Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och dels en i anledning därav väckt motion.

1922-05-22 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och dels en i anledning därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande År 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1922 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17

juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och dels

en i anledning därav väckt motion.

Genom en den 7 januari 1922 dagtecknad proposition, nr 39, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i

statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

här nedan intaget förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling

förehaft en i anledning av densamma av herr Hagman inom andra kammaren

väckt motion, nr 194, uti vilken hemställts, att riksdagen måtte

för sin del besluta, att vad i olycksfallsförsäkringslagens 9 § i ifrågavarande

proposition föreslås skall, i den mån så lämpligen låter sig göra,

gälla även beträffande sådana i lagen avsedda skador, som inträffat före

den 1 januari 1923.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen

framlagda förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen;

och får utskottet i fråga om vad motionären till stöd för sin hemställan

anfört hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av dels riksförsäkringsanstalten och dels försäkringsinspektionen.

De yttranden, som med anledning härav inkom
Bihang

till riksdaaens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottet.

mit, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och tillåter sig utskottet

att hänvisa till desammas innehåll.

Det i propositionen innefattade förslaget till ändring i vissa delar

av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, vilken lag ägt tillämpning

sedan 1918 års början, grundas å ett av sociålförsäkringskommittén i

skrivelse den 29 januari 1921 i ämnet avgivet förslag, vilket åter huvudsakligen

föranletts av särskilda, utav riksförsäkringsanstalten den 15 oktober

1918 och den 10 januari 1920 gjorda, till förenämnda kommitté

för övervägande överlämnade framställningar.

De föreslagna ändringarna i lagen äro ej av mera omfattande

natur samt avse allenast sådana bestämmelser i densamma, vilka, utan

att äga direkt samband med vare sig frågan om en blivande sjukförsäkringslagstiftning

eller spörsmålet om ernående av möjligast enhetliga

och enkla organisationsformer för socialförsäkringens olika grenar, under

lagens hittillsvarande tillämpning visat sig lämpligen behöva förtydligas

eller kompletteras eller eljest i ett eller annat hänseende tarva en snar

ändring.

Vid prövning av förslagets särskilda bestämmelser har utskottet ej

funnit anledning till erinringar eller jämkningar i andra hänseenden, än

som här nedan i fråga om vissa stadganden angives.

6 §.

Beträffande denna paragraf har utskottet funnit sig böra föreslå

vissa ändringar, vilka emellertid, såsom varande av enbart redaktionell

innebörd, ej här närmare beröras.

19 §.

Det till denna paragraf från nuvarande 29 § överflyttade stycket

har utskottet funnit lämpligen böra upptagas såsom ett första stycke

till paragrafen.

28 §.

Angående avfattningen av denna paragraf har utskottet funnit anledning

till några mindre jämkningar.

29 §.

I denna paragraf hava sammanförts huvudbestämmelserna rörande

villkoren för försäkring i ömsesidiga bolag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

3

I en av de föreslagna bestämmelserna föreskrives, att försäkring i

dylikt bolag skall anses omfatta delägarens samtliga arbetare. För närvarande

gäller i detta hänseende, att försäkring i sådant bolag skall omfatta

samtliga delägarens arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet,

som med försäkringen avses. Enligt av socialförsäkringskommittén

i dess skrivelse den 29 januari 1921 lämnad uppgift skall åt

sistnämnda bestämmelse av praktiska hänsyn hava av försäkringsrådet

givits en tolkning, som överensstämmer med den nu föreslagna bestämmelsens

avfattning.

Utskottet håller emellertid före, att fall kunna förekomma, då det

icke bör vara en arbetsgivare, som har från varandra helt skilda verksamhetsgrenar,

förmenat att kunna få sina arbetare försäkrade i skilda

försäkringsinrättningar. Såsom förutsättning för en dylik uppdelning i

försäkringshänseende synes emellertid utskottet böra uppställas, att försäkringsrådet,

efter därom gjord framställning, i det särskilda fallet

funnit skäl att därtill lämna sitt medgivande. Om dylikt medgivande

synes uppgift från försäkringsrådet böra omedelbart meddelas riksförsäkringsanstalten.

#

En annan av förslagets hithörande bestämmelser innehåller föreskrift

om att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas för kalenderår

och, där bolaget beslutat antaga ny delägare, ej träda i kraft, förr än

vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket uppgift om inträdet

i bolaget inkommit till riksförsäkringsanstalten. Föreskriften, som

ej har någon motsvarighet i nu gällande bestämmelser, avser att förebygga,

att arbetsgivare under loppet av ett kalenderår övergå från riksförsäkringsanstalten

till ett ömsesidigt bolag, något som nämligen visat

sig för nämnda anstalts arbete medföra väsentliga olägenheter.

Lagrådet har gent emot förslagets innehåll i denna del anmärkt,

att därigenom hindrades jämväl arbetsgivare att under det kalenderår, då

han börjar sin verksamhet, inträda såsom delägare i ömsesidigt bolag,

med påföljd att hans arbetare under den del av detta år, varunder verksamheten

påginge, bleve automatiskt försäkrade i riksförsäkringsanstalten

och denna nödsakad att vidtaga alla åtgärder, som därav följde, även

om tidrymden för försäkringen vore synnerligen kort. Då för nu angivna

fall det avsedda syftet att vinna förenklingar i riksförsäkringsanstaltens

arbete syntes skola snarare motverkas än befrämjas genom den föreslagna

föreskriften, ansåge lagrådet lämpligt, att undantag gjordes beträffande

det kalenderår, under vars lopp arbetsgivare börjar sin verksamhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Gentemot lagrådets sålunda gjorda erinran har åter av vederbörande

departementschef anförts följande:

»Med avseende härå får jag erinra, att det särdeles ofta inträffar,

att arbetsgivare, som börjar verksamhet, redan förut är arbetsgivare i

lagens mening. Har arbetsgivaren i sådant fall sin eller sina arbetare

försäkrade i ömsesidigt bolag, skola på grund av det i 29 § under 1)

föreslagna stadgandet de i och för den nya verksamheten anställda arbetarna

utan vidare anses vara försäkrade i samma bolag. När åter verksamhet

begynnes utan att arbetsgivaren redan har arbetare hos sig

anställda, torde det vara jämförelsevis sällan som han, innan verksamheten

börjar, vidtager någon åtgärd för ordnande av arbetarnas försäkring.

Under tiden från verksamhetens början, till dess arbetsgivaren

inträder såsom delägare i ömsesidigt bolag, skulle alltså, om undantag

medgåves i enlighet med vad lagrådet ifrågasatt, arbetarna vara automatiskt

försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Till förebyggande av den

härmed förenade olägenheten skulle det vara nödvändigt att såsom förutsättningar

för rätten att tillhöra det ömsesidiga bolaget uppställa, att

försäkringen slutits före tidpunkten för verksamhetens början samt att

vederbörlig anmälan därom inkommit till riksförsäkringsanstalten ävenledes

före nämnda tidpunkt. Men med denna begränsning av det av

lagrådet ifrågasatta undantaget skulle detta förlora en stor del av sin

betydelse och den åsyftade förenklingen i riksförsäkringsanstaltens arbete

säkerligen bliva tämligen illusorisk. I varje fall skulle den enligt min

mening icke uppväga fördelarna av ett undantagslöst genomförande av

huvudregeln, att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas för kalenderår.

Vid övervägande härav har jag ansett ändring i denna del ej

böra ske i det remitterade förslaget.»

