Sök i Ratio Lex

Andra Jagutskottets utlåtande Nr 12

1923-04-18 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:12, Andra Jagutskottets utlåtande Nr 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Jagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1923 kl. 11 f. in.

I''flätande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen

om försäkring för olycksfall i arbete.

I eu inom andra kammaren vackt, till lagutskott liänvisad motion,

nr 47, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr af Ekenstam

hemställt, att riksdagen måtte vidtaga de ändringar i 4, 9, 15, 16 och

29 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,

vilka innefattas i följande, uti motionen upptagna förslag till avfattning av

nämnda paragrafer:

4 §.

Försäkringen äger — — —- -— — — — — — — i det bolag.

Arbetsgivare åligger att, därest hans arbetare icke skola vara försäkrade

i riksförsäkringsanstulten, vid mantalsskrivningarna uppgiva, i vilket

bolag han försäkrat dem.

9 §•

Ilen årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, skall anses

vara lika med den skadade personens senast påförda taxeringsbelopp för

inkomst av arbete. För den, som fyllt tjugu år och icke är upptagen i

taxeringslängd eller påförts ett taxeringsbelopp av mindre än 600 kronor,

skall detta belopp beräknas såsom minsta årliga arbetsförtjänst. För yngre

person må årliga arbetsförtjänsten bestämmas efter skälighetsprövning med

tagen hänsyn till vanlig upptaxering för tjuguårig man eller kvinna med

motsvarande arbete.

Överstiger den — — — - —- — — — — — — detta belopp.

Med den -— — — — — — — — — — årliga arbetsförtjänsten.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar

eu eller liera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till beBihang

till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 9 haft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen

avser, med tillägg av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för

försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas, i den mån förändring

i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare — —- -— — — försäkringsinrättningen godkännes.

Användes arbetare —- — — — — — —- — -— — alla för eu.

16 §.

Såsom bidrag — — — — — — — — — —- 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av omkostnader för försäkringsrådet. Bidraget

erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt,

som av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande en procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som i

11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets verksamhet bestridas av

statsmedel.

29 §.

Angående försäkring i bolag, som i 4 § avses, gäller, förutom vad

eljest i denna lag och i lagen om försäkringsrörelse är stadgat :

1) att försäkringen —- — — — — — av året;

2) att försäkringen — — — — — — samtliga arbetare;

3) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare ur bolaget

utträtt, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom

tid och enligt formulär, som av försäkringsrådet fastställas; samt

4) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader

efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som av anstalten

fastställes, lämna uppgifter angående delägare i bolaget, de av dem

använda arbetare, som varit under försäkringen inbegripna, och inträffade

olycksfall i arbete ävensom i övrigt att när som helst på begäran av försäkringsrådet

lämna uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,

får. utskottet, i den män redogörelse därför ej lämnas här nedan,, hänvisa

till motionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Utskottet tiar i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt

yttranden dels av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten så vitt

angår ändringsförslagen beträffande 4, 9 och 29 §§ i förevarande lag och

dels av försäkringsinspektionen i vad motionen avser ändring i 4 och 29

i lagen, lledogörelse för de inkomna yttrandenas huvudsakliga innehåll

lämnas här nedan i samband med behandlingen av. de särskilda ändringsförslagen.

Dessa hänföra sig till bestämmelserna i lagen beträffande dels beräknandet

av den arliga arbetsförtjänsten för skadad person enligt lagens 9 §,

dels de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstaltalten,

och dels samma bolags bidrag till riksförsäkringsaustaltens

och försäkringsradets förvaltningskostnader.

Ändrinysförshfy beträdande beräknandet ar den ärlii/a arbetsförtjänsten

• för skadad person (9 §).

För bedömande av innebörden i motionärens ändringsförslag i denna ffdo9°,''el<s?

dol återgivas här till eu början de tre törsta styckena av 9 § i lagen, bestämmelser.

vilka av motionären avsetts att ersättas med ett av honom föreslaget, ovan

återgivet första stycke, och vilka i den lydelse desamma erhållit genom

lag den 15 juni 1922 hava följande avfattning:

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör hela

den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade -—- som

den skadade under ett: år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av

arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har under

längre eller kortare tid av aret den skadade icke av arbetsgivaren använts

till arbete eller kan avlöningen för någon tid av året på grund av bristfällig

utredning eller av anuan anledning ej bestämmas, beräknas avlöning

för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under

motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande

arbete som den skadades vid olycksfallet eller, där avlöningen för

arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas hava varit

väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt. Lag samma vare, där den skadade under någon

tid av året pa grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt

förhållande åtnjutit väsentligt högre avlöning eller på grund av sjukdom

eller annan oförvållad anledning åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan

arbetare eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan var

s. 4 Kontrollera mot PDF

Motionärens

ändrings
förslag.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilkdt

olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt adertou år, må vid bestämmande av livränta

den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som

motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt

arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att

åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas dessa

förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas tillämpliga.»

Till nu återgivna stycken av paragrafen sluter sig ett fjärde stycke,

vars avfattning, i händelse av bifall till motionen i nu förevarande del,

jämväl skulle behöva undergå ändring, ehuru sådant ej av motionären

föreslagits. Detta styckes nuvarande lydelse är följande:

»Överstiger den årliga arbetsförtjänsten tvåtusenfyrahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga

arbetsförtjänsten fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till

detta belopp.»

Till stöd för sitt ändringsförslag i fråga om 0 § har motionären anfört,

att föreskrifterna i samma paragraf visat sig särdeles svåra att till
lämpa

rättvist dels då det gällt arbetare, som icke hade fast anställning,

och dels i avseende å fast anställda arbetare beträffande rätta värdet av

dem tillförsäkrade naturaprestationer.

Beträffande den förra frågan gör motionären gällande, att för den,

som tillfälligtvis arbetar åt försäkringspliktiga arbetsgivare, men annars

utför arbete för egen del eller åt icke försäkringspliktiga arbetsgivare,

såsom t. ex. föräldrar, innebure de nu gällande bestämmelserna eu be
tänklig

orättvisa i jämförelse med vad som gällde beträffande andra, i

övrigt likställda arbetare. Den förstnämndes ersättning för förlust av

arbetsförmåga ställdes nämligen i förhållande allenast till den förtjänst, han

erhölle såsom arbetare åt försäkringspliktiga personer, men ej till hela hans

genom arbete antagliga årsinkomst. Utsträckning av ersättningsrätten i

detta fall syntes motionären rättvis och lämplig, ehuruväl vederbörande

försäkringsanstalter i detta fall hade svårt att genom premier utfå nödigt

vederlag för den ökade risken.

Angående åter svårigheten att beräkna värdet av arbetare tillkommande

naturaförmåner anför motionären, att erfarenheten gång efter

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets edlåtande Nr 12. 5

annan visat, att vid mera långvarig sjukdom eller vid invaliditet naturaförmåner

ocli vinstandelar uppskattades till högsta möjliga belopp utan

hänsyn till de uppgifter, som lämnats för försäkringen. Försäkringsanstalten

både följaktligen fått svara för högre risk än som tagits i beräkning vid

premiernas bestämmande, vilket ju ej kunde vara rättvist, om det överhuvudtaget

vore meningen, att premiebetalningen skulle rättas efter risken.

