Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst, ävensom i ämnet väckta motioner.
1922-02-24 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1922:6, Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst, ävensom i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr ti.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1922 kl. 2 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering
till bevillning av inkomst, ävensom i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.)
Genom proposition nr 45 av den 3 februari 1922, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid
propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade
Förslag
till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års faxe
ring till bevillning* av inkomst.
Härigenom förordnas, att vid 1922 års taxering till bevillning av
inkomst skola, i stället för de i 8 § 2 mom. fjärde och femte styckena
och 12 § 3 mom. av gällande bevillningsförordning ävensom 11 § av
de vid samma förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen meddelade föreskrifter, följande bestämmelser lända till efterrättelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 5 höft. (Nr 6.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
1 §•
Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållet barn under 21 år, skall den skattskyldige taxeras för sådan
barnets inkomst, som bör i mantalsskrivningskommunen taxeras till
bevillning,
därest denna inkomst tillsammans med barnets i andra kommuner
till bevillning taxerade inkomster icke minst uppgått till:
om barnet är mantalsskrivet inom ort tillhörande
ortsgrupp I eller II.................... 610 kronor,
» III................................... 620 »
» IV................................... 670 »
» V................................... 770 »
och barnet ej självt skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skulle i fall, då skattskyldig taxeras för barns inkomst, avdrag,
vartill den skattskyldige jämlikt 11 § 2 mom. 4:o) bevillningsförordningen
är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande beloppet
avräknas från barnets behållna inkomst, men må däremot icke, därest
avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, överstiger
barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges
eller övriga barns behållna inkomst.
2 §.
Därest bevillningsfrihet enligt 12 § 2 mom. bevillningsförordningen
ej åtnjutes, skall den i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara
inkomsten för i riket mantalsskriven svensk medborgare bestämmas enligt
följande grunder:
a) Från den taxerade inkomsten avräknas såsom skattefritt avdrag:
dels, om den skattskyldige är mantalsskriven inom ort tillhörande
ortsgrupp I ................ 450 kronor,
» II .................. 500 »
» III................. 600 »
» IV................. 650 »
» V .................. 750 » ;
dels och 150 kronor för eu var av nedan angivna personer:
hustru;
hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis under
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6''.
hållet barn, därest barnet icke uppnått 21 år och ej skall självt taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt samt dess sammanlagda inkomster
av beskaffenhet att kunna taxeras till bevillning icke uppgått till minst
de i 1 § för vederbörande ortsgrupp angivna belopp;
husföreståndarinna, därest den skattskyldige äger åtnjuta avdragför
henne vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.
För barn, vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra,
skall, därest enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas
hos fadern, endast denne åtnjuta avdrag.
Den del av den taxerade inkomsten, som överstiger vad sålunda
skall avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften;
återstoden av den taxerade inkomsten medräknas i sin helhet.
b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör den beskattningsbara
inkomsten med iakttagande dock av följande:
1) Den beskattningsbara inkomsten må ej med tillämpning av de
under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att den tillsammans med
den skattskyldiges i andra kommuner taxerade inkomst motsvarar hans
inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade
förmögenheten.
Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke uppnått
sexton års ålder, eller därest skattskyldigs förvärvsförmåga prövas
hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,
oförvållad arbetslöshet eller'' annan dylik orsak, eller därest eljest särskild
anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter prövning
av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag från vad
sålunda stadgats.
2) I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av
särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än dem, för vilka lian äger åtnjuta avdrag
enligt a) här ovan, eller annan därmed jämförlig omständighet)
är väsentligt nedsatt, må den beskattningsbara inkomsten nedsättas med
högst 700 kronor under det belopp, vartill densamma vid tillämpning
av de här ovan i övrigt givna stadganden eljest skolat bestämmas.
Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 1 § kunna tjäna
följande exempel:
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
1- A har en omyndig son B, vilken har en inkomst i mantalssknvningskommimen
av 400 kronor och inkomst av fast egendom i
annan kommun av 150 kronor. B skall då själv taxeras för sin inkomst
i den senare kommunen, under det att A skall taxeras för B:s
inkomst i mantalsskrivningskommunen och får för B åtnjuta skattefritt
avdrag enligt 2 § a). Hade B:s inkomst i mantalsskrivningskommunen
däremot utgjort 500 kronor och hans sammanlagda inkomster alltså 650
kronor samt hade kommunen tillhört ortsgrupp I, II eller III, skulle B
hava själv taxerats för sin inkomst och A icke fått för B åtnjuta avdrag
enligt 2 § a).
2. C, vilken är bosatt i ort inom ortsgrupp I, har en omyndig
son D med 500 kronors inkomst av arbetsanställning. C skall då
taxeras för D:s inkomst och får för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).
Har D:s inkomst däremot härflutit från en jordbruksfastighet med
15,000 kronors taxeringsvärde och har vid fastställande av den bevillningspliktiga
inkomsten avdrag sålunda skett med 6 procent av taxeringsvärdet
eller 900 kronor, har D åtnjutit så stor inkomst, att han själv
skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, och skall C då ej vid
bevillningstaxeringen taxeras för D:s inkomst, liksom C ej heller får
för D åtnjuta avdrag enligt 2 § a).
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 § a) torde
kunna tjäna följande exempel:
1- E, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till bevillning
för en inkomst av 500 kronor, har i annan kommun taxerats till bevillning
för mera än 100 kronor och är sålunda icke på grund av bestämmelsen
i 12 § 2 mom. bevillningsförordningen fri från inkomstbevillning
i mantalsskrivningskommunen. Därest han är ensamförsörjare
och bosatt i ort tillhörande ortsgrupp I, skall vid taxeringen till bevillning
i mantalsskrivningsorten avdragas 450 kronor samt av återstående
50 kronor medräknas allenast hälften, vadan den beskattningsbara inkomsten
utgör 25 kronor, vilket belopp enligt 12 § 5 mom. bevillningsförordningen
skall avjämnas till 20 kronor.
År E däremot bosatt i ort, tillhörande annan ortsgrupp, eller är
han familjeförsörjare och uppgår alltså det enligt 2 § a) honom tillkommande
avdrag till eller överstiger inkomsten, 500 kronor, återstår
icke någon beskattningsbar del av densamma.
2. F har taxerats till inkomstbevillning för en inkomst av 840
kionor. Därest han är gift och bosatt inom ort, tillhörande ortsgrupp
I, skall hans beskattningsbara inkomst beräknas sålunda, att, sedan från
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
b.
den taxerade inkomsten, 840 kronor, avräknats 450 kronor för honom
själv och 150 kronor för hustrun eller tillhopa 600 kronor, återstående
belopp av 240 kronor upptages såsom beskattningsbart till hälften eller
alltså med 120 kronor.
Därest den till inkomstbevillning taxerade inkomsten överstiger
dubbla summan av de enligt 2 § a) medgivna avdrag, erhålles den
beskattningsbara inkomsten genom att från den taxerade inkomsten
draga ett belopp lika med 1 Va gång beloppet av de medgivna avdragen.
Utgör den taxerade inkomsten 3,000 kronor och de skattefria avdragen
tillhopa 800 kronor, avdrages alltså från den taxerade inkomsten 1 Va
gång 800 kronor eller 1,200 kronor, vadan återstår en beskattningsbar
inkomst av 1,800 kronor.
Innebörden av stadgandena i 2 § b) belyses av följande exempel:
1. G har taxerats till bevillning för en inkomst av 3,000 kronor
samt är berättigad att åtnjuta avdrag med tillhopa 900 kronor. Vid
tillämpning av enbart de i 2 § a) meddelade bestämmelserna skulle alltså
den beskattningsbara inkomsten utgöra 1,650 kronor. Därest emellertid
G äger förmögenhet, må — därest ej sådant förhållande, varom i 2 §
b) punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — den beskattningsbara
inkomsten icke i anledning av nämnda avdrag sättas
lägre än till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och
förmögenhetsskatt uppskattade belopp. Har förmögenheten uppskattats
till 50,000 kronor, skall inkomsten av densamma anses hava utgjort
2,500 kronor, vartill den beskattningsbara inkomsten alltså upptages.
