Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1
1922-04-27 · 17 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1922:16, Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1.
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1922 kl. ,/2 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag
om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj
1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom. ''
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 108, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen i samband med prövning av den genom proposition
nr 75 föreslagna fortsatta tillämpningen av lagen den 20 maj
1921 angående norrländska förbudslagens utsträckning till södra och
mellersta delarna av riket måtte i anslutning till jordkommissionens uppfattning
konsekvent komplettera detta lagförslag med antagandet av
följande
Lag
angående provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Härigenom förordnas, att vad i 3 § av lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom i dess nuvarande lydelse är stadgat och de hänvisningar till
nämnda paragraf, som i lagen förekomma, skola upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i svensk författningssamling,
samt gäller tillsvidare intill den 1 juli 1923.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 käft. (Nr 16.)
735 22 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Utskottet.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda förslag, tilllåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt jfftrande av jordkommissionen. Det yttrande,
som i anledning härav inkommit, är bifogat detta utlåtande; och får
utskottet hänvisa till detsammas innehåll.
Ifrågavarande motion har väckts med föranledande av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 75, med förslag till lag om fortsatt tillämpning tills
vidare intill den 1 juli 1923 av lagen den 20 maj 1921 angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom. Den i nämnda proposition avsedda lagen, vilken tillkom
jämlikt beslut av fjolårets riksdag efter motion av herr Lindhagen och
vars giltighetstid begränsats till den 1 juli 1922, innehåller, att lagen
den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom (den norrländska förbudslagen) i dess nrrvarande
lydelse, utom 8 § och de hänvisningar till denna paragraf som
förekomma i lagen, skall äga tillämpning jämväl i de delar av landet, där
lagen för närvarande icke gäller.
Efter tillstyrkan av utskottet i dess utlåtande nr 9 har förenämnda
proposition numera av riksdagen bifallits; och har sedermera lag i ämnet
den 13 i denna månad utfärdats.
Den föreliggande motionen avser, att bestämmelserna i norrländska
förbudslagens 3 § med därtill hörande hänvisningar i samma lag skola,
likaledes tillsvidare intill den 1 juli 1923, upphöra att gälla, varigenom
beträffande de av berörda lagrum reglerade förhållandena full likformighet
skulle komma att under nämnda tid bliva gällande för landet
i dess helhet.
Det avsedda lagrummet innehåller en av undantagsbestämmelserna
från lagens grundstadgande, att bolag och förening icke må uti de
under lagen inbegripna länen och länsdelarna förvärva fast egendom å
landet. Enligt samma lagrum må nämligen bolag och förening utan
Konungens tillstånd förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord ,
med impedimenter, vilken av Kungl. Maj ds befallningshavande i viss
ordning prövas ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde.
Till stödskog skall hänföras: inom de norrländska länen så mycken till
skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark,
som på hemmanet belöper efter viss i lagen närmare angiven areal för
helt mantal; inom de under lagen inbegripna delarna av Kopparbergs
län vad vid verkställt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbod
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Ö
skog; samt inom Värmlands län till skogsbörd duglig och i förhållande
till inägorna bekvämt belägen mark av viss omfattning. Till odlingsområde
skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,
som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kunna
sammanläggas med förutvarande jordbruk.
Beträffande de meningsskiljaktigheter, som under förarbetena till
ifrågavarande lag och vid dess tillkomst förelegat angående de uti nu
ifrågavarande paragraf innefattade bestämmelserna, ävensom de förslag
till ändringar uti samma bestämmelser och den utredning rörande verkningarna
av desamma, som under lagens giltighetstid framlagts, tillåter
sig utskottet att hänvisa till den av jordkommissionen i dess yttrande
därom lämnade redogörelsen.
Såsom jordkommissionen i samma yttrande erinrat, har kommissionen
i sitt den 15 december 1921 avgivna förslag till lag med bestämmelser
angående rätt att förvärva och besitta fast egendom förordat
koncessionsplikt vid bolags och med dem jämställda ekonomiska föreningars
förvärv av jämväl sådan skogsmark, som icke kan anses nödvändig
för bondehemmanens närvarande behov i egenskap av stöd åt
deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen
varit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande att efter i lagen angivna
regler pröva och bestämma, vilken skog varit att anse såsom icke varande
stödskog. Detta kommissionens förslag är, enligt vad utskottet
inhämtat, för närvarande utremitterat för yttrandens avgivande till länsstyrelserna
m. fl. myndigheter med föreläggande att inkomma med yttranden
före den 1 augusti innevarande år. Utskottet anser sig berättigat
att härav draga den slutsatsen, att Kung!. Maj:t ärnar avgiva
proposition i ämnet till nästkommande års riksdag.
Då utskottet med hänsyn till nu rådande ekonomiska depression ej
finner anledning förutsätta, att under den närmast liggande tiden vederbörande
bolag och föreningar inom de delar av landet, där den norrländska
förbudslagen är gällande, skola i nämnvärd utsträckning finna orsak att
söka förvärva till stödskog eller odlingsområde ej hänförlig avrösningsjord
med impedimenter, synes utskottet ej tillräcklig anledning, att till
förebyggande av dylika förvärv en provisorisk lag i enlighet med motionärens
hemställan nu antages, utan håller utskottet före, att för ett ståndpunktstagande
till föreliggande fråga må utan olägenhet kunna avvaktas
det förslag till definitiv lagstiftning i ämnet, som vid nästkommande års
riksdag kan vara att från Kungl. Maj:ts sida förvänta.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 27 april 1922.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, greve Spens,''von Kock,
Lindhagen*, Schedin, Franzén och Wahl;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Öberg*, Karlsson i Gasabäck,
Hage, Magnusson i Skövde*, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*) och
Persson i Trången *.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Lindhagen, Franzén, Wahl, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson
i Skönsberg och Johansson i Sollefteå, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen.
Till yttermera stöd för denna hemställan har herr Lindhagen för sin
del anfört följande:
»Den under 1800-talet pågående avvittringen inom rikets fem nordligaste
län avsåg en disposition av kronomarkerna Till nya hemmans
anläggning för att befordra landets uppodling och befolkning’. De motsvarande
storskiftena inom de övre socknarna i Kopparbergs län hade
till uppgift, enligt föreskrifterna i de flesta därom utgivna kungliga brev,
att tilldela socknemännen socknens hela skogsareal, enär denna på grund
av undersökning befunnits i sin helhet vara för dem oumbärlig. Uti
Värmlands län hava jordägarna, utan avvaktan å den även där tillämnade
men sedan bortglömda avvittringen, oanmärkt tillägnat sig egenmäktigt
kronans skogar ända till landets yttersta gräns.
