Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i avseende å uppbörden av avgifterna för den allmänna pensionsförsäkringen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 65 av herrar Lundén, Jönsson i Fridhill, Johanson i Hallagården, Andersson i Prästbol, Jeppsson, Johanson i Huskvarna och Olsson i Labbemåla samt nr 66 av herr Johansson i Edsbyn.

1922-02-09 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1922:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i avseende å uppbörden av avgifterna för den allmänna pensionsförsäkringen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 65 av herrar Lundén, Jönsson i Fridhill, Johanson i Hallagården, Andersson i Prästbol, Jeppsson, Johanson i Huskvarna och Olsson i Labbemåla samt nr 66 av herr Johansson i Edsbyn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1922 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i avseende å uppbörden av

avgifterna för den allmänna pensionsförsäkringen m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 65 av herrar Lundén, Jönsson i Fridhill, Johanson i Hallagården,

Andersson i Prästbol, Jeppsson, Johanson i Huskvarna och Olsson i Labbemåla

samt nr 66 av herr Johansson i Edsbyn.

I motionen nr 65 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, om sådan

ändring i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring kunde

vidtagas, att grundavgifterna till nämnda försäkring komme att uppbäras i

samband med kronouppbörden och att kommunerna måtte bliva befriade

från skyldigheten att till försäkringsfonden inbetala ett belopp, motsvarande

de avgifter, som icke blivit av de avgiftspliktige erlagda.

I motionen nr 66 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att hos

Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring i 13 § av lagen om

allmän pensionsförsäkring den 30 juni 1913, att uppbörden av pensionsförsäkringsavgifterna

icke bleve uppdelad på två uppbördsmyndigbeter,

utan att uppbörden av dessa avgifter måtte uppdragas åt endast en uppbördsmyndighet,

samt att, i den mån lagen för övrigt av en sådan förändring

skulle beröras, de ändringar och justeringar i lagtexten måtte vidtagas,

som därigenom kunde bliva behövliga.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutsicottets utlåtande Nr 7.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av pensionsstyrelsen. Det yttrande, som i anledning

härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande, och

hänvisar utskottet till dess innehåll.

Enligt 13 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

tillkommer uppbörden av den s. k. grundavgift å tre kronor om året, som

skall av envar avgiftspliktig erläggas, den kommun, där den avgiftspliktige

är mantalsskriven. Uppbörden skall ombesörjas av den myndighet inom

kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna. De pensionsavgifter

åter av från och med två till och med trettio kronor, som

utöver grundavgiften åligger dem, som under nästföregående år åtnjutit

inkomst, uppgående till vissa i lagen närmare angivna belopp, skola debiteras

och uppbäras i samband med kronoutskylderna. Där så prövas skäligt, äger

emellertid Konungen för viss kommun förordna, att jämväl uppbörden av

grundavgiften skall verkställas i samband med kronouppbörden. Dylikt

förordnande har hittills meddelats endast för fyra stadssamhällen, nämligen

Stockholm, Göteborg, Gävle och Sundsvall. Enligt 14 § i förenämnda lag

tillkommer det vederbörande taxeringsnämnder att på grundval av kommunvis

av mantalsskrivningsförrättarna uppgjorda förteckningar över personer,

som vid årets början uppnått 15 men icke 66 års ålder, besluta, vilka

personer avgiftsplikt för året skall åligga och vilka avgifter böra av dem

erläggas, därom anteckning göres i förteckningarna. Dessa tillhandahållas

därefter genom den kommunala uppbördsmyndighetens försorg för allmänheten

under tiden 1—10 juli. Pensionsavgift, som skall uppbäras av den

kommunala uppbördsmyndigheten, skall erläggas före utgången av juni

månad nästföljande år i den ordning, som av kommunen bestämmes; och

är kommunen skyldig att till pensionsförsäkringsfonden inbetala, utöver

influtna dylika pensionsavgifter, ett belopp, motsvarande de avgifter av

sådant slag (grundavgifter), som icke blivit erlagda. För de avgifter, kommunerna

sålunda fått erlägga — vilka avgifter enligt för åren 1914—1918

tillgänglig statistik uppgått för hela riket till omkring 1 i/2 million kronor

årligen, motsvarande omkring 15 å 16 procent av samtliga under nämnda

år påförda grundavgifter — äga kommunerna fordran hos de avgiftspliktiga,

men däremot må icke vid bestämmande av pensionsbeloppet för avgiftspliktig

tagas i beräkning vad kommunen för honom inbetalt.

Ovan återgivna bestämmelser rörande sättet för uppbörden av pensionsavgifterna

och kommunernas ansvarighet för grundavgifterna hava

oförändrade gällt alltsedan tillkomsten av 1913 års lag om den allmänna

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

pensionsförsäkringen. Angående de motiv, som lågo till grund för samma

bestämmelser, och de meningsbrytningar, som vid lagens tillkomst å nämnda

punkter gjorde sig gällande, tillåter sig utskottet hänvisa till vad därutinnan

upptagits i pensionsstyrelsens till utskottet avgivna utlåtande.

Redan vid 1916 års riksdag väcktes motion (II: 189) om utredning

på vad sätt och i vad mån kommunerna kunde beredas lättnader i de

utgifter, som genom införandet av den allmänna pensionsförsäkringen åsamkats

dem, bl. a. genom den kommunerna ålagda ansvarigheten för grundavgifterna.

