Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner.
1922-04-04 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 4,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1922:12, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1922 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 10 februari 1922 dagtecknad proposition, nr 72, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet
hållet protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 107 av herr Lindhagen, samt
inom andra kammaren:
nr 145 av herr Vennerström.
Herr Lindhagen har i sin motion framställt yrkande om vissa, här
nedan närmare angivna ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.
Herr Yennerström åter har i sin motion, vilken väckts innan proposition
i ämnet avgavs, hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga
det av regeringen vid 1920 års riksdag genom propositionen nr 397 framlagda
och av andra lagutskottet i utlåtande nr 39 tillstyrkta förslaget till
lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. .(Nr 12.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de skäl,
som motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den
mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till propositionen
resp. motionerna.
Framställning
till utskottet.
Utskottet har från Skånes arrendatorers förening fått mottaga en den
10 mars 1922 dagtecknad skrivelse med begäran att utskottet måtte tillstyrka
propositionen, därvid såsom skäl härför i huvudsak åberopats, att i
Skåne förmärkts en tendens hos jordägarna att i stor utsträckning uppsäga
utlöpande arrendeavtal och vid förnyad upplåtelse fordra en höjning
av arrendebeloppen, som i ingen mån motsvarade penningvärdets fall.
Föreningen har i berörda hänseende anfört bl. a. följande:
»Alldeles oavsett, huruvida jordägarnas taktik är att hänvisa till en
befarad lagstiftning om tvångsavlösen av jord och om en sådan omständighet
i och för sig bör kunna motivera ett inskridande, synes det emellertid
föreningen som om de abnorma prisförhållanden, vilka för närvarande äro
rådande på jordbruksproduktionens område och som i första hand drabba
brukaren av jorden, väl kunde försvara ett statsingripande på lagstiftningens
väg.»
Då nu detta lagförslag för tredje gången i oförändrat skick förelägges
riksdagen, torde i korthet böra erinras om den föregående behandlingen.
Lagförslaget, som grundar sig på ett av jordkommissionen utarbetat
och med skrivelse den 21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet
överlämnat förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, framlades
av Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag. Propositionen blev av andra lagutskottet
tillstyrkt, men avslogs av båda kamrarna, av första kammaren
med 48 röster mot 43 och av andra kammaren med 66 röster mot 65.
Under fjolåret drogs frågan åter under riksdagens prövning, denna gång
genom motion av herr Lindhagen. Motionen, över vilken jordkommissionens
yttrande inhämtades, blev emellertid avstyrkt av utskottet och båda kamrarna
biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42 röster mot
36 och andra kammaren med 96 röster mot 72.
Lika med departementschefen anser utskottet lämpligt, att riksdagen
ånyo beretts tillfälle taga ställning till förevarande lagstiftningsfråga.
På sätt den kungl. propositionen påminner har till jordkommissionens
övervägande hänskjutits frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning
samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
jordbruksändamål. Likaledes bringas i erinran, hurusom jordkommissionen
uttalat farhåga för, att jordägare skulle i större eller mindre omfattning
söka genom indragning av arrenden, som inom de närmaste åren utlöpte,
så vitt möjligt undvika de olägenheter, som för dem kunde tänkas förbundna
med en blivande lagstiftning på nämnda rättsområden. Let hade
varit för att förhindra dylika åtgärder från jordägarnas sida samt för att
förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara
förenade med en indragning i större omfattning av arrenden, som ifrågavarande
lagförslag tillkommit. — Lärjämte hade också av jordkommissionen
framhållits vikten av, att arbetet med lagstiftning på ifrågakomna
delar av jordfrågan kunde fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda
personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras.
Lepartementschefen har ansett, att motiven för det föreliggande lagförslaget
fortfarande äga sin giltighet, och utskottet delar denna uppfattning.
Huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende
av jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens
väg genomföras, därom anser sig utskottet ej för närvarande kunna
göra något uttalande, men utskottet håller före, att vägen för dylik tvångsavlösning
bör hållas öppen samt att åtgärder, ägnade att föregripa syftet
med en lagstiftning angående tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,
om möjligt böra förebyggas. — Let nu föreliggande lagförslaget avser
sålunda att hindra att, i avvaktan å en kommande lagstiftning av nyssnämnda
beskaffenhet, nu bestående brukningsdelar indragas till huvudgård,
utläggas till skogsmark eller eljest upphöra att existera. Lärigenom
skulle jämväl förhindras ett godtyckligt ombyte av arrendatorer med påföljd
måhända att mångårigt av en arrendator och hans fäder å den arrenderade
jorden nedlagt arbete skulle för honom kunna gå till spillo.
Yäl har det gjorts gällande, på sätt departementschefen anfört, att
under de närmaste åren någon indragning av arrenden ej, på sätt jordkommissionen
befarat, vore att förvänta, och att erfarenheten redan visat
nämnda farhågas grundlöshet. Utskottet anser sig häremot böra kraftigt
betona, att utskottet finner det vara av föga betydelse, i vilken omfattning,
större eller mindre, som indragning av arrenden äga rum, men
anser i stället desto mera vikt böra läggas därå, att vägen för dylika indragningar
av skäl, som ovan nämnts, ej för vederbörande jordägare lämnas
öppen.
Härjämte förtjänar emellertid också att framhållas, hurusom jordkommissionen,
på sätt i den kungl. propositionen upptagits, i yttrande
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
den 21 december 1921 under hänvisning till den befattning, kommissionen
tidigare tagit med förevarande lagstiftningsfråga, förklarat, att det enligt
kommissionens mening skulle varit lyckligt, därest omförmälda förslag till
lag om förlängning av vissa arrendeavtal blivit antaget. Utskottet håller
före, att denna uppfattning så mycket mera är riktig, som de till Kung!.
Maj:t och utskottet ingivna framställningarna oförtydbart få anses giva vid
handen, vilken oro riksdagens hittillsvarande ståndpunkt framkallat bland
de befolkningslager, som närmast äro beroende av frågans lösning. Utskottet
delar tillfullo departementschefens uppfattning, att den väsentligaste
vikt synes böra tillmätas den omständigheten, att, därest den nu
ifrågavarande lagstiftningen icke kommer till stånd, vederbörande jordägare
faktiskt äro oförhindrade att vid nuvarande arrendenas upphörande
annorledes än genom utarrendering disponera över de brukningsenheter,
vilka kunna komma att beröras av en blivande social arrendelagstiftning
eller tvångsavlösning av jord, och därigenom såväl i måhända ej ringa mån
bereda vederbörande arrendatorer avsevärda svårigheter, som ock i större
eller mindre grad lägga hinder i vägen för ett enkelt och naturligt genomförande
av ett blivande friköpningsverk.
Utskottet är slutligen ävenledes därutinnan ense med departementschefen,
att, därest en lagstiftning, i huvudsak sådan som den i ämnet nu
föreliggande, kommer till stånd, vinsten för det allmänna genom ernående
av gynnsammare betingelser för genomförande av viktiga reformer på det
jordpolitiska lagstiftningsområdet varder högst avsevärd, eu vinst, enligt
utskottets mening så mycket mera värd att eftersträva, som syftemålet därmed
är att »bevara och nyskapa största möjliga antal jordbrukarhem och
därigenom upprätthålla och bevara en självständig bondebefolkning».
Utskottet anser förty, att med lagens antagande icke längre bör anstå.
Vid den granskning, som det ifrågavarande förslaget underkastats
från utskottets sida, har utskottet allenast beträffande bestämmelsen i 12 §
funnit anledning föreslå ändring. Redogörelse för densamma ävensom för
de i herr Lindhagens motion framförda ändringsförslagen lämnas här nedan
vid de särskilda lagrummen.
3—10 §§.
Herr Lindhagen har i sin motion yrkat, att riksdagen ville besluta
erforderliga ändringar i syfte att förlängningen av arrendeavtalen skulle
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande från
arrendatorn och i övrigt bördan av ytterligare åtgärders vidtagande väsentligen
lägges på den, som mest förmår och förstår att bära den, nämligen
jordägaren och staten, ävensom, i den mån författningen ändock måste
pålägga arrendatorerna eget initiativ och förutseende, åtgärder vidtagas för
att bereda dem ett effektivt biträde och kännedom om författningen.
Utskottet kan icke biträda lierr Lindhagens ifrågavarande förslag. I
flertalet fall torde, då arrendetiden utlöper, godvillig uppgörelse ske mellan
jordägaren och arrendatorn och arrendekontrakten pläga i sådana fall ofta
förnyas redan ett hälft år före arrendetidens utgång. I övriga fall torde
säkerligen farhågan att arrendatorn av okunnighet eller oförmåga icke
uppfyller lagens enkla föreskrifter vara överdriven och näppeligen motivera
ett system med automatisk förlängning. Framhållas bör, att ett sådant
system till och med i vissa fall kan tänkas vara till nackdel för arrendatom.
Fall skulle nämligen även kunna inträffa, då denne, utan att
själv vilja det, skulle automatiskt få sitt arrende förlängt, därför att han
av glömska eller okunnighet icke uppsagt sitt kontrakt.
Något särskilt stadgande med föreskrift om lagens bekantgörande
bland arrendatorerna synes utskottet icke nödigt. Av i ärendet gjorda
framställningar synes framgå, att lagförslaget är känt i skilda delar av
landet. Utskottet förutsätter emellertid, att, där så kan anses påkallat,
Kungl. Maj:t genom vederbörande ortsmyndighet låter på lämpligt sätt
främja kännedomen om lagen.
12 §.
Ilerr Lindhagen har i sin motion hemställt, beträffande denna paragraf,
att erforderliga ändringar måtte vidtagas i syfte att lagen utsträckes
att omfatta åtminstone alla underarrendatorer till dem, som arrendera jord,
tillhörig kronan, kommun eller allmän inrättning.
Om förevarande spörsmål hade jordkommissionen i sitt betänkande
anfört allenast följande: »Den föreslagna lagen är ej avsedd att äga till
lämplighet
i fråga om jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Då det kommissionen lämnade uppdraget hänför sig allenast till
jord under enskild äganderätt, lärer detta undantag från <jpn föreslagna
lagens tillämpningsområde redan härigenom vara fullt motiverat. Härtill
kommer, att åtgärden för indragning av arrenden av mindre brukningsdelar
väl ej torde vara att i nämnvärd grad befara från ovan omförmälda
jordägares sida.»
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Såsom ledamot av jordkommissionen hade herr Lindhagen i reservation
till dess betänkande anfört följande:
»I denna del av lagen har jag ansett, att den bör utsträckas att omfatta
åtminstone alla underarrendatorer till dem, som arrendera jord, tillhörig
kronan, kommun eller allmän inrättning. Som bekant är en sådan
underarrendering tyvärr mycket vanlig på kronojord. Man kan säga, att
även formellt är det här fråga om ett privat arrende. I realiteten är
dessa arrendatorers tryckta och beroende belägenhet mångenstädes en allmänt
bekant sak. Deras rätt att efter en lång besittning kanske ibland
i generationer en gång komma fram till en självständig besittning bör ej
få äventyras av att en privatperson egenmäktigt uppsäger dem från en
jord, som icke ens är hans.»
Utskottet delar härutinnan herr Lindhagens uppfattning. Dessa underarrendatorer
tillhöra till största delen den samhällsklass, som är i särskilt
behov av lagens skydd. Utskottet har därför funnit lämpligt föreslå ett så1
dant tillägg till 12 §, att dessa underarrendatorer införas under lagens
giltighetsområde.
Övergångsbestämmelserna.
Herr Lindhagen har yrkat, att i övergångsbestämmelserna måtte vidtagas
erforderliga ändringar i syfte att det äventyr, som, enligt vad i motionen
framhållits, är förbundet med dessa bestämmelser, väsentligen undvikes.
Detta ändringsförslag hänför sig till ett av herr Lindhagen i hans
reservation till jordkommissionens betänkande framfört yrkande. Till stöd
för detta anförde herr Lindhagen följande:
»Enligt min uppfattning och erfarenhet, exempelvis om norrlandslagstiftningen,
måste den insikten någon gång slå igenom, att en social
lagstiftning ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får
uppenbart förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft
först med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat
hos regeringen och sedan går sin gång över ortsmyndigheter, lagråd
och riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda
speki^ationer att på grund av sin kännedom om lagen och dess
avsikter söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv
verkan. I detta fall synes en sådan återverkande tillämpning lämpligen
böra sättas till den dag, då jordkommissionens betänkande avlämnats.
Det är så mycket angelägnare att här även i övrigt noga överväga
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
7
lagstiftningens omedelbara framträdande som eu myckenhet arrenden utgå
den 14 mars 1920. Arrenden, som redan nu blivit uppsagda i laga ordning,
kunna knappast omfattas av lagen, då förmodligen både jordägare
och arrendator trätfat anstalter med anledning av uppsägningen. Detsamma
kan ock ha inträffat med arrenden, som skola utlöpa den 14 mars 1920
enligt icke blott kontraktens lydelse utan även parternas samstämmiga
önskan eller uppfattning, att så skulle ske.
Emellertid givas kontrakt, i förevarande fall sannolikt de allra flesta,
som visserligen äro ställda på viss kort tid, men i alla fall oavlåtligt fortsättas
enligt tyst överenskommelse, ibland sedan långa tider, ja generationer.