En lämplig anordning i hithörande avseenden skulle enligt motionärens

förmenande vinnas genom att den taxerade årsinkomsten av arbetet bleve

normen för både premiebetalningen och skadeersättningen. Vetskapen om

att utgående olycksfallsersättningar komme att bestämmas efter taxeringen

skulle utan tvivel medverka till att de deklarationer, som ligga till grund

för taxeringen, bleve vida mera noggranna än vad ofta nu vore fallet.

För att emellertid de lägsta inkomsterna, vare sig de vore taxerade

eller ej, icke skulle medföra alltför knappa ersättningsbelopp, vore lämpligt

bestämma, att mindre än G00 kronor ej finge beräknas såsom årlig arbetsförtjänst,

även om denna i verkligheten ansetts understiga detta belopp.

I sitt till utskottet avgivna yttrande har försäkringsrådet rörande

motionärens ifrågavarande ändringsförslag anfört följande:

-Såsom ett av motiven till den föreslagna ändringen av 9 § anger motionären

den orättvisa, vartill tillämpningen av paragrafens bestämmelser skulle leda

för arbetare, som endast tillfälligtvis utför arbete för försäkringspliktig arbetsgivares

räkning, men eljest arbetar för egen del eller åt icke försäkringspliktig

arbetsgivare t. ex. åt föräldrar. Motionären synes härvid hava förbisett den

ändrade lydelse, som första stycket av denna paragraf erhållit genom lagen den

15 juni 1922. Denna förändring vidtogs nämligen just i det av motionären

angivna syftet.

Den andra av motionären uppgivna svårigheten i fråga om tillämpningen

av 9 § avser beräkningen av värdet av naturaförmåner, som kunna ingå i eu

arbetares avlöning. Där naturaförmåner ingå i avlöningen, åligger det givetvis

försäkringsinrättningen att, innan definitiv premiereglering sker, infordra nödiga

uppgifter rörande dessa förmåner samt att värdesätta desamma med hänsyn till

de grunder, efter vilka ersättning skall beräknas. Några större svårigheter synas

icke härav behöva föranledas.

Vad motionären anför rörande olägenheter för försäkringsinrättniugarua i

fråga om försäkringsavgifternas beräkning vid tillfälligt arbete, beror på ett

missförstånd, då den i vanlig ordning beräknade avgiften för sådant arbete täcker

risken för den tid, huru kort den än må vara, som arbetet pågår. Annorlunda

förhåller det sig i de fall, då minderåriga användas till arbete i ett före

tag. I sådant fall skulle visserligen förlust för försäkringsinrättningen kunna

uppkomma, om till grund för försäkringsavgiftens beräknande lägges den minderåriges

verkliga arbetsförtjänst. För att skydda sig mot eventuell förlust av

Fursäkrings
rddet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Uiksjor
säkringsan
stnlten.

fi Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

dylik art bör därför försäkringsinrättningen, såsom ock merendels sker, vid premiernas

bestämmande för varje arbetsgivare taga hänsyn till den omfattning, i

vilken minderåriga användas till arbete inom hans företag eller inom yrhet.

Motionärens förslag till sådan ändring i 9 §, att den årliga arbetsförtjänsten,

som omförmäles i 6 och 7 §§, skulle bestämmas efter den skadades senast

påförda taxeringsbelopp för inkomst av arbete — vilket belopp alltså också i

varje fall skulle läggas till grund för beräkning av försäkringsavgiften — synes

försäkringsrådet icke kunna förordas. Med tillämpning av en sådan bestämmelse

skulle arbetsförtjänsten och därigenom ersättningen, såsom motionären också

synes medgiva, i många fall tydligen komma att bliva väsentligt lägre än enligt

nuvarande regler. Arbetsgivaren, som i allmänhet utan större svårighet kan i

varje fall, där sådant med hänsyn till försäkringen fordras, lämna uppgifter om

de hos honom anställda arbetarnas avlöning, arbetstid m. m., skulle enligt ändringsförslaget

nödgas icke endast att vid anmälan om olycksfall skaffa sig upplysning

om den skadades taxering för inkomst av arbete utan ock att i varje

fall för avgiftsbestämning förskaffa sig upplysning om taxeringen rörande samtliga

hos honom anställda arbetare. Även häradsskrivare och andra taxeringsmyndigheter

skulle i synnerligen hög grad betungas genom dylika uppgifters

lämnande. För övrigt motsvarar icke det, som från olycksfallsförsäkringssynpunkt

bör betraktas såsom årlig arbetsförtjänst, vad som i skatteförordningarna anses

såsom inkomst av arbete. I sådan inkomst ingår nämligen jämväl inkomst av

livränta eller pension eller undantagsförmån ävensom inkomst av rörelse eller yrke.

Då försäkringsrådet således anser sig böra avstyrka motionärens yrkande

att beräkna skadad arbetares arbetsförtjänst efter senast påförda taxeringsbelopp

för inkomst av arbete, torde rådet icke behöva ingå på vissa andra av motionären

framställda förslag till ändring av 9 ty, vilka förslag stå i samband med

detta yrkande.»

Eiksförsäkrmgsaustalten liar i likhet med försäkringsrådet amnärkt,

att motionärens uttalanden i det av försäkringsrådet törst berörda hänseendet

syntes hänföra sig till förhållandena före tillkomsten av den ändring,

som 9 § undergått genom lag den In juni 1922, samt bär vidare i nu

förevarande del anfört följande:

Vidkommande i övrigt motionärens yrkande, att den årliga arbetsförtjänst,

som i lagens 6 och 7 §§ omförmäles, skall anses vara lika med den skadade

personens senast påförda taxeringsbelopp för inkomst av arbete, må framhållas,

att detta belopp endast i jämförelsevis få fall kan anses såsom någon tillförlitlig

mätare på den arbets- eller förvärvsförmåga, som den skadade haft före ett

honom övergånget olycksfall. Åsyftar man, såsom överallt inom den moderna

sociala olycksfallsförsäkringen, att erhålla en möjligast tillfredsställande sådan

mätare, äro, såvitt riksförsälcringsanstalten kan finna, de grunder för arbetsförtjänstens

beräknande, som angivas i lagens 9 § — sådan denna § numera lyder

,— avgjort att föredraga framför den av motionären föreslagna metoden. Enligt

sagda lagrum beredes nämligen möjlighet att beakta icke blott av den skadade

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 7

faktiskt uppburen inkomst av arbete under ett år, året närmast före olycksfallet,

utan även andra den skadades förhållanden, såsom brist på arbetsinkomst på

grund av sjukdom, arbetslöshet, värnplikt m. m. Härtill kommer, att i allmänhet

icke ens den faktiskt åtnjutna inkomsten av arbete kommer i betraktande

vid taxeringen, varvid ju vissa avdrag få göras. Den för vederbörande utfärdade

debetsedeln utvisar i. allmänhet icke heller det taxerade, utan endast det beskattningsbara

beloppet. För kännedom om det taxerade beloppet skulle därför erfordras,

att i allmänhet i varje fall införskaffades eller till försäkringsinrättningens

förfogande på annat sätt ställdes utdrag ur taxeringslängden. Ett avsevärt

ökat besvär och ökad tidsutdräkt med ersättningarnas utbetalande skulle således

i varje händelse bli följden av en sådan ordning, som den av motionären föreslagna.

