Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20

1922-05-15 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:20, Andra lagutskottets utlåtande Nr 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1922 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet

för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse

för vård av sinnessjuk eller sinnesslö.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft motionerna

nr 37 i första kammaren av herrar Alfred Petrén, von Kock och

Hagfält samt nr 63 i andra kammaren av herr Olsson i Blädinge.

Herr Alfred Petrén m. fl. hava i sin motion hemställt, att riksdagen

ville besluta en skrivelse till Kungi. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj :t

ville utarbeta och för riksdagen nästa år framlägga förslag rörande sådan

ändring i 40 § av fattigvårdslagen, att landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk

eller sinesslö utsträckes att gälla även sinnessjuka, som äro utackorderade i

enskilt hem, samt till sinnessjukanstalt eller sinnesslöasyl anmälda obildbara

sinnesslöa, vilka jämväl äro utackorderade i enskilt hem.

Herr Olsson i Blädinge har i sin motion hemställt, att riksdagen ville

till 40 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården antaga ett nytt mom. 3

av följande lydelse:

”Har för sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård enligt

1 §, gjorts ansökan om intagning å anstalt för sinnessjuka eller sinnesslöa,

som avses i mom. 1, samt beslut fattats om hans intagande, men intagning

på grund av bristande platsutrymme ej kunnat ske, äger det fattigvårdssamhälle,

som bär att ansvara för vårdkostnaden, att under de förutsättningar,

som för erhållande av ersättning enligt mom. 1 stadgas, av vederbörande

landsting erhålla gottgörelse för vården av sådan person från den dag, då

beslut om intagning ägt rum, med belopp, som motsvarar avgift å billigaste

betalningsplats å den anstalt, där plats beviljats; ägande landstinget att för

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

beviljande av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas

lämpliga.”

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande, som med

anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande och

tillåter sig utskottet att hänvisa till dess innehåll.

Till grund för bedömandet av de i motionerna väckta förslagen anser

sig utskottet böra förutskicka följande redogörelse för de bestämmelser i

lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, vilka beröras av motionerna.

Enligt 35 § i nämnda lag skall understödstagare, som på grund av

kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig

brist eller svaghet är i behov av vård å särskild anstalt, såvitt ske kan, beredas

dylik vård; och har vederbörande fattigvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga

åtgärder för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.

Utackordering av behövande i enskilt hem får enligt 29 § endast ske till

personer, rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter,

som för vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående

undersökning gjort sig förvissad. Om utäckorderingen bör upprättas skriftligt

kontrakt, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrannt angivas;

och bör fattigvårdsstyrelsen jämlikt 30 § vaka över att de, till vilka

utackordering sker, fullgöra sina skyldigheter.

Därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom

behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å specialanstalt, som i

35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdssamhällets anstalt för mottagande

av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen

kunna understödjas i hemmet eller utackorderas (ålderdomshem), skola enligt

32 § ifrågavarande understödstagare vårdas i särskilda rum eller avdelningar

i ålderdomshemmen, såvida ej i särskilda fall annat finnes kunna

ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.

Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt

1 § i lagen, erlagt avgift för vård å statens anstalter för sinnessjuka

eller sinnesslöa eller å landsting eller stad, som ej deltager i landsting, tillhörande

anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller å en
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 20. 3

skild, med statsbidrag försedd eller av Konungen för ändamålet godkänd

anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka, äger enligt 40 § det samhälle, där

den vårdade liar hemortsrätt, att, i händelse ersättning för sålunda erlagd

vårdavgift ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig

person samt gottgörelse för vården ej heller jämlikt 60 § skall lämnas

av statsmedel*), för den erlagda vårdavgiften utfå gottgörelse av det

landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Enligt 41 § 1 mom. oeli 42 § är fattigvårdssamliälle tillförsäkrad enahanda

rätt att av vederbörande landsting utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift

för fattigvårdsberättigad person, som intagits å med statsbidrag försedd

anstalt för tuberkulösa eller för vanföra eller å länslasarett eller av

landsting underhållen sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd

sjukvårdsinrättning. Jämlikt 41 § 2 mom. finnes vidare möjlighet för fattigvårdssamhälle

att beträffande fattigvårdsberättigade personer, som lida av

annan kronisk eller obotlig sjukdom än tuberkulos eller vanförhet få vården

av dessa ombesörjd å genom vederbörande landstings försorg upprättad

anstalt för av sådana sjukdomar lidande personer för en vårdavgift, motsvarande

hälften av landstingets vårdkostnad, eller ock att själv ombesörja

vården å särskild, samhället eller annan tillhörig anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt

för ändamålet anordnad, under läkares tillsyn stående särskild

avdelning mot gottgörelse från vederbörande landsting för hälften av

vårdkostnaden. Såsom villkor för dylik gottgörelses erhållande är föreskrivet,

att den av fattigvårdssamhället föranstaltade anstaltsvården av förste

provinsialläkaren intygas vara tillfredsställande, varförutom landstinget

äger för beviljande av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor,

som kunna befinnas lämpliga.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,

till grund för nu gällande fattigvårdslag liggande betänkande hade

— efter erinran att riksdagen uti skrivelse den 12 maj 1905, i syfte att lätta

trycket av fattigvården, påyrkat bl. a., att fattigvårdssamhälle skulle berättigas

till gottgörelse av staten för kostnader i anledning av fattigvård åt

sinnesslöa personer och fallandesjuka och med dylika jämförliga beträffande

kostnaden för vården av sinnessjuka m. fl. anförts bl. a. följande:

Uppenbart vore, att ett avlyftande eller väsentligt lättande av utgifterna

*) Denna § avser utländska undersåtar, personer utan känd hemortsrätt och personer,

som oavbrutet under viss tid varit borta från hemortssamhället.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

för vård av sinnessjuka skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket

på kommunerna hava en ej ringa betydelse. Yad beträffade sättet för lättande

av kommunernas bördor för vård av dessa personer syntes riksdagen

nai mast hat a tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna

gottgörelse för deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka

och med dylika personer jämförliga. Mot ett sådant sätt att ordna saken

förelåge emellertid den mycket viktiga betänkligheten, att någon norm för

ett rättvist bestämmande av denna ersättning icke kunde angivas. Detta

vore så mycket mera av vikt med avseende å de kategorier, om vilka här

vore fråga, som erfarenheten gåve vid handen, att den vård, varav de vore

i behov, vore av mycket växlande beskaffenhet, något som också gällde om

den vård, vilken bestodes dem och som på många håll ännu lämnade mycket

övrigt att önska. Tydligen vore det ej lämpligt, att staten utgåve gottgörelse

för en vård, som vore av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske

med belopp, som i allt fall kunde bliva ganska dryga. Möjligheterna till

anstaltsvard för de abnorma borde på allt sätt befordras. I den mån en utveckling

av anstaltsvården för de sinnessjuka kunde komma att äga rum,

lättades givetvis trycket för kommunerna av vården om de fattiga sinnessjuka.