När sedan norrlandskommitténs majoritet i uppenbar strid mot dessa
författningar föreslog, att utskogsmarkerna skulle såsom för bondeklassen
''umbärliga’ få i stället förvärvas av trävaruindustrien, så grundade sig
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
5
detta nya antagande, såsom en var bör kunna förstå, på en konstruktion
för tillfället och icke på livsförhållandena eller framsyn. Det var de
dåvarande regeringarnas, länsstyrelsernas och andra högre ämbetsmäns
och i all synnerhet första kammarens samhörighet i mångt och mycket
med storindustrien och dess ledande män, som då liksom så ofta eljest
framtvingade ett dylikt självbedrägeri för att med detta såsom lockbete
bereda utvägar till en kompromiss och söka vinna någonting.
Befolkningen däremot önskade även vid den tiden bibehållas vid
kronans gåva obeskuren. Den av jordkommissionen till utskottet avgivna
berättelsen skildrar också, huru under de följande tiderna upprepade,
av andra kammaren merendels stödda anlopp skedde mot denna
parlamentariska byteshandel med jordfolkets egendom. Av utskottets
nuvarande ledamöter voro herrar Karlsson i Gasabäck, Lindhagen och
Öberg med på den tiden och deltogo ivrigt i detta räddningsarbete.
Särskilt mellan de två förstnämnda ägde en intim samverkan rum för
ändamålet.
När nu nyligen den norrländska förbudslagen provisoriskt utsträcktes
till övriga delar av riket, ansåg man sig kunna undvara den förenämnda
uppdelningen av jordbrukets skogsmarker. Enligt jordkommissionens
enquéte hava vidare kommunalnämnderna i alla norrländska socknar ’så
gott som undantagslöst’ hållit före, att den i norra delarna av riket
gällande rätten för bolag att förvärva hemmanens utskogsmarker varit
till skada för bondebefolkningen. Detta icke blott därför, att bolagens
vidsträckta jordområden till följd därav stundom fått en avsevärd utökning
utan även och främst därför att bolagens makt och betydelse
vuxit på bondeklassens bekostnad. Till och med hushållningssällskapen,
odlingsråden och landsfiskalerna i de angivna trakterna ha, om också i
en något mindre bestämd form, i regel ansett övervägande skäl tala för,
att bolagens rätt att förvärva hemmanens skogsmark utöver stödskogen
varit till skada för den jordbrukande befolkningen. I jordkommissionens
yttrande återfinnas de skäl, som ansetts tala emot och för. De senare
voro i korthet följande: Jordbruksbefolkningen behövde saluskog. Med
dess tillväxt blev stödskogen i varje fall i en framtid otillräcklig. Med
utskogarna berövades jordbruket även odlingsmark, vilket måste anses
synnerligen beklagligt. Bolagens nämnda köperätt hade ock i viss mån
hindrat strävanden till arrondering av böndernas skogsmarker.
Första kammaren har nu, åtminstone till synes, fått en annan sammansättning.
Norrlandskommitténs konstruktion behöver icke längre
upprätthållas. Sakens natur bör omsider kunna komma till sin rätt och
kronans ursprungliga jorddonationer till jordbruket värnas i sin avsedda
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
omfattning. Jordkommissionen har därför i sitt definitiva förslag om
fastighetsförvärv i riket enhälligt förordat, att den förenämnda självskrivna
rätten för bolag att förvärva vissa delar av bondskogarna i norra
delarna av riket numera må omsider upphöra.
Under sådana förhållanden har det synts mig uppenbarligen vara
framsynt och gagneligt att genom en provisorisk lag, vars formulering
ej möter någx-a svårigheter, söka förekomma fortsatta skadliga förvärv
under väntetiden på den definitiva lagstiftningen. Åven jordkommissionens
nyligen avgångne ordförande delar fullt denna mening, och kommissionens
majoritet har förklarat sig ej hava något däremot att erinra.
Utskottet har nu i likhet med de två liberala representanterna inom
kommissionen avstyrkt ett dylikt andrum. Det anförda skälet är allenast
att med hänsyn till nu rådande depression ej funnes anledning förutsätta,
att under den närmast liggande tiden bolag skola i nämnvärd utsträckning
finna orsak att söka förvärva skogsmark av ifrågavarande
beskaffenhet.
Man skulle emellertid, såvitt jag förstår med än större fog, kunna
säga, att den ekonomiska depressionen innefattar en ytterligare bjudande
anledning till det ifrågasatta provisoriet. Denna depression tager sig
bland annat uttryck i synnerligen fallande priser på jordbruksfastigheter
och jordbruksprodukter. Det är just under sådana tider, såsom ock
jordberedningarna alltid haft klart för sig, som bönderna lätt låta förleda
sig att sälja sin jordegendom och därigenom avhända sig det bästa
stödet för framtiden.
Depressionen visar sig ock i en arbetslöshet, som gjort ropet efter
jord och nya jordbruk aktuellare än någonsin. Just i en sådan situation
fordrar väl den enklaste politiska visdom att omtänksamt söka bevara
för detta ändamål all den jord, som jordbruket ännu förfogar över.
En följd av depressionstiden är också, att såsom bankmän och andra
i dessa dagar i rikt mått framhålla, det förnämsta värdet för närvarande,
i vilket nedläggandet av penningar kan tillrådas, är jordegendom. Genom
den föreslagna provisoriska lagens förkastande uppmuntras under väntetiden
även av denna anledning till dylik penningplacering, på samma
gång statsmakten bidrager till att locka den lilla jordbrukaren att för
sig och sina efterkommande avhända sig en värdefull egendom för en
flyktig valuta, som rinner ut i sanden och blir till intet.
