Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare.

1922-05-27 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:24, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1922 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,

som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka

och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 38, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Alfred Petrén —

under instämmande, såvitt angår motionens syfte, av herrar Wigforss,

Tengdahl, Hellberg, Linder, Thulin, Björnsson, von Koch, Alexis Björkman,

Pauli, Wohlin och Lyberg — hemställt, att riksdagen ville besluta en skrivelse

med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, under

vilka förhållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka,

eventuellt sedlighetsförbrytare, kunde äga rum, samt för riksdagen

framlägga det lagförslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionen.

Under den förberedande behandlingen av förevarande motion har

utskottet från Svenska Kvinnors Medborgarförbund fått mottaga en den

15 mars 1922 dagtecknad skrivelse, uti vilken uttalats ett tillstyrkande

av motionen.

I motionen har erinrats, hurusom frågan om rätt att beröva vissa

abnorma och defekta människor fortplantningsförmågan under det sista

årtiondet varit föremål för diskussion inom läkarkretsar i ett flertal länder,

däribland jämväl i vårt land, att operationer i sådant syfte även

inom vårt land företagits, och att man inom läkarkretsar ansåge det

berättigat att företaga en operation för ifrågavarande ändamål, där medi
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 21 käft. (Nr 24.) 1

Motionens

innehåll.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

cinsk indikation förelåge, d. v. s. operation påkallats med hänsyn till

individens liv eller hälsa, men att man beträffande indikationer av annan

art i allmänhet ställde sig betänksam gentemot rätten till operations företagande.

Motionären har vidare framhållit, vilken stor betydelse det

skulle vara för samhället, om sterilisering av rent sociala skäl kunde tillåtas;

och har motionären särskilt tänkt sig sterilisering för följande grupper,

nämligen sinnesslöa, obotligt sinnessjuka och fallandesjuka. Slutligen

har motionären jämväl framkastat spörsmålet, huruvida icke, såsom ett

led i brottslighetens bekämpande, även vissa våldtäkts- och sedlighetsförbrytare

borde steriliseras.

Olika

operations
metoder.

Den steriliserande operation, som tidigast torde hava förekommit,

är kastration, d. v. s. det fullständiga avlägsnandet av könskörtlarna, hos

mannen testiklarna (operationen gemenligen benämnd kastration) och hos

kvinnan äggstockarna (ovariotomi). Kirurgien känner emellertid numera

jämväl till andra och vida enklare steriliseringsmetoder. Hos mannen

kan nämligen sterilisering åstadkommas genom att sädesledaren (vas

deferens) å båda sidor antingen avskäres (vasotomi) eller bortskäres till

en del (vasektomi). Hos kvinnorna består motsvarande operation i avskärandet

av äggledarna (de fallopiska tuberna) eller borttagandet av ett

parti av vardera (tuberotomi eller salpingotomi, tuberektomi eller salpingektomi).

En tredje steriliseringsmetod är röntgenbestrålning av könskörtlarna.

Sltiftnin * V^r lagstiftning saknas bestämmelser i föreliggande ämne. Att

och rätts-9 berövandet av fortplantningsförmågan hos en människa, i den mån en

doktrin, dylik handling är rättsstridig, är att hänföra till begreppet svår kroppsskada,

för vars förorsakande genom uppsåtlig misshandel eller vållande

medelst vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse straffbestämmelser äro

meddelade i 14 kap. av allmänna strafflagen, torde vara otvivelaktigt. I

det förberedande utkast till strafflag, vars utarbetande uppdragits åt professor

Thyrén, har i avdelningen om brott emot kroppslig okränkbarhet

till begreppet svår kroppsskada uttryckligen angivits vara att räkna förlust

av fortplantningsförmåga, därvid särskilt anmärkts, att sådan förlust

redan enligt nu gällande strafflag innefattas i det däri omhandlade

begreppet svår kroppsskada. Att en läkare äger att, då sådant påkallas

av medicinska grunder, d. v. s. av erforderlig hänsyn till individens liv

eller hälsa, företaga operation eller liknande åtgärd å en patient för

åstadkommande av sterilitet hos denna, torde ej vara tvivel underkastat.

I vad mån åter ett dylikt åtgörande, förestavat av andra motiv, rashygieniska,

humanitära eller därmed likvärdiga, skulle, i händelse frågan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 3

bragtes under domstols prövning, komma att föranleda ett straffällande,

torde bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen. Om exempelvis

sterilisering företoges å en sinnesslö kvinna på uttrycklig begäran av

hennes föräldrar, efter det hon förut fött kanske ett flertal sinnesslöa

barn och då, i saknad av möjlighet till anstaltsvård på grund av platsbrist,

grundad anledning till befarande av förnyat havandeskap förelåge,

skulle väl näppeligen i ett sådant fall steriliseringsåtgärden komma att

medföra ådömande av straffpåföljd. Frågan äger självfallet för flertalet

fall nära samband med det straffrättsliga spörsmålet, i vad mån rättsstridigheten

i eu handling och i följd därav straff barheten får anses

bortfalla vid samtycke av den, emot vilken handlingen riktar sig. Inom

doktrinen torde den uppfattningen vara rådande, att, då fråga är om åsamkandet

av svår kroppsskada, vartill, enligt vad ovan nämnts, förlust av

fortplantningsförmåga är att hänföra, rättstridigheten i handlingen och

därmed straffbarheten ej genom samtycke av vederbörande i sig uteslutes.

I detta sammanhang må omnämnas, att professor Thyrén i sitt utkast

till strafflag, allmänna delen, upptagit i 4 kap. 8 § följande bestämmelse:
»Har,

genom uttryckliga ord eller annorledes, frivilligt samtycke

till viss handling lämnats av den eller dem, vilkas rätt genom handlingen

eljest kränkas skulle; då skall handlingen icke anses såsom uppsåtligt

brott, där icke i lagen för särskilda fall annorledes stadgat tinnes; eller

samtycket, där det icke givits genom giltigt avtal, blivit med den handlades

vetskap före handlingen återkallat; eller ock gärningsmannen insett,

att den samtyckande befann sig i väsentlig villfarelse med hänsyn till

farans beskaffenhet.

Saknar den, som sitt samtycke lämnat, förmåga att rättshandlingar

företaga, pröve domstolen efter omständigheterna, .huruvida uppsåtlig

brottslighet dock skall anses utesluten genom samtycket.»

I händelse möjlighet till ett steriliseringsförfarande för vissa grupper

av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i huvudsaklig överensstämmelse

med motionärens förslag skulle anses böra beredas, synes reglering

av hithörande förhållanden, vare sig förfarandet bygges å rätt till

tvång eller ej, böra ske i form av lagstiftning.

Utskottet övergår härefter att lämna en redogörelse för steriliserings- Sterilifrågans

läge i vissa främmande länder. Den tid, som för frågans utred- y^gans

ning stått utskottet till buds, har givetvis icke medgivit en fullständig läge i vissa

undersökning] av hithörande spörsmåls läge i andra länder. Den här

nedan lämnade redogörelsen grundar sig på litteratur, som varit för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

utskottet tillgänglig, ävensom på upplysningar, som utskottet kunnat

införskaffa.

Det enda land, där det — så vitt utskottet har sig bekant —

finnes några lagbestämmelser i steriliseringsfrågan, är Amerikas Förenta

Stater. Sådana bestämmelser gälla emellertid icke för unionen i dess

helhet, utan hava vissa av staterna antagit var sin lag i ämnet.

Redan år 1855 infördes i territoriet Kansas en lag, enligt vilken

en neger eller mulatt, som begått eller försökt begå våldtäkt å vit kvinna

eller som tvingat en vit kvinna att ingå äktenskap med sig eller någon

annan neger eller mulatt eller försökt tvinga henne därtill, straffades

med kastrering. Huruvida denna lag, som icke längre synes äga bestånd,

någonsin tillämpats, har ej av utskottet kunnat utrönas. För omkring

30 år sedan föreslog en läkare i Texas, att man skulle utbyta dödsstraffet

mot sterilisering, men väckte detta förslag ingen anklang. I

början på 1890-talet började läkare i Amerika att förorda sterilisering

till förhindrande av degenererade och mindervärdiga individers fortplantning,

därvid emellertid föreslogs att i stället för kastrering använda det

enklare ingrepp, som består i bortskärande av en del av sädessträngarna

(vasektomi). Innan någon lagstiftning på området ännu blivit genomförd,

började man i Amerika utföra sterilisering medelst denna humanare

metod. Den, som först tillämpade densamma, synes hava varit en

fängelseläkare i staten Indiana, doktor Sharp. Han började i slutet av

år 1899 att utföra vasektomi å fångar, som klagade över stark könsdrift

under det långvariga stillasittandet i fängelsecellen, därvid syftet med

operationen var att söka minska deras benägenhet för masturbation.

