Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
1923-05-15 · 51 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 47 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1923:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1923 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag
om förlängning av vissa arrendeavtal.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion
nr 112, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionen formulerat
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Detta förslag överensstämmer väsentligen med ett lagförslag i enahanda
ämne, som av jordkommissionen avlämnats till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet medelst en den 10 januari 1923 dagtecknad
skrivelse, däri av kommissionen hemställts om avlåtande av
proposition till innevarande års riksdag med det i skrivelsen innefattade
lagförslaget. Jordkommissionens berörda förslag har, enligt vad utskottet
inhämtat, ännu icke blivit föremål för något Kungl. Maj:ts beslut
i ämnet.
De båda lagförslagens ordalydelse återgives här nedan (sid. 6 o. f.).
I sammanhang med förenämnda motion har utskottet till behandling
förehaft tvenne likaledes till lagutskott hänvisade motioner i
enahanda ämne, nämligen dels motionen nr 111 i första kammaren
av herr Möller och dels en därmed lika lydande motion nr 143 i andra
kammaren av herrar Nilsson i Tånga och Eriksson i Grängesberg, i
vilka båda motioner likaledes hemställts, att riksdagen ville för sin
del antaga ett i motionerna formulerat förslag till lag om förlängning
av vissa arrendeavtal.
Det med sistnämnda motioner framlagda lagförslaget överensstämmer
— frånsett vissa däri angivna tider — i allo med det förslag till
lag om förlängning av vissa arrendeavtal, vilket framlades för fjolårets
riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
Lydelsen av senast berörda båda lagförslag återgives här nedan
fsid. G o. f.).
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina
respektive förslag, hänvisas till motionerna.
Medelst nu ifrågavarande motioner har förslag till lag uti förevarande
ämne fjärde året å rad förelagts riksdagen.
Det av herrar Möller samt Nilsson och Eriksson framlagda lagförslaget
är, såsom förut nämnts, med undantag för vissa däri angivna
tider, lika lydande med det i fjolårets proposition innefattade förslaget,
vilket åter till sin avfattning i allo sammanfaller med de vid de två
föregående riksdagarna — 1920 medelst proposition och 1921 genom
motion av herr Lindhagen — framlagda förslagen. Till grund för samtliga
dessa förslag ligger ett av jordkommissionen den 21 januari 1920
avgivet förslag till lag i ämnet.
Jordkommissionens senaste, med herr Lindhagens nu förevarande
väsentligen överensstämmande förslag skiljer sig däremot i vissa delar
från det tidigare lagförslaget. Nyheterna bestå huvudsakligen i dels
en förtydligande utvidgning av de utarrenderade fastigheter, som med
hänsyn till ägarnas beskaffenhet avses att falla under lagen, dels införande
av jämväl en minimistorlek å de arrenden, som avses att inbegripas
under lagen, och dels en föreskrift om de under lagen fallande
arrendenas automatiska förlängning med vissa förbehåll, under det att
enligt de tidigare förslagen arrendeförlängning endast skulle ifrågakomma
på vederbörlig framställning därom av respektive arrendatorer.
Motiveringen är ock i andra avseenden till innehållet delvis omlagd.
Denna jordkommissionens framställning har utskottet ansett sig
böra foga såsom bilaga till detta betänkande (bil. A sid. 1—20). Av
densamma inhämtas dels en redogörelse för ärendets tidigare behandling
i riksdagen (sid. 1—2), dels kommissionens särskilda skäl för de olika
föreslagna stadgandena (sid. 3—13) och dels de skiljaktigheter, som inom
kommissionen i ärendet förekommit (sid. 16—20). Beträffande dessa skiljaktigheter
må här nämnas, att medan av kommissionens medlemmar
herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby, Pettersson i Hällbacken
och Wohlin enat sig om en framställning till regeringen med
hemställan, att lagförslag i ämnet måtte föreläggas innevarande års riksdag,
herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken ansett, att kommissionen
för sin del ej bort vidare taga något särskilt initiativ i frågan. Kommissionens
återstående ledamot herr Olsson i Kullenbergstorp har ej
närvarit vid frågans behandling inom kommissionen.
