Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner.

1922-04-04 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 4,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:12, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1922 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal dels

ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 februari 1922 dagtecknad proposition, nr 72, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet

hållet protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda

förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 107 av herr Lindhagen, samt

inom andra kammaren:

nr 145 av herr Vennerström.

Herr Lindhagen har i sin motion framställt yrkande om vissa, här

nedan närmare angivna ändringar i det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget.

Herr Yennerström åter har i sin motion, vilken väckts innan proposition

i ämnet avgavs, hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga

det av regeringen vid 1920 års riksdag genom propositionen nr 397 framlagda

och av andra lagutskottet i utlåtande nr 39 tillstyrkta förslaget till

lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. .(Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag ävensom de skäl,

som motionärerna åberopa till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den

mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till propositionen

resp. motionerna.

Framställning

till utskottet.

Utskottet har från Skånes arrendatorers förening fått mottaga en den

10 mars 1922 dagtecknad skrivelse med begäran att utskottet måtte tillstyrka

propositionen, därvid såsom skäl härför i huvudsak åberopats, att i

Skåne förmärkts en tendens hos jordägarna att i stor utsträckning uppsäga

utlöpande arrendeavtal och vid förnyad upplåtelse fordra en höjning

av arrendebeloppen, som i ingen mån motsvarade penningvärdets fall.

Föreningen har i berörda hänseende anfört bl. a. följande:

»Alldeles oavsett, huruvida jordägarnas taktik är att hänvisa till en

befarad lagstiftning om tvångsavlösen av jord och om en sådan omständighet

i och för sig bör kunna motivera ett inskridande, synes det emellertid

föreningen som om de abnorma prisförhållanden, vilka för närvarande äro

rådande på jordbruksproduktionens område och som i första hand drabba

brukaren av jorden, väl kunde försvara ett statsingripande på lagstiftningens

väg.»

Då nu detta lagförslag för tredje gången i oförändrat skick förelägges

riksdagen, torde i korthet böra erinras om den föregående behandlingen.

Lagförslaget, som grundar sig på ett av jordkommissionen utarbetat

och med skrivelse den 21 januari 1920 till chefen för justitiedepartementet

överlämnat förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, framlades

av Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag. Propositionen blev av andra lagutskottet

tillstyrkt, men avslogs av båda kamrarna, av första kammaren

med 48 röster mot 43 och av andra kammaren med 66 röster mot 65.

Under fjolåret drogs frågan åter under riksdagens prövning, denna gång

genom motion av herr Lindhagen. Motionen, över vilken jordkommissionens

yttrande inhämtades, blev emellertid avstyrkt av utskottet och båda kamrarna

biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42 röster mot

36 och andra kammaren med 96 röster mot 72.

Lika med departementschefen anser utskottet lämpligt, att riksdagen

ånyo beretts tillfälle taga ställning till förevarande lagstiftningsfråga.

På sätt den kungl. propositionen påminner har till jordkommissionens

övervägande hänskjutits frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning

samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

3

jordbruksändamål. Likaledes bringas i erinran, hurusom jordkommissionen

uttalat farhåga för, att jordägare skulle i större eller mindre omfattning

söka genom indragning av arrenden, som inom de närmaste åren utlöpte,

så vitt möjligt undvika de olägenheter, som för dem kunde tänkas förbundna

med en blivande lagstiftning på nämnda rättsområden. Let hade

varit för att förhindra dylika åtgärder från jordägarnas sida samt för att

förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt, som måste vara

förenade med en indragning i större omfattning av arrenden, som ifrågavarande

lagförslag tillkommit. — Lärjämte hade också av jordkommissionen

framhållits vikten av, att arbetet med lagstiftning på ifrågakomna

delar av jordfrågan kunde fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda

personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras.

Lepartementschefen har ansett, att motiven för det föreliggande lagförslaget

fortfarande äga sin giltighet, och utskottet delar denna uppfattning.

Huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende

av jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens

väg genomföras, därom anser sig utskottet ej för närvarande kunna

göra något uttalande, men utskottet håller före, att vägen för dylik tvångsavlösning

bör hållas öppen samt att åtgärder, ägnade att föregripa syftet

med en lagstiftning angående tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål,

om möjligt böra förebyggas. — Let nu föreliggande lagförslaget avser

sålunda att hindra att, i avvaktan å en kommande lagstiftning av nyssnämnda

beskaffenhet, nu bestående brukningsdelar indragas till huvudgård,

utläggas till skogsmark eller eljest upphöra att existera. Lärigenom

skulle jämväl förhindras ett godtyckligt ombyte av arrendatorer med påföljd

måhända att mångårigt av en arrendator och hans fäder å den arrenderade

jorden nedlagt arbete skulle för honom kunna gå till spillo.

Yäl har det gjorts gällande, på sätt departementschefen anfört, att

under de närmaste åren någon indragning av arrenden ej, på sätt jordkommissionen

befarat, vore att förvänta, och att erfarenheten redan visat

nämnda farhågas grundlöshet. Utskottet anser sig häremot böra kraftigt

betona, att utskottet finner det vara av föga betydelse, i vilken omfattning,

större eller mindre, som indragning av arrenden äga rum, men

anser i stället desto mera vikt böra läggas därå, att vägen för dylika indragningar

av skäl, som ovan nämnts, ej för vederbörande jordägare lämnas

öppen.

Härjämte förtjänar emellertid också att framhållas, hurusom jordkommissionen,

på sätt i den kungl. propositionen upptagits, i yttrande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

den 21 december 1921 under hänvisning till den befattning, kommissionen

tidigare tagit med förevarande lagstiftningsfråga, förklarat, att det enligt

kommissionens mening skulle varit lyckligt, därest omförmälda förslag till

lag om förlängning av vissa arrendeavtal blivit antaget. Utskottet håller

före, att denna uppfattning så mycket mera är riktig, som de till Kung!.

Maj:t och utskottet ingivna framställningarna oförtydbart få anses giva vid

handen, vilken oro riksdagens hittillsvarande ståndpunkt framkallat bland

de befolkningslager, som närmast äro beroende av frågans lösning. Utskottet

delar tillfullo departementschefens uppfattning, att den väsentligaste

vikt synes böra tillmätas den omständigheten, att, därest den nu

ifrågavarande lagstiftningen icke kommer till stånd, vederbörande jordägare

faktiskt äro oförhindrade att vid nuvarande arrendenas upphörande

annorledes än genom utarrendering disponera över de brukningsenheter,

vilka kunna komma att beröras av en blivande social arrendelagstiftning

eller tvångsavlösning av jord, och därigenom såväl i måhända ej ringa mån

bereda vederbörande arrendatorer avsevärda svårigheter, som ock i större

eller mindre grad lägga hinder i vägen för ett enkelt och naturligt genomförande

av ett blivande friköpningsverk.

Utskottet är slutligen ävenledes därutinnan ense med departementschefen,

att, därest en lagstiftning, i huvudsak sådan som den i ämnet nu

föreliggande, kommer till stånd, vinsten för det allmänna genom ernående

av gynnsammare betingelser för genomförande av viktiga reformer på det

jordpolitiska lagstiftningsområdet varder högst avsevärd, eu vinst, enligt

utskottets mening så mycket mera värd att eftersträva, som syftemålet därmed

är att »bevara och nyskapa största möjliga antal jordbrukarhem och

därigenom upprätthålla och bevara en självständig bondebefolkning».

Utskottet anser förty, att med lagens antagande icke längre bör anstå.

Vid den granskning, som det ifrågavarande förslaget underkastats

från utskottets sida, har utskottet allenast beträffande bestämmelsen i 12 §

funnit anledning föreslå ändring. Redogörelse för densamma ävensom för

de i herr Lindhagens motion framförda ändringsförslagen lämnas här nedan

vid de särskilda lagrummen.

3—10 §§.

Herr Lindhagen har i sin motion yrkat, att riksdagen ville besluta

erforderliga ändringar i syfte att förlängningen av arrendeavtalen skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande från

arrendatorn och i övrigt bördan av ytterligare åtgärders vidtagande väsentligen

lägges på den, som mest förmår och förstår att bära den, nämligen

jordägaren och staten, ävensom, i den mån författningen ändock måste

pålägga arrendatorerna eget initiativ och förutseende, åtgärder vidtagas för

att bereda dem ett effektivt biträde och kännedom om författningen.

Utskottet kan icke biträda lierr Lindhagens ifrågavarande förslag. I

flertalet fall torde, då arrendetiden utlöper, godvillig uppgörelse ske mellan

jordägaren och arrendatorn och arrendekontrakten pläga i sådana fall ofta

förnyas redan ett hälft år före arrendetidens utgång. I övriga fall torde

säkerligen farhågan att arrendatorn av okunnighet eller oförmåga icke

uppfyller lagens enkla föreskrifter vara överdriven och näppeligen motivera

ett system med automatisk förlängning. Framhållas bör, att ett sådant

system till och med i vissa fall kan tänkas vara till nackdel för arrendatom.

Fall skulle nämligen även kunna inträffa, då denne, utan att

själv vilja det, skulle automatiskt få sitt arrende förlängt, därför att han

av glömska eller okunnighet icke uppsagt sitt kontrakt.

Något särskilt stadgande med föreskrift om lagens bekantgörande

bland arrendatorerna synes utskottet icke nödigt. Av i ärendet gjorda

framställningar synes framgå, att lagförslaget är känt i skilda delar av

landet. Utskottet förutsätter emellertid, att, där så kan anses påkallat,

Kungl. Maj:t genom vederbörande ortsmyndighet låter på lämpligt sätt

främja kännedomen om lagen.

12 §.

Ilerr Lindhagen har i sin motion hemställt, beträffande denna paragraf,

att erforderliga ändringar måtte vidtagas i syfte att lagen utsträckes

att omfatta åtminstone alla underarrendatorer till dem, som arrendera jord,

tillhörig kronan, kommun eller allmän inrättning.

Om förevarande spörsmål hade jordkommissionen i sitt betänkande

anfört allenast följande: »Den föreslagna lagen är ej avsedd att äga till
lämplighet

i fråga om jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Då det kommissionen lämnade uppdraget hänför sig allenast till

jord under enskild äganderätt, lärer detta undantag från <jpn föreslagna

lagens tillämpningsområde redan härigenom vara fullt motiverat. Härtill

kommer, att åtgärden för indragning av arrenden av mindre brukningsdelar

väl ej torde vara att i nämnvärd grad befara från ovan omförmälda

jordägares sida.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Såsom ledamot av jordkommissionen hade herr Lindhagen i reservation

till dess betänkande anfört följande:

»I denna del av lagen har jag ansett, att den bör utsträckas att omfatta

åtminstone alla underarrendatorer till dem, som arrendera jord, tillhörig

kronan, kommun eller allmän inrättning. Som bekant är en sådan

underarrendering tyvärr mycket vanlig på kronojord. Man kan säga, att

även formellt är det här fråga om ett privat arrende. I realiteten är

dessa arrendatorers tryckta och beroende belägenhet mångenstädes en allmänt

bekant sak. Deras rätt att efter en lång besittning kanske ibland

i generationer en gång komma fram till en självständig besittning bör ej

få äventyras av att en privatperson egenmäktigt uppsäger dem från en

jord, som icke ens är hans.»

Utskottet delar härutinnan herr Lindhagens uppfattning. Dessa underarrendatorer

tillhöra till största delen den samhällsklass, som är i särskilt

behov av lagens skydd. Utskottet har därför funnit lämpligt föreslå ett så1

dant tillägg till 12 §, att dessa underarrendatorer införas under lagens

giltighetsområde.

Övergångsbestämmelserna.

Herr Lindhagen har yrkat, att i övergångsbestämmelserna måtte vidtagas

erforderliga ändringar i syfte att det äventyr, som, enligt vad i motionen

framhållits, är förbundet med dessa bestämmelser, väsentligen undvikes.

Detta ändringsförslag hänför sig till ett av herr Lindhagen i hans

reservation till jordkommissionens betänkande framfört yrkande. Till stöd

för detta anförde herr Lindhagen följande:

»Enligt min uppfattning och erfarenhet, exempelvis om norrlandslagstiftningen,

måste den insikten någon gång slå igenom, att en social

lagstiftning ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får

uppenbart förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft

först med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat

hos regeringen och sedan går sin gång över ortsmyndigheter, lagråd

och riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda

speki^ationer att på grund av sin kännedom om lagen och dess

avsikter söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv

verkan. I detta fall synes en sådan återverkande tillämpning lämpligen

böra sättas till den dag, då jordkommissionens betänkande avlämnats.

Det är så mycket angelägnare att här även i övrigt noga överväga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

7

lagstiftningens omedelbara framträdande som eu myckenhet arrenden utgå

den 14 mars 1920. Arrenden, som redan nu blivit uppsagda i laga ordning,

kunna knappast omfattas av lagen, då förmodligen både jordägare

och arrendator trätfat anstalter med anledning av uppsägningen. Detsamma

kan ock ha inträffat med arrenden, som skola utlöpa den 14 mars 1920

enligt icke blott kontraktens lydelse utan även parternas samstämmiga

önskan eller uppfattning, att så skulle ske.

Emellertid givas kontrakt, i förevarande fall sannolikt de allra flesta,

som visserligen äro ställda på viss kort tid, men i alla fall oavlåtligt fortsättas

enligt tyst överenskommelse, ibland sedan långa tider, ja generationer.

