Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i lagen angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
1923-02-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1923:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i lagen angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1923 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i
lagen angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.
Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 6, som behandlats av första lagutskottet, har herr Leander hemställt,
det riksdagen ville för sin del besluta, att 2 § i lagen den 26 mars 1909
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag, måtte erhålla följande lydelse: »Vill någon, som hålles
häktad, avgiva förklaring, varom i 1 § är sagt, skall det i vittnens närvaro
ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför dess föreståndare;
om den dömde hålles i militärhäkte, inför den befälhavare, som över häktet
har uppsikt, och i övriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren
vid häktet. Vid länsfängelse må dock förklaringen upptagas jämväl av
Konungens befallningshavande. Ej må förklaringen gälla, där ej vid tiden
för dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis om den
ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet såvitt den dömde
rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet tillhanda, varom
nu är sagt».
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.
Genom kungl. brevet den 16 december 1819 stadgades, att då eu
häktad person, efter erhållen del av det angående honom givna utslag, ber 1819.
förklarat sig därmed nöjd och vid ett sådant förklarande förbleve, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 1 avd. 4 höft. (Nr 4.) 1
Justitieombudsmannens
framställning
den 31 oktober
1870.
Lagbyrån
1873.
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
fråga ej vore om högre ansvar än vartill dömt blivit, något hinder för
verkställigheten av samma utslag icke mötte därav, att tiden för ändrings
sökande ännu icke förflutit. Om däremot den tilltalade, som med utslaget
förklarat sig nöjd, inom besvärstiden återkallade detta förklarande, kunde,
enligt samma författning, straffet emot den dömdes vilja icke verkställas,
innan tiden till besvärs anförande gått tillända. Några närmare bestämmelser
angående tid, då nöjdförklaring kunde avgivas, eller form för dess
upptagande funnos icke.
Uti framställning till Konungen den 31 oktober 1870 angående behovet
av förändrade stadganden ifråga om verkställande av straff framhöll
riksdagens justitieombudsman, bland annat, vissa brister, som vidlådde
de i ovannämnda kungl. brev givna föreskrifterna. Det vore sålunda,
enligt justitieombudsmannens mening, olämpligt, att ett straff, varmed
den tilltalade förklarat sig nöjd, kunde gå i verkställighet endast
under förutsättning, att den tilltalade vidhölle sin nöjdförklaring, samt att
fråga ej vore om högre ansvar, det vill säga att åklagare eller målsägande
icke fullföljde talan mot utslaget. Justitieombudsmannen föreslog för sin
del föreskrifter av innehåll, att en avgiven nöjdförklaring icke skulle kunna
med laga verkan återkallas, samt att, då den tilltalade förklarat sig nöjd
med ett utslag, den omständigheten, att motparten anförde besvär över
detsamma, icke skulle utgöra hinder för straffets verkställande. Vidare
borde stadgas, att utslag skulle delgivas fångarna inför viss myndighet,
samt att därvid protokoll borde föras. Därjämte borde föreskrivas, dels
att fången ej behövde genast avgiva svar på frågan, om han med utslaget
åtnöjdes, men att, när det avgåves, sådant likaledes skulle ske inför myndighetens
protokoll, dels ock att det kunde medgivas fången, när han det
begärde, att under den tid, han betänkte sig på svaret, huruvida nan med
utslaget åtnöjdes eller icke, i fängelset äga tillgång till utslaget. I samma
skrivelse framlade justitieombudsmannen även förslag åsyftande att bättre
än dittills skett tillgodose häktade brottslingars anspråk på biträde. Dylikt
biträde borde avse ej blott författande av besvär utan även meddelande
av råd, huruvida det utslag, som fallit över fången, skäligen kunde och
borde överklagas.
Med anledning av berörda skrivelse ävensom en förnyad framställning
från justitieombudsmannen till Konungen den 27 december 1871 angående
vissa åtgärder avsedda att förkorta den tid, inom vilken häktad person
kunde få börja avtjäna honom ådömt straff, utarbetades inom justitiedepartementets
lagbyrå och avlämnades i januari 1873 ett förslag till
kungl. förordning angående straffs befordrande till verkställighet i vissa
fall. I nämnda förslag stadgades, att, därest den, som blivit dömd till straff
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 3
arbete på viss tid eller till fängelse och skulle hållas häktad i avbidan
därå, att utslaget vunnit laga kraft, icke besvärat sig över utslaget inom
den för ändrings sökande föreskrivna tid eller ock före besvärstidens utgång
inför viss myndighet förklarat sig nöjd med utslaget och villig att
undergå den ådömda bestraffningen, straffet genast finge gå i verkställighet
utan hinder av åklagares eller inålsägandes besvär. Därest utslaget enligt
lag vore underställt högre rätts prövning, ägde det sagda dock ej tillämpning.
