för offentligt utställande eller förevisande af föremål, hvarom här är fråga, så är,

såsom lagrådet påvisat, ett sådant utställande eller förevisande redan nu belagdt

med straff, då skada däraf kan följa.

Att äfven de ofvan omförmälda åtgärderna — försök att förleda till preventiva

föremåls användande eller anvisning därom under förhållanden, som medföra

allmän fara för andras förförelse, samt sådana föremåls salubjudande — redan nu

hemfalla under strafflagen, därest dessa åtgärder ''såra tukt och sedlighet’, häfdas

ej blott av lagrådet, utan äfven af chefen för justitiedepartementet i hans anförande

till statsrådsprotokollet den 29 april 1910.

Då således den föreslagna lagen å ena sidan är ägnad att medföra eu viss

fara för den yttrandefrihet i allmänna frågor, som det ligger i samhällets välförstådda

intresse att skydda och upprätthålla, samt å andra sidan måste komma att visa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

sig väsentligen overksam till afvärjande af den fara för ungdomens förförelse till

otukt, som den omförmälda propagandan medför, ock då samhället icke heller

nu är alldeles utan vapen mot densamma, synes det oss ej vara välbetänkt att nu

antaga lagen. Långt ifrån att gagna skulle densamma kunna lända till skada genom

att äfventyra rättsordningens helgd, då det mycket snart skulle visa sig. att

lagstiftningens luckor lämnade dem, som drifva denna osmakliga agitation, alltför

bekväma tillfällen att fortsätta sin verksamhet.

Härvid framställer sig emellertid den frågan: kan icke något från statsmyndigheternas

sida åtgöras i syfte att motarbeta denna fara för ungdomens sedliga

förvildning? Till svar härå må till eu början erinras, att lagstiftningens betydelse

såsom ett medel att inplanta tukt och sedlighet i människorna icke bör öfverskattas.

Naturliga anlag samt allvarlig fostran i hem och skolor äro härvid mycket starkare

bestämmande faktorer. Saknas dessa, kunna statsåtgärder till sedlighetens

värnande visa sig fullständigt kraftlösa. Härmed är dock: ingalunda förnekadt,

att statsmyndigheterna såväl genom lagstiftning som genom andra åtgärder kunna

i viss mån aflägsna de faror, som hota folket genom sedligt förfall, tuktlöshet och

utsväfningar. I främsta rummet ledes härvid tanken till folkupplysningen i alla

dess olika former såsom ett medel att sprida kunskap såväl om sedlighetens grundläggande

betydelse för individens och folkets hälsa och lycka, som ock om folkökningens

nödvändighet såsom villkor för vårt folks framtid. Därjämte tillåta vi

oss framhålla, att alla åtgärder i syfte att bereda de sämst ställda medborgarna

bättre utkomstmöjligheter och utsikter att tidigt bilda egna familjer och egna hem

äro i hög grad ägnade att motarbeta lockelserna till tygellöshet och promiskuitet

på det sexuella området. Allt som kan befordra och stärka hemlifvet blir också

till ett värn för sedligheten.»

2:o) av herr Lindhagen, som på anförda skäl föreslog, att varken

propositionen eller omförmälda motion måtte av riksdagen bifallas; samt

3:o) av herr Widén.

Vad utskottet föreslagit blev av riksdagen bifallet, av första kammaren

utan votering samt av andra kammaren med 110 röster mot 96,

vilka tillföllo den av herr Pettersson i Södertälje m. fl. avgivna reservationen.

I överensstämmelse med det av riksdagen sålunda antagna förslaget

utfärdades den 10 juni 1910 lag om ändrad lydelse av 18 kapitlet 13 §

strafflagen. Genom denna lag erhöll berörda lagrum följande lydelse:

»Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och

sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om

man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer.

Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är avsett

för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge;

eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagivande för

allmänheten till salu utbjuder eller själv eller genom annan till försäljning ,

kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att allmän fara

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

15

för andras förförelse därav kommer, vare sig muntligen eller genom utspridande

av skrift söker förleda till användande av föremål, som nu sagts,

eller meddelar-anvisning om sättet för deras användande; varde, ändå att

gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.»