Redan enligt 37 § i nu gällande lag gäller visserligen provisoriskt och »intill

dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd», att sjukpenning,

som under den s. k. karenstiden, de 35 första dagarna efter dagen för olyckas

fallet, skall utgå till skadad arbetare, skall bestämmas med stöd av den enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring vederbörande påförda pensionsavgiften, vilken

ju bestämmes vid taxeringen och därefter angives å debetsedeln. Men från eu

sådan provisorisk, i och för sig otillfredsställande och till sina verkningar ofta

orättvis anordning är steget synnerligen långt, till att beträffande de enligt lagen

utgående ersättningar i övrigt i form av sjukpenning och livränta använda motsvarande

beräkningsgrund.

Enligt motionen skulle emellertid den taxerade åi-sinkomsten av arbete bli

»normen både för premiebetalningen och skadeersättningen.» Då något dylikt, i

vad premiebetalningen angår, icke låter sig göra utan att de premiedebiterande

försäkringsinrättningama erhålla kännedom om samtliga hos dem försäkrade arbetares

taxeringsförhållanden, d. v. s. om taxeringarna för sammanlagt över

1,200,000 arbetare, om vilka föreliggande taxeringsresultat sålunda skulle införskaffas

och bearbetas, torde det, frånsett annat, ligga i öppen dag, att riksförsäkringsanstaltens

och de övriga ifrågavarande försäkragsinrättningarnas förvaltningskostnader

åtminstone ej skulle komma att minskas genom motionärens för

slag i denna del.

Vad särskilt beträffar motionärens uttalanden rörande de i lagens 9 § andra

stycket angivna grunderna för beräkning av värdet av naturaförmåner, ger den

vid taxeringen skedda och av försäkringsinrättningen alldeles okända uppskatt

ningen av dem uppenbarligen ingen som helst möjlighet för försäkringsinrättningen

att ställa dem i någon särskild relation till den premie, som för dem bör

beräknas.

I likhet med försäkringsrådet och riksförsäkri ngsanstalten vill utskottet

framhålla, att den genom lag den 15 juni 1922 vidtagna, a förslag av

soeialförsäkringskommittén grundade samt av utskottet i dess utlåtande

ur 21 vid fjolårets riksdag tillstyrkta ändring av 9 i lagen, på sätt

av propositionen nr 39 till samma års riksdag närmare framgår, avsåg

bl a. att råda bot just ä de av motionären nu påpekade missfurhållan
-

VtskntM.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1:1.

(.lena i fråga om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för skadad

person, som endast tillfälligt arbetade åt försäkringspliktig arbetsgivare,

men annars utförde arbete för egen räkning eller åt icke försäkriugspliktigft

arbetsgivare. Som de i motionen i denna del förekommande uttalandena

synas hänföra sig till den förutvarande lydelsen av lagrummet, finner utskottet

vad därutinnan i motionen anförts ej vara ägnat att föranleda

ändring i lagrummets nuvarande avfattning. De skäl, som motionären i

övrigt anfört för det i motionen framförda förslaget att ersätta nu gällande

bestämmelse i fråga om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten för

skadad person med eu generell föreskrift, att samma arbetsförtjänst skulle

anses vara lika med den skadade personens senast påförda taxeringsbelopp

för inkomst av arbete, äro ej heller av beskaffenhet att å sagda

skäl kan grundas en tillstyrkan av berörda förslag. De erinringar, som

av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten gjorts emot en dylik omläggning

av nu gällande bestämmelser härutinnan, synas utskottet på ett

övertygande sätt hava klarlagt, att den sålunda ifrågasatta omläggningen i

sina verkningar skulle visa sig långt ifrån tillfredsställande.

Under erinran att det minimibelopp, vartill den årliga arbetsförtjänsten

enligt förevarande lagrum skall beräknas, genom lagändring, som

trätt i kraft den 1 januari 1920, höjts från 300 till 450 kronor, finner

utskottet ej anledning att på grundval av den föreliggande motionen tillstyrka

det däri innefattade förslaget att nu ytterligare höja samma minimibelopp

från 450 till 600 kronor.

Genom den ändring av § 9, som vidtogs genom lagen den 15 juni

1922, infördes det i andra stycket av paragrafen inrymda stadgandet, att

vid bestämmandet av livränta för skadad, som ej fyllt 18 år, den årliga

arbetsförtjänsten ej skulle beräknas till lägre belopp än som motsvarade

den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden

för olycksfallet skäligen kunde antagas hava kommit att åtnjuta vid

nämnda ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Att, på sätt i motionen utan

anförande av några som helst motiv föreslagits, nu höja åldersbestämningen

i detta avseende från 18 till 20 år synes utskottet vara uteslutet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr'',-IM, 9

Förslag om inskränkning i de ömsesidiga olgcksfallsför säkring sbolagens

■uppgiftsskyldighet till riksför säkring sanstalten jämte därmed sammanhängande

förslag om ökad uppgiftsskyldighet för arbetsgivare vid

mantalsskrivningarna (2.9 och 4 §§).

Enligt 29i lagen aro de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen

pliktiga att till riksförsäkriugsanstalten lämna, vissa, i punkterna 3) och 4)

av samma paragraf närmare angivna uppgifter..

Motionärens ändringsförslag i denna de! avser beträffande punkten 3),

att det skulle tillkomma försäkringsrådet i stället för, såsom enligt punktens

nuvarande lydelse är fallet, riksförsäkringsanstalten att fastställa tid

och formulär för avgivande av i punkten omförmälda uppgifter från hithörande

bolag angående antagande från deras sida av nya delägare samt

utträde av delägare ur desamma. Beträffande punkten 4). avser ändringsförslaget,

att de ömsesidiga bolagens nuvarande skyldighet att — utöver

dem för värjo kalenderår inom viss tid efter årets utgång åliggande uppgiftsskyldighet

till riksförsäkringsanstalten angående delägare i bolagen, de

av dem använda, under försäkringen inbegripna arbetare och inträffade

olycksfall i arbete — när som helst på begäran av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringrådet lämna uppgifter om delägare eller arbetare eller om

olycksfall skulle begränsas att gälla enbart försäkringsrådet.

I samband med förslaget till nu angivna ändringar i fråga om de

ömsesidiga bolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten har av

motionären tillika föreslagits, att till 4 § i lagen måtte såsom andra stycke

fogas ett ovan återgivet tillägg, inrymmande åläggande för arbetsgivare,

att, därest hans arbetare icke skulle vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten,

vid mantalsskrivningarna uppgiva, i vilket bolag han försäkrat dem.