Det syntes ligga närmast till hands att lägga kostnaderna för hospitalsvården

på de större kommunala enheterna landstingen. Härigenom

komine de städer, som icke deltoge i landsting och vilka redan i ganska stor

omfattning anordnat sinnessjukanstalter, att fortfarande liksom dittills bära

ansvarigheten för vården å dessa anstalter. Vad här sagts om en överflyttning

på landstingen av kommunernas kostnader för hospitalsvården borde

uppenbarligen kunna gälla även med avseende å kostnaderna för vården av

sinnessjuka på anstalter, som upprättats av landstingen själva. Däremot

hade det icke ansetts böra utsträckas till att omfatta jämväl enskilda dylika

anstalter, å vilka kostnaderna i allmänhet ställde sig synnerligen höga och

som därför ej heller torde anlitas för fattiga sinnessjuka; där så i något

fall skulle äga rum, syntes det samhälle, som anlitade en sådan anstalt,

böra själft svara för kostnaden. Även med avseende på de sinnesslöa syntes

riksdagens önskningar kunna och böra på det sätt förverkligas, att landstingen

övertoge kommunernas kostnader för anstaltsvården åt dessa. Detta

syntes böra äga rum vare sig de vårdades på anstalter, som upprättats och

underhölles av landstingen — några statsanstalter av detta slag funnes

icke*) — eller på enskilda anstalter, som åtnjöte statsunderstöd eller blivit

*) Anmärkas må emellertid, att vård av sinnesslöa förekommer i mindre utsträckning

även på sinnessjukanstaltema.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

av staten godkända; de enskilda anstalterna intoge nämligen här enahanda

ställning som landstingens. Om dessa åtgärder genomfördes, hade otvivelaktigt

därmed tagits ett mycket väsentligt steg till undanröjande av olägenheterna

i fattigvårdskostnadernas tryck inom de smärre kommunerna. I

den mån tillfälle till anstaltsvård utvidgades, befriades kommunerna alltmera

från nödvändigheten att bestå de abnorma en dyr, men ändock ofta

nog otillfredsställande vård i hemmen eller på fattigvårdsanstalterna. Och

genom landstingens övertagande av avgifterna för dessa fattigas vård å specialanstalterna,

i den mån dessa drabbade kommunerna, bereddes dessa en

direkt lättnad. En invändning, som tilläventyrs komme att göras mot den

fördelning av kostnaderna, som här föreslagits, vore, att en dylik kunde innebära

en eggelse för kommunerna att överflytta så många som möjligt av

sina understödstagare av här ifrågavarande slag till stats- eller landstingsanstalterna.

Ur synpunkten att tillförsäkra understödstagarna bästa möjliga

vård vore mot en dylik strävan från kommunernas sida naturligen intet

att erinra. Men någon fara för missbruk torde i allt fall ej föreligga.

Antalet platser på de nämnda anstalterna måste en lång tid framåt komma

att bliva begränsat och det tillkomme för övrigt ej kommunerna själva att

avgöra, om en understödstagare skulle å en sådan anstalt mottagas eller huru

länge han finge ’där kvarstanna.

I några av de yttranden, som över fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande avgåvos av respektive ortsmyndigheter, föreslogs, att fattigvårdssamhälle

skulle erhålla ersättning jämväl för vård å kommuns anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, som blivit av Kungl. Maj :t

godkänd; och av en länsstyrelse framhölls, att då årslångt dröjsmål med

intagning på sinnessjukanstalt av anmäld sinnessjuk icke vore ovanligt, ersättning

till kommun för vård av sinnessjuk syntes böra utgå redan från

det ansökning om intagning bifallits.

Vid avlåtandet av proposition i ämnet till 1918 års lagtima riksdag

uttalades i nu berörda hänseende av vederbörande departementschef, att han

åtminstone för det dåvarande ej funne sig böra förorda, att, såsom från

vissa håll föreslagits, utsträcka landstingens ersättningsskyldighet ännu

längre än i propositionen föresloges och låta den omfatta vårdkostnaden å

vissa kommunala anstalter eller tiden från det ansökan om intagning av sinnessjuk

bifallits.

Vid lagförslagets prövning av riksdagen erhöll detsamma i nu före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

varande delar den lydelse, för vilken här ovan lämnats redogörelse, och som,

frånsett jämkningar av formell natur, helt sammanföll med fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag.

Vid 1920 års riksdag väckte herrar Alfred Petrén och von Koch motion

(1:122) om antagande av ett tillägg till 40 § i fattigvårdslagen, varigenom

vederbörande landsting skulle åläggas skyldighet att till viss del ersätta

kommunerna jämväl kostnaden för vård, som bereddes medellösa sinnessjuka

å av landstinget tillhörande kommun anordnad anstalt, vilken i

den ordning, Konungen bestämt, godkänts såsom sinnessjukanstalt. Det i

motionen innefattade förslaget var förestavat därav, att åtskilliga stadssamhällen,

därtill tvingade av den stora platsbristen å statens sinnessjukanstalter,

anordnat för sådana sjuka avsedda, särskilda anstalter eller avdelningar,

å vilka, i den mån de icke upptagits av sinnessjuka eller sinnesslöa

från den egna kommunen, i större eller mindre utsträckning i inackordering

emottagits sinnessjuka från andra kommuner, tills dåmera de höga

kostnader, som betingades av en dylik inackordering, ej sällan utgjorde hinder

för en sådan . anordning. I överensstämmelse med vad som gällde beträffande

landstingens bidrag till vårdkostnader för andra kroniskt eller

obotligt sjuka än tuberkulösa eller vanföra ansågo motionärerna, att landstingsbidragen

borde begränsas till halva vårdkostnaden.