Om förmögenheten däremot uppgår till eller överstiger 60,000 kronor,
så att 5 procent därav motsvarar eller överstiger den taxerade inkomsten,
blir den beskattningsbara inkomsten lika med den taxerade inkomsten.
2. H har taxerats till bevillning för en inkomst av 2,000 kronor,
som enligt de i 2 § a) givna bestämmelser skall beräknas till en beskattningsbar
inkomst av 800 kronor. Därest H taxerats för eu förmögenhet
av 32,000 kronor, skall enligt bestämmelsen i 2 § b) punkt
1) första stycket den beskattningsbara inkomsten upptagas till 1,600
kronor. Om emellertid H:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis
sjuklighet varit nedsatt till hälften, bör beskattningsnämnd tillämpa den
nämnden tillagda befogenhet så, att av den vid tillämpning enbart''1 av
2 § a) uppkommande skillnaden mellan taxerad inkomst och beskattningsbar
inkomst, 1,200 kronor, hälften får avräknas å den till 1,600
kronor beräknade inkomsten av förmögenhet. Den beskattningsbara
inkomsten bör alltså i detta fall bestämmas till 1,000 kronor. Därest
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
Motionen .
II: 193.
den beräknade inkomsten av förmögenhet i stället varit 1,400 kronor
eller därunder, bör i nu angivna fall förmögenheten icke föranleda höjning
av den beskattningsbara inkomsten utöver vad den skulle hava
utgjort vid tillämpning enbart av bestämmelsen i 2 § a), och den
beskattningsbara inkomsten alltså utföras med 800 kronor.
Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra
föranleda taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen
i 2 § b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva
omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller
allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,
att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att
skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft
särskild anställning, o. s. v.
Avdrag enligt 2 § b) punkt 2) må medgivas utan hinder därav,
att inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter
för annans underhåll, som avses i 11 § 2 mom. 4:o) c) bevillningsförordningen,
må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt denna
punkt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda
statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t, får utskottet hänvisa till propositionen.
Till utskottet har jämväl överlämnats en i anledning av nämnda
proposition av herr Laurén väckt motion nr II: 193, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att i gällande förordning angående bevillning
av fast egendom samt av inkomst till sista stycket i 8 § 1 mom.,
skall tilläggas orden: Enahanda bestämmelse gäller även barn under
21 år, som ej självt taxeras till inkomst enligt denna förordning.»
Motionerna^ Till behandling i samband med förevarande proposition har ut
00
'' skottet funnit lämpligt upptaga jämväl två till utskottet hänvisade, under
motionstiden vid riksdagens början väckta motioner, den ena I: 21 av
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6. 7
herr Gabrielsson samt den andra 11:3 av herrar Olsson i Ramsta och
Garlström i Helgagård.
I den förra har hemställts, att riksdagen ville besluta, att »första
stycket i 12 § 3 mom. b) 1) bevillningsförordningen skall upphöra
att gälla vid sådan tidpunkt, att författningsrummet ej komme att
lända till efterrättelse vid 1922 års taxering». 1 sistnämnda motion
bär föreslagits, att riksdagen ville besluta sådan ändring i samma bestämmelse,
»att vid beräkning av orts- och familjeavdrag hänsyn icke
tages till en förmögenhet av upp till 20,000 kronor».
Vidkommande vad de särskilda motionärerna anfört till stöd för
sina förslag tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
I föreliggande proposition hava föreslagits bestämmelser att gälla
vid årets taxering till bevillning rörande skattefria orts- och familjeavdrag
och om barnbeskattning.
Orts- och familjeavdragen hava i propositionen upptagits till samma
förhöjda belopp som de vid 1921 års bevillningstaxering gällande eller
till femtio procent över de i bevillningsförordningen föreskrivna. I förekommande
fall hava avdragen avjämnats till närmast lägre femtiotal
kronor. Genom en sådan ökning av de bevillningsfria avdragen skulle
vid innevarande års" taxering dessa i stort sett komma att utgå med
samma procentuella förhöjning som de för samma år fastställda avdragen
vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Då starka skäl tala för den föreslagna höjningen, har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot propositionen i denna del.