Utskottet förutsätter ju också, att icke önskvärda förvärv skola även
under nästföljande år kunna vara tänkbara om ej i ''nämnvärd utsträckning’
så dock sålunda i någon utsträckning. Redan detta borde dock
vara eu tillräcklig anledning för ett ingripande. I vad mån bolag skola
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
kunna skynda sig att, innan det blir för sent, även i ''nämnvärd utsträckning’,
ja kanske här och var i stor omfattning tillgodose sin fördel
och därvid även begagna sig av böndernas trångmål, därom saknar
iitskottet all kännedom. Utskottet sätter jordtillgången för det vidgade
jordbruket på lotteri. Någon som helst granskning av de olika bolagen
och deras möjligheter att kunna i de nordliga iänen begagna goda
konjunkturer för inköp har utskottet icke i den ringaste mån verkställt
eller kunnat göra. Utskottet talar verkligen som den blinde om färgen.
Inom jordkommissionen framhölls av en sakkunnig medlem, att ett av
de bolag i Dalarna, vilka, såsom kommissionens utredning utvisar, skyndat
sig att under år 1921 genom särskilda köp förvärva utskogsmarker,
säkerligen fortfarande såsom vid tidigare depressionstillfällen skulle finna
utvägar för att ej låta ett dylikt tillfälle gå sig ur händerna. Allraminst
har utskottet någon aning om, hur konjunkturerna komma att växla
under nästkommande höst, vinter och vår, även om man med utskottet
antar — vilket är allt annat än visst — att den definitiva lagstiftningen
hinner föreläggas nästkommande riksdag åtminstone vid dess upphällning.
Utskottet tilltror sig kunna tillstyrka riksdagen att rent av spela
hasard om ett ingalunda oviktigt inslag i en svensk jordbrukande befolknings
framtidsmöjligheter.
Utskottet har, trots sin depressionsteori, nyligen tillstyrkt en provisorisk
lag om förbud för bolagsförvärv att gälla under ett år för mellersta
och södra delarna av riket och detta även utan en sådan uppdelning av
skogen, som omförmäles i 3 § norrlandslagen. Genom att antaga även
det nu ytterligare ifrågasatta provisoriet kommer under året att, i avvaktan
på den definitiva ordningen för fastighetsförvärv, gälla en likformig
provisorisk lag för hela riket.
Rätta förhållandet är säkerligen i detta parlamentariska fall liksom
så ofta eljest, att bakom de olika meningarna dölja sig hos mången
icke så mycket de framförda förevändningarna utan i själva verket skiljaktiga
sinnelag. Den, som finner ett bibehållande helst under nuvarande
förhållanden av den mesta möjliga jordegendom i bondeklassens besittning
vara en viktig samhällsbevarande angelägenhet, den är ivrig och
angelägen att provisoriet kommer till stånd. Den åter, som i sitt tysta
sinne, instinktivt eller medvetet, tycker, att det nog icke vore så oävet
eller åtminstone oskadligt, om bolagen hunne lägga sig till med åtskilligt
mer av böndernas jordegendom, innan den oundvikliga lagstiftningen
kommer, den finner lätt förevändningar för att beteckna provisoriet såsom
opåkallat.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Utskottets hemställan synes mig sålunda utgöra ett ytterligare bidrag
till det galleri av bilder ur ifrågavarande lagstiftningsarbetes historia,
som i min skildring till jordkommissionens betänkande om den definitiva
lagstiftningen betecknats såsom en lidandets väg.»
Bilaga A.
Till riksdagens andra lagutskott.
I skrivelse den 31 mars 1922 liar Kungl. Maj:t anbefallt jordkommissionen
att till utskottet avgiva utlåtande över motionen nr 108 i första kammaren med
förslag till lag om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående
förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom. I anledning härav
får kommissionen anföra följande.
Ifrågavarande motion avser provisoriskt upphävande av 3 § i omförmälda
lag, varigenom bolag och föreningar medgivas att utan Konungens tillstånd
förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken
av Konungens befallningshavande prövas ej vara att hänföra till stödskog eller
odlingsområde.
Då norrlandsJcommittén i sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog
vissa inskränkningar i bolags och ekonomiska föreningars rätt att i de norra
länen förvärva jord å landet, framhöll kommittén, att dessa inskränkningar icke
borde avse annan jord än den, som ansåges vara för bondeståndet oumbärlig.
Åt bondeståndet borde sålunda bevaras till en början all den uppbrutna inägojord,
som för dåvarande funnes i bondeståndets besittning. Men härmed vore
icke nog. Ett livskraftigt bondehemman behövde dessutom icke blott ett ej allt
för litet utrymme i skogsmark utan även lämpliga odlingslägenheter, så att hemmanet
kunde upparbetas och eventuellt i framtiden delas. Dessutom vore det
nödvändigt, att ett hemman ägde tillgång till skog ej blott av den omfattning,
att husbehovet av skogsprodukter därur kunde uttagas, utan även till större vidd
på grund av skogsbetets oumbärlighet och den stora roll tillgång till någon
avsaluskog spelade i bondens ekonomi. Yad som i dessa avseenden erfordrades
för att bibehålla de ännu befintliga norrländska bondehemmanen i deras fulla
livskraft och utvecklingsmöjlighet syntes böra bringas utanför trävaruindustriens
räckhåll. Det återstode emellertid att härvid finna de riktiga måtten. Yad skogen
vidkomme, kunde man såsom utgångspunkt taga i betraktande, vad avvittringsförfattningarna
innehölle ifråga om skogsanslag. I dessa författningar hade nämligen
lagstiftaren redan uttalat sin åsikt om den omfattning skogen till ett norrländskt
hemman borde äga för att giva jordbruket erforderligt stöd. Härvid
ville kommittén genast till undvikande av missförstånd anmärka, att kommittén
icke syftade på de skogsanslag hemmanen vid avvittringen verkligen fått, ty dessa
hade i många fall varit allt för överdrivna, utan på de skogsarealer hemmanen
enligt författningarnes mening bort tilldelas. Att i någon väsentligare män frångå
avvittringsförfattningarnas arealbestämmelser, vilka naturligen tillkommit efter
ett grundligt övervägande av det norrländska jordbrukets behov, därtill syntes
icke finnas något skal. Av den utav kommittén verkställda utredningen fram
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 1(1.
