Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1

1922-04-27 · 17 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:16, Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1.

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1922 kl. ,/2 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag

om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj

1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom. ''

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 108, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen

hemställt, att riksdagen i samband med prövning av den genom proposition

nr 75 föreslagna fortsatta tillämpningen av lagen den 20 maj

1921 angående norrländska förbudslagens utsträckning till södra och

mellersta delarna av riket måtte i anslutning till jordkommissionens uppfattning

konsekvent komplettera detta lagförslag med antagandet av

följande

Lag

angående provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordnas, att vad i 3 § av lagen den 4 maj 1906 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom i dess nuvarande lydelse är stadgat och de hänvisningar till

nämnda paragraf, som i lagen förekomma, skola upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift från trycket utkommit i svensk författningssamling,

samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 käft. (Nr 16.)

735 22 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Utskottet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda förslag, tilllåter

sig utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt jfftrande av jordkommissionen. Det yttrande,

som i anledning härav inkommit, är bifogat detta utlåtande; och får

utskottet hänvisa till detsammas innehåll.

Ifrågavarande motion har väckts med föranledande av Kungl. Maj:ts

proposition, nr 75, med förslag till lag om fortsatt tillämpning tills

vidare intill den 1 juli 1923 av lagen den 20 maj 1921 angående förbud

i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast

egendom. Den i nämnda proposition avsedda lagen, vilken tillkom

jämlikt beslut av fjolårets riksdag efter motion av herr Lindhagen och

vars giltighetstid begränsats till den 1 juli 1922, innehåller, att lagen

den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom (den norrländska förbudslagen) i dess nrrvarande

lydelse, utom 8 § och de hänvisningar till denna paragraf som

förekomma i lagen, skall äga tillämpning jämväl i de delar av landet, där

lagen för närvarande icke gäller.

Efter tillstyrkan av utskottet i dess utlåtande nr 9 har förenämnda

proposition numera av riksdagen bifallits; och har sedermera lag i ämnet

den 13 i denna månad utfärdats.

Den föreliggande motionen avser, att bestämmelserna i norrländska

förbudslagens 3 § med därtill hörande hänvisningar i samma lag skola,

likaledes tillsvidare intill den 1 juli 1923, upphöra att gälla, varigenom

beträffande de av berörda lagrum reglerade förhållandena full likformighet

skulle komma att under nämnda tid bliva gällande för landet

i dess helhet.

Det avsedda lagrummet innehåller en av undantagsbestämmelserna

från lagens grundstadgande, att bolag och förening icke må uti de

under lagen inbegripna länen och länsdelarna förvärva fast egendom å

landet. Enligt samma lagrum må nämligen bolag och förening utan

Konungens tillstånd förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord ,

med impedimenter, vilken av Kungl. Maj ds befallningshavande i viss

ordning prövas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde.

Till stödskog skall hänföras: inom de norrländska länen så mycken till

skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark,

som på hemmanet belöper efter viss i lagen närmare angiven areal för

helt mantal; inom de under lagen inbegripna delarna av Kopparbergs

län vad vid verkställt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbod
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Ö

skog; samt inom Värmlands län till skogsbörd duglig och i förhållande

till inägorna bekvämt belägen mark av viss omfattning. Till odlingsområde

skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,

som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet

ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna

sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Beträffande de meningsskiljaktigheter, som under förarbetena till

ifrågavarande lag och vid dess tillkomst förelegat angående de uti nu

ifrågavarande paragraf innefattade bestämmelserna, ävensom de förslag

till ändringar uti samma bestämmelser och den utredning rörande verkningarna

av desamma, som under lagens giltighetstid framlagts, tillåter

sig utskottet att hänvisa till den av jordkommissionen i dess yttrande

därom lämnade redogörelsen.

Såsom jordkommissionen i samma yttrande erinrat, har kommissionen

i sitt den 15 december 1921 avgivna förslag till lag med bestämmelser

angående rätt att förvärva och besitta fast egendom förordat

koncessionsplikt vid bolags och med dem jämställda ekonomiska föreningars

förvärv av jämväl sådan skogsmark, som icke kan anses nödvändig

för bondehemmanens närvarande behov i egenskap av stöd åt

deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen

varit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit

Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande att efter i lagen angivna

regler pröva och bestämma, vilken skog varit att anse såsom icke varande

stödskog. Detta kommissionens förslag är, enligt vad utskottet

inhämtat, för närvarande utremitterat för yttrandens avgivande till länsstyrelserna

m. fl. myndigheter med föreläggande att inkomma med yttranden

före den 1 augusti innevarande år. Utskottet anser sig berättigat

att härav draga den slutsatsen, att Kung!. Maj:t ärnar avgiva

proposition i ämnet till nästkommande års riksdag.

Då utskottet med hänsyn till nu rådande ekonomiska depression ej

finner anledning förutsätta, att under den närmast liggande tiden vederbörande

bolag och föreningar inom de delar av landet, där den norrländska

förbudslagen är gällande, skola i nämnvärd utsträckning finna orsak att

söka förvärva till stödskog eller odlingsområde ej hänförlig avrösningsjord

med impedimenter, synes utskottet ej tillräcklig anledning, att till

förebyggande av dylika förvärv en provisorisk lag i enlighet med motionärens

hemställan nu antages, utan håller utskottet före, att för ett ståndpunktstagande

till föreliggande fråga må utan olägenhet kunna avvaktas

det förslag till definitiv lagstiftning i ämnet, som vid nästkommande års

riksdag kan vara att från Kungl. Maj:ts sida förvänta.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 27 april 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, greve Spens,''von Kock,

Lindhagen*, Schedin, Franzén och Wahl;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg*, Karlsson i Gasabäck,

Hage, Magnusson i Skövde*, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*) och

Persson i Trången *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindhagen, Franzén, Wahl, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson

i Skönsberg och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottet bort

tillstyrka bifall till motionen.