I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 11 anförde utskottet bl. a.

följande: Av föreliggande uppgifter framginge, att det för närvarande och

sannolikt även under en lång tid framåt funnes ett stort antal sinnessjuka,

för vilkas lämpliga vård det vore erforderligt, att de kommunala sinnessjukanstalterna

i största utsträckning toges i bruk. Men så skedde ej nu.

De höga vårdkostnaderna torde ofta avskräcka de fattigare kommunerna

att utnyttja de lediga platser, som funnes å en del kommunala sinnessjukanstalter.

Av ekonomiska skäl föredroge man icke sällan att inhysa de sjuka

på den egna kommunens fattigvårdsanstalt, där lämplig vård ej kunde lämnas

och där förekomsten av sjuka av denna art givetvis vore i hög grad

menlig för anstaltens egentliga verksamhet. Det syntes därför utskottet

särdeles lämpligt, att landstingen, på sätt motionärerna föreslagit, bidroge

till kommunernas vårdkostnader för sjuka, intagna å de kommunala sinnessjukanstalterna.

Att de kommuner, som själva påtagit sig kostnader för

anordnande av sinnessjukanstalter av den art, att de fyllde berättigade krav

på en god sinnessjukvård, även erhölle bidrag från landstinget till vårdkostnaden

för sina egna, på anstalten intagna sjuka, funne utskottet överensstämmande

med billighet och rättvisa.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen antaga ett sedermera

genom lag den 26 mars 1920 till 40 § i fattigvårdslagen fogat andra

moment av innehåll, att därest åt sinnessjuk, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, beretts vård å kommunal anstalt, vilken godkänts såsom anstalt

i den ordning, Konungen bestämt, det fattigvårdssamliälle, som har att ansvara

för vårdkostnaden, äger att under de förutsättningar, som för erhållande

av ersättning enligt 1 mom. stadgas, av vederbörande landsting erhålla

gottgörelse med hälften, av det belopp, vartill nämnda kostnad visas

hava uppgått, med iakttagande att landstinget äger för beviljande av sådan

gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas lämpliga.

Vid 1921 års riksdag väckte herr Olsson i Blädinge en motion (II: 119)

i samma syfte, som avses med den nu föreliggande, med nr 63 betecknade

motionen, därvid av motionären anfördes följande: Å statens anstalter för

sinnessjuka rådde stor brist å utrymme och finge i följd härav dessa sjuka

ofta vänta kortare eller längre tid, ja åratal, innan plats kunde beredas

dem. å dessa anstalter. De kommuner, som hade sådana sjuka, vilka en

längre tid finge vänta på att bliva intagna å sjukvårdsanstalt, utsattes oförvållande

för stora kostnader för deras vård under denna väntetid utan möjlighet

att erhålla något bidrag av landsting, vars betalningsskyldighet inträdde

först efter det att de sjuka intagits å sjukvårdsanstalt. Detta syntes

vara ett missförhållande, som borde ändras därhän, att landstingets betalningsskyldighet

inträdde från den dag, då vederbörande hospitalsdirektion

beslutat, att den sjuke i mån av utrymme finge intagas å sådan anstalt,

varom här vore fråga. En sådan förändring syntes vara så mycket mera

befogad, som bestämmelsen om landstingets betalningsskyldighet uteslutande

tillkommit i skatteutjämningssyfte.

I utlåtande nr 11 hemställde utskottet om avslag å motionen och anförde

därvid till stöd för denna hemställan bl. a. följande: Beträffande

fattigvårdssamhällenas rätt till gottgörelse i vissa fall av vederbörande

landsting för havda vårdkostnader gällde, att kontrollen över den lämnade

vården ej avsåge beskaffenheten av vården beträffande det enskilda sjukdomsfallet,

utan att vården lämnats å anstalt, som uppfyllde vissa uppställda

betingelser. I överensstämmelse härmed vore fattigvårdslagens 40—42

§§, som handlade om ersättning för vård åt såväl sinnessjuka och sinnesslöa

som tuberkulösa, vanföra och kroniskt sjuka, avfattade. Den ändring,

som av 1920 års riksdag vidtogs i 40 §, avsåge ej heller något annat än att

till vården vid ett nytt slags anstalter — kommunala, av Kungl. Maj :t

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. ■

godkända sinnessjukanstalter — utsträcka landstingens skyldigheter att ersätta

fattigvårdssamhällenas kostnader. Ett bifall till den föreliggande motionen

skulle tydligen helt bryta mot den angivna grunden för 40—42 §§.

Antingen skulle ersättning lämnas fattigvårdssamhällena utan kontroll över

den vård, som lämnades, eller också, vilket givetvis vore riktigare, skulle

någon slags kontroll av vården i det enskilda fallet anordnas. Svårigheterna

att anordna en sådan kontroll, att den, på samma gång som den bleve i

tillfredsställande mån enhetlig och effektiv, ej uppställde fordringar, vilka

av de smärre kommunerna ej kunde fyllas och varigenom den för dessa i

utsikt ställda ekonomiska fördelen bleve illusorisk, torde vara uppenbara.

En följd av ett bifall till motionen skulle vidare vara, att krav snart nog

kunde ställas och att till prövning måste upptagas frågan, huruvida ej beträffande

övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka kravet på anstaltsvård borde

släppas och ett bifall till ingiven ansökan om anstaltsvård vara tillfyllest.

Härtill komme, att själva motivet för lagändringen genom vidtagna eller

väntade samhälleliga åtgärder nu gjorde sig svagare gällande än när samma

motiv år 1918 ledde till antagandet av 40—42 §§ i fattigvårdslagen. Som

motionären framhållit hade bestämmelsen om landstingens betalningsskyldighet

tillkommit i skatteutjämningssyfte. Men trots att denna synpunkt

lades på frågan, ansåg man dock år 1918, att kravet på en tillfredsställande

vård fordrade, att ersättning endast lämnades för en betryggande anstaltsvård

och ej till en för kommunerna ofta dyrare vård på annat håll.

I sin framställning fäste motionären uteslutande uppmärksamheten vid

skatteutjämningsfrågan, under det att en minst lika viktig synpunkt vore att

åt ifrågavarande beklagansvärda sjuka bereddes en lämplig vård. Denna

synpunkt kunde emellertid ej på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom

att följa den väg, som motionären anvisat, utan endast genom att åt

alla, som vore i behov av anstaltsvård, så småningom bereddes sådan vård

genom utökning av antalet vårdplatser, varigenom även de kommunala kostnaderna

under en långvarig exspektanstid komme att bortfalla.

