Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn.
1922-05-29 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1922:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1922 kl. Y> 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot
kvinnor och barn.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
138, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lithander hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville, sedan yttranden infordrats från vederbörande myndigheter, fortast möjligt
till riksdagen inkomma med de förslag till skärpning av lagbestämmelserna
rörande övervåld mot kvinnor och barn, vartill utredningen kunde giva
anledning..
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Under den förberedande behandlingen av förevarande motion har utskottet
från frisinnade kvinnors riksförbund fått emottaga en den 19 april
1922 dagtecknad skrivelse, däri ifrågavarande sammanslutning förklarat
sig, med ogillande av i motionen föreslagna straffåtgärder, instämma i motionens
syfte och hemställa, att utskottet vid motionens behandling ville uttala
sig för önskvärdheten och behovet av en utredning, gående ut på att straffbestämmelser
för dylika brott skulle i möjligaste grad syfta till ett förhindrande
av brottets återupprepande.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 22 käft. (Nr 25.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottet.
Motionären har under hänvisning till ett i tidningen ”Ny Tid” för den
18 januari 1922 förekommande referat av polisutredningen angående en för
ett flertal våldtäktsbrott häktad mansperson framhållit, att nuvarande straffbestämmelser
för sådana förbrytelser enligt motionärens mening icke stode i
rimligt förhållande till brottets beskaffenhet och ej heller förebyggde ett upprepande
av detsamma. Motionären har därför ifrågaställt, att sådan ändring
i gällande lagstiftning borde vidtagas, att personer, som första gången beginge
brott av ifrågavarande art, skulle utöver nu stadgad straffpåföljd ådömas
prygel samt att vid upprepat brott brottslingen skulle, förutom bestraffning,
genom myndighets försorg oskadliggöras genom kastration.
Vad först angår motionärens förslag om införande av prygelstraffet
beträffande ifrågavarande kategori av brottslingar vill utskottet erinra om
följande.
Under en äldre tid har i vårt land liksom överallt annorstädes kroppsstraff
kommit till tillämpning i vidsträckt omfattning. Efter att delvis hava
avskaffats år 1841, blev spö- och risstraffet upphävt genom förordning den 4
maj 1855, för att dock i den militära straffrätten kvarstå tills i samband med
utfärdandet av 1868 års strafflag för krigsmakten. Lagkommittén, som redan
i sitt förslag till straffbalk uteslutit spö- och risstraffen, utlät sig i motiven
till förslaget på följande sätt om nämnda straff:
”De kroppsliga straff, som förnedra människan därigenom, att man vid
deras användande åsidosätter allt avseende å hennes förnuftiga natur och behandlar
henne lika med oskäliga djur, dem man genom smärtan av fysiskt
ont, som omedelbart tillfogas kroppen, söker göra sin vilja undergivna, anser
kommittén såsom straffmedel förkastliga. Sådana äro spö- och risstraffen.
För den redan moraliskt fördärvade äro dessa mindre avskräckande än andra
straffarter, emedan de äro hastigt övergående och lämna brottslingen tillfälle
att snart fortsätta en lastbar levnad. Hos den åter, vars känsla av människovärde
ej förut är kvävd, skola dessa förnedrande straff undertrycka de i
människans moraliska natur grundade anlag till förbättring; de skola bringa
honom till förtvivlan eller göra honom till avsvuren fiende av det samhälle,
vars lagar försatt honom i ett sådant förnedringstillstånd, att hoppet och möjligheten
att sig därutur lyfta blivit honom betagna, enär alla vägar till utkomst
och återvinnande av förtroende och aktning av medmänniskor äro för
honom stängda.”
I utlåtanden, som avgåvos över förslaget, vitsordades också ej mindre
av högsta domstolen och rikets tre hovrätter, än även av de allra flesta bland
häradshövdingarna ändamålsenligheten av spö- och risstraffens avskaffande.