Av häktad person avgiven nöjdförklaring finge icke gälla, med mindre
den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid efter det
underrätts utslag för honom avkunnades eller överrätts utslag blev honom
delgivet. Ett i behörig ordning avgivet förklarande finge icke återkallas.
Vidare stadgades, att bestraffning, vilken ådömts person, som icke hölles
häktad, finge utan avbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet,
därest såväl den dömde som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda
med utslaget. I motiveringen till förslaget anförde lagbyrån, bland annat,
att god ordning fordrade, att, när en häktad avgivit ett sådant förklarande,
som ovan nämnts, och i följd därav fått börja sitt straff, förklarandet
icke finge återkallas eller straffet avbrytas. Men innan den häktade
tillätes avgiva ett för honom så viktigt förklarande, vore det nödigt, att
han haft tillräckligt rådrum att i lugn inom fängelset noga betänka sig.
Förklarandet borde även avgivas med iakttagande av sådana formaliteter,
att något tvivel icke kunde finnas om dess verklighet eller därom, att det
skett fullkomligt frivilligt.
Med föranledande av inom högsta domstolen framställda anmärkningar
mot förslaget blev detsamma i vissa delar omarbetat. Sålunda borttogs
den föreslagna bestämmelsen om rätt för icke häktad person att avgiva
nöjdförklaring, varjämte förslagets rubrik förändrades till kungl. förordning
angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke
lära kraft ägande utslag.
Ö O , ,
Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition,
nr 42, förelagt 1873 års riksdag. 1 enlighet med hemställan av lagutskottet,
som i avgivet utlåtande, nr 44, icke hade något att erinra mot
det framlagda förslaget, blev detsamma av riksdagen antaget, varefter författning
i ämnet utfärdades den 30 maj 1873.
Den uti sistnämnda författning givna föreskriften, att nöjdförklaring
kunde avgivas endast av häktad person, medförde emellertid vissa olägenheter.
Icke minst torde dessa hava kommit till synes ifråga om straff,
ådömda av krigsdomstol. Med anledning därav framlade den kommitté,
som erhållit uppdrag att vidtaga en revision av den militära rättegångsordningen,
med skrivelse den 7 november 1896, bland annat, ett förslag
Proposition
till 1873 års
riksdag och
Kungl. förordningen
den 30 maj
1873.
Kommittén
för revision
av den militära
rättegångsordningen
1896.
Proposition
till 1902 års
riksdag.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
till lag om verkställighet i vissa fall av krigsdomstols icke laga kraft
ägande utslag. Förslaget stadgade, att, därest krigsdomstol till frihetsstraff
dömt någon, som tillhörde krigsmakten, och den dömde vistades på fri
fot, utslaget kunde befordras till verkställighet utan avbidan å besvärstidens
utgång, under förutsättning att den dömde samt åklagaren och
målsäganden i viss form förklarat sig vara nöjda med utslaget och ej vilja
överklaga detsamma. I motiveringen anförde kommittén, att förslaget vore
avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med de stadganden, som i 1873
års förordning givits beträffande häktade. Med hänsyn därtill att de brottsliga,
då de tillätes att vistas på fri fot, icke kunde antagas hava begått
några gi’övre brott eller ådragit sig något strängare ansvar, hade kommittén
dock icke ansett nödigt att, såsom i berörda författning skett, föreskriva,
att den dömde skulle hava viss betänketid, innan en nöjdförklaring
kunde axxses giltig. Själva den omständigheten, att den dömde vistades på
fri fot, medförde för övrigt, enligt kommitténs mening, att han vore
väsentligt mindre i behov av lagstadgad betänketid. Förslaget, som avstyrktes
av högsta domstolen, ledde icke till lagstiftning.
Med anledning av fx-amställningar från olika myndigheter vid avgivande
av yttranden över en riksdagens skrivelse den 3 maj 1895, vari
anhållits, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till fullständigande
och förtydligande av gällande stadganden angående den tid, då ådörnt
frihetsstraff borde taga sin början ävensom till visst tillägg till lagen den
29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum,
utarbetades inom justitiedepartementets lagbyrå och anmäldes i statsrådet
den 7 december 1900 ett förslag till lag angående verkställighet i
vissa fall av straff, ådörnt genom icke lagakraftägande utslag. Förslaget
innebar ändringar i 1873 års förordning huvudsakligen i två hänseenden.