Till yttermera stöd för denna hemställan har herr Lindhagen för sin

del anfört följande:

»Den under 1800-talet pågående avvittringen inom rikets fem nordligaste

län avsåg en disposition av kronomarkerna Till nya hemmans

anläggning för att befordra landets uppodling och befolkning’. De motsvarande

storskiftena inom de övre socknarna i Kopparbergs län hade

till uppgift, enligt föreskrifterna i de flesta därom utgivna kungliga brev,

att tilldela socknemännen socknens hela skogsareal, enär denna på grund

av undersökning befunnits i sin helhet vara för dem oumbärlig. Uti

Värmlands län hava jordägarna, utan avvaktan å den även där tillämnade

men sedan bortglömda avvittringen, oanmärkt tillägnat sig egenmäktigt

kronans skogar ända till landets yttersta gräns.

När sedan norrlandskommitténs majoritet i uppenbar strid mot dessa

författningar föreslog, att utskogsmarkerna skulle såsom för bondeklassen

''umbärliga’ få i stället förvärvas av trävaruindustrien, så grundade sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

5

detta nya antagande, såsom en var bör kunna förstå, på en konstruktion

för tillfället och icke på livsförhållandena eller framsyn. Det var de

dåvarande regeringarnas, länsstyrelsernas och andra högre ämbetsmäns

och i all synnerhet första kammarens samhörighet i mångt och mycket

med storindustrien och dess ledande män, som då liksom så ofta eljest

framtvingade ett dylikt självbedrägeri för att med detta såsom lockbete

bereda utvägar till en kompromiss och söka vinna någonting.

Befolkningen däremot önskade även vid den tiden bibehållas vid

kronans gåva obeskuren. Den av jordkommissionen till utskottet avgivna

berättelsen skildrar också, huru under de följande tiderna upprepade,

av andra kammaren merendels stödda anlopp skedde mot denna

parlamentariska byteshandel med jordfolkets egendom. Av utskottets

nuvarande ledamöter voro herrar Karlsson i Gasabäck, Lindhagen och

Öberg med på den tiden och deltogo ivrigt i detta räddningsarbete.

Särskilt mellan de två förstnämnda ägde en intim samverkan rum för

ändamålet.

När nu nyligen den norrländska förbudslagen provisoriskt utsträcktes

till övriga delar av riket, ansåg man sig kunna undvara den förenämnda

uppdelningen av jordbrukets skogsmarker. Enligt jordkommissionens

enquéte hava vidare kommunalnämnderna i alla norrländska socknar ’så

gott som undantagslöst’ hållit före, att den i norra delarna av riket

gällande rätten för bolag att förvärva hemmanens utskogsmarker varit

till skada för bondebefolkningen. Detta icke blott därför, att bolagens

vidsträckta jordområden till följd därav stundom fått en avsevärd utökning

utan även och främst därför att bolagens makt och betydelse

vuxit på bondeklassens bekostnad. Till och med hushållningssällskapen,

odlingsråden och landsfiskalerna i de angivna trakterna ha, om också i

en något mindre bestämd form, i regel ansett övervägande skäl tala för,

att bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen

varit till skada för den jordbrukande befolkningen. I jordkommissionens

yttrande återfinnas de skäl, som ansetts tala emot och för. De senare

voro i korthet följande: Jordbruksbefolkningen behövde saluskog. Med

dess tillväxt blev stödskogen i varje fall i en framtid otillräcklig. Med

utskogarna berövades jordbruket även odlingsmark, vilket måste anses

synnerligen beklagligt. Bolagens nämnda köperätt hade ock i viss mån

hindrat strävanden till arrondering av böndernas skogsmarker.

Första kammaren har nu, åtminstone till synes, fått en annan sammansättning.

Norrlandskommitténs konstruktion behöver icke längre

upprätthållas. Sakens natur bör omsider kunna komma till sin rätt och

kronans ursprungliga jorddonationer till jordbruket värnas i sin avsedda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

omfattning. Jordkommissionen har därför i sitt definitiva förslag om

fastighetsförvärv i riket enhälligt förordat, att den förenämnda självskrivna

rätten för bolag att förvärva vissa delar av bondskogarna i norra

delarna av riket numera må omsider upphöra.

Under sådana förhållanden har det synts mig uppenbarligen vara

framsynt och gagneligt att genom en provisorisk lag, vars formulering

ej möter någx-a svårigheter, söka förekomma fortsatta skadliga förvärv

under väntetiden på den definitiva lagstiftningen. Åven jordkommissionens

nyligen avgångne ordförande delar fullt denna mening, och kommissionens

majoritet har förklarat sig ej hava något däremot att erinra.

Utskottet har nu i likhet med de två liberala representanterna inom

kommissionen avstyrkt ett dylikt andrum. Det anförda skälet är allenast

att med hänsyn till nu rådande depression ej funnes anledning förutsätta,

att under den närmast liggande tiden bolag skola i nämnvärd utsträckning

finna orsak att söka förvärva skogsmark av ifrågavarande

beskaffenhet.

Man skulle emellertid, såvitt jag förstår med än större fog, kunna

säga, att den ekonomiska depressionen innefattar en ytterligare bjudande

anledning till det ifrågasatta provisoriet. Denna depression tager sig

bland annat uttryck i synnerligen fallande priser på jordbruksfastigheter

och jordbruksprodukter. Det är just under sådana tider, såsom ock

jordberedningarna alltid haft klart för sig, som bönderna lätt låta förleda

sig att sälja sin jordegendom och därigenom avhända sig det bästa

stödet för framtiden.

Depressionen visar sig ock i en arbetslöshet, som gjort ropet efter

jord och nya jordbruk aktuellare än någonsin. Just i en sådan situation

fordrar väl den enklaste politiska visdom att omtänksamt söka bevara

för detta ändamål all den jord, som jordbruket ännu förfogar över.

En följd av depressionstiden är också, att såsom bankmän och andra

i dessa dagar i rikt mått framhålla, det förnämsta värdet för närvarande,

i vilket nedläggandet av penningar kan tillrådas, är jordegendom. Genom

den föreslagna provisoriska lagens förkastande uppmuntras under väntetiden

även av denna anledning till dylik penningplacering, på samma

gång statsmakten bidrager till att locka den lilla jordbrukaren att för

sig och sina efterkommande avhända sig en värdefull egendom för en

flyktig valuta, som rinner ut i sanden och blir till intet.