I flera av dessa utlåtanden framhölls särskilt, hurusom en tillförlitlig erfa
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
3
renhet vunnits om de skadliga verkningarna i moraliskt hänseende av spö- och
risstraffen, samt att dessa straff alldeles motverkade brottslingens förbättring.
Rätt att ådöma barn aga för brottslig gärning, begången före 15 års ålder,
kvarstod i 1864 års strafflag intill 1905 års ingång, då nämnda rätt i samband
med tillkomsten av nya bestämmelser angående behandling av minderåriga
förbrytare upphörde.
Erinras må emellertid, att såsom disciplinstraff förekommer ännu
prygel vid statens straff- och tvångsarbetsanstalter.
Genom lag den 22 juni 1906 om ändring i vissa delar av strafflagen
infördes rätt att för uppsåtliga brott av vissa slag — däribland våld å person
— om genom dem ådagalades synnerlig råhet eller ondska, ådöma straffskärpning,
i fråga om straffarbete på viss tid intill 2 år medelst hårt nattläger
under minst 4, högst 30 dagar av strafftiden, antingen enbart eller i förening,
under högst 6 dagar, med mörkt enrum, samt i fråga om fängelse, som omedelbart
för brott ålägges, medelst hårt nattläger under minst 2, högst 20 dagar.
Den kommitté, som haft sig anförtrodd utredningen i denna fråga, hade därunder
haft under övervägande, huruvida det kunde vara lämpligt, att prygelstraffet
åter infördes i vår rätt, samt hade i sitt den 17 maj 1902 i ämnet avgivna
betänkande enhälligt avstyrkt detta under anförande av bl. a. följande:
Obestridligt vore, att prygelstraffet vore ett synnerligen skarpt verkande straff.
Det hade under alla tider varit så ansett, och med bildningens stigande höjd
och allmännare utbredning hade uppfattningen av straffets hårdhet blivit allt
livligare. Denna uppfattning torde hava sin grund icke blott eller ens förnämligast
uti det kroppsliga lidande, som med straffet vore förenat, utan än
mera i den inverkan, som den med detta straff i allmänna föreställningssättet
förbundna skammen utövade på brottslingen. Redan den omständigheten, att
prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp, ganska allmänt uppfattades
såsom barbariskt, måste emellertid gorå lagstiftaren betänksam. Ju
starkare självaktningen och hederskänslan vore, desto kraftigare torde straffet
verka på brottslingens sinne, men i riktning, som vore i viss mån oberäknelig.
Det torde kunna befaras, att prygelstraffet i vanliga fall komme att
verka brutaliserande och åstadkomma motsatsen av vad man åsyftade, icke;
undergivenhet, utan trots, ja sannolikt uppväcka känslor av hat och hämnd
mot samhället, vilka känslor lätt toge sig utflöde i nya brott. Den nesa, som
enligt den allmänna uppfattningen vore förbunden med sådan kroppslig avstraffning,
kunde åter i många fall alldeles nedtrycka brottslingen, så att han
därigenom förlorade kraften att åter resa sig och bliva en nyttig samhällsmedlem.
Beträffande den uppfostrande verkan, som man trott prygelstraffet
böra i likhet med aga medföra, särskilt i fråga om yngre brottslingar, vore
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
naturligtvis för ernående av nämnda verkan av största vikt, att verkställighet
av straffet kunde följa omedelbart på brottet eller åtminstone så snart därpå,
att endast helt kort tid hunnit förflyta från det den brottsliga gärningen begicks.
Men skulle prygel ådömas såsom straff och icke kunna gå i verkställighet
förr än domstol efter hållen rannsakning meddelat utslag och tiden för
utslagets överklagande tilländalupit eller, i händelse av klagan, målet blivit
slutligen avgjort i högre rätt, uppstode i vanliga fall ett dröjsmål, som måste
väsentligen bidraga därtill att det åsyftade målet förfelades.
Vid 1908 års riksdag väcktes inom andra kammaren motioner av herrar
P. Zimdahl och J. P. Jesperson, bådadera avseende skrivelser till Kungl.
Maj:t angående införandet av kroppsstraff för vissa brott.