Det är stadgat, att om arrende utgår på viss dag men brukaren
sitter kvar i två månader utan att bli anmanad att avflytta, så fortfar
arrendet. Om nu detta lagförslag framföres av statsmakterna i syfte att
få dess grundsatser lagfästa vid denna riksdag, kan det på många platser
inträffa, att en eljest ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd
omedelbart eller innan förenämnda två månaders utgång. Lagen skulle på
det sättet stjälpa en mängd människor, som den velat hjälpa. Detta får
icke gå för sig. Genom lämpliga övergångsbestämmelser, stödda av andra
utvägar, som även förefinnas, bör ett så stort missförhållande kunna undvikas.
»
Till den retroaktivitet, som herr Lindhagen härmed avsett att giva
lagen beträffande de kontrakt, som utgått den 14 mars 1922, har utskottet
icke ansett sig kunna giva sin anslutning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande
(Kungl. Maj;ls förslag:) (Utskottets förslag:)
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss
tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran
av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under
nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra
att gälla.
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att, om
han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller
å fastighet, som därmed är i sambruk.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga
tillämpning å upplåtaren.
2 mom. Yarder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§
stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
3 §.
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med
vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §■
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av
arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 9
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras
av en skiljenämnd, .bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § för.- längd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §•
Yad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten
och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke
givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i
ärendet.
Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12.) 2
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
7 §•
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.
8 §•
Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
9 §•
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av
domstol annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande
villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett
eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för
arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet
stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att
det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
för ordnas.
10 §.
Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall
äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra
stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn
på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den
dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den
mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.
Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande
nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§
sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §•
Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.
12 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej
tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun
eller allmän inrättning.
12 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej
tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun
eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen
ägt rum omedelbart från
jordägaren till arrendatorn.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller
på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september
1922.
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.
B) att herr Lindhagens motion nr 107, i den mån
den icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan
under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt
C) att herr Vennerströms motion nr 145 måtte
anses besvarad genom vad utskottet ovan under A) hemställt.
Stockholm den 4 april 1922.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Länder, greve Spens, Hult,
Tjällgren, Lindhagen och Franzén;
från andra kammaren: herrar Öberg*, Hagman, Hage, Magnusson i Skövde, Nilsson
i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Ödström och Olovsm i Västerås.
*Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
13
Reservationer:
1) av herrar Bror Bet rån, Hult och Öd ström, vilka anfört följande:
»I fråga om motiven till ifrågavarande lagförslag, vilket grundar sig
å ett av jordkommissionen den 21 januari 1920 avgivet betänkande med
förslag till lag i ämnet, har av vederbörande departementschef hänvisats
till följande, vid remitterandet av kommissionens betänkande till lagrådet
den 12 mars 1920 av dåvarande departementschefen havda yttrande:
''Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd
av tvenne till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem,
nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning
samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.
Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare
skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av
arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de
olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lagstiftning
på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från
jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,
som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av
arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.
I likhet med jordkommissionen finner jag det synnerligen angeläget,
att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på
sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen
framhåller, är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande
delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda
personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt
ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen
angivna syftet bör så snart ske kan utfärdas.’
För ett ståndpunktstagande till ifrågavarande lagförslag, vilket nu
tredje året å rad bragts under riksdagens prövning, vore det givetvis av
synnerlig vikt att äga någon närmare kännedom om den förmodade räckvidden
och. innebörden i övrigt av. det blivande förslag till lagstiftning å
ovannämnda rättsområden, till vilket det nu föreliggande lagförslaget avser
att vara en förberedande åtgärd.
I detta hänseende må till en början erinras om det i samband med
jordkommissionens tillsättande den 29 november 1918 av dåvarande chefen
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
för justitiedepartementet, efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet,
gjorda uttalande till statsrådsprotokollet, däri — efter
förmälan att andra kammaren vid flera tillfällen, senast under 1918, för
sin del på förslag av enskilda motionärer uttalat sig för att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning taga under övervägande, i vad mån lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas
i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och med dem socialt jämställda
arrendatorer en i rättsligt avseende mera tryggad ställning, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda
— vidare yttrades följande:
''Därest, såsom jag ärnar föreslå Eders Kungl. Maj:t, nyssberörda delar
av den stora jordfrågan upptagas till fortsatt utredning och bearbetning,
torde även vissa andra sidor av samma fråga böra särskilt undersökas.
Jag syftar härmed till en början på det redan av Norrlandskommittén
upptagna spörsmålet om tvångsavlösning såsom medel att skapa nya, självständiga
jordbruk, där en för långt driven monopolisering av jorden skett
eller eljest starka, samhälleliga skäl tala för ett dylikt ingripande i den
bestående jordfördelningen. Norrlandskommittén framlade i sitt år 1904
avgivna betänkande ett förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter,
i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta medel.
Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild person,
som ej var mantalsskriven å fastigheten. Även i sakkunnigbetänkandet
rörande jordförhållandena i Värmlands län berördes denna sida av
jordfrågan, och de sakkunniges majoritet hemställde bl. a., att frågan om
användningen av legala tvångsmedel för tillgodoseende av jordbruks- och
bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en
sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla
betryggande villkor samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes
till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.
Upprepade gånger ha ock i riksdagen framställningar gjorts av enskilda motionärer
angående utredningen av detta spörsmål, och vid 1918 års riksdag har
andra kammaren för sin del antagit en skrivelse till Ivungl. Maj:t av den
innebörd, att Kungl. Maj:t ville låta utreda och, i den mån utredningen
därtill föranleder, för riksdagen framlägga förslag om ytterligare åtgärder
i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling och brukarnas
frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
15
vederlikars jordbruk på enskilda domäner. Uppenbarligen stå dessa frågor
i mycket nära samband med av mig förut omnämnda spörsmål angående
den s. k. Norrlandslagstiftningen och dess utsträckning. De s. k. Norrlands-
och Värmlandskommittéernas utlåtanden giva också vid handen, att
åtgärder i den riktning, varom här är fråga, bilda ett naturligt led i strävandena
för upprätthållande av en självständig jordbrukarbefolkning. De
allmänna förutsättningar för tvångsavlösning, som av Norrlandskommittén
uppställts, nämligen att sådan bör ifrågakomma, endast där en för långt
driven monopolisering av jorden skett eller eljest starka, samhälleliga skäl
tala för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen, finner jag
i det hela utgöra en lämplig begränsning för tillämpande av sådan avlösning.
I viss utsträckning hava jämväl åtgärder i nu berörda riktning
redan kommit till stånd med giltighet för landet i dess helhet. Jag erinrar
därvid om, att 1918 års riksdag med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
antagit en lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område m. m., varigenom en viss grupp av
nyttjanderättshavare tillerkänts lösningsrätt, om än denna rätt genom riksdagens
beslut enligt min uppfattning alltför mycket inskränkts till sitt
omfång.
Med det anförda har jag icke velat begränsa de sakkunniges uppdrag
till att blott begagna de uppslag, vilka framgått som resultat av hittills
verkställda utredningar på förevarande område. De sakkunnige böra hava
till uppgift att utreda, vilka medel över huvud kunna befinnas lämpliga
och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens
hand, bereda de kategorier av nyttjanderättshavare, som därav
äro i behov, större trygghet i deras ställning samt underlätta tillkomsten
av nya självständiga odlingslägenheter, där sådant av förhållandena påkallas.
Det bör därvid ock ankomma på de sakkunnige att utreda, vilka åtgärder
som kunna befinnas lämpliga för förbättrande av lantarbetarnas ställning,
i den mån denna fråga kan anses äga samband med de spörsmål, som i
övrigt tillhöra de sakkunniges bedömande.’
Med stöd av det sålunda anförda lämnades bemyndigande till verkställandet
av den åt jordkommissionen sedermera uppdragna utredningen
rörande dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och
deras vederlikar en mera tryggad ställning och dels huruvida och i vad
mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver
vad för närvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
I de motiv, som jordkommissionen fogat vid sitt den 21 januari 1920
avgivna betänkande med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal,
anfördes i fråga om innebörden av de kommissionen förelagda lagstiftninguppgifterna
följande: Yad anginge den första av kommissionens ovan
angivna uppgifter syntes dess lösning i viss mån vara att finna i åstadkommandet
av en social arrendelagstiftning, vars ändamål bleve att åstadkomma
bestämmelser, varigenom beträffande bolagsarrendatorer, torpare och deras
vederlikar ej mindre vederbörande jordägare förhindrades att utnyttja det
övertag, som i förhållande till nämnda kategorier av nyttjanderättshavare
ofta förelåge å jordägarens sida till att påtvinga arrendatorn arrendevillkor
av för denne oskäligt betungande beskaffenhet, än även för arrendatorn,
oavsett avtalets innehåll, skapades vissa garantier av ekonomisk och social
natur. Angående det närmare innehållet av en blivande allmän social
arrendelagstiftning torde i densamma väl komma att upptagas obligatoriska
föreskrifter rörande arrendetidens minimilängd, jordägarens nybyggnads- och
underhållsskyldighet, arrendatorns rätt till ersättning för verkställda förbättringar,
värdesättning av dagsverken eller andra tjänstbarheter m. m.
Yad sedan beträffade den andra, ovan omförmälda delen av jordkommissionens
arbetsuppgift torde kommissionen i sinom tid söka lösa denna genom
framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss omfattning jord,
som brukades av annan än ägaren, finge lösas från denne samt särskiljas
för bildande av självständiga jordbruk. I vilken utsträckning en dylik
inlösningsrätt kunde anses böra komma till stånd vore ett spörsmål, till
vilket kommissionen ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt, men
nära till hands läge att antaga, att ett blivande friköpningsverk komme
att beröra en väsentlig del av den jord, som för närvarande innehades av
de kategorier av nyttjanderättshavare, till vilkas förmån en allmän social
arrendelagstiftning ansetts böra genomföras. Antagligt vore väl ock, att
eu dylik friköpningslagstiftning komme att i viss mån beröra på arrende
upplåtna, under huvudgård lydande mindre hemman, vare sig de ägdes av
bolag eller enskilda, ävensom sådana utarrenderade mindre fastigheter, vilkas
ägare innehade dem huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen.
I ett den 22 april 1921 dagtecknat utlåtande över en vid nämnda
års riksdag väckt motion om antagandet av nu ifrågavarande lagförslag
framhöll jordkommissionen, under hänvisning till ovan återgivna uttalande
till statsrådsprotokollet den 29 november 1918, att begreppet tvångsavlösning
av jord för jordbruksändamål i sig inneslöte dels friköpning av redan
bestående utarrenderade självständiga brukningsdelar, vilka sorterade under
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
bolags- och andra större enskilda domäner, och dels tvångsavlösning av mark
lör bildande av nya jordbruk, varjämte tvångsavlösning kunde tänkas komma
i fråga jämväl för komplettering av bestående brukningsdelar, vilka med
hänsyn till sina ägors omfattning, beskaffenhet och läge kunde anses vara
i behov av någon utökning i eller avrundning av sitt markinnehav. Av
det förhållandet, att i det av kommissionen avgivna betänkandet med förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal icke berörts annat slag
av tvångsavlösning än det, som inneslötes i begreppet friköpning av arrendeställen,
länge ingalunda dragas den slutsatsen, att kommissionen tänkte begränsa
tvångsavlösningen till att omfatta endast utarrenderade brukningsdelar.
Uti en reservation till ett av jordkommissionen den 28 april 1921 avgivet
förslag till revision av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)
har vidare av en av kommissionens medlemmar (N. Wohlin) anförts
följande: En friköpningsrätt för brukare av jord, vilka icke heller ägde
därå uppförda hus, måste visserligen omgärdas med starka garantier, nämligen
så att friköpningsrätt icke tillerkändes brukare av jordområden, vilkas
frånskiljande från huvudfastigheterna kunde lända dessa fastigheters
jordbruk eller skogsbruk till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare,
av vilkas arbetsprestationer huvudfastigheternas ekonomiska ställning vore
väsentligt beroende. Det bleve på dessa båda punkter, som inskränkningar
i eu framtida rätt till friköpning framför allt bleve behövliga, och det
vore härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om vidkommande brukningsdelars
lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av mulbetesmark
och skogsfångst m. m., vilka framför allt krävde ingående utredningar och
omsorgsfullt övervägande. Anledning syntes ej föreligga att i ett framtida
förslag till friköpningslagstiftning beträftände arrendegårdar, utgårdar, större
torp etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplex
låta rätten till friköpning göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark
under minst 20 år varit undandragen jordägarens självförvaltning, liksom
ej heller anledning syntes förefinnas att låta rätt till friköpning inträda
först vid upplåtelsetidens utgång.
Under de överläggningar i nu förevarande ämne, som under de två
sista åren förekommit i riksdagens kamrar, har slutligen rörande innehållet
i den tillämnade lagstiftningen å ifrågavarande rättsområden uttalats av en
ledamot i jordkommissionen, att man kunde tänka sig lämpligheten av att
tillerkänna smärre arrendatorer och torpare viss, på lämpligt sätt konstruerad
optionsrätt i syfte att trygga deras succession till de av dem innehavda
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 10 höft. (Nr 12.) 3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
brukningsdelarna, och av en annan ledamot i kommissionen, att det ur jordekonomisk
synpunkt vore lyckligt, om det övervägande flertalet av de brukningsdelar,
som av det ifrågavarande lagförslaget berördes, komme att frånskiljas
huvudgårdarna och brukas under mera självständiga villkor, samt
att lämpligaste formen därför syntes vara upplåtelse ej med äganderätt utan
med tryggad besittningsrätt.