Fem ledamöter av utskottet reserverade sig mot utlåtandet och anförde

därvid följande:

De skäl, som av utskottsmajoriteten anförts för ett avslag å motionen,

vore i flera hänseenden uppkonstruerade och ej tillräckligt bärande.

Inom ett stort antal mindre och fattiga kommuner funnes en proportionsvis

stor procent sinnessjuka och sinnesslöa, vilkas vård vore för kommunerna

ekonomiskt synnerligen betungande, emedan vanligen mycket lång

tid förf läte, innan de sjuka kunde beredas sådan anstaltsvård, att kommu
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 9

nen ägde av landstinget uppbära någon ersättning för vårdkostnaderna. Vid

ett bifall- till motionen skulle sådan ersättning vinnas betydligt tidigare och

därigenom icke blott en rättvis utjämning av kostnaderna inträda, utan än

mer åt fattiga kommuner beredas ökade ekonomiska möjligheter till bättre

vård av ifrågavarande sjuka. Utskottets farhåga, att vid bifall till motionärens

framställning ersättning av landstingsmedel skulle utgå utan att

nödig kontroll över vårdnaden vunnes, vore överdriven, ty givetvis förelåge

med litet god vilja möjlighet att i här ifrågasatta fall anordna behövlig

kontroll. Förutom andra möjligheter till sådan torde man väl kunna hysa

det förtroendet till fattigvårdskonsulenterna, att de även härutinnan bleve

verksamma.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

beslöt, att till 40 § skulle göras ett tillägg av samma innehåll, som innefattas

i den nu föreliggande, med nr 63 betecknade motionen.

På grund av kamrarnas skilda beslut förföll alltså frågan.

Vidkommande först det i herr Olssons i Blädinge motion innefattade

förslaget, vilket tager sikte allenast å behovet av en utjämning i kostnadsliänseende

de olika kommunerna emellan, finner utskottet väl ej ringa fog

förefinnas för den av motionären framhållna synpunkten, att då roten till

det av honom påtalade missförhållandet ytterst är att söka i den å statens

och landstingens sinnessjuk- och sinnesslöanstalter rådande bristen på vårdplatser,

det med hänsyn till det skatteutjämningssyfte, som ligger till grund

för bestämmelserna i 40—42 §§ i fattigvårdslagen rörande landstingens betalningsskyldighet

för viss vårdkostnad till fattigvårdssamhällena, vore med

billighet överensstämmande att slå in på den i motionen anvisade vägen.

Häremot talar emellertid å andra sidan de av fjolårets utskott åberopade

skälen, att motionärens förslag ej låter förena sig med den ståndpunkt,

som riksdagen år 1920 i och med antagandet av 2 mom. i 40 § av

fattigvårdslagen utan meningsskiljaktighet intagit, att förslaget bryter emot

den för bestämmelserna i 40—42 §§ i samma lag grundläggande principen,

att landstingens betalningsskyldighet skall omfatta allenast kostnad för

vård å anstalt, att en följd av bifall till motionen möjligen skulle bliva krav, på

en motsvarande utsträckning för landstingens betalningsskyldighet till kommunerna

jämväl i vad angår övriga i 40—42 §§ omnämnda sjuka, samt att

skatteutjämningssynpunkten minskats i betydelse efter tillkomsten av förordningen

om kommunal progressivskatt med däri innefattade bestämmel
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 17 häjt. (Nr 20.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

»er till utjämning av skattetrycket olika kommuner emellan ävensom av bestämmelser

om ökade pensionsbelopp från allmänna pensionsförsäkringen.

Givet är, att i samma mån bristen å vårdplatser på statens och landstingens

sinnessjuk- och sinnesslöanstalter tenderar att ökas och exspektanstiden

till desamma följaktligen att förlängas, det till grund för motionärens

förslag liggande missförhållandet blir allt skarpare framträdande,

liksom å andra sidan betänkligheterna mot att utsträcka landstingens betalningsskyldighet

i förevarande hänseende till att omfatta även kostnad

för vård utanför godkänd anstalt bliva mindre, i samma mån en tillfredsställande

garanti kan vinnas för att den sålunda lämnade vården är tillfredsställande.

Vad därefter angår den av herr Alfred Petrén in. fl. väckta motionen,

tager denna, såsom motiveringen utvisar., med utgångspunkt från den alltjämt

ökade bristen å anstaltsplatser för sinnessjuka, närmast sikte å vårdförhållandena

för fattigvårdsberättigade dylika sjuka, som ej åtnjuta vård

å staten eller landstingen tillhöriga sinnessjukanstalter. Av motionärerna

betonas i berörda hänseende angelägenheten av att den i 1920 års förut omförmälda

lagändring innefattade sporren för fattigvårdssamhällen att vid

sina fattigvårdsanstalter göra särskilda anordningar för vården av sinnessjuka,

så att dessa bliva skilda från övriga understödstagare, icke genom

nya bestämmelser äventyras. Emellertid ifrågasattes, att till befriande i

görligaste mån av själva ålderdomshemmen från sinnessjuka utsträcka

landstingens betalningsskyldighet gent emot kommunerna till att omfatta

hven kostnad för sinnessjukas vård medelst utackordering i enskilt hem,

dels i vad angår personer, för vilka ansökan'' om intagning å sinnessjukhus

ingivits, och dels beträffande från statens sinnessjukanstalter utskrivna

personer, vilka hava kommit i ett lugnare stadium, så att vård utanför anstalt

för dem kan ifrågakomma. I sistnämnda hänseende har särskilt framhållits

vikten av att genom utskrivningen från statens sinnessjukanstalter

av dylika kroniskt sinnessjuka personer plats därstädes beredes åt sinnessjuka,

som äro i mera trängande behov av anstaltsvård.

För bedömande av de i motionerna beträffande sinnessjuka väckta förslagen

är det givetvis av vikt att äga närmare kännedom om exspektansförhållandena

beträffande statens sinnessjukanstalter; och lämnas härutinnan

följande redogörelse.