Först sedermera började han att verkställa operationen i rent rashygieniskt

syfte. Trots det att han givetvis icke kunde företaga ingreppet i

fråga utan vederbörandes eget samtycke, kom det dock till utförande i

ganska stor utsträckning. Enligt av honom själv lämnad uppgift utförde

han sålunda under de första 10 åren vasektomi i icke mindre än cirka

450 fall. Under denna tid började man även debattera frågan om önskvärdheten

av lagstiftning på området. Det första lagförslaget framlades

i staten Michigan, där det emellertid denna gång ej blev antaget. År

1905 blev i staten Pennsylvanien ett lagförslag väl antaget, men förhindrades

lagens ikraftträdande genom guvernörens veto. Den stat, som

först erhöll en lag om sterilisering, var Indiana. Detta skedde år 1907.

Redan tvenne år därefter blev steriliseringslag antagen och utfärdad i

ännu tre stater och sedan följde inom kort den ena staten efter den

andra, så att det numera — enligt de uppgifter, som kommit utskottet

till hända — är icke mindre än 17 stater, som fått lagar rörande sten
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

lisering införda. T några stater har lagen eu eller flera gånger ändrats.

Staterna i fråga med årtalen för lagarnas införande, resp. ändring

äro följande:

Indiana (1907), Washington (1909, 1921), California (1909, 1913,

1917), Connecticut (1909, 1919), Nevada (1911), Iowa (1911, 1913, 1915),

New Jersey (1911), New York (1912), North Dakota (1913), Michigan

(1913), Kansas (1913, 1917), Wisconsin (1913, 1919), Nebraska (1915),

Oregon (1917, 1919), South Dakota (1917), New Hampshire (1917, 1921)

och North Carolina (1919).

I Indiana, Michigan, Wisconsin och Nebraska är lagen tillämplig å

alla på statsanstalt intagna personer, vilka av en särskild kommission

förklarats olämpliga att fortplanta sig. I Connecticut är lagen tillämplig

å individer, som intagits å statsfängelser och å statens hospital i Middletown

och Norwich ävensom å »Mansfield State Training School and Hospital

åt Mansfield Depot». I Iowa har lagen avseende å alla å anstalter

intagna personer, som äro behäftade med sinnessjukdom, idioti, imbecillitet

eller syfilis. I New Jersey gäller lagen dem, som äro intagna på

förbättringsanstalter samt våldtäktsförbrytare och oförbätterliga brottslingar

på straff- m. fl. anstalter. I New York är lagen tilllämplig

å individer av samma kategorier som i New Jersey samt dessutom

å de personer, som äro intagna å statens sinnessjukhus. I North Dakota

avser lagen personer, intagna å statens fängelser, skolor för sinnesslöa

samt asyler eller hospital för sinnessjuka. I Kansas gäller lagen

personer, intagna å alla statens hospital för sinnessjuka, statssjukhus för

fallandesjuka, statens hem för sinnesslöa eller »statens skolor för flickor».

I Washington och Oregon avser lagen sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka,

vaneförbrytare, moraliskt degenererade och sexuellt perversa, som

äro intagna å med allmänna medel underhållna anstalter. I South Dakota

är lagen tillämplig å statens hem för sinnesslöa. I New Hampshire

kan sterilisation utföras å höggradigt psykiskt defekta personer och å

vissa själssjuka vid medicinska indikationer. I California är lagen tilllämplig

å varje person, som lagenligt intagits å något statshospital för

sinnessjuka, eller som intagits å »Sonoma State Home» och som är behäftad

med sinnessjukdom, vilken kan vara ärftligt förvärvad och kan

antagas bliva överförd till avkomlingar. Lagen är vidare tillämplig å

sinnesslöa samt å dem, som lida av perversitet eller märkbara avvikelser

från normalt själstillstånd eller sjukdomar av syfilitisk natur. I Nevada

avser lagen vaneförbrytare och personer, som förklarats skyldiga till

skändande av flickor under 10 års ålder. (I Washington hade den ursprungliga

lagen ungefär samma avfattning.) I North Carolina är lagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

tillämplig å individer, som äro intagna å straffanstalter och välgörenhetsinrättningar

(sjukhus).

Syftet med steriliseringen är något olika i olika stater. I Indiana,

Calif orma, New Jersey, New York, Wisconsin och Nebraska avser man uteslutande

rasförbättring. Lagen i Nevada har enbart straffsyfte. I Washington,

Connecticut, North Dakota, Michigan, Kansas, Oregon, South Dakota

och New Hampshire är syftet huvudsakligen rasförbättring, men även terapeutiskt.

I loma avser man huvudsakligen rasförbättring, men sterilisering

i medicinskt syfte är därstädes jämväl medgiven. I North Carolina är

syftet förbättring av individens psykiska, moraliska eller fysiska tillstånd.

Med få undantag synes det enligt lagbestämmelserna icke för steriliseringens

verkställande behövas särskilt samtycke av vederbörande själv

eller någon hans anhörig. Åtskilliga lagar äro så formulerade, att operationen

skall utföras i de fall, där den vederbörligen prövats böra ifrågakomma.

Vad angår rätten att bestämma om sterilisering, innehålla lagarna

härom något olika bestämmelser. I allmänhet kräves dock i ena eller

andra formen en samverkan av den ifrågavarande anstaltens styrelse eller

styresman samt läkare, vare sig en eller flera av anstaltens läkare eller

en särskild kommission av läkare, representerande såväl kirurgien som

nerv- och sinnessjukdomarnas område. Understundom gälla olika bestämmelser

för olika grupper av individer; så t. ex. i Kalifornien, där i fråga

om sinnesslöa anstaltens överläkare har beslutanderätten, men i fråga om

sinnessjuka densamma är lagd hos överstyrelsen för sinnessjukvården. I

några stater skall kommissionens beslut underställas denna styrelses eller

viss annan centralstyrelses prövning, medan i tvenne stater (New York

och New Jersey) alla beslut om sterilisering skola vara underkastade

prövning av Högsta Domstolen eller någon dess ledamöter. Enligt den

för Nevada gällande lagen — vilken, som ovan nämnts, avser endast

svårare förbrytare — tillkommer det domstol att i samband med domens

avkunnande fatta beslut, huruvida sterilisering skall äga rum.

De operationsmetoder, som enligt de olika lagarna få ifrågakomma,

äro: i Indiana och Wisconsin sådan operation för förhindrande av fortplantning,

som befinnes vara säkrast och mest effektiv, i Washington

sådan kirurgisk operation, som föreskrives av »Institutional Board.of

Health», i California »asexualization», i Connecticut vasektomi och ovariotomi,

i Nevada varje operation utom kastrering, i Iowa och Michigan vasektomi

och salpingektomi eller dylika förbättrade, mindre livsfarliga metoder,

i New Jersey, New York och Nebraska den operation till förhindrande av

fortplantningen, som bestämmes av undersökningkommisionen, i North

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

Dakota kirurgisk operation för sterilisering, i Kansas vasektomi och

»asexualization» samt salpingektomi och ovariotomi, i Oregon sådan kirurgisk

operation, som föreskrives av »State Board of Eugenics», i South

Dakota vasektomi och underbindning av de fallopiska tuberna (äggledarna),

i New Hampshire vasektomi och tuberektomi och North Carolina varje

kirurgisk operation. I flera lagar är det uttryckligen stadgat, att kassation

icke får ifrågakomma.