9
ginge emellertid oförtydbart, att beträffande de fem norrländska länen, särskilt i
skogsbygden, liemmanen i stor utsträckning innehade mera skog än avvittringsförfattningarna
ansåge nödigt såsom stöd för jordbruket. Då det gällde att avgöra,
vad som skulle betraktas såsom för ett hemman oumbärlig stödskog, kunde
man, även om man vill stå på avvittringsförfattningarnas grund, tydligen icke
med fördel begagna sig av deras latituder för områdestilldelning. För att undvika
allt för stor omgång i tillämpningen syntes man i stället böra föreskriva ett fixt
belopp till skogstamd duglig mark per mantal. Detta belopp borde emellertid
väljas så, att de t bleve ett för normala förhållanden avsett genomsnittstal av
avvittringsförfattningarnas latituder, därvid emellertid någon justering borde ske
med hänsyn till den större eller mindre skogsbördighet, som utmärkte vissa
landsdelar, jämförda med andra. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén
de siffror, som i nu ifrågavarande lagrum angiva vad till stödskog skall hänföras
för de norrländska länen. I fråga om Kopparbergs län framhöll kommittén, att
där väl skett ett slags avvittringsförfarande i sammanhang med storskiftena, men
att de kamerala förhållandena i detta bill vore i så många avseenden olika Norrlands,
att kommittén ansett nödigt att beträffande detta län göra en särskild
undersökning, avseende att få utrönt, i vad mån hemmanen tilläventyrs vore försedda
med mera skog än som kunde anses nödigt såsom stöd för jordbruket.
Vid storskiftet både i allmänhet hemmanen erhållit skog under tre särskilda
benämningar: hemskog, fäbodskog och älskog. Av dessa vore hemskogen nödvändig
för hemmanets behov av skogsprodukter. Fäbodskogen lämnade erforderligt
sommarbete och skog till avsalu. Den lämnade dessutom tillfälle till nyodling
för bildande av nytt hemman. Utskogen däremot, ofta avlägset belägen, torde i
allmänhet vara av mindre direkt gagn och utan större olägenhet kunna umbäras.
Ledamoten av kommittén herr Carl Lindhagen, med vilken ledamoten herr
J. Bromée instämde, var skiljaktig i fråga om dispositionen av den skogsmark,
som ej utgjordes av stödskog eller odlingsområde. Han föreslog för sin del, att
innan försäljning av sådan skog till bolag eller förening finge gå i verkställighet,
hembud skulle ske till kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt
för kommunen att övertaga köpet. Härigenom skulle beredas möjlighet att avsätta
skogen till allmänning. Vunne ej detta förslag bifall, hemställdes, att all
skogsmark måtte inbegripas under förvärvsförbudet.
Såsom skäl för sin åsikt anförde herr Lindhagen bland annat: Man fick ej
klart för sig, om kommittén funnit det resultat, vartill den kommit, beklagligt
eller tillfredsställande. Men nog vore det visst, att förslaget ej kunde påräkna
odelat bifall av den allmänna meningen. Själva principen att, med utletande
av de gamla avvittringsförfattningarnas förmenta mening, få fram att ett visst
mått skog skulle betraktas såsom oumbärlig stödskog och den övriga skogen
såsom »för bondeståndet umbärlig», vilade i mycket på en konstruktion. För
det första toge man härvid icke tillbörlig hänsyn till möjligheten för bondeståndet
att genom hemmansklyvning utvidga sig, vilket ju dock ofta vore den ledande
grundsatsen vid avvittringsförfattningarnas tillämpning. Det vore särskilt en brist
i metoden, att på de orter, dit odlingen ännu icke trängt eller bosättningstillfällena
ännu icke blivit utnyttjade, vidare utvecklingsmöjligheter avklipptes.
Visserligen skulle enligt förslaget odlingsmark ej få köpas. Men detta vore beroende
på, om den ägnade sig för självständiga jordbruk eller lämpligen kunde
förenas med förutvarande jordbruk; och detta komme man nog ofta anse ej vara
fallet med avlägset belägen odlingsmark. Behovet av husbehovsskog vore i varje
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 Käft. (Nr 16.) 73522 2
10
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 16.
fall ej tillgodosett på ett betryggande sätt. Hade avvittringsförfattningarnas arealbestämmelser
såsom kommittén antagit tillkommit efter ett grundligt övervägande
av det norrländska jordbrukets behov, så gällde väl detsamma även om Dalarna.
Men där komme kommitténs förslag i en egendomlig motsägelse mot de för de
olika socknarna givna kungl. brev om storskiften. I de flesta fall innehölle
nämligen dessa brev, att socknemännen erhöllo socknens hela skogsareal, enär
denna på grund av undersökning befunnits i sin helhet vara för dem oumbärlig.
—- För övrigt kunde man ju också tänka sig att, då befolkningen ökats
och levnadsbekoven även stigit, lantbefolkningen, oavsett de högre virkesprisen,
behövde större skogsområden nu än i äldre tider. Men i varje fall hade
befolkningen ett stort behov av, att en avsevärd del av skogskapitalet ägdes av
denna befolkning, så att något av den behållna skogsavkomsten stannade i bygderna.
Hur stort skogsanslaget än vore, så bleve det vida större nytta för orten
och det allmänna i både ekonomiskt och socialt avseende, om detta ägdes av
folket än om det överginge i främmande händer. Detta vore en avgörande synpunkt.
— Det vore också nödvändigt, att befolkningens egen uppfattning inhämtades
i en sådan fråga. Detta hade icke skett. Under reservantens resor hade
det ofta framhållits, att all kvarvarande bondeskog vore för bönderna oumbärlig
och därför borde bevaras åt dem. — Slutligen hade kommittén icke alls inlåtit
sig på vådorna av den ytterligare utveckling av bolagsväldet, som inom skogsbygderna
skulle bliva en följd av kommitténs förslag. Det vore inom skogssocknarna
från V2 och ända till 5/e av de återstående bondehemmanens skog,
som kommittén ansett böra ytterligare få övergå till skogsverksindustrien. —
Emellertid hade reservanten, oavsett det anförda, deltagit i utarbetandet av kommitténs
förslag, därför att tanken om en tudelning av skogsanslaget synts honom
på andra grunder vara förtjänt av uppmärksamhet. Av många skäl hade det
ju varit önskligt, att en avsevärd del av skogsanslaget i befolkningens eget välförstådda
intresse avsattes till allmänningsskogar. Kommittén både själv i annat
sammanhang uttalat, att det vore lyckligast, om den överloppsmark, som kommittén
undantagit från förvärvsförbudet, kunde komma att fylla sin naturliga
bestämmelse genom att ombildas till allmänningar. Här vore nu ett tillfälle,
som osökt inbjöde till att komma ett stycke på denna väg, och vilket därför ej
borde försummas. Man kunde då medgiva, att från hemmanen och böndernas
fria disposition finge genom försäljning till bolag skiljas så mycket av skogen,
som lämpligen kunde avsättas till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar
borde dock, innan de finge gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande
kommun med företrädesrätt för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant
övertagande borde helst underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.
