Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i lagen angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

1923-02-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1923:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i lagen angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1923 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 2 § i

lagen angående verkställighet i vissa fall av straff,

ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 6, som behandlats av första lagutskottet, har herr Leander hemställt,

det riksdagen ville för sin del besluta, att 2 § i lagen den 26 mars 1909

angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft

ägande utslag, måtte erhålla följande lydelse: »Vill någon, som hålles

häktad, avgiva förklaring, varom i 1 § är sagt, skall det i vittnens närvaro

ske: om den dömde förvaras i länsfängelse, inför dess föreståndare;

om den dömde hålles i militärhäkte, inför den befälhavare, som över häktet

har uppsikt, och i övriga fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren

vid häktet. Vid länsfängelse må dock förklaringen upptagas jämväl av

Konungens befallningshavande. Ej må förklaringen gälla, där ej vid tiden

för dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis om den

ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet såvitt den dömde

rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet tillhanda, varom

nu är sagt».

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande

hemställan, får utskottet hänvisa till motionen.

Genom kungl. brevet den 16 december 1819 stadgades, att då eu

häktad person, efter erhållen del av det angående honom givna utslag, ber 1819.

förklarat sig därmed nöjd och vid ett sådant förklarande förbleve, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 1 avd. 4 höft. (Nr 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Justitieombudsmannens

framställning

den 31 oktober

1870.

Lagbyrån

1873.

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

fråga ej vore om högre ansvar än vartill dömt blivit, något hinder för

verkställigheten av samma utslag icke mötte därav, att tiden för ändrings

sökande ännu icke förflutit. Om däremot den tilltalade, som med utslaget

förklarat sig nöjd, inom besvärstiden återkallade detta förklarande, kunde,

enligt samma författning, straffet emot den dömdes vilja icke verkställas,

innan tiden till besvärs anförande gått tillända. Några närmare bestämmelser

angående tid, då nöjdförklaring kunde avgivas, eller form för dess

upptagande funnos icke.

Uti framställning till Konungen den 31 oktober 1870 angående behovet

av förändrade stadganden ifråga om verkställande av straff framhöll

riksdagens justitieombudsman, bland annat, vissa brister, som vidlådde

de i ovannämnda kungl. brev givna föreskrifterna. Det vore sålunda,

enligt justitieombudsmannens mening, olämpligt, att ett straff, varmed

den tilltalade förklarat sig nöjd, kunde gå i verkställighet endast

under förutsättning, att den tilltalade vidhölle sin nöjdförklaring, samt att

fråga ej vore om högre ansvar, det vill säga att åklagare eller målsägande

icke fullföljde talan mot utslaget. Justitieombudsmannen föreslog för sin

del föreskrifter av innehåll, att en avgiven nöjdförklaring icke skulle kunna

med laga verkan återkallas, samt att, då den tilltalade förklarat sig nöjd

med ett utslag, den omständigheten, att motparten anförde besvär över

detsamma, icke skulle utgöra hinder för straffets verkställande. Vidare

borde stadgas, att utslag skulle delgivas fångarna inför viss myndighet,

samt att därvid protokoll borde föras. Därjämte borde föreskrivas, dels

att fången ej behövde genast avgiva svar på frågan, om han med utslaget

åtnöjdes, men att, när det avgåves, sådant likaledes skulle ske inför myndighetens

protokoll, dels ock att det kunde medgivas fången, när han det

begärde, att under den tid, han betänkte sig på svaret, huruvida nan med

utslaget åtnöjdes eller icke, i fängelset äga tillgång till utslaget. I samma

skrivelse framlade justitieombudsmannen även förslag åsyftande att bättre

än dittills skett tillgodose häktade brottslingars anspråk på biträde. Dylikt

biträde borde avse ej blott författande av besvär utan även meddelande

av råd, huruvida det utslag, som fallit över fången, skäligen kunde och

borde överklagas.