Över berörda motioner avgav lagutskottet yttrande samt hemställde däri
om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning,
huruvida och i vad mån kroppsstraff lämpligen kunde komma till användning
vid bestraffning av förbrytelse, vid vars begående synnerlig råhet eller
ondska ådagalagts, samt om framläggande för riksdagen av det förslag till
lag, vartill utredningen kunde giva anledning. Till stöd för denna sin hemställan
anförde utskottet bl. a. följande: De straffskärpningar, som införts genom
1906^års lag, vore enligt utskottets uppfattning icke tillräckliga för alla
de fall, då förbrytelsen kännetecknades av särskild ondska och inneboende
grymhet hos brottslingen. Det gåves nämligen råa och obändiga naturer,
vilka näppeligen rönte någon avsevärd inverkan av de nuvarande straffen,
men som sannolikt skulle draga sig för att återfalla i brott, därest de för ett
föregående brott tilldelats ett med ett mera kännbart kroppsligt lidande förenat
straff. Ofta vore dessutom de, som utmärkte sig för det största övermodet
i ord och gärning och som beginge förbrytelser, vilka vittnade om upprörande
grymhet och brutalitet mot de svaga, i själva verket tämligen fega.
Icke minst pa dem skulle otvivelaktigt ett kroppsstraff av föreslagen art verka
i hög grad återhållande. Affliktiva straff av angiven art borde enligt utskottets
förmenande ifrågakomma endast när det gällde brottslingar, som ännu
befunne sig i ungdomsåren eller de första mannaåren. Beträffande äldre
män, vilka tydligtvis vore svårare att påverka genom kroppslig bestraffning,
kunde det däremot befaras, att dylika straff i det övervägande flertalet fall
skulle bliva utan resultat. I Danmark hade man sett sig nödsakad att genom
en den 1 april 1905 utfärdad lag, vilken antagits att gälla för en tid av högst 6
år, införa kroppsstraff för våld mot person, vilkens uppträdande icke givit
grundad anledning till våldsgärningen, och för sedlighetsförbrytelse mot minderårig
flicka under 12 år. Det danska prygelstraffet ådömdes endast såsom
tilläggsstraff till annat straff och endast om brottslingen förut gjort sig saker
till liknande förbrytelse. Blott å män finge kroppsstraff tillämpas, men kunde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.5.
5
detta ske inom åldersgränserna 18—55 år. Till följd av det starka motstånd,
som en ivrig agitation lyckats resa mot de affliktiva straffen, hade emellertid
dessa endast i ett fåtal fall, enligt uppgift endast åtta gånger, kommit till användning,
sedan lagen trätt i kraft. Att de affliktiva straffen i vårt land kommit
så starkt i misskredit, som fallet vore, torde till mycket stor del hava berott
dels på att de användes även i fall, då någon synnerlig intensitet i den brottsliga
viljan icke kommit till synes eller då brottet vore av den art, att dylika
straff icke bort därå följa, dels ock på att avstraffningen försiggått offentligt.
Under de förändrade förhållanden, under vilka kroppsstraff givetvis nu skulle
tillämpas, kunde den erfarenhet om dess verkningar, som man sålunda haft
i vårt land, icke med fog åberopas såsom skäl mot dess återinförande i de
fall, som förut antytts. Den erfarenhet, som vunnits rörande denna straffart
vid dess användning i våra allmänna straff- och tvångsarbetsanstalter,
torde icke jäva det antagandet, att densamma i åtskilliga fall skulle visa sig
vara synnerligen verksam, därest den finge av domstol ådömas såsom straff
för vissa brott. Såvitt utskottet kunde finna, kunde det icke vara lämpligt,
att kroppsstraff ådömdes såsom ensamt straff, utan endast i förening med
frihetsstraff; och borde det givetvis tilldelas brottslingen i början av strafftiden.
Första kammaren biföll utskottets hemställan med 68 röster mot 29,
varemot andra kammaren avslog samma hemställan med 121 röster mot 91.