Enligt vunna upplysningar har jordkommissionen, vars arbete sedan
någon tid tillbaka ligger nere, ännu icke haft tillfälle att taga ställning
till någondera av de åt densamma hänskjuta frågorna om en hela riket
omfattande social arrendelagstiftning och om tvångsavlösning av jord för
tillgodoseende av jordbruksändamål. Emellertid har bearbetning av inkomna
svar å av kommissionen på sin tid utsända frågeformulär, i vad angår förstnämnda
spörsmål, blivit igångsatt.
Av det nu anförda torde framgå, att vad hittills är känt rörande de
förmodade riktlinjerna för den tillämnade lagstiftning, för vilken nu ifrågavarande
lagförslag avser att vara en förberedelse, ej är av beskaffenhet att
utgöra någon fast grundval i och för prövningen av nämnda lagförslag.
Motiverna till detsamma utvisa, att dess framläggande föranletts av
farhågor för att därunder inbegripna jordägare skulle genom indragning av
arrenden, som under lagens giltighetstid komme att utlöpa, söka att undandraga
sig verkningarna av en blivande social arrendelagstiftning eller en
kommande tvångsavlösning av jord. Nämnda farhågor synas emellertid ej,
såvitt utrett är, hava av erfarenheten hittills bestyrkts; och torde anledning
ej heller vara att för kommande år befara dylika indragningar, synnerligast
som av jordkommissionens utlåtande den 22 april 1921 torde få anses
framgå, att i den mån en sålunda indragen brukningsdel lämpar sig för
ett eget jordbruk och kan frånskiljas huvudfastigheten utan avsevärda olägenheter
för denna, indragningen av arrendet till brukningsdelen ej skyddar
vederbörande jordägare från blivande tvångsavlösningsbestämmelsers
tillämpning å densamma.
Till stöd för det föreliggande lagförslagets antagande har emellertid
jämväl åberopats en begynnande tendens hos jordägare att uppsäga utlöpande
arrendeavtal och att såsom krav för förnyad upplåtelse fordra en
oskälig höjning av förut gällande arrendebelopp ävensom här och var anlitande
från vederbörande jordägares sida av handräckningsåtgärder för
avhysning av torpare. Att dylika åtgöranden, i den mån desamma förekommit,
skulle hava förestavats av ett syfte hos vederbörande jordägare att
såmedelst söka förebygga olägenheter, som för dem kunde tänkas för
-
Andra lagutskottds utlåtande Nr 12.
19
knippade med en blivande social arrendelagstiftning eller tvångsavlösning
av jord, synes emellertid ej utan vidare kunna förutsättas. I den mån
det i dylika fall ej varit fråga om indragning av arrendegårdar eller torp
utan om dessas upplåtande till andra brukare, skulle väl nämligen de fördelar,
eu sådan lagstiftning kundo förutsättas skola hava medfört för de förutvarande
innehavarna av brukningsdelarna i fråga, i stort sett jämväl komma
de nya innehavarna av desamma till godo. Medgivas må emellertid, att,
där åtgöranden av omförmälda slag haft till följd ett ombyte av arrendatorer,
det för åtskilliga fall — såsom vid mångårigt innehav av jorden eller
i händelse av därå verkställda avsevärda förbättringar —• är att beklaga, att
fördelarna av en blivande lagstiftning å förenämnda rättsområden ej komma
de förutvarande brukarna av jorden till del.
Genom att det föreliggande lagförslaget blivit av de två föregående
riksdagarna avslaget har, såsom ock under fjolårets riksdagsdebatt i ämnet
av tvenne utav jordkommissionens medlemmar påpekats, giltighetstiden för
den föreslagna lagen förkortats och de med densamma avsedda verkningarna
givetvis i motsvarande grad beskurits.
Departementschefen har i sitt till statsrådsprotokollet hållna anförande
gjort gällande, att lagförslaget ej vore ägnat att medföra några mera kännbara
olägenheter för den enskilde jordägaren.
Gent emot denna departementschefens uppfattning tillåta vi oss att,
i huvudsaklig anslutning till innehållet i en av herr von Sneidern m. fl.
till utskottets utlåtande nr 39 vid 1920 års riksdag avgiven reservation, i
korthet framhålla följande.
Genom formuleringen af lagens första paragraf har åt lagen givits en
omfattning, som ej synes förenlig med dess ändamål. En blivande tvångsavlösning
av jord torde nämligen, såsom av en utav jordkommissionens
medlemmar i förut återgivna reservation med fog framhållits, näppeligen
kunna komma att omfatta brukare av jordområden, vilkas frånskiljande
från huvudfastigheterna kunna lända dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk
till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare, av vilkas arbetsprestationer
huvudfastigheternas ekonomiska ställning är väsentligt beroende.
Under lagen skulle emellertid med dess nuvarande avfattning även alla
dylika brukningsdelar komma att falla. Att tvångsförlängning av arrenden
till sådana brukningsdelar skulle erfordras såsom en förberedelse för
en social arrendelagstiftning synes oss ej heller kunna med fog göras
gällande.
Bestämmelsen i andra paragrafens sista del, att jordägaren mot på
-
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
yrkad förlängning av arrendetid kan göra invändning endast på grund av
att avsevärt men kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men
ej på grund av dylik utarrendering till den nuvarande innehavaren, kommer
att verka synnerligen olägligt såsom medförande att jordägaren blir
skyldig att såsom arrendator utöver den avtalade arrendetiden tåla även
den, som uppenbart visat sig olämplig såsom brukare av jorden.
Yad beträlfar lagens processuella föreskrifter äro ''dessa av sådan innebörd,
att genom dem skapas ett osäkerketstillstånd, som är i lika ''mån
menligt för båda parterna som ock för produktionen. Departementschefen har
vidhållit kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator
möjlighet att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela
jordägaren sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30
dagar på sig att besluta om påkallande av skiljedom. Eesultatet blir säkerligen,
att i regel skiljedomen ej kommer att falla innan arrendetiden
utgår; och skulle så än ej komma att ske blir i allt fall, i händelse arrendet
upphör, ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att lämpligen
ordna sina förhållanden. Till ledning för bedömandet av den tid, som
må anses skälig för avveckling av ett arrende, må erinras, att medan enligt
gamla jordabalken 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 151/2 månader före dess
upphörande, motsvarande tidpunkt enligt nya arrendelagen är 6 månader
före fardag. Faller åter skiljedomen efter arrendetidens utgång, får arrendatorn,
om ej beslut i motsatt riktning av domstol mellankommer, sitta
kvar till nästa fardag. Ett års förlängning av arrendet torde således
arrendatorn nästan städse kunna tilltvinga sig. Och genom tvistens dragande
inför domstol kan det slutliga avgörandet komma att uppskjutas än
vidare.
Genom vad som förväntas skola följa på detta lagförslag torde arrendatorn
kömma att fatta tvisten såsom gällande ej blott arrenderätten utan
tillika eu förespeglad äganderätt och jordägaren ej blott några års fortsatt
arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta gör, att man torde hava
att befara ett ej ringa antal rättstvister på grund av lagen, och skulle
dessa rättstvister tvivelsutan komma att medföra eu olycklig skärpning av
motsättningen mellan jordägare och arrendatorer. Men de skola även
komma att medföra såväl på grund härav som på grund av det osäkerhetstillstånd,
som skapas av'' pågående tvister, skadliga följder för jordens
behöriga brukning ävensom för produktionen.
I händelse frivillig överenskommelse om arrendevillkoren för förlängd
arrendetid ej kan träffas emellan parterna, är enligt lagförslaget möjlighet
Andra lagutskottets utlåtande Nr l2. 21
lämnad för båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av
skiljedom eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning,
kan således bliva nödsakad att innehava ett arrende och en jordägare att
upplåta jord på villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse
av rådande avtalsfrihet. Från arrendatorers sida har gjorts gällande, att
den föreslagna lagen skulle äga en förtjänst därutinnan, att den möjliggjorde
att på legal väg få reglerade arrenden, vilka såsom tillkomna under
högkonjunkturåren kunde vara ofördelaktiga för arrendator^ Häremot må
erinras, att denna eventuella fördel endast kommer att vinnas av under
lagen fallande brukare, vilkas arrenden utgå under de två närmaste åren
och som äro beredda att under de former lagen föreskriver söka förlängning
av sina arrenden å respektive två eller ett år till dag under år 1925.
Om med hänsyn till numera inträdd ändring i penningvärdet ett statligt ingripande
på detta område skulle visa sig av behovet påkallat,''bör ett sådant
givetvis ske genom eu därför avpassad lagstiftning och ej genom en lag,
tillkommen för ett helt annat ändamål och som endast i mycket inskränkt
omfattning kan tillgodose vad som sålunda åsyftas.
I de till ifrågavarande lagförslag fogade motiven har av jordkommissionen
framhållits, att upphävandet av en jordägares frihet att vid löpande
arrendeperiods utgång få efter sitt gottfinnande förfoga över honom tillhörig
brukningsdel framstår såsom ett sjmnerligen långt gående ingrepp i
den enskildes rätt att råda över sin egendom, samt att ett dylikt ingrepp
ej bör sträckas längre än vad för säkerställande av den ifrågasatta lagstiftningens
ändamål må finnas vara absolut av nöden.
Då vi, som finna riktigheten av dessa jordkommissionens uttalanden
svårligen kunna jävas, vid prövning av ifrågavarande lagförslag ej blivit
övertygade om att de i sig önskvärda fördelar, som detsamma skulle kunna
komma att bereda de kategorier nyttjanderättshavare, vilka därav beröras,
överväga de olägenheter, som lagförslaget i ovan angivna hänseenden enligt
vår mening må förutsättas komma att medföra, få vi hemställa,
A) att förevarande proposition nr 72 måtte av
riksdagen avslås,
B) att herr Lindhagens motion nr 107 måtte anses
besvarad genom vad ovan under A) hemställts, och
C) att herr Yennerströms motion nr 145 likaledes
måtte anses besvärad genom vad ovan under A)
hemställts.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
2) av herrar von Sydon'', greve Spens och Magnusson i Skövde, vilka
i huvudsak instämt i vad herrar Bror Petrén, Hult och Ödström i sin reservation
anfört;
3) av herr Linder, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till
12 § i den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen;
4) av herrar Tjällgren och Nilsson i Yibberbo, som ansett, att utskottets
utlåtande bort antagas med följande ändringar:
Då nu — — — -— — — — —• — behandlingen.
Lagförslaget — — — — —--— 72.
Lika med---—----lagstiftningsfråga.
På sätt — —-------äventyras.
Het torde ej heller lida något tvivel, att de åtgärder till beredande av
större trygghet åt den talrika, för närvarande obesuttna lantbefolkningen, som
äro under övervägande, i avsevärd mån skulle göras ineffektiva, därest jordägarna
under den närmaste tiden i stor utsträckning uppsäga gällande arrendeavtal.
Med hänsyn till den stora vikten av att landets jordbruk i största
möjliga utsträckning bedrives av en självägande jordbrukareklass eller av
arrendatorer, som hava en tryggare ställning än enligt gällande arrendelagstiftning,
har utskottet ansett, att den kungl. propositionen bör föranleda,
att åtgärder vidtagas i här berörda avseende.
Utskottet har emellertid icke ansett, att nu föreliggande omständigheter
göra det oundgängligen erforderligt, att den ifrågasatta lagen gives den
omfattning, som i propositionen föreslås. Enligt utskottets mening bör den
inskränkning göras i den här ifrågavarande lagstiftningens räckvidd, att
densamma begränsas till att avse endast vissa slag av jordägare, nämligen
bolag, ekonomiska föreningar, s. k. skogsspekulanter och innehavare av
fideikommissegendom. Dessa jordägare intaga redan förut i vissa avseenden
i lagstiftningen en särställning, och de synas, då skäl, vilkas betydelse ej
kan underkännas, tala härför, böra underkastas den tillfälliga inskränkning
i sin förfoganderätt över utarrenderad jord, som i den föreslagna lagen angives.
Utskottet anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att den
åtgärd utskottet sålunda förordar icke i någon mån verkar rubbning i nu
bestående äganderättsförhållanden samt att de föreskrifter, som i allmän
lag givas om förverkande av arrenderätt, icke genom den här föreslagna
lagstiftningen sättas ur tillämpning.
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Vid den granskning, som det ifrågavarande förslaget undei’kastats från
utskottets sida, har utskottet förutom den ändring i 1 §, som av det föregående
följer, ansett sig böra föreslå endast en därmed i sammanhang stående
''ändring i 12 §. ltedogörelse för densamma ävensom för de i hr
Lindhagens motion framförda ändringsförslagen lämnas här nedan vid de
särskilda lagrummen.
3—10 §§.
Herr Lindhagen har--------författningen.
Utskottet---— — —-----kontrakt.
Något------_____---lagen.
12. §.
Herr Lindhagen — — — — — — — — — inrättning.
Hå Kungl. Maj:t vid den utredning, som företagits, icke funnit omständigheter
föreligga av beskaffenhet att föranleda lagens utvidgning på
sätt herr Lindhagen föreslagit, och utskottet ej med stöd av tillgängliga
upplysningar funnit skäl att frångå Kungl. Maj:ts mening i detta avseende,
har utskottet ej ansett sig böra förorda herr Lindhagens yrkande.