Med anledning av berörda skrivelse ävensom en förnyad framställning

från justitieombudsmannen till Konungen den 27 december 1871 angående

vissa åtgärder avsedda att förkorta den tid, inom vilken häktad person

kunde få börja avtjäna honom ådömt straff, utarbetades inom justitiedepartementets

lagbyrå och avlämnades i januari 1873 ett förslag till

kungl. förordning angående straffs befordrande till verkställighet i vissa

fall. I nämnda förslag stadgades, att, därest den, som blivit dömd till straff
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 3

arbete på viss tid eller till fängelse och skulle hållas häktad i avbidan

därå, att utslaget vunnit laga kraft, icke besvärat sig över utslaget inom

den för ändrings sökande föreskrivna tid eller ock före besvärstidens utgång

inför viss myndighet förklarat sig nöjd med utslaget och villig att

undergå den ådömda bestraffningen, straffet genast finge gå i verkställighet

utan hinder av åklagares eller inålsägandes besvär. Därest utslaget enligt

lag vore underställt högre rätts prövning, ägde det sagda dock ej tillämpning.

Av häktad person avgiven nöjdförklaring finge icke gälla, med mindre

den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänketid efter det

underrätts utslag för honom avkunnades eller överrätts utslag blev honom

delgivet. Ett i behörig ordning avgivet förklarande finge icke återkallas.

Vidare stadgades, att bestraffning, vilken ådömts person, som icke hölles

häktad, finge utan avbidan på besvärstidens utgång gå i verkställighet,

därest såväl den dömde som åklagare och målsägande förklarat sig nöjda

med utslaget. I motiveringen till förslaget anförde lagbyrån, bland annat,

att god ordning fordrade, att, när en häktad avgivit ett sådant förklarande,

som ovan nämnts, och i följd därav fått börja sitt straff, förklarandet

icke finge återkallas eller straffet avbrytas. Men innan den häktade

tillätes avgiva ett för honom så viktigt förklarande, vore det nödigt, att

han haft tillräckligt rådrum att i lugn inom fängelset noga betänka sig.

Förklarandet borde även avgivas med iakttagande av sådana formaliteter,

att något tvivel icke kunde finnas om dess verklighet eller därom, att det

skett fullkomligt frivilligt.

Med föranledande av inom högsta domstolen framställda anmärkningar

mot förslaget blev detsamma i vissa delar omarbetat. Sålunda borttogs

den föreslagna bestämmelsen om rätt för icke häktad person att avgiva

nöjdförklaring, varjämte förslagets rubrik förändrades till kungl. förordning

angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke

lära kraft ägande utslag.

Ö O , ,

Det sålunda omarbetade förslaget blev därefter genom proposition,

nr 42, förelagt 1873 års riksdag. 1 enlighet med hemställan av lagutskottet,

som i avgivet utlåtande, nr 44, icke hade något att erinra mot

det framlagda förslaget, blev detsamma av riksdagen antaget, varefter författning

i ämnet utfärdades den 30 maj 1873.

Den uti sistnämnda författning givna föreskriften, att nöjdförklaring

kunde avgivas endast av häktad person, medförde emellertid vissa olägenheter.

Icke minst torde dessa hava kommit till synes ifråga om straff,

ådömda av krigsdomstol. Med anledning därav framlade den kommitté,

som erhållit uppdrag att vidtaga en revision av den militära rättegångsordningen,

med skrivelse den 7 november 1896, bland annat, ett förslag

Proposition

till 1873 års

riksdag och

Kungl. förordningen

den 30 maj

1873.

