Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister.

1922-04-21 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:14, Utlåtande i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med, förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

I

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1922 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition med, förslag

till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30

juni 1913 om behandling av alkoholister.

Genom en den 21 mars 1922 dagtecknad proposition, nr 235, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 102) om behandling

av alkoholister.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling

av alkoholister skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

1 mom. År någon — — — — — — av alkoholister.

2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är

hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast förflutna åren upprepade

gånger dömd till ansvar för fylleri.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 12 höft. (Nr 14.) 732 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

Såsom av den föredragande departementschefen anförts, fanns i det

av fattigvårdslagstiftningskommittén den 3 december 1910 avgivna förslag

till lag om behandling av alkoholister upptaget ett stadgande av

samma innehåll, som av Kungl. Maj:t i ett till lagens 1 § fogat andra

moment nu föreslås, med den olikhet endast att i kommitténs förslag

ej förefanns någon motsvarighet till den av Kungl. Maj:t i momentet

föreslagna tidsbegränsningen »under de två senast förflutna åren». Stadgandet

inflöt emellertid icke i Kungl. Maj:ts till 1913 års riksdag i

ämnet framlagda proposition. Såsom den huvudsakliga anledningen härtill

angavs nödvändigheten att med hänsyn till då rådande begränsning

i fråga om antalet av till buds stående anstaltsplatser inskränka den

föreslagna lagens tillämplighetsområde genom att utesluta någon av de

däri upptagna kategorierna alkoholister; och hade därvid nu ifrågavarande

grupp av alkoholister eller sådana, vilka upprepade gånger dömts till

ansvar för fylleri, ansetts i första hand böra undantagas från lagens

tillämpning. Samtidigt betonades emellertid angelägenheten av att framdeles,

i den mån anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården

utvecklat sig, vidga ramen för lagens tillämplighetsområde. Såsom en

bidragande orsak till att förenämnda grupp av alkoholister ansågs kunna

tillsvidare iiteslutas från lagens tillämpning angavs därjämte, att det för

att en tvångsinternering i dylika fall skulle få sin fulla betydelse krävdes,

att den kunde träda i stället för bötesstraffet, en anordning som emellertid

lämpligast syntes böra tagas under övervägande i samband med

revisionen av strafflagen.

På sätt i propositionen vidare erinrats, anhöll riksdagen uti skrivelse

den 16 april 1918, nr 123, i anledning av en under nämnda års riksdag

i ämnet väckt motion (1:35), att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

huruvida icke lagen om behandling av alkoholister den 30 juni

1913 lämpligen borde utsträckas att omfatta jämväl den, som vore hemfallen

åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda. I det utlåtande av lagutskottet, vilket åberopades i riksdagens

förenämnda skrivelse, framhölls, att den omständigheten, att för ifrågavarande

kategori av alkoholister en tvångsinternering skulle bliva av

större värde, därest den kunnat träda i stället för bötesstraffet, icke borde

utgöra hinder för att lagens tillämplighetsområde utan avvaktan å eu

dylik anordnings genomförande utsträcktes att omfatta jämväl nämnda

kategori av alkoholister, samt att, då tillgången å anstaltsplatser dåmera

syntes medgiva en dylik utvidgning av lagens verksamhetsområde, de

av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess betänkande åberopade skälen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

3

talade för att frågan om tvångsinternering av ifrågavarande kategori

alkoholister toges under förnyat övervägande. Innan emellertid sagda

kategori alkoholister inrymdes under lagens bestämmelser, syntes nödigt

låta verkställa utredning för utrönande av dels det antal personer,

som genom en dylik utsträckning av lagens omfång kunde bliva i behov

av anstaltsvård och dels möjligheten av att åt detta ökade antal bereda

sådan vård.

Den av riksdagen sålunda påkallade utredningen innefattas i ett av

socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister vid

Salbohcd den 14 januari 1921 gemensamt avgivet, i propositionen återgivet

utlåtande.

Vad av fattigvårdslagstiftningskommittén samt i ovannämnda motion

och utlåtande anförts till stöd för önskvärdheten av att under alkoholistlagen

inbegripes jämväl den kategori av alkoholister, som gjort sig

skyldig till upprepade fylleriförseelser, finner utskottet övertygande.

Erfarenheten under den tid, som förflutit sedan lagen från och med

augusti månad 1916 trädde i tillämpning, torde ock — särskilt i samhällen,

där från vederbörande nykterhetsnämnders sida utvecklats eu mera

ordnad och effektiv verksamhet — hava bestyrkt behovet av den ifrågasatta

utvidgningen av lagens tillämplighetsområde. Om ock åtskilliga

av de recidiverande fyllerister, som äro hemfallna åt dryckenskap, falla

in under någon av de redan nu gällande indikationerna för tvångsinternering,

synes det dock ovedersägligt, att ett ej ringa antal personer,

vilka f. n. ej nås av lagens bestämmelser — särskilt ogifta sådana, som

redan i unga år hemfallit åt kroniskt alkoholmissbruk — skulle, i händelse

av lagens utvidgning i nu föreslagen omfattning, genom att i tid

göras till föremål för de å nykterhetsnämnderna ankommande förebyggande

åtgärder och, i fall av behov, jämväl för anstaltsbehandling kunna

återföras till ett nyktert och ordentligt levnadssätt.