Det är stadgat, att om arrende utgår på viss dag men brukaren

sitter kvar i två månader utan att bli anmanad att avflytta, så fortfar

arrendet. Om nu detta lagförslag framföres av statsmakterna i syfte att

få dess grundsatser lagfästa vid denna riksdag, kan det på många platser

inträffa, att en eljest ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd

omedelbart eller innan förenämnda två månaders utgång. Lagen skulle på

det sättet stjälpa en mängd människor, som den velat hjälpa. Detta får

icke gå för sig. Genom lämpliga övergångsbestämmelser, stödda av andra

utvägar, som även förefinnas, bör ett så stort missförhållande kunna undvikas.

»

Till den retroaktivitet, som herr Lindhagen härmed avsett att giva

lagen beträffande de kontrakt, som utgått den 14 mars 1922, har utskottet

icke ansett sig kunna giva sin anslutning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kungl. Maj;ls förslag:) (Utskottets förslag:)

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss

tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran

av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under

nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra

att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,

vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör

del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att, om

han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller

å fastighet, som därmed är i sambruk.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga

tillämpning å upplåtaren.

2 mom. Yarder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall

beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§

stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke

äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

3 §.

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,

give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som

äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med

vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §■

Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av

arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 9

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras

av en skiljenämnd, .bestående av tre personer, av vilka parterna

välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten

är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § för.- längd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta

tvisten till skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med

de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han

meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom

äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §•

Yad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän

stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor

skall tillämpas, så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten

och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke

givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i

ärendet.

Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom

skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

7 §•

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts

tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa

förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.

Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.

8 §•

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge

han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan

inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

9 §•

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av

domstol annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande

villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett

eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för

arrendatorn efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet

stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att

det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda

för ordnas.

10 §.

Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,

avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall

äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra

stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn

på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den

dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.

Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver

den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den

mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.

Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande

nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§

sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må

domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss

tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget

må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. Är sådant

förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §

utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget

talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet

slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

icke må äga rum.

11 §•

Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att

få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens

utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej

tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun

eller allmän inrättning.

12 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej

tillämpning beträffande arrende av

jord, som tillhör kronan, kommun

eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen

ägt rum omedelbart från

jordägaren till arrendatorn.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något

fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller

på förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september

1922.

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,

skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade

uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall

uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den

arrenderade egendomen.

B) att herr Lindhagens motion nr 107, i den mån

den icke kan anses besvarad genom vad utskottet ovan

under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda; samt

C) att herr Vennerströms motion nr 145 måtte

anses besvarad genom vad utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 4 april 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Länder, greve Spens, Hult,

Tjällgren, Lindhagen och Franzén;

från andra kammaren: herrar Öberg*, Hagman, Hage, Magnusson i Skövde, Nilsson

i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Ödström och Olovsm i Västerås.

*Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

13

Reservationer:

1) av herrar Bror Bet rån, Hult och Öd ström, vilka anfört följande:

»I fråga om motiven till ifrågavarande lagförslag, vilket grundar sig

å ett av jordkommissionen den 21 januari 1920 avgivet betänkande med

förslag till lag i ämnet, har av vederbörande departementschef hänvisats

till följande, vid remitterandet av kommissionens betänkande till lagrådet

den 12 mars 1920 av dåvarande departementschefen havda yttrande:

''Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd

av tvenne till jordkommissionens övervägande hänskjutna lagstiftningsproblem,

nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning

samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål.

Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare

skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av

arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de

olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lagstiftning

på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från

jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,

som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av

arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.

I likhet med jordkommissionen finner jag det synnerligen angeläget,

att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på

sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen

framhåller, är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande

delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda

personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt

ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen

angivna syftet bör så snart ske kan utfärdas.’

För ett ståndpunktstagande till ifrågavarande lagförslag, vilket nu

tredje året å rad bragts under riksdagens prövning, vore det givetvis av

synnerlig vikt att äga någon närmare kännedom om den förmodade räckvidden

och. innebörden i övrigt av. det blivande förslag till lagstiftning å

ovannämnda rättsområden, till vilket det nu föreliggande lagförslaget avser

att vara en förberedande åtgärd.

I detta hänseende må till en början erinras om det i samband med

jordkommissionens tillsättande den 29 november 1918 av dåvarande chefen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

för justitiedepartementet, efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet,

gjorda uttalande till statsrådsprotokollet, däri — efter

förmälan att andra kammaren vid flera tillfällen, senast under 1918, för

sin del på förslag av enskilda motionärer uttalat sig för att Kungl. Maj:t

ville efter verkställd utredning taga under övervägande, i vad mån lagen

om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas

i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och med dem socialt jämställda

arrendatorer en i rättsligt avseende mera tryggad ställning, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda

— vidare yttrades följande:

''Därest, såsom jag ärnar föreslå Eders Kungl. Maj:t, nyssberörda delar

av den stora jordfrågan upptagas till fortsatt utredning och bearbetning,

torde även vissa andra sidor av samma fråga böra särskilt undersökas.

Jag syftar härmed till en början på det redan av Norrlandskommittén

upptagna spörsmålet om tvångsavlösning såsom medel att skapa nya, självständiga

jordbruk, där en för långt driven monopolisering av jorden skett

eller eljest starka, samhälleliga skäl tala för ett dylikt ingripande i den

bestående jordfördelningen. Norrlandskommittén framlade i sitt år 1904

avgivna betänkande ett förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter,

i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta medel.

Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild person,

som ej var mantalsskriven å fastigheten. Även i sakkunnigbetänkandet

rörande jordförhållandena i Värmlands län berördes denna sida av

jordfrågan, och de sakkunniges majoritet hemställde bl. a., att frågan om

användningen av legala tvångsmedel för tillgodoseende av jordbruks- och

bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en

sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla

betryggande villkor samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes

till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

Upprepade gånger ha ock i riksdagen framställningar gjorts av enskilda motionärer

angående utredningen av detta spörsmål, och vid 1918 års riksdag har

andra kammaren för sin del antagit en skrivelse till Ivungl. Maj:t av den

innebörd, att Kungl. Maj:t ville låta utreda och, i den mån utredningen

därtill föranleder, för riksdagen framlägga förslag om ytterligare åtgärder

i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling och brukarnas

frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden betryggande

villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

15

vederlikars jordbruk på enskilda domäner. Uppenbarligen stå dessa frågor

i mycket nära samband med av mig förut omnämnda spörsmål angående

den s. k. Norrlandslagstiftningen och dess utsträckning. De s. k. Norrlands-

och Värmlandskommittéernas utlåtanden giva också vid handen, att

åtgärder i den riktning, varom här är fråga, bilda ett naturligt led i strävandena

för upprätthållande av en självständig jordbrukarbefolkning. De

allmänna förutsättningar för tvångsavlösning, som av Norrlandskommittén

uppställts, nämligen att sådan bör ifrågakomma, endast där en för långt

driven monopolisering av jorden skett eller eljest starka, samhälleliga skäl

tala för ett dylikt ingripande i den bestående jordfördelningen, finner jag

i det hela utgöra en lämplig begränsning för tillämpande av sådan avlösning.

I viss utsträckning hava jämväl åtgärder i nu berörda riktning

redan kommit till stånd med giltighet för landet i dess helhet. Jag erinrar

därvid om, att 1918 års riksdag med anledning av Kungl. Maj:ts proposition

antagit en lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område m. m., varigenom en viss grupp av

nyttjanderättshavare tillerkänts lösningsrätt, om än denna rätt genom riksdagens

beslut enligt min uppfattning alltför mycket inskränkts till sitt

omfång.

Med det anförda har jag icke velat begränsa de sakkunniges uppdrag

till att blott begagna de uppslag, vilka framgått som resultat av hittills

verkställda utredningar på förevarande område. De sakkunnige böra hava

till uppgift att utreda, vilka medel över huvud kunna befinnas lämpliga

och erforderliga för att bevara jorden i den verkligt jordbruksidkande befolkningens

hand, bereda de kategorier av nyttjanderättshavare, som därav

äro i behov, större trygghet i deras ställning samt underlätta tillkomsten

av nya självständiga odlingslägenheter, där sådant av förhållandena påkallas.

Det bör därvid ock ankomma på de sakkunnige att utreda, vilka åtgärder

som kunna befinnas lämpliga för förbättrande av lantarbetarnas ställning,

i den mån denna fråga kan anses äga samband med de spörsmål, som i

övrigt tillhöra de sakkunniges bedömande.’

Med stöd av det sålunda anförda lämnades bemyndigande till verkställandet

av den åt jordkommissionen sedermera uppdragna utredningen

rörande dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och

deras vederlikar en mera tryggad ställning och dels huruvida och i vad

mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver

vad för närvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

I de motiv, som jordkommissionen fogat vid sitt den 21 januari 1920

avgivna betänkande med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal,

anfördes i fråga om innebörden av de kommissionen förelagda lagstiftninguppgifterna

följande: Yad anginge den första av kommissionens ovan

angivna uppgifter syntes dess lösning i viss mån vara att finna i åstadkommandet

av en social arrendelagstiftning, vars ändamål bleve att åstadkomma

bestämmelser, varigenom beträffande bolagsarrendatorer, torpare och deras

vederlikar ej mindre vederbörande jordägare förhindrades att utnyttja det

övertag, som i förhållande till nämnda kategorier av nyttjanderättshavare

ofta förelåge å jordägarens sida till att påtvinga arrendatorn arrendevillkor

av för denne oskäligt betungande beskaffenhet, än även för arrendatorn,

oavsett avtalets innehåll, skapades vissa garantier av ekonomisk och social

natur. Angående det närmare innehållet av en blivande allmän social

arrendelagstiftning torde i densamma väl komma att upptagas obligatoriska

föreskrifter rörande arrendetidens minimilängd, jordägarens nybyggnads- och

underhållsskyldighet, arrendatorns rätt till ersättning för verkställda förbättringar,

värdesättning av dagsverken eller andra tjänstbarheter m. m.

Yad sedan beträffade den andra, ovan omförmälda delen av jordkommissionens

arbetsuppgift torde kommissionen i sinom tid söka lösa denna genom

framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom i viss omfattning jord,

som brukades av annan än ägaren, finge lösas från denne samt särskiljas

för bildande av självständiga jordbruk. I vilken utsträckning en dylik

inlösningsrätt kunde anses böra komma till stånd vore ett spörsmål, till

vilket kommissionen ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt, men

nära till hands läge att antaga, att ett blivande friköpningsverk komme

att beröra en väsentlig del av den jord, som för närvarande innehades av

de kategorier av nyttjanderättshavare, till vilkas förmån en allmän social

arrendelagstiftning ansetts böra genomföras. Antagligt vore väl ock, att

eu dylik friköpningslagstiftning komme att i viss mån beröra på arrende

upplåtna, under huvudgård lydande mindre hemman, vare sig de ägdes av

bolag eller enskilda, ävensom sådana utarrenderade mindre fastigheter, vilkas

ägare innehade dem huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen.

I ett den 22 april 1921 dagtecknat utlåtande över en vid nämnda

års riksdag väckt motion om antagandet av nu ifrågavarande lagförslag

framhöll jordkommissionen, under hänvisning till ovan återgivna uttalande

till statsrådsprotokollet den 29 november 1918, att begreppet tvångsavlösning

av jord för jordbruksändamål i sig inneslöte dels friköpning av redan

bestående utarrenderade självständiga brukningsdelar, vilka sorterade under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

bolags- och andra större enskilda domäner, och dels tvångsavlösning av mark

lör bildande av nya jordbruk, varjämte tvångsavlösning kunde tänkas komma

i fråga jämväl för komplettering av bestående brukningsdelar, vilka med

hänsyn till sina ägors omfattning, beskaffenhet och läge kunde anses vara

i behov av någon utökning i eller avrundning av sitt markinnehav. Av

det förhållandet, att i det av kommissionen avgivna betänkandet med förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal icke berörts annat slag

av tvångsavlösning än det, som inneslötes i begreppet friköpning av arrendeställen,

länge ingalunda dragas den slutsatsen, att kommissionen tänkte begränsa

tvångsavlösningen till att omfatta endast utarrenderade brukningsdelar.

Uti en reservation till ett av jordkommissionen den 28 april 1921 avgivet

förslag till revision av lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)

har vidare av en av kommissionens medlemmar (N. Wohlin) anförts

följande: En friköpningsrätt för brukare av jord, vilka icke heller ägde

därå uppförda hus, måste visserligen omgärdas med starka garantier, nämligen

så att friköpningsrätt icke tillerkändes brukare av jordområden, vilkas

frånskiljande från huvudfastigheterna kunde lända dessa fastigheters

jordbruk eller skogsbruk till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare,

av vilkas arbetsprestationer huvudfastigheternas ekonomiska ställning vore

väsentligt beroende. Det bleve på dessa båda punkter, som inskränkningar

i eu framtida rätt till friköpning framför allt bleve behövliga, och det

vore härmed förenade spörsmål ävensom frågorna om vidkommande brukningsdelars

lämplighet såsom självägda jordbruk, behovet av mulbetesmark

och skogsfångst m. m., vilka framför allt krävde ingående utredningar och

omsorgsfullt övervägande. Anledning syntes ej föreligga att i ett framtida

förslag till friköpningslagstiftning beträftände arrendegårdar, utgårdar, större

torp etc. under bolagsdomäner, fideikommiss och andra större godskomplex

låta rätten till friköpning göras beroende av om nyttjanderättshavarens mark

under minst 20 år varit undandragen jordägarens självförvaltning, liksom

ej heller anledning syntes förefinnas att låta rätt till friköpning inträda

först vid upplåtelsetidens utgång.