Motionen blev emellertid, efter det pensionsstyrelsen meddelat

bl. a., att densamma jämlikt av Kungl. Maj:t erhållet bemyndigande redan

igångsatt en utredning angående sättet för uppbörden av pensionsavgifterna,

av riksdagen avslagen under hänvisning till att pensionsförsäkringen varit

i tillämpning allt för kort tid för att några allmänna slutsatser rörande

dess verkningar då ännu kunde dragas.

I en av pensionsstyrelsen den 21 januari 1918 till Kungl. Maj:t

avlåten skrivelse, vilken såsom bilaga fogats vid Kungl. Maj:ts till nämnda

års riksdag avlåtna proposition nr 184 om förslag till vissa ändringar i

den allmänna pensionsförsäkringslagen, har pensionsstyrelsen framställt förslag

rörande åtskilliga av erfarenheten dåmera påkallade ändringar i nämnda

lag, avseende bl. a. att taxeringsnämnderna skulle befrias från all befattning

med påföring av pensionsavgifter och arbetet därmed i stället tilläggas

pensionsnämnderna, att uppbörden av pensionsavgifterna skulle fullständigt

skiljas från uppbörden av skattemedlen, att varje försäkrad person skulle

erhålla en försäkringsbok, i vilken inbetalda pensionsavgifter infördes och

kvitterades, samt att uppbörden av såväl grundavgifterna som tilläggsavgifterna

skulle överlämnas till kommunerna. Styrelsen förklarade sig i

den åberopade skrivelsen ämna framdeles till Kungl. Maj:t inkomma med

närmare utformade förslag i de däri angivna hänseendena.

Enligt vad utskottet inhämtat hava framställningar i enahanda syfte,

som innefattas i nu föreliggande motion II: 65 av herrar Lunden m. fl.,

till Kungl. Maj:t ingivits dels av styrelsen för svenska stadsförbundet i

skrivelse den 26 maj 1920 och dels av styrelsen för svenska landskommunernas

förbund i skrivelse den 21 sistlidne december. I förstnämnda

skrivelse har med stöd av en utförlig motivering hemställts, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning angående ändring i uppbörden av

avgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring i syfte att uppbörden

av och ansvaret för grundavgifterna icke längre måtte påvila kommunerna,

samt att, därest ifrågasatt utredning om den svenska socialförsäkringens

enhetliga förvaltning komme till stånd, de av styrelsen i skrivelsen gjorda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutsJcottets utlåtande Nr 7.

uttalanden därvid måtte vinna beaktande. I den senare skrivelsen har

anhållits, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om borttagande

ur lagen om allmän pensionsförsäkring av föreskrifterna om kommunernas

skyldigheter såväl att uppbära grundavgifterna för nämnda försäkring som

att till pensionsförsäkringsfonden inbetala ett belopp,'' motsvarande de avgifter,

som icke blivit av de avgiftspliktiga erlagda.

Förenämnda båda skrivelser hava genom särskilda Kungl. Maj:ts

remisser överlämnats till kommittén för verkställande av utredning rörande

möjligast enhetliga och enkla organisationsformer för socialförsäkringens

olika grenar (kommittén för socialförsäkringens organisation), vilken kommitté,

som tillsatts den 11 oktober 1920, den 4 sistlidne oktober fått sitt

uppdrag utvidgat att omfatta granskning av grunderna för hela socialförsäkringen

i vårt land, för såvitt beträffande densamma nu förelåge lagar

och lagförslag, ävensom avgivande av förslag till sådana ändringar i principerna

för densamma, som kunde finnas lämpliga för åstadkommande av

större enhetlighet och enkelhet. På sätt pensionsstyrelsen i sitt till utskottet

avgivna utlåtande framhållit, ingår självfallet i nyssnämnda kommittés

uppdrag att verkställa utredning rörande spörsmålet om lämpligaste

uppbördssättet för avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen och tillkommer

det tillika samma kommitté prövning av den till grunderna för

nämnda försäkring hörande frågan om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna.

Då sålunda de i motionerna väckta spörsmålen redan äro föremål

för utredning av en för prövning av hithörande frågor tillsatt kommitté,

får utskottet hemställa,

1) att motionen nr 65 i andra kammaren icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och

2) att motionen nr 66 i andra kammaren likaledes

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1922.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén*, greve Spens, Tjällgren,

Sigfrid Hansson*, von Kock*, Wahl och Lundell*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman*, Karlsson i Gasabäck,

Hage*, Magnusson i Skövde*, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm och Sundling.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

5

Bilaga.

Till Riksdagens Andra Lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen att, i enlighet med av utskottet

gjord framställning, avgiva yttrande över de inom andra kammaren

väckta motionerna nr 65 och 66, får pensionsstyrelsen i anledning härav anföra

följande.

I motionen nr 65 hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om utredning, huruvida sådan ändring kan vidtagas i pensionsförsäkringslagen,

att grundavgifterna till pensionsförsäkringen komma att uppbäras i samband med

kronouppbörden, och att kommunerna må bliva befriade från skyldighet att till pensionsförsäkringsfonden

inbetala ett belopp, motsvarande de avgifter, som icke

blivit av de avgiftspliktiga erlagda.