I anslutning till lagrådets hemställan anser utskottet, att från den

föreslagna huvudregeln om att försäkring i ömsesidigt bolag skall avslutas

för kalenderår samt ej träda i kraft förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket uppgift om inträdet i bolaget inkommit

till riksförsäkringsanstalten, bör medgivas undantag för den, som

under löpande kalenderår bliver arbetsgivare, så att denne berättigas

att för återstoden av året avsluta försäkring i ömsesdigt bolag. Genom

en sålunda formulerad undantagsbestämmelse, vilken endast för ett jämförelsevis

ringa antal fall torde komma att tagas i användning, förebygges

den uppenbara obilligheten, att vid exempelvis ombildning av en

verksamhet till handelsbolag eller aktiebolag eller vid namnförändring

av bolag en för det ifrågavarande företaget bestående försäkring i ett

ömsesidigt bolag skulle på grund av den sålunda inträdda ändringen i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

verksamhetsformen nödgas för återstoden av det löpande året automatiskt

överflyttas till riksförsäkringsanstalten för att vid nästa kalenderårs början

åter övertagas av det ömsesidiga bolaget. Den i förslaget bibehållna

skyldigheten för ömsesidigt bolag att, då av dylikt bolag beslutats antaga

ny delägare eller delägare ur bolaget utträtt, genast till riksförsäkringsanstalten

lämna uppgift därom synes med hänsyn till obestämdheten i

uttrycket genast lämpligen böra utbytas mot ett stadgande om skyldighet

för sådant bolag att lämna dylik uppgift inom tid, som av riksförsäkringsanstalten

fastställes. Med hänsyn till det straffskydd, som enligt

34 § i lagen är förlänat åt stadgandet om nu avsedda uppgiftsskyldighet,

synes utskottet, att den i förslaget upptagna föreskriften, att för ikraftträdandet

av en utav ömsesidigt bolag avslutad ny försäkring skulle

erfordras, att uppgiften om försäkringen hunnit inkomma till riksförsäkringsanstalten

före ingången av det med försäkringen avsedda kalenderåret,

skulle, såsom ägnad att beträffande kort före årsskiftet avslutade

försäkringar medföra obilliga konsekvenser, kunna ur förslaget uteslutas.

Eu tredje i förslaget upptagen huvudbestämmelse rörande villkoren

för försäkring i ömsesidiga bolag avser att låta berörda bolag taga del

i täckande av den förlust, som därigenom att riksförsäkringsanstalten ej

kan erhålla kännedom om samtliga de arbetsgivare, vilkas arbetare såsom

ej försäkrade i något ömsesidigt bolag automatiskt tillhöra anstaltens

försäkringsstock, och därför icke i varje fall kan indriva vederbörliga

försäkringsavgifter, träffar riksförsäkringsanstalten och såmedelst går ut

över de av denna kända arbetsgivare, vilkas arbetare äro försäkrade i

densamma. Till belysning av hithörande förhållanden meddelas i propositionen,

att under år 1919 sammanlagda värdet av de ersättningar

enligt ifrågavarande lag, som riksförsäkringsanstalten både att utgiva till

arbetare hos arbetsgivare, om vilka anstalten icke ägt kännedom, uppgått

till omkring 270,000 kronor, motsvarande omkring 3 procent av försäkringsavgifterna

för nämnda år till anstalten. I förenämnda syfte har nu

föreslagits, att varje ömsesidigt bolag skall till den fond, till vilken riksförsäkringsanstalten

tillfallande försäkringsavgifter ingå, årligen erlägga

ett belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för under året inträffade olycksfall i arbete bos

arbetsgivare, om vilka anstalten vid tiden för olycksfallet ej haft kännedom,

å bolaget belöper efter förhållandet emellan försäkringsavgifterna för

de i bolaget under året tagna försäkringar och summan av samtliga sådana

avgifter för försäkringar enligt lagen.

Utskottet har beträffande den i förslaget i nu förevarande del upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tågna bestämmelsen ej funnit anledning till annan erinran, än att det

synts utskottet, som om från det däri angivna kapitalvärdet rätteligen

borde frånräknas vad för tiden intill årets utgång bör i försäkringsavgifter

påföras dylika arbetsgivare, om vilka kännedom vunnits genom

hos dem under året inträffade olycksfall.

I detta sammanhang anser sig utskottet böra till belysning av

frågan om riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till de ömsesidiga

bolagen meddela, att enligt av utskottet införskaffade uppgifter

fördelningen av arbetsgivare och arbetare mellan anstalten och de ömsesidiga

bolagen under åren 191*8—1920 varit sådan, som framgår av

följande sammanställning:

I Riksförsäkringsanstalten

I bolag

1918

1919

1920

1918

1919

1920

Antal arbetsgivare:

a) större ................

32,224

35,940

35,239

10,776

12,501

12,761

b) mindre................

241,307

233,674

257,679

15,693

17,329

18,523

Antal arbetare hos

a) större arbetsgivare ..........

b) mindre » ..........

1947,000

907,000

860,00o|

367,828

35,315

405,498

37,323

452,341

39,011

Bestämmelsen rörande lagens ikraftträdande.

Yad av herr Hagman i dennes motion anförts rörande önskvärdheten

av att den i 9 § första stycket av lagen föreslagna ändringen måtte

bliva tillämplig även å sådana däri avsedda skador, som inträffat före

den 1 januari 1923, synes väl utskottet, såsom ock av riksförsäkringsanstalten

i dess över motionen avgivna utlåtande framhållits, vara värt

beaktande. Med hänsyn emellertid till de principiella betänkligheter, som,

på sätt av försäkringsinspektionen i dess över motionen avgivna utlåtande

för de ömsesidiga bolagens del med styrka framhållits, resa sig mot att

giva hithörande bestämmelse tillbakaverkande kraft på redan skedda

olycksfallsregleringar, finner sig utskottet ej kunna tillgodose motionärens

framställning härutinnan i vidare mån, än att utskottet hemställer om

ikraftträdande av ifrågavarande bestämmelse redan från och med den 1

nästkommande juli. På grund av det samband, som förefinnes emellan

innehållet i det såsom ett andra stycke till §:n föreslagna tillägget och en

i slutet av första stycket av §:n föreslagen ändring, synes lämpligt, att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlutande Nr 21. 7

lagen, såvitt angår 9 § i dess helhet, beredes tillämplighet från och med

nyssnämnda dag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet’ hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande attKungl. Maj:ts

förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat

skick antagas, måtte för sin del antaga följande

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 4, 6, 7, 9, 13, 15, 17, 19, 28, 29, 34

35 och 37 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare

äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må under villkor, som nedan sägs, äga rum i det bolag.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på

grund av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan under mera än trettiofem dagar efter

dagen för olycksfallet, från och med den trettiosjätte dagen och så länge

sjukdomen varar:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,

som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej utgår, där ej

arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en fjärdedel;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungi. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

2) om olycksfallet, efter uppkörande av därav förorsakad sjukdom,

vare sig denna varat trettiofem dagar efter olycksfallet eller icke, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av

arbetsförmågan:

livränta under tiden å ett årligt

belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst

och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen, jämte sådan

behandling, som för höjande av arbetsförmågan

må erfordras; dock att

vid förlust av arbetsförmågan livräntan

må, där den skadades tillstånd

kräver särskild vård, med

hänsyn härtill bestämmas till högre

belopp än nyss är nämt, likväl ej

överstigande beloppet av den årliga

arbetsförtjänsten, samt att livränta

ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

På därom av den skadade

gjord ansökan må försäkringsrådet,

där synnerliga skäl äro för handen,

besluta, att i stället för livränta

eller del därav skall till den skadade

utgivas ett kapital för en

gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder.

mågan.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Såsom ersättning enligt denna lag anses jämväl kostnad för läkarintyg

eller intyg, som avses i 21 § andra stycket, ävensom för läkar
-

livränta under tiden å ett årligt

belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtj änst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan

det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att vid

förlust av arbetsförmågan livräntan

må, där den skadades tillstånd

kräver särskild vård, kunna med

hänsyn härtill bestämmas till högre

belopp än nyss är nämnt, dock ej

högre än beloppet av den årliga arbetsförtjänsten,

samt att livränta

ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

På därom av den skadade

gjord ansökan må försäkringsrådet,

där synnerliga skäl äro för handen,

besluta, att i stället för livränta

eller del därav skall till den skadade

utgivas ett kapital för en

gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde

enligt gällande beräkningsgrunder.

