Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn.

1922-05-29 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:25, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1922 kl. Y> 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot

kvinnor och barn.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

138, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lithander hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville, sedan yttranden infordrats från vederbörande myndigheter, fortast möjligt

till riksdagen inkomma med de förslag till skärpning av lagbestämmelserna

rörande övervåld mot kvinnor och barn, vartill utredningen kunde giva

anledning..

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Under den förberedande behandlingen av förevarande motion har utskottet

från frisinnade kvinnors riksförbund fått emottaga en den 19 april

1922 dagtecknad skrivelse, däri ifrågavarande sammanslutning förklarat

sig, med ogillande av i motionen föreslagna straffåtgärder, instämma i motionens

syfte och hemställa, att utskottet vid motionens behandling ville uttala

sig för önskvärdheten och behovet av en utredning, gående ut på att straffbestämmelser

för dylika brott skulle i möjligaste grad syfta till ett förhindrande

av brottets återupprepande.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 saml. 2 avd. 22 käft. (Nr 25.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

Motionären har under hänvisning till ett i tidningen ”Ny Tid” för den

18 januari 1922 förekommande referat av polisutredningen angående en för

ett flertal våldtäktsbrott häktad mansperson framhållit, att nuvarande straffbestämmelser

för sådana förbrytelser enligt motionärens mening icke stode i

rimligt förhållande till brottets beskaffenhet och ej heller förebyggde ett upprepande

av detsamma. Motionären har därför ifrågaställt, att sådan ändring

i gällande lagstiftning borde vidtagas, att personer, som första gången beginge

brott av ifrågavarande art, skulle utöver nu stadgad straffpåföljd ådömas

prygel samt att vid upprepat brott brottslingen skulle, förutom bestraffning,

genom myndighets försorg oskadliggöras genom kastration.

Vad först angår motionärens förslag om införande av prygelstraffet

beträffande ifrågavarande kategori av brottslingar vill utskottet erinra om

följande.

Under en äldre tid har i vårt land liksom överallt annorstädes kroppsstraff

kommit till tillämpning i vidsträckt omfattning. Efter att delvis hava

avskaffats år 1841, blev spö- och risstraffet upphävt genom förordning den 4

maj 1855, för att dock i den militära straffrätten kvarstå tills i samband med

utfärdandet av 1868 års strafflag för krigsmakten. Lagkommittén, som redan

i sitt förslag till straffbalk uteslutit spö- och risstraffen, utlät sig i motiven

till förslaget på följande sätt om nämnda straff:

”De kroppsliga straff, som förnedra människan därigenom, att man vid

deras användande åsidosätter allt avseende å hennes förnuftiga natur och behandlar

henne lika med oskäliga djur, dem man genom smärtan av fysiskt

ont, som omedelbart tillfogas kroppen, söker göra sin vilja undergivna, anser

kommittén såsom straffmedel förkastliga. Sådana äro spö- och risstraffen.

För den redan moraliskt fördärvade äro dessa mindre avskräckande än andra

straffarter, emedan de äro hastigt övergående och lämna brottslingen tillfälle

att snart fortsätta en lastbar levnad. Hos den åter, vars känsla av människovärde

ej förut är kvävd, skola dessa förnedrande straff undertrycka de i

människans moraliska natur grundade anlag till förbättring; de skola bringa

honom till förtvivlan eller göra honom till avsvuren fiende av det samhälle,

vars lagar försatt honom i ett sådant förnedringstillstånd, att hoppet och möjligheten

att sig därutur lyfta blivit honom betagna, enär alla vägar till utkomst

och återvinnande av förtroende och aktning av medmänniskor äro för

honom stängda.”

I utlåtanden, som avgåvos över förslaget, vitsordades också ej mindre

av högsta domstolen och rikets tre hovrätter, än även av de allra flesta bland

häradshövdingarna ändamålsenligheten av spö- och risstraffens avskaffande.

I flera av dessa utlåtanden framhölls särskilt, hurusom en tillförlitlig erfa
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

renhet vunnits om de skadliga verkningarna i moraliskt hänseende av spö- och

risstraffen, samt att dessa straff alldeles motverkade brottslingens förbättring.