Motionen nr 66 åter åsyftar en begäran om utredning, huruvida icke uppbörden

av pensionsavgifterna må kunna uppdragas åt allenast en uppbördsmyndighet.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skall uppbörden av den s. k.

grundavgiften verkställas av den kommunala uppbördsmyndigheten. Tilläggsavgifterna

åter debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden. Emellertid

äger Konungen, där så prövas skäligt, för viss kommun förordna, att jämt

väl uppbörden av grundavgifterna skall verkställas i samband med kronounnbörden.

^

o

Alderdomsförsäkringskommittén, vars förslag till lag om allmän pensionsförsäkring

ligger till grund för den nu gällande lagen, föreslog en grundavgifav

2 kronor samt tilläggsavgift för den, i vilkens taxering under året enligt galt

lande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt ingick inkomst av mins800

kronor, och skulle tilläggsavgiften utgöra 5 kronor, om inkomsten ej uppgick

till 1,200 kronor, samt 10 kronor, om inkomsten uppgick till 1,200 kronor

eller mera. Grundavgiften skulle enligt kommitténs förslag uppbäras av den kommunala

uppbördsmyndigheten, tilläggsavgiften i samband med kronouppbörden.

För uppbörden av grundavgifterna skulle varje år av vederbörande taxeringsnämnd

uppgöras förteckning över de inom kommunen mantalsskrivna personer,

för vilka under året pensionsavgifter borde erläggas. Förteckningen skulle under

viss tid hållas tillgänglig för allmänheten, och därigenom skulle envar, som ve
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

derborde, anses hava erhållit del av förteckningens innehåll. Grundavgiften skulle

erläggas senast en månad före årets utgång å tid och ställe, som av kommunen

bestämdes. Avgiften skulle således uppbäras samma år, för vilken den

påförts. En var kommun skulle vara skyldig att till pensionsförsäkringsfonden

redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit erlagda

för avgiftspliktiga, som vore inom kommunen mantalsskrivna. För dylik ej erlagd

avgift skulle kommunen hos den avgiftspliktige äga fordran med förmånsrätt

såsom för oguldna kommunalutskylder.

Tilläggsavgifterna skulle, såsom nämnts, uppbäras i samband med kronoutskylderna,

men fingo ej utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången

av det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Kommittén beräknade, att den lägsta inkomstklassen eller den, som skulle

erlägga allenast grundavgift, skulle, med utgångspunkt från 1908 års förhållanden,

komma att omfatta 2,128,300 personer i åldern 16—67 år, därav 881,600 män,

642,300 ej gifta kvinnor samt 604,400 hustrur, den andra klassen (inkomst 800

—1199 kronor) 291,700 personer, därav 242,700 män och 49,000 kvinnor samt

den tredje klassen (inkomst 1,200 kronor och mera) 168,100 personer, därav

149,600 män och 18,500 kvinnor.

I sin motivering till de föreslagna bestämmelserna om sättet för pensionsavgifternas

erläggande anförde kommittén, att kommittén ansett sig böra välja

en annan metod än det inom den tyska lagstiftningen och dess efterföljare tilllämpade

pensionsmärkessystemet, vilket synts alltför komplicerat för att ändamålsenligen

kunna tillämpas inom den av kommittén föreslagna allmänna pensionsförsäkringen.

Kommittén hade i stället föreslagit en metod, enligt vilken

den pensionsavgift av 2 kronor, som årligen skulle erläggas av envar avgiftspliktig,

skulle uppbäras av kommunen. Då tilläggsavgifterna skulle erläggas av

personer, som i regel vore inkomstskattetaxerade, hade kommittén ansett sig böra

föreslå, att dessa avgifter skulle debiteras och upptagas i sammanhang med kronoskatterna.

I de fall, då debetsedel å kronoskatt ej förekomme, måste givetvis

särskild debetsedel å pensionsavgiften utfärdas. Uppbärandet av grundavgifterna,

för vilka kommunerna skulle iklädas ansvar, syntes, i betraktande av det intresse,

kommunerna måste äga av att dessa avgifter ordentligt inbetalades, böra uppdragas

åt kommunerna och ombesörjas av den myndighet inom kommunen, som

förrättade uppbörden av kommunalutskylderna. I motiveringen till de särskilda

paragraferna i lagförslaget anförde kommittén ytterligare rörande denna sak bl. a.

följande: Visserligen pålades de kommunala uppbördsmyndigheterna enligt

förslaget en icke oväsentlig ökning i deras dittillsvarande arbete, men då ett

högst betydande antal bland de avgiftspliktiga tillika vore skattskyldiga till kommunen,

hade kommittén ansett det icke gärna böra ifrågasättas att inrätta särskilda

uppbördsmyndigheter för grundavgifterna, helst eu dylik anordning skulle

kunna medföra betydliga utgifter. Då vidare kommunerna måste hava ett stort

intresse av den föreslagna försäkringen, hade kommittén trott sig kunna räkna

på de kommunala myndigheternas medverkan vid avgifternas uppbärande. —

Enligt kommitténs avsikt skulle samtliga pensionsavgifter erläggas samma år,

som de debiterats. Det hade därför beträffande grundavgifterna synts önskvärt

att bereda möjlighet för dessa avgifters erläggande i samband med sista kommu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

nalupppbördsstämman för året. Denna stamma plägade inträffa i början av september,

och borde därför alla förberedande åtgärder för dessa avgifters erläggande

vara vidtagna i någorlunda god tid dessförinnan. Detta vore även möjligt genom

de av kommittén föreslagna detaljbestämmelserna. Att utskriva särskilda

debetsedlar för pensionsavgifterna vore enligt kommit1 éns mening icke nödvändigt.