Den 1 innevarande maj uppgick antalet av exspektanter till statens sinnessjukanstalter

— vilket antal efter fattigvårdslagens ikraftträdande varit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lag utskottets utlåtande Nr 20.

statt i ständig ökning — till ej mindre än 4,189. I denna siffra äro emellertid

inräknade dels omkring 1,500 sinnessjuka, intagna ä landstingens och

de till landsting ej hörande städernas upptagningsanstalter för tillfällig vård

av sinnessjuka, som äro i trängande behov av hospitalsvård, och dels ett väsentligt

antal av de till omkring 300 uppgående sinnessjuka, som finnas intagna

å godkända kommunala sinnessjukanstalter.

Antalet återstående exspektanter,för vilka anstaltsvård under godkända

former icke kan beredas, skulle således f. n. uppgå till i allt fall vida över

2,000. Att detta antal är förhållandevis stort framgår bäst av en jämförelse

med antalet befintliga liospitalsplatser, vilket numera uppgår till omkring

9,900, därav dock omkring 500 platser å det innevarande år öppnade hospitalet

i Strängnäs ännu ej hunnit beläggas. För erhållande av nya hospitalsplatser

har emellertid riksdagen redan för några år sedan beslutat uppförandet

av ett nytt hospital vid Hälsingborg med 1,200 platser för sinnessjuka

och äro anslag vidare av riksdagen beviljade för uppförande av nya,

för oroliga sinnessjuka avsedda paviljonger vid Säters och Västerviks hospital,

varigenom platsantalet vid dessa hospital blir ökat med för vartdera

100.

.Enligt vad utskottet inhämtat, är exspektanstiden till statens sinnessjukanstalter

f. n., såvitt angår akuta fall, i den mån intagning å anstalt ej

sker omedelbart, i regel helt kort samt, såvitt angår kroniska fall, mycket

växlande, från i allmänhet jämförelsevis kort tid beträffande våldsamma,

störande eller eljest svårskötta sjuka till flera år — för åtskilliga ända upp

till 5 å 6 år och i undantagsfall än längi’e — beträffande lugnare sjuka.

Av den nu lämnade redogörelsen för antalet exspektanter och exspektanstiden

till statens sinnessjukanstalter framgår, att åtminstone under den

ganska avsevärda tid, som kommer att förflyta, till dess de av riksdagen beslutade

byggnadsföretagen hunnit verkställas, särskilda åtgärder äro av nöden

till avhjälpande av de svåraste av de utav den nuvarande bristen å

anstaltsplatser föranledda missförhållandena. I den mån dylika åtgärder

visa sig ägnade att motverka behovet av ytterligare anstaltsplatser, komma

de självfallet ock att för staten medföra ej oväsentliga besparingar.

I ovan nämnt syfte har vid innevarande riksdag väckts en av statsutskottet

den 12 i denna månad i utlåtande nr 69 tillstyrkt motion (1:68),

däri för möjliggörande av statlig familjevård av sinnessjuka i direkt anslutning

till hospitalen i större utsträckning än vad hittills varit fallet (Korsberga-kolonien,

omfattande inemot ett par hundra sinnessjuka) påyrkats, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

medel från hospitals förslagsanslag jämväl måtte få användas för bestridande

av utgifter för nu nämnda ändamål.

En annan åtgärd, som skulle vara ägnad att verka i samma riktning,

vore att i enlighet med det i förstakammarmotionen framställda förslaget

utvidga landstingens betalningsskyldighet till fattigvårdssamliällena för vårdkostnaden

åt sinnessjuka till att omfatta även från statens eller landstingens

sinnessjukanstalter utskrivna lugnare sinnessjuka, vilka beretts fortsatt

vård genom ^ackordering i enskilda hem. Visserligen äger enligt § 50 i

gällande stadga angående sinnessjuka den 14 juni 1901 direktionen för vederbörande

statsanstalt att på överläkarens anmälan från anstalten utskriva

obotlig sinnessjuk, som längre tid varit å hospital eller asyl vårdad och ej

visat sig vådlig för sig eller andra, när utrymme saknas för mottagande av

sjuk, som är mera i behov av vård. Erfarenheten har emellertid visat, att

emot dylika utskrivningar, i vad angår fattigvårdsberättigade personer, plägar

resas ett synnerligen starkt motstånd från vederbörande fattigvårds.

samhällen, å vilka enligt nu gällande bestämmelser vårdkostnaden för den

sjuke ju därigenom helt överflyttas. Uti den av direktionen för Kristinehamns

hospital till medicinalstyrelsen nyligen ingivna årsberättelsen för fjolåret

har uppgivits, att det t. o. m. gått så långt i detta hänseende, att svårskött

nyinsjuknad sinnessjuk i många fall kan emottagas till vård å statens

anstalt endast i händelse han är berättigad till fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen

och å anstalten händelsevis finnes någon samma kommun

tillhörande, likaledes fattigvårdsberättigad sinnessjuk, med vilken utbyte

kan ske.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för en utvidgning av landstingens

betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena i nu förevarande

hänseende. Emellertid håller utskottet, i likhet med medicinalstyrelsen, det

för nödigt, att en närmare utredning i frågan'' åvägabringas, innan densamma

från statsmakternas sida blir föremål för slutligt ståndpunktstagande.

Som den tilltänkta anordningen innebär ett avsteg från den hittills följda

principen, att landstingen hava att deltaga i fattigvårdssamhällenas vårdkostnader

för sjuka och abnorma understödstagare endast då vården ombesörj

es å vissa specialanstalter, är det angeläget att söka i görligaste mån

vinna garantier för att den åt de utskrivna sinnessjuka lämnade vården å

ena sidan blir tillfredsställande och å andra sidan ej kommer att fortvara

längre än de särskilda individernas sinnestillstånd så kräver. Huru kontroll

härutinnan bäst skall kunna åvägabringas, torde vid den ifrågasatta utredningen

böra bliva föremål för särskild uppmärksamhet likasom frågan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

om graden av landstingens bidragsskyldighet i förevarande hänseende, därvid

särskilt synes böra komma under omprövning lämpligheten av att begränsa

samma skyldighet till ett belopp, motsvarande kostnaden för vården,

dock ej överstigande avgiften å billigaste betalningsplats å statens sinnessjukanstalter.