Till stöd för ändringsförslagen beträffande 29 och 4 §§ har av motionären

anförts i huvudsak följande:

Enligt 29 § i lagen ålåge det de ömsesidiga bolagen gentemot riksförsäkringsanstalten

en ganska omfattande uppgiftsskyldighet. Denna bestämmelse

både sin grund i ålderdoms- och invaliditetskommitténs betänkande, där det

hette, »att bearbetningen av det statistiska materialet måste tillkomma riksförsäkringsanstalten

av den anledningen, att anstalten skulle hava icke allenast att

med ledning av detsamma bestämma och i den mån erfarenheten därtill föranleder

justera indelningen i farlighetsklasser samt bestämma försäkringsavgifternas

storlek för sina egna försäkringar utan även att skapa en fast grundval för arbetsgivarbolagens

verksamhet i motsvarande hänseende samt med hänsyn till

stadgandet om förvaltningsbidrag från arbetsgivarbolagen till riksförsäkringsan11

dian g till riksdagens protokoll 1029. 9 sand. 2 avd. !) käft. (Nr 12.) 2

Motionärens

ändrings

förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Fbrsäkrings
rddet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

stalten; någon del av bidragen för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till

uppehållande av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det nödiga

statistiska underlaget för premiers bestämmande och till dess verksamhet i övrigt

för befrämjande av det gemensamma ändamålet>. Efter nu gångna års förlopp

erhölle man från de ömsesidiga bolagen enstämmigt det yttrande, att den dem

åliggande uppgiftsplikten vore av den vidlyftiga beskaffenhet, att den därav härflytande

nyttan icke i något avseende kunde motivera den, samt att, om den

av riksförsäkringsanstalten uppgjorda statistiken icke kunde motsvara besvär och

kostnader för de ömsesidiga bolagen, det s. k. gemensamma ändamålet ännu

mindre kunde göra det. Riksförsäkringsanstalten förfore nämligen icke så, att

de ömsesidiga bolagen finge förnimmelse av att något gemensamt intresse bunde

dem samman. Då således hela grunden för bestämmelsen om uppgiftsplikt bortfallit,

borde både klokhet och rättvisa mana till att låta den åtminstone förminskas

till vad som erfordrades för fullständig olycksfallsstatistik. Emellertid

måste man i detta sammanhang taga hänsyn till, att riksförsäkringsanstalten

ansåge sig hava till uppgift att hålla fullständig arbetsgivarförteckning för hela

riket. De ömsesidiga bolagen, som bidragit härtill, hade nog mer än en gång

erhållit erinran om att deras uppgifter varit ofullständiga. Av från riksförsäkringsanstalten

gjorda uttalanden framginge, att riksförsäkringsanstalten ansåge

sitt arbete och besvär betydligt ökat genom uppgifterna från de ömsesidiga bolagen.

Under sådana förhållanden syntes vara lämpligast, att ifrågavarande förteckning

finge föras i det närmaste oberoende av de ömsesidiga bolagen. Detta

kunde ske genom att ålägga arbetsgivarna anmälningsplikt angående var de

hade sina arbetare försäkrade för olycksfall i arbete. Detta kunde lämpligen

göras vid mantalsskrivningarna, då arbetsgivarna å särskilda blanketter skulle

utsätta, varest deras försäkring skulle gälla, och för vilket antal arbetare försäkring

erfordrades. Dessa blanketter skulle sedermera av häradsskrivarna insändas

till riksförsäkringsanstalten. Då ömsesidiga bolag icke ansåges berättigade

att annat än vid nyår bevilja inträde åt nya delägare, skulle framtida uppgiftsskyldigheter

angående delägare bliva lindrigare för bolagen och under pågående

år stanna vid ett fåtal.

I sitt över motionen avgivna yttrande har försäkringsrådet beträffande

ändringsförslaget i vad anginge 29 § punkten 3) anmärkt, att enligt

nu gällande bestämmelser kunde ändring i formulär, som fastställts

av riksförsäkringsanstalten, liksom i anstaltens beslut rörande tid, inom

vilken uppgift skall ingivas, vinnas genom hänvändelse till försäkringsrådet.

Då denna anordning syntes rådet vara att föredraga framför den av motionären

föreslagna, kunde rådet icke tillstyrka det ifrågavarande ändringsförslaget.

Beträffande ändringsförslaget i vad anginge 29 § punkten 4) har försäkringsrådet

framhållit, att utöver de varje kalenderår avseende uppgifterna,

ytterligare uppgifter kunde erfordras ej endast för komplettering av förut

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 11

lämnade årsuppgifter, utan även för bedömande inom anstalten av skada i

sådana fall, där den skadade förut skadats till följd av olycksfall i arbete

under tid, då han varit försäkrad i bolag o. s. v. Motsvarande skyldighet

att bistå bolagen med lämnande av erforderliga uppgifter torde i huvudsak

utan lagbestämmelse kunna anses åligga anstalten i dess egenskap av ett

statens ämbetsverk. Då sålunda genom den av motionären i förevarande

punkt föreslagna ändringen väsentliga svårigheter skulle kunna uppkomma

för försäkrings verksamheten, kunde samma ändring av försäkringsrådet

icke tillstyrkas.

Yad därefter anginge det föreslagna tillägget till 4 § har försäkringsrådet,

då enligt motionärens förslag skyldighet för bolagen att till riksförsäkringsanstalten

anmäla delägares in- och utträde m. m. skulle bibehållas,

funnit svårt att förstå vad gagn den föreslagna bestämmelsen skulle

kunna medföra. Tilläggsbestämmelsen komme ju endast att hava till följd

en ytterligare och därjämte onödig uppgiftsskyldighet för arbetsgivarna

samt medföra ökning av mantalsskrivningsarbetet.

I sitt över motionen avgivna yttrande har försäkringsinspektionen —

under framhållande att enligt motionen de ömsesidiga bolagen ej befriats

från den dem enligt 29 § punkterna 3) och 4) åliggande uppgiftsskyldigheten

— förklarat sig finna, att vad motionären föreslagit icke realiserade

det syfte, som att döma av motionens motivering föresvävat honom, nämligen

att göra bolagen mindre beroende av riksförsäkringsanstalten. Men

försäkringsinspektionen ansåge sig böra rikta uppmärksamheten pa att

detta syfte syntes kunna uppnås på den väg, som motionären anvisat genom

sitt förslag angående 4 om detsamma något modifierades och kompletterades.

På grund av den erfarenhet, som vunnits vid inspektioner av

ifrågavarande försäkringsbolag, kunde försäkringsinspektionen vitsorda, att

bolagens uppgiftsskyldighet till riksförsäkringsanstalten vore mycket betungande.

Det syntes därför högst önskvärt, att densamma såvitt möjligt

inskränktes; och ville försäkringsinspektionen i detta avseende påpeka följande:

»Uppgiftsskyldigheten avser att sätta riksförsäkringsanstalten i stånd dels

att utföra den för hela olycksfallsförsäkringen gemensamma statistiken, dels att

utöva kontroll över avgiftsdebiteringen.