Dels föreslogs, att av domstol ådörnt frihetsstraff av disciplinär natur
(arrest) skulle beträffande verkställighet, innan utslaget tagit åt sig laga
kraft, likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete. Och dels avsåg
förslaget, att den häktad pei-son tillkommande förmånen att efter besvärstidens
utgång eller nöjdförklarings avgivande få börja avtjänandet av
ådörnt frihetsstraff, innan utslaget vunnit laga kraft, skulle utsträckas även
till icke häktade personer. För giltighet av nöjdförklaring, avgiven av
häktad person, fordi-ades enligt förslaget, att vid tiden för förklaringens
avgivande utslaget kommit den myndighet tillhanda, inför vilken förklaring
kunde avgivas, samt att den dömde efter den dag, då utslaget för honom
vid rätten avkunnades eller, där det ej sålunda avkunnats, blev honom
annorledes delgivet, haft två dagars betänketid inom fängelset. I fråga om
nöjdförklaring av person på fri fot stadgades inför vilka myndigheter så
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 5
dan förklaring finge avgivas, men gåvos inga bestämmelser angående betänketid.
Till förtydligande av vad som redan förut torde hava gällt föreskrevs,
att en i behörig ordning avgiven nöjdförklaring skulle anses innebära
återkallelse av förut anförda besvär.
Vid granskning av förslaget i högsta domstolen framhölls, bland
annat, att den dömde borde berättigas att förklara sig nöjd med ett meddelat
utslag, även om hos vederbörande myndighet icke vore tillgängligt
ett fullständigt exemplar av utslaget utan allenast ett bevis från domaren
eller domstolen om det straff, som blivit ådörat, och den utgång i övrigt,
målet genom utslaget erhållit. Vidare erinrades, att av förslagets ordalag
icke med tydlighet framginge, huruvida i det fall, att den häktade först
en senare dag än den, då utslaget avkunnades, ankommit till fängelset,
den betänketid av två dagar, den häktade borde hava inom fängelset,
innan han finge förklara sig nöjd med utslaget, skulle räknas från den
timme på dagen, då den häktade ankomme till fängelset, eller från utgången
av samma dag. Med anledning av sistberörda anmärkning ändrades
förslaget sålunda, att däri föreskrevs, att den stadgade betänketiden av
två dagar skulle åtnjutas före den dag, då förklaringen avgåves, och efter
den dag, då utslaget för den dömde avkunnades eller annorledes delgavs
honom.
Det på angivet sätt jämkade förslaget blev därefter genom proposition,
nr 23, förelagt 1902 års riksdag. Lagutskottet, som i avgivet utlåtande,
nr 43, förklarade sig icke hava något att erinra mot den föreslagna
utsträckningen av bestämmelserna om verkställighet av icke lagakraftvunna
utslag, anslöt sig till den i högsta domstolen uttalade meningen, att nöjdförklaring
borde kunna avgivas utan att hos vederbörande myndighet
funnes ett fullständigt exemplar av utslaget. Utskottet tillstyrkte därför
förslaget med, såvitt nu är ifråga, den ändring, att utslaget skulle kunna
ersättas av rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen
och vad i övrigt genom utslaget blivit den dömde ålagt.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren
avslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts proposition, i följd
varav frågan förföll.
1 framställning till 1905 års riksdag upptog justitieombudsmannen
ånyo frågan om verkställighet av icke lagakraftvunna utslag i brottmål.
1 anledning därav och i enlighet med av lagutskottet i avgivet utlåtande,
nr 18, gjord hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 28 mars 1905,
att Kung]. Maj:t ville låta utreda, under vilka villkor utslag, varigenom
någon blivit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och
vilket ej underställts högre rätts prövning, kunde utan hinder av att det
Riksdagens
skrivelse den
28 mars 1905.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
ej vunnit laga kraft, befordras till verkställighet, samt låta utarbeta och
för riksdagen framlägga det förslag till lag, vartill denna utredning kunde
finnas giva anledning.
tniOi909Uårs Med föranledande av riksdagens om förmälda skrivelse utarbetades inom
''riksdag.” justitiedepartementet och anmäldes i statsrådet den 2 oktober 1908, jämte
andra författningsförslag, ett nytt förslag till lag angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Förslaget
anslöt sig i huvudsak till det av lagutskottet vid 1902 års riksdag förordade
förslaget. Det nya förslaget hade sålunda avseende såväl å icke
häktade personer som å arreststrafif och medgav, att vid nöjdförklaring
fullständigt utslag kunde ersättas av rättens eller domarens bevis om den
ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet erhållit. För giltighet
av nöjdförklaring, avgiven av häktad person, fordrades enligt 2 §, att den
dömde före den dag, då förklaring avgåves, och efter den dag, då utslaget
för honom vid rätten avkunnades eller annorledes blev honom delgivet,
haft två dagars betänketid inom fängelset.