— En följd av nu givna grundsatser vore, att i socknar, där en avsevärd
del av hemmanens skogsanslag t. ex. minst en fjärdedel redan avsatts till
allmänning, borde det bliva totalt förvärvsförbud för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet. — En trakt, där under alla förhållanden totalförbud
borde stadgas, vore lappmarkerna. Lappland vore ett land för sig. Folkökningen
vore där ock mycket stark. Detta folks enda framtidsförhoppningar grusades genom
bolagsförvärven. Härtill komme, att i lappmarkerna såsom den nordligaste och
mest avlägsna landsändan folket otvivelaktigt mer än annorstädes behövde ett
stöd av skogen i tider av felslagna skördar. Man borde jämväl komma ihåg,
att lappmarksskogarna ostridigt varit i sin helhet kronans egendom och att det
övervägande antalet hemman därstädes bevisligen uppkommit av nybyggen, som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
11
kronan upplåtit under en jämförelsevis sen tidsperiod. Slutligen hade staten
helt nyligen låtit avvittra lappmarksskogarna och detta i den bestämt uttalade
avsikten att stärka bondeståndet och hindra, att bönderna folio offer för skogsköpare.
Det vore under alla dessa omständigheter och med hänsyn till, att
bolagen redan med äganderätt förvärvat inemot hälften av hemmanen, mer än
underligt, om staten nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen förklara, att
eu stor del även av de återstående bondeskogarna borde få stå trävaruindustrien
till buds.
I huvudsaklig överensstämmelse med vad norrlandskommittén hemställt
föreläde Kungl. Maj:t 1906 års riksdag proposition med förslag till lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
I anledning av propositionen väcktes av hr Lindhagen jämte trettioen representanter
för Norrland och Dalarna uti andra kammaren en motion i enlighet
med dennes inom norrlandskommittén avgivna reservation. A motionen hade
dessutom ledamöterna i norrlandskommittén Ad. Wiklund och G. Kronlund
tecknat följande förklaring: »Ehuru vi inom norrlandskommittén, för ernående av
ett positivt resultat i föreliggande, nu viktiga fråga, biträtt det slut, vartill
kommitténs majoritet kommit, anse vi oss, som ursprungligen hållit före och fortfarande
äro av den mening, att förbudslagstiftningen bort givas en vidsträcktare
omfattning, härmed instämma i motionens syfte.» I första hand yrkades i motionen
dock totalförbud för bolag och förening att förvärva jordbruksfastighet.
Motionärerna framhöllo bland annat, att den, som i bolagens omåttliga jordförvärv
såge en stor samliällsfara, kunde icke vidgå, att kommitténs och Kungl. Maj:ts
förslag gjorde tillfylles. Bolagens jordförvärv måste ju redan vid dåvarande tidpunkt
anses mer än tillräckligt stora och genom att få förvärva ytterligare fastigheter
skulle deras ekonomiska, sociala och politiska övermakt ytterligare stärkas
på bekostnad av bondeståndet och den övriga befolkningen. Tidigare hade också
önskningarna samlat sig kring totalförbud. Motionärerna erinrade om, att andra
kammaren åren 1901 och 1903 antagit en provisorisk lag i detta syfte och att
norrlandskommittén, innan densamma avgav7 sitt slutliga yttrande, hemställt om
en sådan provisorisk lag. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner
och petitioner, som år 1901 och även sedermera i orterna kommit till stånd, hade,
ofta i de kraftigaste ordalag, förordat totalförbud. Och samma hemställan framfördes
till regeringen år 1905 av den stora daladeputationen, bestående av ombud,
som utsetts av kommunalstämmorna i tolv socknar inom övre Dalarna.
Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands län hade i avgivet yttrande över kommitténs
förslag hemställt om dylikt förbud.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med propositionen.
Vid 1907 års riksdag återupptogs i motion förslag om förvärvsförbudets utsträckande
att avse även den skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog
eller odlingsområde. Motionärerna hemställde bland annat, att 3 § i lagen måtte
utgå eller ock, om detta ej kunde bifallas, att dylikt medgivande icke skulle få
lämnas beträffande Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker eller de socknar
inom Norrbottens och Kopparbergs län, i vilka vid avvittringen en avsevärd
del av skogsmarken avsatts till allmänningar. Lagutskottet avstyrkte motionen
under framhållande, bland annat, att ändamålet med norrlandslagstiftningen vore
att vidmakthålla och stärka den självägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.
En lagstiftning, avseende totalförbud för bolags förvärv av fast egendom, skulle
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
skjuta över detta mål och sannolikt bliva till betydande skada för. trävaruindustrien
utan motsvarande nytta för landet eller den klass, man särskilt velat gynna därmed.
Den skulle ock skapa ett monopol för sådana företag, vilka redan vore i
besittning av erforderlig skogsmark för sin drift, men hämma den vidare utvecklingen
av andra företag och därigenom på detta för vårt land så viktiga område
kväva företagsamhetslusten. Slutligen framhölls även, att man ännu hade alltför
ringa erfarenhet av lagens verkningar. Lagutskottets hemställan godkändes av
första kammaren, varemot andra kammaren antog en vid utskottsbetänkandet
fogad reservation om totalt förvärvsförbud rörande hemman inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker.
Vid 1908 års riksdag återkom yrkandet om ändring av förenämnda 3 §,
men då i den formen, att ett sådant tillägg till paragrafen skulle göras, att då
avtal om förvärv enligt 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där jorden vore
belägen, skulle berättigas att på vissa villkor inlösa densamma. Lagutskottet
tillstyrkte förslaget, i enlighet varmed också andra kammarens beslut utföll,
varemot första kammaren avslog motionen.