För att undvika att hinder genom här föreslagna lag beredes bolag
eller ekonomisk förening, vilka hava till ändamål att bedriva verksamhet
för anskaffandet av egnahem eller därmed likartat upplåtande av bostäder,
har utskottet föreslagit, att i denna § en undantagsbestämmelse meddelas
i här angivna syfte.
Den i propositionen meddelade undantagsbestämmelsen har utgått såsom
obehövlig efter den ändring, som vidtagits i 1 §.
Övergångsbestämmelserna.
Herr Lindhagen — — — — — — — — — undvikes.
Detta — — —-----—---följande:
»Enligt — — — — —• — — — -— — — avlämnats.
Det är — — — — — — — — — — — — ske.
Emellertid------------undvikas.»
Till — — — — — — — — ■— — -—- — anslutning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majts
förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga följande
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, där huvudgården äges av
bolag eller ekonomisk förening eller innehaves såsom fideikommissegendom,
innan denna lag — — — att gälla.
Lag — -— — — — — — — — — — sambruk.
Avser — — — — — — — -— — —- upplåtaren.
2 mom. Yarder — — — — — -— — stadgas.
2 §•
Förlängning —----— — — — — arrende.
3 §•
Vill arrendator — — — — — — — — lämnas.
4 §•
Vill jordägaren------ — —, — ordförande.
Ersättning — -— — — — — — ---medel.
5 §.
Bestrider -------------- förlängd.
Kunna — — — — -— — — — — — påkallat.
Jordägaren — — — — — — — --skiljeman.
6 §•
Vad — — — — — — — — — — — befallningshavande.
Beslut — — — — — — -— — — — ärendet.
Mot — — — — — — — — — — —- föras.
7 §•
Hämnden — — — — — — -— — — ordförandens.
8 §.
År — — —- — — — — — — — — honom.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
25
9 §■
Nämndens — — — — -—- — — — — förordnas.
diar — — — — — — — — — — — tillämpas.
Av — — — —■ — — — — — — — förordnas.
10 §•
År — — — ■— — — — — — — — tillämpning.
Prövar — — — — — — — — — — ram.
11 §•
Yad — — — — — -— — — — — — jordägaren.
12 §.
Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som äges av sådant lolag eller sådan ekonomisk förening, som erhållit
lån från statens jord förmedling sfond eller egnahemslånefond eller eljest av
ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna har till föremål för sin verksamhet
att bereda medlemmarna egna hem eller bostadslägenheter.
Denna — — — — — — — — — — författningssamling.
Arrendator — — —--— — — — 1922.
Har — — -— — — — — — — — — rum.
Yad — — — — — — — — — — — egendomen.
B) att herr Lindhagens motion nr 107 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
C) att herr Yennerströms motion nr 145 måtte
anses besvarad genom vad utskottet ovan under A)
hemställt.
5) av herr Öberg, som ansett, att den föreslagna 2 § bort erhålla
följande lydelse:
»Förlängning — — — — — — — — rum:
där — — — — — — — — — — hektar;
där — — — — — — — — — — arrende; eller
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 höft. (Nr 12). 4
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
där arrendatorn brustit i skötseln av egendomen, ändå att sådan vanvård
av densamma, som i 2 kap. 36 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom avses, icke föreligger.»
6) av herr Lindhagen som anfört:
I. Beträffande utskottets huvudsakliga motivering:
Inom utskottet har jag ansett, att utskottet till ledning för riksdagens
ledamöter bort framlägga en närmare orientering, om vad frågan gäller,
samt stärka sin hemställan med åtminstone några uttryck av direkt sympati
för den sak, som ifrågavarande lagförslag avser att förberedelsevis
tjäna, ävensom med en närmare utveckling av behovet utav provisoriet.
För ändamålet har av mig inom utskottet hemställts om godkännande
av en motivering av väsentligen följande lydelse:
»Det ifrågavarande lagförslaget utgör ett led i den jordlagstiftning, som
påbörjats genom norrlandslagstiftningen och nu enligt jordkommissionens
instruktion skall övervägas även för de delar av riket, där denna lagstiftning
ej vunnit tillämpning, allt i syfte att, såvitt på lagstiftningen kan
ankomma, bevara och nyskapa största möjliga antal jordbrukarhem och
därigenom upprätthålla och bevara en självständig bondebefolkning.
En första preventiv åtgärd har då enligt norrlandskommitténs förslag
ansetts vara att skydda jordbruksjord för att komma i obehöriga besittningshavares
händer, vilka förvärva egendomen för andra ändamål än idkande
av jordbruk. Norrlandslagstiftningen genomförde därefter i sådant avseende
förbud för bolag och ekonomiska föreningar att utan tillstånd förvärva
dylik jord. Jordkommissionen har nu i sitt nyligen framlagda förslag till
lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom
vidgat detta förbud till hela riket samt dessutom för riket i sin helhet
föreslagit föreskrifter, ägnade att förekomma även enskilda spekulanters förvärv
av bondejord.
Yid sidan av detta strävande har norrlandslagstiftningen också inriktat
sig på ett bemödande, att sådan bondejord, som redan hemfallit till bolag
och ekonomiska föreningar samt spekulanter, måtte kunna återföras till ett
mera självständigt och betryggande bruk för dem, vilka nu sitta såsom
arrendator. I sådant avseende har genomförts en social arrendelag samt
en uppsikts- eller vanhävdslag. Därtill kommer en för all jord avsedd
ägostyckningslag med uppgift att vid frivillig utbrytning av inägoj orden
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 27
från dylika jordbruk tillse, att den åtföljes av husbehovsskog, odlingsmark
och mulbete.
Norrlandskommittén sysslade också med förslag till lag om social expropriation
från domäner, tillhöriga bolag, ekonomiska föreningar och enskilda
spekulanter. Därigenom skulle ett självägande bondestånd där kunna
återuppstå och stärkas. Detta var den sista länken i kommitténs system.
De uppgifter för en sådan tvångsavlösning, som diskuterades inom kommittén,
voro dels utbrytning av gamla bondejordbruk med husbehovsskog,
odlingsmark och bete, dels expropriation av odlingsmark med nödig husbehovsskog
och bete för skapande av nya bondejordbruk och dels de på
frivillighetens väg till brukare bortsålda inägojordars komplettering med
husbehovsskog, odlingsmark och bete, när till inägojorden ej lagts sådana
nyttigheter i den omfattning förslaget till ägostyckningslag föreskrev. I
sitt slutliga förslag förordade kommittén emellertid utbrytning av odlingsmark
med husbehovsskog från sagda domäner, ytterst genom expropriation
allenast för bildandet av nya jordbruk, men uttalade sig i motiven sympatiskt
även för den tredje expropriationsuppgiften såsom en eventuell
framtidssak och därmed väl indirekt även för den andra uppgiften. I
reservationer framlades förslag till lag om expropriation för alla tre ändamålen.
Norrlandskommitténs betänkande i frågan om tvångsavlösning har
ännu icke lett till någon åtgärd från statsmaktens sida och är nu överlämnat
till jordkommissionen för förnyat övervägande.
Den s. k. jordundersökningen, vilken förordnades att fullfölja ifrågavarande
genom norrlandslagstiftningen påbörjade lagstiftningsarbete till det
övriga riket, framlade förslag därom beträffande Värmlands län. I anledning
därav har hitintills förbudslagen, uppsiktslagen och ägostyckningslagen
utsträckts till Värmlands län.
Sedan jordundersökningen blivit jämte åtskilliga andra kommittéer upplöst,
har jordkommissionen blivit tillsatt för att fullfölja det sålunda avbrutna
arbetet. Jordkommissionens instruktion är särskilt:
»att verkställa utredning dels rörande omfattningen av bolags jordförvärv och
enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av
riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka
avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen,
dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907 kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar
en mera tryggad ställning, dels huruvida och i vad mån tvångsavlösning av
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
jord. för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad för närvarande vore
stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras, dels ock beträffande frågan om
upphävande av fideikommisstiftelser i fast egendom och därmed sammanhängande
spörsmål, särskilt med hänsyn till denna frågas bedömande ur sociala och ekonomiska
synpunkter, ävensom avgiva de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.»
Till fullgörande av detta uppdrag har jordkommissionen, som sagt,
framlagt förenämnda lagförslag angående rätt att förvärva och besitta fast
egendom i syfte att förhindra ytterligare bondejords olämpliga övergång i
bolags, ekonomiska föreningars samt enskilda spekulanters ägo. För att ej
under väntetiden, till dess en dylik lagstiftning blir antagen, äventyra att
bondegårdar undandragas lagens skydd bar förra året utfärdats en provisorisk
lag, som förbjuder bolags och ekonomiska föreningars förvärv av jordbruksfastigheter
i de av norrlandslagstiftningen hitintills ej berörda delarna
av riket, såvitt ej särskilt tillstånd erhålles. Denna provisoriska lag, som
gällde för ett år, har på regeringens hemställan av denna riksdag förnyats
på ytterligare ett år.
Jordkommissionen står nu inför en fullföljd av sin andra huvuduppgift
i lagstiftningsväg, nämligen ofria jordbruks återbördande till ett mera
självständigt och betryggande bruk för dem, vilka nu sitta som arrendatorer.
Bland de åtgärder, som därvid böra övervägas, äro enligt instruktionens
uttryckliga lydelse den sociala arrendelagens utsträckning till hela
riket i lämplig omfattning samt återupptagande för riket i dess helhet av
den inom norrlandskommittén redan behandlade frågan om tvång savlösning
för jordbruksändamål. Kommissionen har därvid ansett, att även här erfordrades
eu provisorisk lag för att icke i väntan på den definitiva lagstiftningen
åtskilliga arrendatorer eller brukningsdelar, som borde skyddas
av densamma, undandragas. lagens tillämpning. Det är detta provisorium,
ett komplement således till det redan vidtagna, som innefattas i jordkommissionens
ifrågavarande förslag om tvångsförlängning av vissa arrenden.
Detta förslag har framlagts av kommissionen enhälligt utan meningsskiljaktighet
i själva principfrågan mellan de olika partiriktningar, som äro
representerade inom kommissionen.
Den första frågan, som riksdagen då ställes inför, är spörsmålet, huruvida
en social arrendelag och'' tvång savlösning slag i angivet syfte äro behövliga
och utförbara. Anses så icke vara förhållandet, förfaller också behovet
av ett provisorium, som skall bereda rum för en dylik lagstiftning.
Utan att taga någon ståndpunkt till nämnda lagstiftningars omfattning
och närmare innehåll — varom norrländska arrendelagen samt norrlands
-
29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
kommitténs betänkande med reservationer rörande lagstiftning om tvångsavlösniug
giva eu föreställning — synes det dock utskottet uppenbart, att
de åtgärder, som redan vidtagits av statsmakten i dessa avseenden, liksom
tidsförhållandenas krav åtminstone med största sannolikhet påkalla eu
fullföljd och fullkomning av de redan beträdda eller föreslagna utvägarna.
Yad särskilt tvångsavlösning för jordbruksändamål angår, har denna
fråga redan upptagits till behandling i norrlandskommitténs år 1904 avgivna
betänkande. Genom allmänna expropriationslagen och ensittarlagen
är social expropriation för egnahemsändamål principiellt godtagen, och steget
därifrån till liknande expropriation för jordbruksändamål, som redan i någon
mån tillgodoses genom ensittarlagen, är endast en naturlig och säkerligen
ofrånkomlig konsekvens. Det är ock känt, att en dylik lagstiftning är
efterlängtad i vida kretsar bland arrendatorsklassen. Inom utskottet vitsordades
ock från skilda håll behovet av en tvångsavlösningslag.
I samma mån, som förenämnda viktiga och genomgripande lagstiftningsarbete
nalkas sin fullbordan, måste ock allvaret i en sådan förtänksamhet,
som nu åter begärts, bliva alltmer ofrånkomligt. I all synnerhet gäller detta
i dessa tider, då i följd av industriens nedgång och ökade svårigheter för
emigration ropet på jord och jordbruk förnimmes allt mer högljutt från nödlidande
befolkningslager. Den svenska kulturens gamla lösen om landets
uppodling och bebyggande samt om vakthållningen kring en fri och talrik
bondestam framträder då ånyo med makt som ett ofrånkomligt ekonomiskt
och socialt problem, för vilket landet måste bereda sig att offra något.
Nästa fråga blir då, huruvida fara föreligger för att den tillämnade
lagstiftningens effektivitet skall kunna äventyras under väntetiden. Det föreliggande
lagförslaget avser, som sagt, att låta för närvarande bestående
brukningsdelar komma i åtnjutande av den definitiva lagstiftningens omvårdnad.
Den provisoriska lagen skulle nämligen förhindra, att under
väntetiden sådana brukningsdelar indragas till huvudgård, utläggas till
skogsmark eller annorledes upphöra att existera. Icke minst viktigt är
vidare, att brukningsdelar, som bestå, icke genom godtyckligt ombyte av
arrendatorer berövas en bondestam, som innehaft dem avsevärd tid, ofta
under generationer, eller eljest fråntagas besittningshavare, som avsevärt
uppodlat jorden och förbättrat egendomen och sålunda ha rätt att tryggas
någorlunda i åtnjutandet av frukterna av sitt arbete. Lagförslagets uppgift
i detta avseende är att skydda hem och härd för en stor samhällsklass.