Med anledning av två vid 1921 års riksdag väckta motioner, nr I: 50
av herr Björnsson och II: 100 av herr Sköld, anhöll riksdagen i skrivelse den
20 april 1921 (nr 133), att Kungl. Maj:t ville föranstalta om skyndsam utredning,
i syfte att i motionerna påpekade missförhållanden beträffande
taxeringen av omyndiga barns inkomst och förmögenhet hos fadern eller
modern måtte förebyggas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som
kunde av utredningen föranledas. Sedan härefter vederbörande departe.
mentschef uppdragit åt landskamreraren Otto V. Landén och assessorn i
Göta hovrätt Harald Malier att i egenskap av inkomstskattesakkunniga
jämte herr Sköld biträda med verkställande av utredning och avgivande
av förslag beträffande frågan om taxering av omyndiga barns inkomst och
förmögenhet samt äkta makars beskattning hava nämnda tre sakkunniga
Orts- och
familjeavdrag.
Barnbeskatt
ning.
Begränsning
av avdragen
för ägare av
förmögenhet.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
ävensom professorn Knut Wicksell, vilken enligt departementschefens bemyndigande
deltagit i de sakkunnigas överläggningar, den 28 januari
1922 avgivit utlåtande. I detta utlåtande hava framlagts två alternativa
förslag med bestämmelser rörande familjebeskattning. Då emellertid
båda förslagen förutsätta ändring i deklarationsformuläret, har föredragande
departementschefen icke ansett någotdera kunna läggas till
grund för en lagstiftning rörande bestämmelser till barnbeskattning
att gälla vid årets taxering. I stället hava i propositionen föreslagits
stadganden i fråga om barnbeskattning, vilka i huvudsak ansluta sig
till de vid nästföregående års taxering gällande. Då emellertid i flera
fall tvekan lärer hava uppstått angående tolkningen av sistnämnda
bestämmelser, hava i den föreslagna förordningen inryckts fristående
föreskrifter om storleken av den inkomst, som i de särskilda ortsgrupperna
föranleder att ett barn självständigt taxeras. Härjämte hava
lämnats uttryckliga bestämmelser om att barn, som självt taxeras till
inkomst- och förmögenhetsskatt, jämväl vid bevillningstaxeringen är
självständigt skatteobjekt samt att bevillning för ett barns inkomst inom
annan ort än mantalsskrivningskommunen skall påföras detta, även om
barnets inkomst i övrigt taxeras till bevillning hos fadern eller modern.
Mot de föreslagna bestämmelserna rörande barnbeskattning har
utskottet icke funnit något att erinra.
Herr Laurén har i sin motion föreslagit att, i de fall då omyndigt
barns arbetsinkomst taxeras till bevillning hos fadern eller modern,
samma inkomst skall medräknas endast om och i den mån den överstiger
200 kronor. Emellertid föreligga, såsom här ovan berörts, av
sakkunniga utarbetade förslag med nya bestämmelser rörande familjebeskattning
och torde proposition i frågan komma att föreläggas innevarande
års riksdag. Att under sådana, omständigheter för ett enda års
taxering införa en ny bestämmelse anser utskottet icke lämpligt, i varje fall
icke en så föga rationell som den av motionären föreslagna.
Propositionen innehåller vidare en bestämmelse av samma innehåll
som den i 12 § 3 mom. b) 1) bevillningsförordningen intagna. Enligt
denna får skattskyldigs beskattningsbara inkomst icke genom orts- och
familjeavdrag nedbringas under ett belopp, motsvarande fem procent
av hans förmögenhet. Beskattningsnämnd äger dock i särskilda, i författningen
närmare angivna fall medgiva undantag från tillämpning av
detta stadgande.
Den av herr Gabrielsson väckta motionen åsyftar ett borttagande
av berörda inskränkning i avdragsrätten, medan herrar Olsson i Ramsta
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
9
och Carlström i Helgagård föreslagit deri ändringen däri, att förmögenhet
komme att inverka begränsande å avdragsrätten, endast om och i den
mån förmögenheten • överstege 20,000 kronor.
Ifrågavarande bestämmelse infördes år 1920 i bevillningsförordningen
i samband med antagandet av det s. k. kommunalskatteprovisoriet.