Sedan frågan om prygelstraffets återinförande beträffande vissa förbrytelser
sålunda fallit vid 1908 års riksdag, har den hittills icke varit föremål
för riksdagens behandling.
I sitt på grund av offentligt uppdrag den 3 januari 1916 avgivna ”Förberedande
utkast till strafflag kap. I—XIII” har professor Thyrén på grundval
av de av honom under åren 1910—1914 utgivna ”Principerna för en
strafflagsreform” framlagt ett utkast till strafflagens allmänna del. I detta
utkast inrymmas icke affliktiva strafformer i vidare mån, än att till vissa straffarter
föreslagits kunna under i utkastet angivna förutsättningar fogas skärpning
genom brottslingens inneslutande — högst tre gånger — i mörkt enrum
på högst 21 dagar.
Rörande frågan om affliktivmedlens användning vid särskilda brottstyper
och brottslingskaraktärer har professor Thyrén i sitt förenämnda arbete
rörande principerna för en strafflagsreform anfört i huvudsak följande:
Den tanken hade i våra dagar ofta framträtt — även, som bekant, i positiv
rätt — att vid vissa brott, vilka kanske antagits kräva ett starkare avskräckningsmoment.
än som innehölles i det ordinära straffet, öka avskräckningen
antingen, i mindre fall, genom något eller några av lindrigare affliktiva medel
(mörkcell. hårt nattläger, kostminskning, vatten och bröd etc.) eller ock,
i svårare fall. genom prygel. Merendels hade denna tanke sa utförts, att
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
skärpningen borde inträda gentemot utpräglat brutala brottslingar (då ”synnerlig
råhet eller ondska” ådagalagts o. s. v.). Försåvitt ett sådant förfarande
skulle kunna försvaras ur preventivsynpunkt, måste förutsättningen vara antingen
att det vanliga straffet visat sig verka mindre avskräckande på de
brutala än på de icke brutala, eller ock att affliktivmedlen visat sig — eller
eljest rimligen kunde antagas — verka mera avskräckande på de brutala än
på andra brottslingar. Ingendera förutsättningen träffade in. De brutala
brotten skilde sig icke, allmänt taget, från övriga brott genom högre återfallssiffror
(efter behandling med vanliga straff). Det vore oförnekligt, att
ett kraftigt affliktivmedel höjde avskräckningsförmågan, men omöjligt att
förstå, varför det skulle verka mera avskräckande just på de brutala, även
om det stegrades till prygelstraff. Det vore i sanning egendomligt, om just
det brutala våldets män, vana vid att både få och giva hugg, och utrustade
med hård hud i både bokstavlig och figurlig mening, skulle vara, mera än
andra, känsliga för prygel, blott därför att det ådömdes såsom straff. Snarare
kunde väl motsatsen påstås; ju brutalare en karaktär vore, desto större
sannolikhet — låt vara att undantag funnes — att densamma icke skulle böjas
av prygelstraffet, vilket däremot skulle verka ytterst avskräckande på svekfulla
men rädda naturer. Således: medan det icke funnes någon grund, varför
det vanliga straffet skulle vara mera verksamt mot den ena än emot den
andra arten av förbrytare, måste affliktivstraffen och däribland framför allt
prygelstraffet antagas i främsta rummet påverka de förbrytare, mot vilka
man minst skulle kunna förmå sig att använda dem; systemet att utesluta de
förbrytelser, vid vilka list och svek vore förhärskande, från det par preference
avskräckande straffet, innebure sålunda ett obefogat privilegierande av
listen gentemot våldet. Emellertid funne var och en lätt, huru ogörligt det
skulle vara för vår tids lagstiftare att stadga prygelstraff för förfalskning,
konkursbedrägeri, förskingring m. fl. förbrytelser, där den brottsliga handlingen
visserligen icke innebure något moment av våld eller tvång mot annan
person, men där styrkan av den brottsliga viljan och överhuvud samhällsfarligheten
icke behövde vara mindre än vid rån. våldtäkt eller grov misshandel.
