Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
1922-05-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1922:37, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37»
Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1922 kl. l/i 11 f. m
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld.
I en till riksdagen avlåten, den 28 april 1922 dagtecknad proposition
nr 253, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att riksbanken ma för tiden från och med den 16 maj
till och med den 30 juni 1922 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.
Statsråden Sandler och Örne hava till åberopade statsrådsprotokollet
tillkännagivit, att de icke biträdde ifrågavarande hemställan.
Beträffande frågans tidigare behandling tillåter sig utskottet hänvisa
till den redogörelse, som lämnats i proposition nr 137 till den nu
församlade riksdagen samt till utskottets den 23 mars 1922 dagtecknade
utlåtande nr 23. Här må endast erinras, att riksdagen enligt
skrivelse den 31 mars 1922 medgivit, att riksbanken finge för tiden
från och med den 1 april till och med den 15 maj 1922 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med° guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
Kungörelse härom utfärdades berörda den 31 mars.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1922. 8 samt. 27 höft. (Nr 37—38.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Riksbanks
fullmäk
tige.
Förevarande framställning om fortsatt befrielse från guldinlösningsskyldigheten
bär föranletts av en utav fullmäktige i riksbanken till
Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 22 april 1922, däri fullmäktige anfört
följ ande:
»I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 24 sistlidne februari begärde fullmäktige
i Sveriges riksbank framläggande för riksdagen av proposition angående
riksbankens befrielse under tiden till och med den 15 maj 1922 från skyldigheten
att inlösa sina sedlar med guld och att till visst pris köpa guld i plants. Att fullmäktige
begärde fortsatt befrielse endast för denna korta tid, berodde därpå, att
fullmäktige ansågo den möjligheten icke vara utesluten, att sedelinlösningen skulle
inom nämnda tid kunna återupptagas eller, med andra ord, att en återgång till
guldmyntfot inom nämnda tid skulle kunna ske såväl i vårt land som i vissa andra
länder'' Då emellertid efter all sannolikhet så icke torde kunna bliva fallet före
den 15 instundande maj, anse sig fullmäktige nu böra hos Eders Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av åtgärder för förlängning av tiden för befrielsen.
Vårt lands, ekonomiska ställning gent emot utlandet är fortfarande sådan,
att vi, om vi hade att taga hänsyn endast till våra egna förhållanden, när som
helst borde kunna återgå till guldmyntfot, d. v. s. återupptaga sedelinlösningen och
upphäva guldexportförbudet. Men vi äro, när det gäller att taga detta steg, i avgörande
grad beroende även av förhållandena i utlandet. Det gäller att se problemet
i hela dess sammanhang och att med hänsyn härtill träffa den rätta tidpunkten.
En förhastad återgång till guldmyntfot kunde medföra olycksdigra följder, i jämförelse
med vilka olägenheterna av någon tids dröjsmål äro av föga betydelse.
En återgång till guldmyntfot av Sverige ensamt, under det att samtliga
Övriga europeiska länder fortfarande läte guldmyntfoten vara suspenderad, skulle,
såsom fullmäktige tidigare framhållit, vara ett i hög grad riskabelt företag. Stockholm
skulle härigenom bliva den enda öppna guldmarknaden i Europa, Sveriges
riksbanks guldförråd skulle bliva det enda i Europa, som utan skydd stode öppet
för alla. Vårt land skulle härigenom kunna riskera sin i jämförelse med flertalet
andra länder relativt gynnsamma valutaställning samt möjligen bliva nödsakat .att
inom kort tid åter frångå guldmyntfoten.
Sveriges återgång på egen hand till guldmyntfot skulle varken i in- eller
utlandet mötas med förtroende inom kretsar, där man äger förutsättningar att bedöma
innebörden av ett sådant steg. Man skulle med rätta betvivla, att det skulle
bliva oss möjligt att ensamma i Europa upprätthålla guldmyntfoten. Och härigenom
kunde lätt vår nyupprättade guldmyntfot undermineras. A andra sidan skulle
man säkerligen i utlandet icke underlåta att begagna tiden att på vår bekostnad
tillgodose sina egna mot våra stridande intressen. Att den svenska kronan skulle
komma att göras till föremål för arbitrageaffärer i en hittills icke bevittnad utsträckning,
vore givet. Sveriges ekonomiska anseende i utlandet, som för närvarande
är gott, skulle ytterligare stärkas, om vi i betryggande sällskap med andra länder
överginge till guldmyntfot, men försvagas, om vi inläte oss på äventyret att ensamma
på egen hand övergå till en guldmyntfot, rörande vars fortbestånd man
hade grundade skäl att hysa tvivel.