I några stater har frågan om lagens giltighet blivit dragen inför

domstols prövning. Så har varit förhållandet i följande stater: Washington,

New Jersey, Iowa, New York, Michigan och Nevada. Den ursprungliga

lagen i Washington, vilken liksom Nevadas lag införde sterilisering som

ett särskilt strafftillägg för vissa svårare förbrytare, blev år 1912 förklarad

inkonstitutionel!. Som ovan nämnts, antog emellertid denna stat

år 1921 en ny lag, grundad på de rent rashygieniska synpunkterna. I

Iowa blev den andra lagen, som innebar en betydande utvidgning av den

första, förklarad inkonstitutionel! såsom varande vanärande (1914) och den

nya lagen av år 1915 gäller endast å anstalt intagna sinnessjuka och sinnesslöa

samt syfilitici, "medan i den föregående lagen upptagna grupper

av: förbrytare, till missbruk av alkohol och andra narkotiska gifter förfallna

individer, fallandesjuka, sexuellt perversa och degenererade blevo

uteslutna. I trenne stater har lagen, såsom varande en »klasslag», blivit

förklarad inkonstitutionel!, nämligen i New Jersey (1913), New York (1918)

och Michigan (1918). Dessa tre stater äga sålunda i själva verket numera

icke någon steriliseringslag. I de två av dem skall lagen för övrigt

aldrig hava blivit tillämpad, i den tredje (New York) endast 9 gånger.

Yad slutligen Nevada beträffar, innehåller det sista meddelandet, att

frågan om lagens giltighet där ännu är oavgjord. I övrigt har icke heller

Nevadas lag någon gång blivit tillämpad.

Beträffande tillämpningen av steriliseringslagar, vilkas giltighet

icke blivit ifrågasatt, har följande inhämtats.* I South Dakota har

lagen icke någon gång blivit tillämpad, i Kansas blott 3 gånger. I

Washington blev dom om sterilisering enligt den gamla lagen 2 gånger

avkunnad, men ingen av domarna synes hava gått i verkställighet, enligt

uppgift på grund av den allmännä opinionen. I allmänhet synas

lagarna i fråga kommit till användning endast i relativt ringa utspökning,

i det att uppgifterna om operationernas antal för flera stater växlar

från ett och annat till några tiotal. Det största antalet steriliseringar

synes hava förekommit i Kalifornien, där åtgärden vidtagits i över

*

Litteraturuppgifterna i fråga äro dock från 1918, de senaste som kunnat erhållas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1,000 fall. I Indiana, där — såsom ovan nämnts — sterilisering blev

företagen i ganska stor utsträckning, innan där fanns någon steriliseringslag,

synes förfarandet efter dennas införande Lava blivit mindre

vanligt. I detta sammanhang må också nämnas, att det i litteraturen är

uppgivet, att det i derå stater, som sakna lagstiftning på området, såsom

Pennsylvanien, Idaho, Virginien och Massachusetts, företagits åtskilliga

steriliseringar i rashygieniskt syfte med föräldrars eller förmyndares

medgivande. För övrigt synes det, som om steriliseringen även

i de stater, som äga tvångslagstiftning på området, icke brukat företagas

utan sådant medgivande. Detta har även varit fallet i Kalifornien,

där — som nämnts — det största antalet steriliseringar företagits.

Chefen för statshospitalen i denna stat skriver härom: »Vid lagens användning

i hospitalen hava vi gått fram med försiktighet och hava i

det övervägande flertalet fall undvikit att utföra operationen med tvång.

Åtgärden betraktades som en radikal nyhet, om vilken meningarna gingo

starkt i sär och som förorsakade mycket missnöje. Jag har därför överenskommit

med Sundhetsstyrelsen, att de anhöriga såvitt möjligt skola

tillfrågas före operationens utförande och erhålla förklaring över operationen,

samt att deras skriftliga medgivande skall inhämtas. I många

fall, där några anförvanter icke kunna uppspåras och den sjukes tillstånd

var så förbättrat, att han var i stånd att förstå, vad frågan gällde,

hava vi erhållit hans eget samtycke».

Av allt att döma tyckes det sålunda förhålla sig så, att den i en

del amerikanska lagar föreskrivna tvångssteriliseringen med hänsyn till

den allmänna opinionen icke kunnat genomföras, utan att det i själva

verket utbildat sig den praxis, att operationen icke verkställes utan

vederbörandes samtycke eller närmaste anhörigs medgivande.

Av de europeiska länderna erbjuder Schweiz särskilt intresse med

avseende å förevarande fråga. Trots saknaden av lagstiftning i ämnet

h r nämligen i detta land sterilisering av sociala skäl i åtskilliga fall

bhvit utförd, därvid i varje särskilt fall tillstånd meddelats i administrativ

ordning. Till år 1911 hade 19 framställningar härom gjorts. En närmare

redogörelse för samtliga dessa fall har lämnats av doktor Oberholzer, förutvarande

l:ste assistentläkare å den psykiatriska kliniken i Zurich, där de

flesta operationerna ifråga utförts. Av fallen gällde 15 kvinnor och endast 4

män. Beträffande samtliga männen, av vilka de tre blevo kastrerade,

medan å den fjärde gjordes vasektomi, var indikationen för ingreppet

stark sexualdrift av mer eller mindre pervers art. Yad kvinnorna angår,

utfördes operationen i några av fallen av en mera medicinsk grund:

sinnessjukdom i samband med havandeskap eller menstruationsbesvärlig
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-1. 9

heter hos imbecill. De flesta fallen gällde emellertid imbecilla och moraliskt

defekta med stark könsdrift, å vilka ingreppet gjordes för att de

skulle kunna utskrivas från anstalt utan risk för havandeskap, som i

flera av dessa fall dessförinnan förekommit. I 3 fall av dylik art blev

emellertid framställningen avslagen; av dessa fall gällde de två barnamörderskor,

medan å andra sidan en sådan fanns bland dem, beträffande

vilka sterilisering tilläts. Även av kvinnorna blevo flera kastrerade; ett

av dessa fall, där operationen företogs av rent medicinsk indikation, förlöpte

dödligt.

Av denna redogörelse synes det som om man icke tillämpat någon

enhetlig princip för bifall eller avslag rörande framställningar att få

verkställa sterilisering, möjligen beroende därpå att myndigheterna icke.

haft samma uppfattning i frågan i de olika kantonerna. Enligt erhållna

uppgifter har man även under det sista årtiondet i Schweiz efter vederbörligen

erhållet tillstånd fortsatt att utföra sterilisering, därvid kastrering

i vissa fall alltjämt företagits. I kantonen Zurich har under denna

tid operationer sålunda utförts i ett 50—60-tal fall.

Något förslag till reglering av hithörande förhållanden genom lagstiftning

har icke framkommit i Schweiz.

I Tyskland, har man inom såväl läkar- som juristkretsar dryftat

föreliggande spörsmål och en synnerligen rikhaltig litteratur på området

finnes att tillgå. På åtskilliga kongresser med socialt program hava sedan

mer än ett tiotal år tillbaka föredrag hållits om steriliseringen och dess

allmänna betydelse, därvid man särskilt berört erfarenheterna om sterilisering

av förbrytare i Amerika. Man har i allmänhet ansett, att såväl

sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka som brottslingar och alkoholister

borde kunna göras till föremål för sterilisering. Beträffande sedlighetsförbrytare

har man framhållit, att annan operationsmetod än kastration

icke torde böra ifrågakomma. Emellertid hava även från vissa håll röster

höjts mot införande av tvångssterilisering beträffande mindervärdiga individer,

därvid man särskilt framhållit, att åtgärden skulle innebära eu

alltför stor kränkning av individens person.

Även i Storbrittannien har frågan varit föremål för diskussion, särskilt

inom det år 1909 bildade »Eugenics Education Society» i London.

Ordföranden i detta sällskap, major Leonard Darwin, höll vid andra internationella

eugenistkongressen i New York under september månad 1921

ett föredrag, vari han berörde steriliseringsfrågan. I berörda föredrag,

som finnes refererat i »The Eugenics Review» för januari 1922, anförde

Darwin bl. a. följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 21 Käft. (År 24.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

En synnerligen stor del av de psykiskt defekta personer, vilka fortplantade sig, överförde

sitt lyte till många av sina barn, och dessa bleve, fastän själva tillsynes fullt normala,

likväl ett medel för lytets överförande till sina egna efterkommande. Om intresset för de

kommande släktena icke skulle allt för mycket negligeras, borde ingen psykiskt defekt person

få lov att fortplanta sig. Alla de, som studerat frågan vore nog ense om att den

rätta metoden i regel vore att avskilja de olika könen från varandra, varvid man givetvis

borde tillgodose de internerades välbefinnande. Ett dylikt avskiljande vore utan tvivel i

de flesta fall den mildaste utvägen, särskilt när vederbörande icke längre hade några naturliga

beskyddare. Omsorgen om de internerades välbefinnande skulle visserligen bliva kostsam,

men systemet skulle i längden bliva nationalekonomiskt. Ett intagande på anstalt av

de psykiskt defekta skulle emellertid säkerligen emellanåt stöta på motstånd från dessas

anhöriga. Man borde därför taga i övervägande, huruvida icke i en del fall sterilisering i

stället kunde utföras och vederbörande sedan kunna få vistas i sitt hem eller annorstädes

.utan att behöva vara internerad. Härvid finge man emellertid icke förbise den omständigheten,

att en sterilisering i en del fall skulle underlätta förandet av osedligt liv. För att

förhindra ett dylikt resultat kunde man giva myndigheterna makt att internera sådana steriliserade,

som befunnes föra ett otuktigt leverne. Major Darwin förklarade sig själv vara

benägen för införande av sterilisering såsom en frivillig försöksåtgärd, vilken, om den visade

sig ''medföra ett gott resultat, säkerligen skulle få en vidsträckt användning.

