Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
1922-04-06 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1922:26, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1922 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1
och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun
att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.
(lista avd.)
I en den 10 mars 1922 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 144, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919
(nr 256) om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj
1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §-
För nöjestillställning — — — — marionetteater och dylikt;
g) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 20 käft. (Nr 26.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 26.
Utskottet.
Svenska
städs/ Brbundets
styrelse.
andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga
mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet beräknad
avgift.
Till nöjestillställning----uppfostringssyfte.
3 §.
Nöjesskatten upptages--— nöjestillställning.
Där ej — — — utgör skatten:
1) ---
2) - - - .
3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c), d), e), f) och g),
2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,
5 » » )) » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,
10 » » » » » » '' 25 » » » 50 » ,
15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,
20 » » » » » » 7 5 » » 3> 1 krona, och
därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1922.
På sätt av innehållet i ovannämnda statsrådsprotokoll framgår är
den förevarande propositionen föranledd av en framställning till KungL
Maj:t från svenska stadsförbundets styrelse.
Bland de nöjestillställningar, för vilka kommun äger uttaga nöjesskatt,
uppräknas i 1 § i gällande förordning i ämnet under f) följande:
förevisning av djur, trolleriföreställning, uppvisning i boxning, akrobatikföreställning,
förevisning av panorama, vaxkabinett, marionetteater och
dylikt.
Efter att hava erinrat härom har nämnda styrelse anfört bland
annat följande. Vid författningens tillämpning både det snart visat sig
möta svårigheter att tolka detta moment. Arten av de där uppräknade
nöjena syntes närmast syfta till en beskattning av de ambulerande tivolinöjena
vid marknader ävensom fester av skilda slag. Uppräkningen
av nöjesspecialiteterna panorama, vaxkabinett och marionetteater syntes
emellertid mindre väl passa in på de nutida marknadsnöjena, där karusell,
skjutbana, ringkastning etc. spelade en större roll. Då momentet i fråga
Bevillningsutskottets betänkande Nr 26. 3
dock tydligen icke avsåge att vara uttömmande utan endast exemplifierande
— vilket väl kunde anses framgå av uttrycket »och dylikt» —
hade man i kommunerna i allmänhet funnit sig ©förhindrad upptaga
nöjesskatt även för de nu mera vanliga tivolinöjena. Emellertid hade
beslut om sådana nöjens beskattning överklagats, och genom utslag av
regeringsrätten hade numera givits prejudikat, vilkas innebörd vore att
de vanligast förekommande tivoli- och marknadsnöjena icke vore föremål
för beskattning enligt nöjesskatteförordningen.
Efter att vidare hava med siffror påvisat, att vissa kommuner
genom en sådan begränsning av nöjesbeskattningens föremål ginge miste
om en för dem icke oväsentlig inkomst, ävensom framhållit den inkonsekvens,
som läge i undantagandet av vissa tivoli- och marknadsnöjen
från beskattning, hemställde styrelsen om sådan ändring i författningen,
att av densamma tydligt framginge, att kommun ägde uttaga
nöjesskatt jämväl för nu avsedda nöjes anordningar.
Till statsrådsprotokollet har vidare redogjorts för en av vissa ägare
och innehavare av tivolianordningar undertecknad skrift, i vilken framhållits
vissa svårigheter — dryga hyror, beroende av årstiderna m. m.
— som kännetecknade drivandet av dylika nöjesföretag, och protesterats
mot den ifrågasatta författningsändringen.
För egen del har departementschefen anfört bland annat, att den
skillnad, som på grund av nöj esskatte förordningens ordalydelse av
praxis kommit att göras mellan olika slag av marknads- och tivolinöjen,
icke torde hava varit av Kungl. Maj:t och riksdagen avsedd, samt beträffande
de gjorda invändningarna framhållit, att de påpekade svårigheterna
icke vore något enbart för ifrågavarande slag av nöjesanordningar
utmärkande.
Beträffande vad departementschefen vidare anfört torde utskottet
få hänvisa till ovan om förmälda protokollsutdrag.
De av svenska stadsförbundets styrelse uttalade önskningar, som
ligga till grund för den föreliggande propositionen, har utskottet funnit
värda beaktande; och har utskottet icke haft något att erinra mot de
författningsändringar, som Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet får följaktligen hemställa,
Departements
chefen.
Utskottets
yttrande.
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 144, antaga ovan införda
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 26.
förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3
§§ i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för
kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga
nöjestillställningar.
Stockholm den 6 april 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, Wohlin, Björnsson.
Boman, Rune, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Lithander.
Olsson i Ramsta, Henrikson, Carlsson i Ystad, Isak Svensson, Lövgren i Nyborg
och Björklund.
Reservation
av herr Gustaf Nilsson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1922-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:121 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om r s. 2 i texten