Frånsett en år 1911 verkställd ändring av första momentet i

nyssnämnda paragraf, har densamma efter den 10 juni 1910 bibehållits

oförändrad.

Genom en år 1912 definitivt antagen ändring i tryckfrihetsförordningen

bragtes dess föreskrifter på ifrågavarande område i överensstämmelse

med 2 momentet i meromnämnda strafilagsparagraf.

Motionären föreslår nu, såsom ovan nämnts, att riksdagen måtte för

sin del upphäva berörda paragrafs 2 moment. Uti en till annat utskott

hänvisad motion, har motionären därjämte hemställt, att en motsvarande

ändring måtte vidtagas i tryckfrihetsförordningen.

Såsom av det anförda framgår, kriminaliseras genom ifrågavarande

lagrum två grupper av förfaranden med föremål, som äro avsedda för

oriktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, även om

dessa förfaranden icke sära tukt och sedlighet. I första rummet omförmälas

sålunda vissa gärningar, som beläggas med straff oberoende au om de

framkalla fara för andras förförelse. Till denna grupp hänföras offentligt

utställande eller förevisande av föremål utav nu angivna slag, utbjudande

till salu av sådana föremål genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande

för allmänheten samt kringförande till försäljning av dvlika

föremål. I andra rummet talar lagen om handlingar, som för sin straffbarhet

förutsätta, att de begås under sådana förhållanden, att allmän fara

för andras förförelse därav kommer. Till denna grupp räknas försök att

förleda till användande av dylika medel och meddelande av anvisning om

sättet för deras användande, vare sig muntligen eller genom utspridande

av skrift.

Den viktigaste av berörda bestämmelser är givetvis, såsom vid lagens

tillkomst inom lagrådet påpekats, den, som riktar sig mot offentliga i tal

eller skrift förekommande yttranden, vilka söka förleda till användande av

preventiva medel eller innefatta meddelande av anvisning om sättet för deras

begagnande. Beträffande de starka principiella betänkligheter, som möta mot

att över huvud belägga med straff sådana framställningar rörande dylika

medel, som icke i strafflagens mening såra tukt och sedlighet, får utskottet

hänvisa till vad lagrådets flertal härutinnan anfört. De av majoriteten inom

lagrådet framställda anmärkningarna äga enligt utskottets mening giltighet

jämväl ifråga om nu gällande lag, oaktat densamma, i motsats till det till

Motionären.

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

lagrådet överlämnade förslaget, belägger med straff yttrande av nu ifrågavarande

innehåll, endast då det fälles under sådana omständigheter, att

allmän fara för andras förförelse därav kommer. Även en till formen

värdig, vederhäftig och moraliskt berättigad framställning torde nämligen,

mot "talarens eller författarens syfte, möjligen kunna medföra sådan fara,

och att belägga en dylik framställning med straff måste anses betänkligt.

Med skärpa bär i lagrådet framhållits, att det i vår tid icke betraktas

såsom en statens sak att undertrycka varje mening, vars spridande anses

stå i strid med samhällets bästa. Skulle en dylik mening taga. sig uttryck

i handlingar, som staten ansett sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i

uppeggande till dylika handlingar, måste samhället, såvida det skall fylla

sin uppgift att upprätthålla rättstillståndet, givetvis inskrida med straff

eller andra tvångsmedel, men i övrigt bör enligt nutida uppfattning staten

i det längsta möjliga avhålla sig från ingripande mot den, som på ett till

formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande eller genomförande.

Alldeles oavsett vilken uppfattning man hyser angående preventivmedlens

skadlighet och vådan av att kännedom rörande desamma spridcs

inom vida kretsar, måste man därför ifrågasätta riktigheten av ett

förbud mot varje framställning rörande dessa medel, som kan medföra

sådan fara, varom i lagrummet förmäles.