Under de överläggningar i nu förevarande ämne, som under de två

sista åren förekommit i riksdagens kamrar, har slutligen rörande innehållet

i den tillämnade lagstiftningen å ifrågavarande rättsområden uttalats av en

ledamot i jordkommissionen, att man kunde tänka sig lämpligheten av att

tillerkänna smärre arrendatorer och torpare viss, på lämpligt sätt konstruerad

optionsrätt i syfte att trygga deras succession till de av dem innehavda

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 10 höft. (Nr 12.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

brukningsdelarna, och av en annan ledamot i kommissionen, att det ur jordekonomisk

synpunkt vore lyckligt, om det övervägande flertalet av de brukningsdelar,

som av det ifrågavarande lagförslaget berördes, komme att frånskiljas

huvudgårdarna och brukas under mera självständiga villkor, samt

att lämpligaste formen därför syntes vara upplåtelse ej med äganderätt utan

med tryggad besittningsrätt.

Enligt vunna upplysningar har jordkommissionen, vars arbete sedan

någon tid tillbaka ligger nere, ännu icke haft tillfälle att taga ställning

till någondera av de åt densamma hänskjuta frågorna om en hela riket

omfattande social arrendelagstiftning och om tvångsavlösning av jord för

tillgodoseende av jordbruksändamål. Emellertid har bearbetning av inkomna

svar å av kommissionen på sin tid utsända frågeformulär, i vad angår förstnämnda

spörsmål, blivit igångsatt.

Av det nu anförda torde framgå, att vad hittills är känt rörande de

förmodade riktlinjerna för den tillämnade lagstiftning, för vilken nu ifrågavarande

lagförslag avser att vara en förberedelse, ej är av beskaffenhet att

utgöra någon fast grundval i och för prövningen av nämnda lagförslag.

Motiverna till detsamma utvisa, att dess framläggande föranletts av

farhågor för att därunder inbegripna jordägare skulle genom indragning av

arrenden, som under lagens giltighetstid komme att utlöpa, söka att undandraga

sig verkningarna av en blivande social arrendelagstiftning eller en

kommande tvångsavlösning av jord. Nämnda farhågor synas emellertid ej,

såvitt utrett är, hava av erfarenheten hittills bestyrkts; och torde anledning

ej heller vara att för kommande år befara dylika indragningar, synnerligast

som av jordkommissionens utlåtande den 22 april 1921 torde få anses

framgå, att i den mån en sålunda indragen brukningsdel lämpar sig för

ett eget jordbruk och kan frånskiljas huvudfastigheten utan avsevärda olägenheter

för denna, indragningen av arrendet till brukningsdelen ej skyddar

vederbörande jordägare från blivande tvångsavlösningsbestämmelsers

tillämpning å densamma.

Till stöd för det föreliggande lagförslagets antagande har emellertid

jämväl åberopats en begynnande tendens hos jordägare att uppsäga utlöpande

arrendeavtal och att såsom krav för förnyad upplåtelse fordra en

oskälig höjning av förut gällande arrendebelopp ävensom här och var anlitande

från vederbörande jordägares sida av handräckningsåtgärder för

avhysning av torpare. Att dylika åtgöranden, i den mån desamma förekommit,

skulle hava förestavats av ett syfte hos vederbörande jordägare att

såmedelst söka förebygga olägenheter, som för dem kunde tänkas för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottds utlåtande Nr 12.

19

knippade med en blivande social arrendelagstiftning eller tvångsavlösning

av jord, synes emellertid ej utan vidare kunna förutsättas. I den mån

det i dylika fall ej varit fråga om indragning av arrendegårdar eller torp

utan om dessas upplåtande till andra brukare, skulle väl nämligen de fördelar,

eu sådan lagstiftning kundo förutsättas skola hava medfört för de förutvarande

innehavarna av brukningsdelarna i fråga, i stort sett jämväl komma

de nya innehavarna av desamma till godo. Medgivas må emellertid, att,

där åtgöranden av omförmälda slag haft till följd ett ombyte av arrendatorer,

det för åtskilliga fall — såsom vid mångårigt innehav av jorden eller

i händelse av därå verkställda avsevärda förbättringar —• är att beklaga, att

fördelarna av en blivande lagstiftning å förenämnda rättsområden ej komma

de förutvarande brukarna av jorden till del.

Genom att det föreliggande lagförslaget blivit av de två föregående

riksdagarna avslaget har, såsom ock under fjolårets riksdagsdebatt i ämnet

av tvenne utav jordkommissionens medlemmar påpekats, giltighetstiden för

den föreslagna lagen förkortats och de med densamma avsedda verkningarna

givetvis i motsvarande grad beskurits.

Departementschefen har i sitt till statsrådsprotokollet hållna anförande

gjort gällande, att lagförslaget ej vore ägnat att medföra några mera kännbara

olägenheter för den enskilde jordägaren.

Gent emot denna departementschefens uppfattning tillåta vi oss att,

i huvudsaklig anslutning till innehållet i en av herr von Sneidern m. fl.

till utskottets utlåtande nr 39 vid 1920 års riksdag avgiven reservation, i

korthet framhålla följande.

Genom formuleringen af lagens första paragraf har åt lagen givits en

omfattning, som ej synes förenlig med dess ändamål. En blivande tvångsavlösning

av jord torde nämligen, såsom av en utav jordkommissionens

medlemmar i förut återgivna reservation med fog framhållits, näppeligen

kunna komma att omfatta brukare av jordområden, vilkas frånskiljande

från huvudfastigheterna kunna lända dessa fastigheters jordbruk eller skogsbruk

till men, och ej heller sådana nyttjanderättshavare, av vilkas arbetsprestationer

huvudfastigheternas ekonomiska ställning är väsentligt beroende.

Under lagen skulle emellertid med dess nuvarande avfattning även alla

dylika brukningsdelar komma att falla. Att tvångsförlängning av arrenden

till sådana brukningsdelar skulle erfordras såsom en förberedelse för

en social arrendelagstiftning synes oss ej heller kunna med fog göras

gällande.

Bestämmelsen i andra paragrafens sista del, att jordägaren mot på
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

yrkad förlängning av arrendetid kan göra invändning endast på grund av

att avsevärt men kan förorsakas honom genom fortsatt utarrendering, men

ej på grund av dylik utarrendering till den nuvarande innehavaren, kommer

att verka synnerligen olägligt såsom medförande att jordägaren blir

skyldig att såsom arrendator utöver den avtalade arrendetiden tåla även

den, som uppenbart visat sig olämplig såsom brukare av jorden.

Yad beträlfar lagens processuella föreskrifter äro ''dessa av sådan innebörd,

att genom dem skapas ett osäkerketstillstånd, som är i lika ''mån

menligt för båda parterna som ock för produktionen. Departementschefen har

vidhållit kommissionens av lagrådet avstyrkta förslag att lämna arrendator

möjlighet att så sent som 90 dagar före arrendetidens utgång meddela

jordägaren sin önskan om tvångsförlängning. Jordägaren har sedan 30

dagar på sig att besluta om påkallande av skiljedom. Eesultatet blir säkerligen,

att i regel skiljedomen ej kommer att falla innan arrendetiden

utgår; och skulle så än ej komma att ske blir i allt fall, i händelse arrendet

upphör, ingen tid övrig för vare sig jordägaren eller arrendatorn att lämpligen

ordna sina förhållanden. Till ledning för bedömandet av den tid, som

må anses skälig för avveckling av ett arrende, må erinras, att medan enligt

gamla jordabalken 16: 5 ett arrende skulle uppsägas 151/2 månader före dess

upphörande, motsvarande tidpunkt enligt nya arrendelagen är 6 månader

före fardag. Faller åter skiljedomen efter arrendetidens utgång, får arrendatorn,

om ej beslut i motsatt riktning av domstol mellankommer, sitta

kvar till nästa fardag. Ett års förlängning av arrendet torde således

arrendatorn nästan städse kunna tilltvinga sig. Och genom tvistens dragande

inför domstol kan det slutliga avgörandet komma att uppskjutas än

vidare.

Genom vad som förväntas skola följa på detta lagförslag torde arrendatorn

kömma att fatta tvisten såsom gällande ej blott arrenderätten utan

tillika eu förespeglad äganderätt och jordägaren ej blott några års fortsatt

arrende utan förlusten av jorden för alltid. Detta gör, att man torde hava

att befara ett ej ringa antal rättstvister på grund av lagen, och skulle

dessa rättstvister tvivelsutan komma att medföra eu olycklig skärpning av

motsättningen mellan jordägare och arrendatorer. Men de skola även

komma att medföra såväl på grund härav som på grund av det osäkerhetstillstånd,

som skapas av'' pågående tvister, skadliga följder för jordens

behöriga brukning ävensom för produktionen.

I händelse frivillig överenskommelse om arrendevillkoren för förlängd

arrendetid ej kan träffas emellan parterna, är enligt lagförslaget möjlighet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr l2. 21

lämnad för båda att få sina anspråk prövade och villkoren fastställda av

skiljedom eller domstol. En arrendator, som fordrar tvångsförlängning,

kan således bliva nödsakad att innehava ett arrende och en jordägare att

upplåta jord på villkor, som ingendera skulle vara hågad för i händelse

av rådande avtalsfrihet. Från arrendatorers sida har gjorts gällande, att

den föreslagna lagen skulle äga en förtjänst därutinnan, att den möjliggjorde

att på legal väg få reglerade arrenden, vilka såsom tillkomna under

högkonjunkturåren kunde vara ofördelaktiga för arrendator^ Häremot må

erinras, att denna eventuella fördel endast kommer att vinnas av under

lagen fallande brukare, vilkas arrenden utgå under de två närmaste åren

och som äro beredda att under de former lagen föreskriver söka förlängning

av sina arrenden å respektive två eller ett år till dag under år 1925.

Om med hänsyn till numera inträdd ändring i penningvärdet ett statligt ingripande

på detta område skulle visa sig av behovet påkallat,''bör ett sådant

givetvis ske genom eu därför avpassad lagstiftning och ej genom en lag,

tillkommen för ett helt annat ändamål och som endast i mycket inskränkt

omfattning kan tillgodose vad som sålunda åsyftas.

I de till ifrågavarande lagförslag fogade motiven har av jordkommissionen

framhållits, att upphävandet av en jordägares frihet att vid löpande

arrendeperiods utgång få efter sitt gottfinnande förfoga över honom tillhörig

brukningsdel framstår såsom ett sjmnerligen långt gående ingrepp i

den enskildes rätt att råda över sin egendom, samt att ett dylikt ingrepp

ej bör sträckas längre än vad för säkerställande av den ifrågasatta lagstiftningens

ändamål må finnas vara absolut av nöden.

Då vi, som finna riktigheten av dessa jordkommissionens uttalanden

svårligen kunna jävas, vid prövning av ifrågavarande lagförslag ej blivit

övertygade om att de i sig önskvärda fördelar, som detsamma skulle kunna

komma att bereda de kategorier nyttjanderättshavare, vilka därav beröras,

överväga de olägenheter, som lagförslaget i ovan angivna hänseenden enligt

vår mening må förutsättas komma att medföra, få vi hemställa,

A) att förevarande proposition nr 72 måtte av

riksdagen avslås,

B) att herr Lindhagens motion nr 107 måtte anses

besvarad genom vad ovan under A) hemställts, och

C) att herr Yennerströms motion nr 145 likaledes

måtte anses besvärad genom vad ovan under A)

hemställts.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

2) av herrar von Sydon'', greve Spens och Magnusson i Skövde, vilka

i huvudsak instämt i vad herrar Bror Petrén, Hult och Ödström i sin reservation

anfört;

3) av herr Linder, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till

12 § i den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen;

4) av herrar Tjällgren och Nilsson i Yibberbo, som ansett, att utskottets

utlåtande bort antagas med följande ändringar:

Då nu — — — -— — — — —• — behandlingen.

Lagförslaget — — — — —--— 72.

Lika med---—----lagstiftningsfråga.

På sätt — —-------äventyras.

Het torde ej heller lida något tvivel, att de åtgärder till beredande av

större trygghet åt den talrika, för närvarande obesuttna lantbefolkningen, som

äro under övervägande, i avsevärd mån skulle göras ineffektiva, därest jordägarna

under den närmaste tiden i stor utsträckning uppsäga gällande arrendeavtal.

Med hänsyn till den stora vikten av att landets jordbruk i största

möjliga utsträckning bedrives av en självägande jordbrukareklass eller av

arrendatorer, som hava en tryggare ställning än enligt gällande arrendelagstiftning,

har utskottet ansett, att den kungl. propositionen bör föranleda,

att åtgärder vidtagas i här berörda avseende.

Utskottet har emellertid icke ansett, att nu föreliggande omständigheter

göra det oundgängligen erforderligt, att den ifrågasatta lagen gives den

omfattning, som i propositionen föreslås. Enligt utskottets mening bör den

inskränkning göras i den här ifrågavarande lagstiftningens räckvidd, att

densamma begränsas till att avse endast vissa slag av jordägare, nämligen

bolag, ekonomiska föreningar, s. k. skogsspekulanter och innehavare av

fideikommissegendom. Dessa jordägare intaga redan förut i vissa avseenden

i lagstiftningen en särställning, och de synas, då skäl, vilkas betydelse ej

kan underkännas, tala härför, böra underkastas den tillfälliga inskränkning

i sin förfoganderätt över utarrenderad jord, som i den föreslagna lagen angives.