Detta utesluter icke, såsom inom riksdagen år 1920 förmenades, att eu blivande
tvångsavlösningsförfattning tilläventyrs bör anses omfatta även de
30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
båda andra slagen av expropriation, som diskuterades inom norrlandskommittén.
Sannolikt kan ett äventyrande av dessa uppgifter icke vara att befara
såsom regel eller i ett övervägande antal fall för riket i sin helhet. Men
det ligger i sakens natur och bekräftas tillräckligt av erfarenheten, att en
sådan fara är för handen mångenstädes i både större och mindre utsträckning.
Detta är tillfyllest för att påkalla den ifrågasatta lagstiftningen.
Norrlandskommitténs, jordundersökningens och jordkommissionens utredningar
liksom i övrigt kända förhållanden ådagalägga ju, hurusom under
tidernas lopp sådana brukningsdelar, varom här är fråga, av olika anledningar
upphört att existera eller fördärvats, och även att arrendatorer här
och var godtyckligt uppsagts. Det finnes ingen anledning antaga, att denna
tidsföreteelse skulle just nu plötsligt upphöra. Eedan för dessa så att säga
vanliga händelser är förevarande lagstiftning påkallad. Norrländska arrende-,
vanhävds- och ägostyckningslagarna liksom jordundersökningens förslag därom
samt dennas och norrlandskommitténs förslag till social expropriation
motiverades främst, just med detta sakernas tillstånd.
Därtill komma de hotande möjligheterna, att, såsom är ganska naturligt,
mången jordägare av fruktan för den nya lagstiftningen, särskilt
tvångsavlösningen, söker upphäva arrendeförhållandena på något av ovan
angivna sätt. Enligt upplysning från den, som för närvarande bearbetar
jordkommissionens arrendeenquéte, lära några uttalanden inkommit, som
konstatera en sådan avsikt såsom fullbordad eller hotande.
Icke mindre hotande är också industriens nuvarande nedgång och
ekonomiska obestånd. Detta kan lätt föranleda desperata åtgärder, som
på ett förödande sätt gå ut över arrendatorerna och deras jordbruk. Exempel
därpå ha redan givit sig tillkänna.
Slutligen är i varje fall uppenbart, att arrendatorsklassen mångenstädes
känner sig otrygg inför de ännu ovissa avgörandena och vad som
skall kunna inträffa både före och efter desamma. Statsmakten synes ej
böra undandraga sig att under sådana förhållanden träda emellan samt
skänka dessa beroende och svagare samhällsklasser den tillförsikt och det
stöd mot oförutsedda händelser, som de behöva under övergångstiden. Särskilt
aktsam måste väl statsmakten vara, att den ej just genom sina förberedelser
till en hjälpverksamhet vållar många familjers olycka.
Någon specialstatistik över redan skedda arrendeuppsägelser eller indragning
av arrenden utöver förenämnda allmänna iakttagelser eller enskilda
personers berättelser om åtskilliga fall här och där på skilda orter
31
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
förefinnes icke. Det är därför som jordkommissionen i sitt uttalande
över åbokommitténs hemställan i ämnet ännu mindre kunnat känna, »i
vilken omfattning» avhysning av arrendatorer och torpare ägt rum eller
olägenheter för dem uppkommit i anledning därav, att lagförslaget icke
blivit hitintills antaget. En sådan statistik skulle bliva oskäligt dyr
och tidsödande och behöves icke heller vid ovan upplysta förhållanden.
Allra minst kan den ådagalägga omfattningen av vad som enligt sakens
natur lätt kan inträffa hädanefter, innan eu slutlig lagstiftning kommit
i hamn.
Det kan sannolikt antagas, att det angivna missförhållandet har mindre
betydelse i de trakter, där den norrländska arrende- och vanhävdslagen
gäller. Särskilt kommer där den lagstadgade arrendetiden av minst 15 år
att utgöra ett skydd för täta tillfällen till uppsägningar av arrenden eller
indragningar av brukningsdelar. Men i den mån arrendena utlöpa yppas
även här tillfällen till dylika åtgärder. På andra ställen, där motsvarande
lagstiftning ej finnes, äro riskerna givetvis större och detta i samma mån
arrendetiderna äro korta.
Redan jordundersökningen konstaterade, att vid utarrendering i Värmlands
läns östra, mellersta och västra skogsbygder av företrädesvis mindre
bolagsgårdar förelåg i flesta fall ettårig arrendetid men understundom något
däröver intill högst fem år, och för Värmland gäller den norrländska arrendelagen
fortfarande icke. Jordkommissionens enquéte har enligt inhämtade
upplysningar ådagalagt, att bolagsarrendena i södra och mellersta Sverige
vanligen stanna vid högst fem år, i de flesta fall därunder och i talrika
fall allenast vid ett år. Det förekommer .därvid kontrakt, som lyda på allenast
ettårigt arrende och icke tala om någon uppsägningstid eller förlängning.
I många ett-års-kontrakt åter heter det exempelvis, att, om
kontraktet icke uppsagts före den 15 september, som föregick kontraktets
utlöpande, detsamma ansåges förlängt på ytterligare ett år. Däremot ha
underarrendatorer på de större enskilda jordbruksgodsen i allmänhet en
något längre arrendetid, ehuru även här på senaste tider förmärkts eu
tendens till minskning i arrendetiderna.
Denna tendens att ytterligare sänka den redan förut korta arrendetiden
och i all synnerhet de i bolagsarrendena alltmer förekommande 1 års
kontrakten innebär i och för sig en stor fara för jordbrukets vanhävdande,
arrendatorernas frihet och en blivande lagstiftnings effektivitet. Jordägaren
får härigenom arrendatorerna och deras jordbruk ännu mer i sin hand. Han
kan genom möjlighet till uppsägning så gott som när som helst tilltvinga
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
sig ökade förmåner och möjliggöra åtgärder för att omintetgöra en kommande
lagstiftning. Just dessa företeelser utgöra, såvitt utskottet förstår,
i den nuvarande situationen en synnerlig anledning att skrida till den nu
ifrågasatta lagstiftningen. Med densamma tillgodoses dessutom ett annat
i dessa tider mycket aktuellt behov, nämligen möjligheten att rättvist
kunna reglera arrendenas storlek under dessa tider av plötsliga konjunkturförändringar,
i den mån hänsyn därtill ej tages i vare sig gamla eller nya
kontrakt.
Yad härefter angår jordägarens intressen, så synes utskottet dessa
hava blivit väl tillgodosedda i lagförslaget. För jordägaren såsom den i
och genom sin jordäganderätt mäktigare parten berör den ifrågasatta tvångsförlängningen
av en utarrendering säkerligen ytterst sällan om ens någonsin
något livsintresse. Hans hem och härd drabbas icke därav och han åtnjuter
fortfarande gagnet av arrendatorns prestationer i arrende och arbetsskyldighet.
Genom lagförslaget är emellertid jordägaren särskilt skyddad till en
början därmed, att, såsom i 11 § ock uttryckligen stadgas, alla de grunder,
som berättiga jordägaren att enligt allmänna arrendelagen (§ 36) eller
norrländska arrendelagen (§ 26) få arrendatorn skild från arrendet, fortfarande
komma att gälla även för den förlängda arrendetiden.
Därtill är i 2 § ytterligare stadgat, att lagen ej skall äga tillämpning,
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren medföra
avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende. I de
allmänna grunderna för rätt att avhysa arrendator före arrendetidens utgång
från arrendet ingå även de fall, att arrendatorn gör sig skyldig till vanvård
av fastigheten eller avviker från avtal om viss odlingsplan eller eljest bestämmelser
om fastighetens hävd. Därav kan med visshet slutas, att uti
det men, som i 2 § omtalas, även ingår den fara för egendomens vanvårdande
under den förlängda arrendetiden, som kan anses föreligga genom arrendator
redan tidigare ådagalagda och av arrendesystemet såsom sådant ej
föranledda försumlighet, även om denna senare ditintills ej föranlett någon
uppsägning.
För jordägaren likaväl som för arrendatorn är det enligt lagförslaget
dessutom medgivet att kunna påkalla ändringar i arrendevillkoren för den
förlängda tiden.
Den skiljenämnd, som i händelse av tvist skall avgöra, huruvida arrendator
äger påfordra förlängning samt i vad mån arrendevillkoren böra
Undras, är icke heller så sammansatt, att åtminstone jordägaren har anled
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
3:5
ning att befara något åsidosättande av hans rätt och bästa. Nämnden skall
bestå av tre personer, av vilka parterna skola välja var sin och Konungens
befallningshavande den tredje, vilken senare tillika skall vara ordförande
och jämväl äger utslagsröst. Därav kan slutas, att då stridiga meningar
göra sig gällande, det väl i regel för att ej säga alltid blir den av befallningshavanden
utsedde ledamoten, som i själva verket avgör tvisten.
Slutligen må ej förglömmas, att lagens bestämmelser icke äro tvingande.
Jordägaren och arrendatorn kunna, oavsett lagen, träffa bindande uppgörelser
efter deras ömsesidiga bekvämlighet. Denna möjlighet är säkerligen eu
kraftig regulator emot eu opåkallad, oväntad eller obekväm tillämpning av
lagens bestämmelser.
På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra tillstyrka,
att lagförslaget i huvudsak bifalles av riksdagen. Utskottet kan
icke tillråda riksdagen att taga på sitt ansvar avböjandet av ifrågavarande
provisorium, som av jordkommissionen och regeringen påkallats och av
flera grupper arrendatorer livligt förordats. Ett avstyrkande skulle till
och med kunna innebära, att riksdagen motsatte sig en effektiv tillämpning
av den instruktion, som jordkommissionen redan erhållit av regeringen.
Genom ett antagande av förslaget binder sig däremot riksdagen icke ovillkorligen
för den definitiva lagstiftningen, och allraminst tager den som sagt
därigenom någon ståndpunkt till nämnda lagstiftnings omfattning och närmare
innehåll i övrigt.»
Trots de skäl, som ovan anförts för lagstiftningen, möter man dock inom
riksdagen samma invändning, som ofta anföres mot social jordlagstiftning från
dem, vilka principiellt ogilla dylikt ingripande eller finna sin eller sin klass’
fördel därav åsidosatt. Det invändes nämligen, att inga speciella fall av missbruk
lagts i dagen genom full bevisning av deras förekomst och därav sluter
man, att ingenting heller skall inträffa i den närmaste framtiden.
Om svaren på norrlandskommitténs, jordundersökningens och jordkommissionens
enquéter genomgingos, skulle säkerligen, vid sidan av de där förekommande
berättelserna utan uppräknande av individuella fall, även många sådana
befinnas individuellt angivna. Vid de resor, som norrlandskommittén och jordundersökningen
gjorde, kommo också mångenstädes de rent personliga förhållandena
och förehavandena i landets vinklar och vrår i dagen. Jordkommissionen
åter har av vissa skäl icke i samma omfattning verkställt dylika undersökningar
på stället. Därtill kommer att, såsom närmare utvecklats i mitt särskilda yttrande
till kommissionens senast avgivna betänkande, kommissionens enquéter särskilt
i arrendefrågan men även i övrigt måste på grund av källornas större ofullkomlighet
anses stå på ett lägre plan än norrlandskommitténs och jordundersökningens.
De lämna i fråga om arrendeförhållandena, såsom redan lärer befunnits, icke
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12). 5
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
tillräckliga uppgifter om ortsföreteelserna. För att emellertid i min mån redan
nu bidraga därtill tillåter jag mig härmed närmare beröra tre exempel, som på
sistone kommit till min kännedom frånsett nu de många privata brev, som tid
efter annan inkomma till mig från arreudatorer med framhållande av deras bekymmer
i mångahanda måtto på grund av deras osäkra ställning och jordägarens
åtgöranden.
Exempel 1). Innehavaren av Gripenbergs fideikommiss i Jönköpings län
friherre Josef Hermelin har för någon tid sedan under då rådande höga priser
å jordbruksfastigheter sökt Kungl. Maj:ts tillstånd att få från fideikommisset försälja
åtskilliga arrendegårdar till av honom fordrade pris. Denna försäljning,
som icke var arrendatorerna till lags och föranledde åtskilliga konflikter, avstyrktes
sedermera av jordkommissionen och, såsom jag vill minnas, även av regeringsrätten
och ledde därefter ej till någon åtgärd. Ganska spända förhållanden
uppstodo nu på fideikommisset, och en ny framställning till regeringen efter ett
regeringsskifte förebådades men kom icke till stånd.
De ifrågavarande arrendegårdarna, till antalet omkring 32, innehades i
allmänhet sedan länge av arrendatorerna och de flesta gårdarne hade sedan
gammalt innehafts av samma familj. För omkring 17 av dem utgingo kontrakten
den 14 mars 1922, vilket under de föregående förhandlingarna särskilt
vållat arrendatorerna oro. Det visade sig också, att anledning därtill förefanns.
I juli 1921 lät nämligen fideikommissarien utan att på något sätt ha förut meddelat
sig med arrendatorna utbjuda de flesta av sistnämnda arrendegårdar, omkring
ett dussin, på auktion till arrende åt den högstbjudande. Auktion hade
kort förut annonserats flera gånger i ortspressen och förrättades i Tranås genom
advokatfirman Selander och Karlholm.