Utöver de tungt vägande principiella anmärkningar, som sålunda

kunna riktas mot ett förbjudande av preventivmedlens offentliga förordande

eller beskrivande, anfördes redan vid tillkomsten av ifrågavarande lagbestämmelser,

att lämpligheten av ett dylikt förbud även ur andra synpunkter

vore tvivelaktig. De betänkligheter, som då kommo till uttryck, hava

numera vunnit i styrka. Under den tid, som förflutit sedan år 1910,

synes nämligen uppfattningen rörande preventiva medel och betydelsen av

vidgad kännedom om deras användning hava undergått en viss förändring.

Vid lagbudets tillkomst framhölls visserligen, att ett användande av dylika

medel för att förhindra befruktning under vissa omständigheter kunde vara

berättigat. Mindre avseende fästes emellertid då vid ifrågavarande medels

förmåga att hindra överförandet av könssjukdomar. Såsom även framgår

av ovanberörda utav medicinalstyrelsen avgivna utlåtande, ansågos visserligen

vissa slag av sådana medel, varom nu är fråga, äga värde för att

förhindra överförandet av venerisk smitta, men då de icke medförde något

säkert skydd och under vissa förhållanden icke erbjöde något skydd alls,

samt en vidgad kännedom om sättet för dessa medels begagnande skulle

öka sedeslösheten och därmed även antalet smittmöjligheter, ansågs ett

mera allmänt bruk av dylika medel till och med kunna bidraga till att

öka spridningen av de veneriska sjukdomarna. Denna uppfattning delades

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21

17

även av ett stort antal läkare. 1 detta avseende synes emellertid numera

ett omslag i uppfattningen hava inträtt. Vissa slag av preventiva medel

hava sålunda, särskilt på grund av under världskriget vunnen erfarenhet,

från speciellt sakkunnigt håll betecknats såsom mycket värdefulla hjälpmedel

vid könssjukdomarnas bekämpande. Aven om dessa medel icke

erbjuda något absolut säkert skydd mot smitta, hava de dock, rätt använda,

visat sig kunna nedbringa smittfaran till ett minimum. Den

oerhörda spridning, som könssjukdomarna vunnit, samt insikten om att

desamma på det allvarligaste hota att undergräva folkens hälsa och på den

grund måste bekämpas med alla till buds stående medel, har därför medfört,

att från olika håll påyrkats, att upplysning måtte spridas om den

s. k. personliga profylaxen och de verksammaste medlen för densamma.

Till denna uppfattning hava även statsmakterna i vårt land anslutit sig.

Uti 27 § av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredningav

könssj ukdomaf har sålunda föreskrivits, bland annat, att Konungen skall

förordna om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida

kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet samt om de medel,

som stå till buds för att hindra smittas överförande. Frågan om vilka

åtgärder i detta syfte, som böra av Kungl. Maj:t anbefallas, har även varit

föremål för utredning av inom civildepartementet tillkallade sakkunniga,

vilka den 9 mars 1921 avgivit ett betänkande angående åtgärder för spridande

av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet in. in.

I nämnda betänkande hava, bland annat, framlagts riktlinjer för ett upplysningsarbete,

åsyftande att bland den stora allmänheten sprida kunskap

om den individuella profylaxen. En förutsättning för denna upplysningsverksamhets

bedrivande är givetvis, att det nu ifrågavarande förbudet

mot preventivmedlens offentliga förordande och beskrivande icke lägger

hinder i vägen för densamma. Uppenbart torde vara, att så icke är förhållandet,

därest upplysningsverksamheten avser spridande av kunskap

rörande vissa desinfekterande medel och metoder. Dessa torde nämligen

icke kunna anses såsom »föremål» i lagens mening. Vida svårare ställer

sig däremot spörsmålets besvarande, därest fråga är om vissa mekaniskt

verkande medel. Jämväl en värdig, från allt osedligt syfte fri framställning,

varigenom dylika medel rekommenderas eller anvisning meddelas

om sättet för deras begagnande, torde måhända icke under alla förhållanden

kunna undgå att enligt ifrågavarande lagrum drabbas av ansvar.