Av motiven till det förslag till kommunalskattelag, Kungl. Maj:t
år 1920 föreläde riksdagen, framgår, att med bestämmelsen avsetts en
inskränkning i rätten till avdrag för personer, som av bekvämlighetsskäl
underlåta att arbeta samt leva på sin inkomst av förmögenhet. Sådant
stadgandet utformats utgår detsamma från två särskilda förutsättningar
nämligen dels att ett kapital i regel lämnar en avkastning av fem procent,
dels ock att en person, vars förvärvsförmåga är normal, bör genom eget
arbete kunna förskaffa sig en inkomst, icke understigande dubbla summan
av honom tillkommande bevillningsfria avdrag. Till förekommande av
att bestämmelsen drabbar personer, vilkas förvärvsförmåga oförvållat
nedsatts, hava såsom här ovan antytts särskilda undantagsbestämmelser
meddelats.
Utan att ingå på frågan, om bestämmelsen hör hemma i ett skattesystem,
som i stort sett bygger på de skattskyldigas sins emellan olika
skatteförmåga, vill utskottet redan i detta sammanhang framhålla, att
det näppeligen ''torde vara möjligt att meddela undantagsbestämmelser
för samtliga de fall, i vilka en tillämpning av huvudstadgandet komme
att verka obillig. Såsom undantagsbestämmelserna avfattats lämna de
emellertid knappast - möjlighet att dispensera från huvudstadgandet
exempelvis i sådana fall, då en person med förmögenhet ägnar sig åt
studier eller åt oavlönad, allmännyttig verksamhet eller då en person i
form av periodiskt understöd till närstående utbetalar så stor del av sin
inkomst, att återstoden icke med dubbla summan av honom tillkommande
avdrag överstiger fem procent av hans förmögenhet.
Motionärerna hava under åberopande av erfarenheter från den
senast verkställda taxeringen framhållit, att bestämmelsen i många fall
medfört obilliga verkningar. Så uppgives av herrar Olsson i Ramsta
och Carlström i Helgagård, att företrädesvis ägare av små kapital
drabbats av densamma. Beskattningsnämndernas befogenhet att medgiva
undantag från bestämmelsen har endast sparsamt begagnats, .vilket
medfört att huvudsakligen äldre personer och änkor drabbats av inskränkning
i avdragen. I båda motionerna har framhållits stadgandets
betungande följder för fastighetsägare och bland dessa i främsta rummet
ägare till mindre jordbruksfastigheter.
Sistnämnda missförhållande påpekades redan år 1921 i en av herr
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 5 käft. (Nr 6.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
Petrus Nilsson väckt motion I: 52. I sistnämnda motion föreslogos åtgärder,
i syfte att i fastighet nedlagd förmögenhet icke skulle komma
att inverka begränsande å de skattefria avdragen. Bevillningsutskottet
avstyrkte visserligen bifall till motionen, men framhöll därvid, att utskottet
icke ville bestrida, att ifrågavarande bestämmelse kunde medföra
en viss olikhet beträffande möjligheten att tillgodogöra sig den författningsenliga
avdragsrätten, vilket givetvis måste te sig såsom en orättvisa.
Att bestämmelsen kommit att i tillämpningen medföra ojämna och
obilliga verkningar vitsordas i flera av de yttranden, som till 1921 års
kommunalskattekommitté avgivits av landskamrerarna i länen angående
erfarenheterna vid tillämpningen av 1920 års skatteförfattningar. I yttrande
från landskamreraren i Hallands län framhålles, att bestämmelsen i många
fall medfört orättvisor och att det syntes egendomligt, att den, som
vore hänvisad att leva av inkomsten av en liten förmögenhet, icke skulle
få åtnjuta de avdrag, andra skattskyldiga erhölle, huru stora deras inkomster
än vore. Landskamreraren i Malmöhus län påpekar, att bestämmelsen
leder till en sådan oresonlig hårdhet i beskattningsavseende
beträffande små kapitalister vid jämförelse med andra inkomsttagare, att
det måste vara synnerligen önskligt, att denna bestämmelse, så fort ske
kunde, bleve ändrad. Därjämte uttalar landskamreraren såsom sin
mening, att bestämmelsen är formellt svårtillämplig och reellt olämpligsamt
att densamma säkerligen saknar större betydelse i fiskalisk! hänseende.