Steriliseringsfrågan har varit föremål för diskussion jämväl på

andra håll inom Storbrittannien. Sålunda har bl. a. den kände nationalekonomen

och sociologen Harold Cox uttalat sig i frågan och därvid anfört

bl. a. följande. Den allmänna meningen inom Storbrittannien skulle

sannolikt icke vara beredd att i likhet med vissa av Nord-Amerikas Förenta

Stater införa sterilisering såsom en tvångsåtgärd. Något sådant

vore för övrigt icke heller nödvändigt. Vad som borde göras vore att

utan dröjsmål å sjukhus och asyler sörja för frivillig sterilisering av

psykiskt defekta personer. I många fall kunde dylika personer utan

någon fara utskrivas efter sterilisering. De skulle sålunda återfå sin

frihet och landet skulle bliva befriat från den hastigt stigande kostnaden

för deras underhåll. Framför allt skulle därigenom tagas ett verklikt

effektivt steg till .förmån för de kommande släktena.

Vad de nordiska länderna angår har sterilisering några gånger av

sociala skäl utförts i Finland, men på grund av myndigheternas inskridande

har man ej kunnat fortsätta därmed. Frågan har emellertid särskilt

inom läkarkretsar vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion.

Fn del äldre läkare har ställt sig ganska avvisande, medan däremot

vissa yngre läkare intagit en motsatt ståndpunkt.

Enligt vad utskottet erfarit hade f. d. professorn i straffrätt

A. Serlachius i det förslag till ny strafflag för Finland, med vars utarbetande

han, på uppdrag av regeringen, de senaste åren varit sysselsatt,

ursprungligen upptagit en bestämmelse av följande lydelse: »Om upp
hävandet

av sinnesslöas fortplantningsförmåga stadgas särskilt». Det

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 11

särskilda stadgandet, vartill sålunda hänvisades, avsåg att innehålla,

det sterilisering av sinnesslöa skulle, med nödiga garantier, tillåtas

enligt läkares prövning. Motiveringen till stadgandet åberopade sig på

rasbiologiska skäl. På grund av läkarnas motstånd i fragan inflöto

emellertid icke några bestämmelser i ämnet i det förslag, som professor

Serlachius sedermera avgav.

I Danmark är frågan f. n. aktuell på grund av särskild framställning

i ämnet.

Huruvida en av sociala skäl företagen sterilisering vore att anse

såsom en tillåten åtgärd var i detta land ett öppet spörsmål, intill dess

justitsministeriet år 1918 fastslog, att dylik sterilisering icke var tillåten,

I skrivelse till Thisted Anft den 29 juli 1918 avslog justitsministeriet

sålunda en ansökan om utförande av en operation i och för sterilisering.

Operationen skulle företagas å eu å anstalt intagen sinnessjuk sedlighetsförbrytare,

för att denne skulle kunna utskrivas från anstalten. Avslagsbeslutet

grundades därpå, att i landets lagstiftning icke funnes stöd för

utförandet av sterilisering.

För att söka få lagstiftning i ämnet till stånd ingav överläkaren

vid sinnesslöanstalten i Prejning, professor Christian Keller i april 1920

till anstaltens styrelse en skrivelse med hemställan att genom undervisningsministeriets

och justitsministeriets försorg matte utarbetas ei

forderligt lagförslag att föreläggas riksdagen. Professor Keller anförde i

sin skrivelse bl. a., att ett lagförslag i ämnet enligt hans uppfattning

tillsvidare icke borde avse tvångssterilisering av vissa personer, utan

borde hava till uppgift allenast att framskapa det i lagstiftningen felande

stödet för utförandet av sterilisering på frivillighetens väg. Professor Keller

angav vidare i sin skrivelse, att lagtexten möjligen kunde formuleras sålunda:

»K0nsl0sg0relse af dertil egnede abnorme Personer, Hämd som Kunder, kan tillädes

af Justitsministeriet. Tilladelsen betinges af, åt der af paagseldende selv eller den nsermest

ausvarlige Påseende til najvnte Ministerium indgives Andragende, der hunger fyldestgorende

Oplysninger om vedkommendes seksuelle Förtid, samt om den paatsenkte Operations Art.

Andragendet maa vsere ledsaget af anbefalende Frisering fra den paagseldende Institutions

ansvarlige Lsege samt af Frisering fra den Kirurg, der paatager sig Operationens

udf0relSporinden eventuel Godkendelse vil Ministeriet have åt indhente er kiss ring saavel fra

Sundhedsstyrelsen som fra Retskcgeraadet.x

Skrivelsen ifråga överlämnades av anstaltens styrelse till undervisningsministeriet,

som i sin tur befordrade skrivelsen till Justitsministe

riet. Härifrån överlämnades den till Sundhedsstyrelsen. På initiativ av

sistnämnda myndighet verkställdes utredning rörande förefintligheten av

utländsk lagstiftning i ämnet. Sedan denna utredning slutförts, avlät

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Sund!)edsstyre]sen den 4 maj 1921 en skrivelse till Justitsministeriet,

vari styrelsen anförde bl. a., att frågan syntes vara av stor och allvarlig

betydelse, att densamma borde bliva föremål för noggrann utredning för

utrönande av lämpligheten av lagstiftning i ämnet samt ätt denna utredning

borde anförtros åt en kommission av sakkunniga.

Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är

givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt

undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en

börda i mer än ett hänseende. Dylika individer äro i regel alls icke

eller föga samhällsnyttiga samt måste merendels försörjas på det allmännas

bekostnad och förorsaka därigenom samhället avsevärda kostnader.

Genom den tillsyn och vård, varav de ofta äro i behov, binda de även

mycken arbetskraft; och äro de även i övrigt på mångahanda sätt till

tunga och obehag för sina anhöriga och omgivningen. Vidare äro de

psykiskt undermåliga icke sällan till fara för samhället i så måtto, att

många av dem hamna på brottets bana. Därtill kommer så, att dessa

individer, som själva äro defekta, icke sällan sätta barn till världen, vilka

likaledes i stor utsträckning bliva fysiskt eller psykiskt defekta, oförmögna

att försörja sig, i behov av vård och understundom farliga för samhället

genom brottsliga tendenser. De olägenheter av olika slag, som ifrågavarande

individer förorsaka samhället, inskränka sig såmedelst ej enbart

till deras egen livstid utan gorå sig gällande även för kommande släkten.

Enligt vad erfarenheten visat, är de psykiskt undermåligas fruktsamhet

ofta mycket stor. Åtskilliga exempel härpå äro även anförda i motionen.

Om ock, på sätt i motionen berörts, på den vetenskapliga ärftlighetsforskningens

nuvarande ståndpunkt kännedomen om möjligheterna för

regeneration är i mycket bristfällig, måste det dock för staten framstå

såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt

defektas fortplantning. Denna fråga har också blivit beaktad inom vårt

lands äktenskapslagstiftning. I nu gällande giftermålsbalk är sålunda

stadgat, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må träda i äktenskap,

och art den, som inom de tre sista åren varit sinnessjuk, skall för

att kunna få lysning till äktenskap med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom

icke mera kan hos honom påvisas. Vidare är det föreskrivet,

att den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande

inre orsaker,, icke får inga äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt

tillåta^ äktenskapet. Dessa bestämmelser hava åtminstone till väsentligaste

man tillkommit i rashygieniskt syfte. Vad fallandesot beträffar,

utgör sålunda denna sjukdom ej i och för sig äktenskapshinder, utan gäller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

äktenskapsförbudet — som nämnts — endast de fall, där sjukdomen vilar

på ett sjukligt anlag och för den skull måste anses såsom ett tecken på

särskild fara för avkomman. Och vad angår stadgandet, att den, som

varit sinnessjuk, icke under de närmaste åren därefter får ingå äktenskap,

med mindre han kan visa läkarbetyg på att han är frisk, har detta

stadgande, som ju tillkommit för att förhindra äktenskap, därest symtom

å sinnessjukdom åter skulle givit sig tillkänna och sjukdomen sålunda

visat sig vara av periodisk art, just ur rashygienisk synpunkt en väsentlig

betydelse så till vida, att, enligt vad som framgår av förarbetena till

1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning, dylik periodisk

sinnessjukdom med relativt fria intervaller står på starkt ärftlig grund.