En viktig olikhet i frågans läge nu gent emot föregående tillfällen
ligger däri, att jordkommissionen numei''a avlämnat sitt betänkande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. B
rörande bland annat de lagstiftningsfrågor, som närmast beröras av den
ifrågasatta provisoriska lagstiftningen, nämligen den sociala arrendelagen
och en lag om avlösning av vissa jordbruksarrenden m. m. En kort
framställning av huvudgrunderna i jordkommissionens betänkande i berörda
delar jämte den med dem sammanhängande vanhävdslagen är
fogad såsom bilaga vid detta utlåtande (bil. B. sid. 21—33.)
Jordkommissionen har såsom skäl för den ånyo ifrågasatta provisoriska
lagstiftningen om förlängning av vissa arrendeavtal i första
rummet betonat den av jordägarna föranledda fortgående minskningen
uti arrendetiden över hela linjen och särskilt tidens nedsättning i stor
utsträckning ända till allenast ett år. Därigenom kan vållas en betydande
nation alförlust i följd av att intresset för jordbrukets upprätthållande
i gott stånd förminskas. Därmed ökas också tidpunkterna.för
arrendenas upphörande och således även tillfällena till arrendenas godtyckliga
höjande samt arrendatorernas uppsägningar av allehanda anledningar.
Likaså vidgas på ett hotande sätt möjligheterna att förekomma
en väntad lagstiftning om avlösning av arrendejordbruk genom
möjligheten att påtvinga arrendatorerna inköp av jordbruket i ett otillräckligt
skick och på obilliga villkor vid äventyr att det eljest säljes
till andra. Ju oftare arrendetiderna utgå, desto oftare erbjuda sig ock
tillfällen till arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande med
annat jordbruk för att undgå de väntade lagstiftningarna. Den nu
ifrågasätta lagstiftningen avser således att utgöra ett provisoriskt skydd
dels för jordbruket såsom sådant, dels för arrendatorerna i avvaktan på
den definitiva skyddslagstiftningen genom en social arrendelag och en
lag om avlösning av arrendejordbruk och dels för den tillämnade lagstiftningens
effektivitet. I den mån tidpunkten nalkas för den definitiva
lagstiftningens tillkomst, ju mer kunna ock försök till dess förekommande
befaras och ju mer framträder även behovet av den provisoriska
lagstiftningen.
Lagutskottet delar i det väsentliga dessa av erfarenheterna alltför
väl .bestyrkta synpunkter och anser därför en arrendeförlängning slag nu
vara av behovet synnerligen påkallad.
Beträffande lagens omfattning anser sig utskottet emellertid icke
kunna tillstyrka att, såsom i de tidigare förslagen och även i .jordkommissionens
senaste förslag skett, låta lagen under angivna förutsättningar
gälla icke blott bolag, ekonomiska föreningar och enskilda
spekulanter utan ock enskilda godsägare. Utskottet är visserligen icke
berett att på något sätt binda sig vid någon kommande definitiv lag
-
Utskotlcts
yttrande.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
stiftning och dess utformande i detaljerna. Men utskottet finner icke
minst av nämnda skäl försiktigheten bjuda, att i en provisorisk arrendeförlängningslag
allenast medtagas de uppenbarligen mest trängande fallen.
Det är upplyst, att de kortvarigaste arrendeavtalen förekomma företrädesvis
på bolagens arrendegårdar. Därför bör provisoriet enligt
utskottets mening inskränkas till bolagens arrendejordbruk, med vilka
norrlandslagstiftningen och dess utgreningar ock plägat jämnställa jordbruk,
tillhöriga ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Ehuru
utskottet, som sagt, ej vill taga ståndpunkt till en definitiv lagstiftning,
talar dock till stöd för utskottets nämnda uppfattning även den omständigheten,
att inom jordkommissionen fyra ledamöter uttalat sig i fråga om
såväl arrendelagstiftningen som lagstiftningen om avlösning av arrendejordbruk,
för att desamma böra väsentligen röra endast bolags, ekonomiska
föreningars och spekulanters arrendejordbruk samt endast i ringare och
mildare omfattning även godsägares arrendejordbruk.
