Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting och kommun.

1922-03-28 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1922:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting och kommun.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 28 mars 1922 kl. 5 e. m.

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7,

i anledning av andra hammarens beslut rörande väckt

motion (nr 177) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

upphävande av de personliga avgifterna till stat, landsting

och kommun.

Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 177, har herr Hage

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och under vilka

förhållanden avgifterna till stat, landsting och kommun — mantalspengar,

den personliga sjuk vårdsa vgiften och den personliga folkskolea vgiften —

måtte kunna upphävas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

denna utredning kan föranleda.

I avseende å motiveringen hänvisas till motionen.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott, till vilken motionen remitterats,

anförde i anledning av motionen följande.

Som motionären erinrat om, har samma fråga efter framställning av

samma motionär varit föremål för behandling av riksdagen dels år 1912

och dels år 1920.

Vid båda tillfällena har andra kammaren fattat beslut om en skrivelse

till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning i motionens syfte,

vid 1912 års riksdag med 96 röster mot 74 och vid 1920 års riksdag

utan debatt och votering. Första kammaren, som haft att fatta ståndpunkt

med anledning av medkammarens beslut, har emellertid beslutit ej

biträda detta, vid 1912 års riksdag utan votering och vid 1920 års riksdag

med 54 röster mot 46.

Utskottet får först erinra därom, att sedan den personliga avgiften

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 12 samt. 2 avd. 5 käft. (Nr 7.) 1

Andra kammarens

femte

tiUfälliga

utskott.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Tcammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

till prästerskapet successivt uppkört på grund, av 1910 års prästlönereglering,

återstå i vårt land endast trenne personliga skatter, en till staten,

man talspenningarna, en till landstinget, sjuk vårdsa vgiften, och en till

kommunen, folkskoleavgiften (fakultativ). Mantalspenningarna erläggas

enligt kungl. förordningen den 24 april 1863, ändrad genom kungl. kungörelsen

den 25 maj 1894, av alla personer över 18 år med 40 öre för

man och 20 öre för kvinna, dock med befrielse för vissa kategorier av

invånare. Sjuk vårdsavgiften utgår enligt kungl. kungörelsen den 26

augusti 1873 och den 1 juni 1883 till landsting och till städer, som ej

deltaga i landsting, med högst 50 öre för varje skattskyldig man och

25 öre för varje skattskyldig kvinna. Slutligen är genom 1907 års folkskolestadga

skoldistrikt medgivet att som bidrag till kostnaden för skolväsendet

av var och en, som erlägger mantalspenningar, uttaga en avgift

av högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

Med upptagande av de skäl, som förut anförts till förmån för den

av andra kammaren intagna ståndpunkten, får utskottet erinra därom, att

de personliga avgifterna äro att betrakta som rudiment från tidigare tilllämpade

beskattningsmetoder. Den princip, som legat till grund för de

personliga avgifterna, har genom införandet i allt större utsträckning av

progressiv beskattning helt och hållet underkänts. Då härjämte ifrågavarande

avgifter icke uppgå till några sådana belopp, att de äro av någon

större betydelse för vare sig staten eller landstingen och kommunerna,

synes det utskottet, att några verkligt vägande skäl icke kunna framföras

för deras bibehållande.

Tidigare framförda synpunkter om mantalspenningarna såsom ett

uttryck för de skyldigheter mot samhället, som varje medborgare hade att

fylla, torde icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Vidare har numera

kravet på fullgjord skattebetalning såsom villkor för politisk och kommunal

rösträtt förlorat i betydelse.

Slutligen må erinras om, att kostnaderna och besväret för ifrågavarande

avgifters debitering, uppbörd och indrivning torde vara betydande

i jämförelse med de inflytande beloppen.

På grund av det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren

ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och

under vilka förhållanden de personliga avgifterna till stat, landsting och

kommun — mantalspenningar, den personliga sjuk vårdsa vgiften och den

personliga folkskoleavgiften — måtte kunna upphävas, samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Forsta hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

3

Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga utskotts

hemställan.

Detta andra kammarens beslut har delgivits första kammaren, som

hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

Såsom skäl för borttagandet av de personliga avgifterna har anförts,

bland annat, att de skulle vara orättvisa och olämpliga i vår tid, särskilt

sedan den progressiva skatteprincipen införts i statsbeskattningen. Härtill

vill utskottet anföra, att det icke kan anses annat än principiellt riktigt,

att varje medborgare, så vitt han förmår, bidrager till det allmännas utgifter.

Och förevarande avgifter äro för varje skattebetalare så ringa, att

det icke kan möta någon svårighet att gälda dem. De personer, som på

grund av sjukdom eller fattigdom av de kommunala myndigheterna anses

urståndsätta att erlägga ifrågavarande avgifter, påföras ej heller dylika.

Vidare representera dessa avgifter, huru obetydliga de än äro, likväl ett

samband med det allmänna, som icke bör avskäras. Borttoges avgifterna

i fråga, skulle för de medborgare, som på grund av sin ekonomiska bärkraft

icke ha andra skatter att betala, känslan av delaktighet i samhället

avtrubbas eller försvinna, och detta kan icke från statens synpunkt betraktas

som en vinning. Det ligger nämligen, enligt utskottets förmenande, en viss

uppfostrande betydelse däri, att varje medborgare genom gäldandet av dessa

avgifter, som icke på något sätt kunna anses tryckande, erinras om sina

förpliktelser mot det samhälle, han tillhör och av vars fördelar han är

delaktig.

Vidare har anförts, att ifrågavarande skatter skulle till sitt belopp

vara så ringa, att de ej hava någon betydelse för statens eller landstingens

ekonomi. Utskottet är .icke av samma mening. Visserligen spela de ej

någon större roll i budgeten, men de äro dock en inkomst, som det ej

kan vara rådligt att avhända sig, särskilt icke i tider av ekonomisk depression,

och de äro dessutom icke så utan betydelse. Mantalspenningarna

hava i riksstaten 1922 beräknats till 900,000 kronor (utgingo år 1919

med 934,102 kronor) och år 1917 uppgingo sjukvårdsavgifterna till 1,016,277

kronor.

Slutligen har anförts, att kostnaderna för ifrågavarande skatters debitering,

uppbörd och indrivning äro så stora, att den verkliga behållningen

av skatterna blir ringa. Denna anmärkning kan endast gälla de fall, där

debetsedeln upptar blott nu ifrågavarande avgifter, ty i andra fall ökas

naturligtvis ej kostnaderna därigenom, att jämväl de personliga avgifterna

debiteras. Men även i de fall, där endast de personliga avgifterna debiteras,

håller utskottet före, att påtalade kostnader överdrivits. Vad debi
-

Anclra

kammarens

beslut.

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

tering och uppbörd beträffar ombesörjas dessa av vederbörande tjänstemän

å tjänstens vägnar utan någon extra ersättning för just detta arbete, och

vad indrivning angår, torde denna i fråga om enbart personliga avgifter

vara ytterst sällsynt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att första kammaren icke måtte biträda andra

kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 28 mars 1922.

På utskottets vägnar:

N. J. F. ALMKYIST.

Näi-varande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Almkvist, Rooth,

Julin, Enhörning, Franzén, Bondeson* och Andersson, P., i Arbrå.

•Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1922, O. L. Svanbäcks Boktyckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.