Vid auktionen inropades en del arrenden av arrendatorerna. I andra fall
åter ansågo sig arrendatorerna icke kunna gå så högt som andra bud, vadan
dessa arrenden vid auktionen tillföllo främmande. Omedelbart efter auktionen
inläto sig emellertid dessa arrendatorer eller de flesta av dem uti sin nöd uti
underhandlingar med fideikommissarien. Denne tillät dem därvid trots auktionsinropen
övertaga arrendena mot det å auktionen fastslagna arrendet men i ett
eller annat fall måste arrendatorn dessutom tillförbinda sig att betala ett ännu
högre belopp än inropssumman. Med dessa arrendatorer uppgjordes kontrakt,
och de främmande inroparna fingo ingenting för sitt besvär. Allmänt påstås av
arrendatorerna, att de nya villkoren med hänsyn till nuvarande konjunkturer
äro mycket obilliga. Två arrendatorer hava emellertid icke ansett sig kunna
följa med i detta spel från fideikommissariens sida att med stöd av kontraktens
utlöpningstid öka arrendena. Den ena av dem besökte mig i början av detta
år och sökte råd i sin förtvivlade belägenhet. Något sådant kunde dock ej
givas honom. Jag utlovade dock med hans begivande att framföra saken vid
årets remissdebatt men hindrades därav av sjukdom och refererar därför fallet
nu i stället på detta sätt. De ovannämnda upplysningarna har jag skaffat mig
från annat fullt initierat håll.
Exempel 2). Från styrelsen för Värmlands arrendators- och skogsarbetarförbund
har på min begäran lämnats följande meddelande rörande arrendatorerna
under Uddeholms bolag i Värmland:
Andra lagutskottet* utlåtande Nr 12. 35
»1. Vid Lakenästorp i Norra Råda ha 6 st. arrendegårdar mdragits.1 Ett
torp har iudragits vid Hagfors järnverk, men äro vi ej säkra på, om ej den
industriella utvecklingen därstädes har nödvändiggjort ett sådant indragande.
De torplägenheter, som de sista åren besätts med skogsfrön eller lagts för
fäfot, äro vad vi med bestämdhet kunna säga till antalet 7, dock torde under
de nio revirförvaltningarna, som Uddeholms bolag omfattar, finnas åtskilligt
flera fall.
2. Att arrendatorer uppsägas mot sin vilja har inträffat i hundratals fall.
Motiven ha varit, att bolaget önskat förhöja arrendena och i en hel del
fall önskat bliva kvitt arrendatorn och få honom ersatt med en ny, som vore
mera villig att betala det förhöjda arrendet. Om arrendatorn ej velat gå med
på det förhöjda arrendet, så har vid arrendator^ nekande att avflytta ansökan
om avhysning skett, och vittna utslagen vid både Nyeds och Nedre Älvdals
domsagor, att bolaget nått sina syftemål, arrendatorernas avhysning.
Under åren 1919, 1920 och 1921 ha över 600 av Uddeholms arrendatorer
påtvingats kontrakt, vari arrendeavgiften varit 5 ä 6 gånger så hög som
i de utgående kontrakten. Då man dessutom betänker, att dessa avgifter ej äro
tillfyllest utan därtill en betydande arbetsskyldighet, till mindrebetalning, är
inflikad i de nya kontrakten, så vore ett ingripande från riksdagens sida för att
bringa ned de höga arrendena, som ej alls äro i överensstämmelse med den tid,
vari vi leva, och den vi gå till mötes, av behovet påkallat. I annat fall ha vi
att motse denna arrendatorskårs fullständiga ruin.
3. Någon utstyckning av jord har, så vitt vi veta, ej förekommit. Ett
sätt som praktiserats av bolaget de sista åren är det att mot små kontanta belopp
ersätta arrendatorerna för vad de satt in i arbete och kapital i de bostäder, de
bebo, och ekonomihus, som höra till lägenheten. Då dessa summor ej i vanliga
fall äro större än att de kvittas medelst att arrendatorn får räkna av dem på
första årets arrende, så kan man fråga sig, om ej bolagets handlingssätt är tillkommet
för att förhindra att arrendatorn äger så stor del av fastigheten, så att
han skall kunna inlösa densamma.
En sak, varpå vi skulle vilja fästa uppmärksamheten, är den, att när det
gäller att stifta lagar för arrendatorernas friköpande av den jord de bruka, så
måste denna rätt utsträckas därhän, att nödig husbehovsskog ingår i köpet. I
annat fall äro dessa köp för oss, som bo så att vi äro omgärdade av bolagsdomäner
vart vi än vända oss, ej av det värde de borde vara.»
Det finnes andra bolag, i fråga om vilkas domäner det enligt påståenden
vore ännu mer påkallat att göra undersökning, särskilt under nu rådande förhållanden.
Därtill har jag av antytt skäl ej fått tillfälle mer än i nedannämnda
fall, som enligt min uppfattning visat sig särdeles upplysande med hänsyn till
behovet av den ifrågasatta lagstiftningen.
1 De indragna arrendegårdarna i Lakenästorp ha sammanslagi ts till ett jordbruk, som drives
direkt av bolaget i syfte att producera mjölk för brukets behov. Åboma på gårdarna, som varit
fäderneärvda från gamla tider, sökte genom sin organisation hjälp hos jordkommissionen. Dess medlemmar
kunde dock ej göra annat än att genom enskilda föreställningar och anmälan till länets jordkommission
söka utverka åbornas bibehållande vid fädernejorden. Detta lyckades dock icke.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Exempel 3. Rörande Gimo—Österby bruks aktiebolags domäner i Uppland
liar jag av två personer, som äro förtrogna med förhållandena, erhållit följande
upplysningar. Antalet arrendegårdar lär vara icke mindre än omkring 600, belägna
inom 14 olika socknar. På hösten 1918 sökte bolaget förmå sina arrendatorer
antaga nya kontrakt att gälla retroaktivt från den 14 mars 1918. De
gamla kontrakten gällde på fem och i enstaka fall på 10 år. En del av dessa
kontrakt utlöpte först åren 1921.’ 1922 och 1923. Från arrendatorshåll trodde
man, att skälen till åtgärden varit att skydda bolaget mot någon väntad kristidslag,
som dock uteblev.
De nya kontrakten syntes dock arrendatorerna så betungande, att de vägrade
att underskriva dem. Det kom till öppen strid i en socken och därifrån
begärdes hjälp, varefter striden grep omkring sig inom nästan alla socknarna.
Eu organisation bildades och till dess ordförande utsågs arrendatorn Algot Jansson
på Alglösa i Films socken. Det yrkades från lera håll på strejk, vilket
dock ordföranden avvärjde, därför att detta innebure kontraktsbrott och kunde
leda till ännu större oreda. Vid förhandlingar den 25 januari 1919 mellan disponenten
Brundin och arrendatorernas underhandlingskommitte medgav Brundin,
att de kontrakt, som ej voro utgångna, skulle få vara gällande, men framhöll
att de efter hand, som kontrakten förföllo, skulle utbytas mot de nya. De
arrendatorer, för vilka arrendetiden var utgången, måste däremot taga de senare.
Disponenten lovade, att inga repressalier skulle vidtagas emot någon av arrendatorerna,
blott allt åter blev lugnt. Arrendatorsförbundet, senast kallat Upplands
arrendatorsförbuud. blev genom denna tilldragelse tillfälligt sprängt och
är på grund av senare inträffade tilldragelser numera genom bolagets åtgöranden
alldeles upplöst. Eu av tvistigheterna har även varit en från den 14 mars
1917 gällande pristabell för arbetslöner vid bruket, vilken prislista upptar exempelvis
för en kördag med par om sommaren kronor 3: 50 och för dito om vintern
kronor 3: — samt för en kördag med en häst om sommaren kronor 2: 50
och om vintern kronor 2: —.
På senaste tiden har, såsom det antages för att bland annat undvika
tillämpning av en blivande tvångsavlösningslagstiftning, börjat verkställas en
mätning och kartering av arrendegårdarnas inägojordar i och för deras försäljning.
Det är endast inägojorden, som bibehålies vid jordbruket, och någon skogsmark
tillägges ej annat än de småbitar, som medfölja i följd därav, att gränserna
anses böra dragas någorlunda raka. Denna uppmätning har fortgått socken
efter socken och lär redan hava fullbordats i socknarna Lövsta, Film, Morkarla,
Alunda, Dannemora, Valö och kanske flera.
Omkring 200 arrendatorer boende inom Film, Dannemora, Alunda, Morkarla
och även andra socknar hade kontrakt, som utlöpte den 14 mars 1922.
Dessa arrendatorer uppsades redan på sommaren 1921 med tillsägelse, att de ej
vidare skulle få kontrakt, enär deras gårdar skulle säljas. Gårdarna utbjödos
också sedan till dem. Men endast 4 till 5 procent av dessa sålunda uppsagda
arrendatorer ha i sin prekära belägenhet inköpt sina på detta sätt stympade
arrendegårdar. De flesta ha vägrat på grund av den höga köpeskillingen, frånvaron
av husbehovsskog och vissa av dem klandrade villkor i kontrakten. Med
37
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
•lossa, eu och en i sänder, pågå nu i stället underhandlingar om nya arrendekontrakt
på allenast ett år eller den tid, på vilken hädanefter arrendena i allmänhet
komma att upplåtas. På detta sätt får väl jordägaren arrendatorerna
och den tillämnade lagstiftningen bäst i- sin hand.
I en ortstidning har under den 5 april 1922 härom publicerats följande artikel,
tolkande arrendatorernas känslor och farhågor:
»Huru de slöra skogsholagen söka skydda sig mot en kommande friköpslag.
Om man under den gångna sommaren och vintern varit i tillfälle att på närmare
håll skåda- Upplands största skogsindustribolag, har man genast märkt att
något varit i görningen. På alla håll under bolaget har eu mängd arbetare
varit i farten med att staka och mäta jorden kring stugorna. Föregivits har
att jorden skulle säljas och arrendatorerna skulle få bli ägare. Att detta i grunden
varit bolagets mening betvivlades dock av mången.
Eu del gårdar har ju verkligen sålts, dock till pris och på -villkor, som i
de flesta fall gör bolaget till ägare igen inom en ej allt för långt avlägsen framtid.
Priset har i regel varit 750 kr. tunnlandet. Ett rent ockerpris! Nuvarande
köpsvärde är 250—300 kr.
Bolaget har skilja ifrån så långt det varit möjligt all skog och skogsmark,
i eu del fall ha även beteshagarna tagits bort eller inskränkts, alla strandremsor
utefter sjöarna ha tagits undan och på så sätt även all fisk- och jakträtt i dessa.
Med inteckningsrätt förbehåller sig bolaget rätten att upptaga vintervägar över
de till bönderna sålda åkerlapparna, för utforsling av skogs- och andra produk
ter från hemmanet, ävenså förbehålles jakträtten till år 1950.
Betalningsvillkoren äro:
10 proc. av köpesumman i handpengar; 30 proc. av köpesumman vid tillträdet;
60 proc. av köpesumman kvarstår mot inteckning ställd till innehavaren
med förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling samt löpande 6 proc. årlig ränta
och med 6 månaders uppsägning.
En av paragraferna i köpekontraktet är så tvetydig, att det ej är lätt att
se klart, vilka följder den kan ha med sig. Den lyder:
Onera, som hittills ålegat säljaren, betalas av honom till tillträdesdagen
samt därefter av köparen, vilken även ansvarar för det underhåll av vägar, som
hittills ålegat hemmanet.
Som det synes skall köparen svara för hela hemmanets utskylder och vägunderhåll,
trots att han kommer att äga blott en liten del därav.
De stora skogarna på flera hundra ja tusen tunnland skola av bolaget ägas,
men skatten för dem betalas av den som köpt inägojorden. Vad detta betyder
är lätt att se. Genom bokföringsåtgärder blir vinsten förlagd på skogens konto,
den egentliga driften blir förlustbringande och bolaget undgår beskattning, till
varje skattebetalares nackdel.
De 60 procenteu, som mot inteckning kvarstå av köpeskillingen, äro en
mycket ömtålig punkt, i det att uppsägningstiden är endast 6 månader. Vi
antaga som ett exempel, en gård säljes för 30,000 kronor, arrendatorn'' köper
och lyckas genom att belåna sitt inventarium, uppbringa de erforderliga 12,000
kr., samt avlämnar den bestämda skuldsedeln å 18,000 kr., köpet är klart och
allt synes gå väl.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Då kominer inteckningsinnehavaren på den vackra idén att säga upp sin
fordran. Det skylies på dålig ekonomi. Och då så. Det är så ledsamt men
man måste. Vi känna igen sorgen.
Skulden är så stor att ingen bank godtar inteckningen, gårdens taxerings
värde står omkring 12,000 kr. och av princip bevilja ej bankerna inteckningslån
upp till taxeringsvärdet. Allt är den dagen omöjligt och gården måste från-- trädas och återgå till inteckningshavaren. Den en gång så förhoppningsfulle
köparen är nu ruinerad och måste med sin familj avflytta från den gård, som
han i många fall är född på och vilken han älskat så att han gjorde alla möjliga
och omöjliga ansträngningar för att få behålla den. Vilka känslor som
den dagen kommer att besjäla den en gång välbärgade bonden är lätt att tänka
sig. Jag tror vi med rätta kunna kalla honom bolsjevik eller kanske nihilist.
Han börjar nu se att hela försäljningen endast var ett sätt att lura av honom
hans surt förvärvade slantar.