Vare sig detta skedde eller icke, skulle enligt förslaget en var, som vederborde,

anses hava fått del av förutnämnda förtecknings innehåll, sedan avskrift

av densamma hållits vederbörligen tillgänglig.

För försäkringens lyckliga genomförande var det naturligen av vikt att

erhålla bestämmelser, som i möjlig mån tryggade avgifternas inbetalande. I

fråga om de av kommittén i detta avseende föreslagna bestämmelserna yttrar

kommittén ytterligare följande:

»Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsavgifterna och

på samma gång föreslagit, att blott de pensionsavgifter, som den försäkrade

inom stadgad tid erlagt, skola tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet,

har kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat intresse

såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för kommunen

att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma. Ett ytterligare

kraftigt skäl för de avgiftspliktiga att vinnlägga sig om ett ordentligt erläggande

av sina avgifter synes föreligga även i den omständigheten, att de försumliga

komma att stå i skuld till kommunen för de icke erlagda avgifterna

och således äventyra att dock till sist själva få vidkännas avgifterna men utan

rätt att vid pensionsbeloppets bestämmande få desamma sig tillgodoräknade.

Man torde sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade avgifter svarande

summa, som kommunen får att till fonden redovisa, icke kommer att uppgå till

ett allt för avsevärt belopp.»

Av några bland de myndigheter, som avgåvo yttrande över kommitténs

förslag, framställdes anmärkningar mot det föreslagna sättet för uppbörden ävensom

mot förslaget om kommunernas garanti för grundavgifterna. Överståthållarämbetet

anförde bland annat, att kommunen ej hade mycket tillfälle att inverka

på och framkalla godvillig betalning av avgifterna. Att kommunen det

oaktat skulle iklädas ansvaret för den oguldna återstoden vore hårt, åtminstone

om, såsom förslaget tycktes förutsätta, någon pensionsförmån icke, genom inbetalning

efter uppbördsstämman, skulle beredas kommunens försumliga medlemmar.

Kommunen komme då att sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande.

Visserligen skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna

av de försumliga, men detta medgivande syntes icke vara synnerligen

mycket värt. Vad Stockholm anginge vore det önskvärt, att grundavgifterna

liksom tilläggsavgifterna finge debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna.

Även från några av Konungens befallningshavande förordades,

att samtliga avgifter borde uppbäras i samband med kronoutskylderna, under

det andra uttalade sig för det av kommittén fiamlagda förslaget Kommerskollegium

berörde frågan om arbetsgivarnas ansvarighet för avgifterna.

I Kungl. Maj:ts förslag till 1913 års riksdag bibehölls kommitténs förslag

i fråga om sättet för uppbörden av pensionsavgifterna. Emellertid höjdes i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Kungl. Maj:ts förslag grundavgiften från 2 till 3 kronor. Härjämte tillädes bestämmelsen,

att, där så skäligt prövades, Konungen ägde för viss kommun förordna,

att jämväl uppbörden av grundavgifterna skulle verkställas i samband

med kronouppbörden. Tiden för uppbörden av grundavgiften utsträcktes även,

och föreslogs sålunda, att denna avgift skulle erläggas före utgången av mars

månad nästföljande år i den ordning, som av kommunerna bestämdes.

Vidkommande frågan, huruvida alla avgifter borde debiteras och uppbäras

i samband med kronoutskylderna, yttrade departementschefen, att han i

detta avseende måste ansluta sig till kommitténs förslag, då det vore förenat

med vissa fördelar, att grundavgiften uppbures inom och genom kommunerna,

mindre i följd därav, att för kommunerna föreslagits ansvarighet för dessa utskylder,

än därför, att kommitténs förslag syntes vara en praktisk utväg. Uppmärksammas

borde nämligen, att antalet av dem, som skulle betala grundavgiften

allena, vore synnerligen stort — över 80 % av de avgiftspliktiga —

och att dessa hittills icke varit uppförda till annan kronoskatt än, för vissa av

dem, personliga avgifter. Utfärdandet av kronodebetsedlar för alla dessa skulle

väsentligen öka arbetet hos vederbörande debiteringsmän. Det borde också vara

lättare att få in dessa avgifter, om kommunen rörande dem finge tillfälle att

ordna med uppbörden, såsom syntes lämpligt, vare sig de upptoges^å kommuna

luppbördssedlarna eller de eljest uttoges från särskilda längder. Kommitténs

förslag vore således enligt hans mening lämpligt såsom regel och passande för

flertalet kommuner. Emellertid kunde till äventyrs i stora kommuner ett dylikt

uppbördssätt vara förenat med svårigheter, som borde föranleda en annan ordning.

Vad av överståthållarämbetet härutinnan anförts syntes äga den vikt och

betydelse, att man, med frånseende av en del av ovanberörda synpunkter, som

talade för kommitténs förslag oförändrat, borde på så sätt tillmötesgå en önskan

om samtliga avgifters upptagande å kronodebetsedlarna, att möjlighet härtill

gåves efter beslut i varje fall av Kungl. Maj-.t. Vad kommunernas ansvarighet för

grundavgifterna angick, ansåg departementschefen denna icke kunna eftergivas.