Den skadade äger jämväl

erhålla sådan behandling, som må

erfor dt as för höjande av arbetsför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

betyg, som eljest må erfordras för bedömande av förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med eu tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än etthundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,

en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett

årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till

varje den avlidnes minderåriga barn, evad det fötts inom eller

utom äktenskapet, eller adoptivbarn, som adopterats före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått sexton års ålder, å ett

årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten, samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder

eller, om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende och annan till livränta berättigad ej finnes, en livränta

å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt

överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

de skola, i förhållande till vad på envar livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar, samt

att livränta till änkling ej utgår, där han väsentligen åsidosatt den honom

gentemot hustrun åliggande försörjningsplikt eller väsentligen åsidosätter

sin försörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Skall av skäl,

som nu sagts, livränta till änkling ej utgå, må försäkringsrådet besluta,

att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas minderåriga barn eller

adoptivbarn.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio

år ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för eu gång, motsvarande

tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

9 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sarnl. 2 avd. 18 käft. (AV 21.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har

under längre eller kortare tid av året den skadade icke av arbetsgivaren

använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av året på grund

av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas, beräknas

avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i

arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga

och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,

där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste

antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med

hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma vare, där den

skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete

eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller,

på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt

lägre avlöning än sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet

hans arbetsförmåga redan var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i

arbete, så ock där den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis

använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt aderton år, må vid bestämmande av livränta

den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som

motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt

arbete vid. tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att

åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga

arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till

detta belopp.

Med den i 6 § 1) oniförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundrasextiofemtedel av den enligt ovan angivna grunder bestämda

årliga arbetsförtjänsten.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden,

samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna

upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan

ej med ledning av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning, livränta

eller begravningshjälp genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt

belopp. Ersättning, som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt

bestämd, utgives utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen

bör utgå, må riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning

besluta om åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt

denna lag med rätt att, därest den skadade befinnes vara försäkrad i

bolag, som i 4 § avses, av det bolag bekomma gottgörelse för vad sålunda

utgivits.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro

avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan

ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen

omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de

särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen

avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § av\

ses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan

förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken

eller omkostnaderna äger rum.

Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt

skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kangl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den

minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan arbetsgivare än

staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre

arbetsgivaren det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande

av understödet ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen

godkännes.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna för försäkringsavgiften för det arbete en

för alla och alla för en.

17 §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som helst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,

jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

I övrigt är envar pliktig att, på begäran, till försäkringsrådet eller

riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande,

huruvida han är att anse såsom arbetsgivare enligt denna lag.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga

om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda

befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

19 §.

Riksförsäkringsansta Itens beslut

om försäkrings- eller tilläggsavgifts

belopp skall, även där beloppet blivit

allenast provisoriskt bestämt, utan

kinder av förd klagan, tillsvidare

lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning

i eller befrielse från avgift,

19 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter

och premiereserv för

försäkringar i riksförsäkringsanstalten

bestämmas av Konungen.

Riksförsäkringsanstaltens beslut

om försäkrings- eller tilläggsavgifts

belopp skall, även där beloppet blivit

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

återbetalas vad för mycket blivit erlagt,

Angående tid och sätt för erläggande

av avgifter för försäkringar i

riksför säkring sanstalten bestämmes av

Konung och riksdag. Avgifter, som

icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

förskjutas av statsverket och indrivas

i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en

fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och riksdag.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter

och premiereserv för

försäkringar i riksför säkring sanstälten

bestämmas av Konungen.

28 §.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande makt om

tillämpning av denna lag eller det

främmande landets lag i fall, då

arbetsgivare i det ena landet bedriver

verksamhet eller sysselsätter arbetare

inom det andra landet.

allenast provisoriskt bestämt, utan

hinder av förd klagan, tillsvidare

lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning

i eller befrielse från avgift,

återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande

av avgifter för försäkringar i

riksförsäkringsanstalten bestämmes av

Konung och riksdag. Avgifter, som

icke på föreskrivet sätt blivit erlagda,

förskjutas av statsverket och indrivas

i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en

fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och riksdag.

28 §.

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse

med främmande stat

om tillämpning av denna lag eller

den främmande statens lag i fall, då

arbetsgivare i den ena staten inom

den andra bedriver verksamhet, i vilken

arbetare användes.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad

eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat:

1) att försäkringen skall avslutas 1) att försäkringen skall avslutas

för kalenderår samt anses omfatta för kalenderår samt ej träda i kraft

delägarens samtliga arbetare; förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket försäkringen

slutits, dock att för den, som

under löpande kalenderår bliver ar
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

2) att, där bolaget beslutat antaga

ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom genast skall

lämnas till riksförsäkring sanstalten

enligt formulär, som av anstalten

fastställes, och att i förra fallet försäkringen

för delägaren ej träder i

kraft förr än vid början av kalenderåret

näst efter det, under vilket

uppgiften inkommit till riksförsäkring

sanstalten;

3) att bolaget skall för varje

kalenderår efter årets utgång inom

tid och på sätt, som av Konungen

bestämmes, till den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond erlägga

ett- belopp, motsvarande vad av

kapitalvärdet av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för

under året inträffade olycksfall i

arbete hos sådana arbetsgivare, om

vilka anstalten vid tiden för olycksfallet

icke haft kännedom, å bolaget

belöper efter förhållandet mellan de

i 16 § andra stycket omförmälda

försäkringsavgifter och summan av

samtliga avgifter för försäkring enligt

denna lag; samt

4) att bolaget åligger att för

varje kalenderår, inom åtta månader

efter årets utgång, till riksför
-

(Utskottets förslag.)

betsgivare, försäkring må avslutas för

återstoden av året;

2) att försäkringen skall, i den

mån ej för säkring srådet på därom

gjord framställning annorlunda medgivit,

anses omfatta delägares samtliga

arbetare;

3) att, där bolaget beslutat antaga

ny delägare eller delägare ur

bolaget utträtt, uppgift därom skall

lämnas till riksförsäkringsanstalten

inom Hd och enligt formulär, som av

anstalten fastställas;

4) att bolaget skall för varje

kalenderår efter årets utgång inom

tid och på sätt, som av Konungen

bestämmes, till den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond erlägga ett

belopp, motsvarande vad av kapitalvärdet

av riksförsäkringsanstalten

åliggande ersättningar för under

året inträffade olycksfall i arbete

hos sådana arbetsgivare, om vilka

anstalten vid tiden för olycksfallet

icke haft kännedom — minskat med

vad för tiden intill årets utgång bör

påföras dylika arbetsgivare i försäkringsavgifter

— å bolaget belöper

efter förhållandet mellan de i 16 §

andra stycket omförmälda försäkringsavgifter

och summan av samtliga,

på enahanda sätt som i nämnda

stycke sägs beräknade avgifter för

försäkring enligt denna lag; samt

5) att bolaget åligger att för

varje kalenderår, inom åtta månader

efter årets utgång, till riksför
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

{Kungi. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

säkringsan stalten enligt formulär,

som av anstalten fastställes, lämna

uppgifter angående delägare i bolaget,

de av dem använda arbetare

och inträffade olycksfall i arbete

ävensom i övrigt att när som helst

på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet lämna uppgifter

om delägare eller arbetare

eller om olycksfall.

säkringsanstalten enligt formulär,

som av anstalten fastställes, lämna

uppgifter angående delägare i bolaget,

de av dem använda arbetare,

som varit under försäkringen inbegripna.