Vid förslagets granskning i högsta domstolen yttrade en ledamot,
med vilken en annan ledamot instämde:
»De i slutet av 2 § förekommande orden ''inom fängelset’ äro hämtade från nu
gällande förordning i ämnet den 30 maj 1873, Vid tillämpningen av nämnda förordning
hava emellertid dessa ord givit anledning till skiljaktiga meningar, såsom
framgår av ett rättsfall, avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag den 3 september 1901.
Under det man å ena sidan ansett, att de två dagar, som utgöra betänketiden, måste
vara tillbragta inom det fängelse, vid vilket nöjdförklaringen upptages, har man å andra
sidan funnit det vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens avgivande haft
betänketid i två dagar, under vilka han suttit i häkte, oavsett var detta ägt rum. Då
den förra av dessa meningar synes närmast ansluta sig till stadgandets ordalag, men
den senare åsikten gjort sig gällande i Kungl. Maj:fs omförmälda utslag, torde det
anmärkta uttrycket höra förtydligas; och hemställer jag, att detta måtte ske så, att
stadgandet bringas till överensstämmelse med sistberörda åsikt.»
En ledamot, med vilken en annan ledamot förenade sig, anförde:
»För giltigheten av häktad persons nöjdförklaring synes mig icke med nödvändighet
böra uppställas det villkor, att den dömde tillbragt de två dagar, som utgöra
betänketiden, inom det fängelse, där nöjdförklaringen upptages, utan torde det vara
tillräckligt, att han under två på varandra följande dagar haft betänketid i häkte,
oavsett vilket detta är. Då emellertid förslaget, att döma av ordalagen, synes ansluta
sig till förstnämnda, strängare uppfattning, hemställer jag, att förslaget i angivna syfte
underkastas erforderlig jämkning.»
Då ärendet ånyo anmäldes i statsrådet, anförde föredragande departementschefen,
bland annat:
»I fråga om beräkningen av den två dagars betänketid, som häktad person skall
hava åtnjutit, innan nöjdförklaring må med laga verkan av honom avgivas, äro de
Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 7
ledamöter i högsta domstolen, vilka härom yttrat sig, i viss mån av olika mening. Så
till vida äro de ense, som de finna det icke kunna tillåtas, att betänketiden löper
medan den dömde vistas utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och,
å audra sidan, icke böra fordras, att de två dagarna tillbragts i just det fängelse, vid
vilket nöjdtörklaringen upptages. Men under det två justitieråd uttalat, att betänketiden
bör hava åtnjutits under två på varandra följande dagar, synas tvenne andra
justitieråd vara av den uppfattning, att, om avbrott skett i vistelsen inom häkte,
dagarna närmast före och efter avbrottet må sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande
bestämmelse i förslaget lärer bäst tillgodoses genom ett stadgande i den av
förstnämnda båda justitieråd angivna riktning, har vid omredigering av sista punkten
i 2 § dessa justitieråds hemställan blivit följd.»
Det sålunda ändrade förslaget blev därefter genom proposition, nr 14,
förelagt 1909 års riksdag. Lagutskottet fann i utlåtande, nr 9, ej anledning
att framställa någon erinran mot förslaget, och detsamma blev även av
riksdagen godkänt.
I enlighet med det av riksdagen antagna förslaget utfärdades därefter
nu gällande lag i ämnet den 26 mars 1909. Nämnda lag stadgar i 2 §:
»Vill någon, som hålles häktad, avgiva förklaring, varom i 1 § är sagt, skall
det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse inför
dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte inför den befälhavare,
som över häktet har uppsikt; och i övriga fall inför tillsyningsmannen
eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse må dock förklaringen
upptagas jämväl av Konungens befallningshavande. Ej må
förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens
eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i
övrigt, målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den
myndighet tillhanda, varom nu är sagt, samt den dömde, före den dag,
då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget för honom vid
rätten avkunnades eller, om det ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes
delgivet, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.»