Utskottet anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att den

åtgärd utskottet sålunda förordar icke i någon mån verkar rubbning i nu

bestående äganderättsförhållanden samt att de föreskrifter, som i allmän

lag givas om förverkande av arrenderätt, icke genom den här föreslagna

lagstiftningen sättas ur tillämpning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Vid den granskning, som det ifrågavarande förslaget undei’kastats från

utskottets sida, har utskottet förutom den ändring i 1 §, som av det föregående

följer, ansett sig böra föreslå endast en därmed i sammanhang stående

''ändring i 12 §. ltedogörelse för densamma ävensom för de i hr

Lindhagens motion framförda ändringsförslagen lämnas här nedan vid de

särskilda lagrummen.

3—10 §§.

Herr Lindhagen har--------författningen.

Utskottet---— — —-----kontrakt.

Något------_____---lagen.

12. §.

Herr Lindhagen — — — — — — — — — inrättning.

Hå Kungl. Maj:t vid den utredning, som företagits, icke funnit omständigheter

föreligga av beskaffenhet att föranleda lagens utvidgning på

sätt herr Lindhagen föreslagit, och utskottet ej med stöd av tillgängliga

upplysningar funnit skäl att frångå Kungl. Maj:ts mening i detta avseende,

har utskottet ej ansett sig böra förorda herr Lindhagens yrkande.

För att undvika att hinder genom här föreslagna lag beredes bolag

eller ekonomisk förening, vilka hava till ändamål att bedriva verksamhet

för anskaffandet av egnahem eller därmed likartat upplåtande av bostäder,

har utskottet föreslagit, att i denna § en undantagsbestämmelse meddelas

i här angivna syfte.

Den i propositionen meddelade undantagsbestämmelsen har utgått såsom

obehövlig efter den ändring, som vidtagits i 1 §.

Övergångsbestämmelserna.

Herr Lindhagen — — — — — — — — — undvikes.

Detta — — —-----—---följande:

»Enligt — — — — —• — — — -— — — avlämnats.

Det är — — — — — — — — — — — — ske.

Emellertid------------undvikas.»

Till — — — — — — — — ■— — -—- — anslutning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majts

förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, där huvudgården äges av

bolag eller ekonomisk förening eller innehaves såsom fideikommissegendom,

innan denna lag — — — att gälla.

Lag — -— — — — — — — — — — sambruk.

Avser — — — — — — — -— — —- upplåtaren.

2 mom. Yarder — — — — — -— — stadgas.

2 §•

Förlängning —----— — — — — arrende.

3 §•

Vill arrendator — — — — — — — — lämnas.

4 §•

Vill jordägaren------ — —, — ordförande.

Ersättning — -— — — — — — ---medel.

5 §.

Bestrider -------------- förlängd.

Kunna — — — — -— — — — — — påkallat.

Jordägaren — — — — — — — --skiljeman.

6 §•

Vad — — — — — — — — — — — befallningshavande.

Beslut — — — — — — -— — — — ärendet.

Mot — — — — — — — — — — —- föras.

7 §•

Hämnden — — — — — — -— — — ordförandens.

8 §.

År — — —- — — — — — — — — honom.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

25

9 §■

Nämndens — — — — -—- — — — — förordnas.

diar — — — — — — — — — — — tillämpas.

Av — — — —■ — — — — — — — förordnas.

10 §•

År — — — ■— — — — — — — — tillämpning.

Prövar — — — — — — — — — — ram.

11 §•

Yad — — — — — -— — — — — — jordägaren.

12 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av

jord, som äges av sådant lolag eller sådan ekonomisk förening, som erhållit

lån från statens jord förmedling sfond eller egnahemslånefond eller eljest av

ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna har till föremål för sin verksamhet

att bereda medlemmarna egna hem eller bostadslägenheter.

Denna — — — — — — — — — — författningssamling.

Arrendator — — —--— — — — 1922.

Har — — -— — — — — — — — — rum.

Yad — — — — — — — — — — — egendomen.

B) att herr Lindhagens motion nr 107 icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att herr Yennerströms motion nr 145 måtte

anses besvarad genom vad utskottet ovan under A)

hemställt.

5) av herr Öberg, som ansett, att den föreslagna 2 § bort erhålla

följande lydelse:

»Förlängning — — — — — — — — rum:

där — — — — — — — — — — hektar;

där — — — — — — — — — — arrende; eller

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 höft. (Nr 12). 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

där arrendatorn brustit i skötseln av egendomen, ändå att sådan vanvård

av densamma, som i 2 kap. 36 § i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom avses, icke föreligger.»

6) av herr Lindhagen som anfört:

I. Beträffande utskottets huvudsakliga motivering:

Inom utskottet har jag ansett, att utskottet till ledning för riksdagens

ledamöter bort framlägga en närmare orientering, om vad frågan gäller,

samt stärka sin hemställan med åtminstone några uttryck av direkt sympati

för den sak, som ifrågavarande lagförslag avser att förberedelsevis

tjäna, ävensom med en närmare utveckling av behovet utav provisoriet.

För ändamålet har av mig inom utskottet hemställts om godkännande

av en motivering av väsentligen följande lydelse:

»Det ifrågavarande lagförslaget utgör ett led i den jordlagstiftning, som

påbörjats genom norrlandslagstiftningen och nu enligt jordkommissionens

instruktion skall övervägas även för de delar av riket, där denna lagstiftning

ej vunnit tillämpning, allt i syfte att, såvitt på lagstiftningen kan

ankomma, bevara och nyskapa största möjliga antal jordbrukarhem och

därigenom upprätthålla och bevara en självständig bondebefolkning.

En första preventiv åtgärd har då enligt norrlandskommitténs förslag

ansetts vara att skydda jordbruksjord för att komma i obehöriga besittningshavares

händer, vilka förvärva egendomen för andra ändamål än idkande

av jordbruk. Norrlandslagstiftningen genomförde därefter i sådant avseende

förbud för bolag och ekonomiska föreningar att utan tillstånd förvärva

dylik jord. Jordkommissionen har nu i sitt nyligen framlagda förslag till

lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom

vidgat detta förbud till hela riket samt dessutom för riket i sin helhet

föreslagit föreskrifter, ägnade att förekomma även enskilda spekulanters förvärv

av bondejord.

Yid sidan av detta strävande har norrlandslagstiftningen också inriktat

sig på ett bemödande, att sådan bondejord, som redan hemfallit till bolag

och ekonomiska föreningar samt spekulanter, måtte kunna återföras till ett

mera självständigt och betryggande bruk för dem, vilka nu sitta såsom

arrendator. I sådant avseende har genomförts en social arrendelag samt

en uppsikts- eller vanhävdslag. Därtill kommer en för all jord avsedd

ägostyckningslag med uppgift att vid frivillig utbrytning av inägoj orden

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 27

från dylika jordbruk tillse, att den åtföljes av husbehovsskog, odlingsmark

och mulbete.

Norrlandskommittén sysslade också med förslag till lag om social expropriation

från domäner, tillhöriga bolag, ekonomiska föreningar och enskilda

spekulanter. Därigenom skulle ett självägande bondestånd där kunna

återuppstå och stärkas. Detta var den sista länken i kommitténs system.

De uppgifter för en sådan tvångsavlösning, som diskuterades inom kommittén,

voro dels utbrytning av gamla bondejordbruk med husbehovsskog,

odlingsmark och bete, dels expropriation av odlingsmark med nödig husbehovsskog

och bete för skapande av nya bondejordbruk och dels de på

frivillighetens väg till brukare bortsålda inägojordars komplettering med

husbehovsskog, odlingsmark och bete, när till inägojorden ej lagts sådana

nyttigheter i den omfattning förslaget till ägostyckningslag föreskrev. I

sitt slutliga förslag förordade kommittén emellertid utbrytning av odlingsmark

med husbehovsskog från sagda domäner, ytterst genom expropriation

allenast för bildandet av nya jordbruk, men uttalade sig i motiven sympatiskt

även för den tredje expropriationsuppgiften såsom en eventuell

framtidssak och därmed väl indirekt även för den andra uppgiften. I

reservationer framlades förslag till lag om expropriation för alla tre ändamålen.

Norrlandskommitténs betänkande i frågan om tvångsavlösning har

ännu icke lett till någon åtgärd från statsmaktens sida och är nu överlämnat

till jordkommissionen för förnyat övervägande.

Den s. k. jordundersökningen, vilken förordnades att fullfölja ifrågavarande

genom norrlandslagstiftningen påbörjade lagstiftningsarbete till det

övriga riket, framlade förslag därom beträffande Värmlands län. I anledning

därav har hitintills förbudslagen, uppsiktslagen och ägostyckningslagen

utsträckts till Värmlands län.

Sedan jordundersökningen blivit jämte åtskilliga andra kommittéer upplöst,

har jordkommissionen blivit tillsatt för att fullfölja det sålunda avbrutna

arbetet. Jordkommissionens instruktion är särskilt:

»att verkställa utredning dels rörande omfattningen av bolags jordförvärv och

enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av

riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka

avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen,

dels i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni

1907 kunde jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar

en mera tryggad ställning, dels huruvida och i vad mån tvångsavlösning av

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

jord. för tillgodoseende av jordbruksändamål, utöver vad för närvarande vore

stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras, dels ock beträffande frågan om

upphävande av fideikommisstiftelser i fast egendom och därmed sammanhängande

spörsmål, särskilt med hänsyn till denna frågas bedömande ur sociala och ekonomiska

synpunkter, ävensom avgiva de förslag, vartill utredningarna kunde föranleda.»

Till fullgörande av detta uppdrag har jordkommissionen, som sagt,

framlagt förenämnda lagförslag angående rätt att förvärva och besitta fast

egendom i syfte att förhindra ytterligare bondejords olämpliga övergång i

bolags, ekonomiska föreningars samt enskilda spekulanters ägo. För att ej

under väntetiden, till dess en dylik lagstiftning blir antagen, äventyra att

bondegårdar undandragas lagens skydd bar förra året utfärdats en provisorisk

lag, som förbjuder bolags och ekonomiska föreningars förvärv av jordbruksfastigheter

i de av norrlandslagstiftningen hitintills ej berörda delarna

av riket, såvitt ej särskilt tillstånd erhålles. Denna provisoriska lag, som

gällde för ett år, har på regeringens hemställan av denna riksdag förnyats

på ytterligare ett år.

Jordkommissionen står nu inför en fullföljd av sin andra huvuduppgift

i lagstiftningsväg, nämligen ofria jordbruks återbördande till ett mera

självständigt och betryggande bruk för dem, vilka nu sitta som arrendatorer.

Bland de åtgärder, som därvid böra övervägas, äro enligt instruktionens

uttryckliga lydelse den sociala arrendelagens utsträckning till hela

riket i lämplig omfattning samt återupptagande för riket i dess helhet av

den inom norrlandskommittén redan behandlade frågan om tvång savlösning

för jordbruksändamål. Kommissionen har därvid ansett, att även här erfordrades

eu provisorisk lag för att icke i väntan på den definitiva lagstiftningen

åtskilliga arrendatorer eller brukningsdelar, som borde skyddas

av densamma, undandragas. lagens tillämpning. Det är detta provisorium,

ett komplement således till det redan vidtagna, som innefattas i jordkommissionens

ifrågavarande förslag om tvångsförlängning av vissa arrenden.

Detta förslag har framlagts av kommissionen enhälligt utan meningsskiljaktighet

i själva principfrågan mellan de olika partiriktningar, som äro

representerade inom kommissionen.

Den första frågan, som riksdagen då ställes inför, är spörsmålet, huruvida

en social arrendelag och'' tvång savlösning slag i angivet syfte äro behövliga

och utförbara. Anses så icke vara förhållandet, förfaller också behovet

av ett provisorium, som skall bereda rum för en dylik lagstiftning.

Utan att taga någon ståndpunkt till nämnda lagstiftningars omfattning

och närmare innehåll — varom norrländska arrendelagen samt norrlands
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

kommitténs betänkande med reservationer rörande lagstiftning om tvångsavlösniug

giva eu föreställning — synes det dock utskottet uppenbart, att

de åtgärder, som redan vidtagits av statsmakten i dessa avseenden, liksom

tidsförhållandenas krav åtminstone med största sannolikhet påkalla eu

fullföljd och fullkomning av de redan beträdda eller föreslagna utvägarna.

Yad särskilt tvångsavlösning för jordbruksändamål angår, har denna

fråga redan upptagits till behandling i norrlandskommitténs år 1904 avgivna

betänkande. Genom allmänna expropriationslagen och ensittarlagen

är social expropriation för egnahemsändamål principiellt godtagen, och steget

därifrån till liknande expropriation för jordbruksändamål, som redan i någon

mån tillgodoses genom ensittarlagen, är endast en naturlig och säkerligen

ofrånkomlig konsekvens. Det är ock känt, att en dylik lagstiftning är

efterlängtad i vida kretsar bland arrendatorsklassen. Inom utskottet vitsordades

ock från skilda håll behovet av en tvångsavlösningslag.

I samma mån, som förenämnda viktiga och genomgripande lagstiftningsarbete

nalkas sin fullbordan, måste ock allvaret i en sådan förtänksamhet,

som nu åter begärts, bliva alltmer ofrånkomligt. I all synnerhet gäller detta

i dessa tider, då i följd av industriens nedgång och ökade svårigheter för

emigration ropet på jord och jordbruk förnimmes allt mer högljutt från nödlidande

befolkningslager. Den svenska kulturens gamla lösen om landets

uppodling och bebyggande samt om vakthållningen kring en fri och talrik

bondestam framträder då ånyo med makt som ett ofrånkomligt ekonomiskt

och socialt problem, för vilket landet måste bereda sig att offra något.