, och inträffade olycksfall i

arbete ävensom i övrigt att när som

helst på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsrådet

lämna uppgifter om delägare eller

arbetare eller om olycksfall.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon att

ställa sig till efterrättelse vad i 17 § är föreskrivet eller att lämna uppgift,

som i 29 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem till

och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med

böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor. Sker det för

att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,

driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel,

då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han

om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit

kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift, handling

eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet av driftanordningen

eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för det företag,

som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke

åläggas honom. Å förseelse, varom -nu är sagt, må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag.)

35 §.

Arbetsgivare vare berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra

dels annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete, dels i

anstalten försäkrad arbetare för olycksfall i arbete i fråga om den i 6 §

omförmälda tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen

ej utgår, dels ock dylik arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring

må ock av bolag, som i 4 § avses, meddelas för delägares

arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag

finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Avtal om annan försäkring eller försäkring till högre ersättningsbelopp

än i denna lag stadgas må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten

eller bolag, som i 4 § avses, dock att utan hinder härav riksförsäkringsanstalten

må, enligt vad därom särskilt är stadgat, sluta avtal om livränta

åt barn. utom äktenskap och om livförsäkring i samband med egnahemslån

samt meddela olycksfallsförsäkring för fiskare ävensom, enligt

Konungens bestämmande, övertaga utgivande av livränta, som på grund

av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.

37 §.

Intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd, äger

arbetare, som i denna lag avses, vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall

i arbete, under de trettiofem första dagarna efter dagen för olycksfallet,

så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård

och läkemedel jämväl under sistnämnda dag, av arbetsgivaren erhålla

ersättning enligt de i 6 § angående ersättning vid sjukdom stadgade

grunder;

dock att den dagliga sjukpenningen skall utgå med följande belopp,

nämligen:

a) en krona, om den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring

påförts pensionsavgift med tre kronor eller om pensionsavgift

ej påförts;

b) en krona tjugufem öre, om pensionsavgiften utgör fem kronor;

c) en krona sjuttiofem öre, om pensionsavgiften utgör åtta kronor;

d) två kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts, ej uppgått

till 1,800 kronor;

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag)

e) tre kronor femtio öre, om pensionsavgiften utgör tretton kronor

eller mera samt den inkomst, på grund varav pensionsavgiften påförts,

uppgått till 1,800 kronor eller mera;

samt att sjukpenning ej utgår, med mindre sjukdomen varat under

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet.

I fråga om ersättning, som ovan sägs, skall vad i 10, 11, 12, 13,

14, 20, 24, 25, 30 och 31 §§ är stadgat i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

Kan den skadade, på grund av arbetsgivarens obestånd eller av

annan anledning, ej utfå ersättningen, utgives densamma i arbetsgivarens

ställe av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare äro försäkrade

enligt 4 §, ägande inrättningen av arbetsgivaren söka åter vad sålunda

utgivits. Förlust, som på grund av denna bestämmelse må uppkomma

för riksförsäkringsanstalten, ersättes av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1923, dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall,

vilket dessförinnan inträffat, bedömes

enligt äldre lag.

Denna lag träder i kraft beträffande

9 § den 1 juli 1922 och

såvitt angår lagen i övrigt den 1 januari

1923, dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall,

vilka inträffat före sålunda angivna

respektive tidpunkter, bedömas

enligt äldre lag.

B) att herr Hagmans motion nr 194, i den mån

den icke tillstyrkts genom vad utskottet ovan under A)

hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, greve Spens, Hult,* Tjäll gren,*

Thorberg, Franzén och Wahl;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Karlsson i Gasabäck,

Magnusson i Skövde, Johanson i Stockholm, Holmström i Stockholm och Persson i

Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herrar Bror Petrén, von Sydow, greve Spens, Öberg, Magnusson i Skövde

och Persson i Trången, vilka anfört följande:

»Då frågan om skyldighet för de ömsesidiga bolagen att genom

årliga bidrag deltaga i täckande av den förlust, som träffar riksförsäkringsanstalten

genom att denna icke kan erhålla kännedom om en del

av dess försäkringsstock tillhörande arbetsgivare och således ej blir i

tillfälle att indriva å dem belöpande försäkringsavgifter, synes oss vara

av beskaffenhet att icke böra upptagas till prövning förrän i sammanhang

med hela det f. n. under utredning varande spörsmålet om lämpligaste

sättet för den obligatoriska olycksfallsförsäkringens handhavande

genom statliga eller enskilda organ och i händelse av bådaderas användning

om avvägandet dem emellan, hava vi ansett, att åt 29 § bort givas

följande avfattning:

Angående-----stadgat.

1)1

oU = motsvarande mom. i utskottets förslag.

Reservation

4) = mom. 5 i utskottets förslag.

Stockholm 1922. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221576.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

19

Riksförsäkringsanstalten.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 3 innevarande mars liar riksförsäkringsanstalten anbefallts

att till utskottet skyndsamt avgiva utlåtande över en inom andra kammaren väckt

motion, nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 39 med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Med avseende å det efter riksförsäkringsanstaltens förmenande billiga och

rättvisa i den princip i fråga om arbetsförtjänstens beräknande vid ersättningar

enligt gällande olycksfallsförsäkringslag, för vilken det av motionären framställda

yrkande är ett uttryck, får riksförsäkringsanstalten hänvisa till sitt i motionen

återgivna uttalande till riksdagens första lagutskott i avgivet utlåtande över herr

Hagmans motion nr 348 vid 1919 års riksdag.

Beträffande anstaltens uppfattning om innebörden av nu gällande, i lagens

9 § meddelade bestämmelser i förevarande del får anstalten åberopa sitt till

kungl. försäkringsrådet den 11 juni 1921 avgivna utlåtande i anledning av anförda

besvär över anstaltens beslut i fråga om arbetsförtjänstens beräknande i visst

fall. Därvid framhöll anstalten, att anstalten för sin del håller före, att nuvarande

lydelsen av lagens 9 § ej lägger hinder i vägen för att den skadades

arbetsförtjänst efter skälighetsprövning beräknas med hänsyn tagen till även den

tid av året närmast före olycksfallet, varunder han ej sysslat med försäkringspliktigt

arbete.

Från denna utgångspunkt — ytterligare bestyrkt av vad i omförmälda proposition

förekommer — kan anstalten för sin de! sakligt sett icke annat än förorda,

att, i den mån så befinnes kunna ske, ersättningar nu tillerkännas i anledning

av hittills redan inträffade olycksfall, som falla under lagen, i enlighet med

nämnda princip. Såsom anstalten förut framhållit måste det nämligen efter anstaltens

mening anses stå i full överensstämmelse även med den svenska sociala

olycksfallsförsäkringens ändamål, både att skadad arbetare, som lagen avser, eller

hans efterlevande ej undandrages ersättning på grund av arbetarens föregående

sysselsättning, och att skälig ersättning tillerkännes arbetaren för den ekonomiska

förlust han lider genom att till följd av olycksfallet ej kunna utföra sådant självständigt

arbete, som varit eller kan förutsättas bliva för honom av fullt ut lika

betydelse som lönearbete hos viss arbetsgivare.