Med denna uppfattning bortfaller tanken att, såsom skedde i ett
vid 1922 års riksdag framfört förslag i enahanda riktning, låta en
arrendeförlängningslag omfatta — utom bolags, ekonomiska föreningars
och spekulanters utarrenderade jordbruk —jämväl motsvarande jordbruk
tillhörande fideikommiss. Jordkommissionen anmärker med rätta, att
ingen anledning förefinnes att i denna lagstiftning skilja mellan innehavare
av fideikommiss och andra enskilda godsägare. Snarare kan,
yttrar kommissionen, sägas, att då fideikommissarie ej äger försälja en
arrendegård utan statsmaktens tillstånd, så ligger häri en större trygghet
för fideikommissarrendatorer än som tillkommer arrendatorer under
andra gods.
Däremot får utskottet tillstyrka, att, till skillnad från föregående
förslag, även sättes en minimistorlek för de arrendebruk, som böra ingå
under lagen. Norrlandslagen innehåller en sådan bestämmelse och i
jordkommissionens förslag liksom jämväl i de särskilda yttrandena till
betänkandet förordas en sådan minimigräns. Det saknas fog för att
under arrendeförlängningslagen inbegripa sådana små arrendejordbruk,
som i själva verket äro att betrakta såsom en förmån uti ett arbetsavtal
om industriellt arbete eller jordbruksarbete. Såsom minimigräns
synes lämpligen kunna väljas den, som föreslagits av jordkommissionen.
Beträffande frågan om arrendekontraktens automatiska förlängning
utan något arrendator^ initiativ vill utskottet ingalunda förneka, att
åtskilliga skäl kunna, på sätt jordkommissionen anfört (bil. A sid. 8—10),
framläggas därför. I Finland har ock såväl vid det av kommissionen
åberopade tillfället (1915) som ock i sammanhang med lantdagens an
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
tagande (1908) av förordningen om lega av torp, landbolägenhet och
backstuguområde en automatisk förlängning av gällande legoavtal ägt
rum (bil. A sid. 10—11 och bil. B sid. 23).
Utskottet kan emellertid ej förorda detta förslag. Redan den omständigheten,
att utskottet ej kunnat förorda en arrendeförlängning i
hela den tidigare avsedda omfattningen, försvagar motiven för att även
i sådan händelse inlåta sig på en automatisk förlängning. Så som denna
fråga uppenbarligen enligt erfarenheten ligger i riksdagen, är det framför
allt angeläget, för vinnande åtminstone av något, att samla sig på
en linje, som dock bör kunna tillgodose det nödvändigaste. Utskottet
är nämligen förvissat om, att de arrendatorer, som verkligen känna sig
hotade av de korta arrendetiderna eller av sina kontrakts utlöpande i
övrigt före den väntade definitiva lagstiftningens tillkomst, skola i stor
utsträckning och särskilt då de äro organiserade icke tveka att begagna
sig av lagen och även finna utvägar därtill.
Det förtydligande — innefattande tillika en viss utvidgning av
lagens omfång — som återfinnes i 1 § 2 mom. första stycket av jordkommissionens
förslag har måhända skäl för sig. För den ifrågavarande lagstiftningens
praktiska syfte har detta dock säkerligen ej någon avsevärd
betydelse, och utskottet tror därför det i sakens nuvarande läge vara
tryggast att hålla sig till den förut föreslagna formuleringen, mot vilken
någon erinran tidigare ej rests. Däremot får utskottet tillstyrka det i
andra stycket av samma moment ifrågasatta, från gällande norrlandslagstiftning
hämtade tillägget.
Beträffande 12 § är den enligt de skilda förslagen däri upptagna
undantagsbestämmelsen icke erforderlig efter den begränsning av lagens
omfattning till att gälla enbart bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter,
som av utskottet i det föregående föreslagits. Däremot
har utskottet ansett lämpligt h^r inrymma en undantagsbestämmelse till
förmån för egnahemsrörelsen, på sätt den förordade lagtexten närmare
utvisar.