Nästa fråga blir då, huruvida fara föreligger för att den tillämnade

lagstiftningens effektivitet skall kunna äventyras under väntetiden. Det föreliggande

lagförslaget avser, som sagt, att låta för närvarande bestående

brukningsdelar komma i åtnjutande av den definitiva lagstiftningens omvårdnad.

Den provisoriska lagen skulle nämligen förhindra, att under

väntetiden sådana brukningsdelar indragas till huvudgård, utläggas till

skogsmark eller annorledes upphöra att existera. Icke minst viktigt är

vidare, att brukningsdelar, som bestå, icke genom godtyckligt ombyte av

arrendatorer berövas en bondestam, som innehaft dem avsevärd tid, ofta

under generationer, eller eljest fråntagas besittningshavare, som avsevärt

uppodlat jorden och förbättrat egendomen och sålunda ha rätt att tryggas

någorlunda i åtnjutandet av frukterna av sitt arbete. Lagförslagets uppgift

i detta avseende är att skydda hem och härd för en stor samhällsklass.

Detta utesluter icke, såsom inom riksdagen år 1920 förmenades, att eu blivande

tvångsavlösningsförfattning tilläventyrs bör anses omfatta även de

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

båda andra slagen av expropriation, som diskuterades inom norrlandskommittén.

Sannolikt kan ett äventyrande av dessa uppgifter icke vara att befara

såsom regel eller i ett övervägande antal fall för riket i sin helhet. Men

det ligger i sakens natur och bekräftas tillräckligt av erfarenheten, att en

sådan fara är för handen mångenstädes i både större och mindre utsträckning.

Detta är tillfyllest för att påkalla den ifrågasatta lagstiftningen.

Norrlandskommitténs, jordundersökningens och jordkommissionens utredningar

liksom i övrigt kända förhållanden ådagalägga ju, hurusom under

tidernas lopp sådana brukningsdelar, varom här är fråga, av olika anledningar

upphört att existera eller fördärvats, och även att arrendatorer här

och var godtyckligt uppsagts. Det finnes ingen anledning antaga, att denna

tidsföreteelse skulle just nu plötsligt upphöra. Eedan för dessa så att säga

vanliga händelser är förevarande lagstiftning påkallad. Norrländska arrende-,

vanhävds- och ägostyckningslagarna liksom jordundersökningens förslag därom

samt dennas och norrlandskommitténs förslag till social expropriation

motiverades främst, just med detta sakernas tillstånd.

Därtill komma de hotande möjligheterna, att, såsom är ganska naturligt,

mången jordägare av fruktan för den nya lagstiftningen, särskilt

tvångsavlösningen, söker upphäva arrendeförhållandena på något av ovan

angivna sätt. Enligt upplysning från den, som för närvarande bearbetar

jordkommissionens arrendeenquéte, lära några uttalanden inkommit, som

konstatera en sådan avsikt såsom fullbordad eller hotande.

Icke mindre hotande är också industriens nuvarande nedgång och

ekonomiska obestånd. Detta kan lätt föranleda desperata åtgärder, som

på ett förödande sätt gå ut över arrendatorerna och deras jordbruk. Exempel

därpå ha redan givit sig tillkänna.

Slutligen är i varje fall uppenbart, att arrendatorsklassen mångenstädes

känner sig otrygg inför de ännu ovissa avgörandena och vad som

skall kunna inträffa både före och efter desamma. Statsmakten synes ej

böra undandraga sig att under sådana förhållanden träda emellan samt

skänka dessa beroende och svagare samhällsklasser den tillförsikt och det

stöd mot oförutsedda händelser, som de behöva under övergångstiden. Särskilt

aktsam måste väl statsmakten vara, att den ej just genom sina förberedelser

till en hjälpverksamhet vållar många familjers olycka.

Någon specialstatistik över redan skedda arrendeuppsägelser eller indragning

av arrenden utöver förenämnda allmänna iakttagelser eller enskilda

personers berättelser om åtskilliga fall här och där på skilda orter

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

förefinnes icke. Det är därför som jordkommissionen i sitt uttalande

över åbokommitténs hemställan i ämnet ännu mindre kunnat känna, »i

vilken omfattning» avhysning av arrendatorer och torpare ägt rum eller

olägenheter för dem uppkommit i anledning därav, att lagförslaget icke

blivit hitintills antaget. En sådan statistik skulle bliva oskäligt dyr

och tidsödande och behöves icke heller vid ovan upplysta förhållanden.

Allra minst kan den ådagalägga omfattningen av vad som enligt sakens

natur lätt kan inträffa hädanefter, innan eu slutlig lagstiftning kommit

i hamn.

Det kan sannolikt antagas, att det angivna missförhållandet har mindre

betydelse i de trakter, där den norrländska arrende- och vanhävdslagen

gäller. Särskilt kommer där den lagstadgade arrendetiden av minst 15 år

att utgöra ett skydd för täta tillfällen till uppsägningar av arrenden eller

indragningar av brukningsdelar. Men i den mån arrendena utlöpa yppas

även här tillfällen till dylika åtgärder. På andra ställen, där motsvarande

lagstiftning ej finnes, äro riskerna givetvis större och detta i samma mån

arrendetiderna äro korta.

Redan jordundersökningen konstaterade, att vid utarrendering i Värmlands

läns östra, mellersta och västra skogsbygder av företrädesvis mindre

bolagsgårdar förelåg i flesta fall ettårig arrendetid men understundom något

däröver intill högst fem år, och för Värmland gäller den norrländska arrendelagen

fortfarande icke. Jordkommissionens enquéte har enligt inhämtade

upplysningar ådagalagt, att bolagsarrendena i södra och mellersta Sverige

vanligen stanna vid högst fem år, i de flesta fall därunder och i talrika

fall allenast vid ett år. Det förekommer .därvid kontrakt, som lyda på allenast

ettårigt arrende och icke tala om någon uppsägningstid eller förlängning.

I många ett-års-kontrakt åter heter det exempelvis, att, om

kontraktet icke uppsagts före den 15 september, som föregick kontraktets

utlöpande, detsamma ansåges förlängt på ytterligare ett år. Däremot ha

underarrendatorer på de större enskilda jordbruksgodsen i allmänhet en

något längre arrendetid, ehuru även här på senaste tider förmärkts eu

tendens till minskning i arrendetiderna.

Denna tendens att ytterligare sänka den redan förut korta arrendetiden

och i all synnerhet de i bolagsarrendena alltmer förekommande 1 års

kontrakten innebär i och för sig en stor fara för jordbrukets vanhävdande,

arrendatorernas frihet och en blivande lagstiftnings effektivitet. Jordägaren

får härigenom arrendatorerna och deras jordbruk ännu mer i sin hand. Han

kan genom möjlighet till uppsägning så gott som när som helst tilltvinga

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

sig ökade förmåner och möjliggöra åtgärder för att omintetgöra en kommande

lagstiftning. Just dessa företeelser utgöra, såvitt utskottet förstår,

i den nuvarande situationen en synnerlig anledning att skrida till den nu

ifrågasatta lagstiftningen. Med densamma tillgodoses dessutom ett annat

i dessa tider mycket aktuellt behov, nämligen möjligheten att rättvist

kunna reglera arrendenas storlek under dessa tider av plötsliga konjunkturförändringar,

i den mån hänsyn därtill ej tages i vare sig gamla eller nya

kontrakt.

Yad härefter angår jordägarens intressen, så synes utskottet dessa

hava blivit väl tillgodosedda i lagförslaget. För jordägaren såsom den i

och genom sin jordäganderätt mäktigare parten berör den ifrågasatta tvångsförlängningen

av en utarrendering säkerligen ytterst sällan om ens någonsin

något livsintresse. Hans hem och härd drabbas icke därav och han åtnjuter

fortfarande gagnet av arrendatorns prestationer i arrende och arbetsskyldighet.

Genom lagförslaget är emellertid jordägaren särskilt skyddad till en

början därmed, att, såsom i 11 § ock uttryckligen stadgas, alla de grunder,

som berättiga jordägaren att enligt allmänna arrendelagen (§ 36) eller

norrländska arrendelagen (§ 26) få arrendatorn skild från arrendet, fortfarande

komma att gälla även för den förlängda arrendetiden.

Därtill är i 2 § ytterligare stadgat, att lagen ej skall äga tillämpning,

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren medföra

avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende. I de

allmänna grunderna för rätt att avhysa arrendator före arrendetidens utgång

från arrendet ingå även de fall, att arrendatorn gör sig skyldig till vanvård

av fastigheten eller avviker från avtal om viss odlingsplan eller eljest bestämmelser

om fastighetens hävd. Därav kan med visshet slutas, att uti

det men, som i 2 § omtalas, även ingår den fara för egendomens vanvårdande

under den förlängda arrendetiden, som kan anses föreligga genom arrendator

redan tidigare ådagalagda och av arrendesystemet såsom sådant ej

föranledda försumlighet, även om denna senare ditintills ej föranlett någon

uppsägning.

För jordägaren likaväl som för arrendatorn är det enligt lagförslaget

dessutom medgivet att kunna påkalla ändringar i arrendevillkoren för den

förlängda tiden.

Den skiljenämnd, som i händelse av tvist skall avgöra, huruvida arrendator

äger påfordra förlängning samt i vad mån arrendevillkoren böra

Undras, är icke heller så sammansatt, att åtminstone jordägaren har anled
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

3:5

ning att befara något åsidosättande av hans rätt och bästa. Nämnden skall

bestå av tre personer, av vilka parterna skola välja var sin och Konungens

befallningshavande den tredje, vilken senare tillika skall vara ordförande

och jämväl äger utslagsröst. Därav kan slutas, att då stridiga meningar

göra sig gällande, det väl i regel för att ej säga alltid blir den av befallningshavanden

utsedde ledamoten, som i själva verket avgör tvisten.

Slutligen må ej förglömmas, att lagens bestämmelser icke äro tvingande.

Jordägaren och arrendatorn kunna, oavsett lagen, träffa bindande uppgörelser

efter deras ömsesidiga bekvämlighet. Denna möjlighet är säkerligen eu

kraftig regulator emot eu opåkallad, oväntad eller obekväm tillämpning av

lagens bestämmelser.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra tillstyrka,

att lagförslaget i huvudsak bifalles av riksdagen. Utskottet kan

icke tillråda riksdagen att taga på sitt ansvar avböjandet av ifrågavarande

provisorium, som av jordkommissionen och regeringen påkallats och av

flera grupper arrendatorer livligt förordats. Ett avstyrkande skulle till

och med kunna innebära, att riksdagen motsatte sig en effektiv tillämpning

av den instruktion, som jordkommissionen redan erhållit av regeringen.

Genom ett antagande av förslaget binder sig däremot riksdagen icke ovillkorligen

för den definitiva lagstiftningen, och allraminst tager den som sagt

därigenom någon ståndpunkt till nämnda lagstiftnings omfattning och närmare

innehåll i övrigt.»

Trots de skäl, som ovan anförts för lagstiftningen, möter man dock inom

riksdagen samma invändning, som ofta anföres mot social jordlagstiftning från

dem, vilka principiellt ogilla dylikt ingripande eller finna sin eller sin klass’

fördel därav åsidosatt. Det invändes nämligen, att inga speciella fall av missbruk

lagts i dagen genom full bevisning av deras förekomst och därav sluter

man, att ingenting heller skall inträffa i den närmaste framtiden.

Om svaren på norrlandskommitténs, jordundersökningens och jordkommissionens

enquéter genomgingos, skulle säkerligen, vid sidan av de där förekommande

berättelserna utan uppräknande av individuella fall, även många sådana

befinnas individuellt angivna. Vid de resor, som norrlandskommittén och jordundersökningen

gjorde, kommo också mångenstädes de rent personliga förhållandena

och förehavandena i landets vinklar och vrår i dagen. Jordkommissionen

åter har av vissa skäl icke i samma omfattning verkställt dylika undersökningar

på stället. Därtill kommer att, såsom närmare utvecklats i mitt särskilda yttrande

till kommissionens senast avgivna betänkande, kommissionens enquéter särskilt

i arrendefrågan men även i övrigt måste på grund av källornas större ofullkomlighet

anses stå på ett lägre plan än norrlandskommitténs och jordundersökningens.

De lämna i fråga om arrendeförhållandena, såsom redan lärer befunnits, icke

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

tillräckliga uppgifter om ortsföreteelserna. För att emellertid i min mån redan

nu bidraga därtill tillåter jag mig härmed närmare beröra tre exempel, som på

sistone kommit till min kännedom frånsett nu de många privata brev, som tid

efter annan inkomma till mig från arreudatorer med framhållande av deras bekymmer

i mångahanda måtto på grund av deras osäkra ställning och jordägarens

åtgöranden.

Exempel 1). Innehavaren av Gripenbergs fideikommiss i Jönköpings län

friherre Josef Hermelin har för någon tid sedan under då rådande höga priser

å jordbruksfastigheter sökt Kungl. Maj:ts tillstånd att få från fideikommisset försälja

åtskilliga arrendegårdar till av honom fordrade pris. Denna försäljning,

som icke var arrendatorerna till lags och föranledde åtskilliga konflikter, avstyrktes

sedermera av jordkommissionen och, såsom jag vill minnas, även av regeringsrätten

och ledde därefter ej till någon åtgärd. Ganska spända förhållanden

uppstodo nu på fideikommisset, och en ny framställning till regeringen efter ett

regeringsskifte förebådades men kom icke till stånd.

De ifrågavarande arrendegårdarna, till antalet omkring 32, innehades i

allmänhet sedan länge av arrendatorerna och de flesta gårdarne hade sedan

gammalt innehafts av samma familj. För omkring 17 av dem utgingo kontrakten

den 14 mars 1922, vilket under de föregående förhandlingarna särskilt

vållat arrendatorerna oro. Det visade sig också, att anledning därtill förefanns.