Förslaget upprtogs åter vid 1909 års riksdag, blev då av lagutskottet avstyrkt,
men antogs av andra kammaren, under det den första liksom föregående år avslog
detsamma.
Aven vid 1910 års riksdag förekom enahanda förslag med samma resultat.
Landshövdingen Johan Widén, som den 30 december 1911 erhållit i uppdrag
att verkställa utredning angående den norrländska förbudslagens verkningar, upptog
även förevarande fråga. Enligt utredningen hade intill 1912 års slut allenast
något över 15,000 hektar mark jämlikt 3 § förvärvats av bolag och föreningar.
Då vidsträckta områden utan tvivel funnes, som kunde förvärvas enligt detta
stadgande, torde härav kunna i viss mån slutas, att intresset hos trävarubolagen
för inköp av dylika skogsområden något avtagit. Ur de faktiska förhållandena
syntes alltså icke något stöd kunna hämtas för ett ytterligare åtstramande på
denna punkt av det genom lagen stadgade förbudet. Undersökningen visade ock,
att genom bestämmelserna om bibehållande åt hemmanen av stödskog behovet
av skog såsom stöd för jordbruket vid skedda försäljningar merendels blivit i
tillfredsställande omfattning tillgodosett, möjligen dock med någon reservation
för Kopparbergs län, där utredningen icke kunnat lämna tillräckligt material för
frågans bedömande. Ur synpunkten av jordbrukets främjande och den jordbrukande
befolkningens självständighet syntes alltså icke heller skäl föreligga att
borttaga denna möjlighet för trävaruindustrien att förvärva skogsmark med
äganderätt. Någon inskränkning häri hade ej heller i de inhämtade yttrandena
från något håll påyrkats.
I sitt den 10 mars 1913 avgivna betänkande angående jordfördelningen i
Värmland och därmed sammanhängande förhållanden föreslog den s.~k. jordundersökningen,
att den norrländska förbudslagen med undantag av dess 3 § måtte utsträckas
att avse även sagda län. Detta motiverades därmed, att avvisning ej
skett för Värmland och att man där saknade norrlandskommitténs utgångspunkt
för dess särskillnad. En annan grund måste bliva mycket godtycklig. Bolagsförvärven
i länet hade för övrigt gått över hövan. Vad som återstod av större
skogsmarker behövdes mer än väl för den nuvarande eller blivande befolkningens
och det allmännas många behov.
Berörda förslag avsåg emellertid en lagstiftning av provisorisk karaktär,
ehuru dess tillämpning ej begränsats till viss tid. Efter förslagets avgivande och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 111.
sodan jordundersökningen delvis erhållit ny sammansättning, avgav densamma
den 30 december 1915 slutligt betänkande om samtliga på jordundersökningens
beredning beroende frågor rörande Värmlands län och däribland även om förbudslagen.
De sakkunniga framliöllo, hurusom bolagens jordförvärv i länet måste
anses olyckliga, att den allmänna meningen krävde lagbestämmelser mot den
odlade jordens ytterligare övergång i bolagshandel- samt att det värmländska
jordbruket i likhet med jordbruket i Norrland och Dalarna behövde husbeliovsskog
och därjämte särskilt i de nordligare delarne någon avsaluskog. Nu vore
förhållandet, att särskilt i de mellersta och nordliga delarna av länet hade till
de olika hemmanen följt så stor skogsareal, att egendomens huvudsakliga värde
kommit att ligga i skogen och skogsmarken, och undersökte man förhållandet i
de allra nordligaste delarna av länet skulle man finna, att på en gård med 3—5
hektar åker ofta komme flera hundratals hektar skogsmark. Det kunde ju synas,
som om det skulle vara ett synnerligen lyckligt förhållande, att dessa små jordbruk,
vilka såsom sådana hade ringa värde, ägde så stora skogstillgångar. Så
bleve dock ofta långt ifrån fallet. Dessa skogstillgångar hade nämligen så stora
värden, att när egendomarna på grund av dödsfall eller andra anledningar måste
övergå till nya ägare, någon enskild person näppeligen vill binda ett större
kapital i dessa avlägsna skogar, allrahelst som en person, vilken besutte så stort
kapital, som för ett sådant köp erfordrades, säkerligen ej gärna ville bosätta sig
i denna på kommunikationer vanlottade bygd. Köpte han en sådan egendom, så
vore det för att snarast möjligt erhålla vinst, och följden bleve, att skogen skövlades
till det yttersta. Ett bolag bleve då oftast köpare till skogen, och det sade
sig självt att bolaget då komme att driva en långt hårdare avverkning, än vad
fallet skulle varit, om bolaget varit ägare till marken och således kunnat bedriva
denna avverkning med tanke på den framtida avkastningen. Enligt svaren från
sockenombuden sköttes bolagens skogar i allmänhet bättre än de enskildes i 31
socknar, men sämre i 4 socknar, varjämte skötseln ansetts likvärdig i 28 socknar.
Svar saknas därvid från 25 socknar. Det framginge ävenledes, av huru stor betydelse
bolagens verksamhet vore för den ekonomiska utvecklingen inom länet.
Om åkerjorden erhölle fullt tillräcklig stödskog, förminskades avsevärt olägenheterna
av att bolagen i Värmland under nuvarande förhållanden och likaväl som
i Norrland och Dalarna kunde förvärva den återstående skogsmarken, helst det
torde jämväl vara lättare att på lagstiftningsväg kunna av bolagen fordra en
rationell, fullt nationalekonomisk skogsskötsel än av de enskilda.