Utskottet förutsätter ju också, att icke önskvärda förvärv skola även

under nästföljande år kunna vara tänkbara om ej i ''nämnvärd utsträckning’

så dock sålunda i någon utsträckning. Redan detta borde dock

vara eu tillräcklig anledning för ett ingripande. I vad mån bolag skola

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

kunna skynda sig att, innan det blir för sent, även i ''nämnvärd utsträckning’,

ja kanske här och var i stor omfattning tillgodose sin fördel

och därvid även begagna sig av böndernas trångmål, därom saknar

iitskottet all kännedom. Utskottet sätter jordtillgången för det vidgade

jordbruket på lotteri. Någon som helst granskning av de olika bolagen

och deras möjligheter att kunna i de nordliga iänen begagna goda

konjunkturer för inköp har utskottet icke i den ringaste mån verkställt

eller kunnat göra. Utskottet talar verkligen som den blinde om färgen.

Inom jordkommissionen framhölls av en sakkunnig medlem, att ett av

de bolag i Dalarna, vilka, såsom kommissionens utredning utvisar, skyndat

sig att under år 1921 genom särskilda köp förvärva utskogsmarker,

säkerligen fortfarande såsom vid tidigare depressionstillfällen skulle finna

utvägar för att ej låta ett dylikt tillfälle gå sig ur händerna. Allraminst

har utskottet någon aning om, hur konjunkturerna komma att växla

under nästkommande höst, vinter och vår, även om man med utskottet

antar — vilket är allt annat än visst — att den definitiva lagstiftningen

hinner föreläggas nästkommande riksdag åtminstone vid dess upphällning.

Utskottet tilltror sig kunna tillstyrka riksdagen att rent av spela

hasard om ett ingalunda oviktigt inslag i en svensk jordbrukande befolknings

framtidsmöjligheter.

Utskottet har, trots sin depressionsteori, nyligen tillstyrkt en provisorisk

lag om förbud för bolagsförvärv att gälla under ett år för mellersta

och södra delarna av riket och detta även utan en sådan uppdelning av

skogen, som omförmäles i 3 § norrlandslagen. Genom att antaga även

det nu ytterligare ifrågasatta provisoriet kommer under året att, i avvaktan

på den definitiva ordningen för fastighetsförvärv, gälla en likformig

provisorisk lag för hela riket.

Rätta förhållandet är säkerligen i detta parlamentariska fall liksom

så ofta eljest, att bakom de olika meningarna dölja sig hos mången

icke så mycket de framförda förevändningarna utan i själva verket skiljaktiga

sinnelag. Den, som finner ett bibehållande helst under nuvarande

förhållanden av den mesta möjliga jordegendom i bondeklassens besittning

vara en viktig samhällsbevarande angelägenhet, den är ivrig och

angelägen att provisoriet kommer till stånd. Den åter, som i sitt tysta

sinne, instinktivt eller medvetet, tycker, att det nog icke vore så oävet

eller åtminstone oskadligt, om bolagen hunne lägga sig till med åtskilligt

mer av böndernas jordegendom, innan den oundvikliga lagstiftningen

kommer, den finner lätt förevändningar för att beteckna provisoriet såsom

opåkallat.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Utskottets hemställan synes mig sålunda utgöra ett ytterligare bidrag

till det galleri av bilder ur ifrågavarande lagstiftningsarbetes historia,

som i min skildring till jordkommissionens betänkande om den definitiva

lagstiftningen betecknats såsom en lidandets väg.»

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 31 mars 1922 liar Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen

att till utskottet avgiva utlåtande över motionen nr 108 i första kammaren med

förslag till lag om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående

förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom. I anledning härav

får kommissionen anföra följande.

Ifrågavarande motion avser provisoriskt upphävande av 3 § i omförmälda

lag, varigenom bolag och föreningar medgivas att utan Konungens tillstånd

förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken

av Konungens befallningshavande prövas ej vara att hänföra till stödskog eller

odlingsområde.

Då norrlandsJcommittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog

vissa inskränkningar i bolags och ekonomiska föreningars rätt att i de norra

länen förvärva jord å landet, framhöll kommittén, att dessa inskränkningar icke

borde avse annan jord än den, som ansåges vara för bondeståndet oumbärlig.

Åt bondeståndet borde sålunda bevaras till en början all den uppbrutna inägojord,

som för dåvarande funnes i bondeståndets besittning. Men härmed vore

icke nog. Ett livskraftigt bondehemman behövde dessutom icke blott ett ej allt

för litet utrymme i skogsmark utan även lämpliga odlingslägenheter, så att hemmanet

kunde upparbetas och eventuellt i framtiden delas. Dessutom vore det

nödvändigt, att ett hemman ägde tillgång till skog ej blott av den omfattning,

att husbehovet av skogsprodukter därur kunde uttagas, utan även till större vidd

på grund av skogsbetets oumbärlighet och den stora roll tillgång till någon

avsaluskog spelade i bondens ekonomi. Yad som i dessa avseenden erfordrades

för att bibehålla de ännu befintliga norrländska bondehemmanen i deras fulla

livskraft och utvecklingsmöjlighet syntes böra bringas utanför trävaruindustriens

räckhåll. Det återstode emellertid att härvid finna de riktiga måtten. Yad skogen

vidkomme, kunde man såsom utgångspunkt taga i betraktande, vad avvittringsförfattningarna

innehölle ifråga om skogsanslag. I dessa författningar hade nämligen

lagstiftaren redan uttalat sin åsikt om den omfattning skogen till ett norrländskt

hemman borde äga för att giva jordbruket erforderligt stöd. Härvid

ville kommittén genast till undvikande av missförstånd anmärka, att kommittén

icke syftade på de skogsanslag hemmanen vid avvittringen verkligen fått, ty dessa

hade i många fall varit allt för överdrivna, utan på de skogsarealer hemmanen

enligt författningarnes mening bort tilldelas. Att i någon väsentligare män frångå

avvittringsförfattningarnas arealbestämmelser, vilka naturligen tillkommit efter

ett grundligt övervägande av det norrländska jordbrukets behov, därtill syntes

icke finnas något skal. Av den utav kommittén verkställda utredningen fram
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1.