I särskilda motioner framställdes yrkanden om ändring av Kungl. Maj:ts

förslag i förevarande avseenden. Sålunda yrkades, att icke blott grundavgifterna

utan även en del av föreslagna tilläggsavgifter skulle uppbäras av kommunen, att

grundavgifterna skulle uppbäras av pensionsnämnderna, att all uppbörd skulle

verkställas genom statens försorg, samt att bestämmelsen om kommunens ansvarighet

för grundavgifterna skulle utgå.

Det särskilda utskott, till vilket Kungl. Maj:ts förslag hänvisades, ansåg,

att förslaget i nu ifrågavarande del i stort sett erbjöde en tillfredsställande och

efter vårt lands förhållanden väl avpassad anordning. Med hänsyn till önskvärdheten

av att för de avgiftspliktiga i största möjliga utsträckning underlätta avgifternas

erläggande föreslog emellertid utskottet, att tidpunkten, före vilken grundavgiften

skulle vara erlagd, skulle framflyttas till den 1 juli året efter det, under

vilket avgiften påförts. En ytterligare lättnad för de avgiftspliktiga föreslogs

även av utskottet genom eu föreskrift av innebörd, att icke blott, såsom Kungl.

Maj:t föreslagit, sådan avgift, som erlagts »före uppbördstidens utgång», skulle

tillgodoräknas den avgiftspliktige utan även sådan, som erlagts därefter men före

den 1 juli.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

I en motion hade påyrkats införandet i lagen av en bestämmelse att, där

pensiousberättigad, för vilken en eller flera grundavgifter blivit etlagda av kommun,

bleve tilldelad fattigvård, den kommun, som bekostade vården, skulle äga att för

sina kostnader undfå ersättning från pensionsförsäkringsfonden intill det belopp,

som enligt den i lagen angivna grund skulle i pension motsvara det eller de av

kommunen erlagda pensionsavgiftsbeloppen. Motionären anförde, att de av kommunen

erlagda trekronorsavgifierna icke vid de ekonomiska kalkylerna tagits i

beräkning såsom representerande något visst bidrag till kostnaderna. Det syntes

befogat, att den kommun, som nödgades meddela vederbörande pensionsberättigade

fattigvård, till kostnaderna härför Unge det bidrag, som motsvarade ned-ä tningen

under den normala avgiftspensionen. Utskottet delade motionärens mening och

införde ett stadgande av föreslaget innehåll.

Riksdagen fann ej skäl frångå de av Ivungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna

om fördelningen av uppbörden av pensionsavgifterna eller om kommunernas

ansvarighet för grundavgifterna.

Vad härefter angår de särskilda skäl, som anförts till stöd för de uti nu

ifrågavarande motioner framställda yrkanden, får styrelsen erinra, att lagen icke

fordrar utskrivande av särskilda debetsedlar liksom icke heller särskilda uppbördsstämmor

för grundavgifterna. Enligt lagen skall, såsom förut anmärkts, avskrift

av den förteckning, som innehåller uppgift om påförda avgifter, bållas tillgänglig

för allmänheten viss tid. Härigenom anses envar, som vederbör, hava erhållit

del av densammas innehåll. Vederbörande är med hänsyn härtill skyldig att,

utan särskilt meddelande om påförd avgift, erlägga avgiften å kungjord uppbördsstämma.

I regel torde uppbördsstämma för kommunalut-kyl ter hållas åtminstone

två gånger om året i de större kommunerna, en under hösten och en under

våren. I de mindre kommunerna torde väl däremot avhållas allena-t en sådan

stämma och då under våren. Intet hinder finnes för närvarande att förlägga uppbörden

av grundavgifterna till dessa stämmor. För att underlätta arbetet kunde

å kommunalskattesedeln inrymmas en anmaning, att den, som är skyldig att

erlägga grundavgift, skall samtidigt med förfallna kommunalutskylder betala

denna å stämman för nämnda utskylder. Kvitto å avgiften kan i så fall med

delas å debetsedeln genom en stämpel eller kort anteckning samtidigt med att

kommunalutskylderna kvitteras. Härigenom skulle utskrivandet av särt kilda

debetsedlar kunna undvikas.

Styrelsen vill emellertid icke härmed hava sagt, att det icke i många fall

är önskvärt, att särskilda uppbördsstämmor hållas för grundavgifterna, och att

det icke i dylika fall kan vara lämpligt, att vederbörande genom särskild debetsedel

erinras om sin skyldighet att erlägga pensionsavgift. Styrelsen återkommer

senare till denna fråga.

Obestridligt är, att kommunerna få vidkännas kostnader för restantier. I

den mån i motionen nr 65, då där talas om kommunernas ko-tnader för restantier,

åsyftas kostnaderna för indrivning av restantier, torde väl dessa im-kränka sig

till kostnaden för utskrivning av restlängd och eventuellt nya debetsedlar för de

å restlängd uppförda, som väl åtminstone i en del fall samtidigt häfta för

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 9 sand. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

oguld q a kommunalutskylder. Motsvarande kostnad skulle bliva ungefär densamma,

om uppbörden av grundavgifterna skedde i samband med kronoutskyldeina, ehuru

den då komme att gå ut över staten.