Åven. om denna fara vid en riktig lagtolkning icke skulle föreligga,

kan dock straffbudets tillvaro avskräcka från bedrivandet av en allmännyttig

upplysningsverksamhet på detta område. Det har i sådant avseende

från läkarhåll anförts, ätt straffbestämmelsens förefintlighet och svårigheten

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sarnl. 1 avd. 19 käft. (Nr 21.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 2l.

18 ■

att bestämma dess räckvidd hos personer, som haft för avsikt att på olika

sätt verka för en vidgad kännedom om den personliga profylaxen, framkallat

tvekan om de tilltänkta åtgärdernas tillåtlighet och därigenom

kommit dem att avstå från det tillärnade företaget. Även av detta skäl

synes det utskottet vara påkallat, att det nu bestående förbudet mot offentliga

yttranden rörande preventivmedel borttages eller modifieras.

Då utskottet sålunda vill bereda ökad frihet för en allvarlig, vederhäftig

upplysningsverksamhet i dessa ämnen, förbiser utskottet ingalunda,

att åtgärder i denna riktning kunna medföra vissa vådor. Något slutgiltigt

svar på frågan i vad mån ett spridande av kunskap om de preventiva

medlen och en därav följande ökad användning av desamma inverka

på nativitetens nedgång lärer visserligen icke kunna givas. Men det torde

• ej kunna förnekas, att från moralisk synpunkt betänkligheter kunna anföras

också mot en upplysningsverksamhet av nyssnämnda slag, enär varje offentlig

behandling av dessa ömtåliga ämnen givetvis kan medföra risk för ett

undergrävande av den sexuella moralen och bidraga till sedeslöshetens

befrämjande. Det rätta handhavandet av den ifrågasatta upplysningsverksamheten

är därför en utomordentligt vansklig uppgift, och stora svårigheter

möta, då det gäller att uppdraga gränsen mellan ett nyttigt kunskapsspridande

och en propaganda av icke önskvärt slag. Enligt utskottets

uppfattning, vilken, såsom ovan nämnts, torde överensstämma med den,

som funnit ett uttryck i lagen den 20 juni 1918, böra emellertid dessa

betänkligheter vika med hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den

personliga profylaxen såsom ett av de betydelsefullaste vapnen i kampen

mot könssjukdomarna.

Vad härefter angår straffbestämmelsen för den, som offentligen utställer

eller förevisar preventiva medel, torde visserligen ett sådant utställande

eller förevisande i allmänhet anses sårande för anständigheten. Men

det kan dock starkt ifrågasättas, huruvida ett särskilt förbud för dylikt

förfarande är erforderligt. Såsom inom lagrådet påpekats, torde nämligen

sådana åtgärder i de flesta fall, då skada därav kan föranledas, kunna straffas

såsom tukt och sedlighet sårande gärningar. Måhända kan dock förbudet

i denna del äga en viss betydelse bland annat därigenom, att detsamma

tydligt angiver vilka handlingar, som icke äro tillåtna.

Beträffande vidare förbudet mot offentligt utbjudande till salu av

ifrågavarande medel genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande,

kunna visserligen, såsom lagrådets majoritet anfört, till stöd för

berörda förbud starka skäl anföras. Erfarenheten har emellertid visat, att

den härutinnan givna straffbestämmelsen i stort sett är overksam för vinnande

av det därmed avsedda syftet. Det torde vara en allmän iakttagelse,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första larf utskottets utlåtande Nr 21.

1!)

att utbjudandet av preventiva medel så gott som öppet åger ruin säviil i

skrift som genom tillkännagivande av annan art. Härvid får dock icke

förbises, att straffbudet lagt hinder i vägen för några av de mest stötande

och för den allmänna moralen farligaste formerna av dylikt utbjudande.

Därmed är givetvis något vunnet, men i huvudsak torde lagbestämmelsen

i denna del kunna anses ineffektiv.

Vidkommande härefter förbudet mot kringförande till försäljning an

ifrågakomna medel, torde detta förbud i viss mån hava en uppgift att fylla.