Vad slutligen medfödd sinnesslöhet beträffar, är denna i högsta grad

beroende på ärftligt anlag och utgör med hänsyn härtill eu bestämd fara

för avkomman. De i motionen anförda exemplen visa ju också, hurusom

sinnesslöas barn i stor utsträckning bliva sinnesslöa eller eljest abnorma.

Införandet av äktenskapsförbud mot personer av rashygieniska skäl

innebär ju, att syftet med förbudet varit, att personerna i fråga icke

skola fortplanta sig. Detta hindras emellertid icke genom ett äktenskapsförbud,

utan blir ett sådant i hög grad illusoriskt, så länge de, mot vilka

äktenskapsförbudet är riktat, hava full frihet och möjlighet att utan

äktenskap skaffa barn till världen. I all synnerhet gäller detta om de

på ena eller andra sättet abnorma, vilka på grund av sin psykiska defekt

icke kunna bedöma följderna av sina handlingar.

Utskottet är av den uppfattningen, att här föreligger ett samhällsintresse

av så omfattande betydelse, att det med allt fog kan ifrågasättas

rätt för samhället att medelst av motionären föreslagen åtgärd inskrida till

förebyggande av det missförhållandet, att personer, för vilka äktenskapsförbud

är stadgat av rashygieniska skäl, dock fortplanta sig. Angående

förutsättningarna och de närmare formerna för ett dylikt ingripande synes

erforderlig reglering därutinnan böra ske medelst lagstiftning. Då emellertid

ifrågavarande spörsmål, såsom berörande ett hittills oprövat område av

svnnerligen grannlaga natur, givetvis maste, innan statsmakterna ställas inför

ett ståndpunktstagande till frågan om en lagstiftning på området, undergå

en fullt betryggande och allsidig utredning, ansluter sig utskottet till

motionärens hemställan om eu framställning till Kungl. Maj:t i dylikt syfte.

Utskottet vill emellertid till belysning av några av de synpunkter,

som enligt utskottets mening böra vid utredningen komma under ett närmare

bedömande, göra följande uttalanden i ämnet.

Beträffande först frågan om, vilken av de olika metoderna för sterilisering,

som kan vara att förorda, må följande framhållas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vad angår kastreringen, synes denna operation icke för någotdera

könets del böra komma i fråga. Könskörtlarna stå ej endast i fortplantningens

tjänst. De hava nämligen ej blott till uppgift att producera

sädeskroppar resp. ägg, utan hava därjämte en s. k. inresekretorisk

funktion, vilken har stor betydelse för kroppsutvecklingen och organismen

överhuvudtaget. En i barndomen utförd kassation medför därför

i flera hänseenden avvikelser i kroppsutvecklingen, men även eu först

vid vuxen ålder företagen kastration förorsakar ej sällan svåra rubbningar

på såväl det psykiska som det kroppsliga området. Särskilt vad

kvinnan beträffar har man — enligt vad från auktoritativt läkarhåll

meddelats — i detta hänseende rik erfarenhet. Vid operation å livmodern

på grund av sjukliga förändringar uti denna har man nämligen ofta

varit nödsakad att borttaga även själva könskörtlarna (äggstockarna) och

har det i dylika fall i icke mindre än 48 / blivit svåra följdsymtom

och i 33 % lindrigare sådana, medan i de fall, där endast livmodern borttagits,

men äggstockarna kunnat lämnas kvar, motsvarande siffror varit

allenast resp. 18 och 28. Det vill med andra ord säga, att i sistnämnda

fall inträdde alls inga följdsymtom i 54 medan sådana saknades

allenast i 19 % av de fall, där själva könskörtlarna borttogos. Med

sådana erfarenheter för ögonen måste man anse kastrationen vara absolut

förkastlig, där icke för densamma föreligger rent medicinsk indikation,

d. v. s. där sjukdom i könskörtlarna påkallar deras borttagande. I detta

sammanhang må också erinras om att, såsom av den föregående redogörelsen

framgår, denna steriliseringsmetod i allmänhet icke är omnämnd

i de amerikanska lagstiftningarna på området.

- Vad beträffar sterilisering genom röntgenbehandling torde böra framhållas,

att även denna steriliseringsmetod torde kunna betraktas som en

slags kastration, då genom densamma åstadkommen oförmåga till fortplantning

ju beror på förstörelse av könskörtlarnas vävnad. Enligt auktoritativt

läkaruttalande medför också röntgenbehandling av könskörtlarna

icke sällan svåra följdsymtom. Därtill kommer, att man ännu torde

sakna tillräcklig erfarenhet om röntgenbehandlingens förmåga att åstadkomma

bestående sterilitet. För uppnående av detta mål lärer behandlingen

tid efter annan behöva upprepas. Av nu anförda skäl synes icke

heller röntgenbehandling böra ifrågakomma såsom steriliseringsmetod.

De olägenheter, som vidlåda sterilisering såväl genom kastration

som medelst röntgenbehandling, förefinnas däremot icke vid det enklare

ingrepp, som består allenast i avskärandet eller bortskärandet till en del

av sädesledarna resp. äggledarna (vasotomi, vasektomi, resp. tuberotomi,

tuberektomi). I fråga om mannen är denna operation absolut ofarlig

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

och kali utföras t. o. m. polikliniskt. Den erfordrar ingen eller i varje

fall endast lokal bedövning och den opererade kan omedelbart återgå

till sitt arbete. I fråga om kvinnan åter är operationen ej lika enkel,

i det att antingen bukhålan måste öppnas eller — något som i regel

lärer vara görligt beträffande dem, som fött barn — ingreppet ske från

moderslidan. För operationen är därför för kvinnans del bedövning nödvändig,

och den måste åtföljas av 8 å 10 dagars sängläge, tills operationssåret

läkts. Skulle någon komplikation tillstöta, lärer operationen

icke vara alldeles ofarlig. Dock torde dödsrisken med kirurgiens nuvarande

höga ståndpunkt vara synnerligen obetydlig. Operationen har icke

någon inverkan på könsdriften och hindrar således icke äktenskaplig

sammanlevnad för vare sig kvinnan eller mannen, men omöjliggör helt

och hållet fortplantning. Då något ingrepp ej sker å könskörtlarna, fortsätta

dessa sin inresekretoriska funktion oförhindrat, vilket förklarar,

att operationen icke, som vid kassation och röntgenbehandling, förorsakar

några följdsymtom.

Enligt utskottets förmenande tala både humanitära och praktiska

skäl för att av hittills kända steriliseringsmetoder icke torde böra få ifrågakomma

andra än vasotomi, vasektomi, resp. tuberotomi, tuberektomi. Föreskrift

av sådant innehåll har också inrymts uti flera av de amerikanska

lagstiftningarna å området.

Innan utskottet övergår att uttala sig rörande de olika grupper, som

enligt motionen kunde ifrågasättas böra inbegripas under en blivande

lagstiftning å området, vill utskottet först med några ord beröra avgränsningen

mellan begreppen sinnessjuk och sinnesslö. I det svenska psykiatriska

språkbruket skiljes mellan sinnessjukdom, vilken är en pågående

sjuklig process i hjärnan, och psykisk abnormitet, som beror av antingen

en medfödd abnorm sinnesbeskaffenhet eller en avslutad sjuklig hjårnproeess.