Rätt att ådöma barn aga för brottslig gärning, begången före 15 års ålder,

kvarstod i 1864 års strafflag intill 1905 års ingång, då nämnda rätt i samband

med tillkomsten av nya bestämmelser angående behandling av minderåriga

förbrytare upphörde.

Erinras må emellertid, att såsom disciplinstraff förekommer ännu

prygel vid statens straff- och tvångsarbetsanstalter.

Genom lag den 22 juni 1906 om ändring i vissa delar av strafflagen

infördes rätt att för uppsåtliga brott av vissa slag — däribland våld å person

— om genom dem ådagalades synnerlig råhet eller ondska, ådöma straffskärpning,

i fråga om straffarbete på viss tid intill 2 år medelst hårt nattläger

under minst 4, högst 30 dagar av strafftiden, antingen enbart eller i förening,

under högst 6 dagar, med mörkt enrum, samt i fråga om fängelse, som omedelbart

för brott ålägges, medelst hårt nattläger under minst 2, högst 20 dagar.

Den kommitté, som haft sig anförtrodd utredningen i denna fråga, hade därunder

haft under övervägande, huruvida det kunde vara lämpligt, att prygelstraffet

åter infördes i vår rätt, samt hade i sitt den 17 maj 1902 i ämnet avgivna

betänkande enhälligt avstyrkt detta under anförande av bl. a. följande:

Obestridligt vore, att prygelstraffet vore ett synnerligen skarpt verkande straff.

Det hade under alla tider varit så ansett, och med bildningens stigande höjd

och allmännare utbredning hade uppfattningen av straffets hårdhet blivit allt

livligare. Denna uppfattning torde hava sin grund icke blott eller ens förnämligast

uti det kroppsliga lidande, som med straffet vore förenat, utan än

mera i den inverkan, som den med detta straff i allmänna föreställningssättet

förbundna skammen utövade på brottslingen. Redan den omständigheten, att

prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp, ganska allmänt uppfattades

såsom barbariskt, måste emellertid gorå lagstiftaren betänksam. Ju

starkare självaktningen och hederskänslan vore, desto kraftigare torde straffet

verka på brottslingens sinne, men i riktning, som vore i viss mån oberäknelig.

Det torde kunna befaras, att prygelstraffet i vanliga fall komme att

verka brutaliserande och åstadkomma motsatsen av vad man åsyftade, icke;

undergivenhet, utan trots, ja sannolikt uppväcka känslor av hat och hämnd

mot samhället, vilka känslor lätt toge sig utflöde i nya brott. Den nesa, som

enligt den allmänna uppfattningen vore förbunden med sådan kroppslig avstraffning,

kunde åter i många fall alldeles nedtrycka brottslingen, så att han

därigenom förlorade kraften att åter resa sig och bliva en nyttig samhällsmedlem.

Beträffande den uppfostrande verkan, som man trott prygelstraffet

böra i likhet med aga medföra, särskilt i fråga om yngre brottslingar, vore

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

naturligtvis för ernående av nämnda verkan av största vikt, att verkställighet

av straffet kunde följa omedelbart på brottet eller åtminstone så snart därpå,

att endast helt kort tid hunnit förflyta från det den brottsliga gärningen begicks.

Men skulle prygel ådömas såsom straff och icke kunna gå i verkställighet

förr än domstol efter hållen rannsakning meddelat utslag och tiden för

utslagets överklagande tilländalupit eller, i händelse av klagan, målet blivit

slutligen avgjort i högre rätt, uppstode i vanliga fall ett dröjsmål, som måste

väsentligen bidraga därtill att det åsyftade målet förfelades.

Vid 1908 års riksdag väcktes inom andra kammaren motioner av herrar

P. Zimdahl och J. P. Jesperson, bådadera avseende skrivelser till Kungl.

Maj:t angående införandet av kroppsstraff för vissa brott.