Särskilt då kringförandet bedrives under sådana former, som före lagens

ikraftträdande mångenstädes voro vanliga, innebär det säkerligen en allvarlig

fara för i synnerhet ungdomens förförelse. I denna del torde även

lagens straffhot hava i stort sett lett till åsyftat resultat.

Vad slutligen beträffar ifrågavarande lagstiftning i vad den riktar

sig mot icke blott preventiva medel utan även föremål, avsedda för otuktigt

bruk, torde, såsom inom lagrådet erinrats, stadgandena i denna del

våra utan nämnvärd betydelse. De i paragrafens 2 moment omförmälda

förfaranden torde nämligen, såvitt de avse föremål av nyssnämnda slag,

kunna drabbas av straff enligt 1 momentet.

Såsom av det anförda framgår, finner utskottet uppenbart, att den

s. k. preventivlagen är behäftad med väsentliga brister. A ena sidan är

densamma i viss mån overksam för vinnande av de mål, som därmed

avses, å andra sidan kan densamma innebära en fara för yttrandefriheten

i viktiga samhällsfrågor och lägga hinder i vägen för en sund upplysningsverksamhet.

Härtill kommer, att lagbudet, som riktar sig mot vissa speciella

förfaranden, saknar den allmängiltighet, som en straffbestämmelse i

allmänhet bör äga, samt att samhället även oavsett nämnda lag icke står

utan vapen mot vissa av de i lagbudet straffbelagda handlingarna. Det

oaktat kan" utskottet icke tillstyrka bifall till motionärens yrkande, att

preventivlagen måtte utan vidare upphävas. . Det torde icke vara försvarligt

att åter lämna fältet fritt för den farliga försäljningen genom kringförande

av preventiva medel. Ej heller kan det förbises, att den genom tal eller

skrift i vinningslystet syfte drivna propagandan för sådana medel under

vissa förhållanden kan innebära eu fara för ungdomens förförelse, inför

vilken lagstiftningen ej kan ställa sig likgiltig.

På vilket sätt de ovan antydda bristerna i den nu gällande lagen

böra avhjälpas samt nyssnämnda och andra berättigade önskemål förverkligas,

kan utskottet för närvarande icke angiva. Ett avgörande härutinnan

torde förutsätta, att frågan göres till föremål för en allsidig utredning.

Utskottet vill därför för sin del förorda, att eu sådan utredning verkställes

genom Ivungl. Maj:ts försorg. Av en dylik utredning torde komma

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

att framgå, huruvida ifrågavarande lagrum bör kvarstå i omarbetat skick

eller om detsamma bör helt upphävas och ersättas med stadganden av annan

art. Vid utredningen kan även komma under övervägande den vid lagens

tillkomst inom reglementeringskommittén framkastade, av motionärerna vid

1910 års riksdag upptagna tanken, att de preventiva medlen böra inräknas

bland varor, som kunna erhållas endast å apotek. En reform i denna

riktning synes utskottet erbjuda vissa fördelar, om det också måste erkännas,

att en del praktiska olägenheter därmed kunna vara förenade.

Att ett upphävande eller en omarbetning av meromnämnda lagrum torde

komma att nödvändiggöra en ändring jämväl av tryckfrihetsförordningen,

lärer knappast behöva påpekas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Magt täcktes låta verkställa utredning, huruvida och

under vilka förutsättningar 18 kapitlet 13 § 2 momentet

strafflagen må kunna upphävas eller omarbetas, samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

giva anledning.

