Skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting och kommun.
1922-03-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1922:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting och kommun.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1922 kl. 5 e. m.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,
i anledning av andra hammarens beslut rörande väckt
motion (nr 177) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting
och kommun.
Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 177, har herr Hage
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och under vilka
förhållanden avgifterna till stat, landsting och kommun — mantalspengar,
den personliga sjuk vårdsa vgiften och den personliga folkskolea vgiften —
måtte kunna upphävas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.
I avseende å motiveringen hänvisas till motionen.
Andra kammarens femte tillfälliga utskott, till vilken motionen remitterats,
anförde i anledning av motionen följande.
Som motionären erinrat om, har samma fråga efter framställning av
samma motionär varit föremål för behandling av riksdagen dels år 1912
och dels år 1920.
Vid båda tillfällena har andra kammaren fattat beslut om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning i motionens syfte,
vid 1912 års riksdag med 96 röster mot 74 och vid 1920 års riksdag
utan debatt och votering. Första kammaren, som haft att fatta ståndpunkt
med anledning av medkammarens beslut, har emellertid beslutit ej
biträda detta, vid 1912 års riksdag utan votering och vid 1920 års riksdag
med 54 röster mot 46.
Utskottet får först erinra därom, att sedan den personliga avgiften
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 12 samt. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.) 1
Andra kammarens
femte
tiUfälliga
utskott.
2 Första Tcammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.
till prästerskapet successivt uppkört på grund, av 1910 års prästlönereglering,
återstå i vårt land endast trenne personliga skatter, en till staten,
man talspenningarna, en till landstinget, sjuk vårdsa vgiften, och en till
kommunen, folkskoleavgiften (fakultativ). Mantalspenningarna erläggas
enligt kungl. förordningen den 24 april 1863, ändrad genom kungl. kungörelsen
den 25 maj 1894, av alla personer över 18 år med 40 öre för
man och 20 öre för kvinna, dock med befrielse för vissa kategorier av
invånare. Sjuk vårdsavgiften utgår enligt kungl. kungörelsen den 26
augusti 1873 och den 1 juni 1883 till landsting och till städer, som ej
deltaga i landsting, med högst 50 öre för varje skattskyldig man och
25 öre för varje skattskyldig kvinna. Slutligen är genom 1907 års folkskolestadga
skoldistrikt medgivet att som bidrag till kostnaden för skolväsendet
av var och en, som erlägger mantalspenningar, uttaga en avgift
av högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.
Med upptagande av de skäl, som förut anförts till förmån för den
av andra kammaren intagna ståndpunkten, får utskottet erinra därom, att
de personliga avgifterna äro att betrakta som rudiment från tidigare tilllämpade
beskattningsmetoder. Den princip, som legat till grund för de
personliga avgifterna, har genom införandet i allt större utsträckning av
progressiv beskattning helt och hållet underkänts. Då härjämte ifrågavarande
avgifter icke uppgå till några sådana belopp, att de äro av någon
större betydelse för vare sig staten eller landstingen och kommunerna,
synes det utskottet, att några verkligt vägande skäl icke kunna framföras
för deras bibehållande.
Tidigare framförda synpunkter om mantalspenningarna såsom ett
uttryck för de skyldigheter mot samhället, som varje medborgare hade att
fylla, torde icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Vidare har numera
kravet på fullgjord skattebetalning såsom villkor för politisk och kommunal
rösträtt förlorat i betydelse.
Slutligen må erinras om, att kostnaderna och besväret för ifrågavarande
avgifters debitering, uppbörd och indrivning torde vara betydande
i jämförelse med de inflytande beloppen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren
ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och
under vilka förhållanden de personliga avgifterna till stat, landsting och
kommun — mantalspenningar, den personliga sjuk vårdsa vgiften och den
personliga folkskoleavgiften — måtte kunna upphävas, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Forsta hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
3
Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga utskotts
hemställan.
Detta andra kammarens beslut har delgivits första kammaren, som
hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.
Såsom skäl för borttagandet av de personliga avgifterna har anförts,
bland annat, att de skulle vara orättvisa och olämpliga i vår tid, särskilt
sedan den progressiva skatteprincipen införts i statsbeskattningen. Härtill
vill utskottet anföra, att det icke kan anses annat än principiellt riktigt,
att varje medborgare, så vitt han förmår, bidrager till det allmännas utgifter.
Och förevarande avgifter äro för varje skattebetalare så ringa, att
det icke kan möta någon svårighet att gälda dem. De personer, som på
grund av sjukdom eller fattigdom av de kommunala myndigheterna anses
urståndsätta att erlägga ifrågavarande avgifter, påföras ej heller dylika.
Vidare representera dessa avgifter, huru obetydliga de än äro, likväl ett
samband med det allmänna, som icke bör avskäras. Borttoges avgifterna
i fråga, skulle för de medborgare, som på grund av sin ekonomiska bärkraft
icke ha andra skatter att betala, känslan av delaktighet i samhället
avtrubbas eller försvinna, och detta kan icke från statens synpunkt betraktas
som en vinning. Det ligger nämligen, enligt utskottets förmenande, en viss
uppfostrande betydelse däri, att varje medborgare genom gäldandet av dessa
avgifter, som icke på något sätt kunna anses tryckande, erinras om sina
förpliktelser mot det samhälle, han tillhör och av vars fördelar han är
delaktig.
Vidare har anförts, att ifrågavarande skatter skulle till sitt belopp
vara så ringa, att de ej hava någon betydelse för statens eller landstingens
ekonomi. Utskottet är .icke av samma mening. Visserligen spela de ej
någon större roll i budgeten, men de äro dock en inkomst, som det ej
kan vara rådligt att avhända sig, särskilt icke i tider av ekonomisk depression,
och de äro dessutom icke så utan betydelse. Mantalspenningarna
hava i riksstaten 1922 beräknats till 900,000 kronor (utgingo år 1919
med 934,102 kronor) och år 1917 uppgingo sjukvårdsavgifterna till 1,016,277
kronor.
Slutligen har anförts, att kostnaderna för ifrågavarande skatters debitering,
uppbörd och indrivning äro så stora, att den verkliga behållningen
av skatterna blir ringa. Denna anmärkning kan endast gälla de fall, där
debetsedeln upptar blott nu ifrågavarande avgifter, ty i andra fall ökas
naturligtvis ej kostnaderna därigenom, att jämväl de personliga avgifterna
debiteras. Men även i de fall, där endast de personliga avgifterna debiteras,
håller utskottet före, att påtalade kostnader överdrivits. Vad debi
-
Anclra
kammarens
beslut.
Utskottet.
4
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.
tering och uppbörd beträffar ombesörjas dessa av vederbörande tjänstemän
å tjänstens vägnar utan någon extra ersättning för just detta arbete, och
vad indrivning angår, torde denna i fråga om enbart personliga avgifter
vara ytterst sällsynt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att första kammaren icke måtte biträda andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 28 mars 1922.
På utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKYIST.
Näi-varande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Almkvist, Rooth,
Julin, Enhörning, Franzén, Bondeson* och Andersson, P., i Arbrå.
•Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1922, O. L. Svanbäcks Boktyckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.