Det ökade arbetet för kronouppbördsmyndigheterna, om dessa skulle övertaga

uppbörden av grundavgifterna, skulle i försia band i huvudsak komma att

bestå i utskrivande av särskilda debetsedlar för dem, som hava att erlägga allenast

pensionsavgift. Huru många dylika debetsedlar, som behövde utskrivas, är naturligen

svårt att utan en mera ingående undersökning angiva. Lägst torde antalet

bliva omkring 300,000, därest alla ogifta personer, som vid årets början fyllt 18

år, nu erhålla egna kronodebetsedlar, och högst omkring 1 250,000, om ingen, som

nu har att erlägga allenast personliga avgifter, erhåller sådan sedel. Emellertid

torde numera vara tämligen allmänt, att särskild kronodebetsedel utskrives för

alla ogifta personer, som vid årets början fyllt 18 år. På sina håll toide fortfarande

tjänstepersonals personliga avgifter upptagas å vederbörande husbönders

debetsedlar. Om förhållandet är det nu angivna, torde arbetet för kiououppbördsmyndigheterna

med utskrivandet av debetsedlar icke bliva av någon störie omfattning.

Däremot ökas naturligtvis väsentligen arbetet med redovisningen av

avgifterna; och kostnaden härför finge bäras av staten.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att för år 1918 utgjorde antalet

personer, som hade att erlägga allenast grundavgift, 2,043,000, därav män 502,000,

ej gifta kvinnor 741,000 samt hustrur 800,000. Antalet personer, som tillika hade

att erlägga tilläggsavgift, utgjorde 1,300,000. Omkring 230,000 voro påförda en

tilläggsavgift av 2 kronor, 390,000 av 5 kronor och 680,000 av 10 krouor.

I motionen nr 65 uttalas den åsikten, att uppbördsresultatet sannolikt

skulle bliva bättre, om grundavgifterna fingo uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna.

Hittills har av Kung! Maj:t medgivande lämnats Stockholm, Sundsvall, Göteborg

och Gävle att uppbära grundavgifterna jämte kmnoutskylderna, Gävle från

och med år 1922. Att draga några bestämda slutsatser av siffrorna från dessa

städer, låter sig knappast göra. I Sundsvall hava grundavgifterna från försäkringens

början upptagits å kronodebetsedlarna. Restantieprocenten har varit mycket

stor, cirka 30 procent varje år. Att i övrigt uttala något omdöme, om huru

resultaten skulle ställa sig, är naturligen högst vanskligt. Sannolikt är > äl. att

uppbördsresultatet i de mindre kommunerna i allmänhet blir avsevärt bättre, om

kommunen själv har hand om uppbördeD, speciellt då under den förutsättning

att kommunens ansvar för avgifterna kvarstår. Där kunna uppbördsmyndigheterna

genom personliga anmaningar förmå de försumliga alt betala, vi ket icke torde

förekomma, därest uppbörden sammanslås med kronouppbörden. Det förekommer

ett avsevärt antal kommuner, där restantierna år efter år äro jämförelsevis mycket

obetydliga; och det finnes även kommuner, dar genom dylikt pe''sonligt intresse

från uppbördsmannens sida så gott som varenda avgrft-pliktig förmåtts att betala

sin avgift.

Att på grundval av uppgifterna om restantierna å grundavgifter och tilläggsavgifter

draga någon slutsats rörande frågan om, vilkeldera uppb rdssystemet

är effektivare, är synnerligen vanskligt, bland annat därför, att det är på förhand

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

givet, att personer i en bättre ekonomisk ställning i allmänhet betala sina avgifter

punktligare än de ekonomiskt sämre ställda, och att redan av denna anledning

restantieprocenteu å tilläggsavgifterna bör i regel ställa sig lägre än å grundavgifterna.

Det torde nog vara sant, som i motionen anföres, att till följd av grundavgiftens

obetydliga belopp vederbörande i många fall icke anser sig böra vidtaga

några särskilda åtgärder för densammas inbetalande, och att jämväl detta kan ha

inverkan vid indrivningen. Men förhållandet torde beträffande det stora flertalet

av de försäkrade ej bliva mycket annorlunda, om avgiften upptages å kronodebetsedel,

som ej innehåller annat än avgiften eller möjligen därtill några obetydliga

personella avgifter.

Vad särskilt landskommunerna angå, må erinras, att om uppbörden av

grundavgifterna verkställes i samband med kronouppbörden, innebär detta, att

densamma lägges direkt under länsstyrelsen med förmedling av postverket, i

stället för att eljest vederbörande uppbördsmyndighet inom varje särskild kommun

ombesörjer och övervakar uppbörden. Det är att befara, att en dylik anordning

skall komma att medföra vissa praktiska olägenheter och verka ogynnsamt på

uppbörden av avgifterna.

I motionen nr 66, vari ej ifrågasättes, att kommunens ansvar för grundavgifterna

skall upphöra, anföres bland annat, att sedan år 1913 väsentliga förändringar

inträtt i avseende å antalet av dem, som erlägga allenast grundavgifter,

genom penningvärdets fall och inkomsternas ökning hos stora grupper medborgare

till beskattningsbara belopp. Styrelsen har här ovan för år 1918 lämnat uppgift

om fördelningen av de olika avgiftsklasserna. Vid jämförelse med föregående

år visar sig en avgjord förskjutning uppåt i inkomsthänseende. Men huruvida

denna förskjutning kommer att i det hela bliva av mera bestående art, är väl

tvivelaktigt.