I juli 1921 lät nämligen fideikommissarien utan att på något sätt ha förut meddelat

sig med arrendatorna utbjuda de flesta av sistnämnda arrendegårdar, omkring

ett dussin, på auktion till arrende åt den högstbjudande. Auktion hade

kort förut annonserats flera gånger i ortspressen och förrättades i Tranås genom

advokatfirman Selander och Karlholm.

Vid auktionen inropades en del arrenden av arrendatorerna. I andra fall

åter ansågo sig arrendatorerna icke kunna gå så högt som andra bud, vadan

dessa arrenden vid auktionen tillföllo främmande. Omedelbart efter auktionen

inläto sig emellertid dessa arrendatorer eller de flesta av dem uti sin nöd uti

underhandlingar med fideikommissarien. Denne tillät dem därvid trots auktionsinropen

övertaga arrendena mot det å auktionen fastslagna arrendet men i ett

eller annat fall måste arrendatorn dessutom tillförbinda sig att betala ett ännu

högre belopp än inropssumman. Med dessa arrendatorer uppgjordes kontrakt,

och de främmande inroparna fingo ingenting för sitt besvär. Allmänt påstås av

arrendatorerna, att de nya villkoren med hänsyn till nuvarande konjunkturer

äro mycket obilliga. Två arrendatorer hava emellertid icke ansett sig kunna

följa med i detta spel från fideikommissariens sida att med stöd av kontraktens

utlöpningstid öka arrendena. Den ena av dem besökte mig i början av detta

år och sökte råd i sin förtvivlade belägenhet. Något sådant kunde dock ej

givas honom. Jag utlovade dock med hans begivande att framföra saken vid

årets remissdebatt men hindrades därav av sjukdom och refererar därför fallet

nu i stället på detta sätt. De ovannämnda upplysningarna har jag skaffat mig

från annat fullt initierat håll.

Exempel 2). Från styrelsen för Värmlands arrendators- och skogsarbetarförbund

har på min begäran lämnats följande meddelande rörande arrendatorerna

under Uddeholms bolag i Värmland:

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 12. 35

»1. Vid Lakenästorp i Norra Råda ha 6 st. arrendegårdar mdragits.1 Ett

torp har iudragits vid Hagfors järnverk, men äro vi ej säkra på, om ej den

industriella utvecklingen därstädes har nödvändiggjort ett sådant indragande.

De torplägenheter, som de sista åren besätts med skogsfrön eller lagts för

fäfot, äro vad vi med bestämdhet kunna säga till antalet 7, dock torde under

de nio revirförvaltningarna, som Uddeholms bolag omfattar, finnas åtskilligt

flera fall.

2. Att arrendatorer uppsägas mot sin vilja har inträffat i hundratals fall.

Motiven ha varit, att bolaget önskat förhöja arrendena och i en hel del

fall önskat bliva kvitt arrendatorn och få honom ersatt med en ny, som vore

mera villig att betala det förhöjda arrendet. Om arrendatorn ej velat gå med

på det förhöjda arrendet, så har vid arrendator^ nekande att avflytta ansökan

om avhysning skett, och vittna utslagen vid både Nyeds och Nedre Älvdals

domsagor, att bolaget nått sina syftemål, arrendatorernas avhysning.

Under åren 1919, 1920 och 1921 ha över 600 av Uddeholms arrendatorer

påtvingats kontrakt, vari arrendeavgiften varit 5 ä 6 gånger så hög som

i de utgående kontrakten. Då man dessutom betänker, att dessa avgifter ej äro

tillfyllest utan därtill en betydande arbetsskyldighet, till mindrebetalning, är

inflikad i de nya kontrakten, så vore ett ingripande från riksdagens sida för att

bringa ned de höga arrendena, som ej alls äro i överensstämmelse med den tid,

vari vi leva, och den vi gå till mötes, av behovet påkallat. I annat fall ha vi

att motse denna arrendatorskårs fullständiga ruin.

3. Någon utstyckning av jord har, så vitt vi veta, ej förekommit. Ett

sätt som praktiserats av bolaget de sista åren är det att mot små kontanta belopp

ersätta arrendatorerna för vad de satt in i arbete och kapital i de bostäder, de

bebo, och ekonomihus, som höra till lägenheten. Då dessa summor ej i vanliga

fall äro större än att de kvittas medelst att arrendatorn får räkna av dem på

första årets arrende, så kan man fråga sig, om ej bolagets handlingssätt är tillkommet

för att förhindra att arrendatorn äger så stor del av fastigheten, så att

han skall kunna inlösa densamma.

En sak, varpå vi skulle vilja fästa uppmärksamheten, är den, att när det

gäller att stifta lagar för arrendatorernas friköpande av den jord de bruka, så

måste denna rätt utsträckas därhän, att nödig husbehovsskog ingår i köpet. I

annat fall äro dessa köp för oss, som bo så att vi äro omgärdade av bolagsdomäner

vart vi än vända oss, ej av det värde de borde vara.»

Det finnes andra bolag, i fråga om vilkas domäner det enligt påståenden

vore ännu mer påkallat att göra undersökning, särskilt under nu rådande förhållanden.

Därtill har jag av antytt skäl ej fått tillfälle mer än i nedannämnda

fall, som enligt min uppfattning visat sig särdeles upplysande med hänsyn till

behovet av den ifrågasatta lagstiftningen.

1 De indragna arrendegårdarna i Lakenästorp ha sammanslagi ts till ett jordbruk, som drives

direkt av bolaget i syfte att producera mjölk för brukets behov. Åboma på gårdarna, som varit

fäderneärvda från gamla tider, sökte genom sin organisation hjälp hos jordkommissionen. Dess medlemmar

kunde dock ej göra annat än att genom enskilda föreställningar och anmälan till länets jordkommission

söka utverka åbornas bibehållande vid fädernejorden. Detta lyckades dock icke.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Exempel 3. Rörande Gimo—Österby bruks aktiebolags domäner i Uppland

liar jag av två personer, som äro förtrogna med förhållandena, erhållit följande

upplysningar. Antalet arrendegårdar lär vara icke mindre än omkring 600, belägna

inom 14 olika socknar. På hösten 1918 sökte bolaget förmå sina arrendatorer

antaga nya kontrakt att gälla retroaktivt från den 14 mars 1918. De

gamla kontrakten gällde på fem och i enstaka fall på 10 år. En del av dessa

kontrakt utlöpte först åren 1921.’ 1922 och 1923. Från arrendatorshåll trodde

man, att skälen till åtgärden varit att skydda bolaget mot någon väntad kristidslag,

som dock uteblev.

De nya kontrakten syntes dock arrendatorerna så betungande, att de vägrade

att underskriva dem. Det kom till öppen strid i en socken och därifrån

begärdes hjälp, varefter striden grep omkring sig inom nästan alla socknarna.

Eu organisation bildades och till dess ordförande utsågs arrendatorn Algot Jansson

på Alglösa i Films socken. Det yrkades från lera håll på strejk, vilket

dock ordföranden avvärjde, därför att detta innebure kontraktsbrott och kunde

leda till ännu större oreda. Vid förhandlingar den 25 januari 1919 mellan disponenten

Brundin och arrendatorernas underhandlingskommitte medgav Brundin,

att de kontrakt, som ej voro utgångna, skulle få vara gällande, men framhöll

att de efter hand, som kontrakten förföllo, skulle utbytas mot de nya. De

arrendatorer, för vilka arrendetiden var utgången, måste däremot taga de senare.

Disponenten lovade, att inga repressalier skulle vidtagas emot någon av arrendatorerna,

blott allt åter blev lugnt. Arrendatorsförbundet, senast kallat Upplands

arrendatorsförbuud. blev genom denna tilldragelse tillfälligt sprängt och

är på grund av senare inträffade tilldragelser numera genom bolagets åtgöranden

alldeles upplöst. Eu av tvistigheterna har även varit en från den 14 mars

1917 gällande pristabell för arbetslöner vid bruket, vilken prislista upptar exempelvis

för en kördag med par om sommaren kronor 3: 50 och för dito om vintern

kronor 3: — samt för en kördag med en häst om sommaren kronor 2: 50

och om vintern kronor 2: —.

På senaste tiden har, såsom det antages för att bland annat undvika

tillämpning av en blivande tvångsavlösningslagstiftning, börjat verkställas en

mätning och kartering av arrendegårdarnas inägojordar i och för deras försäljning.

Det är endast inägojorden, som bibehålies vid jordbruket, och någon skogsmark

tillägges ej annat än de småbitar, som medfölja i följd därav, att gränserna

anses böra dragas någorlunda raka. Denna uppmätning har fortgått socken

efter socken och lär redan hava fullbordats i socknarna Lövsta, Film, Morkarla,

Alunda, Dannemora, Valö och kanske flera.

Omkring 200 arrendatorer boende inom Film, Dannemora, Alunda, Morkarla

och även andra socknar hade kontrakt, som utlöpte den 14 mars 1922.

Dessa arrendatorer uppsades redan på sommaren 1921 med tillsägelse, att de ej

vidare skulle få kontrakt, enär deras gårdar skulle säljas. Gårdarna utbjödos

också sedan till dem. Men endast 4 till 5 procent av dessa sålunda uppsagda

arrendatorer ha i sin prekära belägenhet inköpt sina på detta sätt stympade

arrendegårdar. De flesta ha vägrat på grund av den höga köpeskillingen, frånvaron

av husbehovsskog och vissa av dem klandrade villkor i kontrakten. Med

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

•lossa, eu och en i sänder, pågå nu i stället underhandlingar om nya arrendekontrakt

på allenast ett år eller den tid, på vilken hädanefter arrendena i allmänhet

komma att upplåtas. På detta sätt får väl jordägaren arrendatorerna

och den tillämnade lagstiftningen bäst i- sin hand.

I en ortstidning har under den 5 april 1922 härom publicerats följande artikel,

tolkande arrendatorernas känslor och farhågor:

»Huru de slöra skogsholagen söka skydda sig mot en kommande friköpslag.

Om man under den gångna sommaren och vintern varit i tillfälle att på närmare

håll skåda- Upplands största skogsindustribolag, har man genast märkt att

något varit i görningen. På alla håll under bolaget har eu mängd arbetare

varit i farten med att staka och mäta jorden kring stugorna. Föregivits har

att jorden skulle säljas och arrendatorerna skulle få bli ägare. Att detta i grunden

varit bolagets mening betvivlades dock av mången.

Eu del gårdar har ju verkligen sålts, dock till pris och på -villkor, som i

de flesta fall gör bolaget till ägare igen inom en ej allt för långt avlägsen framtid.

Priset har i regel varit 750 kr. tunnlandet. Ett rent ockerpris! Nuvarande

köpsvärde är 250—300 kr.

Bolaget har skilja ifrån så långt det varit möjligt all skog och skogsmark,

i eu del fall ha även beteshagarna tagits bort eller inskränkts, alla strandremsor

utefter sjöarna ha tagits undan och på så sätt även all fisk- och jakträtt i dessa.

Med inteckningsrätt förbehåller sig bolaget rätten att upptaga vintervägar över

de till bönderna sålda åkerlapparna, för utforsling av skogs- och andra produk

ter från hemmanet, ävenså förbehålles jakträtten till år 1950.

Betalningsvillkoren äro:

10 proc. av köpesumman i handpengar; 30 proc. av köpesumman vid tillträdet;

60 proc. av köpesumman kvarstår mot inteckning ställd till innehavaren

med förmånsrätt såsom för ogulden köpeskilling samt löpande 6 proc. årlig ränta

och med 6 månaders uppsägning.

En av paragraferna i köpekontraktet är så tvetydig, att det ej är lätt att

se klart, vilka följder den kan ha med sig. Den lyder:

Onera, som hittills ålegat säljaren, betalas av honom till tillträdesdagen

samt därefter av köparen, vilken även ansvarar för det underhåll av vägar, som

hittills ålegat hemmanet.

Som det synes skall köparen svara för hela hemmanets utskylder och vägunderhåll,

trots att han kommer att äga blott en liten del därav.

De stora skogarna på flera hundra ja tusen tunnland skola av bolaget ägas,

men skatten för dem betalas av den som köpt inägojorden. Vad detta betyder

är lätt att se. Genom bokföringsåtgärder blir vinsten förlagd på skogens konto,

den egentliga driften blir förlustbringande och bolaget undgår beskattning, till

varje skattebetalares nackdel.

De 60 procenteu, som mot inteckning kvarstå av köpeskillingen, äro en

mycket ömtålig punkt, i det att uppsägningstiden är endast 6 månader. Vi

antaga som ett exempel, en gård säljes för 30,000 kronor, arrendatorn'' köper

och lyckas genom att belåna sitt inventarium, uppbringa de erforderliga 12,000

kr., samt avlämnar den bestämda skuldsedeln å 18,000 kr., köpet är klart och

allt synes gå väl.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Då kominer inteckningsinnehavaren på den vackra idén att säga upp sin

fordran. Det skylies på dålig ekonomi. Och då så. Det är så ledsamt men

man måste. Vi känna igen sorgen.

Skulden är så stor att ingen bank godtar inteckningen, gårdens taxerings

värde står omkring 12,000 kr. och av princip bevilja ej bankerna inteckningslån

upp till taxeringsvärdet. Allt är den dagen omöjligt och gården måste från-- trädas och återgå till inteckningshavaren. Den en gång så förhoppningsfulle

köparen är nu ruinerad och måste med sin familj avflytta från den gård, som

han i många fall är född på och vilken han älskat så att han gjorde alla möjliga

och omöjliga ansträngningar för att få behålla den. Vilka känslor som

den dagen kommer att besjäla den en gång välbärgade bonden är lätt att tänka

sig. Jag tror vi med rätta kunna kalla honom bolsjevik eller kanske nihilist.

