Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om minskning av riksdagsmännens arvoden.

1922-03-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1922:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om minskning av riksdagsmännens arvoden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande År 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 10 mars 1922 k. 3 e. ra.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

minskning av riksdagsmännens arvoden.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 1, har herr Jansson i

Edsbäcken hemställt:

»att riksdagen ville besluta, att § 12 riksdagsordningen måtte ändras

så till vida, att däri fastställda dagtraktamente för riksdagens ledamöter

måtte minskas med en tredjedel, eller, om det anses lämpligare,

att förenämnda § måtte erhålla samma lydelse, som den hade före

år 1921.»

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om riksdagsmännens arvoden har under de senare åren

vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Utskottet

anser sig böra i korthet erinra om vad som därvid förekommit

för att klargöra de principer, som vid olika tillfällen ha varit vägledande

vid spörsmålets handläggning.

Vid 1917 års riksdag väcktes i två motioner förslag om höjning

av det då gällande riksdagsarvodet, utgörande 1 200 kronor för varje

lagtima riksdag eller, då riksdagen avslutades efter mindre än 4 månader,

10 kronor om dagen. Konstitutionsutskottet tillstyrkte i anledningav

dessa motioner en höjning av arvodesbeloppen och motiverade detta

i bl. a. följande ord: »Levnadskostnadernas stora stegring sedan 1865

utgör givetvis i och för sig det starkaste och avgörande argumentet.

Men härtill kommer det förändrade läge, vari arvodesfrågan råkat i den

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 0 samt. 7 höft. (AV 9.) 1

Utskottets

yttrande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr .9.

män, särskilt genom förändrade rösträttsbestämmelser, representanter för

folkklasser, som 1865 ännu voro så gott som orepresenterade, kommit

att taga plats i bada kamrarna. Arvodets storlek måste numera beräknas

med hänsyn jämväl till sadana ledamöter av riksdagen, som under

riksdagstiden gå miste om hela sin arbetsförtjänst eller väsentlig del

därav. Arvodets uppgift blir i dessa fall att ej allenast täcka de direkta

omkostnaderna för vistelsen i Stockholm utan därjämte bereda nödtorftig

ersättning för förlorad arbetsförtjänst.» Utskottet föreslog med hänsyn

till dessa synpunkter ett dagtraktamente av 20 kronor för utom riksdagsorten,

15 kronor för inom densamma bosatt riksdagsman, dock att det

sammanlagda arvodet ej skulle överstiga 2 400, respektive 1 800 kronor.

Utskottets förslag till grundlagsändring antogs såsom vilande av båda

kamrarna och bekräftades sedermera vid 1918 års lagtima riksdag.

Redan 1919 väcktes ånyo ett förslag om ytterligare höjning av

riksdagsarvodet. Detta avstyrktes av konstitutionsutskottet, som framhöll,

att penningvärdets häftiga fall visserligen i och för sig gjorde en

ytterligare arvodeshöjning påkallad, men att den dåvarande tidpunkten

med dess ovissa prisförhållanden icke voro lämplig härför. Utskottets

avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.

1920 väcktes åter förslag om höjning av riksdagsarvodet. En dylik

höjning tillstyrktes då av konstitutionsutskottet som framhöll, att om

det ursprungliga arvodets effektiva värde skulle bibehållas, en ytterligare

stegring av arvodesbeloppet vore en av prisfallet betingad nödvändighet.

I anledning härav föreslog utskottet en ändring av bestämmelserna om

riksdagsarvodet, som vid 1921 års riksdag definitivt antogs. Slutligen

bör omnämnas, att då vid 1921 års riksdag förslag väcktes om att bestämmelserna

om riksdagsarvodet skulle införas i vanlig lag, detta förslag

avstyrktes av konstitutionsutskottet, som framhöll, att en särskild stabilitet

i fråga om dessa bestämmelser vore av behovet påkallad, samt avslogs

av båda kamrarna.

Det torde av denna redogörelse framgå, att de synpunkter, som

vid olika tillfällen varit bestämmande för konstitutionsutskottets och

riksdagens ställningstagande till frågan om riksdagsmännens arvoden,

tala emot det förslag om sänkning av arvodesbeloppet, som i förevarande

motion framställes. Redan det förhållandet, att de nuvarande arvodesbeloppen

så sent fastställdes som vid föregående års riksdag och att

landet fortfarande befinner sig i en period av starkt fluktuerande penningvärde,

ger vid handen, att med hänsyn till den stabilitet, man i

fråga om hithörande bestämmelser bör söka upprätthålla, en ändring för

närvarande icke bör vidtagas. Så mycket mindre synas några bärande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

3

skäl för ett ändringsförslag vara för handen, som det för närvarande är

omöjligt att bedöma, hur prisförhållandena vid den tidpunkt skola gestalta

sig, då ett dylikt förslag skulle slutgiltigt prövas, d. v. s. 1925, såvida

icke dessförinnan riksdagsupplösning äger rum. Härtill kommer, att den

av motionären föreslagna arvodesminskningen är långt större än vad

som motiveras av det prisfall, som ägt rum, sedan de nuvarande arvodesbeloppen

fastställdes. Ett bifall till motionen skulle alltså innebära ett

avsteg från den vid upprepade tillfällen hävdade principen, att riksdagsarvodets

effektiva värde bör bibehållas. Utskottet vill slutligen framhålla,

att enligt utskottets mening det nu gällande arvodesbeloppet icke

kan anses vara oskäligt, och hänvisar härvid till vad 1917 års konstitutionsutskott

enligt ovan givna redogörelse påpekat, att många av riksdagens

ledamöter under riksdagstiden för sitt och sin familjs uppehälle

äro helt hänvisade till sitt riksdagsmannaarvode, då de under riksdagstiden

icke hava tillfälle till annan arbetsförtjänst. Under sådana förhållanden

och då hänsynen till riksdagens arbetsduglighet kräver, att

dess ledamöter under utövningen av sitt uppdrag erhålla en någorlunda

betryggande ersättning för sitt arbete, är det enligt utskottets meninguppenbart,

att något bärande skäl för en sänkning av nu gällande

arvodesbelopp icke kan uppvisas.