I likhet med departementschefen anser utskottet det ej vara möjligt

att närmare beräkna det antal personer, som till följd av den ifrågasatta

utvidgningen av älkoholistlagen kan förutsättas ifrågakomma till internering

å alkoholistanstalt.

Till belysning av hithörande förhållanden må emellertid erinras, att

enligt för utskottet tillgängliga uppgifter:

antalet bestraffade fylleriförseelser i landet utgjort under femårsperioden

1909—1913 årligen i genomsnitt 54,334 och under vart och

ett av åren 1914—1921 respektive 50,860, 47,948, 43,911, 16,385, 16,356,

30,141, 40,545 och cirka 26,000;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

autalet personer, som begått fylleriförseelser under vart och ett av

åren 1917—1920, utgjort respektive 15,913, 14,797, 27,407 och 35,808;

antalet av berörda personer, som betecknats såsom kroniska alkoholister

eller såsom begivna på starka drycker, utgjort respektive 5,998,

6,451, 11,021 och 12,358;

antalet recidivister, som under vart och ett av åren 1917 —1920

begått fylleriförseelser

3 gånger, utgjort respektive 283, 404, 836 och 1,030,

4 gånger, utgjort respektive 113, 194, 343 och 451 samt

5 och flera gånger, utgjort respektive 86, 230, 408 och 490;

antalet fylleri förseelser, begångna av kvinnor under vart och ett av

åren 1917—1921, utgjort respektive 3,5, 5,3, 2,4, 1,8 och 2,4 procent av

hela antalet dylika förseelser;

antalet recidivister under vart och ett av åren 1917—1920 utgjort

bland männen respektive 10,5, 14,6, 15,8 och 16,i procent och bland

kvinnorna respektive 24,3, 25,2, 23 och 22,4 procent; samt

antalet kvinnor, som vart och ett av åren 1917—1920 begått tre

eller fyra fylleriförseelser, utgjort respektive 45, 87, 58 och 63.

Att behov av tvångsinternering icke kommer att föreligga för mer

än en mindre del av de till upprepade fylleriförseelser dömda personer,

vilka kunna räknas såsom hemfallna åt dryckenskap .och som ej falla

under någon av de redan nu gällande indikationerna för dylik internering,

har i propositionen med fog framhållits, liksom det ock däri med

styrka betonats den allmänpreventiva inverkan gentemot återfall i fylleri,

som ett genomförande av den ifrågasatta utvidgningen av lagens tilllämplighetsområde

otvivelaktigt skulle vara ägnat att medföra. Bland

omständigheter, som för nu förevarande kategori av alkoholister kunna

förutsättas verka hämmande i fråga om behovet av anstaltsvård, må erinras

dels om de verkningar, som i sådant hänseende kunna förväntas

såsom följd av ett ändamålsenligt utnyttjande av de å nykterhetsnämnderna

ankommande förebyggande åtgärder i fråga om alkoholmissbrukare,

och dels därom att då den, på vars ansökning någon, intages å allmän

alkoholistanstalt, är pliktig att svara.för vårdkostnaden med tillhörande

utgifter för beklädnad och annan personlig utrustning m. m., vederbörande

nykterhetsnämnder ej utan vägande skäl torde komma att påkalla

internering.

Beträffande sedan det antal vårdplatser, som förefinnes å allmänna

alkoholistanstalter i landet, samt antalet därstädes den 25 sistlidne mars

för vård intagna personer återgivas här följande för utskottet tillgängliga

sifferuppgifter:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lag utskottets utlåtande Nr 14.

5

Statens vårdanstalter:

Antal

platser.

Antal

intagna.

Antal

lediga platser

för manliga alkoholister å Venngarn1)..............

» » » vid Svartsjö (för in-

100

100

—

disciplinära och smittosam! sjuka) ...........

50

16

34

Summa

150

116

34

för kvinnliga alkoholister i Landskrona............

10

1

9

S. k. erkända vårdanstalter;

för manliga alkoholister: Flöda koloni i Jämt-

land2) .....................

Arbetshemmet Björk-

JO

9

11

näs i Uppland3) ...

Göteborgs stads an-

22

22

—

stalt vid Lerj eholm4)

27

12

15

Summa

69

43

26

för kvinnliga alkoholister: Hemmet Gunnarskog

i Jönköpings län2) ..................................