Uti jordkommissionens betänkande hava olika förslag framkommit
rörande den sociala arrendelagens tillämpning å avtal, som upprättats
före den nya lagens trädande i kraft. Det har sålunda ifrågasatts, att
den nya lagen skall bliva gällande i sin helhet på alla äldre avtal eller
på vissa av dem och i varje fall bliva gällande på alla äldre kontrakt
för den återstående arrendetiden, såvitt rörer rätt till nyodling och rätt
till ersättning för jordförbättringar. Huru denna sak än ordnas, varom
utskottet ej är i tillfälle att nu bilda sig någon mening, är det dock
uppenbart, att en arrendeförlängning, intill dess den nya lagstiftningen
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
kommer till stånd, skall faktiskt och moraliskt i flera avseenden både
stödja arrendatorerna och öka utsikterna till vinnande av effektivitet åt
den nya lagstiftningen. En särskild förmån av arrendeförlängningslagen
är, att den bereder tillfälle till prövning även till arrendatorernas förmån
av arrendevillkor, som under kristiden med dess låga penningvärde
tillkommit.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen med anledning av förevarande
motioner ville för sin del antaga utskottets nedanstående
förslag till
(Jordkommissionens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
(Kungl. Majds förslag år
1922 [prop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget.)
(Utskottets förslag)
Lag
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller
annan till huvudgård hörande
jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder
under huvudgård, innan
denna lag trätt i kraft, upplåtits
till brukande mot lega,
och gäller avtalet för viss
tid, skall, där arrendetiden
utgår före den 1 januari
1928, arrendetiden varda
förlängd till och med den
dag under nämnda år, som
motsvarar den, å vilken
avtalet eljest skolat upp
-
1 §•
1 mom. Har torp eller
annan till huvudgård hörande
jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder
under huvudgård, innan
denna lag trätt i kraft, upplåtits
till brukande mot lega,
och gäller avtalet för viss
tid, skall, där arrendetiden
utgår före den 1 januari,
19251 efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden
varda förlängd till och med
den dag under nämnda år,
som motsvarar den, å vilken
1 §•
1 mom. Har torp eller
annan till huvudgård hörande
jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder
under huvudgård, där
huvudgården äges av bolag
eller ekonomisk förening,
innan denna lag trätt i kraft
upplåtits till brukande mot
lega, och gäller avtalet för
viss tid, skall, där arrendetiden
utgår före den 1 januari
1928, efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden
varda förlängd till och med
1 I herrar Möllers in. fl.:s förslag: ?.1927i>
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
(Jordkommissionens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
höra att gälla.
2 mom. Lag samma, som
i 1 mom. sägs, vare därest
upplåtelse, som där omförmäles,
avser jord, som äges
av bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet eller
och av enskild person, som
ej är mantalsskriven ä fastigheten
eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma,
samt uppenbarligen
besitter fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen.
I samma ägares hand befintliga,
genom ägostyckning
eller jordavsöndring skilda
områden av samma hemman
skola vid bedömande av dennes
skyldighet att underkasta
sig arrendeförlängning enligt
denna lag betraktas såsom
en fastighet.
3 mom. Avser arrende
jord, som av upplåtaren
innehaves allenast medny ttj
anderätt, må arrendetiden
ej förlängas utöver upplåtarens
besittningstid. Ifråga
om sådant arrende skall vad
här nedan stadgas om jordägaren
äga tillämpning å
upplåtaren.
4 inom. Varder arrendetid
förlängd i enlighet med
denna lag, skall beträffande
arrendevillkorens bestämmande
gälla vad i 3, 4 och
5 §§ stadgas.
(Kanal. Majts förslag år
1922 [prop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget)
avtalet eljest skolat upphöra
att gälla.