_ Beträffande tolkningen av berörda föreskrift angående betänketid har
justitieombudsmannen i eu 1918 avlåten ämbetsskrivelse anfört: Av vad
som förekommit innan förslaget till 1909 års lag framlades inför riksdagen,
framginge otvetydigt, huru lagen borde tolkas i fråga om beräkning
av den tid, som skulle förflyta, innan nöjdförklaring finge avgivas. Den
häktade skulle hava haft betänketid under två dagar i följd i häkte, oavsett
vilket detta vore. Om en häktad person sålunda från den dag, utslaget
avkunnades, på grund av dröjsmål med fångtransport eller annan
orsak, konnne att tillbringa två på varandra följande dagar i häradshäkte,
skulle han hava lika rätt att redan på den tredje dagen förklara sig nöjd,
som om han genast forslats in till straffängelse och efter ankomsten dit i’
fängelse tillbragt två dagar efter varandra. Däremot finge den häktade
Lagen den 26
mars 1909.
Justitieommannens
ämbetsskrivelse
1918.
Motionen.
Utskottet.
8 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
icke räkna sig till godo en sådan dag, då han för transport vistats utom
fängelse, och icke heller en enstaka dag, tillbragt i häradshäkte i avbidan
på transport.
I nu förevarande motion hemställer motionären, att det i 2 § förefintliga
stadgandet om betänketid måtte upphävas.
Såsom av det anförda framgår, har den uti ifrågavarande lagrum
givna bestämmelsen om betänketid tillkommit i syfte att bereda häktad
person rådrum att i lugn inom fängelse noga överväga, huruvida han bör
förklara sig nöjd med ett rörande honom meddelat utslag. Då en avgiven
nöjdförklaring icke får återtagas och skall anses innebära återkallelse
av förut anförda besvär, synes ett bibehållande av detta stadgande
väl motiverat. Det är givetvis av vikt att tillse, att icke en dömd person
oöverlagt träffar avgörande i den för honom betydelsefulla frågan, om han
bör fullfölja talan mot ett meddelat utslag. Därest, såsom motionären
föreslagit, en häktad person skulle äga rätt att förklara sig nöjd med ett utslag,
så snart ett exemplar av detsamma eller ett bevis om målets utgång
vore tillgängligt, skulle i många fall föreligga allvarlig risk för förhastade
nöjdförklaringar. En häktad person skulle lätt av sin önskan att så fort
som möjligt få börja undergå det ådömda straffet förledas att avgiva nöjdförklaring,
även om han vore alltför strängt eller till och med oskyldigt
dömd. I sin beroende ställning och måhända uttröttad av en långvarig
rannsakning skulle han ofta kunna träffa ett oriktigt avgörande. Om däremot
viss betänketid finnes föreskriven, äger han större möjlighet att närmare
taga kännedom om utslagets innehåll samt har bättre tillfälle att
rådföra sig med sitt biträde och framför allt att noga överväga de omständigheter,
som tala för och emot ett överklagande.
Att i nu ifrågavarande hänseende tillämpa olika regler ifråga om å
ena sidan häktade och å andra sidan på fri fot varande personer torde
även vara lämpligt. En icke häktad person har möjlighet att utom fängelse
i lugn taga del av utslaget och fritt rådföra sig med personer, för vilka
han hyser förtroende. Då han tillätes att på fri fot avvakta straffets verkställighet,
torde han i regel icke vara dömd till något strängare straff,
varför ett avgörande i frågan, huruvida han bör anföra besvär över utslaget
för honom är mindre betydelsefullt. Slutligen är att märka, att
för en dylik person icke föreligger det kraftigt verkande skäl att avgiva
nöjdförklaring, som beträffande en häktad är för handen däri, att han i
avbidan på besvärstidens utgång eller överdomstolens utslag i allt fall är
berövad sin frihet.
Utskottet vill icke förneka att, såsom motionären framhållit, en del
Första lagutskottets utlåtande Nr 4.
9
fall givas, då det för en häktad är ändamålslöst att överklaga ett rörande
honom meddelat utslag, och det därför för honom skulle innebära en
fördel, om han hade möjlighet att utan tidsfrist få förklara sig nöjd med
utslaget och börja avtjäna det ådömda straffet. Då emellertid ett upphävande
av bestämmelsen om betänketid skulle för flertalet häktade innebära
borttagandet av en dem tillförsäkrad förmån och för många i realiteten
medföra en försämring av deras läge, kan utskottet icke tillstyrka
bifall till motionen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 februari 1923.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
• från första kammaren: herrar Hederstierna, Jacob Larsson*), Leander, Klefbeck, Edw.
Larson, K. G. Westman och Berglund;
från andra kammaren: herrar Pettersson i Södertälje, Lindqvist i Halmstad, Strid*),
E. I. Lindley, Leo, Johansson*) i Brånalt, Johanson i Huskvarna och Scensson i Långelanda.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Leander.
Reservation
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 1 avd. 4 käft.
(Er 4.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.