Motionären anför vidare, att grundavgiftens storlek icke är sådan, att det

för de avgiftspliktiga, som påföras tilläggsavgifter, har någon som helst betydelse,

att den frånskiljes och får betalas vid annat tillfälle än den andra avgiften. Detta

är nog som regel sant, men fall kunna dock förekomma, då det kan bliva ganska

betungande att betala samtliga avgifter på en gång, t. ex. för en man, som har

att betala grund- och tilläggsavgifter för sig själv samt därjämte avgifter för

hustru och barn.

Pensionsstyrelsen har icke med vad nu anförts velat säga, att den anser

det nuvarande sättet för uppbörden av pensionsavgifterna vara i allo tillfredsställande

och att icke något nytt bättre kan erhållas. Styrelsen har vid olika

tillfällen haft anledning att till ingående utredning upptaga spörsmålet om uppbördssättet,

men det har visat sig, att det icke är så lätt att, åtminstone utan

stora omändringar, erhålla något bättre än det, ålderdomsförsäkringskommittén

efter ingående och grundliga årslånga undersökningar föreslagit. Naturligt är,

att en del dubbelarbete skulle kunna undvikas, därest allenast en uppbördsmyndighet

hade hand om avgifterna. Men det kan härvid, om man då skulle

välja mellan kronouppbörden och uppbörd genom kommunal myndighet, ifråga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

sättas, huruvida det är lämpligast att låta samtliga avgifter uppbäras i samband

med kronoutskylderna. Önskvärt är, att uppbörden hålles under samma år, för

vilket avgifterna påförts, och sä tidigt som möjligt. En stor del kommuner, för

år 1918 cirka 1,700, hålla uppbördsstämma det år, för vilket avgifterna påförts,

och har det enligt de undersökningar, som pensionsstyrelsen verkställt, visat sig,

att resultatet av uppbörden blivit bättre i dessa kommuner än i dem, som utsatt

uppbörden senare. Förlädes uppbörden av grundavgifterna tillsammans med

kronouppbörden, skulle visserligen dessa avgifter komma att uppbäras det år,

för vilket de påförts, men det bleve dock icke förrän i november eller december,

och uppbörden borde rätteligen hållas i god tid före oktoberflyttningarna. Därigenom

skulle sannolikt ett betydligt bättre resultat vinnas, ty det torde till icke

ringa del vara ändringarna av bostadsort, som vålla största svårigheterna i avseende

å uppbörden och indrivningen av restantierna. Med nu gällande bestämmelser

hava kommunerna möjlighet att utsätta uppbörden i god tid och kunna anordna

den före flyttningarna. Det kan därför ifrågasättas, om det icke vore lämpligast

att förlägga uppbörden av samtliga avgifter till kommunerna, om en sammanslagning

skall äga rum. Dock synes en utredning i förevarande hänseende icke böra

begränsas så som motionärerna föreslagit. Andra uppbördssätt kunna även tänkas,

och sådana hava även inom pensionsstyrelsen varit föremål för undersökning.

Såsom bekant är emellertid för närvarande en särskild kommitté sysselsatt med

utredning av frågan om socialförsäkringens organisation och i denna kommittés

uppdrag ingår jämväl att utreda spörsmålet om lämpligaste sättet för uppbörd

av avgifter till socialförsäkringen. Det synes icke vara lämpligt att binda denna

kommitté genom direktiv i den av motionärerna angivna riktning, allra helst

som kommitténs uppdrag avser icke blott pensionsförsäkringen utan även olycksfalls-

och sjukförsäkringen, och det är möjligt, att något gemensamt uppbördssystem

för dessa grenar av socialförsäkringen kan utfinnas.

Möjligen torde utan några större ändringar i lagen en del förenklingar i

det nuvarande uppbördssystemet kunna utan större tidsutdräkt vidtagas, och har

styrelsen denna inäga för närvarande under utredning.

Vidkommande frågan om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna

torde till en början böra erinras, att enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag

2/3 av kostnaderna för pensionstillägg och understöd skulle bestridas av

staten och 1/3 av kommunerna.

Kommittén, som med sitt förslag huvudsakligen avsåg att med en försäkring

ersätta den form av försörjning, som för de gamlas och orkeslösas underhåll

påvilade den enskilda och offentliga fattigvården, utgick från, att kostnaderna

för det allmännas bidrag till försäkringen icke lämpligen borde mera avsevärt

överskrida de belopp, som motsvarade nämnda utgifter. Tillgängliga uppgifter

rörande dessa utgifters storlek gåve, yttrade kommittén, vid handen, att den

kostnad, som för det dåvarande ålåge kommunerna och enskilda för understöd

åt behövande vuxna personer, borde uppskattas till ett belopp av mera än 30

miljoner kronor om året, och att av denna kostnad ungefär 1/8 motsvarade den

kommunala fattigvårdskostnaden. Då sålunda det allmänna bidraget till försäkringen

vid dåvarande befolkningsförhållanden hade synts kommittén böra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

beräknas till en årlig summa av något över 30 miljoner kronor, både det Hven

synts kommittén lämpligt, att av denna kostnad 1/t borde bäras av kommunerna

och återstående 2/s av staten. Kommunernas sammanlagda fattig årdsutgifter

för de gamlas och orkeslösas försörjning skulle härigenom visserligen icke

minskas, men trycket av dessa utgifter skulle dock något jämnare fördtias.

För att bereda lättnad av kommunernas sammanlagda utgifter för försäkringen

ansåg sig Kungl. Majrt böra föreslå, att av kostnaden för pensionstillägg

och understöd allenast 1/i skulle falla på kommunerna och på staten s/4.