Landskamreraren i Södermanlands län yttrar, att bestämmelsen
i många fall verkar synnerligen orättvist, särskilt för personer, hänvisade
att leva på inkomsten av något mindre kapital. Landskamreraren i
Vaster norrlands län anför, att stadgandet är praktiskt taget betydelselöst,
men ställer stora krav på beskattningsnämndernas uppmärksamhet samt
att detsamma, som kommit att rikta sig mot de mindre förmögenheterna,
förty bör uteslutas ur författningen. Ytterligare ett tiotal landskamrerare
framhålla, att tillämpningen av bestämmelsen medfört svårigheter
och avsevärt besvär.
Till följd av avdragens gradering drabbas skattskyldig, vilken är
bosatt å ort med höga levnadskostnader, hårdare av bestämmelsens påföljder
än den, som har sitt hemvist å plats med lägre sådana. En
person med stor familj att försörja blir i allmänhet genom bestämmelsen
berövad ett högre bevillnirigsfritt avdrag än en ensamförsörjare. En
under hand verkställd utredning har fastslagit, att inom en kommun i
Stockholms län, tillhörande ortsgrupp II, bestämmelsen medfört en höjning
av den beskattningsbara inkomsten av i medeltal 470 kronor för
varje av densamma drabbad skattskyldig, medan i huvudstaden, som
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr (i.
tillhör ortsgrupp V, motsvarande förhöj ning utgjort i medeltal ej mindre
än 952 kronor.
För ägaren till eu stor förmögenhet kommer föreskriften i fråga
vanligen att relativt obetydligt inverka å skattens storlek, medan eu tilllämpning
av bestämmelsen för en skattskyldig med låg inkomst icke sällan
medför en flerdubbling av det skattebelopp, han eljest haft att erlägga.
Under nedåtgående konjunkturer, då avkastningen av i produktiv
verksamhet nedlagt kapital minskas, kommer med sannolikhet utom de
påvisade missförhållanden nya sådana att framträda. För att belysa
detta påstående torde vara tillräckligt att anföra ett par exempel. En
näringsidkare tillerkännes för de år, hans i rörelsen nedlagda kapital
lämnar normal avkastning och han därutöver erhåller skälig ersättning
för sitt arbete, bevillningsfria avdrag utan någon inskränkning. Om
däremot till fölpl av depressionen hans inkomst nedgår till ett belopp,
som ej överstiger fem procent av förmögenheten, berövas han varje
avdrag, oaktat han vid sistnämnda tidpunkt lärer hava ett vida större
behov av dessa än eljest. En person, som äger ett i aktier placerat
kapital och åtnjuter eu medelstor arbetsinkomst, kommer under tider, då
aktierna lämna en tillfredsställande utdelning, i åtnjutande av bevillningsfria
avdrag, medan sådana förvägras honom, därest utdelningen
nedgår eller helt och hållet utebliver.
Ifrågavarande bestämmelse har, efter vad det visats, i ett mycket
stort antal fall medfört en betänklig rubbning av den bärande principen
för vår direkta beskattning, nämligen den om skattens fördelning efter
de skattskyldigas relativa skatteförmåga. Utskottet anser sig med hänsyn
härtill och då vid innevarande års taxering än flera orättvisa verkningar
av bestämmelsen torde komma att uppstå icke kunna underlåta
att söka finna en utväg till avhjälpande av de anmärkta olägenheterna.