Kommittén

för revision

av den militära

rättegångsordningen

1896.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Proposition

till 1902 års

riksdag.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

till lag om verkställighet i vissa fall av krigsdomstols icke laga kraft

ägande utslag. Förslaget stadgade, att, därest krigsdomstol till frihetsstraff

dömt någon, som tillhörde krigsmakten, och den dömde vistades på fri

fot, utslaget kunde befordras till verkställighet utan avbidan å besvärstidens

utgång, under förutsättning att den dömde samt åklagaren och

målsäganden i viss form förklarat sig vara nöjda med utslaget och ej vilja

överklaga detsamma. I motiveringen anförde kommittén, att förslaget vore

avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med de stadganden, som i 1873

års förordning givits beträffande häktade. Med hänsyn därtill att de brottsliga,

då de tillätes att vistas på fri fot, icke kunde antagas hava begått

några gi’övre brott eller ådragit sig något strängare ansvar, hade kommittén

dock icke ansett nödigt att, såsom i berörda författning skett, föreskriva,

att den dömde skulle hava viss betänketid, innan en nöjdförklaring

kunde axxses giltig. Själva den omständigheten, att den dömde vistades på

fri fot, medförde för övrigt, enligt kommitténs mening, att han vore

väsentligt mindre i behov av lagstadgad betänketid. Förslaget, som avstyrktes

av högsta domstolen, ledde icke till lagstiftning.

Med anledning av fx-amställningar från olika myndigheter vid avgivande

av yttranden över en riksdagens skrivelse den 3 maj 1895, vari

anhållits, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta förslag till fullständigande

och förtydligande av gällande stadganden angående den tid, då ådörnt

frihetsstraff borde taga sin början ävensom till visst tillägg till lagen den

29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum,

utarbetades inom justitiedepartementets lagbyrå och anmäldes i statsrådet

den 7 december 1900 ett förslag till lag angående verkställighet i

vissa fall av straff, ådörnt genom icke lagakraftägande utslag. Förslaget

innebar ändringar i 1873 års förordning huvudsakligen i två hänseenden.

Dels föreslogs, att av domstol ådörnt frihetsstraff av disciplinär natur

(arrest) skulle beträffande verkställighet, innan utslaget tagit åt sig laga

kraft, likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete. Och dels avsåg

förslaget, att den häktad pei-son tillkommande förmånen att efter besvärstidens

utgång eller nöjdförklarings avgivande få börja avtjänandet av

ådörnt frihetsstraff, innan utslaget vunnit laga kraft, skulle utsträckas även

till icke häktade personer. För giltighet av nöjdförklaring, avgiven av

häktad person, fordi-ades enligt förslaget, att vid tiden för förklaringens

avgivande utslaget kommit den myndighet tillhanda, inför vilken förklaring

kunde avgivas, samt att den dömde efter den dag, då utslaget för honom

vid rätten avkunnades eller, där det ej sålunda avkunnats, blev honom

annorledes delgivet, haft två dagars betänketid inom fängelset. I fråga om

nöjdförklaring av person på fri fot stadgades inför vilka myndigheter så
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 5

dan förklaring finge avgivas, men gåvos inga bestämmelser angående betänketid.

Till förtydligande av vad som redan förut torde hava gällt föreskrevs,

att en i behörig ordning avgiven nöjdförklaring skulle anses innebära

återkallelse av förut anförda besvär.

Vid granskning av förslaget i högsta domstolen framhölls, bland

annat, att den dömde borde berättigas att förklara sig nöjd med ett meddelat

utslag, även om hos vederbörande myndighet icke vore tillgängligt

ett fullständigt exemplar av utslaget utan allenast ett bevis från domaren

eller domstolen om det straff, som blivit ådörat, och den utgång i övrigt,

målet genom utslaget erhållit. Vidare erinrades, att av förslagets ordalag

icke med tydlighet framginge, huruvida i det fall, att den häktade först

en senare dag än den, då utslaget avkunnades, ankommit till fängelset,

den betänketid av två dagar, den häktade borde hava inom fängelset,

innan han finge förklara sig nöjd med utslaget, skulle räknas från den

timme på dagen, då den häktade ankomme till fängelset, eller från utgången

av samma dag. Med anledning av sistberörda anmärkning ändrades

förslaget sålunda, att däri föreskrevs, att den stadgade betänketiden av

två dagar skulle åtnjutas före den dag, då förklaringen avgåves, och efter

den dag, då utslaget för den dömde avkunnades eller annorledes delgavs

honom.

