Skrivelse till Kungl. Maj.t angående återförande till kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna skogar m. m.
1922-04-24 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1922:8, Skrivelse till Kungl. Maj.t angående återförande till kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringens understöd anslagna skogar m. m.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1922 kl. 2 e. ni.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 i
anledning av väckta motioner i andra kammaren, nr 155
och 156, om skrivelse till Kungl. Maj.t angående återförande
till kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringens
understöd anslagna skogar m. m.
I eu inom andra kammaren väckt motion, nr 155, har herr Herou m. fl.
hemställt, »dels att riksdagen måtte med stöd av redan kända fakta i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förberedande åtgärder i syfte att till kronans
fullständiga förfogande återbörda rekognitionsskogar och under bruk
skatteköpta hemman, som med nyttjanderätt för produktionsändamål, särskilt
bruksdrift, överlåtits åt enskilda men under tidernas lopp medels processer
och på ohållbara bevis vilande domstolsutslag lagts under enskilda
ägare med faktisk äganderätt, dels att Kungl. Maj:t måtte i samband med
socialiseringsnämndens undersökningar och i enlighet med de socialistiska
arbetarpartiernas principiella krav vidtaga förberedande åtgärder för överförande
i samhällets besittning av naturrikedomar, såsom malmgruvor, malmtillgångar,
vattenfall och skogar». I en ävenledes inom andra kammaren
väckt till syftet likartad motion, nr 156, har herr Vennerström med hänvisning
till frågans behandling vid 1920 och 1921 års riksdagar hemställt, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast
möjligt, huruvida åtgärder böra vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna skogar, samt om
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda».
I fråga om motiveringarna av dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 12 samt. 2 avd. 6 höft. (Nr 8).
Motionerna.
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Andra
kammarens
utskott
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i anledning av
motionerna följande:
Den av sistnämnde motionär gjorda hänvisning till förevarande ärendes
behandling vid 1920 och 1921 års riksdagar innebär en erinran därom, att
andra kammaren för sin del vid två olika tillfällen redan uttalat sig för en
utredning i det angivna syftet. Vid 1920 års riksdag blev emellertid utredningsyrkandet,
som då tillstyrktes av andra lagutskottet, till vilket ärendet
hänvisats, avslaget av första kammaren med 52 röster mot 44. Frågans behandling
vid 1921 års riksdag gav samma negativa resultat, i det att första
kammaren på förslag av sitt andra tillfälliga utskott beslöt att icke biträda
andra kammarens av dess fjärde tillfälliga utskott förordade beslut om avlåtande
till Kungl. Maj:t av en skrivelse, innefattande den anhållan, som
återfinnes i herr Vennerströms bär ovan återgivna hemställan.
Då andra kammaren således så nyligen som åren 1920 och 1921 funnit
det ömkligt, att eu utredning rörande denna mycket omfattande och synnerligast
i vissa delar av vårt land livligt uppmärksammade fråga komme till
stånd, kunde det måhända från utskottets sida vara tillräckligt att i största
kol thet erinra därom, att under den tid, som förflutit sedan nyssnämnda
beslut fattades, ingenting inträffat, som rimligen kan motivera ett frånträdande
av den ståndpunkt, kammaren genom de båda ifrågavarande besluten
intagit. Det synes emellertid utskottet angeläget att, med hänvisning till de
under ärendets förutvarande behandling till riksdagen ingivna handlingar,
något närmare erinra om de sakförhållanden, som ligga till grund för det
upprepade framläggandet inför riksdagen av förevarande spörsmål, sakförhållanden,
som av andra kammaren ansetts utgöra tillräckligt bärande skäl
för en anhållan hos Kungl. Maj:t om föranstaltande av utredning.
Att i detta sammanhang förebringa en mera utförlig historik av rekognitionsskogarnas
ställning under olika tidsperioder och de åtgärder, som
med avseende å dessa skogar vidtagits från statsmakternas sida, torde knappast
vara behövligt. Utskottet anser sig därför härutinnan kunna inskränka
sitt yttrande till några kortare erinringar, ägnade att i viss mån belysa den
ståndpunkt statsmakterna intagit med avseende å det i förevarande motioner
omnämnda villkoret, att skogarna i fråga skulle nyttjas för den bruks- och bergsdrift,
till vars understödjande och förkovran de blivit av kronan upplåtna.