Över berörda motioner avgav lagutskottet yttrande samt hemställde däri

om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning,

huruvida och i vad mån kroppsstraff lämpligen kunde komma till användning

vid bestraffning av förbrytelse, vid vars begående synnerlig råhet eller

ondska ådagalagts, samt om framläggande för riksdagen av det förslag till

lag, vartill utredningen kunde giva anledning. Till stöd för denna sin hemställan

anförde utskottet bl. a. följande: De straffskärpningar, som införts genom

1906^års lag, vore enligt utskottets uppfattning icke tillräckliga för alla

de fall, då förbrytelsen kännetecknades av särskild ondska och inneboende

grymhet hos brottslingen. Det gåves nämligen råa och obändiga naturer,

vilka näppeligen rönte någon avsevärd inverkan av de nuvarande straffen,

men som sannolikt skulle draga sig för att återfalla i brott, därest de för ett

föregående brott tilldelats ett med ett mera kännbart kroppsligt lidande förenat

straff. Ofta vore dessutom de, som utmärkte sig för det största övermodet

i ord och gärning och som beginge förbrytelser, vilka vittnade om upprörande

grymhet och brutalitet mot de svaga, i själva verket tämligen fega.

Icke minst pa dem skulle otvivelaktigt ett kroppsstraff av föreslagen art verka

i hög grad återhållande. Affliktiva straff av angiven art borde enligt utskottets

förmenande ifrågakomma endast när det gällde brottslingar, som ännu

befunne sig i ungdomsåren eller de första mannaåren. Beträffande äldre

män, vilka tydligtvis vore svårare att påverka genom kroppslig bestraffning,

kunde det däremot befaras, att dylika straff i det övervägande flertalet fall

skulle bliva utan resultat. I Danmark hade man sett sig nödsakad att genom

en den 1 april 1905 utfärdad lag, vilken antagits att gälla för en tid av högst 6

år, införa kroppsstraff för våld mot person, vilkens uppträdande icke givit

grundad anledning till våldsgärningen, och för sedlighetsförbrytelse mot minderårig

flicka under 12 år. Det danska prygelstraffet ådömdes endast såsom

tilläggsstraff till annat straff och endast om brottslingen förut gjort sig saker

till liknande förbrytelse. Blott å män finge kroppsstraff tillämpas, men kunde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.5.

5

detta ske inom åldersgränserna 18—55 år. Till följd av det starka motstånd,

som en ivrig agitation lyckats resa mot de affliktiva straffen, hade emellertid

dessa endast i ett fåtal fall, enligt uppgift endast åtta gånger, kommit till användning,

sedan lagen trätt i kraft. Att de affliktiva straffen i vårt land kommit

så starkt i misskredit, som fallet vore, torde till mycket stor del hava berott

dels på att de användes även i fall, då någon synnerlig intensitet i den brottsliga

viljan icke kommit till synes eller då brottet vore av den art, att dylika

straff icke bort därå följa, dels ock på att avstraffningen försiggått offentligt.

Under de förändrade förhållanden, under vilka kroppsstraff givetvis nu skulle

tillämpas, kunde den erfarenhet om dess verkningar, som man sålunda haft

i vårt land, icke med fog åberopas såsom skäl mot dess återinförande i de

fall, som förut antytts. Den erfarenhet, som vunnits rörande denna straffart

vid dess användning i våra allmänna straff- och tvångsarbetsanstalter,

torde icke jäva det antagandet, att densamma i åtskilliga fall skulle visa sig

vara synnerligen verksam, därest den finge av domstol ådömas såsom straff

för vissa brott. Såvitt utskottet kunde finna, kunde det icke vara lämpligt,

att kroppsstraff ådömdes såsom ensamt straff, utan endast i förening med

frihetsstraff; och borde det givetvis tilldelas brottslingen i början av strafftiden.

Första kammaren biföll utskottets hemställan med 68 röster mot 29,

varemot andra kammaren avslog samma hemställan med 121 röster mot 91.

Sedan frågan om prygelstraffets återinförande beträffande vissa förbrytelser

sålunda fallit vid 1908 års riksdag, har den hittills icke varit föremål

för riksdagens behandling.