Han börjar nu se att hela försäljningen endast var ett sätt att lura av honom

hans surt förvärvade slantar.

Ja, så kan gå, ingen kan tvivla på meningen, den är ju rent genomskinlig.

Gårdarna göras så värdelösa som möjligt med de servitut och undantag som

påläggas dem. Vidare den alltid riskabla skuldförbindelsen, vilken när som

helst kan uppsägas. Detta allt, jämte de gulaschpris bimderna genom diverse

tricks narras att betala, måste verka därhän, att dessa gårdar, som förut nämnts,

inom en ej allt för långt avlägsen framtid åter komma i bolagets ägo.

Alltnog ha gårdarna trängts ihop till den minsta möjliga areal. De ha

beskurits på alla håll och kanter så att kvar står endast den öppna (odlade)

jorden med några små betesbackar. Skog till gårdarnas behov finnes icke, utan

skall ved, gärdsel och byggnadsvirke köpas till högt pris från bolaget, vilket

kan säga sig äga all skog inom ett område av 7 mils bredd och 15 mils längd.

Då en gång den länge väntade friköpslagen blir en verklighet är det gott att

ha skogen undanskiftad och gränserna fastställda på förhand. Bönderna må få

den odlade för bolaget mindervärdiga jorden, skogen är skyddad och de komma

blott ur askan och i elden, då de efter bolagets här tydliga beräkning måste

köpa allt virke för gårdens behov.

Det är nu blott ett fåtal gårdar, som sålts och för närvarande synes all

köplust ha upphört. De osålda gårdarna arrenderas ut på ett år i sänder, nu

mot stegrade arrenden. Att detta med ettåriga arrenden ej är till jordbrukets

fromma faller av sig självt, alla grundförbättringar åsidosättas, jorden suges

och pressas på alla sätt, därför att ingen vet vad morgondagen har i sitt sköte.

Får detta gå några år, så är den ännu goda jorden i grund fördärvad och icke

ens kommer att kunna betala brukningskostnaderna.

Här är tydligt att den lagstiftande församlingen måste se upp, så att lagen

om friköp ej är gjord värdelös, innan den ens blivit lag. Ett ingripande strax

är av behovet, om vi ej skola få bevittna, huru hela denna yrkesgrupp syste.

matiskt tryckes ned, utsuges samt jämsides med sitt jordbruk går en säker undergång

till mötes.»

Den utlovade friheten från repressalier för det arrendatorerna sökt bevaka

sin rätt och bästa hölls emellertid icke, såvitt rörde deras ordförande, Algot

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

39

Jansson. Den 13 september 1921 uppsades även han från sitt kontrakt, som

utlöpte den 14 mars 1922. Förvaltaren Svensson anförde såsom motiv, att gården

skulle säljas till hans far, och om denne ej inköpte den, kom bolaget troligen

att göra skogsgård (gård som brukades direkt under bolaget) av densamma.

Enligt begärt uppsägningsbevis av Svensson, dagtecknat den 20 september, heter

det, att Jansson »instundande 14 mars 1922 blir ledig från arrendet på grund

av hemmanets försäljning.» Förenämnda dag den 13 september bjöds fadern

att köpa gården och underhandlingar därom pågingo hela vintern till i mars

1922. Underhandlingarna strandacje även här av förut angivna skäl och då det

förspordes, att bolaget ej ämnade göra sig flera skogsgårdar, var Jansson förvissad

om, att han liksom de andra arrendatorerna skulle få fortsätta arrendet.

Den 14 mars 1922 telefonerade Jansson till förvaltaren Svensson och anhöll

att få fortsätta med arrendet, vartill denne svarade nekande med förmälan

att han då antagit ny arrendator. Jansson svarade, att han ej kunde flytta, då

han ej hade någon annan gård att flytta till och ej heller kunde realisera sitt

bo, som han dyrt inköpt under kristiden, ty då skulle han bli ruinerad. Därpå

svarade förvaltaren, att det vore många som nu blevo ruinerade, så det var ej

Jansson ensam om. Vid upprepad erinran om det oriktiga att taga ny arrendator,

då förvaltaren väl visste, att Jansson ej hade något annat att hålla sig

till, svarade förvaltaren, att han i detta avseende väl gjorde som han ville. Den

22 mars 1922 höll bolaget laga av- och tillträdessyn mot Janssons bestridande.

På förvaltarens fråga, om Jansson ämnade flytta godvilligt, svarade denne nekande.

Det är att märka, att den arrendator, som av Svensson i sistone antagits,

var en hos denne anställd körkarl. Av intresse är likaledes, att arrendatorerna

inom Films socken år 1920 till regeringen avlämnat en utredning, enligt vilken

bruket skulle förvärvat endast räntan men icke äganderätten till hemmanen. I

överensstämmelse därmed hade ock i det äldsta kända arrendekontraktet av år

1846, som just avsåg Janssons hemman, bruksägaren avsagt sig all rätt att uppsäga

kontraktet.

Till ytterligare verifikation av dessa förhållanden åberopas nedan intagna

skriftväxling i avhysningsmålet emot Jansson:

»Till Konungens befallningshavande i Uppsala län.

Undertecknat bolag anhåller härmed vördsamt om laga åtgärd för avhysning

av arrendatorn Algot Jansson från det av honom arrenderade hemmanet

Va mantal Älglösa i Films socken.

Som stöd för vår anhållan bifogas bestyrkt avskrift av ett emellan bolaget

och Jansson upprättat arrendekontrakt, varav framgår att arrendetiden är slut

den 14 mars detta år.

Arrendator Jansson har emellertid ej flyttat, och vid i går i vittnes närvaro

gjord förfrågan om han ej godvilligt ville lämna hemmanet, meddelade han, att

han ej tänkte avflytta.

Ersättning för kostnaderna yrkas.

Då ny arrendator är antagen från den 14 mars detta år, och denne är an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

gelägen att få taga hemmanet i besittning, anhålla vi att ärendet behandlas

fortast möjligt.

Borgensförbindelse bifogas. Österby Bruk den 23 mars 1922.

Gimo Bruks Aktiebolag.

Hugo Brundin

genom Gunnar Svensson.»

»Till Konungens befallningshavande i Uppsala län.

Med anledning av den ansökan, som Gkno Österby Bruks Aktiebolag gjort

om min avhysning från det av mig arrenderade hemmanet Va mantal Älglösa i

Films socken, får jag vördsamt avgiva följande svaromål.

I första rummet bestrider jag på följande skal bolagets rätt att uppsäga

mig. Bolagets äganderätt till mitt hemman kan ej anses vara rättsligen tillkommen.

Hemmansräntan har nämligen av Kungl. Maj:t år 1846 sålts till

Österby bruks ägare, men aldrig äganderätten, som följaktligen måste anses tillhöra

den släkt, som från far till son i urminnes tid besuttit hemmanet. Eu

utredning om denna arvsföljd m. m. bifogas härmed. Den är avskriven ur

den av redaktör Gust. Z. Hedenström på uppdrag av Films sockenförening av

Upplands arrendatorsförbund år 1920 verkställda äganderättsliga utredning om

de hemman och lägenheter, som kommit att underläggas Gimo-Österby bruks

aktiebolag. Denna utredning jämte skriftliga framställningar från mig och åtskilliga

andra arrendatorer om att tillerkännas äganderätt eller åtminstone lösningsrätt

till våra hemman överlämnades den 3 juni 1920 till jordbruksministern

av em deputation, bestående av herrar Hedenström, fyra arrendatorer samt riksdagsmannen

E. G. Nilsson i Vibberbo. Denna utredning med framställningar

har sedan blivit remitterad till jordkommissionen att tagas i övervägande vid

fullgörandet av dess uppdrag. På grund av vad sålunda anförts lärer ärendet

i varje fall vara av den tvistiga beskaffenhet, att det ej kan avgöras i den ordning

frågan nu blivit väckt.

Det framställda anspråket är för övrigt fullkomligt orättvist och i den mest

uppenbara strid emot de strävanden, som från statsmaktens sida på senare tider

och även nu göra sig gällande för att förhindra just dylika åtgärder.

Uti domarereglerna heter det bland annat: »Landssed, när hon icke haver

oskäl med sig, bör räknas för lag, där man efter döma må.» Inom Films

socken har i varje fall den landsseden varit rådande sedan urminnes tider, att

hemmanen gått i arv från far till son, ehuru äganderätten formellt tillhört en

annan. Det hemman, jag brukar, har på samma sätt i oavbruten följd innehafts

av mina förfäder så långt kyrkoböckerna utvisa eller från början av sjuttonhundratalet,

och därförinnan har säkerligen samma ordning varit gällande. Ett

uttryck för denna sedvänja återfinnes också i det äldsta kända arrendekontraktet

inom Films socken av år 1846, som avsåg just det av mig arrenderade hemmanet.

Förut fuunos ingå arrendekontrakt utan endast motböcker. I det berörda

koutraktet finnes icke någon tid utsatt för arrendet, utan endast arrendatorns

namn och förklaras uti kontraktet av upplåtaren Per Adolf Tamm bland

annat ungefär följande: »Jag avsäger mig all rätt att uppsäga detta kontrakt,

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

41

men medgiver åbon full rätt att uppsäga det och i laga tid därefter avflytta».

Deu nu ifrågasatta avhysningen står i den mest skriande motsättning emot denna

landssed. Jag har till alla delar fullgjort mitt kontrakt och åtgärden utgör endast

en politisk hämnd därför att jag blivit utsedd till ordförande i arrendatorernas

förbund, som nu blivit av bolaget sprängt, och sökt att medverka till

iakttagande av arrendatorernas rätt och bästa — en uppgift, som det är en allmänt

medborgerlig rätt för mig att åtaga mig. Genom uppsägningen skulle

jag, som har att draga försorg om hustru, tre minderåriga barn och föräldrar,

bliva ruinerad. Det må för övrigt erinras, att den enligt bolagets uppgift i mitt

ställe på 1-årigt arrende antagna arrendatorn är en på förvaltaren Svenssons

arrendegård anställd körkarl Albert Andersson Vik. Den förenämnda landsseden,

vilken i domareeden ock kallas för gudomlig lag, skulle genom ett bifall till

ansökningen bliva kränkt och bestrider jag även på den grund framställningen.

Det är slutligen bekant, att under riksdagens behandling vilar för närvarande

en regeringsproposition om tvångsförlängning utav arrenden i syfte just

att skydda arrendatorerna i den fortfarande besittningen i avvaktan på en definitiv

lagstiftning till deras förmån. Genom lagförslaget värnas visserligen närmast

arrenden, sou utgå 14 mars 1923 och 1924, men i en motion av borgmästare

C Lindhagen hai påyrkats att även sådana arrenden, som utgå den 14

mars 1922, skola skyddas, när arrendatorn sitter kvar nämnda dag och han det

oaktat därefter inom de av nyttjanderättslagen omnämnda två månaderna anmodas

avflytta. Enligt motionärens förslag skulle en sådan anmaning vara utan

verkan. Detta ärende är ännu icke avgjort av riksdagen, men utskottets utlåtande

lär väntas i slutet av nästa vecka.

På grund av vad sålunda anförts, anser jag frågan om min avhysning i

varje hänseende vara tvistig och således icke skäligen kunna i den ordning den

blivit väckt avgöras, och bestrider jag därföre bifall till framställningen.

Älglösa den 8 april 1922.

Algot Jansson.»

11. Beträffande frågan om lagens tillämpning efter varje

arrendators initiativ eller automatiskt för dem alla:

I jordkommissionen anfördes härom av mig följande särskilda mening:

»Dessa föreskrifter överensstämma med vanliga stadganden i svensk social

lagstiftning. De synas ock efter bokstaven ganska väl motiverade med ett rättvist

avvägande så gott sig göra iåter mellan rättigheter och skyldigheter.

Emellertid bygger dylik lagstiftning på ett antagande av en jämlikhet, som i

verkligheten icke alls finnes. Lagbuden bli därför oftast mera ett skådespel i lagtexten

än någonting värdefullt i tillämpningen. Någon jämlikhet förefinnes

nämligen gemenligen icke och så ej heller i förevarande fall.

Själva förslagets tillkomst härleder sig ju från den uppfattning, att det finns

en klass arrendatorer, som äro beroende, och därför måste erhålla statsmaktens

stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator det tillämnade stödet på det sätt,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 10 käft. (Nr 12.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

att han skall för att ernå detsamma uppträda självständigt emot jordägaren och

anlita legala utvägar såsom vore han en oberoende samhällsmedlem, detta är,

såvitt jag förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna alla förutsättningar att kunna

eller våga sig på att spela den roll, som en välvillig lagstiftning från huvudstadens

skrivbord tillämnat dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om

lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon vetskap

och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter är det icke,

som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom nittio dagar före

arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos en jordägare, som kanske

i de flesta fall befinner sig fjärran från''platsen, att härvid iakttaga vad som om

uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att utse skiljeman och stå till reds med

eu oöverkomlig skriftväxling, att stämma till domstol och göra det inom viss

tid, att ställa borgen för den skada, som kan tillskyndas jordägaren och göra

det inom eu viss legal tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt gottgöra jordägaren

för mistning av jorden och annan skada o. s. v. För de flesta människor

i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter av alla slag, advokater

samt först och sist penningar och återigen penningar. Hur skall saken då ej

ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare i avskilda vinklar och vrår med

de långa avstånden och den fullkomliga hjälplösheten såsom enda perspektiv

och rättesnöre.