9

ginge emellertid oförtydbart, att beträffande de fem norrländska länen, särskilt i

skogsbygden, liemmanen i stor utsträckning innehade mera skog än avvittringsförfattningarna

ansåge nödigt såsom stöd för jordbruket. Då det gällde att avgöra,

vad som skulle betraktas såsom för ett hemman oumbärlig stödskog, kunde

man, även om man vill stå på avvittringsförfattningarnas grund, tydligen icke

med fördel begagna sig av deras latituder för områdestilldelning. För att undvika

allt för stor omgång i tillämpningen syntes man i stället böra föreskriva ett fixt

belopp till skogstamd duglig mark per mantal. Detta belopp borde emellertid

väljas så, att de t bleve ett för normala förhållanden avsett genomsnittstal av

avvittringsförfattningarnas latituder, därvid emellertid någon justering borde ske

med hänsyn till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärkte vissa

landsdelar, jämförda med andra. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén

de siffror, som i nu ifrågavarande lagrum angiva vad till stödskog skall hänföras

för de norrländska länen. I fråga om Kopparbergs län framhöll kommittén, att

där väl skett ett slags avvittringsförfarande i sammanhang med storskiftena, men

att de kamerala förhållandena i detta bill vore i så många avseenden olika Norrlands,

att kommittén ansett nödigt att beträffande detta län göra en särskild

undersökning, avseende att få utrönt, i vad mån hemmanen tilläventyrs vore försedda

med mera skog än som kunde anses nödigt såsom stöd för jordbruket.

Vid storskiftet både i allmänhet hemmanen erhållit skog under tre särskilda

benämningar: hemskog, fäbodskog och älskog. Av dessa vore hemskogen nödvändig

för hemmanets behov av skogsprodukter. Fäbodskogen lämnade erforderligt

sommarbete och skog till avsalu. Den lämnade dessutom tillfälle till nyodling

för bildande av nytt hemman. Utskogen däremot, ofta avlägset belägen, torde i

allmänhet vara av mindre direkt gagn och utan större olägenhet kunna umbäras.

Ledamoten av kommittén herr Carl Lindhagen, med vilken ledamoten herr

J. Bromée instämde, var skiljaktig i fråga om dispositionen av den skogsmark,

som ej utgjordes av stödskog eller odlingsområde. Han föreslog för sin del, att

innan försäljning av sådan skog till bolag eller förening finge gå i verkställighet,

hembud skulle ske till kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt

för kommunen att övertaga köpet. Härigenom skulle beredas möjlighet att avsätta

skogen till allmänning. Vunne ej detta förslag bifall, hemställdes, att all

skogsmark måtte inbegripas under förvärvsförbudet.

Såsom skäl för sin åsikt anförde herr Lindhagen bland annat: Man fick ej

klart för sig, om kommittén funnit det resultat, vartill den kommit, beklagligt

eller tillfredsställande. Men nog vore det visst, att förslaget ej kunde påräkna

odelat bifall av den allmänna meningen. Själva principen att, med utletande

av de gamla avvittringsförfattningarnas förmenta mening, få fram att ett visst

mått skog skulle betraktas såsom oumbärlig stödskog och den övriga skogen

såsom »för bondeståndet umbärlig», vilade i mycket på en konstruktion. För

det första toge man härvid icke tillbörlig hänsyn till möjligheten för bondeståndet

att genom hemmansklyvning utvidga sig, vilket ju dock ofta vore den ledande

grundsatsen vid avvittringsförfattningarnas tillämpning. Det vore särskilt en brist

i metoden, att på de orter, dit odlingen ännu icke trängt eller bosättningstillfällena

ännu icke blivit utnyttjade, vidare utvecklingsmöjligheter avklipptes.

Visserligen skulle enligt förslaget odlingsmark ej få köpas. Men detta vore beroende

på, om den ägnade sig för självständiga jordbruk eller lämpligen kunde

förenas med förutvarande jordbruk; och detta komme man nog ofta anse ej vara

fallet med avlägset belägen odlingsmark. Behovet av husbehovsskog vore i varje

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 Käft. (Nr 16.) 73522 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 16.

fall ej tillgodosett på ett betryggande sätt. Hade avvittringsförfattningarnas arealbestämmelser

såsom kommittén antagit tillkommit efter ett grundligt övervägande

av det norrländska jordbrukets behov, så gällde väl detsamma även om Dalarna.

Men där komme kommitténs förslag i en egendomlig motsägelse mot de för de

olika socknarna givna kungl. brev om storskiften. I de flesta fall innehölle

nämligen dessa brev, att socknemännen erhöllo socknens hela skogsareal, enär

denna på grund av undersökning befunnits i sin helhet vara för dem oumbärlig.

—- För övrigt kunde man ju också tänka sig att, då befolkningen ökats

och levnadsbekoven även stigit, lantbefolkningen, oavsett de högre virkesprisen,

behövde större skogsområden nu än i äldre tider. Men i varje fall hade

befolkningen ett stort behov av, att en avsevärd del av skogskapitalet ägdes av

denna befolkning, så att något av den behållna skogsavkomsten stannade i bygderna.

Hur stort skogsanslaget än vore, så bleve det vida större nytta för orten

och det allmänna i både ekonomiskt och socialt avseende, om detta ägdes av

folket än om det överginge i främmande händer. Detta vore en avgörande synpunkt.

— Det vore också nödvändigt, att befolkningens egen uppfattning inhämtades

i en sådan fråga. Detta hade icke skett. Under reservantens resor hade

det ofta framhållits, att all kvarvarande bondeskog vore för bönderna oumbärlig

och därför borde bevaras åt dem. — Slutligen hade kommittén icke alls inlåtit

sig på vådorna av den ytterligare utveckling av bolagsväldet, som inom skogsbygderna

skulle bliva en följd av kommitténs förslag. Det vore inom skogssocknarna

från V2 och ända till 5/e av de återstående bondehemmanens skog,

som kommittén ansett böra ytterligare få övergå till skogsverksindustrien. —

Emellertid hade reservanten, oavsett det anförda, deltagit i utarbetandet av kommitténs

förslag, därför att tanken om en tudelning av skogsanslaget synts honom

på andra grunder vara förtjänt av uppmärksamhet. Av många skäl hade det

ju varit önskligt, att en avsevärd del av skogsanslaget i befolkningens eget välförstådda

intresse avsattes till allmänningsskogar. Kommittén både själv i annat

sammanhang uttalat, att det vore lyckligast, om den överloppsmark, som kommittén

undantagit från förvärvsförbudet, kunde komma att fylla sin naturliga

bestämmelse genom att ombildas till allmänningar. Här vore nu ett tillfälle,

som osökt inbjöde till att komma ett stycke på denna väg, och vilket därför ej

borde försummas. Man kunde då medgiva, att från hemmanen och böndernas

fria disposition finge genom försäljning till bolag skiljas så mycket av skogen,

som lämpligen kunde avsättas till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar

borde dock, innan de finge gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande

kommun med företrädesrätt för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant

övertagande borde helst underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.