I sitt på grund av offentligt uppdrag den 3 januari 1916 avgivna ”Förberedande

utkast till strafflag kap. I—XIII” har professor Thyrén på grundval

av de av honom under åren 1910—1914 utgivna ”Principerna för en

strafflagsreform” framlagt ett utkast till strafflagens allmänna del. I detta

utkast inrymmas icke affliktiva strafformer i vidare mån, än att till vissa straffarter

föreslagits kunna under i utkastet angivna förutsättningar fogas skärpning

genom brottslingens inneslutande — högst tre gånger — i mörkt enrum

på högst 21 dagar.

Rörande frågan om affliktivmedlens användning vid särskilda brottstyper

och brottslingskaraktärer har professor Thyrén i sitt förenämnda arbete

rörande principerna för en strafflagsreform anfört i huvudsak följande:

Den tanken hade i våra dagar ofta framträtt — även, som bekant, i positiv

rätt — att vid vissa brott, vilka kanske antagits kräva ett starkare avskräckningsmoment.

än som innehölles i det ordinära straffet, öka avskräckningen

antingen, i mindre fall, genom något eller några av lindrigare affliktiva medel

(mörkcell. hårt nattläger, kostminskning, vatten och bröd etc.) eller ock,

i svårare fall. genom prygel. Merendels hade denna tanke sa utförts, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

skärpningen borde inträda gentemot utpräglat brutala brottslingar (då ”synnerlig

råhet eller ondska” ådagalagts o. s. v.). Försåvitt ett sådant förfarande

skulle kunna försvaras ur preventivsynpunkt, måste förutsättningen vara antingen

att det vanliga straffet visat sig verka mindre avskräckande på de

brutala än på de icke brutala, eller ock att affliktivmedlen visat sig — eller

eljest rimligen kunde antagas — verka mera avskräckande på de brutala än

på andra brottslingar. Ingendera förutsättningen träffade in. De brutala

brotten skilde sig icke, allmänt taget, från övriga brott genom högre återfallssiffror

(efter behandling med vanliga straff). Det vore oförnekligt, att

ett kraftigt affliktivmedel höjde avskräckningsförmågan, men omöjligt att

förstå, varför det skulle verka mera avskräckande just på de brutala, även

om det stegrades till prygelstraff. Det vore i sanning egendomligt, om just

det brutala våldets män, vana vid att både få och giva hugg, och utrustade

med hård hud i både bokstavlig och figurlig mening, skulle vara, mera än

andra, känsliga för prygel, blott därför att det ådömdes såsom straff. Snarare

kunde väl motsatsen påstås; ju brutalare en karaktär vore, desto större

sannolikhet — låt vara att undantag funnes — att densamma icke skulle böjas

av prygelstraffet, vilket däremot skulle verka ytterst avskräckande på svekfulla

men rädda naturer. Således: medan det icke funnes någon grund, varför

det vanliga straffet skulle vara mera verksamt mot den ena än emot den

andra arten av förbrytare, måste affliktivstraffen och däribland framför allt

prygelstraffet antagas i främsta rummet påverka de förbrytare, mot vilka

man minst skulle kunna förmå sig att använda dem; systemet att utesluta de

förbrytelser, vid vilka list och svek vore förhärskande, från det par preference

avskräckande straffet, innebure sålunda ett obefogat privilegierande av

listen gentemot våldet. Emellertid funne var och en lätt, huru ogörligt det

skulle vara för vår tids lagstiftare att stadga prygelstraff för förfalskning,

konkursbedrägeri, förskingring m. fl. förbrytelser, där den brottsliga handlingen

visserligen icke innebure något moment av våld eller tvång mot annan

person, men där styrkan av den brottsliga viljan och överhuvud samhällsfarligheten

icke behövde vara mindre än vid rån. våldtäkt eller grov misshandel.