Såsom det statistiska arbetet nu är ordnat, behöver riksförsäkringsanstalten

dels uppgifter om alla bolagsdelägare och om deras i bolagen försäkrade arbetares

antal, sysselsättningar och avlöningar, dels fullständiga uppgifter angående

alla inträffade skador. Bifogade formulär giva en föreställning om dessa upp

Försäkrmgsinspektioncn.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

gifters omfattning. • Det synes . försäkringsinspektionen, att man skulle kunna

ordna arbetet så, att bolagen befriades från att lämna alla dessa uppgifter, nämligen

om man i stället ålade dem skyldighet att var för sig statistiskt bearbeta

sin egen erfarenhet och att meddela riksförsäkringsanstalten resultatet i sådan

form, att de olika bolagens statistiska siffror kunna av riksförsäkringsanstalten

sammanföras med dess egna siffror.. För det ändamålet måste den statistiska

bearbetningen göras efter en gemensam plan. Då varje bolag även nu måste

för sin egen : premiesättning statistiskt bearbeta sin egen erfarenhet, innebär en

sådan ordning en arbetsbesparing motsvarande allt det arbete, som de nu fordrade

uppgifterna medföra — besväret för bolagen att meddela riksförsäkringsanstalten

sina siffror är naturligtvis ytterst ringa. Och även riksförsäkringsanstaltens

arbete minskas, i det att den endast behöver bearbeta sin egen erfarenhet

— arbetet med sammanförandet av bolagens och anstaltens statistiska siffror

är obetydligt. f

Om på detta sätt bolagens uppgifter ej längre erfordras för åstadkommande

av den gemensamma statistiken, uppstår frågan, om de äro nödvändiga för riksförsäkringsanstaltens

avgiftsdebitering.

Riksförsäkringsanstalten söker nu åstadkomma eu fullständig förteckning

över alla landets c:a 350,000 arbetsgivare. På grundval av detta register verkställer

riksförsäkringsanstalten sin avgiftsdebitering, varvid naturligtvis de, som

äro delägare i något bolag, skola uteslutas. Såsom det nu är ordnat, behöver

riksförsäkringsanstalten alltså känna bolagens delägare, vilken kännedom den nu

får genom bolagens anmälningar.

Det åligger redan nu mindre arbetsgivare (med högst 4 arbetare) att vid

mantalsskrivningen uppgiva antalet av de arbetare, som de haft under det löpande

året, samt ideras fördelning på olika arter av arbetare. På grund av dessa

uppgifter och de upplysningar, som vid förrättningen lämnas av kommunalombuden

och fjärdingsinännen eller som mantalsskrivningsförrättaren annorledes

förskaffar sig, uppgör mantalsskrivningsförrättaren förteckning över dessa arbetsgivare

och översänder densamma till riksförsäkringsanstalten.

Från denna uppgiftsskyldighet. höra de mindre arbetsgivare befrias, som

haft sina arbetare försäkrade i bolag, så att mantalsskrivningsförrättarens förteckning

över mindre arbetsgivare endast kommer att upptaga dem, som haft

försäkring i riksförsäkringsanstalten. I stället böra såväl mindre som större

arbetsgivare, vilka hatt# försäkring under året i bolag, uppgiva bolagets hamn.

Mantalsskrivningsförrättaren bör uppgöra förteckningar över de olika bolagens

sålunda anmälda försäkringstagare under året. Slutligen bör mantalsskrivningsförrättaren

förteckna de större arbetsgivare, som icke anmält sig hava haft försäkring

i något bolag under året. På detta sätt bliva alla, som under året varit

arbetsgivare inom distriktet, uppförda på någon av mantalsskrivningsförrättarens

förteckningar över

a) bolagens försäkringstagare under det löpande året,

b) riksförsäkringsanstaltens större försäkringstagare under det löpande året,

c) riksförsäkringsanstaltens mindre försäkringstagare under det löpande året.

Sedan bolagen granskat de förteckningar, de mottagit från mantalsskrivnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr. 12.

förrattarna, skola de vara skyldiga att meddela riksförsäkringsanstalten de oriktigheter,

som do funnit däri. .Därigenom blir riksförsäkringsanstalten i stånd att

korrigera de förteckningar, den erhållit från mantalsskrivningsförrättarna, och kan

sedan ,verkställa vederbörlig efterdebitering av avgifter för mantalsskrivningsåret,

där avgifter ej erlagts i förskott.

På detta sätt skulle såväl bolagens som riksförsäkringsanstaltens arbete för

avgiftsdebiteringen väsentligt minskas». .

I sitt yttrande över motionen har jämväl riksförsäkringsanstalten avstyrkt

vad motionären i fråga om 29 och 4 §§ föreslagit; och har riksförsäkringsanstalten

såsom motiv härför anfört hl. a. följande:

:>''I sitt den 25 november 1922 avgivna utlåtande och förslag i anledning av

erhållet särskilt uppdrag bland annat att söka åvägabringa förenklingar och besparingar

i riksförsäkringsanstaltens organisation har kommittén* icke särskilt ingått

på frågan om den officiella olycksfallsstatistiken. Däremot anför kommittén

under rubriken Ändring av mantalsskrivningsförordningen för minskning av

registreringsarbetet’ i sagda utlåtande följande: Inom kommitténs arbetsutskott

bär behandlats frågan, huruvida riksförsäkringsanstaltens registertekniska arbeten

skulle kunna minskas genom ändring av mantalsskrivningsförordningen . — Anstalten

. har för vinnande av förenkling och besparing redan vidtagit en del åtgärder,

som kunnat verkställas utan rubbning av i ämnet gällande bestämmelser,

och vilka åtgärder särskilt avsett vinnande av större tillförlitlighet beträffande

uppgifterna i arbétsgivarförteckningarna. Genom vissa förändringar av rriantalsskrivningsförordningens

bestämmelser, bland annat, genom åläggande av skyldighet

jämväl för vederbörande å landsb}''gden att avgiva skriftlig mantälsuppgift,

torde visserligen åtskilligt vara att ytterligare vinna uti nyssberörda avseenden.

Då emellertid dessa förändringar äro av ganska vittgående art och kunde inverka

på de grunder för en förbättrad folkregistrering, som, i vad desamma beröra

socialförsäkringen, av kommittén måste komma att upptagas till övervägande vid

avgivande av dess slutliga utlåtande rörande socialförsäkringens enhetliga organisation,

har kommittén ansett sig icke nu böra framlägga något förslag i förevarande

ämne’.

Väd beträffar den berörda av motionären föreslagna ändringen i lagens

29 § 4 inom., om uppgifters lämnande från bolagen i väsentligen statistiskt syfte,

synes densamma, då de i samma mom. huvudsakligen avsedda uppgifter allt fortfarande

skulle, såsom för närvarande, av bolagen lämnas direkt till riksförsäkringsanstalten,

ej avse någon principiell rubbning beträffande den officiella olycksfallsstatistikens

uppgörande genom anstaltens försorg. En sådan rubbning skulle

också föranleda betydande olägenheter. Under sådana förhållanden synes det

riksförsäkringsanstalten endast kunna betraktas såsom en omgång, ledande till

ökat arbete såväl för försäkringsrådet som för anstalten, att de senare i samma

inom. avsedda kompletterande uppgifter för sagda ändamål — om delägare i bo
*

Kommittén för socialförsäkringens organisation.