— En följd av nu givna grundsatser vore, att i socknar, där en avsevärd

del av hemmanens skogsanslag t. ex. minst en fjärdedel redan avsatts till

allmänning, borde det bliva totalt förvärvsförbud för bolag och förening för

ekonomisk verksamhet. — En trakt, där under alla förhållanden totalförbud

borde stadgas, vore lappmarkerna. Lappland vore ett land för sig. Folkökningen

vore där ock mycket stark. Detta folks enda framtidsförhoppningar grusades genom

bolagsförvärven. Härtill komme, att i lappmarkerna såsom den nordligaste och

mest avlägsna landsändan folket otvivelaktigt mer än annorstädes behövde ett

stöd av skogen i tider av felslagna skördar. Man borde jämväl komma ihåg,

att lappmarksskogarna ostridigt varit i sin helhet kronans egendom och att det

övervägande antalet hemman därstädes bevisligen uppkommit av nybyggen, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

11

kronan upplåtit under en jämförelsevis sen tidsperiod. Slutligen hade staten

helt nyligen låtit avvittra lappmarksskogarna och detta i den bestämt uttalade

avsikten att stärka bondeståndet och hindra, att bönderna folio offer för skogsköpare.

Det vore under alla dessa omständigheter och med hänsyn till, att

bolagen redan med äganderätt förvärvat inemot hälften av hemmanen, mer än

underligt, om staten nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen förklara, att

eu stor del även av de återstående bondeskogarna borde få stå trävaruindustrien

till buds.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén hemställt

föreläde Kungl. Maj:t 1906 års riksdag proposition med förslag till lag angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

I anledning av propositionen väcktes av hr Lindhagen jämte trettioen representanter

för Norrland och Dalarna uti andra kammaren en motion i enlighet

med dennes inom norrlandskommittén avgivna reservation. A motionen hade

dessutom ledamöterna i norrlandskommittén Ad. Wiklund och G. Kronlund

tecknat följande förklaring: »Ehuru vi inom norrlandskommittén, för ernående av

ett positivt resultat i föreliggande, nu viktiga fråga, biträtt det slut, vartill

kommitténs majoritet kommit, anse vi oss, som ursprungligen hållit före och fortfarande

äro av den mening, att förbudslagstiftningen bort givas en vidsträcktare

omfattning, härmed instämma i motionens syfte.» I första hand yrkades i motionen

dock totalförbud för bolag och förening att förvärva jordbruksfastighet.

Motionärerna framhöllo bland annat, att den, som i bolagens omåttliga jordförvärv

såge en stor samliällsfara, kunde icke vidgå, att kommitténs och Kungl. Maj:ts

förslag gjorde tillfylles. Bolagens jordförvärv måste ju redan vid dåvarande tidpunkt

anses mer än tillräckligt stora och genom att få förvärva ytterligare fastigheter

skulle deras ekonomiska, sociala och politiska övermakt ytterligare stärkas

på bekostnad av bondeståndet och den övriga befolkningen. Tidigare hade också

önskningarna samlat sig kring totalförbud. Motionärerna erinrade om, att andra

kammaren åren 1901 och 1903 antagit en provisorisk lag i detta syfte och att

norrlandskommittén, innan densamma avgav7 sitt slutliga yttrande, hemställt om

en sådan provisorisk lag. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner

och petitioner, som år 1901 och även sedermera i orterna kommit till stånd, hade,

ofta i de kraftigaste ordalag, förordat totalförbud. Och samma hemställan framfördes

till regeringen år 1905 av den stora daladeputationen, bestående av ombud,

som utsetts av kommunalstämmorna i tolv socknar inom övre Dalarna.

Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län hade i avgivet yttrande över kommitténs

förslag hemställt om dylikt förbud.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med propositionen.

Vid 1907 års riksdag återupptogs i motion förslag om förvärvsförbudets utsträckande

att avse även den skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog

eller odlingsområde. Motionärerna hemställde bland annat, att 3 § i lagen måtte

utgå eller ock, om detta ej kunde bifallas, att dylikt medgivande icke skulle få

lämnas beträffande Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker eller de socknar

inom Norrbottens och Kopparbergs län, i vilka vid avvittringen en avsevärd

del av skogsmarken avsatts till allmänningar. Lagutskottet avstyrkte motionen

under framhållande, bland annat, att ändamålet med norrlandslagstiftningen vore

att vidmakthålla och stärka den självägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.

En lagstiftning, avseende totalförbud för bolags förvärv av fast egendom, skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

skjuta över detta mål och sannolikt bliva till betydande skada för. trävaruindustrien

utan motsvarande nytta för landet eller den klass, man särskilt velat gynna därmed.

Den skulle ock skapa ett monopol för sådana företag, vilka redan vore i

besittning av erforderlig skogsmark för sin drift, men hämma den vidare utvecklingen

av andra företag och därigenom på detta för vårt land så viktiga område

kväva företagsamhetslusten. Slutligen framhölls även, att man ännu hade alltför

ringa erfarenhet av lagens verkningar. Lagutskottets hemställan godkändes av

första kammaren, varemot andra kammaren antog en vid utskottsbetänkandet

fogad reservation om totalt förvärvsförbud rörande hemman inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker.