C o

Stockholm den 9 maj 1922.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit: herrar Pettersson i Södertälje, Hederstierna,

Jacob Larsson, Högberg, Klefbeck, Edw. Larson, Julin, Leander, Lindqvist i Halmstad,

Pettersson i Bjälbo, Leo, Söderberg och Johanson i Huskvarna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

21

Reservationer:

dels av herrar Lindqvist i Halmstad och Söderberg mot viss del av

motiveringen;

dels av herr Hederstierna, som anfört:

»Ehuru det redan genom nu ifrågavarande lagbuds avfattning är tydligt,

att av detsamma icke träffas de meddelanden uti förevarande ämne,

som icke ske under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse

därav kommer, så skulle nog mången gång vara önskvärt, att jämväl

härutöver sådana meddelanden skulle kunna för en större allmänhet strafffritt

meddelas, som innefattade råd och anvisningar för undvikande av

smitta vid könsumgänge. Emellertid är det säkerligen icke möjligt att

lämna dylika råd och anvisningar utan att samtidigt locka fullt friska

personer att vid könsumgänge iakttaga sådana försiktighetsmått, att de

icke behöva befara den helt naturliga påföljd, som därav eljest kan uppkomma.

Bleve ett sådant förfaringssätt än vanligare än det redan sorgligt

nog torde vara, skulle detta komma att hava en synnerligen sorglig

påföljd på hela vårt folks moraliska liv, en påföljd som det synes vara

samhällets plikt att söka motverka. Samhällets intresse i detta avseende

synes vara så starkt, att man måste iakttaga detsamma även med den

olägenhet, som ovan berörts.

På grund härav hemställer jag

att förevarande motion måtte lämnas utan bifall.»

dels av herr Högberg, som instämt i herr Hederstiernas yrkande om

avslag å motionen och i övrigt anfört:

»Genom bestämmelserna i förevarande moment har lagstiftaren åsyftat

dels att sätta en damm mot vinningslystnadens trafik med utbjudande till

allmänheten av föremål, avsedda för otuktigt bruk eller till att förebygga

följder av könsumgänge, och dels att avhålla medborgarne från att under

angivna förhållanden göra uttalanden av viss innebörd.

Nu har motionären påstått, att lagstiftningen icke mäktat hindra

vinningslystnadens trafik, men genom sitt åläggande av viss förtegenhet,

Utan att skydda moralen, främjat könssjukdomarnas utbredning. Av ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

skottets uttalanden framgår, att utskottet i avseende å trafiken med föremål,

varom nu är fråga, förklarat:

att lagstiftningen, i den mån densamma riktar sig mot föremål, avsedda

för otuktigt bruk, är utan nämnvärd betydelse,

att lagstiftningen, i den mån densamma stadgar straff för offentligt

utställande eller offentlig förevisning av preventiva medel, icke torde vara

erforderlig, då straff för dylika åtgärder kan utkrävas jämlikt paragrafens

1 moment,

att lagstiftningen, i den mån den innebär förbud mot offentligt utbjudande

till salu av ifrågavarande medel genom utspridande av skrift

eller annat tillkännagivande väl i stort sett är overksam, men dock har

starka skäl för sig och lagt hinder i vägen för några av de mest stötande

och för den allmänna moralen farligaste formerna av dylikt utbjudande;

samt att lagstiftningen, i den mån den avser förbud mot kringförande

till försäljning av ifrågakomna medel, har en viss uppgift att fylla

och i det hela taget lett till åsyftat resultat.

Även om man bortser från de erinringar, vilka kunna göras emot

utskottets ovanberörda uttalanden och uttalanden i övrigt, och även om

man medger det ofullkomliga i de omförmäla bestämmelsernas verkan,

kan man svårligen finna något bärande motiv för utskottets förslag om utredning

beträffande lagrummets upphävande eller förändring, såvitt angivna

punkter rörer.

Återstår lagrummets förmenfa hinder vid könssjukdomarnas bekämpande,

vilket härledes huvudsakligen ur lagrummets sista och viktigaste

punkt. Denna punkt är riktad mot offentliga, i tal eller skrift förekommande

yttranden, vilka, avgivna under sådana förhållanden, att allmän fara

för andras förförelse därav kommer, söka förleda till användande av preventiva

medel eller innefatta meddelande av anvisning om sättet för deras

begagnande. Utskottets uttalande i förevarande del går efter principiell

granskning dock ej längre, än att utskottet ifrågasätter riktigheten av det

för berörda yttranden stadgade förbudet. Exempel på det förment betänkliga

i lagbudets verkningar under de år detsamma bestått, hava emellertid

icke anförts. För övrigt, då en framställning, som i och för sig är

ren från omoraliska motiv, ändock kan vara ägnad att förvilla de sedliga

begreppen på det sexuella området, lärer lagstiftaren, som haft att jämka

emellan moralens och yttrandefrihetens här i viss mån stridiga intressen,

icke genom sitt för angivet fall gällande straffhot hava trätt medborgarens

yttrandefrihet för nära. Principiellt sett synes lagbudet fullt försvarligt.