Riksförsäkringsanstalten.

^ J ä

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

lag, arbetare eller olycksfall — av vilka anstalten för samma ändamål även är

i behov, först skulle behöva av bolagen tillhandahållas anstalten genom anlitande

av försäkringsrådets medverkan. Detsamma gäller även med hänsyn till de

övriga, väsentligen till 29 § 3 mom. hänförliga särskilda fall, då anstalten måste

förskaffa sig särskild tillgång till enahanda uppgifter från bolagen. Den sålunda

föreslagna anordningen kan i varje fall ej förminska statsverkets ifrågavarande

slags kostnader för de ömsesidiga bolagen.

Vidkommande därefter motionärens omförmälda förslag till tillägg till lagens

4 § framgår visserligen av den nämnda kommitténs nyss återgivna yttrande, att

vissa mer eller mindre vittgående förändringar i mantalsskrivningsförfarandet

kunna tänkas för förenkling av vad för närvarande därutinnan gäller i fråga

om olycksfallsförsäkringens praktiska genomförande. Frågan om dylika och andra

förändringar kan helt visst också bli aktuell för en eventuell obligatorisk sjukförsäkring

likasom överhuvud för en förändrad enhetlig organisation av socialförsäkringen

i dess helhet i enlighet med den nämnda kommitténs uppdrag

eller eljest.

Såsom av nämnda kommitté antytts föreligger för närvarande, vad landsbygden

angår, ej någon skyldighet att avgiva skriftliga mantalsuppgifter. För

nående ensamt av det av motionären åsyftade ovan angivna ändamålet skulle nu

denna princip offras och landets arbetsgivare endast för samma ändamål åläggas

fullgöra en särskild slags skriftlig uppgiftsskyldighet. Motionären anvisar inga

garantier för att denna uppgiftsskyldighet, som väl för kontrollens skull borde

och, att döma av motionärens motivering, även kan anses ämnad att gälla jämväl

där försäkringen i allt fall är automatisk, och varutinnan någon ändring icke

föreslås, skulle bliva fullgjord.

Mantalsskrivningarna avse emellertid endast arbetsgivarförhållandena, sådana

de kunna antagas komma att gestalta sig under kalenderåret näst efter

det, under vilket mantalsskrivningsförrättningarna försiggå. Men om de förhållanden,

som sedermera verkligen inträda, och om alla olika slags under det följande

året tillkommande tillfälliga och andra arbetsgivare kan lika litet genom

motionärens förslag som för närvarande kunskap vinnas vid mantalsskrivningarna,

utan måste väl därutöver för det ändamålet med samma svårigheter som för

närvarande fortfarande användas enahanda andra hjälpmedel, som för närvarande.

Motionären framhåller, att, ’då ömsesidiga bolag icke anses berättigade att

annat än vid nyår bevilja inträde åt nya delägare, skulle framtida uppgiftsskyldigheter

angående delägare bliva lindrigare för bolagen och under pågående år

stanna vid ett fåtal’. Samtidigt föreslår emellertid motionären icke någon annan

ändring i den i 29 § 3 mom. stadgade skyldigheten för bolag att till riksförsäkringsanstalten

göra anmälan om delägares inträde i eller utträde ur bolaget

än att sådan anmälan skulle ske inom tid och enligt formulär, som av försäkringsrådet

fastställas.

Är det nu meningen, att den registrering av arbetsgivarnas försäkringar

för varje tidrymd i olika försäkringsinrättningar, som är en oundgänglig förutsättning

för att försäkringssystemet enligt gällande lagstiftning skall kunna fungera,

skulle väsentligen grundas på de skriftliga uppgifter vid mantalsskrivnin
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 15

gärna, som årligen skulle lämnas av antingen landets samtliga arbetsgivare, omkring

350,000, eller i varje händelse åtminstone av de i ömsesidiga bolag försäkrade

arbetsgivarna, vilka vid iy22 års ingång utgjorde omkring 35,000, innebär

detta främst ett större betungande än för närvarande icke blott eventuellt

av de i riksförsäkringsanstalten automatiskt försäkrade arbetsgivarna, utan även

under alla förhållanden av de arbetsgivare, som taga försäkring i ömsesidigt bolag.

Så skulle t. ex. den arbetsgivare, som från lagens ikraftträdande alltjämt

haft sin försäkring i visst bolag, och som ur den synpunkt, nu är i fråga, hittills

endast haft att sluta försäkringsavtalet, enligt motionärens förslag därjämte

haft att under varje år lämna sådan uppgift vid mantalsskrivningen, som motionären

föreslår. Bolaget, där försäkringen gällt, skulle fortfarande ha haft viss

skyldighet att till anstalten göra anmälan om hans inträde eller eventuella utträde

såsom delägare. För att enligt motionärens förslag kunna begagna sig av

den av honom åsyftade lindringen i denna eller annan liknande uppgiftsskyldighet

måste tydligen bolaget, på något av motionären ej angivet sätt, hava förskaffat

sig kännedom om vad vid mantalsskrivningen rörande vederbörande arbetsgivare

förekommit, d. v. s. beredas tillgång till samtliga vid mantalsskrivningen

lämnade ifrågavarande uppgifter eller deras resultat, i vad bolaget angår.

BiksförsäkringsanstaUen, som under åren 1919—1922 fått mottaga i medeltal årligen

omkring 5,100 anmälningar om inträde i och omkring 2,800 anmälningar

om utträde ur ömsesidiga bolag, skulle i stället eller vid sidan därav enligt

motionärens förslag haft att mottaga, granska, kontrollera och bearbeta under

vart och ett av sagda år lämnade skriftliga uppgifter från ovannämnda vederbörande

antal arbetsgivare. Den lokala och centrala kontroll beträffande arbetsgivarförhållandena,

som vinnes genom de med stöd huvudsakligen av mantalsskrivningarna

uppgjorda arbetsgivarförteckningar, vilka årligen skola insändas

till riksförsäkringsanstalten, skulle i allt fall i stort sett icke kunna undvaras,

om än ytterligare avsevärda förluster skola kunna undvikas för anstalten å

okända arbetsgivare, som ej kunna påföras försäkringsavgifter, men till vilkas

skadade arbetare anstalten har att i allt fall på grund av den automatiska försäkringen

utgiva ersättning.

Skillnaden i omgång och besvär för arbetsgivaren samt i arbetsbörda och

kostnader icke blott för bolagen, utan särskilt för riksförsäkringsanstalten enligt

en sådan anordning synes i förhållande till vad som för närvarande gäller så i

ögonen fallande, att någon jämförelse knappast är möjlig.