I lider påpekande av, hurusom en mängd kronans hemman blivit till
undeistöd för bruk eller fabrik salda till skatte åt vederbörande bruks- eller
fabriksägare med förbehåll, att hemmanen ej finge skiljas från det bruk
eller den fabrik, till vars förmån försäljningen skett, samt att, därest bruket
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förakt kammarens andra tillfällicja utskotta utlåtande Nr <S.
n
O
eller fabriken nedlagts, kronan ansetts på grund av »föråldrade författningar»
kunna återtaga sålunda försålda hemman, yrkade vid 1880 års riksdag herr
C. A. Bäckström i eu inom första kammaren väckt motion, att »därest utfärdat
skattebrev innehölle, att skatteupplåtelsen skett till understöd för bruk
eller fabrik och att hemmanet ej finge därifrån skiljas, sådant hädanefter
icke skulle medföra behörighet för kronan att yrka rubbning av ägares och
inteckningshavares rätt». Riksdagen ansåg sig emellertid ej kunna biträda
denna motionärens hemställan, på skäl som utvecklades i del av statsutskottet
med anledning av motionen avgivna utlåtandet. Häri anförde
utskottet bland annat, att vid försäljningar till bruken av rekognitionshemman
har syftel varit enahanda som med den ursprungliga upplåtelsen av de allmänningar,
varav hemmanen bildats, eller bergshanteringens understödjande
och uppmuntran. Räntan av rekognitionshemmanen har —- fortsatte utskottet
--- trätt i stället för den förra arrende- eller rekognitionsavgiften, och
även uti dessa hemmans räntor har jämlikt kungl. kungörelsen den 5 juni
1885 en nedsättning med 30 procent från och med innevarande år ägt rum.
Skulle nu---kunna avstås från rätten att föra talan om rekognitions
hemmanens
återvinnande i händelse de skiljas från bruk, till vars understöd
de blivit anslagna eller i händelse sådana bruk nedläggas, så komme —
framhölls vidare i det nyssnämnda utskottsutlåtandet — staten för avståendet
till enskilda av en mängd värdefulla jordegendomar icke att åtnjuta någon
annan ersättning än de ännu kvarstående 70 procenten av räntan å rekognitionsskogshemmanen.
»På grund av dessa förhållanden äger, enligt utskottets
åsikt, staten fullt fog att fortfarande fasthålla grundsatsen, att ifrågavarande
hemman skola vara oskiljaktigt förenade med det verk, till vars understöd
de blivit skattesålda.»
Detta vid 1886 års riksdag avgivna utlåtande står, som man finner, i
god samklang med de föreskrifter rörande nyttjanderätten av ifrågavarande
skogar, som avgivits
dels 5 april 1739, då Kungl. Maj:t förklarade, »att med alla sådana
skogars nyttjande ej något missbruk till avsalu av bruks- och manufakturägarna
må förövas, utan de allenast till brukets eller manufaktoriets enskilda
underhållande och förnödenhet användas;
dels 4 februari 1811, då i den till grund för skatteköpen liggande k.
kungörelsen utsäges, att, då hemman voro inrättade av den tör bruken till
deras upprätthållande såsom nödig ansedd mark och skog, i skatteköpsbreven
skulle intagas det förbehåll, att de »alltid skola bliva oskiljaktiga från de bruk,
varunder de lyda»;
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr S.
dels ock 16 maj 1835, då Kungl. Maj:t förklarade sig »icke funnit skäligt
i allmänhet medgiva den utsträckning (som begärts) av dispositionsrätten
över rekognitionsskogarna, att bruks- och bergverksidkare mage använda
dessa skogar vid vilketdera av deras bruk och bergverk, som de själva finna
lämpligast».