Vid 1908 års riksdag återkom yrkandet om ändring av förenämnda 3 §,

men då i den formen, att ett sådant tillägg till paragrafen skulle göras, att då

avtal om förvärv enligt 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där jorden vore

belägen, skulle berättigas att på vissa villkor inlösa densamma. Lagutskottet

tillstyrkte förslaget, i enlighet varmed också andra kammarens beslut utföll,

varemot första kammaren avslog motionen.

Förslaget upprtogs åter vid 1909 års riksdag, blev då av lagutskottet avstyrkt,

men antogs av andra kammaren, under det den första liksom föregående år avslog

detsamma.

Aven vid 1910 års riksdag förekom enahanda förslag med samma resultat.

Landshövdingen Johan Widén, som den 30 december 1911 erhållit i uppdrag

att verkställa utredning angående den norrländska förbudslagens verkningar, upptog

även förevarande fråga. Enligt utredningen hade intill 1912 års slut allenast

något över 15,000 hektar mark jämlikt 3 § förvärvats av bolag och föreningar.

Då vidsträckta områden utan tvivel funnes, som kunde förvärvas enligt detta

stadgande, torde härav kunna i viss mån slutas, att intresset hos trävarubolagen

för inköp av dylika skogsområden något avtagit. Ur de faktiska förhållandena

syntes alltså icke något stöd kunna hämtas för ett ytterligare åtstramande på

denna punkt av det genom lagen stadgade förbudet. Undersökningen visade ock,

att genom bestämmelserna om bibehållande åt hemmanen av stödskog behovet

av skog såsom stöd för jordbruket vid skedda försäljningar merendels blivit i

tillfredsställande omfattning tillgodosett, möjligen dock med någon reservation

för Kopparbergs län, där utredningen icke kunnat lämna tillräckligt material för

frågans bedömande. Ur synpunkten av jordbrukets främjande och den jordbrukande

befolkningens självständighet syntes alltså icke heller skäl föreligga att

borttaga denna möjlighet för trävaruindustrien att förvärva skogsmark med

äganderätt. Någon inskränkning häri hade ej heller i de inhämtade yttrandena

från något håll påyrkats.

I sitt den 10 mars 1913 avgivna betänkande angående jordfördelningen i

Värmland och därmed sammanhängande förhållanden föreslog den s.~k. jordundersökningen,

att den norrländska förbudslagen med undantag av dess 3 § måtte utsträckas

att avse även sagda län. Detta motiverades därmed, att avvisning ej

skett för Värmland och att man där saknade norrlandskommitténs utgångspunkt

för dess särskillnad. En annan grund måste bliva mycket godtycklig. Bolagsförvärven

i länet hade för övrigt gått över hövan. Vad som återstod av större

skogsmarker behövdes mer än väl för den nuvarande eller blivande befolkningens

och det allmännas många behov.

Berörda förslag avsåg emellertid en lagstiftning av provisorisk karaktär,

ehuru dess tillämpning ej begränsats till viss tid. Efter förslagets avgivande och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 111.

sodan jordundersökningen delvis erhållit ny sammansättning, avgav densamma

den 30 december 1915 slutligt betänkande om samtliga på jordundersökningens

beredning beroende frågor rörande Värmlands län och däribland även om förbudslagen.

De sakkunniga framliöllo, hurusom bolagens jordförvärv i länet måste

anses olyckliga, att den allmänna meningen krävde lagbestämmelser mot den

odlade jordens ytterligare övergång i bolagshandel- samt att det värmländska

jordbruket i likhet med jordbruket i Norrland och Dalarna behövde husbeliovsskog

och därjämte särskilt i de nordligare delarne någon avsaluskog. Nu vore

förhållandet, att särskilt i de mellersta och nordliga delarna av länet hade till

de olika hemmanen följt så stor skogsareal, att egendomens huvudsakliga värde

kommit att ligga i skogen och skogsmarken, och undersökte man förhållandet i

de allra nordligaste delarna av länet skulle man finna, att på en gård med 3—5

hektar åker ofta komme flera hundratals hektar skogsmark. Det kunde ju synas,

som om det skulle vara ett synnerligen lyckligt förhållande, att dessa små jordbruk,

vilka såsom sådana hade ringa värde, ägde så stora skogstillgångar. Så

bleve dock ofta långt ifrån fallet. Dessa skogstillgångar hade nämligen så stora

värden, att när egendomarna på grund av dödsfall eller andra anledningar måste

övergå till nya ägare, någon enskild person näppeligen vill binda ett större

kapital i dessa avlägsna skogar, allrahelst som en person, vilken besutte så stort

kapital, som för ett sådant köp erfordrades, säkerligen ej gärna ville bosätta sig

i denna på kommunikationer vanlottade bygd. Köpte han en sådan egendom, så

vore det för att snarast möjligt erhålla vinst, och följden bleve, att skogen skövlades

till det yttersta. Ett bolag bleve då oftast köpare till skogen, och det sade

sig självt att bolaget då komme att driva en långt hårdare avverkning, än vad

fallet skulle varit, om bolaget varit ägare till marken och således kunnat bedriva

denna avverkning med tanke på den framtida avkastningen. Enligt svaren från

sockenombuden sköttes bolagens skogar i allmänhet bättre än de enskildes i 31

socknar, men sämre i 4 socknar, varjämte skötseln ansetts likvärdig i 28 socknar.

Svar saknas därvid från 25 socknar. Det framginge ävenledes, av huru stor betydelse

bolagens verksamhet vore för den ekonomiska utvecklingen inom länet.

Om åkerjorden erhölle fullt tillräcklig stödskog, förminskades avsevärt olägenheterna

av att bolagen i Värmland under nuvarande förhållanden och likaväl som

i Norrland och Dalarna kunde förvärva den återstående skogsmarken, helst det

torde jämväl vara lättare att på lagstiftningsväg kunna av bolagen fordra en

rationell, fullt nationalekonomisk skogsskötsel än av de enskilda.