Av allt detta måste man sluta, att den moderna rättens användande av svårare
eller lindrigare affliktivmedel såsom skärpning vid brutalitet berodde mindre
av en medveten och konsekvent strävan att skärpa straffets avskräckande
verkan, där så kunde behövas, än fast hellre av en instinktiv talionssträvan:
öga för öga, tand för tand. Vad särskilt anginge prygelstraffet, tillkomme
mot detsamma, utom förutnämnda negativa skäl, även den positiva betänkligheten.
att det vore för ”människovärdigheten” enligt våra dagars åskådning i
så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets likhetstendenser så
föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
7
för att kunna förorda detsamma. Prygelstraffet skulle, om det icke inskränktes
till så få undantagsfall, att det finge nästan intet att betyda, svårligen
kunna undgå att få en karaktär av klass-straff: för en person över proletärkretsen
bleve prygelstraffet så gott som en moralisk avrättning och skulle av
billighetshänsyn knappast komma i fråga. Rättsmedvetandet skulle då i längden
såras därav, att den rusige proletärens brott belädes med prygel, medan
brottslingen av högre klass finge annat straff. Klyftan minskades ingalunda
genom kombinationen med frihetsstraff: det bleve i ena fallet frihetsstraff med
prygel, i andra fallet frihetsstraff utan prygel. Det torde därför få anses tillrådligt
att hålla särskilt prygelstraffet, men för närvarande överhuvud alla
affliktivstraff, borta från straffsystemet; likväl med den reservation, att förvandlingsstraffet
kanske utan olägenhet, i betraktande av dess relativa kortvarigliet,
skulle kunna på allmänt sätt skiljas från det direkta frihetsstraffet
genom en något mera affliktiv karaktär (av lindrig grad).
Den kommission, som den 10 mars 1916 tillsatts med numera begränsat
uppdrag att i anledning av förenämnda, av professor Thyrén utarbetade förberedande
utkast till strafflag, allmänna delen; avgiva förslag till lagtext jämte
motiv rörande de ämnen, som folie inom nämnda del av strafflagen, torde,
enligt vad utskottet inhämtat, under loppet av innevarande år komma att ansluta
det kommittén sålunda åliggande arbete.
Med hänsyn till det läge, vari, enligt vad av det föregående framgår,
förarbetena till en ny strafflagstiftning, i vad angår allmänna delen av strafflagen,
f. n. befinna sig, samt de synnerligen tungt vägande skäl, som i ovan
återgivna uttalanden anförts emot återinförandet i vår rätt av prygel såsom
strafform, finner utskottet sig förhindrat att, i enlighet med motionärens hemställan,
tillstyrka avlåtandet av en skrivelse till Kungl. Maj:t med framställning
i berörda syfte.
Beträffande därefter det i motionen innefattade förslaget, att vid upprepad
förbrytelse av däri avsett slag brottslingen skulle, förutom bestraffning,
genom myndighets försorg oskadliggöras genom kastration, vill utskottet hänvisa
till vad utskottet anfört i sitt den 27 maj avgivna utlåtande nr 24 i fråga om
en av herr Alfred Petrén inom första kammaren väckt motion, nr 38, angående
lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. Utskottet har i
nämnda utlåtande tagit ståndpunkt till frågan, huruvida kastration överhu
vudtaget bör tillåtas, och har därvid av anförda skäl funnit sig ej kunna tillstyrka
ett dylikt ingrepp. Utskottet har ej heller ansett sig kunna förorda
ett av herr Alfred Petrén i dennes motion såsom ett led i brottslighetens bekämpande
ifrågasatt steriliseringsförfarande gent emot manliga sedlighets
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
förbrytare medelst avskärande resp. borttagande till en del av sädesledaren
å båda sidor (vasotomi, vasektomi).