Vidkommande därefter det i båda ifrågavarande motioner framställda

förslaget att låta landstingens betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena

för vårdkostnad åt sinnessjuka utvidgas att även inbegripa fattigvårdsberättigade

sinnessjuka, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats beslut,

men vilkas intagande å anstalt på grund av bristande platsutrymme ej

ännu kunnat ske, vore det givetvis ur de av herr Olsson i dennes fjolårsmotion

utvecklade synpunkterna i sig önskvärt, om en dylik anordning kunde

träffas, synnerligast med fästat avseende å den långa tidsrymd, som enligt

den av utskottet lämnade redogörelsen understundom beträffande kroniskt

sinnessjuka förflyter från det beslut om intagning å anstalt fattats och till

beslutets effektuerande. Den av utskottet ovan tillstyrkta utredningen synes

därför utskottet, på sätt ocjt av medicinalstyrelsen ifrågasatts, böra

omfatta jämväl nu ifrågavarande spörsmål. Med hänsyn till vad förut uppgivits

rörande exspektansförhållandena i fråga om statens sinnessjukanstalter

torde frågan hava betydelse främst i vad angår jämförelsevis lugna, kroniskt

sinnessjuka. Medan förstakammarmotionen begränsar frågan att gälla

de fall, då utackordering i enskilda hem tillitas, hänför sig åter andrakammarmotionen

ej till någon viss vårdform. Huruvida och i vad mån betalningsskyldighet

för landstingen må kunna tänkas förekomma vid annan

vårdform än utackordering i enskilt hem, synes vid utredningen böra bliva

föremål för övervägande. Av vikt torde härvid emellertid vara, att eventuellt

blivande bestämmelser i ämnet i allt fall ej komma att motverka anordnandet

av särskilda sinnessjukavdelningar å kommunernas fattigvårdsanstalter,

enär med hänsyn till det bris ande platsutrymmet å statens sinnessjukanstalter

tillkomsten av dylika avdelningar i så stor utsträckning som

möjligt får anses önskvärd. I övrigt torde utredningen, i vilken målsman

för fattigvårdsvåsendet synes utskottet böra beredas tillfälle att deltaga, böra

inriktas å enahanda förhållanden, som förut berörts i fråga om från statens

och landstingens sinnessjukaustalter utskrivna sinnessjuka.

I båda nu ifrågavarande motioner åsyftas tillika att få landstingens

betalningsskyldighet till fattigvårdssamhällena utsträckt att gälla även vårdkostnad

för sinnesslöa, om vilkas intagning å någon i 40 § av fattigvårdslagen

omförmäld anstalt ansökning ingivits (förstakammarmotionen) resp. beslut

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

fattats (andrakammarmotionen), men vilkas intagande å anstalt på grund av

bristande platsutrymme ej kunnat ske. Medan den förra motionen begränsar

frågan härom att avse allenast obildbara sinnesslöa, åt vilka vård beretts

genom ^ackordering i enskilda hem, omfattar åter andrakammarmotionen

såväl bildbara som obildbara sinnesslöa, oavsett vilken vårdform,

som kommer dem till del.

Enligt medicinalstyrelsens berättelse angående sinnessjukvården i riket

för år 1920 skulle jämlikt de uppgifter, vilka det enligt § 69 i sinnessjukstadgan

åligger kyrkoherde samt kommunal- och hälsovårdsnämnd att till

vederbörande tjänsteläkare avgiva, i slutet av nämnda år hava funnits inom

landet sinnesslöa till ett antal av 10,266, därav vårdades 266 å statsanstalt

för sinnessjuka*), 73 å landstings eller i landsting ej deltagande städers

upptagningsanstalter för sinnessjuka, 1,524 uti för bildbara sinnesslöa inrättade

anstalter, 807 uti för obildbara sinnesslöa inrättade anstalter, 1,686 i

kommunala försörjningsanstalter samt återstående 5,910 uti enskilt eller däremot

svarande hem. Av andra tillgängliga uppgifter, som grundas å en av

medicinalstyrelsen på sin tid verkställd undersökning i ämnet samt å officiella

meddelanden från de för resp. bildbara och obildbara sinnesslöa inrättade

anstalterna i riket, framgår emellertid, att de i medicinalstyrelsens

förenämnda årsberättelse återgivna siffertalen säkerligen äro ej oväsentligt

lägre än de verkliga.

Om ock gränsen emellan bildbara och obildbara sinnesslöa givetvis är

ganska flytande, torde dock enligt vad utskottet erfarit, kunna förutsättas,

att antalet av obildbara är något mera än hälften av hela antalet sinnesslöa.

Vidare må erinras, att för det övervägande flertalet sinnesslöa säkerligen

föreligger behov av fattigvård enligt 1 § av fattigvårdslagen, samt

att en del sinnesslöa kan vårdas i sina hem under förhållanden, att för dem

icke kan anses föreligga behov av anstaltsvård.

Beträffande några grupper av sinnesslöa har av statsmakterna beslutats,

att vården av desamma skall påvila staten. Så är fallet med blinda sinnesslöa,

för vilka numera en anstalt i Lund är under uppförande, samt vidare

beträffande våldsamma och störande eller eljest mera svårskötta obildbara

ävensom vanartade bildbara sinnesslöa. Vad angår den nämnda gruppen

obildbara sinnesslöa — vilken beräknats uppgå till ett antal av omkring 675

— kommer en särskild avdelning för sådana att inrättas vid det hospital,

*) Enligt § 28 i sinnessjukstadgan må, därest utrymmet medgiver, vid asyl jämväl intagas

och vårdas sådana från barndomen sinnesslöa (idioter), vilka såsom våldsamma eller

opålitliga icke kunna annorledes erhålla ändamålsenlig vård.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande, Nr 20. 15

som enligt riksdagens beslut skall uppföras i Hälsingborg. Dä emellertid berörda

avdelning, såsom rymmande allenast 200 platser, blir otillräcklig för

behovet, bar Kung], Maj :t den 29 juli 1921 uppdragit åt medicinalstyrelsen

att undersöka, huruvida icke lämpliga anstalter för ändamålet skulle kunna

jämväl anordnas å Hultsfreds och Vännäs forna lägerplatser. Beträffande

åter vanartade bildbara sinnesslöa äro enligt beslut av fjolårets riksdag f. n.

under inredning skolhem för minderåriga sådana, medan åter utredning angående

lämpligaste sättet för beredande av vård åt vuxna, vanartade bildbara

sinnesslöa pågår.