Lag samma vare, därest
upplåtelse som ovan sägs avser
annan jord, vars ägare
uppenbarligen innehar jorden
eller faslighet, varav
den utgör del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
idan att, om
han är enskild person, vara
mantalsskriven å ifrågavarande
fastighet eller å fastighet,
som därmed är i
sambruk.
(Utskottets förslag.)
den dag under nämnda år.
som motsvarar den, å vilken
avtalet eljest skolat upphöra
att gälla.
Lag samma vare, därest
upplåtelse som ovan sägs avser
annan jord, vars ägare
uppenbarligen innehar jorden
eller fastighet, varav
den utgör del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
läan att, om
han är enskild persim, vara
mantalsskriven å ifrågavarande
fastighet eller å fastighet,
som därmed år i sambruk.
Lamma ägareshand befintliga,
genom ägostyckning
eller jordavsöndring skilda
områden av samma hemman
skola vid bedömande av dennes
skyldighet att underkasta
sig arrendeförlängning
enligt denna lag betraktas
såsom en fastighet.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast
med nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas
utöver upplåtarens besittningstid. I fråga om sådant
arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga
tillämpning å upplåtaren.
2 inom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med
denna lag, skall beträffande arrendevillkorens bestämmande
gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
(Jordkommissionens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
(Kungl. Maj:ts förslag år
1922 [prop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget)
(Utskottets förslag.)
2 §•
Förlängning av arrendetid
enligt vad i 1 § stadgas
skall icke äga rum:
där arrendet omfattar
odlad jord till en vidd av
mera än 25 hektar;
där i arrendet icke ingår
antingen inrösningsjord till
en vidd av minst é hektar
eller ock odlad jord till en
vidd av minst 2 hektar 1;
där på grund av särskilda
omständigheter det
skulle för jordägaren medföra
avsevärt men att hava
jorden fortfarande upplåten
på arrende; eller
där arrendaiorn jämlikt
3 § tillkännagivit, att han
ej önskar förlängning av
arrendetiden.
Förlängning av arrendetid
enligt vad i 1 § stadgas
skall icke äga rum:
där arrendet omfattar
odlad jord till en vidd av
mera än 25 hektar; eller
2 §•
Förlängning av arrendetid
enligt vad i 1 § stadgas
skall icke äga rum:
där arrendet omfattar
odlad jord till en vidd av
mera än 25 hektar;
där i arrendet icke ingår
vare sig inrösningsjord till
en vidd av minst é hektar
eller ock odlad jord till en
vidd av minst 2 hektar; eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle
för jordägaren medföra avsevärt men att hava jorden
fortfarande upplåten på arrende.
§ 3.
3 §•
Vill arrendatorn ej tillgodonjuta
förlängning av
arrendetiden enligt denna
lag, give det jordägaren
tillkänna senast nittio dagar
före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn ändring
i arrendevillkoren, skall
inom sagda tid tillkännagivande
därom ock ske hos
jordägaren med uppgift tilllika
å de ändringar, som
äskas.
Tillkännagivande, varom
nu är sagt, skall ske skrift
-
Yill arrendator (påfordra förlängning av arrendetiden
enligt denna lag, give det jordägaren tillkänna senast
nittio dagar före arrendetidens utgång. Påkallar arrendatorn
tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å
de ändringar, som äskas. Tillkännagivande, varom nu
är sagt, skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej
skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
1 I herr Lindhagens förslag har delta stycke följande lydelse:
där i arrendet icke ingår odlad jord samt ängs- eller hagmark till en vidd av minst
två hektar;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
(Jordkommissianens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
ligen eller med vittnen, där
ej skriftligt erkännande om
dess mottagande lämnas.
(Kungl- Maj:ts förslag år
1922 fprop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget.)
(Utskottets förslag.)
Vill jordägaren ej godkänna
atrendatorns rätt till
förlängning av arrendetiden
eller av honom påkallad
ändring i arrendevillkoren
eller vill jordägaren själv
påkalla sådan ändring, och
uppstår tvist, skall sådan
avgöras av en skiljenämnd,
bestående av tre personer,
av vilka parterna välja var
sin och Konungens befallningshavande
i det län, där
fastigheten är belägen, utser
den tredje, vilken tilllika
skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande
grunder utgivas av allmänna medel.