Om utskottet sålunda icke kan förorda de medel, motionären föreslagit
för att råda bot på den samhällsfara, som våldtäkts- och sedlighetsförbrytelserna
otvivelaktigt innebära, anser utskottet likväl, att motionens syfte är värt
att beaktas. Det råder nämligen intet tvivel om att sedlighetsförbrytelser påkalla
synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida, särskilt ur synpunkten
att skydd emot dylika förbrytelser i möjligaste mån beredes det uppväxande
släktet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vid riksdagen åren 1914,
1915 och 1916 väckta motioner, syftande till åtgärders vidtagande i lagstiftningsväg
eller annorledes för att motarbeta den tilltagande sedliga urartningen
på olika områden. Vid behandlingen av nämnda motioner, i vilka
bl. a. med siffror ur brottmålsstatistiken uppvisats, att sedlighetsförbrytelserna
i stort sett, särskilt de grövre sådana, tilltagit under de senaste decennierna,
påvisades, att under grövre sedlighetsförbrytelser folie huvudsakligen brottstyperna
otukt mot minderårig och otukt mot naturen, samt att nämnda brott
stode i mycket intimt samband med psykisk abnormitet, varförutom från skilda
håll erinrades om vissa, av den s. k. reglementeringskommittén å sin tid framlagda
förslag, avseende ändringar i 18 kap. strafflagen.
Den kategori av brottslingar, som med motionen åsyftas, torde till stor
del utgöras av sådana farliga återfallsförbrytare, som avsågos i en av riksdagen
med anledning av motion av herrar Alfred Petrén och von Koch den 4
maj 1917 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri anhölls, att Kungl. Maj:t
täcktes taga under övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående
allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande
i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt
skydd bereddes samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare.
Uti den ifrågavarande motionen, däri aberopats en av svenska kriminalistföreningen
den 2 oktober 1915 till Kungl. Maj :t ingiven framställning i samma
syfte, hade särskilt framhållits, att sedan nämnda framställning gjorts, upprepade
gånger de mest upprörande förbrytelser, särskilt sedlighetsbrott,’ blivit
begångna av återfallsförbrytare, vilket tydligt ådagalade, huru behövligt det
vore, att åtgärder av den i framställningen antydda riktningen snarast möjligt
vidtoges. Lagutskottet, som i avgivet utlåtande tillstyrkte motionen, anförde
till stöd därför bl. a., att de av motionärerna avsedda brottsfallen, städse innefattande
förbrytelser av särdeles grov beskaffenhet, hade starkt bidragit till
skapandet av en utbredd känsla av att särskilda åtgärder uti ifrågavarande
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
9
avseende vore erforderliga, samt att denna allmänna känsla syntes otvivelaktigt
kräva tillgodoseende.
Sedan Kungl. Maj:t i anledning av bl. a. förenämnda riksdagsskrivelse
genom beslut den 13 februari 1920 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa
utredning och inkomma med förslag i vissa till strafflagstiftningen
hörande ämnen, däribland om åtgärder till skydd emot farliga återfallsförbrytare,
hava nämnda sakkunniga den 15 mars 1922 avgivit förslag till åtgärder
gentemot sådana farliga återfallsförbrytare, som funnits icke vara i
saknad av full tillräknelighet, därvid de sakkunniga tillika meddelat, att det
vore deras avsikt att längre fram föreslå jämväl åtgärder till skydd för de
förminskat tillräkneliga, farliga återfallsförbrytarna ävensom vissa för de
båda slagen av nu berörda skyddsåtgärder gemensamt påkallade ändringar i
gällande rätt.