Av allt detta måste man sluta, att den moderna rättens användande av svårare

eller lindrigare affliktivmedel såsom skärpning vid brutalitet berodde mindre

av en medveten och konsekvent strävan att skärpa straffets avskräckande

verkan, där så kunde behövas, än fast hellre av en instinktiv talionssträvan:

öga för öga, tand för tand. Vad särskilt anginge prygelstraffet, tillkomme

mot detsamma, utom förutnämnda negativa skäl, även den positiva betänkligheten.

att det vore för ”människovärdigheten” enligt våra dagars åskådning i

så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets likhetstendenser så

föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

för att kunna förorda detsamma. Prygelstraffet skulle, om det icke inskränktes

till så få undantagsfall, att det finge nästan intet att betyda, svårligen

kunna undgå att få en karaktär av klass-straff: för en person över proletärkretsen

bleve prygelstraffet så gott som en moralisk avrättning och skulle av

billighetshänsyn knappast komma i fråga. Rättsmedvetandet skulle då i längden

såras därav, att den rusige proletärens brott belädes med prygel, medan

brottslingen av högre klass finge annat straff. Klyftan minskades ingalunda

genom kombinationen med frihetsstraff: det bleve i ena fallet frihetsstraff med

prygel, i andra fallet frihetsstraff utan prygel. Det torde därför få anses tillrådligt

att hålla särskilt prygelstraffet, men för närvarande överhuvud alla

affliktivstraff, borta från straffsystemet; likväl med den reservation, att förvandlingsstraffet

kanske utan olägenhet, i betraktande av dess relativa kortvarigliet,

skulle kunna på allmänt sätt skiljas från det direkta frihetsstraffet

genom en något mera affliktiv karaktär (av lindrig grad).

Den kommission, som den 10 mars 1916 tillsatts med numera begränsat

uppdrag att i anledning av förenämnda, av professor Thyrén utarbetade förberedande

utkast till strafflag, allmänna delen; avgiva förslag till lagtext jämte

motiv rörande de ämnen, som folie inom nämnda del av strafflagen, torde,

enligt vad utskottet inhämtat, under loppet av innevarande år komma att ansluta

det kommittén sålunda åliggande arbete.

Med hänsyn till det läge, vari, enligt vad av det föregående framgår,

förarbetena till en ny strafflagstiftning, i vad angår allmänna delen av strafflagen,

f. n. befinna sig, samt de synnerligen tungt vägande skäl, som i ovan

återgivna uttalanden anförts emot återinförandet i vår rätt av prygel såsom

strafform, finner utskottet sig förhindrat att, i enlighet med motionärens hemställan,

tillstyrka avlåtandet av en skrivelse till Kungl. Maj:t med framställning

i berörda syfte.

Beträffande därefter det i motionen innefattade förslaget, att vid upprepad

förbrytelse av däri avsett slag brottslingen skulle, förutom bestraffning,

genom myndighets försorg oskadliggöras genom kastration, vill utskottet hänvisa

till vad utskottet anfört i sitt den 27 maj avgivna utlåtande nr 24 i fråga om

en av herr Alfred Petrén inom första kammaren väckt motion, nr 38, angående

lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka

och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. Utskottet har i

nämnda utlåtande tagit ståndpunkt till frågan, huruvida kastration överhu

vudtaget bör tillåtas, och har därvid av anförda skäl funnit sig ej kunna tillstyrka

ett dylikt ingrepp. Utskottet har ej heller ansett sig kunna förorda

ett av herr Alfred Petrén i dennes motion såsom ett led i brottslighetens bekämpande

ifrågasatt steriliseringsförfarande gent emot manliga sedlighets
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

förbrytare medelst avskärande resp. borttagande till en del av sädesledaren

å båda sidor (vasotomi, vasektomi).