Något annorlunda ställer sig saken måhända i de fall, att arrendatorerna

äro starkt och respektingivande organiserade. De kunna då påräkna insiktsfull

hjälp av sina organisationer och dessas förtroendemän. Under deu tillämnade

lagens verkningstid kommer det emellertid med säkerhet att inträffa, att en stor

del, kanske de flesta av dem, som lagen vill vårda sig om, komma att stå

oorganiserade eller som medlemmar i svaga organisationer.

Av dessa skäl har jag inom kommissionen påyrkat, att förlängningen skulle

verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande från arrendatorn.

Detta synes vara så mycket mindre betänkligt som de flesta av dessa

arrenden utan hotet om en ingripande lagstiftning säkerligen skulle utan vidare

förlängts. I övriga fall, där jordägaren och arren datorn äro ense om arrendets

upphörande, hindrar lagen, som ju ej är tvingande, icke att eu skriftlig konfirmering

därom äger rum.

I överensstämmelse med vad ovan sagts och föreslagits böra de efterföljande

bestämmelserna i förslaget anpassas och bördan av ytterligare åtgärders

vidtagande väsentligen läggas på den, som mest förmår och förstår att bära den,

nämligen jordägaren och staten.

I den mån författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget initiativ

och förutseende, bör staten förordna särskilda personer att på begäran lämna

dem effektivt biträde. Likaledes är det säkerligen en viktig angelägenhet att

kännedom om författningen sprides i orterna samt exemplar av densamma finnas

lätt tillgängliga, vilket hitintills enligt min uppfattning försummats i all social

lagstiftning. Om allt detta bör lagen helst innehålla föreskrifter, men saken

kan ju i alla fall avhjälpas på enbart administrativ väg, såvida det verkligen

också Sker.»

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr .

Dessa erinringar ha allenast föranlett, att de av jordkonnriissionen

ifrågasatta åtgärderna, i syfte att skydda jordägaren mot följderna av eu

obefogad rättegång, uteslutits ur det för riksdagen är 1020 framlagda regeringsförslaget.

I de över jordkol»missionens förslag avgivna yttrandena

förekomma uttalanden om min ovanstående reservation endast i följande fall:

Länsstyrelsen i Västerbottens län: »I ett avseende kan länsstyrelsen emellertid

icke biträda detta förslag, och det är i vad beträffar stadgandet, att en förlängning

av arrendeavtalet gjorts beroende av vissa åtgöranden från arrendatorns

sida. Ett stort antal avsides boende arrendator^- skulle säkerligen ej ens komma

att få reda på, att eu dylik lag existerade. Även om åtgärder vidtagas för att

låta dem taga del av eu författning i ämnet, skulle de ej vara mäktiga, varken

att fullt fatta, vad de både att göra, eller sedan själva kunna utföra vad lagen

fordrade av dem. Länsstyrelse» ansluter sig därför till den av herr Lindhagen

avgivna reservationen i förevarande del och hemställer, att lagförslaget på så

sätt omarbetas, att arrendeavtalets förlängning inträder automatiskt och således

ej göres beroende av något tillkännagivande från arrendator» i annat fall än att

denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i villkoren från hans sida

påkallas. Först i sådant fall ävensom, då ändring i upplåtelsevillkoren äskas

av jordägaren, synes anmälan enligt 3 § i lagförslaget böra äga rum och sedan

vidare förfaras på sätt i lagförslaget angives.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: »Länsstyrelsen, som visserligen ej delar herr

Lindhagens mening, att vederbörande icke skulle våga gorå sin rätt gällande,

håller dock före att den i reservationen uttalade uppfattningen, att mången avlägset

boende på grund av ovetenhet om lagens tillvaro försummar att begagna

sig av dess möjligheter, innehåller ett mycket beaktansvärt påpekande. Sina

skäl mot en automatisk förlängning av arrendeavtalet har kommissionen framlagt

å sidan 19 av sitt yttrande. Önskvärdheten av att klarhet beträffande frågan

om arrendeavtalets förlängning i god tid vinnes har varit bestämmande för

kommissionen vid dess ställningstagande till detta förslag. Ifrågasättas kan väl

emellertid, huruvida ej sådan klarhet skulle kunna erhållas, utan att man ensidigt

lade initiativet hos den part, vilken ostridigt är i sådan ställning, att lian

svårligen kan beräknas följa gången av lagstiftningsarbetet, även då detta berör

för honom vitala frågor. Det skulle därför enligt länsstyrelsens mening vara

till gagn för det syfte man ville ernå, om lagen innehölle stadgande av den innebörd,

att arrendeavtal rörande fastighet, som avses i lagen, skulle anses som

förlängt till den i § 1 mom. 1 angivna tiden, därest ej arrendatorn vid skriftlig

förfrågan från jordägaren likaledes skriftligen förklarade sig önska avstå från

arrendet vid utgången av nu gällande avtal. Mot eu sådau anordning kan ej

utan fog göras den invändningen, att då lagförslaget avser att med inskränkning

i jordägarens fria förfoganderätt över hans egendom tillerkänna arrendatorn eu

utsträckt nyttjanderätt över samma egendom, rättvisa och billighet kräva, att

initiativet skall åvila arrendatorn och ej jordägaren. Då emellertid det besvär, som

härigenom pålägges jordägaren, icke torde bliva alltför stort, borde måhända de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

betänkligheter, vilka utan tvivel kunna resas mot förslagets realiserande,'' ej tillerkännas

avgörande inflytande. För att den i § 4 omnämnda skiljenämndens

beslut skall kunna meddelas före arrendetidens utgång, borde eu sådan förfrågan

från jordägaren göras inom tid, som angives i § 3.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län: »Som ledamoten i kommissionen C. Lindhagen

reservationsvis framfört, bör arrendator berättigas att från det allmännas

sida åtnjuta biträde för tillvaratagande av honom tillerkänd rätt. Det kan nämligen

vara vanskligt för arrendator att i den ordning, som gäller för uppsägning

av arrendeavtal, själv ombesörja sådant tillkännagivande, som omförmäles uti

förslagets § 3. Enligt länsstyrelsens förmenande kan arrendatorns intresse härutinnan

tillgodoses genom ett stadgande, att han äger hos offentlig myndighet,

förslagsvis vederbörande landsfiskal, göra dylikt tillkännagivande, och att^det

skall åligga denna myndighet att verkställa delgivning med jordägaren.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län: »Mot detaljerna av det nu föreliggande

lagförslaget har länsstyrelsen icke funnit anledning till erinran, men instämmer

länsstyrelsen i så måtto med en av reservanterna, herr Lindhagen, att länsstyrelsen

anser särskilda åtgärder nödvändiga för att sprida kännedomen*rörande

lagstiftningen i fråga bland de befolkningsklasser, i vilkas intresse förslaget utarbetats,

och att bereda dessa möjligheter till det biträde, som kan varda erforderligt

för att den nya lagstiftningen verkligen skall tillskynda dem de fördelar,

som med densamma åsyftats.»

Den huvudsakliga anmärkningen kvarstår emellertid. Enligt förslaget

skulle en ofantlig skriftväxling åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa

människor för att de skola känna sig lugna. Utom det skrämmande i

apparaten kommer säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum

redan av handfallenhet, oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste

arrendatorerna dessutom bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende

mot den fruktade jordägaren. Att de rygga tillbaka därför, blir kanske

också särdeles vanligt. Under sådana förhållanden bliva de, sannolikt i

stora skaror, ja kanske i de flesta fall, vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt

i jordägarens hand, som om lagen icke blifvit stiftad.

Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Visserligen skulle

det kunna äventyras, att eu arrendator, som ej önskar behålla arrendet,

underläte, att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna tid anmäla

detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma endast i enstaka

fall, som bliva försvinnande i förhållande till den mängd sannolika

fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen bevaka

sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom ingenting att frukta

av jordägaren, han är ense med honom merendels och detta underlättar i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande Nr IX.

liög grad anmälningsskyldigheten, där icke redan skriftligt avtal om kontraktets

utlöpande föreligger.

Men även för dylika händelser är det av vikt, att författningen kommer

behörigen till befolkningens kännedom. Det faller visserligen av sig

självt, att lagens bestämmelser kunna hävas genom skriftlig överenskommelse

och i teorien anses det .obehörigt att i lagen införa något överflödsverk.

För menigheten, som är särskilt intresserad av eu sådan lag som

den ifrågavarande, kan det emellertid vara till stor nytta, att berörda för

folk i allmänhet ingalunda kända sak också kommer till uttryck i lagtexten.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen för sin del

måtte besluta följande ändrade lydelse av nedannämnda paragrafer i lagförslaget.

1 §■

Uti 1 mom. 1 stycket utgå följdenligt orden »efter påfordran av

arrendatorn».

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

där på grund av särskilda, omständigheter det skulle för jordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende;

där jordägaren och arrendatorn skriftligen överenskomma, att lagen för

hela eller viss del av den utsträckta arrendetiden ej skall gälla; eller

där arrendatorn ej önskar förlängning av arrendetiden.

3 §•

Vill arrendatorn ej tillgodonjuta förlängning av arrendetiden enligt

denna lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens

utgång. i

Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren, skall inom sagda tid

tillkännagivande därom ock ske hos jordägaren med uppgift tillika å de

ändringar, som äskas.

Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med

vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §•

Till jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt till förlängning av arrendetiden

— ■— — av allmänna * medel.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

5 §.

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att senast nittio dagar före arrendetidens

utgång hänskjuta tvisten —- — — val av skiljeman.

III. Beträffande övergångsbestämmelserna:

Enligt min uppfattning och erfai’enhet exempelvis om norrlandslagstiftningen

måste den insikten någon gång slå igenom, att eu social lagstiftning

ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får uppenbart

förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft först

med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat

hos regeringen och sedan går sin gång genom ortsmyndigheter, lagråd och

riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda

spekulationer att på grund av vunnen kännedom om lagen och dess avsikter

söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv

verkan.

Det är så mycket angelägnare att här särskilt noga överväga lagstiftningens

omedelbara framträdande, som en myckenhet arrenden utgå den

14 mars 1922. Det synes önskligt, att lagen i skäliga fall kan vinna

tillämpning även på dylika arrenden. I allmänna arrendelagen är ock

stadgat (2 kap. 2 §): »Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn

fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två

månader därefter jordägaren anmodat honom att avflytta, skall avtalet anses

förlängt på fem år». Enahanda stadgande finnes i norrländska arrendelagen

(4 §) med den skillnaden att två månader där är utbytt mot sex. Om nu detta

lagförslag .framföres av statsmakterna i syfte att få dess grundsatser lagfästa

vid denna riksdag, kan det på många platser inträffa, att en eljest

ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd omedelbart eller

innan förenämnda månaders utgång. Lagen skulle på det sättet stjälpa

människor, som den velat hjälpa.

I detta avseende synas mig således övervägande skäl tala för, att eu

anmaning till avflyttning inom två respektive sex månader efter den 14

mars 1922, som verkställts även innan lagen prolongerats, bör kunna genom

lagen retroaktivt förklaras ogiltig och kontraktet tillika anses förlängt

dock endast för den tid, som lagen omfattar, och med rätt för jordägaren

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 12. 47

att göra gällande de av lagen honom tillagda rättigheter att på vissa grunder

bestrida förlängning oeh påkalla reglering av arrendeavgifterna. Ett

sådant behjärtansvärt fall är det, som ovan relaterats i fråga om arrendet

av Älglösa gård i Uppland. Har anmaning till avflyttning tillkommit

törst efter det lagen trätt i kraft, blir betänkligheten mot en sådan anmanings

förklarande för ogiltig ännu mindre vägande.''

Het hemställes alltså:

att riksdagen ville för sin del besluta följande

tillägg till övergångsbestämmelsernas sista stycke:

»Hen anmaning till avflyttning, som i ovanberörda

två lagrum sägs, vare utan verkan å arrendeavtal, som

utgått den 14 mars 1922, där arrendator^ej godtager

anmaningen. Dock vare arrendet därigenom ej förlängt

för längre tid än som avses med denna lag; och vare

jordägaren obetaget att bestrida förlängningen eller påkalla

ändring i arrendevillkoren i överensstämmelse med

denna lag, därest han inom två månader enligt allmänna

arrendelagen och inom sex månader jämlikt norrländska

arrendelagen, räknat från nämnda dag, hänskjuter tvisten

till skiljenämnd på sätt i 3, 4 och 5 §§ stadgas»,

eller, om detta icke kan bifallas, sådant tillägg,

som ovan sägs, med den förändring att ingressen lyder

sålunda:

»Den anmaning till avflyttning, som i ovanberörda

två lagrum sägs, vare, därest anmaningen ej godtages

av arrendatorn, utan verkan å arrendeavtal, som utgått

den 14 mars 1922, för den händelse anmaningen skett

efter det denna lag trätt i kraft. Dock vare----

stadgas.»

IV. Beträffande lagens kungörande til! allmänhetens kännedom:
Med

åberopande av framställningen under punkt II sid. 41—45 i

denna reservation, hemställes:

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

att riksdagen ville hos regeringen anhålla, att

genom regeringens försorg en noggrann kännedom om

lagen och särskilt dess krav på arrendatorerna måtte

genom ortspressen och annorledes lämpligen spridas i

bygderna samt i möjligaste mån även beredas arrendatorema,

helst kostnadsfritt, biträde med lagens tillämpning.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:113 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. a1 i texten