Det på angivet sätt jämkade förslaget blev därefter genom proposition,

nr 23, förelagt 1902 års riksdag. Lagutskottet, som i avgivet utlåtande,

nr 43, förklarade sig icke hava något att erinra mot den föreslagna

utsträckningen av bestämmelserna om verkställighet av icke lagakraftvunna

utslag, anslöt sig till den i högsta domstolen uttalade meningen, att nöjdförklaring

borde kunna avgivas utan att hos vederbörande myndighet

funnes ett fullständigt exemplar av utslaget. Utskottet tillstyrkte därför

förslaget med, såvitt nu är ifråga, den ändring, att utslaget skulle kunna

ersättas av rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen

och vad i övrigt genom utslaget blivit den dömde ålagt.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

avslog såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts proposition, i följd

varav frågan förföll.

1 framställning till 1905 års riksdag upptog justitieombudsmannen

ånyo frågan om verkställighet av icke lagakraftvunna utslag i brottmål.

1 anledning därav och i enlighet med av lagutskottet i avgivet utlåtande,

nr 18, gjord hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 28 mars 1905,

att Kung]. Maj:t ville låta utreda, under vilka villkor utslag, varigenom

någon blivit dömd till frihetsstraff på viss tid eller till bötesstraff, och

vilket ej underställts högre rätts prövning, kunde utan hinder av att det

Riksdagens

skrivelse den

28 mars 1905.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

ej vunnit laga kraft, befordras till verkställighet, samt låta utarbeta och

för riksdagen framlägga det förslag till lag, vartill denna utredning kunde

finnas giva anledning.

tniOi909Uårs Med föranledande av riksdagens om förmälda skrivelse utarbetades inom

''riksdag.” justitiedepartementet och anmäldes i statsrådet den 2 oktober 1908, jämte

andra författningsförslag, ett nytt förslag till lag angående verkställighet

i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag. Förslaget

anslöt sig i huvudsak till det av lagutskottet vid 1902 års riksdag förordade

förslaget. Det nya förslaget hade sålunda avseende såväl å icke

häktade personer som å arreststrafif och medgav, att vid nöjdförklaring

fullständigt utslag kunde ersättas av rättens eller domarens bevis om den

ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet erhållit. För giltighet

av nöjdförklaring, avgiven av häktad person, fordrades enligt 2 §, att den

dömde före den dag, då förklaring avgåves, och efter den dag, då utslaget

för honom vid rätten avkunnades eller annorledes blev honom delgivet,

haft två dagars betänketid inom fängelset.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen yttrade en ledamot,

med vilken en annan ledamot instämde:

»De i slutet av 2 § förekommande orden ''inom fängelset’ äro hämtade från nu

gällande förordning i ämnet den 30 maj 1873, Vid tillämpningen av nämnda förordning

hava emellertid dessa ord givit anledning till skiljaktiga meningar, såsom

framgår av ett rättsfall, avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag den 3 september 1901.

Under det man å ena sidan ansett, att de två dagar, som utgöra betänketiden, måste

vara tillbragta inom det fängelse, vid vilket nöjdförklaringen upptages, har man å andra

sidan funnit det vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens avgivande haft

betänketid i två dagar, under vilka han suttit i häkte, oavsett var detta ägt rum. Då

den förra av dessa meningar synes närmast ansluta sig till stadgandets ordalag, men

den senare åsikten gjort sig gällande i Kungl. Maj:fs omförmälda utslag, torde det

anmärkta uttrycket höra förtydligas; och hemställer jag, att detta måtte ske så, att

stadgandet bringas till överensstämmelse med sistberörda åsikt.»