Begreppet sinnessjukdom är dock, enligt vad som framgår av

propositionen vid 1915 års riksdag angående lagstiftningen om äktenskaps

ingående och upplösning, uti denna lagstiftning taget något vidare, i

det att däri inrymmes även det stationära tillstånd av slöhet (s. k. demens

eller blödsinne), vari obotlig sinnessjukdom ofta slutar. Med beteckningen

sinnesslöhet åter avses en sådan psykisk abnormitet, som beror på en

medfödd utvecklingshämning — vilket är det vanligaste — eller därpå,

att utvecklingshämning inträtt efter en i barnaåren genomgången svårare

sjukdom (t. ex. s. k. barnförlamning). Dessa från tidiga barndomen

framträdande utvecklingshämningar benämnas enligt vanligt språkbruk,

när de äro mera höggradiga: idioti, när de äro mindre svåra: imbecillitet.

Båda dessa grader av utvecklingshämning inrymmas emellertid uti be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

greppet sinnesslöhet. Med sinnesslöa avses sålunda de, som från barndomen

äro psykiskt undermåliga i såväl högre som lägre grad (idioter

resp. imbecilla).

Vad då först beträffar de sinnesslöa, torde det — med hänsyn till

deras psykiska defekt — vara uppenbart, att ett äktenskapsförbud beträffande

dem icke i någon mån kan hava något inflytande på deras handlingar

inom det sexuella området. I den mån de icke stå så lågt, att de sakna

driftliv, behärskas de fullständigt av sina drifter och bekymra sig icke det

ringaste om, att de sätta det ena barnet efter det andra till världen. Önskar

man, att de sinnesslöa icke skola fortplanta sig, räcker det därför ej med att

förbjuda dem gifta sig, utan måste man då också direkt hindra dem att få

barn. Därvid torde man i själva verket endast hava två vägar att välja:

antingen att internera dem på anstalt av lämplig art eller att på operativ

väg beröva dem fortplantningsförmågan’. En stor del av de sinnesslöa är

— frånsett synpunkten av önskvärdheten att söka förebygga deras fortplantning

— i behov av anstaltsvård, då de på grund av sitt tillstånd icke

lämpligen kunna vårdas annorstädes än å anstalter, som äro anordnade

med hänsyn till denna uppgift. Detta gäller sålunda om det stora flertalet

av de lägre stående sinnesslöa, de s. k. obildbara sinnesslöa eller

idioterna. För sådana finnas i vårt land särskilda anstalter, s. k. sinnesslöasyler,

anordnade dels som självständiga anstalter och dels som annex

till anstalter för bildbara sinnesslöa. Ännu finnas dock å sinnesslöasyler

tillsammantagna endast cirka 1,330 platser, medan ett flerdubbelt antal

sådana platser lärer vara behövligt. De obildbara sinnesslöa torde utgöra

mer än hälften av samtliga sinnesslöa, vilkas hela antal i vårt land beräknas

uppgå till cirka 14,000. Möjlighet torde dock finnas för att förenämnda

platsbehov för obildbara sinnesslöa skall inom ej alltför avlägsen framtid

kunna bliva bättre tillgodosett, då medicinalstyrelsen dels anbefallts

att uppgöra förslag till anordnande av anstalter för svårskötta obildbara

sinnesslöa å såväl Hultsfreds som Vännäs’ förutvarande lägerplatser och

dels, på grund av den 12 augusti 1921 erhållet uppdrag att utreda frågan

om vården av andra vuxna obildbara sinnesslöa, begärt att få undersöka,

huruvida vid Lund och Härnösand uppförda kaserner kunna

för ändamålet användas. För övrigt är emellertid att märka, att de

obildbara sinnesslöa utgöra den grupp av sinnesslöa, som torde hava

minst betydelse för den här avhandlade frågan, då hos dessa lågt stående

sinnesslöa (s. k. idioter) även sexualdriften i allmänhet lärer vara

mer eller mindre utslocknad. Helt annorlunda torde förhållandet vara

med de relativt högre stående sinnesslöa, de s. k. bildbara sinnesslöa

eller imbecilla, vilkas könsdrift ofta lärer vara mycket starkt utvecklad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 17

Sådana begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder

sig, varför följden av att de leva i frihet utan noggrann tillsyn, såsom

erfarenheten visar, ofta blir den, att de sätta det ena barnet efter det

andra till världen. För de till vuxen ålder komna sinnesslöa, som tillhöra

de imbecillas grupp, äger emellertid vårt land ännu mycket ringa

antal anstaltsplatser, i det att de anstalter för bildbara sinnesslöa, som

hos oss finnas, till övervägande del äro avsedda för de bildbara sinnesslöa

barnen. I skolhemmen för sådana finnas sålunda numera c:a 1,500

platser, medan vi äga sammanlagt endast något över 350 platser uti anstalter

resp. annexavdelningar för till vuxen ålder komna bildbara sinnesslöa,

de s. k. arbetshemmen för sinnesslöa. Då de sinnesslöas antal i

vårt land — som nämnts — beräknats till cirka 14,000 och bortåt hälften

av dem torde tillhöra gruppen av bildbara sinnesslöa (imbecilla), motsvarar

det sålunda befintliga antalet platser i arbetshem för sinnesslöa

endast eu ringa bråkdel av vad som skulle vara behövligt, därest alla

imbecilla, som befinna sig i fruktbarhetsåldern, skulle kunna bliva omhändertagna

i för dem lämplig anstalt. Visserligen har 1916 års riksdag

i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning, vilka åtgärder borde vidtagas

för beredande av nödigt antal anstaltsplatser för till vuxen ålder

komna bildbara sinnesslöa, men då, enligt vad utredningen hittills lärer

hava utvisat, dessa icke lämpligen torde kunna sammanföras i större

massor å en och samma plats utan möjlighet till arbete utomhus, utan

frågan bäst torde lösas genom att fortsätta på den hos oss hittills inslagna

vägen att anordna arbetshem såsom annex till uppfostringsanstalterna

för sinnesslöa barn, ligger det i sakens natur, att ovannämnda

mål icke kan nås utan stora kostnader och efter nog så lång tidsutdräkt.

Tillsvidare i varje fall äro alltså kommunerna nödsakade att

omhändertaga dessa sinnesslöa, vilket emellertid i allmänhet icke torde

kunna ske under sådana förhållanden, att möjligheten för att de få tillfälle

till sexuellt umgänge kan uteslutas. För att på ett fullt betryggande

sätt förebygga, att de fortplanta sig, återstår då endast såsom en utväg att,

då vederbörande förmyndare, närmaste anhörig eller kommunala myndighet

finner förhållandena därtill föranleda, låta sterilisera dem. I vad

mån begäran eller samtycke av nämnda vederbörande må anses erforderligt

härför, är en fråga, som särskilt bör bliva föremål för den ifrågasatta

utredningen. Visserligen kan det ju icke under några förhållanden

vara lämpligt, att sådana sinnesslöa, som hava benägenhet för att föra

ett otuktigt levnadssätt, få vistas ute i samhället, utan är det givetvis

önskvärt att få tillräckligt med anstaltsplatser för sådana. Men frånsett

att detta önskemål — såsom nämnts — icke så snart kan bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 21 käft. (AV 24.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr.24.

realiserat, torde för åtskilliga av de till vuxen ålder komna sinnesslöa,

som äro i någon mån arbetsföra — särskilt manliga sådana — anstaltsvård

utan olägenhet kunna undvaras, blott, i den händelse förhållandena

därtill föranleda, den säkerhetsåtgärd, som ligger uti steriliseringen, blir

vidtagen. I sakens natur torde ligga, att risken för förförelse till sexuellt

umgänge beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande och därför

behovet av anstaltsvård för dem ock jämförelsevis större.

Vad sedan angår de sinnessjuka torde det förevarande spörsmålet

icke hava samma betydelse i fråga om dem som beträffande de

sinnesslöa, då det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund

av sjukdomens yttringar äro i behov av vård å sinnessjukhus och

anstaltsplatser också numera finnas för det stora flertalet vårdbehövande

sinnessjuka. I övrigt torde allenast sådana sinnessjuka, vilkas

sjukdom är av obotlig art eller av periodiskt återkommande natur,

böra kunna göras till föremål för sterilisering. Som redan i det föregående

nämnts, är just den periodiska formen av sinnessjukdom framför

allt förorsakad av ett sjukligt anlag. Risken för dettas överförande

på avkomman är, enligt vad erfarenheten visat, i dylika fall lika stor,

vare sig avlandet sker under en sjukdomsperiod eller i en fri intervall.