Det av de sakkunniga avgivna betänkandet innefattar förslag till lag
om internering av farliga återfallsförbrytare. Förslaget inrymmer bestämmelser
om rätt, där någon prövats skyldig till straffarbete, att jämlikt därom
av särskild nämnd fattat beslut verkställa internering av den dömde i anstalt
för farliga återfallsförbrytare att träda i stället för honom ådömt straffarbete
och att fortvara i minst 10 eller, där särskilda skäl äro, minst 5 år —
dock i intet fall kortare tid än 2 år utöver tiden för det mot interneringen
utbytta straffarbetet — samt längst under en tidrymd av 20 år. För att beslut
må fattas om internering av en brottsling första gången, erfordras enligt förslaget,
att omständigheterna giva vid handen, att han icke skall låta sig rätta
genom undergående av honom ådömda straff och att han är vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom, att, efter det han dömts till straffarbete,
han för upprepade återfall i brott genom minst tre lagakraftvunna domar ånyo
förklarats förfallen till sådant straff, att han undergått straffarbete i minst
tio år, samt att han därefter, medan han undergår straffarbete eller inom 5
år från det han för avtjänande av straffarbete senast varit i straffanstalt intagen
ånyo begår brott, varför han prövas skyldig till straffarbete, ej understigande
2 år. Begår den, som första gången internerats, före eller efter
frigivningen brott, varigenom han gör sig förfallen till straffarbete ej under
1 år, kan enligt förslaget beslut fattas om sådan brottslings internering å
livstid, dock att efter 10 år utskrivning å prov kan medgivas.
I det av de ifrågavarande sakkunniga avgivna betänkandet, har beträffande
de under omförmälda lagförslag ej inbegripna förminskat tillräkneliga,
farliga återfallsförbrytarna anförts följande: I fråga om sådana brottslingar,
som vore psykiskt abnorma, vare sig i riktning av sinnessjukdom eller
sinnesslöa, borde synpunkten av sjukdom träda i förgrunden, även om icke
varje spår av straffbehandling avlägsnades och även om, framför allt, man
Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 25.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
måste hava rätt att göra brottslingen oskadlig, så länge hans farliga sinnesbeskaffenhet
fortfore. Det måste anses alldeles oriktigt, att, där brottsligheten
sammanhängde med varaktig psykisk abnormitet, i domen på förhand bestämma
längden av den tid, varunder staten hade rätt att behålla brottslingen
under behandling. Dä en sådan person beginge brott, som sammanhängde med
hans abnormitet, funnes alltid anledning befara, att hans brottslighet vore
svårutrotlig eller outrotlig (såvida icke abnormiteten skulle låta sig hävas).
Och denna misstanke stegrades hastigt vid varje upprepande av brott från
hans sida. Man vore därför berättigad att under väsentligt mindre restriktiva
förutsättningar än eljest betrakta och behandla denne brottsling såsom oförbätterlig;
kanske därutöver att omhändertaga en sådan person även i sådana
fall, där han icke begått brott i teknisk mening, men dock visat sig samhällsvådlig
(t. ex. genom straffritt försök eller förberedelse för brott). Men i ena
som andra fallet borde han i främsta rummet betraktas såsom en sjuk
människa.
Lika antagligt det är, att genom det ovan återgivna lagförslaget ej i
nämnvärd mån skulle komma att beredas skydd gent emot den kategori av
brottslingar, som med nu förevarande motion åsyftas, lika visst torde det vara,
att de bestämmelser, som, enligt vad .av det föregående, framgår, äro att emotse
beträffande åtgärder till skydd för de förminskat tillräkneliga, farliga återfallsförbrytarna,
komma att i väsentlig män träffa personer, tillhörande nu avsedda
kategori av brottslingar; och vill utskottet med avseende härå särskilt
framhålla önskvärdheten av att dylika bestämmelser snarast måtte komma
till stånd.
Med föranledande därav att tidpunkten för erhållande av ett fullständigt,
på enhetliga grunder byggt strafflagsförslag nu ryckt närmare och varsamhet
alltså vore av nöden vid upptagande till legislativ behandling av speciella ämnen
inom strafflagssystemet, har enligt Kungl. Maj ds beslut den 16 december
1921 åt förenämnda särskilda sakkunniga tidigare lämnat uppdrag att behandla
sådana lagstiftningsfrågor på straffrättens område, som funnits böra
upptagas utan avbidan på strafflagskommissionens förslag, inskränkts att
avse allenast lagstiftningsåtgärder till skydd mot samhällsfarliga återfallsförbrytare
jämte visst därmed sammanhängande spörsmål.