4 §•
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad
förlängning av arrendetiden eller av honom påkallad
ändring i arrendevillkoren, eller vill jordägaren själv
påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan
avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer,
av vilka parterna välja var sin och Konungens befallningshavande
i det län, där fastigheten är belägen, utser
den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
skall enligt av Konungen fastställda
Förmenar jordägaren, att
förlängning av arrendetid
ej må enligt denna lag äga
rum, åligger det honom att
senast sextio dagar före arrendetidens
utgång, dock i
intet fall före den 1 september
1923 hänskjuta tvisten
till skiljenämnd, vid
äventyr att arrendetiden
eljest varder förlängd.
Kunna jordägaren och
arrendatorn ej åsämjas om
arrendevillkoren, åligger det
jordägaren också att inom
samma tid hänskjuta tvisten
till skiljenämnd. Försummas
det, skola, därest förläng
-
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid
må enligt denna lag äga rum, åligger det honom att
inom trettio dagar, från det arrendatorn påfordrat förlängning,
hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder
i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om
arrendevillkoren, åligger det jordägaren, att inom den
tid, som sägs i första stycket, hänskjuta tvisten till
skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande
arrendevillkoren med de ändringar, som arrendatorn i
enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 käft. (Nr 17.)
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
fjor dkommissionens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
(Kungl. Majds förslag år
1922 [prop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget)
(Utskottets förslag )
ning av arrendetiden kommer
till stånd, de förutvarande
arrendevillkoren
gälla med de ändringar, som
arrendatorn påkallat. 1 •
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat
arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas, och därvid
tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §•
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt denna lag; dock
att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas, så vitt angår
av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande skiljenämndens ordförande
för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,
med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.
Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom skiljeman
blivit utsedd, må klagan ej föras.
7 §•
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes. Ej
må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle att yttra
sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning mellan parterna.
Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt undertecknas av parterna och bestyrkas
av nämndens ordförande. Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är
fulltalig. Har var röstande sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas,
galle ordförandens.
8 §•
Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han efter
stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan inom trettio dagar
från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs honom.
9 §.
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol annorlunda
förordnas.
1 I herr Lindhagens förslag hava de två första styckena i denna § följande lydelse:
Förmenar — — — arrendetidens utgång, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som
omförmäles i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren, åligger det jordägaren
att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta tvisten till skiljenämnd. Försummas
det, galle, därest förlängning av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren
med de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
(Jordkommissionens förslag (Kungl. Majis förslag år (Utskottets förslag)
år 1923 och det i herr Lind- 1922 [prop. nr 72] jämte det i
hagens motion innefattade herrar Möllers samt Nilssons
förslaget.) och Erikssons motioner inne
fattade
förslaget.)
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor
skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett eller, i följd
därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendatorn efter vad
i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade arrendevillkor i de
de ar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det ej
vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.
10 §.
Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga rum, vare
arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra stycket, meddelas, icke
pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad
fastighet, som infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen
avgjord. Dock äge arrendatorn på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta
längre än till den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra
att gälla. Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han
ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp, som,
där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan nämnd utses i
den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och dess beslut vad i 4 §
andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall domstolen
tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må domstolen,
när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss tidigare dag än i
första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget må verkställas utan hinder
därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande angående verkställighet
av utslaget meddelat, skall vad i 42 § utsökningslagen stadgas äga motsvarande
tillämpning. Fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro,
den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet icke må äga rum. 11
11 §•
Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att få
arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens utlöpande må
tillkomma jordägaren.
12 g.
Vad i denna lag stadgas
äge ej tillämpning beträffande
arrende av jord, som
tillhör kronan, kommun eller
allmän inrättning, där ar
-
12 §.
Vad i denna lag stadgas
äge ej tillämpning beträffande
arrende av jord, som
tillhör kronan, kommun eller
allmän inrättning.
12 §.