Om utskottet sålunda icke kan förorda de medel, motionären föreslagit

för att råda bot på den samhällsfara, som våldtäkts- och sedlighetsförbrytelserna

otvivelaktigt innebära, anser utskottet likväl, att motionens syfte är värt

att beaktas. Det råder nämligen intet tvivel om att sedlighetsförbrytelser påkalla

synnerlig uppmärksamhet från statsmakternas sida, särskilt ur synpunkten

att skydd emot dylika förbrytelser i möjligaste mån beredes det uppväxande

släktet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vid riksdagen åren 1914,

1915 och 1916 väckta motioner, syftande till åtgärders vidtagande i lagstiftningsväg

eller annorledes för att motarbeta den tilltagande sedliga urartningen

på olika områden. Vid behandlingen av nämnda motioner, i vilka

bl. a. med siffror ur brottmålsstatistiken uppvisats, att sedlighetsförbrytelserna

i stort sett, särskilt de grövre sådana, tilltagit under de senaste decennierna,

påvisades, att under grövre sedlighetsförbrytelser folie huvudsakligen brottstyperna

otukt mot minderårig och otukt mot naturen, samt att nämnda brott

stode i mycket intimt samband med psykisk abnormitet, varförutom från skilda

håll erinrades om vissa, av den s. k. reglementeringskommittén å sin tid framlagda

förslag, avseende ändringar i 18 kap. strafflagen.

Den kategori av brottslingar, som med motionen åsyftas, torde till stor

del utgöras av sådana farliga återfallsförbrytare, som avsågos i en av riksdagen

med anledning av motion av herrar Alfred Petrén och von Koch den 4

maj 1917 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri anhölls, att Kungl. Maj:t

täcktes taga under övervägande, huruvida icke utan avbidande av en förestående

allmän svensk strafflagsreform åtgärder borde vidtagas för införande

i svensk lagstiftning av sådana rättsregler, varigenom ett förstärkt

skydd bereddes samhället gent emot för detsamma farliga återfallsförbrytare.

Uti den ifrågavarande motionen, däri aberopats en av svenska kriminalistföreningen

den 2 oktober 1915 till Kungl. Maj :t ingiven framställning i samma

syfte, hade särskilt framhållits, att sedan nämnda framställning gjorts, upprepade

gånger de mest upprörande förbrytelser, särskilt sedlighetsbrott,’ blivit

begångna av återfallsförbrytare, vilket tydligt ådagalade, huru behövligt det

vore, att åtgärder av den i framställningen antydda riktningen snarast möjligt

vidtoges. Lagutskottet, som i avgivet utlåtande tillstyrkte motionen, anförde

till stöd därför bl. a., att de av motionärerna avsedda brottsfallen, städse innefattande

förbrytelser av särdeles grov beskaffenhet, hade starkt bidragit till

skapandet av en utbredd känsla av att särskilda åtgärder uti ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

9

avseende vore erforderliga, samt att denna allmänna känsla syntes otvivelaktigt

kräva tillgodoseende.

Sedan Kungl. Maj:t i anledning av bl. a. förenämnda riksdagsskrivelse

genom beslut den 13 februari 1920 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa

utredning och inkomma med förslag i vissa till strafflagstiftningen

hörande ämnen, däribland om åtgärder till skydd emot farliga återfallsförbrytare,

hava nämnda sakkunniga den 15 mars 1922 avgivit förslag till åtgärder

gentemot sådana farliga återfallsförbrytare, som funnits icke vara i

saknad av full tillräknelighet, därvid de sakkunniga tillika meddelat, att det

vore deras avsikt att längre fram föreslå jämväl åtgärder till skydd för de

förminskat tillräkneliga, farliga återfallsförbrytarna ävensom vissa för de

båda slagen av nu berörda skyddsåtgärder gemensamt påkallade ändringar i

gällande rätt.