Av ovan anförda exempel torde tydligt framgå, att statsmakternas mening
med upplåtelsen och skatteförsäljningen av rekognitionsskogarna varit
att bereda bruken ett i forna tider välbehövligt understöd, men att skogen
skulle återfalla till kronan, om vederbörande bruk nedlades. Detta villkor
bär emellertid till följd av olika omständigheter blivit satt ur kraft, och från
många håll hava allvarliga klagomål anförts däröver, att icke kronans rätt
blivit vederbörligen bevakad. Till en del torde det sålunda påtalade förhållandet
kunna förklaras därav, att den uppsikt som skulle å kronans vägnar
utövas icke varit tillräckligt effektiv. Denna bristande kontroll väckte
ofta bland allmänheten stora bekymmer, och inte minst kraftigt kommo
dessa till uttryck vid 1895 års riksdag, då hr Hedin i andra kammaren framställde
en interpellation rörande ifrågavarande angelägenhet. I motiveringen
till denna interpellation erinrades om vissa förhållanden, som ansågos ådagalägga,
att den lagstadgade kontrollen över vården och förvaltningen av statens
till bergshantei ingens understöd anslagna skogar icke vore tillräckligt
verksam. Interpellationen tick till följd, att vissa nya bestämmelser utarbetades
till förhindrande av påtalade missförhållanden. Den från statens synpunkt
ökade säkerhet som härigenom vanns har sedermera blivit på ett
effektivt sätt kompletterad genom 1919 års urtima riksdags beslut alt provisoriskt
upphäva 1811 års skatteköpsförordning.
Såsom av motionerna framgår taga emellertid motionärerna sikte jämväl
på frågan, huruvida och på vad sätt ett återförande till kronan må
kunna ske av de skatteköpla hemman, vilkas innehavare icke uppfylla de
vid upplåtelsen fastställda ovan antydda villkoren. Detta yrkande är, kan
man säga, det väsentliga i de förevarande motionerna.
Vid efterforskandet av orsakerna till det av motionärerna sålunda påtalade
förhållandet, alt sagda villkor vid skatteköpen icke lett till allmän
efterföljd, måste man ägna sin uppmärksamhet åt, förutom nyssnämnda
brist i uppsiktsförfarandet, jämväl den omständigheten, att domstolarna icke
funnit de vid upplåtelsen fogade förbehållen äga laga kraft jämlikt jordabalken
eller annan lag. Bekant torde sålunda vara, att Högsta domstolen
den 8 juni 1897 genom ett flertal domar ogillade å kronans vägnar förd
återvinningstalan, väckt mot åtskilliga innehavare av rekognitionsskogshem
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förslå kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
man. J ill belysning i viss män av sakens juridiska sida, sådan den avtecknade
sig vid dessa domstolsbeslut, må i detta sammanhang erinras om innebörden
av den motivering Högsta domstolen förebragte i det mål, som gällde
Stjärnfors bruks rekognitionsskog. Domstolen anförde därvid bl. a., att det
i berörda köpebrev intagna villkor, »att hemmanen oskiljaktigt skulle vara
förenade med Stjärnfors bruk, så mycket mindre kunde föranleda till skatlcmannarättens
förverkande, därest hemman skildes från berörda bruk, som
enligt 1 kap. 2 § jordabalken, sådant detta lagrum lydde genom K. F. den
1 juni 1810, dylikt i köpehandlingen inlaget förbehåll vore ulan verkan».
Genom beslut nästföljande år beslöt därför riksdagen, att den sålunda genom
domstolsbeslut underkända bestämmelsen, att hemmanen alltid skulle vara
oskiljaktiga från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla.