Vidkommande det närstående praktiska spörsmålet, huruvida fara är för

handen, att tilltänkta åtgärder till vidgad kännedom om de mekaniska

opaginerad Kontrollera mot PDF

*23

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

preventivmedlen komma att drabbas av laga ansvar, synes utskottet ansluta

sig till den uppfattningen, att vid en riktig lagtolkning sådan fara

icke föreligger, därest fråga är om en värdig, från allt osedligt syfte fri

framställning, varigenom dylika medel rekommenderas. Grund för den

föreslagna skrivelsen synes således saknas, jämväl såvitt nu förevarande

del av lagrummet rörer.

I avseende å preventivmedlen ligger det, beklagligt nog, nära till

hands att antaga, att en upplysning om dem, friare än den, som för närvarande

år tillåten, skall medföra endast föga ökad hjälp vid könssjukdomarnas

bekämpande, men att. dylik friare upplysning skall innebära risk

för den sexuella moralen i allmänhet. Följaktligen har jag funnit mig

böra biträda avslagsyrkandet.»

dels ock av herr Johanson i Huskvarna, som likaledes förenat sig med

herr Hederstierna i dennes yrkande om avslag på motionen och såsom

skäl därför anfört:

»Utskottet anser den s. k. preventivlagen innebära en fara för

yttrandefriheten och gör gällande, att densamma lägger hinder i vägen

för en sund upplysningsverksamhet. Samma farhågor yppades vid lagens

antagande, men några exempel därpå hava icke av utskottet anförts

från den tid, lagen varit i kraft. Uti det i utskottets yttrande omförmälda

sakkunnigebetänkandet av den 9 mars 1921 hava icke heller några

exempel^ anförts på att lagen drabbat fullt legitima framställningar i ämnet.

Något behov av lagens upphävande synes mig därför icke föreligga.

De farhågor för de sedliga vådorna av trafiken med de s. k. preventivmedlen,

som vid lagens antagande med styrka uttalades av medicinalstyrelsen

m. fl., hava enligt min mening allt fortfarande sin giltighet.

Aven utskottet finner visserligen, att åtgärder i den föreslagna riktningen

kunna medföra vissa vådor, men anser dessa betänkligheter böra vika med

hänsyn till vikten av en vidgad kunskap om den personliga profylaxen,

och särskilt om de preventiva medlen, såsom ett av de betydelsefullaste

vapnen i kampen mot könssjukdomarna. Utskottet framhåller därvid, att

under den tid, som förflutit sedan 1910, uppfattningen rörande preventivmedel

och betydelsen av vidgad kännedom om deras användning synes

hava undergått en viss förändring. Även om ett omslag i uppfattningen

på detta område skulle hava inträtt, torde enligt min mening, detta omslag

icke utgöra tillräcklig grund för ett upphävande av nu gällande

bestämmelser i ämnet.

Utskottets yrkande inskränker sig till en begäran om utredning, utan

. att utskottet tagit ställning till frågan, huruvida lagen skall helt upphävas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

eller icke, men utskottets motivering innebär dock, synes det mig, en stark

anslutning till motionens yrkande ock den grundåskådning, av vilken den

uppbäres. Jag är övertygad därom, att en lagstiftning i denna anda

skulle medföra ett ödesdigert undergrävande av allmän tukt och sedlighet,

varigenom folkets andliga och fysiska hälsa skulle allvarligt äventyras.»

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P A. Norstedt k Söner

221367

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.