Ja, så kan gå, ingen kan tvivla på meningen, den är ju rent genomskinlig.
Gårdarna göras så värdelösa som möjligt med de servitut och undantag som
påläggas dem. Vidare den alltid riskabla skuldförbindelsen, vilken när som
helst kan uppsägas. Detta allt, jämte de gulaschpris bimderna genom diverse
tricks narras att betala, måste verka därhän, att dessa gårdar, som förut nämnts,
inom en ej allt för långt avlägsen framtid åter komma i bolagets ägo.
Alltnog ha gårdarna trängts ihop till den minsta möjliga areal. De ha
beskurits på alla håll och kanter så att kvar står endast den öppna (odlade)
jorden med några små betesbackar. Skog till gårdarnas behov finnes icke, utan
skall ved, gärdsel och byggnadsvirke köpas till högt pris från bolaget, vilket
kan säga sig äga all skog inom ett område av 7 mils bredd och 15 mils längd.
Då en gång den länge väntade friköpslagen blir en verklighet är det gott att
ha skogen undanskiftad och gränserna fastställda på förhand. Bönderna må få
den odlade för bolaget mindervärdiga jorden, skogen är skyddad och de komma
blott ur askan och i elden, då de efter bolagets här tydliga beräkning måste
köpa allt virke för gårdens behov.
Det är nu blott ett fåtal gårdar, som sålts och för närvarande synes all
köplust ha upphört. De osålda gårdarna arrenderas ut på ett år i sänder, nu
mot stegrade arrenden. Att detta med ettåriga arrenden ej är till jordbrukets
fromma faller av sig självt, alla grundförbättringar åsidosättas, jorden suges
och pressas på alla sätt, därför att ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.
Får detta gå några år, så är den ännu goda jorden i grund fördärvad och icke
ens kommer att kunna betala brukningskostnaderna.
Här är tydligt att den lagstiftande församlingen måste se upp, så att lagen
om friköp ej är gjord värdelös, innan den ens blivit lag. Ett ingripande strax
är av behovet, om vi ej skola få bevittna, huru hela denna yrkesgrupp syste.
matiskt tryckes ned, utsuges samt jämsides med sitt jordbruk går en säker undergång
till mötes.»
Den utlovade friheten från repressalier för det arrendatorerna sökt bevaka
sin rätt och bästa hölls emellertid icke, såvitt rörde deras ordförande, Algot
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
39
Jansson. Den 13 september 1921 uppsades även han från sitt kontrakt, som
utlöpte den 14 mars 1922. Förvaltaren Svensson anförde såsom motiv, att gården
skulle säljas till hans far, och om denne ej inköpte den, kom bolaget troligen
att göra skogsgård (gård som brukades direkt under bolaget) av densamma.
Enligt begärt uppsägningsbevis av Svensson, dagtecknat den 20 september, heter
det, att Jansson »instundande 14 mars 1922 blir ledig från arrendet på grund
av hemmanets försäljning.» Förenämnda dag den 13 september bjöds fadern
att köpa gården och underhandlingar därom pågingo hela vintern till i mars
1922. Underhandlingarna strandacje även här av förut angivna skäl och då det
förspordes, att bolaget ej ämnade göra sig flera skogsgårdar, var Jansson förvissad
om, att han liksom de andra arrendatorerna skulle få fortsätta arrendet.
Den 14 mars 1922 telefonerade Jansson till förvaltaren Svensson och anhöll
att få fortsätta med arrendet, vartill denne svarade nekande med förmälan
att han då antagit ny arrendator. Jansson svarade, att han ej kunde flytta, då
han ej hade någon annan gård att flytta till och ej heller kunde realisera sitt
bo, som han dyrt inköpt under kristiden, ty då skulle han bli ruinerad. Därpå
svarade förvaltaren, att det vore många som nu blevo ruinerade, så det var ej
Jansson ensam om. Vid upprepad erinran om det oriktiga att taga ny arrendator,
då förvaltaren väl visste, att Jansson ej hade något annat att hålla sig
till, svarade förvaltaren, att han i detta avseende väl gjorde som han ville. Den
22 mars 1922 höll bolaget laga av- och tillträdessyn mot Janssons bestridande.
På förvaltarens fråga, om Jansson ämnade flytta godvilligt, svarade denne nekande.
Det är att märka, att den arrendator, som av Svensson i sistone antagits,
var en hos denne anställd körkarl. Av intresse är likaledes, att arrendatorerna
inom Films socken år 1920 till regeringen avlämnat en utredning, enligt vilken
bruket skulle förvärvat endast räntan men icke äganderätten till hemmanen. I
överensstämmelse därmed hade ock i det äldsta kända arrendekontraktet av år
1846, som just avsåg Janssons hemman, bruksägaren avsagt sig all rätt att uppsäga
kontraktet.
Till ytterligare verifikation av dessa förhållanden åberopas nedan intagna
skriftväxling i avhysningsmålet emot Jansson:
»Till Konungens befallningshavande i Uppsala län.
Undertecknat bolag anhåller härmed vördsamt om laga åtgärd för avhysning
av arrendatorn Algot Jansson från det av honom arrenderade hemmanet
Va mantal Älglösa i Films socken.
Som stöd för vår anhållan bifogas bestyrkt avskrift av ett emellan bolaget
och Jansson upprättat arrendekontrakt, varav framgår att arrendetiden är slut
den 14 mars detta år.
Arrendator Jansson har emellertid ej flyttat, och vid i går i vittnes närvaro
gjord förfrågan om han ej godvilligt ville lämna hemmanet, meddelade han, att
han ej tänkte avflytta.
Ersättning för kostnaderna yrkas.
Då ny arrendator är antagen från den 14 mars detta år, och denne är an
-
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
gelägen att få taga hemmanet i besittning, anhålla vi att ärendet behandlas
fortast möjligt.
Borgensförbindelse bifogas. Österby Bruk den 23 mars 1922.
Gimo Bruks Aktiebolag.
Hugo Brundin
genom Gunnar Svensson.»
»Till Konungens befallningshavande i Uppsala län.
Med anledning av den ansökan, som Gkno Österby Bruks Aktiebolag gjort
om min avhysning från det av mig arrenderade hemmanet Va mantal Älglösa i
Films socken, får jag vördsamt avgiva följande svaromål.
I första rummet bestrider jag på följande skal bolagets rätt att uppsäga
mig. Bolagets äganderätt till mitt hemman kan ej anses vara rättsligen tillkommen.
Hemmansräntan har nämligen av Kungl. Maj:t år 1846 sålts till
Österby bruks ägare, men aldrig äganderätten, som följaktligen måste anses tillhöra
den släkt, som från far till son i urminnes tid besuttit hemmanet. Eu
utredning om denna arvsföljd m. m. bifogas härmed. Den är avskriven ur
den av redaktör Gust. Z. Hedenström på uppdrag av Films sockenförening av
Upplands arrendatorsförbund år 1920 verkställda äganderättsliga utredning om
de hemman och lägenheter, som kommit att underläggas Gimo-Österby bruks
aktiebolag. Denna utredning jämte skriftliga framställningar från mig och åtskilliga
andra arrendatorer om att tillerkännas äganderätt eller åtminstone lösningsrätt
till våra hemman överlämnades den 3 juni 1920 till jordbruksministern
av em deputation, bestående av herrar Hedenström, fyra arrendatorer samt riksdagsmannen
E. G. Nilsson i Vibberbo. Denna utredning med framställningar
har sedan blivit remitterad till jordkommissionen att tagas i övervägande vid
fullgörandet av dess uppdrag. På grund av vad sålunda anförts lärer ärendet
i varje fall vara av den tvistiga beskaffenhet, att det ej kan avgöras i den ordning
frågan nu blivit väckt.
Det framställda anspråket är för övrigt fullkomligt orättvist och i den mest
uppenbara strid emot de strävanden, som från statsmaktens sida på senare tider
och även nu göra sig gällande för att förhindra just dylika åtgärder.
Uti domarereglerna heter det bland annat: »Landssed, när hon icke haver
oskäl med sig, bör räknas för lag, där man efter döma må.» Inom Films
socken har i varje fall den landsseden varit rådande sedan urminnes tider, att
hemmanen gått i arv från far till son, ehuru äganderätten formellt tillhört en
annan. Det hemman, jag brukar, har på samma sätt i oavbruten följd innehafts
av mina förfäder så långt kyrkoböckerna utvisa eller från början av sjuttonhundratalet,
och därförinnan har säkerligen samma ordning varit gällande. Ett
uttryck för denna sedvänja återfinnes också i det äldsta kända arrendekontraktet
inom Films socken av år 1846, som avsåg just det av mig arrenderade hemmanet.
Förut fuunos ingå arrendekontrakt utan endast motböcker. I det berörda
koutraktet finnes icke någon tid utsatt för arrendet, utan endast arrendatorns
namn och förklaras uti kontraktet av upplåtaren Per Adolf Tamm bland
annat ungefär följande: »Jag avsäger mig all rätt att uppsäga detta kontrakt,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
41
men medgiver åbon full rätt att uppsäga det och i laga tid därefter avflytta».
Deu nu ifrågasatta avhysningen står i den mest skriande motsättning emot denna
landssed. Jag har till alla delar fullgjort mitt kontrakt och åtgärden utgör endast
en politisk hämnd därför att jag blivit utsedd till ordförande i arrendatorernas
förbund, som nu blivit av bolaget sprängt, och sökt att medverka till
iakttagande av arrendatorernas rätt och bästa — en uppgift, som det är en allmänt
medborgerlig rätt för mig att åtaga mig. Genom uppsägningen skulle
jag, som har att draga försorg om hustru, tre minderåriga barn och föräldrar,
bliva ruinerad. Det må för övrigt erinras, att den enligt bolagets uppgift i mitt
ställe på 1-årigt arrende antagna arrendatorn är en på förvaltaren Svenssons
arrendegård anställd körkarl Albert Andersson Vik. Den förenämnda landsseden,
vilken i domareeden ock kallas för gudomlig lag, skulle genom ett bifall till
ansökningen bliva kränkt och bestrider jag även på den grund framställningen.
Det är slutligen bekant, att under riksdagens behandling vilar för närvarande
en regeringsproposition om tvångsförlängning utav arrenden i syfte just
att skydda arrendatorerna i den fortfarande besittningen i avvaktan på en definitiv
lagstiftning till deras förmån. Genom lagförslaget värnas visserligen närmast
arrenden, sou utgå 14 mars 1923 och 1924, men i en motion av borgmästare
C Lindhagen hai påyrkats att även sådana arrenden, som utgå den 14
mars 1922, skola skyddas, när arrendatorn sitter kvar nämnda dag och han det
oaktat därefter inom de av nyttjanderättslagen omnämnda två månaderna anmodas
avflytta. Enligt motionärens förslag skulle en sådan anmaning vara utan
verkan. Detta ärende är ännu icke avgjort av riksdagen, men utskottets utlåtande
lär väntas i slutet av nästa vecka.
På grund av vad sålunda anförts, anser jag frågan om min avhysning i
varje hänseende vara tvistig och således icke skäligen kunna i den ordning den
blivit väckt avgöras, och bestrider jag därföre bifall till framställningen.
Älglösa den 8 april 1922.
Algot Jansson.»
11. Beträffande frågan om lagens tillämpning efter varje
arrendators initiativ eller automatiskt för dem alla:
I jordkommissionen anfördes härom av mig följande särskilda mening:
»Dessa föreskrifter överensstämma med vanliga stadganden i svensk social
lagstiftning. De synas ock efter bokstaven ganska väl motiverade med ett rättvist
avvägande så gott sig göra iåter mellan rättigheter och skyldigheter.
Emellertid bygger dylik lagstiftning på ett antagande av en jämlikhet, som i
verkligheten icke alls finnes. Lagbuden bli därför oftast mera ett skådespel i lagtexten
än någonting värdefullt i tillämpningen. Någon jämlikhet förefinnes
nämligen gemenligen icke och så ej heller i förevarande fall.
Själva förslagets tillkomst härleder sig ju från den uppfattning, att det finns
en klass arrendatorer, som äro beroende, och därför måste erhålla statsmaktens
stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator det tillämnade stödet på det sätt,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12.) 6
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
att han skall för att ernå detsamma uppträda självständigt emot jordägaren och
anlita legala utvägar såsom vore han en oberoende samhällsmedlem, detta är,
såvitt jag förstår, en motsägelse.
Dessa beroende människor på landet sakna alla förutsättningar att kunna
eller våga sig på att spela den roll, som en välvillig lagstiftning från huvudstadens
skrivbord tillämnat dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om
lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon vetskap
och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter är det icke,
som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom nittio dagar före
arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos en jordägare, som kanske
i de flesta fall befinner sig fjärran från''platsen, att härvid iakttaga vad som om
uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att utse skiljeman och stå till reds med
eu oöverkomlig skriftväxling, att stämma till domstol och göra det inom viss
tid, att ställa borgen för den skada, som kan tillskyndas jordägaren och göra
det inom eu viss legal tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt gottgöra jordägaren
för mistning av jorden och annan skada o. s. v. För de flesta människor
i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter av alla slag, advokater
samt först och sist penningar och återigen penningar. Hur skall saken då ej
ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare i avskilda vinklar och vrår med
de långa avstånden och den fullkomliga hjälplösheten såsom enda perspektiv
och rättesnöre.