Av landsting tillhöriga anstalter för sinnesslöa eller enskilda sådana

anstalter, som åtnjuta statsbidrag eller av Konungen för ändamålet godkänts,

finnas f. n.:

beträffande bildbara: skolhem med ett platsantal av omkring 1,500

och arbetshem med ett platsantal av omkring 350; samt

beträffande obildbara: asyler — anordnade dels fristående och dels

i samband med anstalter för bildbara— med ett platsantal av tillhopa omkring

1,330.

Som arbetshemmen så gott som uteslutande upptagas av från skolhemmen

efter hand dit överförda individer samt flertalet av asylerna emottaga

huvudsakligen barn, är anstaltsvård f. n. i mycket ringa utsträckning tillgänglig

för vuxna sinnesslöa.

Jämlikt av Kungl. Maj :t den 18 maj 1920 givet bemyndigande pågår

emellertid f. n. medelst därtill utsedda sakkunniga utredning beträffande

obligatorisk undervisning och vård av bildbara sinnesslöa- ävensom beträffande

det för berörda ändamål nödiga anstaltsväsendet; och har Kungl. Maj :t

tillika den 12 augusti 1921 uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa

utredning angående sättet för beredande av nödig vård åt obildbara vuxna

sinnesslöa, som ej äro hänförliga till grupperna blinda samt våldsamma och

störande eller eljest mera svårskötta sådana.

Till skolhemmen, i vilka intagas barn från och med 6 till och med 12 års

ålder samt vilkas utbildningskurs är i allmänhet högst åttaårig, är exspektanstiden

med undantag för några län i regel ej mera avsevärd. Som, enligt

vad av det föregående framgår, platsutrymme f. n. i stort sett ej finnes å

vårdanstalter för sinnesslöa, i vad angår vuxna sådana, plägar ej föranstaltas

om ansökningar rörande intagande å anstalt av dylika.

Med hänsyn till att bildbara sinnesslöa i regel ej ur vare sig vård- eller

kostnadssynpunkt tynga .respektive fattigvårdssamhällen i tillnärmelsevis

samma grad som sinnessjuka, anser utskottet beträffande vårdkostnad för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

sådana sinnesslöa ej giltiga skäl föreligga för den i andrakammarmotionen

påyrkade utsträckningen i landstingens betalningsskyldighet till respektive

fattigvårdssamhällen.

Angående obildbara sinnesslöa finner utskottet tvekan kunna råda,

huruvida ur liknande synpunkt tillräckliga skäl finnas för en dylik utsträckning

av landstingens betalningsskyldighet beträffande vårdkostnad

för andra av dem än de, om vilkas intagning å sinnessjukanstalt fattats

beslut, men vilkas intagande å dylik anstalt på grund av bristande

platsutrvmme ej ännu kunnat ske. Särskilt på grund av den rådande bristen

å anstaltsplatser för vård av övriga obildbara sinnesslöa med därav

föranledd saknad i stort sett f. n. av ansökningsförfarande för dem i och för

tillämnad anstaltsvård med ty åtföljande prövning angående behovet av dylik

vård synes utskottet berörda tvekan f. n. vara så mycket mera berättigad.

Utskottet håller fördenskull före, att den av utskottet förut tillstyrkta utredningen

i allt fall icke f. n. bör utsträckas att avse jämväl nu ifrågavarande

slag av sinnesslöa. Skulle åter framdeles, efter det tillgång till anstaltsplatser

för dylika sinnesslöa i större utsträckning beretts och ett ansökningsförfarande

av ovan angivna beskaffenhet därav mera allmänt blivit

en följd, tillräckligt vägande skäl anses föreligga för åvägabringandet av en

dylik utsträckt utredning, torde densamma böra avse frågan, huruvida, under

vilka förutsättningar och i vilken utsträckning en vidgad skyldighet

för landstingen att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vårdkostnad

åt dylika sinnesslöa bör, i analogi med vad för sinnessjuka i motsvarande

hänseende ifrågaställts, föreskrivas.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna nr 37 i

första kammaren och nr 63 i andra kammaren måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning, huruvida, under

vilka förutsättningar och i vilken utsträckning

landstings skyldighet att lämna fattigvårdssamhälle

gottgörelse för vård av fattigvårdsberättigad sinnessjuk

eller sinnesslö bör utsträckas att gälla dels sinnessjuk,

som, efter utskrivning från statens eller landstings

sinnessjukanstalt, beretts fortsatt vård genom utackördering

i enskilt hem, och dels sinnessjuk eller ©bildbar

sinnesslö, för vilken beslut fattats om intagande å

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

i 40 § av fattigvårdslagen omförmäld anstalt för sinnessjuka,

men vilkens intagande å dylik anstalt på

grund av bristande platsutrymme ej kunnat ske, även-,

som för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Stockholm den 15 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, greve Spens, Tjällgren,

Sigfrid Hansson*, von Kock, Wahl och Bunden*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i

Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde*, Holmström i Stockholm*, Sundling och

Persson i Trången.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hage beträffande viss del av motiveringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 17 höft, (Nr 20.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Kungl. Medicinalstyrelsen.

» Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom ämbetsskrivelse från Kungl. socialdepartementet den 27 januari 1922

har Kungl. medicinalstyrelsen anbefallts att avgiva och till Eder senast den 10

februari 1922 överlämna av Eder begärt yttrande över dels en inom första kammaren

väckt motion, nr 37, om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhälle

gottgörelse för vård av sinnessjuk eller sinnesslö, dels ock en

inom andra kammaren väckt motion, nr 63, om tillägg till 40 § i lagen om fattigvården.

Vid fullgörandet av det sålunda givna uppdraget vill medicinalstyrelsen till

en början framhålla, att styrelsen på grund av den korta tid, som stått styrelsen

till buds, icke anser sig kunna giva något uttömmande förslag i ärendet, desto

mindre som styrelsen, i likhet med motionärerna i första kammaren, anser, att

frågan bör bliva föremål för en mera detaljerad utredning.