Uti förslaget framlades och motiverades på grund härav en särskild utväg,

enligt vilken för Värmland på sätt stadgats även för Norrland och Dalarna en

viss del av hemmanets skogsmarker, närmast motsvarande de större utskogarna,

fortfarande skulle få förvärvas av bolag. De sakkunniga erinrade, att härvid

emellertid framställde sig till övervägande eu annan sak. Den norska lagstiftningen

hade sökt hindra just förvärv från utom bygden boende och i all synnerhet

bolag till bygdens stora skogsmarker samt tillika genom förköpsrätt och

annorledes sökt främja dessa skogars övergång i kommuners eventuellt statens

händer. Denna senare strävan hade icke heller varit främmande för motsvarande

frågors behandling i Sverige. Det vore givetvis dock att föredraga, om förenämnda

värmländska utskogar hellre än att avyttras till främmande, såsom bolag

och andra utombygdsbor, kunde förvandlas till kommunalskogar och eventuellt

kronoskogar, varom förslag väckts redan av reservanter inom norrlandskommittén

och sedan vid flera olika tillfällen antagits av andra kammaren. Undersökningen

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

föreslog på dessa skäl vissa arealbestämmelser för vad som vore att anse såsom

stödskog samt hemställde därjämte om sådan revision av den norrländska förbudslagen,

att däri inrymdes förköpsrätt för stat och kommun, då bolag eller

förening ville förvärva annan skogsmark.

Vid riksdagarna åren 1920-och 1921 väckte herr Lindhagen motioner, i vilka

i samband med andra frågor föreslogs jämväl ett provisoriskt upphävande av

3 § i den norrländska förbudslagen. På hemställan av andra lagutskottet föranledde

dessa förslag ej någon riksdagens åtgärd.

I det av jordkommissionen år 1921 till andra lagutskottet avgivna yttrande,

varigenom tillstyrktes väckt förslag om norrländska förbudslagens provisoriska

utsträckning till södra och mellersta delarna av riket med uteslutande dock av

lagens 3 §, yttrades i anledning av det samtidigt väckta förslaget om provisoriskt

upphävande av denna paragraf även för rikets norra delar allenast, att kommissionen

i sitt betänkande komme att taga ställning till det i sagda förslag inneslutna

spörsmålet.

Nu har jordkommissionen fattat definitiv ståndpunkt även i sistnämnda

ämne. Den Widénska utredningen rörande den norrländska förbudslagstiftningens

tillämpning och verkningar sträckte sig till slutet av år 1912. I syfte att vinna

kännedom om den erfarenhet, som därefter och intill utgången av juni månad år

1921 vunnits vid tillämpningen av berörda lagstiftning, har jordkommissionen

hänvänt sig till länsstyrelserna i de norrländska länen samt i Värmlands och

Kopparbergs län med anhållan, att de ville besvara åtskilliga frågor samt meddela

statistiska uppgifter i enlighet med av kommissionen uppgjorda fråge- och

tabellformulär. Sålunda har kommissionen jämväl verkställt utredning angående

antalet och arealen av de jämlikt 3 § i förbudslagen gjorda förvärven. För resultatet

av denna utredning redogöres närmare å sid. 124—128 i Del I av kommissionens

den 15 december 1921 avgivna betänkanden. Av denna utredning framgår,

att bolag och föreningar enligt ifrågavarande lagrum intill den 30 juni 1921

förvärvat sammanlagt 42,706 hektar skogsmark. Av denna areal belöpa sig 445

hektar på Värmlands län, 12,823 hektar på Kopparbergs län, 520 hektar på Gävleborgs

län, 2,770 hektar på Västernorrlands län, 10,384 hektar på Jämtlands län

och 15,764 hektar på Västerbottens län. Beträffande Norrbottens län har från

länsstyrelsen uppgivits, att under hela den tid, som förbudslagen där varit gällande,

något förvärv med tillämpning av förbudslagens 3 § icke ägt rum.

Omförmälda förvärv av afrösningsjord fördela sig på de olika åren alltsedan

förbudslagens tillkomst på följande sätt:

År.

Areal hektar.

År.

Areal hektar.

1906 ....................

....................... .

1915.......................

..................... 11,004

1907.....................

....................... 1,195

1916.......................

.................... 1,554

1908.....................

...................... 2,537

1917.......................

...................... 1,144

1909.....................

...................... 3,969

1918.......................

.................... 2,655

1910.....................

...................... 2,201

1919......................

...................... 1,921

1911.....................

...................... 2,451

1920......................

...............,...... 3.310

1912....................

....................... 2,677

1921 till 3% ........

..................... 920

1913 ....................

1914 .....................

....................... 2,577

....................... 2,591

Summa 42,700

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl. IT)

Endast siffran för år 1915 avviker mera markerat från den areal, som övriga

år varit föremål för förvärv. Den höga siffran för detta år beror på de omfattande

avsöndringar, som då ägde ram inom Vilhelmina socken av Västerbottens

län.

På sätt i den remitterade motionen erinrats, hava under tiden den 1 september

1920 till den 30 juni 1921 i norra delarna av Kopparbergs län iigt rum

233 förvärv med en sammanlagd areal av 1,679 hektar. Av dessa förvärv har den

övervägande delen, 198 stycken, med en sammanlagd areal av 558 hektar, förekommit

under år 1921. De flesta förvärv hava skett i Ore socken, 118 stycken,

samt i Mora, 89 stycken. Med hänsyn till arealen kommer emellertid Orsa

socken i främsta rummet med en areal av 978 hektar samt därnäst Mora socken

med 309 hektar. Den avsöndrade arealen har i de särskilda fallen varit mycket

växlande. Det största förvärvet, om ej mindre än 435,6 hektar, inberättas från

Orsa socken. Den minsta avsöndringen, uppgående till endast 2 ar, skedde i

Ore socken.

Kommissionen har även genom till orterna utsända frågeformulär sökt vinna

upplysning, huruvida bolagens rätt att förvärva hemmanets skogsmark utöver

stödskogen varit till gagn för den jordbrukande befolkningen och huru man i

orterna ställer sig till frågan huruvida denna rätt bör bibehållas. För resultatet

av denna undersökning redogöres närmare i del III av kommissionens betänkanden

sid. 445—457. En översikt härav återfinnes i Del I sid. 146—148. Under

hänvisning härtill vill kommissionen nu blott framhålla, att man bland uttalanden

från de uppgiftslämnare, vilka torde giva uttryck åt åsikter och stämningar, som

förefinnas hos den norrländska bondbefolkningen, nämligen uttalandena från

kommunalnämnderna, ytterst sällan finner något, vari bolagens rätt att förvärva

hemmanens skogsmark utöver stödskogen ansetts vara till gagn för den jordbrukande

befolkningen. Så gott som undantagslöst håller man före, att denna

rätt tvärtom varit till skada för bondbefolkningen ej endast på den grund, att

bolagens vidsträckta jordområden till följd därav stundom fått en avsevärd utökning,

utan även och främst därför, att bolagens makt och betydenhet vuxit på

bondeklassens bekostnad.