■s Emellertid kommer vid ett genomförande först nu beträffande redan inträffade

skador av en sådan princip i betraktande dels frågan om det faktiskt förefintliga

behovet för de skadade eller i händelse av dödsfall deras efterlevande av

en tillämpning i full utsträckning av nämnda princip, dels också, och företrädesvis,

den omständigheten, att, även med därav betingad begränsning av principens

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 18 käft. (Nr 21.) 64» 22 4

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

tillämpning, större kostnader givetvis skulle förorsakas försäkringens bärare än

som, formellt sett och i den mån omnämnda bestämmelser hittills faktiskt tilllämpats

på ett för de skadade mindre tillfredsställande sätt än som nu föreslås,

åvilat desamma vid den tid olycksfallet inträffat.

I förra hänseendet skulle det i allmänhet knappast vara ur de skadades

synpunkt påkallat eller lämpligt, att till dem, som nu redan återställts från av

olycksfallet förorsakad sjukdom, nu utbetala den högre sjukpenning, vartill de

under sjukdomstiden skulle hava varit berättigade, om därvid en högre arbetsförtjänst

för dem tagits i beräkning. Likaså kan redan ur samma synpunkt tvekan

yppas om nödvändigheten och lämpligheten av att till dem eller deras efterlevande

nu för eu gång utgiva av samma förhållande föranledda förhöjning av livräntor,

försåvitt de redan förfallit till betalning.

För en inskränkning av motionärens förslag till att åtminstone endast avse

sjukpenning vid sjukdom, från vilken de skadade ännu icke återställts vid tiden

för den i propositionen föreslagna lagändringens ikraftträdande, samt livränta,

som belöper efter samma tid, talar också, förutom att. kostnaderna för försäkringens

bärare därigenom begränsas, att sålunda nu erforderliga åtgärder icke

skulle komma att beröra för förfluten tid redan reglerade förhållanden.

Liknande synpunkter göra sig gällande i fråga om begravningshjälp på grund

av redan inträffat dödsfall samt i fråga om livränta, som redan utbytts mot

kapital.

Motionären har särskilt omförmält invalider, som till följd av olycksfall i

arbete ådragit sig viss så betydande invaliditet, att deras försörjningsförmåga

måste anses hava gått förlorad eller i avsevärdare grad minskats.

I enlighet härmed skulle det väl kunna ifrågasättas, att, i analogi med vad

som stadgats genom särskilda kung! kungörelser den 28 juni 1918 och den 10

juni 1921 angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare m. fl.

av statsmedel utgående livräntor, den nu ifrågasatta rätten bereddes endast de

skadade, vilkas arbetsförmåga på grund av olycksfallet nedsatts med 30 % eller

därutöver eller i händelse av dödsfall de efterlevande. En annan måhända mer

tilltalande utväg vore, att endast eu del av den arbetsförtjänst, som enligt motionärens

förslag skulle komma i betraktande, i nu ifrågasatt hänseende toges i

beräkning. Medan nämligen, frånsett annat, genom de åsyftade kungörelserna

höjning skett i utgående ersättningar med viss lika för olika fall fastställd procent

av deras eu gång bestämda belopp, skulle här höjningarna i vissa fall bliva

jämförelsevis obetydliga och i andra fall — där av nu ifrågavarande anledning

arbetsförtjänsten beräknats till eller närmat sig minimibeloppen 300 eller från

och med 1920 års ingång 450 kronor — komma att medföra flera gånger fördubblade

ersättningsbelopp, något som, därest vissa skadade ej alls komme i

betraktande, i många fall skulle göra olikheten mellan dem och de övriga särdeles

framträdande. En begränsning i angiven riktning av motionärens förslag

skulle givetvis _ i betydande mån minska för dess genomförande i större utsträckning

erforderliga kostnader, något som väl under nuvarande ekonomiska förhållanden

måste anses i och för sig önskvärt.

Såsom den obligatoriska sociala olycksfallsförsäkringen i vårt land, likasom

i de flesta andra länder, är byggd, måste den som nämnts anses avse att skäligen

hålla arbetare skadeslösa för med arbetet förbundna faror — något, som dock icke

kan anses hava skett genom den nu åsyftade lagtillämpningen, enligt vilken vissa

svårare skadade måste på grund av ersättningarnas uppenbara otillräcklighet för
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

utsättas befinna sig i eu verkligt nödställd belägenhet. Med hänsyn till sitt

nämnda ändamål och dess allmänna betydelse för samhället in. 11. omständigheter

har inom rättsdoktrinen arbetarförsäkringsrätten också ofta väsentligen eller i

vissa avseenden hänförts till den offentliga rätten. Detta har också understundom

på olika sätt tagit sig uttryck i lagstiftningen på hithörande område. Sålunda

har man genom den obligatoriska sociala försäkringen och sättet för dess anordnande

ansett sig hava skapat en möjlighet, att inom vissa gränser under inträffande

nya förutsättningar och förhållanden kunna tillgodose de skadades eller

deras efterlevandes behov och för detta ändamål icke heller dragit sig. för. att

träffa anstalter, som därav betingats, utan att därvid strängt fasthålla vid vissa

privaträttsliga rättsgrundsatser eller konsekvenser av sådana rättsgrundsatser.

X Norge — där statsanstalten, riksforsikringsanstalten, ensam handhar forsäkringen

— hava exempelvis genom särskilda lagar den 26 juli 1916 och den

28 maj 1920, som här biläggas*), tillerkänts skadade eller deras efterlevande, som

redan under äldre lags giltighetstid tillerkänts ersättningar, vilka icke längre

ansetts motsvara behovet, förhöjda ersättningar att utgå av till vederbörande

försäkringsinrättning redan influtna försäkringsavgifter. eller av för ändamålet

särskilt pålagda sådana avgifter från i senare tid befintliga försäkringstagare.

(Jämför Norges grundlov § 97: »Ingen Lov maa gives tillbagevirkende

Kraft».) . ..... . -i

Från Danmark, där endast enskilda försäkringsmrattnmgar handhava den

sociala olycksfallsförsäkringen, föreligger icke någon motsvarighet i omnämnda

hänseende, enär där invaliditets- och dödsfaUsersättningar utgå med för en gång

tillerkända kapitalbelopp och ej i form av livräntor. ..

Å andra sidan må icke förbises, att nyss antydda åtgärder vidtagits väsentligen

på grund av särskilda med de nu föreliggande mindre jämförbara förhålllanden,

samt att det givetvis principiellt sett måste vara av avsevärd betydelse

i den enskilda verksamheten, att i lagstiftningsväg rubbning icke utan starka

skäl sker i anordningar, som tillskapats eller godtagits av offentlig myndighet i

insikt om dessas överensstämmelse med befintlig lag.

Det torde alltså t. ex. i allmänhet icke kunna anses tillrådligt att genom

ny lagstiftning utsträcka den direkta ersättningsplikten för arbetsgivare, som

enligt lagen den 5 juli 1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva ersättning till arbetare.

Ett ståndpunkttagande till nu föreliggande förslag förutsätter darior etter

riksförsäkringsanstaltens mening eu närmare undersökning icke Mott om de för

dess genomförande även med vissa begränsningar i allt fall i större eller mindre

utsträckning erforderliga kostnader, utan även om på vad sätt dessa kostnader

skulle komma att drabba bärarne av olyckfallsförsäkringen i dess hos oss numera

enligt 1916 års lagstiftning gällande anordning och organisation.

Inom riksförsäkringsanstalten har verkställts en undersökning rörande invaliditets-

och dödsfaUsersättningar, som under åren 1920 och 1921 tillerkänts i

anstalten försäkrade arbetare, för vilka den i olycksfallsförsäkringslagens 9 § avsedda

arbetsförtjänst av nu ifrågavarande anledning bestämts lägre, än om därvid

sådan skälighetsprövning skett, som av motionären åsyftas. I alla dessa fall har

också beräknats arbetsförtjänstens belopp med sådan skälighetsprövning.