Av fjärdedelen skulle landstingen bära hälften, vadan på primärkommunerna

skulle komma endast 1/a av kostnaden. Detta förslag godkändes även av riksdagen.

(I våra grannländer Danmark och Norge betala eller skola, enligt uppgjorda

förslag, kommunerna bidraga avsevärt mycket mera till försäkringen.)

Såsom av det föregående torde framgå har frågan om kommunernas ansvarighet

för grundavgifterna varit föremål för grundligt övervägande. Otvivelaktigt

torde vara, att detta ansvar sporrat kommunerna att söka få uppbörden

så god som möjligt, och säkert är, att resultatet skulle ställt sig synnerligen

ogynnsamt, om ansvaret icke funnits. Visserligen få kommunerna sammanlagt

inbetala icke så obetydligt belopp för försumliga avgiftsbeialare. För år 1918

utgjorde i runt tal hela det debiterade grundavgiftsbeloppet 10,030,000 kronor,

det av kommunerna på grund av deras ansvarighet inbetalda beloppet 1 483,000

kronor, men en icke oväsentlig del av restantiebeloppen torde genom indrivning

hava gottgjorts kommunerna. Pensionsstyrelsen saknar dock material för att

exakt bedöma denna fråga, men enligt tillgängliga uppgifter utgjorde i Stockholm

för år 1918 restantiebeloppet av grundavgifter 221,022 kronor, som staden hade

att inbetala till pensionsförsäkringsfonden. Av denna summa indrevos emellertid

efter den 1 juli 1919 ej mindre än omkring 80,000 kronor. Sannolikt är väl, att

restantierna skola minskas i den mån insikten om pensionsförsäkringens förmåner

ökas och risken av uraktlåten betalning av avgifter blir mera allmänt känd.

Sedan bestämmelsen om kommunernas ansvarighet för grundavgifterna av

riksdagen år 1913 antogs, har tillkommit? att genom 1915 års lag och i övrigt

vidtagna ändringar av övergångsbestämmelserna till pensionsförsäkringslagen,

genom införandet av barntillägg samt genom den år 1921 vidtagna höjningen

av pensionstillägg och understöd kommunerna fått avsevärda bidrag till sina

fattigvårdsutgifter, som icke inrymts i de ursprungliga lagbestämmelserna.

Under åren 1914—1921 hava i pensionstillägg och understöd utbetalts

sammanlagt omkring 120,600,000 kronor, varav omkring 30,150,000 kronor utgöra

kommun- och landstingsbidrag. År 1914 utbetalades i runt tal 1,640,000

och år 1921 30,300,000 kronor. För femårsperioden 1922—1926 beräknas kostnaden

för pensionstillägg och understöd komma att uppgå till inalles 207,000,000

kronor, av vilka omkring 52,000,000 kronor utgöra kommun och landstingsbidrag.

Den avfattning, bestämmelserna om utlåning av pensionsförsäkringsfondens

medel erhållit, är ock till fördel för kommunerna. Till kommuner hava ej obetydliga

belopp utlånats för byggande av bostäder, vatten- och avloppsledningar,

andra sanitära anordningar, ålderdomshem, barnhem, kyrkor och skolor, lands
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

bygdens elektrifiering o. s. v. Lån för bostäder, vatten- och avloppsledningar

samt andra sanitära anordningar hava i regel utlämnats mot en ränta, som

understigit normal sådan med —1/i procent. Jämväl den sjukvårdsverksamhet,

som kort tid efter det lagen trätt i kraft, upptogs av pensionsförsäkringen, har

bidragit att lätta kommunernas bördor.

Självklart torde vara, att det ligger i kommunens intresse, att de avgiftspliktiga

så ordentligt som möjligt inbetala sina pensionsavgifter och därigenom

förvärva sig så stor pension som möjligt, så att de ej behöva falla det allmänna

till last, då arbetsförmågan sviker.

Det bör sålunda icke kunna förnekas, att kommunerna hava stora fördelar

av pensionsförsäkringen, fördelar som böra motväga de kostnader, kommunerna

hava för densamma. Och otvivelaktigt är, att kommunernas ansvar

för grundavgifterna har en väsentlig betydelse för ett ordentligt inbetalande av

dessa avgifter. Skall frågan om detta ansvars fortbestånd närmare undersökas,

bör det icke ske utan samband med frågan om den lämpliga storleken av kommunernas

andel i kostnaderna för pensionstillägg och understöd, ett spörsmål,

som har stor betydelse för pensionsförsäkringens finansiering och praktiska

genomförande.

Då kommittén för socialförsäkringens organisation jämväl har att verkställa

utredning och avgiva förslag beträffande grunderna för socialförsäkringen, torde

kommittén på grund härav nödgas upptaga till prövning även spörsmålet om

kommunernas ansvarighet för grundavgifterna.

Under sådana omständigheter får pensionsstyrelsen, med åberopande av

vad i övrigt av styrelsen anförts, hemställa, att ifrågavarande motioner icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

De till styrelsens biträde förordnade sakkunniga hava förklarat sig instämma

i vad styrelsen sålunda anfört.

Stockholm den 7 februari 1922.

O. F. Enbom.

Föredragande.

Adolf af Jochnick.

Carl Broberg.

Hugo Elliot.

Erik Stridsberg.

Axel Telander.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.