15

5

10

Anmärkas må emellertid dels att möjlighet till eu icke obetydlig

överbeläggning förefinnes vid såväl Venngarn som Svartsjö och dels att

utskottet i annat utlåtande denna dag i anledning av väckt motion förordat

åtgärder, syftande till att å anstalten vid Svartsjö bereda vård

även för sådana svårförbätterliga manliga alkoholister, som ej falla under

gruppen indisciplinära, varigenom en motsvarande minskning i beläggningen

å anstalten vid Venngarn skulle möjliggöras.

Med hänsyn till vad sålunda utrönts i fråga om tillgång å anstaltsplatser

samt under erinran tillika, att tiden för den föreslagna lagändringens

ikraftträdande gjorts beroende av Kungl. Maj :ts förordnande, och

att vid behandling av interneringsärenden viss hänsyn av vederbörande

myndigheter torde kunna tagas till den för tillfället rådande tillgången

å lediga vårdplatser, synes utskottet ur synpunkten av förefintliga anstaltsutrymmen

hinder ej böra möta emot antagande av det i propositionen

innefattade lagförslaget. •

Vidkommande därefter den av Kungl. Maj:t åt det föreslagna stadgandet

givna avfattningen, enligt vilken för internering må tagas hän
*)

Återflyttad dit från Salbohed den 1 oktober 1921.

2) Öppen för hela riket.

s) 15 platser med företrädesrätt för alkoholister från Stockholms stad.

4) I den mån utrymmet så medgiver öppen för alkoholister även från andra orter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14,

syn endast till domfällanden, som skett under de två senast förflutna

åren, har . utskottet ej funnit anledning till någon erinran därutinnan.

Likaledes har det synts utskottet välbetänkt, att, i motsats till vad av

fattigvårdslagstiftningskommittén å sin tid föreslagits, det nu föreliggande

förslaget byggts å den förutsättningen, att beträffande ifrågavarande

kategori av alkoholister ansökan om internering skall ankomma enbart

å nykterhetsnämnd och ej — i enlighet med vad som gäller för farliga

alkoholister — tillika å vederbörande polismyndighet.

För att nykterhetsnämnderna skola bliva i tillfälle att beträffande

ifrågavarande kategori av alkoholister vidtaga å nämnderna enligt alkoholistlagen

ankommande åtgärder, är givetvis nödigt, att nämnderna i den

utsträckning, som för ändamålet erfordras, erhålla kännedom om de sakfällande^

som ske i fråga om fylleriförseelser. Enligt 37 § i förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker åligger

det domstol att, då någon sakfällts för fylleri, insända uppgift därom

till den sakfälldes hemortsbolag, d. v. s. det bolag, som idkar utminutering

av spritdrycker inom den kommun, där vederbörande har sitt

hemvist, eller, om sådant bolag ej driver rörelse inom denna kommun,

det bolag för utminutering av spritdrycker, som kontrollstyrelsen för

kommunen anvisat. I händelse ovisshet råder om den sakfälldes hemortsbolag,

skall enligt nämnda lagrum uppgiften förande sakfällandet av

domstolen insändas till Konungens befallningshavande i vederbörande

län, som i dylikt fall har att i sin ordning låta uppgiften tillställas

respektive hemortsbolag. Vid ådömandet av sträf!’ för fylleriförseelser

torde domstolarna ej alltid äga kännedom om, i vad män den sakfällde

tidigare varit för dylik förseelse dömd. Under förutsättning att uppgifterna

till nykterhetsnämnderna angående sakfällanden för fylleriförseelser anses

kunna begränsas till dem, som tidigare varit dömda till ansvar för sådan

förseelse, synes fördenskull uppgiftsskyldigheten i förevarande hänseende

gentemot nykterhetsnämnderna lämpligast böra ankomma, ej, såsom

alternativt ifrågasatts, å domstolarna, utan å utminuteringsbolagen. Dessa

hava ock redan jämlikt 65 § i ovan nämnda förordning skyldighet att

tillhandagå nykterhetsnämnderna med erforderliga upplysningar ävensom

att på anfordran l|ta nämnderna taga del av det s. k. centralregistret,

däri anteckning förekommer om personer, beträffande vilka hinder förefinnes

för utminutering, bl. a. på den grund att vederbörande under de

senaste två åren mer än en gång blivit sakfälld för fylleri. De bestämmelser,

som i nu nämnda hänseende må anses erforderliga, synas emellertid,

såsom ock i propositionen förutsatts, icke böra inrymmas i alkoholistlagen,

utan torde desamma, i den mån de ej anses påkalla ändring

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

i lorordningen angående försäljning av rusdrycker, lämpligen kunna av

Kungl. Maj:t i administrativ ordning meddelas.

Då utskottet sålunda icke funnit skäl till anmärkning emot det i

propositionen innefattade förslaget, får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 21 april 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydoiv*), Alfred Petrén, greve Spens,

von Kock, Schedin, Franzén och Wahl-, samt

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde,

Nilsson i Vibberbo*), Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå, Olovson i Västerås*)

och Björkman i Norrköping.

*) Ej närvarande vid utlätandets justering.

av greve Spens.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:120 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkohol s. 1 i texten