Det av de sakkunniga avgivna betänkandet innefattar förslag till lag

om internering av farliga återfallsförbrytare. Förslaget inrymmer bestämmelser

om rätt, där någon prövats skyldig till straffarbete, att jämlikt därom

av särskild nämnd fattat beslut verkställa internering av den dömde i anstalt

för farliga återfallsförbrytare att träda i stället för honom ådömt straffarbete

och att fortvara i minst 10 eller, där särskilda skäl äro, minst 5 år —

dock i intet fall kortare tid än 2 år utöver tiden för det mot interneringen

utbytta straffarbetet — samt längst under en tidrymd av 20 år. För att beslut

må fattas om internering av en brottsling första gången, erfordras enligt förslaget,

att omständigheterna giva vid handen, att han icke skall låta sig rätta

genom undergående av honom ådömda straff och att han är vådlig för annans

säkerhet till person eller egendom, att, efter det han dömts till straffarbete,

han för upprepade återfall i brott genom minst tre lagakraftvunna domar ånyo

förklarats förfallen till sådant straff, att han undergått straffarbete i minst

tio år, samt att han därefter, medan han undergår straffarbete eller inom 5

år från det han för avtjänande av straffarbete senast varit i straffanstalt intagen

ånyo begår brott, varför han prövas skyldig till straffarbete, ej understigande

2 år. Begår den, som första gången internerats, före eller efter

frigivningen brott, varigenom han gör sig förfallen till straffarbete ej under

1 år, kan enligt förslaget beslut fattas om sådan brottslings internering å

livstid, dock att efter 10 år utskrivning å prov kan medgivas.

I det av de ifrågavarande sakkunniga avgivna betänkandet, har beträffande

de under omförmälda lagförslag ej inbegripna förminskat tillräkneliga,

farliga återfallsförbrytarna anförts följande: I fråga om sådana brottslingar,

som vore psykiskt abnorma, vare sig i riktning av sinnessjukdom eller

sinnesslöa, borde synpunkten av sjukdom träda i förgrunden, även om icke

varje spår av straffbehandling avlägsnades och även om, framför allt, man

Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 25.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

måste hava rätt att göra brottslingen oskadlig, så länge hans farliga sinnesbeskaffenhet

fortfore. Det måste anses alldeles oriktigt, att, där brottsligheten

sammanhängde med varaktig psykisk abnormitet, i domen på förhand bestämma

längden av den tid, varunder staten hade rätt att behålla brottslingen

under behandling. Dä en sådan person beginge brott, som sammanhängde med

hans abnormitet, funnes alltid anledning befara, att hans brottslighet vore

svårutrotlig eller outrotlig (såvida icke abnormiteten skulle låta sig hävas).

Och denna misstanke stegrades hastigt vid varje upprepande av brott från

hans sida. Man vore därför berättigad att under väsentligt mindre restriktiva

förutsättningar än eljest betrakta och behandla denne brottsling såsom oförbätterlig;

kanske därutöver att omhändertaga en sådan person även i sådana

fall, där han icke begått brott i teknisk mening, men dock visat sig samhällsvådlig

(t. ex. genom straffritt försök eller förberedelse för brott). Men i ena

som andra fallet borde han i främsta rummet betraktas såsom en sjuk

människa.

Lika antagligt det är, att genom det ovan återgivna lagförslaget ej i

nämnvärd mån skulle komma att beredas skydd gent emot den kategori av

brottslingar, som med nu förevarande motion åsyftas, lika visst torde det vara,

att de bestämmelser, som, enligt vad .av det föregående, framgår, äro att emotse

beträffande åtgärder till skydd för de förminskat tillräkneliga, farliga återfallsförbrytarna,

komma att i väsentlig män träffa personer, tillhörande nu avsedda

kategori av brottslingar; och vill utskottet med avseende härå särskilt

framhålla önskvärdheten av att dylika bestämmelser snarast måtte komma

till stånd.

Med föranledande därav att tidpunkten för erhållande av ett fullständigt,

på enhetliga grunder byggt strafflagsförslag nu ryckt närmare och varsamhet

alltså vore av nöden vid upptagande till legislativ behandling av speciella ämnen

inom strafflagssystemet, har enligt Kungl. Maj ds beslut den 16 december

1921 åt förenämnda särskilda sakkunniga tidigare lämnat uppdrag att behandla

sådana lagstiftningsfrågor på straffrättens område, som funnits böra

upptagas utan avbidan på strafflagskommissionens förslag, inskränkts att

avse allenast lagstiftningsåtgärder till skydd mot samhällsfarliga återfallsförbrytare

jämte visst därmed sammanhängande spörsmål.