Uti förslaget framlades och motiverades på grund härav en särskild utväg,
enligt vilken för Värmland på sätt stadgats även för Norrland och Dalarna en
viss del av hemmanets skogsmarker, närmast motsvarande de större utskogarna,
fortfarande skulle få förvärvas av bolag. De sakkunniga erinrade, att härvid
emellertid framställde sig till övervägande eu annan sak. Den norska lagstiftningen
hade sökt hindra just förvärv från utom bygden boende och i all synnerhet
bolag till bygdens stora skogsmarker samt tillika genom förköpsrätt och
annorledes sökt främja dessa skogars övergång i kommuners eventuellt statens
händer. Denna senare strävan hade icke heller varit främmande för motsvarande
frågors behandling i Sverige. Det vore givetvis dock att föredraga, om förenämnda
värmländska utskogar hellre än att avyttras till främmande, såsom bolag
och andra utombygdsbor, kunde förvandlas till kommunalskogar och eventuellt
kronoskogar, varom förslag väckts redan av reservanter inom norrlandskommittén
och sedan vid flera olika tillfällen antagits av andra kammaren. Undersökningen
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
föreslog på dessa skäl vissa arealbestämmelser för vad som vore att anse såsom
stödskog samt hemställde därjämte om sådan revision av den norrländska förbudslagen,
att däri inrymdes förköpsrätt för stat och kommun, då bolag eller
förening ville förvärva annan skogsmark.
Vid riksdagarna åren 1920-och 1921 väckte herr Lindhagen motioner, i vilka
i samband med andra frågor föreslogs jämväl ett provisoriskt upphävande av
3 § i den norrländska förbudslagen. På hemställan av andra lagutskottet föranledde
dessa förslag ej någon riksdagens åtgärd.
I det av jordkommissionen år 1921 till andra lagutskottet avgivna yttrande,
varigenom tillstyrktes väckt förslag om norrländska förbudslagens provisoriska
utsträckning till södra och mellersta delarna av riket med uteslutande dock av
lagens 3 §, yttrades i anledning av det samtidigt väckta förslaget om provisoriskt
upphävande av denna paragraf även för rikets norra delar allenast, att kommissionen
i sitt betänkande komme att taga ställning till det i sagda förslag inneslutna
spörsmålet.
Nu har jordkommissionen fattat definitiv ståndpunkt även i sistnämnda
ämne. Den Widénska utredningen rörande den norrländska förbudslagstiftningens
tillämpning och verkningar sträckte sig till slutet av år 1912. I syfte att vinna
kännedom om den erfarenhet, som därefter och intill utgången av juni månad år
1921 vunnits vid tillämpningen av berörda lagstiftning, har jordkommissionen
hänvänt sig till länsstyrelserna i de norrländska länen samt i Värmlands och
Kopparbergs län med anhållan, att de ville besvara åtskilliga frågor samt meddela
statistiska uppgifter i enlighet med av kommissionen uppgjorda fråge- och
tabellformulär. Sålunda har kommissionen jämväl verkställt utredning angående
antalet och arealen av de jämlikt 3 § i förbudslagen gjorda förvärven. För resultatet
av denna utredning redogöres närmare å sid. 124—128 i Del I av kommissionens
den 15 december 1921 avgivna betänkanden. Av denna utredning framgår,
att bolag och föreningar enligt ifrågavarande lagrum intill den 30 juni 1921
förvärvat sammanlagt 42,706 hektar skogsmark. Av denna areal belöpa sig 445
hektar på Värmlands län, 12,823 hektar på Kopparbergs län, 520 hektar på Gävleborgs
län, 2,770 hektar på Västernorrlands län, 10,384 hektar på Jämtlands län
och 15,764 hektar på Västerbottens län. Beträffande Norrbottens län har från
länsstyrelsen uppgivits, att under hela den tid, som förbudslagen där varit gällande,
något förvärv med tillämpning av förbudslagens 3 § icke ägt rum.
Omförmälda förvärv av afrösningsjord fördela sig på de olika åren alltsedan
förbudslagens tillkomst på följande sätt:
År.
Areal hektar.
År.
Areal hektar.
1906 ....................
....................... .
1915.......................
..................... 11,004
1907.....................
....................... 1,195
1916.......................
.................... 1,554
1908.....................
...................... 2,537
1917.......................
...................... 1,144
1909.....................
...................... 3,969
1918.......................
.................... 2,655
1910.....................
...................... 2,201
1919......................
...................... 1,921
1911.....................
...................... 2,451
1920......................
...............,...... 3.310
1912....................
....................... 2,677
1921 till 3% ........
..................... 920
1913 ....................
1914 .....................
....................... 2,577
....................... 2,591
Summa 42,700
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl. IT)
Endast siffran för år 1915 avviker mera markerat från den areal, som övriga
år varit föremål för förvärv. Den höga siffran för detta år beror på de omfattande
avsöndringar, som då ägde ram inom Vilhelmina socken av Västerbottens
län.
På sätt i den remitterade motionen erinrats, hava under tiden den 1 september
1920 till den 30 juni 1921 i norra delarna av Kopparbergs län iigt rum
233 förvärv med en sammanlagd areal av 1,679 hektar. Av dessa förvärv har den
övervägande delen, 198 stycken, med en sammanlagd areal av 558 hektar, förekommit
under år 1921. De flesta förvärv hava skett i Ore socken, 118 stycken,
samt i Mora, 89 stycken. Med hänsyn till arealen kommer emellertid Orsa
socken i främsta rummet med en areal av 978 hektar samt därnäst Mora socken
med 309 hektar. Den avsöndrade arealen har i de särskilda fallen varit mycket
växlande. Det största förvärvet, om ej mindre än 435,6 hektar, inberättas från
Orsa socken. Den minsta avsöndringen, uppgående till endast 2 ar, skedde i
Ore socken.
Kommissionen har även genom till orterna utsända frågeformulär sökt vinna
upplysning, huruvida bolagens rätt att förvärva hemmanets skogsmark utöver
stödskogen varit till gagn för den jordbrukande befolkningen och huru man i
orterna ställer sig till frågan huruvida denna rätt bör bibehållas. För resultatet
av denna undersökning redogöres närmare i del III av kommissionens betänkanden
sid. 445—457. En översikt härav återfinnes i Del I sid. 146—148. Under
hänvisning härtill vill kommissionen nu blott framhålla, att man bland uttalanden
från de uppgiftslämnare, vilka torde giva uttryck åt åsikter och stämningar, som
förefinnas hos den norrländska bondbefolkningen, nämligen uttalandena från
kommunalnämnderna, ytterst sällan finner något, vari bolagens rätt att förvärva
hemmanens skogsmark utöver stödskogen ansetts vara till gagn för den jordbrukande
befolkningen. Så gott som undantagslöst håller man före, att denna
rätt tvärtom varit till skada för bondbefolkningen ej endast på den grund, att
bolagens vidsträckta jordområden till följd därav stundom fått en avsevärd utökning,
utan även och främst därför, att bolagens makt och betydenhet vuxit på
bondeklassens bekostnad.