Vad i denna lag stadgas
äge ej tillämpning beträffande
arrende av jord, som
äges av sådant bolag eller
sådan ekonomisk förening,
12 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Jordkommissionens förslag
år 1923 och det i herr Lindhagens
motion innefattade
förslaget.)
rendeupplåtdsen ägt ruin
omedelbart från jordägaren
till arretidatörn.
(Katigt. Maj:ls förslag, år
1922 [prop. nr 72] jämte det i
herrar Möllers samt Nilssons
och Erikssons motioner innefattade
förslaget.)
(Utskottets förslag.)
som erhållit lån från statens
jordförmedlingsfohd eller egnahemslånefond
eller eljest
av ekonomisk förening, vilken
enligt stadgarna har till
föremål för sin verksamhet
att bereda medlemmarna
egna hem för jordbrukseller
bostadsändamål; dock
att därvid småbruk ej i
oträngt mål må förvandlas
till tomtmark och att innehavare
av sådant må, därest
han önskar det, i allt fall
bibehållas vid ett motsvarande
jordbruk 5 egendomen
pa skäliga villkor.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Jordägare eller arrendator
vare ej på grund av vad
i denna lag stadgas i något
fall pliktig att vidtaga åtgärd
enligt 3 eller 5 §§ före
den 1 september 1923.
Arrendator vare ej på
grund av vad i denna lag
stadgas i något fall pliktig
att giva sitt anspråk på förlängning
av arrendetiden
eller på förändring av arrendevillkoren
jordägaren
tillkänna före den 1 september
1922.1
Arrendator vare ej på
grund av vad i denna lag
stadgas i något fall pliktig
att giva sitt anspråk på förlängning
av arrendetiden
eller på förändring av arrendevillkoren
jordägaren
tillkänna före den i september
1923.
Vad i 2 kapitlet 2 i
rätt till fast egendom och
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning
ej sker, skall varda förlängt, och hav arrendatorn
före utgången av den avtalade uppsägningstiden jämlikt
3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall uppsägning
av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjande
4
§ i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord
1 I herrar Möllers m. fl.:s förslag »1923».
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
(Jordkommissionens förslag (Kungl. Majds förslag år (Utskottets förslag)
år 1923 och det i herr Lind* 1922 [prov. nr 72 jämte det i
hagens motion innefattade herrar Möllers samt Nilssons
förslaget) och Erikssons motioner inne
fattade
förslaget.)
å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrendeavtal,
skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 10 § i denna lag arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsuttit å den arrenderade egendomen.
Stockholm den 15 maj 1923.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Hult, Tjällgren, Sigfrid
Hansson, Lindhagen, Franzén och Lundell*;
från andra kammaren: herrar Hage, Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo,
Svensson i Skönsberg, Ödström, Johansson i Sollefteå *, Sundling och Olovson i Västerås.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Sigfrid Hansson, Franzén, Hage, Svensson i Skönsberg
och Olovson i Västerås, vilka anfört följande:
Enligt utskottets förslag skulle den ifrågasatta arrendeförlängningslagen
komma att omfatta endast bolag, ekonomiska föreningar och
enskilda skogsspekulanter. Vi hava icke kunnat ansluta oss till förslaget
i denna punkt, utan hava förordat den mening, som därutinnan
kom till uttryck i utskottets förslag vid fjolårets riksdag och som då
vann andra kammarens gillande. Vi yrka alltså bifall till 1 § i utskottets
förslag med den ändringen, att orden »där huvudgården äges av bolag
eller ekonomisk föreningx> utgå.
Med avseende på 2 § hava vi funnit starka skäl tala för bifall till
det i herr Lindhagens motion framställda förslaget, att minimistorleken
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
föi’ de arrendebruk, som böra ingå under lagen, må bestämmas så, att
från lagens tillämpning undantages arrende, i vilket icke ingår y>odlad
jord samt ängs- eller hagmark till en vidd av minst två hektar.»
Som en följd av vårt förslag rörande bestämmelserna i 1 § angående
lagens omfattning, hava vi i 12 § medtagit den undantagsbestämmelse,
som var inrymd i motsvarande paragraf i fjolårets propositionsförslag.