Utskottet har till sitt utlåtande såsom bilaga fogat en redogörelse

för riksdagsmännens arvoden i vissa främmande länder.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 mars 1922.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Närvarande: Herrar Clason, Hellberg,*) Thulin, Ljunggren, Reuterskiöld, G. W.

Hansson, von Geijer, Lyberg,*) Norling,*) Stendahl, Sävström, Magnusson i Tumhult,

Jansson i Edsbäoken, Nilsson i Antnäs, Borg, K. A. Westman, Bäckström, Starbäck,*)

Karlsson i Vadstena och Fast.

Ej närvarande vid ntlätandets justering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Reservationer:

1) av herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, som anfört:

»Såsom av utskottets utlåtande framgår, har eu ledande princip vid

riksdagsbehandlingen varit, att riksdagsarvodet bör bibehållas vid det

effektiva värde, som det vid riksdagsordningens antagande år 1866 ägde.

Denna princip torde utan tvivel vara riktig. Om man utgår från densamma,

visar det sig, att den år 1921 företagna arvodesförhöj ningen stod

i ungefärlig överensstämmelse med den prisstegring, som efter 1866 ägt

rum. Sedan det nuvarande arvodet beslöts, har emellertid, som bekant,

ett betydande prisfall ägt rum. Detta har till följd, att, om riksdagsarvodets

effektiva värde, men ej mera, borde bibehållas, eu väsentlig

sänkning av arvodet borde ske. En beräkning av levnadskostnadernas

minskning under det sista året ger vid handen, att 32 kronor 1920—21

motsvarar ungefär 20—25 kr. enligt nuvarande prisförhållanden. Det är

alltså uppenbart, att den av konstitutionsutskottet vid en rad tillfällen

följda principen vid behandling av riksdagsarvoden i detta fall borde

leda till ett förslag om sänkning av desamma.

Att en dylik sänkning äger rum, synes oss så mycket mera påkallat,

som man på alla områden inom statsförvaltningen söker genomföra

inskränkningar i utgifterna och det då synes olämpligt, att man

icke vidtager de ändringar rörande riksdagsarvodet, som direkt betingas

av förändringar i prisförhållandena.

Yi hemställa alltså, att riksdagen såsom vilande antager följande

förslag till § 12 riksdagsordningen.

§ 12.

Ledamot av första kammaren, som icke är bosatt å ort där riksdag

hålles, åtnjuter av statsmedel ersättning för resekostnad till och från

riksdagen samt i dagtraktamente under riksdagen 25 riksdaler, vilket

dagtraktamente dock ej må överstiga sammanlagt 3,500 riksdaler. Ledamot,

som under lagtima riksdag efter beviljad ledighet besöker hemorten,

äge att av statsmedel undfå ersättning för därav föranledd resekostnad,

dock högst för två resor fram och åter.

Ledamot av första kammaren, som är bosatt å ort där riksdag

hålles, undfår i dagtraktamente 19 riksdaler, vilket dagtraktamente dock

ej må överstiga sammanlagt 2,660 riksdaler.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It.

5

Den ledamot av kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen sig

inställer, skall för varje dag han utebliver vara förlustig det honom

enligt föregående moment tillkommande dagtraktamente.

Vill ledamot av kammaren befattningep^sig- avsäga, äger han det

göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos Konungens

befallningshavande.»

2) av herr Magnusson i Törnhult, som i huvudsak instämt med

herrar Jansson i Edsbäcken och K. A. Westman, men ansett, att arvodet

endast bör utgå under 4 månader;

3) av herr Clason mot motiveringen;

4) av herr Reuterskiöld, som ansett att sista punkten i sista stycket

av motiveringen »Under — — — uppvisas» bort utgå;

5) av hen- Stendahl mot viss de! av motiveringen.

Bilaga.

Riksdagsmannaarvode! i vissa främmande länder.

Förenta Staterna. Årsarvode 7,500 dollars. Dessutom 1,500 dollars för

avlönande av privatsekreterare och 125 dollars i expensersättning.

Frankrike. o Årsarvode 27,000 francs.

England. o Årsarvode 400 pund.

Norge. Årsarvode 3,000 kronor. Dessutom tilläggsarvode år 1920 4,000

kronor. Dessutom utgick under 1920 års höstsession ett extra dagarvode av 25

kronor för ledamöter bosatta inom sammanträdesorten och 35,5 o kronor för andra

ledamöter.

Danmark. Årsarvode: för den, som är bosatt i Köpenhamn eller dess

närhet, 4,000 kronor, för annan ledamot 5,200 kronor. Dessutom dyrtidstillägg

enligt samma grunder som för statstjänstemän.

Nederländerna. Första kammaren: 10 gulden i dagarvode. Andra kammaren:

3,000 gulden i årsarvode.

Schweiz. Ständerrådet 15—30 francs i dagarvode. Nationalrådet 25 francs

i dagarvode.

Italien. Årsarvode 6,000 lire.

Uppgifterna i regel ljämtade ur The Statemans Yearhook 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.