En ledamot, med vilken en annan ledamot förenade sig, anförde:

»För giltigheten av häktad persons nöjdförklaring synes mig icke med nödvändighet

böra uppställas det villkor, att den dömde tillbragt de två dagar, som utgöra

betänketiden, inom det fängelse, där nöjdförklaringen upptages, utan torde det vara

tillräckligt, att han under två på varandra följande dagar haft betänketid i häkte,

oavsett vilket detta är. Då emellertid förslaget, att döma av ordalagen, synes ansluta

sig till förstnämnda, strängare uppfattning, hemställer jag, att förslaget i angivna syfte

underkastas erforderlig jämkning.»

Då ärendet ånyo anmäldes i statsrådet, anförde föredragande departementschefen,

bland annat:

»I fråga om beräkningen av den två dagars betänketid, som häktad person skall

hava åtnjutit, innan nöjdförklaring må med laga verkan av honom avgivas, äro de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4. 7

ledamöter i högsta domstolen, vilka härom yttrat sig, i viss mån av olika mening. Så

till vida äro de ense, som de finna det icke kunna tillåtas, att betänketiden löper

medan den dömde vistas utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och,

å audra sidan, icke böra fordras, att de två dagarna tillbragts i just det fängelse, vid

vilket nöjdtörklaringen upptages. Men under det två justitieråd uttalat, att betänketiden

bör hava åtnjutits under två på varandra följande dagar, synas tvenne andra

justitieråd vara av den uppfattning, att, om avbrott skett i vistelsen inom häkte,

dagarna närmast före och efter avbrottet må sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande

bestämmelse i förslaget lärer bäst tillgodoses genom ett stadgande i den av

förstnämnda båda justitieråd angivna riktning, har vid omredigering av sista punkten

i 2 § dessa justitieråds hemställan blivit följd.»

Det sålunda ändrade förslaget blev därefter genom proposition, nr 14,

förelagt 1909 års riksdag. Lagutskottet fann i utlåtande, nr 9, ej anledning

att framställa någon erinran mot förslaget, och detsamma blev även av

riksdagen godkänt.

I enlighet med det av riksdagen antagna förslaget utfärdades därefter

nu gällande lag i ämnet den 26 mars 1909. Nämnda lag stadgar i 2 §:

»Vill någon, som hålles häktad, avgiva förklaring, varom i 1 § är sagt, skall

det i vittnens närvaro ske: om den dömde förvaras i länsfängelse inför

dess föreståndare; om den dömde hålles i militärhäkte inför den befälhavare,

som över häktet har uppsikt; och i övriga fall inför tillsyningsmannen

eller föreståndaren vid häktet. Vid länsfängelse må dock förklaringen

upptagas jämväl av Konungens befallningshavande. Ej må

förklaringen gälla, där ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens

eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den utgång i

övrigt, målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den

myndighet tillhanda, varom nu är sagt, samt den dömde, före den dag,

då förklaringen avgives, och efter den dag, då utslaget för honom vid

rätten avkunnades eller, om det ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes

delgivet, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.»

_ Beträffande tolkningen av berörda föreskrift angående betänketid har

justitieombudsmannen i eu 1918 avlåten ämbetsskrivelse anfört: Av vad

som förekommit innan förslaget till 1909 års lag framlades inför riksdagen,

framginge otvetydigt, huru lagen borde tolkas i fråga om beräkning

av den tid, som skulle förflyta, innan nöjdförklaring finge avgivas. Den

häktade skulle hava haft betänketid under två dagar i följd i häkte, oavsett

vilket detta vore. Om en häktad person sålunda från den dag, utslaget

avkunnades, på grund av dröjsmål med fångtransport eller annan

orsak, konnne att tillbringa två på varandra följande dagar i häradshäkte,

skulle han hava lika rätt att redan på den tredje dagen förklara sig nöjd,

som om han genast forslats in till straffängelse och efter ankomsten dit i’

fängelse tillbragt två dagar efter varandra. Däremot finge den häktade

Lagen den 26

mars 1909.