*) Bilagorna ej tryckta.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Resultaten aro sammanställda i följande tabell, där underrubriken »fastställt»

angivits dels summan av de årliga livräntebeloppen, dels kapitalvärdena enligt

för nksforsakrmgsanstalten gällande beräkningsgrunder, allt vid tiden för livräntornas

början samt under rubriken »beräknat» summan av de årliga livräntebelopp

, som i dessa fall skulle hava utgått, om vid arbetsförtjänstens bestämmande

hänsyn tagits till den tid av året närmast före olycksfallet, varunder den

skadade utfört ej forsaknngspliktigt arbete, ävensom motsvarande kapitalvärden

Ärligt livräntebelopp. Kapitalvärden.

Invaliditetsfall

Invaliditetsgrad, 30 %

och mer.

1920 ...........................

1921 ...........................

Antal

fall

21

30

Fastställt-

Kr.

6,157

9,713

Beräknat.

Kr.

10,668

18,732

Fastställt.

Kr.

89,866

119,791

Beräknat.

Kr.

155,785

226,659

Tillsammans

Invaliditetsgrad,

lägre än 30 %>.

1920 ...........................

1921 .....................

Öl

60

71

15,870

5,745

9,081

29,400

12,287

17,337

209,657

78,827

126,135

382,444

166,693

239,791

Tillsammans

131

14,826

29,624

204,962

406,484

Summa för invalidi-

tetsfall ..................

182

30,696

• 59,024

414,619

788,928

Dödsfall

1920..........................

13

2,094

4,925

22,982

52,186

1921..........................

15

4,816

8,525

49,259

87,693

Summa för dödsfall

28

6,910

13,450

72,241

139,879

Summa för invalidi-

tets- och dödsfall

tillsammans .........

210

37,606

72,474

486,860

928,807

För under ifrågavarande båda år tillerkända livräntor uppgår alltså skillnaden

mellan de beräknade och de fastställda årliga livräntebeloppen till 28 328

kronor för mvahdlivräntor och 6,540 kronor för dödsfallslivräntor. Motsvarande

™Qoad111 kaPitalvärden uppgår enligt tabellen till 374,309 kronor respektive

67,638 eller sammanlagt i runt tal 440,000 kronor.

Skulle den föreslagna åtgärden endast avse dödsfall samt invaliditetsfall

med en invaliditetsgrad av 30 % eller mer, skulle skillnaden i kapitalvärden begränsas

till i runt tal 240,000 kronor för åren 1920 och 1921.

.... kör åren 1918 och 1919 — under vilka för övrigt maximum för arbetsförinonten

vid ersättningarnas bestämmande var 1,800 kronor mot från och med år

.. gällande 2,400 kronor — torde nu ifrågavarande kapitalvärdesbelopp högst

väsentligt understiga ovan angivna.

Beträffande de av ömsesidiga bolag, som vid sidan av riksförsäkringsanstalten

driva försäkring enligt gällande olycksfallsförsäkringslag, tillerkända ersättningar

i sadana fall, varom nu är fråga, saknar riksförsäkringsanstalten tillgång

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

23

till uppgifter för bedömande av do kostnader, som ett genomförande av motionärens

förslag i större eller mindre omfattning skulle åsamka dessa bolag. På

grund av sammansättningen av de ömsesidiga bolagens försäkringsstock jämförd

med riksförsäkringsanstaltens synes det emellertid sannolikt, att dessa kostnader

skulle för bolagen bliva proportionsvis ej obetydligt lägre än för anstalten.

Då ersättningarna enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag till största delen

utgå i förhållande till den skadades på visst sätt beräknade årliga arbetsförtjänst,

har vid bestämmandet av försäkringsavgifterna i regel förfarits så, att dessa beräknats

till viss promille av de försäkrade arbetarnes avlöningar. Vid dessa avlöningsberäkningar

har det icke varit möjligt att taga hänsyn till om eller i vad

mån den försäkrade arbetaren under för hans mer eller mindre tillfälliga arbetsgivare

fullkomligt ovidkommande förhållanden såsom självständig näringsidkare

eller i hemmet utfört ej försäkringspliktigt arbete före eller vid sidan av hans

arbete hos arbetsgivaren. Någon reduktion på sådan grund av de avlöningsbelopp,

efter vilka försäkringsavgifterna bestämts, har icke kunnat vidtagas. Detta

skulle hava förutsatt en ingående undersökning beträffande varje arbetares förhållanden

i omnämnda avseenden, som teoretiskt möjligen låter sig tänkas, men som

skulle vara praktiskt fullkomligt ogenomförbar. Om därför exempelvis en arbetare

under endast en del av ett kalenderår, t. ex. en månad, arbetat hos en

arbetsgivare mot en avlöning av t. ex. 200 kronor, har premien för denna tid

blivit t. ex. 1 krona oberoende av hans nämnda förhållanden. Arbetar under

kalenderårets lopp i liknande verksamhet 12 olika arbetare efter varandra cn för

varje månad eller arbeta samma tolv arbetare under en månad, blir premien 12

kronor, d. v. s. densamma, som om en arbetare med nämnda avlöning arbetar i

företaget hela året. Oiycksfallsrisken för året måste också förutsättas vara densamma

i de olika fallen. Medan alltså i de olika fallen såväl oiycksfallsrisken

som premien ej förändras, har däremot försäkringsinrättningens utgift på grund

av inträffande olycksfall kunnat av den av motionären åsyftade anledning minskas

med intill 13/i6 av den utgift, som den haft att vidkännas, om den olycksfallsskadade

arbetaren antingen använts i arbetet under ett år före olycksfallet eller

också före olycksfallsdagen utfört arbete hos annan arbetsgivare eller varit arbetslös.

Det är alltså uppenbart, att ur denna försäkringstekniska synpunkt åtminstone

ej något hinder kan anses möta för''bifall till motionärens förslag.

En annan sak blir givetvis, att försäkringsavgifterna av försäkringsinrättningarna

i stort sett anpassas med eller utan hänsyn till ifrågavarande slags utgifter.

Det kan emellertid knappast antagas, att i början av försäkringsinrättningarnas

verksamhet enligt gällande olycksfallsförsäkringslag den här åsyftade

minskningen i utgifter tagits i beräkning. Så har i varje fall ej skett vad riksförsäkringsanstalten

beträffar.

Därest från och med tiden för den föreslagna lagändringens ikraftträdande

arbetsförtjänsten beträffande de åsyftade skadade omräknas i av motionären föreslagen

riktning, bör vid därefter förekommande bokslut den för dessa livräntor

avsatta reserven ökas med ett mot livräntebeloppens höjning svarande kapitalvärdesbelopp.

Yid 1920 års slut utgjorde riksförsäkringsanstaltens livränte- och

ersättningsreserver för verksamheten enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag tillsammantagna

18,409,765 kronor, varjämte såsom säkerhetsfond bokförts 3,724,354

kronor 62 öre. För nu ifrågavarande ändamål skulle alltså vad anstalten beträffar

endast en mindre del av säkerhetsfonden behöva tillgripas för en överflyttning

av de erforderliga kapitalvärdesbeloppen till livräntereserven.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21,

I vad riksförsäkringsanstalten därav beröres kunna nu förevarande kostnader

helt bestridas av fonderade försäkringsavgifter, som influtit under den tid, vartill

nu ifrågavarande olycksfall hänföra sig.

Riksförsäkringsanstalten saknar uppgift angående de ömsesidiga bolagens

reserver och fonder för senare tid än vid 1920 års slut. I allmänhet torde väl

även vad dem angår ifrågavarande kostnader, behörigen begränsade, kunna bestridas

av redan tillgängliga medel. Där så undantagsvis icke läte sig göra,

skulle väl dessa kostnader endast kunna täckas genom uttaxering å bolagens delägare

enligt därvid i allmänhet gällande grunder.