Genom den av herrar Olsson i Ramsta och Carlström i Helgagård föreslagna
ändringen av bestämmelsen skulle troligen flera av de utav densamma
förorsakade orättvisorna kunna undgås. En sådan åtgärd skulle
i varje fall icke komme att undanröja alla de påtalade missförhållandena,
varjämte densamma sannolikt vid årets taxering skulle föranleda åtskilliga
förbiseenden. Inom utskottet har vidare övervägts möjligheten av att
lämna beskattningsnämnd befogenhet att i de fall, där en tillämpning av
bestämmelsen komme att leda till ett uppenbart obilligt resultat, medgiva
undantag från densamma. Då en sådan föreskrift lätt komme att få
karaktär av godtycklighet, samt skulle föranleda en ökning av beskattningsnämndernas
redan för närvarande alltför stora arbetsbörda, har utskottet
icke ansett sig kunna förorda sistnämnda förslag. Under sådana förhål
-
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
landeri synes någon annan utväg att råda bot på de anmärkta missförhållandena
än den i herr Gabrielssons motion anvisade icke möjlig. Därigenom
skulle dessutom vinnas en synnerligen önskvärd'' lättnad i
taxeringsnämndernas arbetsbörda. Någon avsevärd förskjutning i det
kommunala skattetrycket skulle helt säkert icke uppstå genom ett bifall
till sistberörda motion.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 45 icke kunnat oförändrad
bifallas samt med avslag å motionen II: 193
av herr Laurén, med bifall till motionen I: 21 av herr
Gabrielsson och med anledning av motionen II: 3 av
herrar Olsson i Ramsta och Carlstjjpm i Helgagård,
antaga ovan återgivna förslag till förordning med särskilda
bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering
till bevillning av inkomst, med följande ändringar:
1) att 2 § b) erhåller följande lydelse:
b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör
den beskattningsbara inkomsten.
I enskilda fall — — — skolat bestämmas.
2) att vid förslaget fogade särskilda anvisningar
till ledning vid taxeringen erhålla nedan angivna lydelse:
Särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen.
Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna
i 1 § — — — vadan återstår en beskattningsbar inkomst
av 1,800 kronor.
Avdrag enligt 2 § b) må medgivas — — —
enligt denna punkt.
Stockholm den 24 februari 1922.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
13
Närvarande: herrar Böjlig, friherre Fleming, Antonsson, K. A. Nilson, Wiglorss, Wohlin, Rune,
Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Johansson i Kälkebo, Olsson
i Ramsta, Björkman, Leander, Carlsson i Ystad, Heyman, Lövgren i Nyborg, Brännström
och Olsson i Gävle.
Reservation
av herrar K. A. Nilson, Wigforss, Johansson i Kullersta, Sköld,
Björkman, Carlsson i Ystad, Heyman, Lövgren i Nyborg och Olsson i
Gävle, som ansett, att utskottets betänkande bort hava följande avfattning:
I föreliggande proposition hava föreslagits bestämmelser---
endast om ock i den mån förmögenheten överstege 20,000 kronor.
Ifrågavarande bestämmelse infördes år 1920 i bevillningsförordningen
i samband med antagandet av det s. k. kommunalskatteprovisoriet.
Genom detta stadgande avsågs, enligt vad av den i ämnet
förda debatten i riksdagen framgår, bland annat, en utjämning av
den högre skattebörda, som genom fastighetsbevillningen pålägges en
skuldsatt fastighetsägare i förhållande till den icke skuldsatte. Stadgandets
betydelse i detta avseende ansågs så viktig, att riksdagen,
oaktat flera orättvisa verkningar av bestämmelsen påvisades, beslöt att
antaga densamma.
Motionärerna hava under åberopande av erfarenheter från den
senast verkställda taxeringen framhållit, att. bestämmelsen i många fall
medfört obilliga verkningar. Så uppgives av herrar Olsson i Ramsta
och Carlström i Helgagård, att företrädesvis ägare av små kapital drabbats
av stadgandet. Beskattningsnämndernas befogenhet att medgiva undantag
från bestämmelsen hade endast sparsamt begagnats, vilket medfört,
att huvudsakligen äldre personer och änkor fått erfara dess verkningar.
I båda motionerna har framhållits bestämmelsens betungande följder för
fastighetsägare och bland dessa i främsta rummet ägare till mindre
jordbruksfastigheter.