Av det hittills anförda torde framgå, alt upplåtelsen av rekognitionsskogar
och medgivandet att skatteköpa dylika, skett mot uttryckligt angivet
villkor, att skogarna skulle nyttjas för visst i överlåtelsehandlingen angivet
ändamål, men att de rättsanspråk, som kronan på grund härav kunnat resa,
visat sig icke juridiskt hållbara, da kronan sedermera gjort sina rättsanspråk
gällande. Under sådana förhållanden, är det givet, att mången frågar sig,
vad en utredning angående återförvärv till kronan av ifrågavarande egendom
skulle kunna äga för betydelse. Kammarkollegium, som anmodades
avgiva yttrande över hr Erikssons i Grängesberg vid 1920 års riksdag i
ämnet väckta motion, gav för sin del följande svar på denna fråga: »Då —
---å ena sidan den tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst
bottnar i den i för sig enligt kollegii mening icke oriktiga föreställningen alt
genom 1897 års domar den materiella rätten blivit lidande till förmån för
den formella, och denna föreställning uppenbarligen delas av stora befolkningsgrupper
inom landet, men, å andra sidan, de svårigheter som äro förenade
med ett realiserande av motionärens tanke icke synas vara klart insedda,
har kollegium för sin del icke något att erinra mot en utredning,
dock icke såsom motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens
återförande till kronans fria disposition, utan i första hand för
utrönande av möjligheten och lämpligheten av en sådan åtgärd. — Aven
om eu sådan utredning skulle giva ett i huvudsak negativt resultat, har i
alla fall därmed vunnits, att denna under de senare årens riksdagar ständigt
återkommande fråga finge en så fullständig belysning, att den kunde på
ett säkrare sätt än hittills av allmänheten bedömas och därmed tilläventyrs
bliva avförd från diskussion.»
Det svnes utskottet som om även de, vilka i sak inlaga en annan stånd
-
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
punkt än motionärerna i förevarande fråga och därtill dela kammarkollegii
uppfattning rörande del reella värdet av den begärda utredningen,
skulle kunna medgiva, att en utredning vore befogad åtminstone ur den
synpunkten, att full klarhet borde åstadkommas i alla på frågan inverkande
förhållanden. Eller med andra ord, att man borde erkänna riktigheten av
ej blott de från kollegii sida anförda premisserna utan även de slutsatser,
till vilka kollegium i sitt yttrande kommit. Och då, såsom ovan erinrats,
andra kammaren vid tvenne föregående tillfällen givit sin anslutning till
det av kollegium förordade utredningskravet, kan icke utskottet finna något
bärande skäl för att nu tillstyrka ett frånträdande av denna ståndpunkt.
Kravet på en förutsättningslös utredning, vilken givetvis icke kan eller får
innebära, att statsmakterna skulle umgås med planer att kränka någon medborgares
rätt — utskottet tillåter sig härvid hänvisa till kammarkollegii
i ovan citerade yttrande gjorda erinran angående våra civillagars karaktär —
torde sålunda kunna omfattas av en och var, bur vitt skilda de principiella
uppfattningarna i själva sakfrågan än må vara. Utredningsyrkandet tager
ju, som vid flera tillfällen erinrats, sikte på önskvärdheten av att få till
fullo klarlagt ett spörsmål, som särskilt i vissa delar av landet intager en
mycket framskjuten plats bland befolkningens politiska intressen. Såsom
ett förklarande exempel på varför så är fallet må bär erinras om de i hr
Erikssons i Grängesberg motion vid 1920 års riksdag intagna uppgifter rörande
omfattningen av beviljade skatteköp inom endast tre kommuner i
Kopparbergs län, nämligen Grangärde, Ludvika och Sävsnäs socknar. Inom
dessa hava följande rekognitionsskogar försålts mot angivna köpeskillingar:
År^l884 till Enkulle hyttelag 35/G4 mantal för kronor 40.08, år 1845 till Sörviks
och Brunnsviks hytteägare 17/48 mantal för kronor 31.9 4, Norhyttans
ägare 7/ie mantal kronor 32.04, Västansjö hyttas ägare 25/32 mantal kronor
57.22, år 71852 till] Bävåla hyttelag lä/64 mantal kronor 78.16, Abeckshyttas
ägare 29/48 mantal kronor 40.3 4, Persbo hyttelag l7/e4 mantal kronor 80.29,
Marnäs hyttelag, Knutsbo skog om 3/64 mantal kronor 5.46, Gonäs hyttelag
63/i28 mantal kronor 35.61, Sunnansjö hyttelag ls/3ä mantal kronor
83.76, år $1848 till Saxhytte hyttelag 37/64 mantal kronor 40.22, år 1854 till
Bärgsbo hyttelag 1 mantal kronor 60.48, år 1855 till Ivlenshytte hyttelag »/„
mantal kronor 45.3 0, Hellsjö hyttelag 7/4(i mantal kronor 41.71, år 1857 till
Björnhytte masugns ägare 10 skogshemman om tillsammans 510/ie mantal
kronor 411.80, årgl858 till Prästhytte masugnsägare 57/64 mantal kronor 65.20,
år 1863 till Ludvika bruksägare 10 skogshemman om tillsammans 67/4 mantal
kronor 463.78, och sista försäljningen år 1878 till Fredriksbergs och Gra
-
Förslå kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
7
vendals bruk 2,1 mantal kronor l,!114.si. Den sammanlagda köpeskillingen
för de försålda 46 mantalen blir sålunda endast kronor 2,996.u.