Huruvida eller i vad mån det i betraktande av vad ovan anförts kan anses

riktigt och skäligt, att dessa bolag utan eget åtagande belastas med ifrågavarande

slags utgifter, i vad de därav drabbas, därom anser sig anstalten icke böra göra

något uttalande.

I varje fall och ehuru anstalten i enlighet med vad ovan utvecklats vad

beträffar dess egna ifrågavarande försäkrade finner hinder ej möta vare sig ur

saklig eller formell synpunkt för tillmötesgående av ifrågavarande förslag i den

större utsträckning, som ovan angivits, kan det med avseende särskilt å de hänsyn,

som beträffande dessa bolag kunna göra sig gällande, måhända anses önskvärt,

att all den begränsning sker i förslaget, som kan anses förenlig med rimlig

hänsyn till de åsyftade skadade och deras efterlevande. Dessa kunna uppenbarligen

icke försättas i olika rättsställning allteftersom deras arbetsgivare vid

olycksfallet såsom försäkringstagare tillhört statsanstalten, riksförsäkringsanstalten,

eller det ena eller andra ifrågavarande bolaget. Vid sådant förhållande synes

anstalten i betraktande även för övrigt av vad ovan blivit framhållet, att det redan

skulle vara en avsevärd fördel för de ifrågavarande skadade och deras efterlevande,

om de billighetshänsyn, som från deras sida ostridigt göra sig gällande,

åtminstone såtillvida kunde generellt vinna beaktande, att den ökning i ersättningar,

som enligt vad ovan angivits härvid efter anstaltens mening skulle kunna

ifrågakomma, komme att utgå t. o. m. med endast hälften av de belopp, som

ytterligare skulle tillkomma dem, om den av motionären åsyftade skälighetsprövningen

med avseende å dem tillämpades. Härvid har anstalten även ansett någon

hänsyn kunna tagas till den allmänna sänkning i lönenivån och i levnadsomkostnader,

som inträtt efter den tid, vilken i ifrågavarande hänseende synes böra bliva

bestämmande.

Vidkommande den av motionären väckta frågan om tidpunkten för den

ifrågavarande lagändringens ikraftträdande får denna fråga givetvis större betydelse,

ju mer motionärens förslag i övrigt begränsas. Även med den ståndpunkt,

riksförsäkringsanstalten för sin del i förevarande avseende intager, enligt

vilken ikraftträdandet skulle kunna bliva avgörande för de på grund av då inträffade

olycksfall föreslagna förhöjningarna i ersättningarna, blir det emellertid

av uppenbar betydelse för de skadade, att tidpunkten härför icke sättes senare

än som är nödigt. Något hinder för att ikraftträdandet i förevarande del be
stämmes

till viss tid under löpande kalenderår behöver härutinnan enligt anstaltens

förmenande ej möta.

Såvitt anstalten kunnat finna, har det icke i något fall förekommit, att beträffande

i anstalten försäkrad arbetare hos sådan annan arbetsgivare än staten,

som jämlikt olycksfallsförsäkringslagens 11 § själv till arbetare eller hans efter
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

levande utgiver understöd, som svarar mot livränta eller någon del därav, och

på den grund erhållit lindring i försäkringsavgiften, arbetsförtjänsten av nu ifrågavarande

anledning behövt beräknas lägre, än om sådan anledning ej förefunnits.

Däremot har så i vissa fall varit händelsen beträffande arbetare, som utfört arbete

för statens räkning. Dessa arbetare åtnjuta emellertid i allt fall, möjligen

på något undantag när, på grund av eljest gällande stadganden sådan ersättning,

att den ytterligare kostnaden för staten skulle bliva synnerligen obetydlig.

Skulle det i något fall hava förekommit att i fråga om redan skadad arbetare

hos enskild arbetsgivare, varom sålunda är fråga, arbetsförtjänsten skulle behöva

av nu föreliggande anledning omräknas till förmån för arbetaren, och är arbetsgivaren

icke villig att helt eller delvis själv vidkännas härav föranledd ökad utgift

för honom, lär det böra ankomma på försäkringsinrättningen, såsom även

ansvarig för att arbetaren i sådant fall erhåller sin rätt, att bestrida utgiften såsom

om försäkringen gällt utan sådan lindring i försäkringsavgiften, som nyss nämnts.

På grund av vad anstalten sålunda anfört och under ovan antydda förbehåll

beträffande de ömsesidiga bolagen, får anstalten på det sätt förorda bifall

till ifrågavarande motion

att den i Kungl. Majts omförmälda proposition föreslagna ändringen i

olycksfallsförsäkringslagens 9 § första stycke träder i kraft genast efter utfärdandet,

att, i fall där vid ikraftträdandet sjukpenning eller livränta från vederbörande

försäkringsinrättning utgår eller skall bestämmas att utgå på grund av före

nämnda tidpunkt inträffat olycksfall, som avses i nämnda lag, den arbetsförtjänst,

som skall ligga till grund för sjukpenningens eller livräntans belopp efter sagda

tid, skall, med iakttagande i övrigt av de vid tiden för olycksfallet gällande föreskrifter,

beräknas efter vad som prövas skäligt med hänsyn tagen även till den

tid av året närmast före olycksfallet, varunder den skadade utfört annat arbete

än i lagen avses eller eljest jämlikt lagens 2 § andra stycke ej varit att anse

såsom arbetare, dock att, därest detta skulle anses medföra för stora kostnader,

viss minskning må ske av vad sålunda skulle utgivas i enlighet med vad av anstalten

ovan angivits,

att, i fall där sådan annan arbetsgivare än staten, som enligt lagens 11 §

erhållit lindring i försäkringsavgiften och på den grund har att helt eller delvis

själv utgiva sjukpenningen eller livräntan, ej är villig att enligt vad nyss sagts

utgiva högre sjukpenning eller livränta, vad därav kan komma att brista skall

utgivas av försäkringsinrättningen

samt att, där arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete för statens

räkning, ersättning, som nu avses, skall i därför eljest stadgad ordning utgå av

statsmedel.

I handläggningen av detta ärende'' hava deltagit, förutom undertecknade,

byråcheferna Eisen, Östrand och Odelstierna samt ledamoten Sidvall.

Utdrag av riksförsäkringsanstaltens protokoll, innefattande en vid ärendets

behandling inom anstalten uttalad särskild mening, bifogas.

Stockholm den 7 mars 1922.

J. MAY.

II. v. Schulzenheim.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Bilaga B.

t

Avskrift av Biksförsäkringsanstaltens protokoll den

7 mars 1922.

Närvarande:

Herr Generaldirektören May, byråclieferna Bisen, Östrand, von Schuhenheim,

Odélstierna, ledamoten Sidvall.

§ I
Byråchefen

von Schulzenheim föredrog Ivungl. Maj ds skrivelse den 3 innevarande

mars, varigenom riksförsäkringsanstalten, på därom av riksdagens andra

lagutskott gjord anhållan, anbefallts att avgiva och till nämnda utskott överlämna

yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 194, i anledning

av Kungl. Maj ds proposition nr 39 med förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och beslöts

underdånigt utlåtande av den lydelse registraturet utvisar.