Söm i motionerna framhålles, synes det styrelsen högeligen Önskvärt, att

gottgörelse beredes fattigvårdssamhälle för vård av sinnessjuka och sinnesslöa i

avvaktan på att beviljad plats å hospital bliver ledig samt, vad beträffar sinnessjuka,

efter utskrivning från hospital i förbättrat ''tillstånd. Styrelsen kan för

sin del vitsorda vad i första kammarmotionen anföres angående svårigheten att

få förbättrad sinnessjuk utskriven från hospital för beredande av plats åt svårare

sjuk. Det är ju ock naturligt, att fattigvårdssamhälle skall göra svårigheter härutinnan,

då vårdkostnaden å hospitalet blir fattigvårdssamhället till fullo ersatt,

men kostnaden för vården efter utskrivning helt faller på samhället.

Uti första kammarmotionen framhålles, att bidrag borde utgå ej blott —

såsom i andra kammarmotionen föreslås — i sådana fall, där ansökan om intagande

å sinnessjukhus blivit ingiven utan även för vård av kroniskt sinnessjuka,

som hava kommit in i ett lugnare stadium, och vilkå för den skull utskrivits från

hospitalen för att bereda plats åt sinnessjuka, som äro i mera trängande behov

av anstaltsvård. Sedermera utsträckes emellertid i motionen rätten att omfatta

jämväl gottgörelse för sinnessjuka, som äro utackorderade i enskilda hem, oberoende

av om det är i avvaktan på intagning å beviljad plats å hospital eller efter

från hospital verkställd utskrivning. I detta avseende ställer sig styrelsen synnerligen

tveksam utan att nu vilja precisera sin uppfattning. Det synes styrelsen

nämligen, att den föreslagna utsträckningen av gottgörelse för vården till

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

alla sinnessjuka, oberoende av om de avvakta plats å hospital eller blivit därifrån

utskrivna, skulle kunna leda till, att vederbörande uraktlåta att söka plats å

hospital för nyinsjuknade fall, vilket ofta skulle kunna vara till stort men ocli

skada för de sjuka och fördröja, att de i tid erhålla den sakkunniga vård, hospitalet

kan bereda.

Mot förslaget att gottgörelse skall utgå endast i de fall, då de sjuka äro

utackorderade i enskilda hem och ej då de äro intagna å kommunal anstalt, som

saknar godkänd sinnessjukavdelning, har styrelsen på i motionen anförda skäl

intet att erinra.

Det synes styrelsen jämväl vara praktiskt, att gottgörelse även utgår för

obildbara sinnesslöa under de i motionen angivna villkor.

Vad som vållar den största svårigheten i motionärernas förslag är garantien

för att den lämnade vården är tillfredsställande. Styrelsen inser till fullo

att endast en sådan vård är värd att bliva ersatt, men med skäl kan framhållas,

att den vård, som i ett enskilt hem kan beredas en sinnessjuk, för vilken vård å

hospital är erforderlig, i de allra flesta fall icke kan vara ”tillfredsställande”.

Det finnes inga möjligheter att exempelvis i ett enskilt hem på fullt tillfredsställande

sätt vårda en melankoliker eller en maniker under deras akuta tillstånd

med de resurser, som i allmänhet stå till buds i ett dylikt hem, anordningarna

må vara än så lämpliga och viljan än så god. Fordringarna på tillfredsställande

vård i detta fall torde nog få sättas ganska låga, och man lär väl i sina fordringar

icke kunna sträcka sig längre än att begära, det vården är under förhanden

varande förhållanden något så när tillfredsställande. Detta torde emellertid

icke böra tillskrivas alltför stor betydelse, då platsantalet vid hospitalen

numera blivit så stort, att ett akut fall, som kräver anstaltsvård, oftast vinner

omedelbart inträde därstädes.

Än större bliva svårigheterna, när det gäller att skaffa en tillfyllestgörande

kontroll över de enskilda hemmens vård av därstädes mottagna inackorderingar.

I motionen framhålles, att kontroll härutinnan skulle kunna utövas av provinsial-

och extra provinsialläkare, vilka enligt nu gällande sinnessjukstadga hava

att utöva tillsynen över i distriktet befintliga sinnessjukas och sinnesslöas vård,

och förutsättes, att detta åliggande skulle utsträckas även till stadsläkare.

Vad först beträffar provinsial- och extra provinsialläkares tillsyn av sinnessjuka

och sinnesslöa, utövas denna genom årliga besök och avser endast sådana,

om vilka läkaren icke har sig bekant, att de vårdas i enlighet med hospitalsstadgans

föreskrifter. Det kan väl med skäl ifrågasättas, om en sådan, endast en

gång årligen skeende inspektion kan vara tillräcklig i nu ifrågavarande hänseende.

En utsträckning av nu berörda skyldighet till stadsläkarna synes styrelsen

föga givande. I mindre städer kan ju en sådan kontroll medföra något gagn,

men icke i de större.

Det har bland hospitalens läkare någon gång ifrågasatts, att ovanberörda

provinsial- och extra provinsialläkare åliggande tillsyn av sinnessjuka skulle läggas

på läkarna vid det hospital, till vars upptagningsområde den sjuke hör. Därigenom

skulle en sakkunnig kontroll komma till stånd och hospitalens läkare

vinna erfarenhet om möjligheten för vederbörande att mottaga och bereda till
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

fredsställande vård åt utskrivna patienter. Systemet är dock mycket komplicerat;

det skulle taga alltför mycken läkarkraft från hospitalen och bliva mycket

tidsödande.

En annan möjlighet beträffande kontrollen vore att låta den verkställas av

i sinnessjuk vård erfarna och skolade sköterskor. Då det, såsom ovan nämnts, i

de flesta fall gäller kroniskt sjuka, synes ett sådant system tänkbart.

Styrelsen betvivlar icke, att ett tillfredsställande sätt för utövande av vederbörlig

kontroll skall kunna uttänkas, ehuru styrelsen för närvarande icke är

beredd att avgiva något slutligt förslag härutinnan.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att styrelsen ställer sig mycket sympatisk

till det i motionerna uttalade syftet. Styrelsen är emellertid enig med

motionärerna i första kammaren, att frågan icke utan vidare utredning bör bliva

föremål för slutligt avgörande av statsmakterna, och på denna grund anser sig

styrelsen böra avstyrka förslaget, sådant det kommit till uttryck uti den i andra

kammaren väckta motionen.

Stockholm den 4 februari 1922.

B. BUHRE.

RICHARD STENBECK.

j Karl Leijer.

I

STOCKHOLM 1922 STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B:S BOKTB.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:172 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet för landsting att lämna fattigvårdssamhålle gottgörelse för vård av sinnessjuk el a1 i texten