Efter anförandet av dessa exempel finner sig utskottet böra erinra därom,
att utskottet från sina ovan angivna utgångspunkter ingalunda avsett alt
genom de sålunda lämnade sakuppgifterna giva någon antydan om, i vilken
omfattning eller på vad sätt statsmakterna möjligen skulle kunna återupprätta
eller vidmakthålla den materiella rätt, som enligt kammarkollegii
uppfattning blivit lidande till förmån för den formella rätten. Enligt utskottets
mening bör nämligen hela detta problem objektivt och förutsättningslöst
prövas vid den utredning, som utskottet finner av olika skäl synnerligen
påkallad, en utredning, som givetvis måste komma att röna påverkan av
den ordning, som redan inträtt med avseende å den formella regleringen
av hithörande äganderättsförhållanden.
Slutligen synes det utskottet även angeläget framhålla, att det ovan
påpekade, sedan långt tillbaka märkbara intresset för en utredning av de i
motionerna berörda förhållanden torde i närvarande tid, då kravet på
ökad förståelse för jordbruksnäringens utveckling och förkovran gör sig allt
starkare gällande, vara ännu mera utbrett än någonsin tillförene. Förevarande
spörsmål berör ju nämligen i viss mån den mycket livligt diskuterade
frågan, huru man i de trakter, där huvudparten av de i motionerna åsyftade
skogarna äro belägna, skall kunna åstadkomma nya självständiga jordbruk
och skydda redan befintliga. Även denna synpunkt torde således vara värd
att i detta sammanhang beakta.
Med anledning därav att motion nr 155 av herr Herou m. fl. innefattar,
förutom ovan berörda spörsmål, jämväl en hemställan att Kungl. Maj:t måtte i
samband med socialiseringsnämndens undersökningar vidtaga förberedande
åtgärder för överförande i samhällets besittning av naturrikedomar, såsom
malmgruvor, malmtillgångar, vattenfall och skogar, vill utskottet erinra
därom, att det uppdrag, som lämnats ifrågavarande nämnd, innesluter en
från just de av motionärerna angivna utgångspunkter så omfattande ekonomisk
utredning, att det icke kan föreligga någon anledning för riksdagen att
i detta sammanhang upptaga till prövning en viss del av det program, som
ligger till grund för det av Kungl. Maj:t sålunda igångsatta utredningsarbetet.
Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa:
1) att andra kammaren med anledning av herr Vennerströms motion
nr 156 och första delen av herr Herous m. fl. motion nr 155 måtte för sin
del besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt,
8
Forsla kammarens andra tillfälliga utskolls utlåtande Nr S.
huruvida åtgärder böra vidtagas för att till kronan återföra rekognitionshemman
och till bergshanteringens understöd anslagna skogar, samt om
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
2) att yrkandet i andra punkten av hr Herous m. fl. motion nr 155
icke må till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Andra kam- Andra kammaren beslöt för sin del bifalla sitt tillfälliga utskotts hem
marens
beslut. *-*
ställan.
Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till
sitt andra tillfälliga utskott.
utskottet. Frågan om utredning angående rekognitionsskogarnas återförande till
kronan har, såsom känt är, förut varit föremål för riksdagens prövning,
senast vid 1921 års riksdag. Första kammarens majoritet har därvid ej
funnit eu dylik utredning önskvärd eller nödvändig. Då utskottet nu har
att avgiva utlåtande i frågan med anledning av här föreliggande motioner
och därav föranledda beslut i andra kammaren, har utskottet icke funnit
anledning frångå den ståndpunkt, som fått sitt uttryck i första kammarens
vid föregående riksdagar fattade beslut. De synpunkter, som därvid varit
bestämmande för utskottet, hava huvudsakligen varit följande.