Att under ovan angivna förhållanden på grund av nu föreliggande motion
påkalla, att utan avvaktan av den förestående allmänna strafflagsrevisionen
en omprövning måtte ske rörande de för sedlighetsförbrytelser gällande
straffbestämmelser, finner sig utskottet ej kunna tillstyrka i annan händelse,
än att det under bestämmelsernas tillämpning skulle hava visat sig ett starkt
framträdande behov av ändring i motionens syfte å en eller annan punkt av
beskaffenhet att kunna fristående vidtagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. H
Vid övervägande av hithörande förhållanden har det synts ntskottet,
som om nr nu angivna synpunkt kunde ifrågasättas vissa, endels redan av
reglementeringskommittén i dess den 31 december 1910 avgivna betänkande
påkallade ändringar i 18 kap. strafflagen till beredande av ökat straffskydd
mot förgripelse!- av sexuell natur gent emot barn och ungdom.
Medan otukt med kvinna, som ännu ej fyllt 12 år, enligt 7 § i kapitlet
medför straffarbete å minst 4 år, är åter straff?» em jama för liknande brott
gent emot kvinna, som — kanske kort före gärningens begående — fyllt 12 år,
ej mer än 2 års straffarbete. Fall torde hava förekommit vid våra domstolar,
då sistnämnda straffskala, särskilt med hänsyn till den bristande anpassningen
av straffmåtten för de båda åldersgrupperna i förhållande till varandra,
framtått såsom lindrigare än vad för beredandet av det emot gärningar av
detta slag erforderliga straffskyddet synts önskligt.
Förgripelse!- i sexuellt hänseende mot barn av manligt kön äro merendels
av beskaffenhet att hemfalla under straffbestämmelsen i 10 § av kapitlet.
Om ock, såsom förut framhållits, gärningar av detta slag ofta hava sin grund
i psykisk abnormitet, torde dock tid efter annan förekommit fall, då män för
tillfredsställande av sina sexuella drifter förgripit sig emot barn av manligt
kön med därav följande menliga verkningar för offren under förhållanden,
som särskilt vid jämförelse med de för förgripelser emot barn av kvinnligt
kön gällande straffmåtten gjort det önskligt, att högre sådant än det i paragrafen
nu inrymda eller straffarbete i högst 2 år stått att tillämpa.
Slutligen har tillämpningen vid våra domstolar av de i förevarande kapitel
förekommande bestämmelserna rörande otukt samt tukt och sedlighet sårande
gärning av beskaffenhet att allmän förargelse eller fara för andras förförelse
därav kommer ådagalagt, att avgränsningen emellan nämnda båda
straffrättsliga begrepp är i förekommande rättsfall synnerligen svår att verkställa;
och som gärning, hänförlig till det senare begreppet, är jämlikt 13 §
i kapitlet straffbelagd med allenast böter eller fängelse eller således vida lägre
än vad fallet är med gärningar, hänförliga till begreppet otukt, har ock for
bestraffning av hithörande gränsfall understundom yppat sig behov av en utökning
av det i 13 § nu föreskrivna straffet.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen med anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t taga i övervägande, huruvida icke, utan avbidan å en
förestående allmän straff lagsreform, till beredande av ökat
straffskydd i de av utskottet angivna hänseendena måtte vidtagas
därför erforderliga ändringar i nu gällande straffbe
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
stämmelser i 18 kapitlet strafflagen, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, som därav må föranledas; samt
B) att motionen, i den mån den icke blivit besvarad
genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 maj 1922.
På andra lagutskottets vägnar :
BROR PETRÉN. ''
Vid ärendets behandling hava närvarit:
c , ,frånJö,rf.ta kammaren; herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, Under*, greve Spens, von Kock,
bcnedm, Wahl* och Lundell*, ’ 9
.... lr4il1 andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäck* Hage
Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Sundling och Björkman i Norrköping.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
STOCKHOLM
A.-B. Hasse W. Tullbergs Boktryckeri 1922.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:251 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn. a1 i texten