Den stabilisering av den svenska kronans värde i förhållande till dollar, som
skulle vara det närmast liggande ändamålet med vår återgång till guldmyntfot, är
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
3
praktiskt taget redan nådd. Och utsikter saknas icke till att donna stabilisering
skall kunna upprätthållas. Någon stabilisering i förhållande till andra valutor än
dollar skulle icke följa, om Sverige ensamt överginge till guldmyntfot. En sådan
övergång skulle sålunda knappast medföra några fördelar, som vi icke redan nu
hava, men väl utsätta oss för stora och oberäkneliga risker, och i varje fall skulle
fördelarna icke på långt när uppväga riskerna.
Den djupgående ekonomiska kris, i vilken vårt land, liksom flertalet andra
länder, för närvarande befinner sig, innebär en bjudande maning till att framgå
med stor varsamhet. Sveriges återgång ensamt till guldmyntfot skulle innebära
tillkomsten av ett nytt osäkerhetsmoment till de många redan för handen varande.
Vid övervägande av förutsättningarna för vårt lands återgång till guldmyntfot
hava fullmäktige givetvis även undersökt möjligheten av ett samgående med de
europeiska länder, som jämte Sverige hava de bästa utsikterna att inom kort kunna
återgå, till guldmyntfot. Denna undersökning har givit vid handen, att man i England
ställer sig avvaktande och att man i Holland och Schweiz icke synes vara
benägen för en återgång till guldmyntfot utan Englands deltagande. Bäst vore
naturligtvis, om nämnda fyra länder kunde handla samtidigt. Men när England
återgår till guldmyntfot, borde enligt fullmäktiges mening också Sverige kunna taga
detta steg, oberoende av hur Holland och Schweiz handla.
När detta kan komma att ske, kan för närvarande icke bedömas. Då emellertid
föga utsikt synes vara för handen, att det kan ske före den 15 instundande
maj, bör riksbanken befrias från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld under
tiden efter nämnda dag och intill dess att återgång till guldmyntfot sker. Tiden
för befrielsen torde lämpligen kunna begränsas till utgången av instundande juli
månad.»
Beträffande innehållet i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Frågan om återupptagande av sedlarnas inlösen med guld var,
såsom av den i propositionen lämnade redogörelsen framgår, senast
föremål för riksdagens behandling under sistlidna mars månad och medgavs
riksbanken fortsatt befrielse från sedelinlösningsplikten för tiden
till och med den 15 innevarande maj. Det framhölls vid berörda tillfälle,
att alla vore ense därom, att enda vägen för uppnående av en
stabilisering av prisnivån vore återgång till en effektiv guldmyntfot
samt att detta borde ske på den lagstadgade guldparitetens grund.
Såväl tull- och traktatkommittén som fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontor hade uttalat sig för lämpligheten av en
dylik åtgärd, eu uppfattning som också delades av Kung]. Maj:t och
riksdagen.
1 avseende, härå har någon förändring icke heller inträffat, i det
att även nu samtliga, såväl fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontor
som Kungl. Maj:t, alltjämt äro av samma mening.
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Beträffande åter tidpunkten, då en dylik återgång borde äga rum,
hava olika åsikter gjort sig gällande. Det har sålunda från några håll
förmenats, att man nu icke längre borde uppskjuta att vidtaga den
ifrågavarande åtgärden. Å andra sidan framhålles allt fortfarande liksom
vid frågans senaste behandling, att man i berörda avseende icke
borde handla annat än i samförstånd med andra länder, vilkas valutaställning
vore närmast jämförlig med vår. Av propositionen framgår,
att såväl fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret som departementschefen
äro av den mening, att Sverige icke ensamt bör återgå
till guldmyntfot. Utskottet vill för sin del ansluta sig till denna uppfattning.
Under sådana förhållanden får utskottet, som i likhet med
departementschefen förutsätter, såväl att ifrågavarande spörsmål ägnas
all vederbörlig uppmärksamhet som ock att åtgärder ej må vidtagas,
vilka kunna försvåra vårt lands återgång till guldmyntfot inom den
närmaste tiden, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 253.
Stockholm den 6 maj 1922.
På bankoutskottets vägnar:
EMIL KRISTENSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson, Öhngren, Walles, Strömberg, Vindakt, Berge,
Bodin och Ström samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Gustafsson i Örebro, Borggren, Bäcklund,
Sommelius, Kloo, Wikström* och Strindlund.
* Ej närvarit vid justeringen.
Reservation:
av herr Wikström, som yrkat avslag å Kungl. Maj:ts proposition.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1922:148 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av bank s. 6 i texten