Genom de kända 1897 års domar i högsta domstolen har kronans
återvinningstalan i fråga om vissa rekognitionshemman ogillats. Nu har
som skäl för en utredning om rekognitionsskogarnas återförande till kronan
anförts, bland annat, att dessa domar till förmån för den formella rätten
trätt den materiella rätten för när och att, då det vore viktigare för rättssäkerheten,
att den materiella rätten segrade, en revision i förevarande fall
borde ske. Utskottet har icke samma principiella ståndpunkt i denna fråga.
Det måste, enligt utskottets uppfattning, vara alldeles nödvändigt för rättsordningen,
att tvister och tvivelsinål, om vem som har rätt i ett visst fall,
skola kunna för all framtid avföras genom ett beslut eller en dom. Rättssäkerheten
skulle helt visst bliva oerhört lidande därpå, att lagakraflvunna
domar skulle kunna rivas upp efter ett antal år och frågan om redan tillerkänd
äganderätt ånyo tagas under omprövning. Härigenom skulle uppstå
en allmän osäkerhet, som i hög grad komme att verka förryckande och
nedbrytande.
Vidare framhålles, att vad riksdagen här skulle besluta, vore icke ett
omedelbart återförande till kronan af rekognitionshemmanen utan endast en
utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder borde vidtagas för detta ändamål.
Som stöd för en utredning anföres, att kungl. kammarkollegium icke
haft något att erinra mot en förutsättningslös utredning samt att utredningen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
9
skulle stilla den oro, som denna fråga orsakar, särskilt i de landsdelar, där
dessa hemman äro belägna. Det synes emellertid som om kammarkollegium
ansett, att en utredning skulle giva negativt resultat och i så fall torde
lämpligheten av en utredning, förenad säkerligen med avsevärda kostnader
för statsverket, starkt kunna ifrågasättas. Och frånsett denna för statsverket
viktiga ekonomiska synpunkt, skulle, även om påtalade oro genom eu utredning
försvunne, en annan oro uppstå, nämligen hos alla dem, som direkt beröras av
utredningen. Även under ekonomiskt lugnare tider än de nuvarande skulle
nämligen eu dylik utredning, som direkt anginge äganderätten till vissa värden
och vars konsekvenser man icke kunde överskåda, även om den gåve
negativt resultat, så snart den beslutats och så länge den påginge, verka
upprörande och förryckande på det ekonomiska livet. Och särskilt skulle
den under nu rådande svårartade ekonomiska depression i hög grad öka
oron och osäkerheten samt i sin mån försvåra det ekonomiska återuppbyggandet.
Skulle slutligen utredningen leda till någon positiv åtgärd i motionernas
syfte, skulle detta innebära ett återförande tvångsvis till kronans fria
disposition av rekognitionshemmanen. Genom en sådan åtgärd skulle redan
förvärvade privata rättigheter då omedelbart ann ulleras. Detta innebär
emellertid ett frångående av den, så vitt känt, i alla kulturländer i lagstiftningen
uppehållna grundsatsen, att civillag icke bör givas tillbakaverkande
kraft. Härtill kommer, att genom förordning den 22 december 1898 Kungl.
Maj:t i överensstämmelse med samma års riksdags beslut förordnat, att vad
i särskilda författningar funnes i fråga om skatteköp av s. k. rekognitionshemman
föreskrivet därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga
från de bruk, varunder de lydde, skulle upphöra att gälla. Ett återförande
till kronans fria disposition av ifrågavarande hemman skulle därför otvivelaktigt
komma att i mycket stor omfattning kännbart träffa i god tro varande
ägare av sådana hemman eller innehavare av inteckningar och obligationer,
för vilka hemmanen utgjorde säkerhet.
Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.
att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 24 april 1922.
På utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKVIST.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 12 samt. 2 avd. 6 höft. {Nr 8.)
2
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar
Almkvist, Rooth, Julin, Enhörning*, Franzén, Bondeson*, Andersson,
P., i Arbrå.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Almkvist, Julin och Franzén, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
första kammaren att biträda andra kammarens beslut.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 192 2.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.