Att under ovan angivna förhållanden på grund av nu föreliggande motion

påkalla, att utan avvaktan av den förestående allmänna strafflagsrevisionen

en omprövning måtte ske rörande de för sedlighetsförbrytelser gällande

straffbestämmelser, finner sig utskottet ej kunna tillstyrka i annan händelse,

än att det under bestämmelsernas tillämpning skulle hava visat sig ett starkt

framträdande behov av ändring i motionens syfte å en eller annan punkt av

beskaffenhet att kunna fristående vidtagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. H

Vid övervägande av hithörande förhållanden har det synts ntskottet,

som om nr nu angivna synpunkt kunde ifrågasättas vissa, endels redan av

reglementeringskommittén i dess den 31 december 1910 avgivna betänkande

påkallade ändringar i 18 kap. strafflagen till beredande av ökat straffskydd

mot förgripelse!- av sexuell natur gent emot barn och ungdom.

Medan otukt med kvinna, som ännu ej fyllt 12 år, enligt 7 § i kapitlet

medför straffarbete å minst 4 år, är åter straff?» em jama för liknande brott

gent emot kvinna, som — kanske kort före gärningens begående — fyllt 12 år,

ej mer än 2 års straffarbete. Fall torde hava förekommit vid våra domstolar,

då sistnämnda straffskala, särskilt med hänsyn till den bristande anpassningen

av straffmåtten för de båda åldersgrupperna i förhållande till varandra,

framtått såsom lindrigare än vad för beredandet av det emot gärningar av

detta slag erforderliga straffskyddet synts önskligt.

Förgripelse!- i sexuellt hänseende mot barn av manligt kön äro merendels

av beskaffenhet att hemfalla under straffbestämmelsen i 10 § av kapitlet.

Om ock, såsom förut framhållits, gärningar av detta slag ofta hava sin grund

i psykisk abnormitet, torde dock tid efter annan förekommit fall, då män för

tillfredsställande av sina sexuella drifter förgripit sig emot barn av manligt

kön med därav följande menliga verkningar för offren under förhållanden,

som särskilt vid jämförelse med de för förgripelser emot barn av kvinnligt

kön gällande straffmåtten gjort det önskligt, att högre sådant än det i paragrafen

nu inrymda eller straffarbete i högst 2 år stått att tillämpa.

Slutligen har tillämpningen vid våra domstolar av de i förevarande kapitel

förekommande bestämmelserna rörande otukt samt tukt och sedlighet sårande

gärning av beskaffenhet att allmän förargelse eller fara för andras förförelse

därav kommer ådagalagt, att avgränsningen emellan nämnda båda

straffrättsliga begrepp är i förekommande rättsfall synnerligen svår att verkställa;

och som gärning, hänförlig till det senare begreppet, är jämlikt 13 §

i kapitlet straffbelagd med allenast böter eller fängelse eller således vida lägre

än vad fallet är med gärningar, hänförliga till begreppet otukt, har ock for

bestraffning av hithörande gränsfall understundom yppat sig behov av en utökning

av det i 13 § nu föreskrivna straffet.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen med anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t taga i övervägande, huruvida icke, utan avbidan å en

förestående allmän straff lagsreform, till beredande av ökat

straffskydd i de av utskottet angivna hänseendena måtte vidtagas

därför erforderliga ändringar i nu gällande straffbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

stämmelser i 18 kapitlet strafflagen, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, som därav må föranledas; samt

B) att motionen, i den mån den icke blivit besvarad

genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 maj 1922.

På andra lagutskottets vägnar :

BROR PETRÉN. ''

Vid ärendets behandling hava närvarit:

c , ,frånJö,rf.ta kammaren; herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, Under*, greve Spens, von Kock,

bcnedm, Wahl* och Lundell*, ’ 9

.... lr4il1 andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäck* Hage

Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Sundling och Björkman i Norrköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

STOCKHOLM

A.-B. Hasse W. Tullbergs Boktryckeri 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:251 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot kvinnor och barn. a1 i texten