Liknande åsikter komma, om också i en något mindre bestämd form, i
regel till synes i de från hushållningssällskapen, odlingsråden och landsfiskalerna
avgivna uttalandena. Man medgiver visserligen, att möjligheten för bönderna
att kunna försälja en viss del av hemmanens skogsmark till de stora trävarubolagen,
som i regel vårda skogarna bättre än bönderna, varit av betydelse för
eu förbättrad skogsvård, i synnerhet som skogens försäljning i annat fall säkerligen
skulle hava skett till enskilda tfävaruliandlare eller mindre sågverksägare,
vilka i de flesta fall omedelbart skulle hava skövlat densamma. Bönderna hava
också därigenom, att bolagen kunnat vid sidan av de enskilda spekulanterna uppträda
såsom köpare av ifrågavarande skogar, ernått en högre köpeskilling än om
endast enskilda spekulanter uppträtt såsom köpare. Vidare finnas i de inre,
mera undangömda delarna av landet områden, där knappast andra än trävarubolagen
äro köpare av skog. När därför försäljning av skogsmark från ett bondhemman
i en sådan trakt av en- eller annan anledning varit nödvändig, har det
varit till fördel för säljaren, att ett bolag kunnat uppträda såsom (spekulant.
Numera känna också bönderna bättre till värdet av sin skog, så att något bortslumpande
av skogsmarken för en obetydlighet icke torde förekomma. Finnas
sålunda vissa omständigheter, som tala för bolagens rätt att förvärva hemmanens
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
skogsmark utöver stödskogen, måste dock, framhålla sagda myndigheter, denna
rätt ur andra synpunkter anses vara till skada för den jordbrukande befolkningen.
För det norrländska jordbruket är det i regel ett oeftergivligt villkor att äga
skog i så stor utsträckning, att den kan giva bonden möjlighet att genom försäljning
av skogsprodukter trygga sin bärgning, i den mån denna ej kan vinnas
enbart genom jordbrukets avkastning. Med jordbruksbefolkningens tillväxt och
den till följd därav allt längre gående jorddelningen blir den nu som tillräcklig
ansedda stödskogen i en framtid otillräcklig. Den från bondhemmanen till bolagen
försålda skogen skulle i viss utsträckning kunnat fylla behovet av stödskog.
Därtill kommer, att i den till bolagen från bondhemmanen försålda skogsmarken
ofta ingått mark, som lämpat sig för odling, vilket måste anses synnerligen beklagligt,
då därigenom möjligheten för bondhemmanens framtida utveckling i avsevärd
mån begränsats. Slutligen har framhållits, att bolagens rätt att förvärva
skogsmark, som ej vore hänförlig till stödskog, i viss mån verkat som hinder för
böndernas strävanden att arrondera sina skogsmarker.
På grund av den utredning, som sålunda vunnits, har kommissionen i sitt
förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast
egendom stadgat koncessionsplikt vid bolags förvärv jämväl av sådan skogsmark,
som icke kan anses nödvändig för bondehemmanens närvarande behov i egenskap
av stöd åt deras jordbruk och vilken hittills enligt den norrländska förbudslagen
varit föremål för fritt förvärv med iakttagande därav, att det tillkommit vederbörande
Konungens befallningshavande att efter i lagen angivna regler pröva och
bestämma, vilken skog varit att anse såsom icke varande stödskog. Skälen
till att förslaget sålunda under koncessionsplikt lägger jämväl den skog,, som
icke -är stödskog, angivas närmare i Del I sid. 180—182, vartill kommissionen
får hänvisa.
Kommissionen vill vidare erinra därom, att, då den norrländska förbudslagen
under 1921 provisoriskt utsträcktes till södra och mellersta delarna av landet,
undantag från koncessionsplikten ej gjordes vid förvärv av skogsmark, som icke
kunde anses utgöra stödskog.
Med hänsyn till vad kommissionen sålunda anfört har kommissionen intet
att erinra mot bifall till motionen.
Avskrift av kommissionens protokoll, utvisande inom kommissionen uttalad
skiljaktig mening, bifogas.
Stockholm den 7 april 1922.
På jordkommissionens vägnar:
CAEL LINDHAGEN.
Seve Ekberg.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
17
Bilaga B.
Avskrift.
Protokoll, hållet vid sammanträde med jordkommissionen
den 7 april 1922.
N ärvar ande:
Herrar Ehrenborg, Ingeström, Jansson, Johansson, Lindhagen och Pettersson.
§ I
Utsågs
herr Lindhagen att leda dagens förhandlingar.
§ 2.
Anmäldes Kungl. Maj:ts skrivelse den 31 mars 1922, däri jordkommissionen
anbefallts att skyndsamt avgiva och till andra lagutskottet senast den 13 april
1922 överlämna utlåtande över motionen nr 108 i första kammaren med förslag
till lag om provisorisk ändring i viss del av lagen den 4 maj 1906 angående
förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Härefter beslöts utlåtande (se registratur).
Herr Jansson, med vilken herr Ingeström instämde, var skiljaktig och framhöll,
att han, som visserligen vore av den åsikten, att i en definitiv lagstiftning
angående bolags och föreningars rätt att förvärva fast egendom förvärv av ickestödskog
principiellt borde vara underkastat samma inskränkande bestämmelser
som förvärv av stödskog, likväl med hänsyn till rådande lågkonjunktur ansåge
lagstiftningsåtgärd i förevarande hänseende lämpligen böra anstå till dess det av
kommissionen avgivna förslaget till lag med bestämmelser ''angående rätt att förvärva
och besitta fast egendom kunde bliva föremål för riksdagens prövning.
§ 3.
Uppdrogs åt herr Lindhagen att jämte sekreteraren underteckna det i 2 §
omförmälda utlåtandet.
§ 4.
Detta protokoll justerades omedelbart.
Som ovan.
In fidem:
Seve Ekberg.
Justerat lä/4 1922.
Carl Lindhagen.
Rätt avskrivet betygar:
Seve Ekberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 14 haft. (Nr 16.)
785 22 3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.