Frånsett den rashygieniska synpunkten kan det emellertid redan av rent

yttre sociala skäl icke vara lämpligt, att en person med täta anfall av

sinnessjukdom under sina fria intervaller skaffar sig det ena barnet efter

det andra. Vid uppkommande fråga om sterilisering av periodiskt sinnessjuka

synes emellertid möjlig utsikt till sjukdomens botande böra i de

särskilda fallen bliva föremål för bedömande av läkare och vid den av

utskottet ifrågasatta utredningen böra övervägas, i vad mån en avgränsning

av dylika sjuka från rätt till sterilisering i vissa fall möjligen bör

äga rum. I ännu högre grad än vad fallet är beträffande periodiskt

sinnessjuka tala de yttre sociala skälen, såsom oförmåga att fylla föräldraplikten

o. s. v., mot att barn sättas till världen av den, som lider av

kronisk, obotlig sinnessjukdom — denna må i övrigt stå på mer eller

mindre ärftlig grund. I fråga om sådana obotligt sinnessjuka, som kommit

in i ett lugnare skede, sa att anstaltsvård för dem icke längre är

nödvändig, torde därför sterilisering kunna vara av betydelse. Detsamma

torde ock gälla om de fall, där en överstånden sinnessjukdom kvarlämnat

en mera påtaglig psykisk defekt, ty icke heller sådana individer kunna ju

lämpa sig för föräldrakallet. I sakens natur synes ligga, att sterilisering

av en periodiskt sinnessjuk med fria intervaller icke bör få ifrågakomma,

med mindre personen själv och, därest han är gift, även andra maken framställer

begäran härom. Även synes samma medverkan böra ifrågasättas

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

för sterilisering av sådana, hos vilka eu överstånden sinnessjukdom kvarlämnat

psykisk defekt. I vad mån, då fråga är om en obotligt sinnessjuk,

vars sjukdom är av kronisk art utan tria intervaller eller som lupit

ut i ett slutligt tillstånd av blödsinne, åtgärden skall göras beroende av

.vederbörande förmyndares, nära anhörigs eller kommunala myndighets

begäran eller samtycke, är eu fråga, som särskilt bör bliva föremål för

den ifrågasatta utredningen.

Vad de fallandesjuka beträffar torde om många av dem gälla, att

de äro från barndomen sinnesslöa, medan återigen åtskilliga av de fallandesjuka,

som ursprungligen varit normala, i psykiskt hänseende med åren

bliva sinnessjuka. Båda dessa grupper av fallandesjuka torde i allmänhet

vara i behov av anstaltsvård, varför den förevarande frågan beträffande

dem blir av mindre betydelse, sedan nödigt antal platser å

epileptikeranstalter blivit anskaffat, eu fråga varom utredning för närvarande

pågår. I övrigt föreligger i fråga om fallandesjuka, som äro

sinnesslöa eller sinnessjuka, givetvis samma indikationer för sterilisering

som beträffande andra sinnesslöa och obotligt sinnessjuka.

Vad åter beträffar fallandesjuka utan psykisk defekt gäller, som

förut nämnts, äktenskapsförbud även för dem, därest sjukdomen härrör

av övervägande inre orsaker, med rättighet dock för Kungl. Maj:t

att meddela dispens. Sådan har emellertid, såsom i motionen är omnämnt,

i allmänhet endast lämnats i sådana fall, där det kunnat antagas,

att äktenskapet blivit barnlöst. Emellertid har erfarenheten visat, att

icke heller beträffande psykiskt normala fallandesjuka syftet med äktenskapsförbudet

alltid har nåtts, utan att barn av sådana individer blivit

födda utom äktenskap. I motionen har endast ifrågasatts, att det måtte

bliva tillåtet att sterilisera fallandesjuka, som styrka, att syftet med

deras begäran om sterilisering är att få ingå äktenskap. Givetvis äro

sådana fall de mest ömmande, då det måste betecknas som en grymhet

mot den psykiskt normale fallandesjuke, att han ej kan få bilda eget hem,

när tillfälle därtill bjudes honom. Ser man frågan icke endast från den

humanitära sidan utan även från rent rashygienisk synpunkt, synes det

dock finnas visst fog för att utsträcka, medgivandet till sterilisering att gälla

alla sådana i fruktbarhetsåldern varande personer, som lida av fallandesot,

vilken härrör av övervägande inre orsaker. Givetvis måste emellertid

då såsom villkor för steriliseringen böra föreligga, förutom begäran av

vederbörande om åtgärdens vidtagande, uttalande av vederbörande myndighet,

att fallandesot av sådan art är för handen.

I motionen har slutligen ifrågasatts, huruvida icke sterilisering

under vissa förhållanden kunde vara tillåten beträffande ännu en grupp

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

av människor, nämligen brottslingar, söm begått våldtäkt eller gjort sig

skyldiga till andra svårare sedlighetsförbrytelser. Avses härmed att beröva

en dylik förbrytare förmåga till sexuellt umgänge och såmedelst

söka förhindra, att han ånyo, sedan han återfått friheten, begår våldtäkt

eller annan svårare sedlighetsförbrytelse, kan givetvis icke någon annan

operation än kassation lämpligen ifrågasättas, då, såsom av det ovan

anförda framgår, vasotomi resp. vasektomi på intet sätt borttager

förmågan av sexuellt umgänge, utan allenast omöjliggör alstrandet av

barn. Icke ens med kastration torde för övrigt sedlighetsförbrytelser

kunna helt förhindras. Av den redogörelse, som är publicerad rörande de i

Schweiz med myndighets medgivande utförda kastrationerna, framgår, att

de sexuella fantasierna visst icke försvinna efter könskörtlarnas borttagande

och att potensen ofta först efter längre tid — månader, ja åratal

— fullständigt slocknar. Även i fråga om en kastrerad synes man

alltså kunna hava att räkna med otuktiga handlingar, försök till våldtäkt

m. fl. sedlighetsförbrytelser. Införandet av en straffpåföljd, bestående

i att brottslingen berövas sina könskörtlar, skulle ju för övrigt innebära

ett återfall till en gången tids barbarism, då stympningar, till arten bestämda

efter det begångna brottet, voro även för vårt lands del förekommande

strafformer. Och att förlusten av könskörtlarna icke sällan

medför svåra rubbningar uti organismen, är ju redan i det föregående

närmare omnämnt. Utskottet har också därvid som sin uppfattning uttalat,

att kastration icke bör vara tillåten, med mindre rent medicinsk

indikation för dess utförande föreligger. Anmärkningsvärt är även, att

kastration icke någon gång lärer vara utförd i de två amerikanska stater,

där sterilisering blivit införd i lagstiftningen allenast som ett straff, vilket

kan ådömas vissa grövre förbrytare. I den ena av dessa stater är

den ifrågavarande lagen numera upphävd och i den andra staten är det

rent av stadgat, att steriliseringen ej får bestå i kastration. Vid sådant

förhållande kan ju emellertid åtgärden icke heller utgöra något led i

brottslighetens bekämpande. I den mån motionären haft sådant syfte

med sitt förslag^ rörande sterilisering av sedlighetsförbrytare, måste utskottet

alltså, på de ovan anförda skälen, härutinnan taga bestämt avstånd

från detsamma.

Skulle åter motionären med sitt ifrågavarande förslag haft ett rashygieniskt

syfte, är den erinran mot detsamma att göra, att det ur sådan

synpunkt kunde vara lika och ofta kanske än större anledning att

företaga sterilisering å åtskilliga andra brottslingar, särskilt en del vaneförbrytare,

vilkas permanent antisociala tendenser syntes bottna uti ett

medfött anlag. Under förarbetena till vår nu gällande äktenskapslag
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24. 21

stiftning framfördes av Uppsala medicinska fakultet det förslaget, att

bland äktenskapshindren måtte upptagas icke endast sinnessjukdom, sinnesslöhet

och visst slag av fallandesot utan jämväl svarare sjalslyte eller

sedlig defekt, varav synnerligt stor fara för efterkommandes andliga

(inbegripet etiska) utveckling måste förutses. På närmare anförda skal

upptog emellertid lagberedningen icke äktenskapsförbud för nämnda kate

gori, och då Kungl. Maj:t och riksdagen ställde sig pa samma ståndpunkt,

finnes icke heller sådant äktenskapshinder inrymt uti vår gällande

äktenskapslagstiftning.