Liknande åsikter komma, om också i en något mindre bestämd form, i

regel till synes i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och landsfiskalerna

avgivna uttalandena. Man medgiver visserligen, att möjligheten för bönderna

att kunna försälja en viss del av hemmanens skogsmark till de stora trävarubolagen,

som i regel vårda skogarna bättre än bönderna, varit av betydelse för

eu förbättrad skogsvård, i synnerhet som skogens försäljning i annat fall säkerligen

skulle hava skett till enskilda tfävaruliandlare eller mindre sågverksägare,

vilka i de flesta fall omedelbart skulle hava skövlat densamma. Bönderna hava

också därigenom, att bolagen kunnat vid sidan av de enskilda spekulanterna uppträda

såsom köpare av ifrågavarande skogar, ernått en högre köpeskilling än om

endast enskilda spekulanter uppträtt såsom köpare. Vidare finnas i de inre,

mera undangömda delarna av landet områden, där knappast andra än trävarubolagen

äro köpare av skog. När därför försäljning av skogsmark från ett bondhemman

i en sådan trakt av en- eller annan anledning varit nödvändig, har det

varit till fördel för säljaren, att ett bolag kunnat uppträda såsom (spekulant.

Numera känna också bönderna bättre till värdet av sin skog, så att något bortslumpande

av skogsmarken för en obetydlighet icke torde förekomma. Finnas

sålunda vissa omständigheter, som tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

skogsmark utöver stödskogen, måste dock, framhålla sagda myndigheter, denna

rätt ur andra synpunkter anses vara till skada för den jordbrukande befolkningen.

För det norrländska jordbruket är det i regel ett oeftergivligt villkor att äga

skog i så stor utsträckning, att den kan giva bonden möjlighet att genom försäljning

av skogsprodukter trygga sin bärgning, i den mån denna ej kan vinnas

enbart genom jordbrukets avkastning. Med jordbruksbefolkningens tillväxt och

den till följd därav allt längre gående jorddelningen blir den nu som tillräcklig

ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig. Den från bondhemmanen till bolagen

försålda skogen skulle i viss utsträckning kunnat fylla behovet av stödskog.

Därtill kommer, att i den till bolagen från bondhemmanen försålda skogsmarken

ofta ingått mark, som lämpat sig för odling, vilket måste anses synnerligen beklagligt,

då därigenom möjligheten för bondhemmanens framtida utveckling i avsevärd

mån begränsats. Slutligen har framhållits, att bolagens rätt att förvärva

skogsmark, som ej vore hänförlig till stödskog, i viss mån verkat som hinder för

böndernas strävanden att arrondera sina skogsmarker.

På grund av den utredning, som sålunda vunnits, har kommissionen i sitt

förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast

egendom stadgat koncessionsplikt vid bolags förvärv jämväl av sådan skogsmark,

som icke kan anses nödvändig för bondehemmanens närvarande behov i egenskap

av stöd åt deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen

varit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit vederbörande

Konungens befallningshavande att efter i lagen angivna regler pröva och

bestämma, vilken skog varit att anse såsom icke varande stödskog. Skälen

till att förslaget sålunda under koncessionsplikt lägger jämväl den skog,, som

icke -är stödskog, angivas närmare i Del I sid. 180—182, vartill kommissionen

får hänvisa.

Kommissionen vill vidare erinra därom, att, då den norrländska förbudslagen

under 1921 provisoriskt utsträcktes till södra och mellersta delarna av landet,

undantag från koncessionsplikten ej gjordes vid förvärv av skogsmark, som icke

kunde anses utgöra stödskog.

Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört har kommissionen intet

att erinra mot bifall till motionen.

Avskrift av kommissionens protokoll, utvisande inom kommissionen uttalad

skiljaktig mening, bifogas.

Stockholm den 7 april 1922.

På jordkommissionens vägnar:

CAEL LINDHAGEN.

Seve Ekberg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

17

Bilaga B.

Avskrift.

Protokoll, hållet vid sammanträde med jordkommissionen

den 7 april 1922.

N ärvar ande:

Herrar Ehrenborg, Ingeström, Jansson, Johansson, Lindhagen och Pettersson.

§ I
Utsågs

herr Lindhagen att leda dagens förhandlingar.

§ 2.

Anmäldes Kungl. Maj:ts skrivelse den 31 mars 1922, däri jordkommissionen

anbefallts att skyndsamt avgiva och till andra lagutskottet senast den 13 april

1922 överlämna utlåtande över motionen nr 108 i första kammaren med förslag

till lag om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående

förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härefter beslöts utlåtande (se registratur).

Herr Jansson, med vilken herr Ingeström instämde, var skiljaktig och framhöll,

att han, som visserligen vore av den åsikten, att i en definitiv lagstiftning

angående bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom förvärv av ickestödskog

principiellt borde vara underkastat samma inskränkande bestämmelser

som förvärv av stödskog, likväl med hänsyn till rådande lågkonjunktur ansåge

lagstiftningsåtgärd i förevarande hänseende lämpligen böra anstå till dess det av

kommissionen avgivna förslaget till lag med bestämmelser ''angående rätt att förvärva

och besitta fast egendom kunde bliva föremål för riksdagens prövning.

§ 3.

Uppdrogs åt herr Lindhagen att jämte sekreteraren underteckna det i 2 §

omförmälda utlåtandet.

§ 4.

Detta protokoll justerades omedelbart.

Som ovan.

In fidem:

Seve Ekberg.

Justerat lä/4 1922.

Carl Lindhagen.

Rätt avskrivet betygar:

Seve Ekberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 haft. (Nr 16.)

785 22 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.