Sistnämnda missförhållande påpekades redan i en vid 1921 års
riksdag väckt motion nr I: 52 av herr Petrus Nilsson. I denna motion
föreslogos åtgärder, i syfte att i fastighet nedlagd förmögenhet icke skulle
komma att inverka begränsande å de skattefria avdragen. Oaktat utskottet
icke ansåg sig kunna bestrida, att ifrågavarande bestämmelse i praktiken
kunde medföra viss olikhet beträffande möjligheten att tillgodogöra sig den
författningsenliga bevillningsfriheten, avstyrkte dock utskottet bifall till
Utskottet.
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
motionen under framhållande av att berörda konsekvens sammanhängde
med fastighetsbevillningens natur av garanterad minimiskatt samt under
erinran att bestämmelsen ifråga såsom ingående i det av 1920 års
riksdag beslutade provisoriet på kommunalbeskattningens område vore
av provisorisk beskaffenhet.
Möjligen kunna erfarenheterna från nästföregående års taxering
sägas hava ådagalagt, att de orättvisor, som bestämmelsen medfört, varit
något större än man kunnat förutse, vilket förhållande dock i viss mån
torde sammanhänga därmed, att beskattningsnämnderna icke i avsedd
utsträckning medgivit undantag från bestämmelsen. De påtalade orättvisorna
synas likväl i och för sig icke vara av sådan betydelse, att de
böra föranleda ett borttagande av en endast för provisorietiden antagen
bestämmelse. En sådan åtgärd synes desto, mindre böra äga rum, som
bestämmelsen, efter vad här ovan framhållits, intimt sammanhänger med
den så kallade garantiskatten. Stadgandets erforderlighet från denna
synpunkt har icke jävats. \''ad angår de anmärkta obilliga verkningarna
av bestämmelsen för en del jordbrukare, torde depressionen komma att
medföra att dessa obilligheter till största delen försvinna. För det fall
att jordbrukarens inkomst icke överstiger sex procent av fastighetens
taxeringsvärde, påföres han nämligen icke någon inkomstbevinning.
Mot stadgandet har vidare anmärkts, att detsamma medfört stora
svårigheter för taxeringsmyndigheterna. Att så varit förhållandet vill
utskottet icke förneka, men torde dessa till avsevärd del hava berott
antingen därpå, att bestämmelsen misstolkats eller att densamma av
taxeringsnämnderna helt och hållet förbisetts. Dessa olägenheter komma
helt visst att försvinna vid årets taxering, sedan taxeringsnämnderna
erhållit större vana i att tillämpa bestämmelsen. Vidare har tillämpningen
underlättats genom att i de till ledning för taxeringen lämnade
särskilda anvisningarna införts utförliga exempel. Från den framhållna
synpunkten, att beskattningnämndernas arbete icke bör utökas, anser
utskottet ett bifall till den av herrar Olsson i Ramsta och Carlström i
Helgagård väckta motionen, som säkerligen skulle medföra en ytterligare
belastning av taxeringsmyndigheterna, icke böra ifrågakomma. Den
lättnad åter, som skulle vinnas i beskattningsnämndernas arbetsbörda
genom ett bifall till herr Gabrielssons förslag, skulle i viss mån förringas
av den olägenhet, som givetvis måste uppstå genom en ändring
i författningen omedelbart före taxeringsarbetets påbörjande.
Fn omständighet, som icke får förbises, är den i vad mån ett
borttagande av bestämmelsen skulle komma att inverka på kommunernas
utdebitering. Utskottet har givetvis icke medhunnit en närmare under
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
15
sökning i detta avseende. Emellertid tiar en granskning ägt rum beträffande
eu särskild kommun inom-Stockholms län, vilken undersökning
lämnat till resultat, att den summa kommunen skulle gått förlustig, därest
bestämmelsen ifråga icke förefunnits, motsvarade en utdebitering av
mellan 40 och 45 öre, eller sålunda eu icke oväsentlig förskjutning i
skattetrycket. Ett sådant exempel manar till iakttagande av försiktighet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
1: 193 av herr Laurén, I: 21 av herr Gabrielsson samt
II: 3 av herrar Olsson i Ramsta och Carlström i Helgagård
samt med bifall till Kung], Maj:ts förevarande
proposition nr 45, antaga ovan återgivna förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag
in., m. vid 1922 års taxering till bevillning av inkomst.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:45 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag m. m. vid 1922 års taxering t s. 7 i texten