Från beslutet var byråchefen Odelstierna skiljaktig och anförde:

»Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, måste det anses stå i full överensstämmelse

med även den svenska sociala olycksfallsförsäkringens ändamål, att

de skadade, eller i händelse av dödsfall deras efterlevande, erhålla skälig ersättning

för den ekonomiska förlust de lida med hänsyn till även sådant av de skadade

utövat självständigt arbete, som är för dem av lika betydelse som lönearbete

hos viss arbetsgivare. Vidare har det, såsom anstalten även framhållit,

varit praktiskt ogenomförbart att vid premieberäkningen undersöka i motionen

berörda arbetargruppers anställnings- och arbetsförhållanden före och vid sidan

om anställningen såsom lönearbetare. På grund härav anser jag, att anstalten

bort tillstyrka, att — för att den uppenbara sociala orättvisa, för vilken dessa

varit utsatta, må gottgöras — i fall, där vid lagändringens ikraftträdande sjukpenning

eller livränta från vederbörande försäkringsinrättning utgår eller skall

bestämmas att utgå i anledning av före nämnda tidpunkt inträffat olycksfall, vid

bestämmande av sjukpenningens eller livräntans belopp efter nämnda tidpunkt

hänsyn skall utan inskränkning tagas till hela den förhöjda arbetsförtjänsten.»

Vid protokollet:

Gunnar Björkman.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

B. Nordgren.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

27

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 17 innevarande mars har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en

inom riksdagen väckt motion, nr 194, i anledning av Kungl. Majrts proposition

nr 39 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

om försäkring för olycksfall i arbete.

Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen anföra följande.

Motionären anser, att det varit en oriktig tolkning av gällande olycksfallsförsäkringslag,

då försäkringsgivare bestämt ersättningen för inträffat olycksfall

utan hänsyn till den inkomst, som den skadade utan att vara arbetare i lagens

mening må hava haft under någon del av året närmast före olycksfallet. På grund

härav vill motionären, att alla de skaderegleringar, där ersättningarna av sådan anledning

blivit mindre än de enligt hans mening bort bliva, skola revideras och därvid

de regler vara normgivande, som fått tydligt uttryck i lagbestämmelsen sådan

den formulerats i Kungl. Maj:ts proposition nr 39 till innevarande års riksdag.

För den skull föreslår han, att den i propositionen föreslagna lagändringen skall,

i den mån så lämpligen låter sig göra, gälla även beträffande sådana skador,

som inträffat före den 1 januari 1923.

Ett bifall till motionen skulle medföra, att även de ömsesidiga försäkringsbolag,

som enligt § 4 i nämnda lag meddelat försäkringar, skulle bliva pliktiga

att revidera ifrågavarande olycksfallsregleringar alltifrån den tidpunkt, som kunde

komma att bestämmas. Yore det så, att det kunde påvisas, att dessa bolags

regleringar varit stridande mot ifrågavarande lag, och att bolagen själva vore

ansvariga för felaktigheten, skulle intet vara att erinra mot att bolagen nu finge

rätta de begångna felen. Men detta borde då ske därigenom, att försäkringsrådet

enligt 33 § i meranämnda lag upptoge dessa ärenden till prövning och

reglerade ersättningarna. Då motionären icke föreslagit denna väg, beror det

tydligen därpå, att det är honom bekant, att försäkringsrådet i meddelade beslut

över ersättningsfrågor godkänt den lagtolkning, som han anser oriktig. I själva

verket hade bolagen i allmänhet av sig själva under längre eller kortare tid

tolkat lagen såsom motionären anser riktigt och övergingo till den nya tolkningen

först i den mån det blev dem bekant, att denna tillämpades av försäkringsrådet

och riksförsäkringsanstalten. Yid sådant förhållande är det tydligen omöjligt,

att försäkringsrådet skulle kunna med stöd av nämnda lagrum ålägga bolagen att

göra omregleringar. Ifrågakomna ersättningar äro i laga ordning bestämda, den

tid, inom vilken de ersättningsberättigade kunnat anföra besvär hos försäkringsrådet,

.är tilländagången, och denna myndighet har själv, såsom nämnts, uttryckligen

godkänt den lagtolkning, varpå dessa regleringar grundats. Det synes då

försäkringsinspektionen uppenbart, att man icke kan, såsom motionären föreslår,

ålägga bolagen skyldighet att revidera dessa ersättningar. Skulle man göra det

genom att giva retroaktiv giltighet åt den nu föreslagna lagändringen, skulle det

innebära ett frångående av den eljest alltid tillämpade grundsatsen, att en lag,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. .9 saml. 2 avd. 18 höft. (Nr 21.) 64022 5

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

som ingriper i privaträttsliga förhållanden, icke gives tillbakaverkande kraft.

Denna princips upprätthållande är uppenbarligen av den allra största betydelse

för det ekonomiska livet i allmänhet. Skulle den i nu förevarande fall upphävas,

skulle detta skapa ett olidligt osäkerhetstillstånd inom all försäkringsverksamhet,

då det ju kunde befaras, att även i andra fall försäkringsbolags i laga ordning

gjorda skaderegleringar kunde komma att upprivas genom ändrad lagstiftning.

Aven må följande anföras. Den kostnad, som ett bifall till motionen skulle medföra

för bolagen, torde visserligen icke bliva större än att bolagen i allmänhet

skulle kunna täcka den utan uttaxering. Men det synes dock ej uteslutet, att

sådan uttaxering bleve nödvändig för ett eller annat av bolagen. I så fall skulle

stora svårigheter uppstå. Det är tydligen praktiskt omöjligt och antagligen även

stridande mot lagen om försäkringsrörelse att uttaxera av dem, som ej längre

äro delägare i bolaget men varit det under den tid, då ifrågavarande ersättningar

bestämdes. Å andra sidan är det obilligt och väl även stridande mot nämnda

lag att belasta nuvarande delägare med uttaxering för skador, som icke inträffat

under den tid, då de varit delägare.

På grund av vad sålunda anförts anser sig försäkringsinspektionen på det

bestämdaste böra yrka, att ifrågavarande omregleringar icke åläggas bolagen.

Om därför statsmakterna anse, att dylika omregleringar böra komma till

stånd, måste enligt försäkringsinspektionens mening staten själv åtaga sig kostnaden

för dem. Pörsäkringsinspektionen har satt sig i förbindelse med bolagen

för att utröna, till vilket belopp denna kostnad kan uppskattas. Bolagen hava

för den skull genomgått sina skaderegleringar och funnit, att den förhöjning av

nu utgående livräntor, som genom omregleringen skulle uppstå, kan för bolagens

del uppskattas till sammanlagt c:a,30,000 kronor om året, ett belopp som emellertid

skulle minskas år för år, i den mån livräntor upphörde på grund av dödsfall

eller andra i lagen angivna orsaker. Kapitalvärdet av dessa livränteförhöjningar

torde kunna uppskattas till 200,000 kronor.

Pörsäkringsinspektionen vill emellertid även påpeka följande. Om det

stadgas rätt för ersättningstagare att erhålla omreglering i sådana fall, som här

avses, kan det vara att befara, att många anspråk på omreglering skulle väckas,

ehuru skäl därtill icke förefunnes. Detta skulle leda till stort besvär och ökade

kostnader. Därför synes det böra stadgas, att det skall ankomma på försäkringsrådet

att pröva, i vilka fall omreglering finge ske, så att det alltså ej skulle stå

den enskilda ersättningstagaren öppet att framkomma med anspråk därom. Pörsäkringsrådet

skulle alltså genomgå bolagens skaderegleringar och bestämma, när

omreglering finge ske. Därefter skulle ersättningstagarna erhålla underrättelse

från försäkringsrådet om de höjda ersättningarna. Den, som icke i denna ordning

fått omreglering, skulle icke hava någon rätt därtill.

Slutligen vill försäkringsinspektionen, i anslutning till vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit, förorda, att omreglering skall medföra förhöjning endast av

efter viss dag utgående ersättning; alltså skulle icke sjukersättning, begravningshjälp

eller livräntebelopp, som utgått före nämnda dag, förhöjas.

Stockholm den 29 mars 1922.

P. G. Laurin.

Per Hasselrot. F. v. Krusenstjerm. Hagnar Wollert.

Stockholm, K. L, Beckmans Boktr., 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.