Utskottet finner emellertid vägande skäl tala for att ett steriliseringsförfarande

i rashygieniskt intresse begränsas eller i varje fall för

närvarande begränsas att gälla allenast sådana individer, för vilka aktenskapsförbud

är stadgat. Att märka är också, att det härvid — om

man bortser från de psykiskt normala fallandesjuka genomgående

är fråga om psykiskt sjuka och abnorma individer, beträffande vilkas

behandling valet ofta med fog synes kunna stå mellan anstaltsvard

eller sterilisering. Som av det ovan anförda framgar, har utskottet

emellertid ifrågasatt, att sistnämnda åtgärd i dylika fall icke skulle ia

äga rum utan vederbörande förmyndares, närmaste anhörigs eller kommunala

myndighets begäran eller samtycke. Skulle nu en lagstiftning

om sterilisering av icke medicinsk indikation utsträckt till att omfatta

vissa brottslingar, eventuellt, såsom under utskottsbehandlingen

varit på tal, ännu någon ytterligare grupp, såsom exempelvis de tran

rashygienisk synpunkt nog så mindervärdiga kroniska alkoholisterna

även beträffande sådana, liksom i fråga om psykiskt normala fallandesjuka,

endast gälla rättighet att låta sterilisera sig, torde lagstiftningen

här icke få någon betydelse, då brottslingen eller den kromske alkoholisten

icke, såsom fallet är med epileptikern, av ett fakultativt aktenskapsförbud

hade anledning att låta sig berövas sin fortplantningsförmåga.

Skulle något kunna vinnas med lagstiftning om sterilisering av

vissa brottslingar och kroniska alkoholister, måste det därför uppenbar 1- gen rent av föreskrivas, att sterilisering å dem på så sätt bleve ob lga

torisk, att den under alla förhållanden skulle verkställas före den dag, da

de, efter att hava avtjänat ådömt frihetsstraff resp. vant intagna a

alkoholistanstalt, skulle i laga ordning frigivas. En dylik lagstiftning

skulle ju emellertid betyda införandet av sterilisering stvang för vissa

grupper av människor. Utskottet ansluter sig emellertid till den aven

av motionären eljest intagna ståndpunkten, att i den ifrågasätta utred

ningen icke borde innefattas frågan om obligatorisk sterilisering, utan att

densamma endast skulle gälla fastställande av regler, när sterilisering av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

sociala skäl må vara tillåten. För en sådan begränsning talar även, att

man därmed undanröjt den viktigaste invändningen mot lagstiftning på

detta område, vilken just gällt tvånget till sterilisering. I detta sammanhang

må också erinras om, att i amerikanska stater med lagstiftning

om tvångssterilisering man — av tillgängliga uppgifter att döma — i

allmänhet icke synes hava följt lagens stränga bestämmelser härutinnan,

utan i allmänhet företagit sterilisering endast efter särskilt samtycke.

Ett par andra invändningar mot lagstiftning om sterilisering, som

ofta blivit framställda, vill utskottet här upptaga till skärskådande.

Den ena av ifrågavarande invändningar är av rashygienisk innebörd.

Det har framhållits å ena sidan, att vår kunskap om ärftlighetsförhållandena

ännu är mycket bristfällig, men att möjligheten till regeneration,

så att eu psykiskt defekt individ kan få ett normalt barn, ingalunda

är utesluten, och å andra sidan, att sterilisering av sinnessjuka

och abnorma från rashygienisk synpunkt icke skulle få så stor betydelse,

då de flesta psykiskt defekta födas av personer, som själva äro normala.

Om också dessa synpunkter hava sin riktighet, kan utskottet dock ej

finna, att de tala emot den ifrågasatta utredningen. Tv det måste väl

dock anses vara en stor vinst för samhället, om man kunde förhindra

tillkomsten av alla de sinnesslöa och eljest abnorma, vilka födas av

psykiskt defekta individer, som icke ens kunna taga hand om sig själva,

än mindre äga förmåga att försörja och uppfostra sina barn. Härigenom

vunnes nämligen icke endast, att antalet sinnesslöa och abnorma barn

minskades, utan även att tillkomsten förhindrades av just de till dessa

kategorier hörande barn, som icke ägde föräldrar, vilka kunde taga hand

om dem, utan detta måste komma på samhällets lott. Vad så den första

av ovannämnda synpunkter beträffar, att även en psykiskt defekt kan

få ett normalt barn, kan utskottet icke finna annat än att det undfalla

förhållanden måste betraktas såsom icke önskvärt, att sinnesslöa och

sinnessjuka sätta barn till världen, då de ju icke kunna fylla föräldrakallet.

En annan vanlig invändning mot sterilisering av sociala skäl är

av etisk innebörd. Det har nämligen sagts, att dess genomförande

kunde befaras få till följd en ökning av de lösa könsförbindelserna, i

det att vederbörande individer efter steriliseringen skulle känna sig

oförhindrade att ohämmat följa sina drifter. Icke heller denna invändning

kan utskottet tillmäta någon större betydelse. Som redan i

det föregående är omnämnt, torde det nämligen förhålla sig så, att det

stora flertalet av de individer, om vilka det här kan bliva fråga, på

grund av sin psykiska defekt icke kan behärska sina drifter, utan

under alla förhållanden blint följer dessa. Givetvis är, såsom ovan fram
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

23

hållits, anstaltsvård i dylika fall önskvärd, men där sådan av platsbrist

ej kan anskaffas, får det väl anses vara befogat att genom operation

beröva ifrågavarande fri di vider fortplantningsförmågan. Ty för samhället

är det dock av stor betydelse, att dessa sinnesslöa eller eljest abnorma

icke skaffa till världen en avkomma, som med största sannolikhet blir av

mycket dålig beskaffenhet.

Uti en blivande lagstiftning om sterilisering torde, till förhindrande

av missbruk, böra inrymmas noggranna föreskrifter rörande bestämmanderätten

till och sättet för operationens utförande m. m. Utskottet har

redan i det föregående uttalat sig för att någon annan nu känd metod än

det enklare ingrepp, som består i avskärandet eller bortskärandet till en del

av sädesledarna resp. äggledarna (vasotomi, vasektomi resp. tuberotomi,

tuberektomi), icke bör få ifrågakomma. Sådana föreskrifter synas vidare

böra meddelas, att operationen ifråga blir utförd endast under fullt betryggande

förhållanden. I det hänseendet torde vid utredningen särskilt

böra tagas under övervägande, huruvida icke sterilisering av kvinna, å vilken

operationen är mera ingripande än å man, alltid borde utföras å sjukhus.

Vad så själva bestämmanderätten beträffar, kunna olika möjligheter

tänkas. I vissa fall, såsom ifråga om sinnesslöa, behövde det kanske icke

möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta om sterilisering

eller eventuellt låta åtgärden vara beroende av tvenne läkares

samstämmiga uppfattning. I så fall borde kanske dock stadgas, att

rapport avgåves till medicinalstyrelsen rörande varje sterilisering med

angivande av indikationen för ingreppet, på vems begäran det ägt rum,

o. s. v. I fråga om såväl fallandesjuka som sinnessjuka vore kanske

lämpligast att lägga bestämmanderätten i medicinalstyrelsens hand. Vad

särskilt de fallandesjuka beträffar talar härför, att den praxis nu är rådande,

att medicinalstyrelsens yttrande städse brukar inhämtas, innan

Kungl. Maj:t avgör ansökan om dispens från äktenskapsförbudet för

fallandesjuk. I sådana ärenden är det den s. k. rättspsykiatriska nämnden,

som beslutar yttrande å medicinalstyrelsens vägnar. Skulle även en

juridiskt utbildad person anses böra deltaga uti beslut av medicinalstyrelsen

rörande sterilisering, kunde ju den rättspsykiatriska nämnden vid

dylika ärendens avgörande lämpligen förstärkas med representanten för

juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Som

redan i det föregående framhållits, torde frågan om när begäran eller

samtycke av vederbörande själv eller hans förmyndare eller närmaste

anhörige eller vederbörande kommunala myndighet skall anses erforderlig,

böra bliva föremål för särskilt övervägande vid den kommande utredningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville

låta verkställa utredning, under vilka förutsättningar

och i vilken ordning sterilisering av sinneslöa, sinnessjuka

och fallandesjuka må kunna företagas, samt för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 27 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendeta behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, Linder, greve Spens, von

Koch, Schedin, Wahl* och Lundell*; _ , . „ ... , *

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman , Karlsson i Hasa back ,

Hage, Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Sundling och Björkman i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

221628

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:250 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesju a1 i texten