Justitieommannens

ämbetsskrivelse

1918.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Motionen.

Utskottet.

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

icke räkna sig till godo en sådan dag, då han för transport vistats utom

fängelse, och icke heller en enstaka dag, tillbragt i häradshäkte i avbidan

på transport.

I nu förevarande motion hemställer motionären, att det i 2 § förefintliga

stadgandet om betänketid måtte upphävas.

Såsom av det anförda framgår, har den uti ifrågavarande lagrum

givna bestämmelsen om betänketid tillkommit i syfte att bereda häktad

person rådrum att i lugn inom fängelse noga överväga, huruvida han bör

förklara sig nöjd med ett rörande honom meddelat utslag. Då en avgiven

nöjdförklaring icke får återtagas och skall anses innebära återkallelse

av förut anförda besvär, synes ett bibehållande av detta stadgande

väl motiverat. Det är givetvis av vikt att tillse, att icke en dömd person

oöverlagt träffar avgörande i den för honom betydelsefulla frågan, om han

bör fullfölja talan mot ett meddelat utslag. Därest, såsom motionären

föreslagit, en häktad person skulle äga rätt att förklara sig nöjd med ett utslag,

så snart ett exemplar av detsamma eller ett bevis om målets utgång

vore tillgängligt, skulle i många fall föreligga allvarlig risk för förhastade

nöjdförklaringar. En häktad person skulle lätt av sin önskan att så fort

som möjligt få börja undergå det ådömda straffet förledas att avgiva nöjdförklaring,

även om han vore alltför strängt eller till och med oskyldigt

dömd. I sin beroende ställning och måhända uttröttad av en långvarig

rannsakning skulle han ofta kunna träffa ett oriktigt avgörande. Om däremot

viss betänketid finnes föreskriven, äger han större möjlighet att närmare

taga kännedom om utslagets innehåll samt har bättre tillfälle att

rådföra sig med sitt biträde och framför allt att noga överväga de omständigheter,

som tala för och emot ett överklagande.

Att i nu ifrågavarande hänseende tillämpa olika regler ifråga om å

ena sidan häktade och å andra sidan på fri fot varande personer torde

även vara lämpligt. En icke häktad person har möjlighet att utom fängelse

i lugn taga del av utslaget och fritt rådföra sig med personer, för vilka

han hyser förtroende. Då han tillätes att på fri fot avvakta straffets verkställighet,

torde han i regel icke vara dömd till något strängare straff,

varför ett avgörande i frågan, huruvida han bör anföra besvär över utslaget

för honom är mindre betydelsefullt. Slutligen är att märka, att

för en dylik person icke föreligger det kraftigt verkande skäl att avgiva

nöjdförklaring, som beträffande en häktad är för handen däri, att han i

avbidan på besvärstidens utgång eller överdomstolens utslag i allt fall är

berövad sin frihet.

Utskottet vill icke förneka att, såsom motionären framhållit, en del

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

9

fall givas, då det för en häktad är ändamålslöst att överklaga ett rörande

honom meddelat utslag, och det därför för honom skulle innebära en

fördel, om han hade möjlighet att utan tidsfrist få förklara sig nöjd med

utslaget och börja avtjäna det ådömda straffet. Då emellertid ett upphävande

av bestämmelsen om betänketid skulle för flertalet häktade innebära

borttagandet av en dem tillförsäkrad förmån och för många i realiteten

medföra en försämring av deras läge, kan utskottet icke tillstyrka

bifall till motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1923.

På första lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

• från första kammaren: herrar Hederstierna, Jacob Larsson*), Leander, Klefbeck, Edw.

Larson, K. G. Westman och Berglund;

från andra kammaren: herrar Pettersson i Södertälje, Lindqvist i Halmstad, Strid*),

E. I. Lindley, Leo, Johansson*) i Brånalt, Johanson i Huskvarna och Scensson i Långelanda.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Leander.

Reservation

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 1 avd. 4 käft.

(Er 4.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.