I alla de fall, då dels uppgifter ej lämnats vid mantalsskrivningen, dels arbetsgivarförhållandena

sedermera intill nästkommande mantalsskrivning förändras,

skulle i varje händelse hela den sålunda igångsatta apparaten bliva utan varje

betydelse, och bolagens genom den föreslagna metoden tilläventyrs reducerade

uppgiftsskyldighet till anstalten i allt fall träda i full tillämpning.

Det lär icke heller låta sig göra, att lämnandet av vissa uppgifter vid mantalsskrivningarna

eller underlåtenhet diirutinnan från arbetsgivares sida får bli

avgörande, när det gäller grundande av rättsverkningar av den, såväl offentligrättsligt

som privaträtts ligt sett, betydelsefulla art, varom med hänsyn till den

sociala olycksfallsförsäkringen enligt nu gällande system är fråga. Lika litet som

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskotta t.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr'' 12.

uppgifters lämnande vid mantalsskrivningen skulle kunna grunda delägarskap'' i

sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som i lagen avses — ty därför

måste väl allt fortfarande efter allmänna rättsregler förutsättas någon slags viljeakt

även från bolagets sida — lika litet skulle vad vid mantalsskrivningen sålunda

uppgivits kunna bli avgörande med hänsyn till dela gar skåpets upphörande,

varvid väl likaledes enligt allmänna rättsregler gällande grundsatser ej heller

skulle kunna åsidosättas. Överhuvud måste väl också ett med viss försäkringsinrättuing

ingånget försäkringsavtal få de rättsverkningar, söm enligt allmänna

rättsgrundsatser gälla, oberoende av underlåtenhet från arbetsgivares sida att vid

mantalsskrivningen eller eljest lämna uppgift om detsamma.

Motionären framhåller, som nämnts, att bolagen —- i allmänhet — icke äro

berättigade att annat än från och med nytt kalenderår bevilja inträde åt nya

delägare. Då mantalsskrivningarna för ett följande år pågå under tiden 15 november—31

december närmast föregående år, återstår det därvid att lösa frågan

om huru under nämnda tid lämnade uppgifter skola kunna göras av riksfötsäkringsanstalten

eller annan försäkringsinrättning användbara från och med den

1 januari, för att icke tala om hur uppgiftsskyldighetens fullgörande skall kunna

kontrolleras och materialet bearbetas.

Det synes icke vara motionärens avsikt och kan väl ej heller ifrågasättas,

att den skriftliga uppgift om försäkring i viss försäkringsinrättning, som vid

mantalsskrivningen skulle avlämnas, skulle särskilt bestyrkas. Med den obekantskap

om den sociala olycksfallsförsäkringens organisation enligt hos oss gällande

system och vad därmed sammanhänger, som i inånga avseenden, ganska naturligt,

råder bland breda lager av vårt folk, lär det sålunda icke kunna undgås,

att uppgifter, som skola hänföras till försäkringsförhållandena under ett påföljande

år, komma att lämnas felaktigt och utan att något sådant försäkringsavtal

då föreligger, som förutsättes för att försäkringen skall gälla i visst bolag,

men som ej erfordras beträffande riksförsäkringsanstalten. Med den av motionären

föreslagna anordningen skulle själva denna obekantskap med förhållandena

kunna få ett visst spelrum till den enskilde arbetsgivarens nackdel, något som

synes anstalten föga tilltalande.

I varje fall är det klart, att det föreslagna förfaringssättet, långt ifrån att

kunna minska riksförsäkringsanstaltens och de lokala offentliga organens arbete

för olycksfallsförsäkringens handhavande, avsevärt skulle öka detsamma och därmed

också, från motionärens egna utgångspunkter sett, föranleda i samma mån

ökat, i stället för minskat bidrag från de enskilda bolagens sida till det allmännas

ifrågavarande slags utgifter».

Beträffande först motionärens ändringsyrkande i fråga om 29 §

punkten 3) får utskottet erinra, att ifrågavarande bestämmelse, efter tillstyrkan

av utskottet i dess utlåtande nr 21 vid fjolårets riksdag, tillkommit

genom förut åberopade lag den 15 juni 1922. Vid prövning av berörda

yrkande bar utskottet ej funnit anledning föreslå riksdagen att frångå

det beslut, vartill fjolårets riksdag härutinnan kommit.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

Vad därefter angår motionärens ändringsförslag rörande 29 § punkten 4)

finner utskottet i anslutning till den uppfattning, som därutinnan uttalats

av försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten, sagda förslag till sin innebörd

ej vara av beskaffenhet att böra biträdas, varför detsamma av utskottet

avstyrkes.

Likaledes finner utskottet vad i ovan återgivna yttranden över motionen

anmärkts beträffande det däri föreslagna tillägget till 4 § i lagen utgöra

hinder för ett tillstyrkande av införande i paragrafen av ett sådant tillägg.

I sammanhang med sitt yttrande över motionen i nu förevarande del

har försäkringsinspektionen, i syfte av arbetsbesparing för såväl de ömsesidiga

bolagen som riksförsäkringsanstalten, framställt förslag om att de

ömsesidiga bolagen skulle befrias från den dem nu åliggande uppgiftskyldigheten

till riksförsäkringsanstalten samt i stället åläggas att var för sig

efter en gemensam plan statistiskt bearbeta sin egen erfarenhet och meddela

riksförsäkringsanstalten resultatet härav i sådan form, att de olika

bolagens statistiska siffror kunde av riksförsäkringsanstalten sammanföras

med dess egna statistiska siffror, varförutom åt riksförsäkringsanstalten

skulle för dess avgiftsdebitering i annan ordning beredas nödigt underlag

medelst genomförande av vissa ändringar i nuvarande bestämmelser rörande

arbetsgivares uppgiftsskyldighet vid mantalsskrivningsförrättningarna.

Enligt vad utskottet erfarit har riksförsäkringsanstalten emellertid för

sin del ansett det av försäkringsinspektionen sålunda framförda förslaget

icke vara av beskaffenhet att kunna av riksförsäkringsanstalten biträdas.

Utan att närmare ingå i bedömande av den praktiska genomförbarheten

av det utav försäkringsinspektionen framställda förslaget förutsätter

utskottet, att detsamma kommer att ägnas nödigt övervägande av förut

omförmälda kommitté vid dess avgivande av slutligt utlåtande rörande

socialförsäkringens enhetliga organisation.

Ändringsförslag beträffande de ömsesidiga olycksfallsförsåkringsbolagens

bidrag till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader m. m.

''(15 och 16 §§J.

Första stycket av 15 § i lagen innehåller följande bestämmelse:

»Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar

en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp,

som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda

förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 9 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 12.) 3

Redogörelse

för gällande

bestämmelser•

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen

avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § avses,

av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan förty

avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken eller

omkostnaderna äger rum.»

. Lagens 16 § äger följande lydelse:

»Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten

till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande

fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles..

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges

för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som av Konungen

bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna,

beräknade utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäla,

för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.»

Motionärens

ändrings
förslag.