Något annorlunda ställer sig saken måhända i de fall, att arrendatorerna
äro starkt och respektingivande organiserade. De kunna då påräkna insiktsfull
hjälp av sina organisationer och dessas förtroendemän. Under deu tillämnade
lagens verkningstid kommer det emellertid med säkerhet att inträffa, att en stor
del, kanske de flesta av dem, som lagen vill vårda sig om, komma att stå
oorganiserade eller som medlemmar i svaga organisationer.
Av dessa skäl har jag inom kommissionen påyrkat, att förlängningen skulle
verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande från arrendatorn.
Detta synes vara så mycket mindre betänkligt som de flesta av dessa
arrenden utan hotet om en ingripande lagstiftning säkerligen skulle utan vidare
förlängts. I övriga fall, där jordägaren och arren datorn äro ense om arrendets
upphörande, hindrar lagen, som ju ej är tvingande, icke att eu skriftlig konfirmering
därom äger rum.
I överensstämmelse med vad ovan sagts och föreslagits böra de efterföljande
bestämmelserna i förslaget anpassas och bördan av ytterligare åtgärders
vidtagande väsentligen läggas på den, som mest förmår och förstår att bära den,
nämligen jordägaren och staten.
I den mån författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget initiativ
och förutseende, bör staten förordna särskilda personer att på begäran lämna
dem effektivt biträde. Likaledes är det säkerligen en viktig angelägenhet att
kännedom om författningen sprides i orterna samt exemplar av densamma finnas
lätt tillgängliga, vilket hitintills enligt min uppfattning försummats i all social
lagstiftning. Om allt detta bör lagen helst innehålla föreskrifter, men saken
kan ju i alla fall avhjälpas på enbart administrativ väg, såvida det verkligen
också Sker.»
43
Andra lagutskottets utlåtande Nr .
Dessa erinringar ha allenast föranlett, att de av jordkonnriissionen
ifrågasatta åtgärderna, i syfte att skydda jordägaren mot följderna av eu
obefogad rättegång, uteslutits ur det för riksdagen är 1020 framlagda regeringsförslaget.
I de över jordkol»missionens förslag avgivna yttrandena
förekomma uttalanden om min ovanstående reservation endast i följande fall:
Länsstyrelsen i Västerbottens län: »I ett avseende kan länsstyrelsen emellertid
icke biträda detta förslag, och det är i vad beträffar stadgandet, att en förlängning
av arrendeavtalet gjorts beroende av vissa åtgöranden från arrendatorns
sida. Ett stort antal avsides boende arrendator^- skulle säkerligen ej ens komma
att få reda på, att eu dylik lag existerade. Även om åtgärder vidtagas för att
låta dem taga del av eu författning i ämnet, skulle de ej vara mäktiga, varken
att fullt fatta, vad de både att göra, eller sedan själva kunna utföra vad lagen
fordrade av dem. Länsstyrelse» ansluter sig därför till den av herr Lindhagen
avgivna reservationen i förevarande del och hemställer, att lagförslaget på så
sätt omarbetas, att arrendeavtalets förlängning inträder automatiskt och således
ej göres beroende av något tillkännagivande från arrendator» i annat fall än att
denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i villkoren från hans sida
påkallas. Först i sådant fall ävensom, då ändring i upplåtelsevillkoren äskas
av jordägaren, synes anmälan enligt 3 § i lagförslaget böra äga rum och sedan
vidare förfaras på sätt i lagförslaget angives.»
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: »Länsstyrelsen, som visserligen ej delar herr
Lindhagens mening, att vederbörande icke skulle våga gorå sin rätt gällande,
håller dock före att den i reservationen uttalade uppfattningen, att mången avlägset
boende på grund av ovetenhet om lagens tillvaro försummar att begagna
sig av dess möjligheter, innehåller ett mycket beaktansvärt påpekande. Sina
skäl mot en automatisk förlängning av arrendeavtalet har kommissionen framlagt
å sidan 19 av sitt yttrande. Önskvärdheten av att klarhet beträffande frågan
om arrendeavtalets förlängning i god tid vinnes har varit bestämmande för
kommissionen vid dess ställningstagande till detta förslag. Ifrågasättas kan väl
emellertid, huruvida ej sådan klarhet skulle kunna erhållas, utan att man ensidigt
lade initiativet hos den part, vilken ostridigt är i sådan ställning, att lian
svårligen kan beräknas följa gången av lagstiftningsarbetet, även då detta berör
för honom vitala frågor. Det skulle därför enligt länsstyrelsens mening vara
till gagn för det syfte man ville ernå, om lagen innehölle stadgande av den innebörd,
att arrendeavtal rörande fastighet, som avses i lagen, skulle anses som
förlängt till den i § 1 mom. 1 angivna tiden, därest ej arrendatorn vid skriftlig
förfrågan från jordägaren likaledes skriftligen förklarade sig önska avstå från
arrendet vid utgången av nu gällande avtal. Mot eu sådau anordning kan ej
utan fog göras den invändningen, att då lagförslaget avser att med inskränkning
i jordägarens fria förfoganderätt över hans egendom tillerkänna arrendatorn eu
utsträckt nyttjanderätt över samma egendom, rättvisa och billighet kräva, att
initiativet skall åvila arrendatorn och ej jordägaren. Då emellertid det besvär, som
härigenom pålägges jordägaren, icke torde bliva alltför stort, borde måhända de
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
betänkligheter, vilka utan tvivel kunna resas mot förslagets realiserande,'' ej tillerkännas
avgörande inflytande. För att den i § 4 omnämnda skiljenämndens
beslut skall kunna meddelas före arrendetidens utgång, borde eu sådan förfrågan
från jordägaren göras inom tid, som angives i § 3.»
Länsstyrelsen i Norrbottens län: »Som ledamoten i kommissionen C. Lindhagen
reservationsvis framfört, bör arrendator berättigas att från det allmännas
sida åtnjuta biträde för tillvaratagande av honom tillerkänd rätt. Det kan nämligen
vara vanskligt för arrendator att i den ordning, som gäller för uppsägning
av arrendeavtal, själv ombesörja sådant tillkännagivande, som omförmäles uti
förslagets § 3. Enligt länsstyrelsens förmenande kan arrendatorns intresse härutinnan
tillgodoses genom ett stadgande, att han äger hos offentlig myndighet,
förslagsvis vederbörande landsfiskal, göra dylikt tillkännagivande, och att^det
skall åligga denna myndighet att verkställa delgivning med jordägaren.»
Länsstyrelsen i Östergötlands län: »Mot detaljerna av det nu föreliggande
lagförslaget har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran, men instämmer
länsstyrelsen i så måtto med en av reservanterna, herr Lindhagen, att länsstyrelsen
anser särskilda åtgärder nödvändiga för att sprida kännedomen*rörande
lagstiftningen i fråga bland de befolkningsklasser, i vilkas intresse förslaget utarbetats,
och att bereda dessa möjligheter till det biträde, som kan varda erforderligt
för att den nya lagstiftningen verkligen skall tillskynda dem de fördelar,
som med densamma åsyftats.»
Den huvudsakliga anmärkningen kvarstår emellertid. Enligt förslaget
skulle en ofantlig skriftväxling åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa
människor för att de skola känna sig lugna. Utom det skrämmande i
apparaten kommer säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum
redan av handfallenhet, oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste
arrendatorerna dessutom bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende
mot den fruktade jordägaren. Att de rygga tillbaka därför, blir kanske
också särdeles vanligt. Under sådana förhållanden bliva de, sannolikt i
stora skaror, ja kanske i de flesta fall, vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt
i jordägarens hand, som om lagen icke blifvit stiftad.
Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Visserligen skulle
det kunna äventyras, att eu arrendator, som ej önskar behålla arrendet,
underläte, att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna tid anmäla
detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma endast i enstaka
fall, som bliva försvinnande i förhållande till den mängd sannolika
fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen bevaka
sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom ingenting att frukta
av jordägaren, han är ense med honom merendels och detta underlättar i
45
Andra lagutskottets utlåtande Nr IX.
liög grad anmälningsskyldigheten, där icke redan skriftligt avtal om kontraktets
utlöpande föreligger.
Men även för dylika händelser är det av vikt, att författningen kommer
behörigen till befolkningens kännedom. Det faller visserligen av sig
självt, att lagens bestämmelser kunna hävas genom skriftlig överenskommelse
och i teorien anses det .obehörigt att i lagen införa något överflödsverk.
För menigheten, som är särskilt intresserad av eu sådan lag som
den ifrågavarande, kan det emellertid vara till stor nytta, att berörda för
folk i allmänhet ingalunda kända sak också kommer till uttryck i lagtexten.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen för sin del
måtte besluta följande ändrade lydelse av nedannämnda paragrafer i lagförslaget.
1 §■
Uti 1 mom. 1 stycket utgå följdenligt orden »efter påfordran av
arrendatorn».
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
där på grund av särskilda, omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende;
där jordägaren och arrendatorn skriftligen överenskomma, att lagen för
hela eller viss del av den utsträckta arrendetiden ej skall gälla; eller
där arrendatorn ej önskar förlängning av arrendetiden.
3 §•
Vill arrendatorn ej tillgodonjuta förlängning av arrendetiden enligt
denna lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens
utgång. i
Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren, skall inom sagda tid
tillkännagivande därom ock ske hos jordägaren med uppgift tillika å de
ändringar, som äskas.
Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med
vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §•
Till jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt till förlängning av arrendetiden
— ■— — av allmänna * medel.
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
5 §.
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att senast nittio dagar före arrendetidens
utgång hänskjuta tvisten —- — — val av skiljeman.
III. Beträffande övergångsbestämmelserna:
Enligt min uppfattning och erfai’enhet exempelvis om norrlandslagstiftningen
måste den insikten någon gång slå igenom, att eu social lagstiftning
ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får uppenbart
förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft först
med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat
hos regeringen och sedan går sin gång genom ortsmyndigheter, lagråd och
riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda
spekulationer att på grund av vunnen kännedom om lagen och dess avsikter
söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv
verkan.
Det är så mycket angelägnare att här särskilt noga överväga lagstiftningens
omedelbara framträdande, som en myckenhet arrenden utgå den
14 mars 1922. Det synes önskligt, att lagen i skäliga fall kan vinna
tillämpning även på dylika arrenden. I allmänna arrendelagen är ock
stadgat (2 kap. 2 §): »Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn
fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två
månader därefter jordägaren anmodat honom att avflytta, skall avtalet anses
förlängt på fem år». Enahanda stadgande finnes i norrländska arrendelagen
(4 §) med den skillnaden att två månader där är utbytt mot sex. Om nu detta
lagförslag .framföres av statsmakterna i syfte att få dess grundsatser lagfästa
vid denna riksdag, kan det på många platser inträffa, att en eljest
ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd omedelbart eller
innan förenämnda månaders utgång. Lagen skulle på det sättet stjälpa
människor, som den velat hjälpa.
I detta avseende synas mig således övervägande skäl tala för, att eu
anmaning till avflyttning inom två respektive sex månader efter den 14
mars 1922, som verkställts även innan lagen prolongerats, bör kunna genom
lagen retroaktivt förklaras ogiltig och kontraktet tillika anses förlängt
dock endast för den tid, som lagen omfattar, och med rätt för jordägaren
Andra lagutskottets utlåtande. Nr 12. 47
att göra gällande de av lagen honom tillagda rättigheter att på vissa grunder
bestrida förlängning oeh påkalla reglering av arrendeavgifterna. Ett
sådant behjärtansvärt fall är det, som ovan relaterats i fråga om arrendet
av Älglösa gård i Uppland. Har anmaning till avflyttning tillkommit
törst efter det lagen trätt i kraft, blir betänkligheten mot en sådan anmanings
förklarande för ogiltig ännu mindre vägande.''
Het hemställes alltså:
att riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till övergångsbestämmelsernas sista stycke:
»Hen anmaning till avflyttning, som i ovanberörda
två lagrum sägs, vare utan verkan å arrendeavtal, som
utgått den 14 mars 1922, där arrendator^ej godtager
anmaningen. Dock vare arrendet därigenom ej förlängt
för längre tid än som avses med denna lag; och vare
jordägaren obetaget att bestrida förlängningen eller påkalla
ändring i arrendevillkoren i överensstämmelse med
denna lag, därest han inom två månader enligt allmänna
arrendelagen och inom sex månader jämlikt norrländska
arrendelagen, räknat från nämnda dag, hänskjuter tvisten
till skiljenämnd på sätt i 3, 4 och 5 §§ stadgas»,
eller, om detta icke kan bifallas, sådant tillägg,
som ovan sägs, med den förändring att ingressen lyder
sålunda:
»Den anmaning till avflyttning, som i ovanberörda
två lagrum sägs, vare, därest anmaningen ej godtages
av arrendatorn, utan verkan å arrendeavtal, som utgått
den 14 mars 1922, för den händelse anmaningen skett
efter det denna lag trätt i kraft. Dock vare----
stadgas.»
IV. Beträffande lagens kungörande til! allmänhetens kännedom:
Med
åberopande av framställningen under punkt II sid. 41—45 i
denna reservation, hemställes:
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att
genom regeringens försorg en noggrann kännedom om
lagen och särskilt dess krav på arrendatorerna måtte
genom ortspressen och annorledes lämpligen spridas i
bygderna samt i möjligaste mån även beredas arrendatorema,
helst kostnadsfritt, biträde med lagens tillämpning.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:113 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. a1 i texten