Motionärens ändringsförslag beträffande första stycket av 15 § i lagen

avser, att orden »i fråga om försäkring i bolag, som i 4 § avses,» måtte utgå.

Med avseende åter å 16 § innebär motionärens ändringsförslag,

att i andra stycket av paragrafen orden »nämnda omkostnader» måtte utbytas

mot orden »omkostnader för försäkriugsrådet», och orden »tre procent»

ändras till »eu procent», samt att i tredje stycket av paragrafen

orden »och riksförsäkringsanstaltens» måtte utgå.

Till stöd för ändringsförslagen beträffande nu förevarande lagrum har

motionären, under erinran om den skiljaktighet i fråga om bestridande av

förvaltningskostnaderna, som enligt samma lagrum gäller beträffande försäkring

i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, å ena, och i riksförsäkringsanstalten,

å andra sidan, förklarat sig finna berörda skiljaktighet obillig samt

rättvisan kräva, att de ömsesidiga bolagen befriades från skyldighet att

erlägga bidrag till riksförsäkringsanstaltens till vida högre belopp än ursprungligen

beräknats uppgående förvaltningskostnader. Vidare har motionären

gjort gällande, att, därest de ömsesidiga bolagen fortfarande ansåges böra

bidraga till kostnaden för försäkringsrådets verksamhet, berörda bidrag borde

sättas till högst en procent av försäkringsavgifterna.

o

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 12.

19

Det av motionärens förslag i nu förevarande del berörda spörsmålet

om riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till de ömsesidiga bolagen

är hänskjutet till prövning av förut omförmälda kommitté för socialförsäkringens

organisation. Denna kommitté, vilken tillsatts den 11 oktober

1920 med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till

möjligast enhetliga och enkla organisationsformer för socialförsäkringens

olika grenar, har på därom av kommittén gjord framställning den 4 oktober

1921 fått sitt uppdrag på sådant sätt utvidgat, att det skulle åligga kommittén

att till granskning företaga grunderna för hela socialförsäkringen i

vårt land, försåvitt beträtfande densamma nu förelåge lagar och lagförslag,

och avgiva förslag till sådana ändringar i principerna för densamma, som

funnes lämpliga för åstadkommande av större enhetlighet och enkelhet.

Härigenom har under kommitténs bedömande självfallet bragts även det

mycket omstridda spörsmålet om lämpligaste sättet för den obligatoriska

olycksfallsförsäkringens handhavande genom statsliga eller enskilda organ

och, i händelse av bådaderas användning, om avvägandet dem emellan. I

första hand skulle det emellertid åligga kommittén att taga i övervägande

och avgiva förslag till anordningar för bland annat nedbringande av riksförsäkringsanstaltens

och pensionsstyrelsens administrationskostnader. Den

6 december 1922 har kommittén avlämnat utlåtande med däri innefattade

förslag i sistberörda ämne.

I nämnda utlåtande har kommittén, som begränsat sina undersökningar

till sådana åtgärder, som skulle kunna genomföras utan mera vittgående

principiella förändringar i den nuvarande lagstiftningen, bl. a. föreslagit,

att i fråga om arbetsgivarnas bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

förvaltningskostnader f. n. endast ett återställande

måtte ske av den vid olycksfallsförsäkringslagens antagande förutsatta proportionen

mellan arbetsgivarnas och det allmännas utlägg för bestridande

av ifrågavarande kostnader, så att statsverket finge vidkännas ungefär hälften

av samma kostnader och arbetsgivarna med undantag av staten såsom

arbetsgivare återstående delen därav, samt att för vinnande av berörda syfte

sådan ändring måtte vidtagas i fråga om 1 6 § i lagen, att dels det bidrag i

förevarande avseende, som i form av tilläggsavgifter nu utginge från de arbetsgivare,

vilkas arbetare vore försäkrade i riksförsäkringsanstalten, förhöjdes,

så att detsamma jämte det för samma ändamål från de ömsesidiga bolagen

utgående bidrag kunde antagas väsentligen motsvara hälften av försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, dels ock sådan

förändrad form för utgående av förstnämnda förvaltningskostnadsbidrag stad
-

ig»» mtften

för Bocialfijv

säkringens

organisation

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

gades, att detsamma för varje försäkring beräknades med hänsyn till den

förvaltningskostnad, försäkringen antoges komma att föranleda, och tillädes

nettoförsäkringsavgiften, så att arbetsgivaren sålunda påfördes en bruttoförsäkringsavgift,

utgörande summan av nettoavgiften och avgiftstillägget.

Inom kommittén har på denna punkt skiljaktiga meningar anförts.

En ledamot av kommittén har sålunda tillstyrkt en ytterligare förhöjning

i förvaltningsavgifterna för de arbetsgivare, som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten,

så att dessa avgifter jämte de ömsesidiga bolagens bidrag

kunde antagas motsvara försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens samfällda

förvaltningskostnader. En annan ledamot åter av kommittén har föreslagit,

att det i 10 § av olycksfallsförsäkringslageu omförmälda förvaltningsbidraget

måtte vid försäkring i riksförsäkringsanstalten bestämmas till

10 procent av försäkringsavgiften, dock att för arbetsgivare, som själv svarade

för samtliga understöd, bidraget fortfarande skulle utgå med endast

ä procent.

Jämväl bland de över utlåtandet hörda myndigheterna hava skilda

meningar å nu förevarande punkt uttalats, därvid bland annat från något

håll gjorts gällande, att jämväl förvaltningsbidraget för de ömsesidiga bolagen

borde höjas i proportion till vad som föreslagits beträffande försäkringstagarna

i riksförsäkringsanstalten, samt från annat håll föreslagits, att

bidraget från sistnämnda försäkringstagare till förvaltningskostnaderna skulle

höjas från 5 till 8 procent att liksom de ömsesidiga bolagens motsvarande

bidrag utgå å summan av de till riksförsäkringsanstalten årligen inflytande

försäkringsavgifter, samt att, i händelse av statsfinansiella skäl högre tillläggs

avgift påkallades, en motsvarande höjning jämväl i de ömsesidiga bolagens

förvaltningsbidrag borde för sådant fall vidtagas.

Enligt vad utskottet inhämtat, hava de i förenämnda kommittés utlåtande

innefattade förslagen ännu ej varit föremål för beslut av Kungl.

Maj:t och är någon proposition med anledning av samma förslag icke heller

art förvänta till innevarande riksdag. Då det av motionären i nu förevarande

del framställda förslaget om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen

ipke lämpligen låter sig upptaga till prövning fristående från de förslag i

samma och närliggande spörsmål, som innefattas i förenämnda kommittés

ovan berörda utlåtande, samt sistnämnda förslag ännu äro på Kungl. Maj:ts

prövning beroende, finner utskottet motionen i denna del ej lämpligen böra

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Alfred Petrén, greve Spens,

Hult*, TjäUgren och Sigfrid Hansson.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Magnusson

i Skövde*, Nilsson i Vibberbo*, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg,

Johansson i Sollefteå* och Sundling.

* Ej närvarande -vid ntlåtandets justering,.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.