Vi hemställa alltså,
att riksdagen måtte godkänna 1, 2 och 12 §§
av lagen i nedanstående avfattning:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna
lag trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för
viss tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928, efter
påfordran av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den
dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat
upphöra att gälla.
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skog savkastning eu utan att, om
han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller
å fastighet, som därmed är i sambruk. I samma ägares hand befintliga,
genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman
skola vid bedömande av dennes skyldighet att underkasta sig arrendeförlängning
enligt denna lag betraktas såsom en fastighet.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaveB allenast med
nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besinningstid.
I fråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren
äga tillämpning å upplåtaren.
2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag,
skall beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och
5 §§ stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke
äga rum;
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
15
där i arrendet icke ingår odlad jord samt änqs- eller hagmark till
en vidd av minst 2 hektar; eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle förgjordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på
arrende.
12 §.
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende
av jord
som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning; eller
som äges av sådant bolag eller sådan ekonomisk förening, som erhållit
lån från statens jordförmedlingsfond eller egnahemslånefond eller eljest
av ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna har till föremål för sin verksamhet
att bereda medlemmarna egna hem för jordbruks- eller bostadsändamål,
dock att därvid småbruk ej i oträngt mål må förvandlas till tomtmark
och att innehavare av sådant må, därest han önskar det, i allt fall
bibehållas vid ett motsvarande jordbruk å egendomen på skäliga villkor.
2) av herr Lindhagen, som anfört följande:
Jag vidhåller de i min motion gjorda, med jordkommissionens
förslag väsentligen överensstämmande formuleringarna (sid. 6—13)
samt åberopar därför de i motionen och av kommissionen anförda skäl.
Vad särskilt angår arrendenas automatiska förlängning, som enligt
min mening har en synnerlig betydelse, hänvisas till de i bilagan A
(sid. 8—10) återgivna skälen därför samt betonas, hurusom den framhållna
nationalekonomiska effekten av de kortvariga arrendenas förlängning
genom arrendatorernas återvunna intresse för jordbruket icke heller
tillgodoses i stort annat än genom samtliga arrendens automatiska prolongation.
På grund härav hemställer jag,
att riksdagen, med bifall till den av mig avgivna
motionen, måtte för sin del antaga det däri innefattade
förslaget till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
(sid. 6—13).
3) av herr Bror Petrén, som, med instämmande i huvudsak av herrar
Hult och Ödström, anfört följande.
»Då förslag till lagstiftning i förevarande ämne nu fjärde året å
16 Andra lagutskottets utlåtande AV 17.
rad bragts under riksdagens prövning, är, såsom i utskottets utlåtande
framhålles, läget så till vida ett annat gent emot föregående år, att
numera föreligger ett av jordkommissionen avgivet betänkande med
förslag till lagstiftningsåtgärder, i avbidan å vilka den nu ifrågasatta
provisoriska lagstiftningen åsyftar att bereda vederbörande arrendatorer
nödig trygghet, nämligen en social arrendelag och lag om avlösning av
vissa arrendejordbruk.
Det av utskottet i år tillstyrkta lagförslaget skiljer sig från fjolårets
utskottsförslag huvudsakligen därutinnan, att förslaget i år begränsats
att omfatta — frånsett skogsspekulanter tillhöriga fastigheter —
torp, lägenheter och hemman, tillhörande huvudgårdar, vilka ägas av
bolag eller ekonomiska föreningar, medan åter fjolårets utskottsförslag
omfattade jämväl arrenden av jord, tillhörig enskilda godsägare och
fideikommiss, att från lagens tillämpning vidare uteslutits dels arrendebruk
av så ringa omfattning, att däri ej ingår vare sig inrösningsjord
till en vidd av 4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst 2
hektar, och dels med visst förbehåll arrende av jord, som äges av egnahemsbolag
eller egnahemsföreningar, samt att i år föreslagits en förlängningsperiod
för respektive arrenden å 5 i stället för, såsom i fjol,
å 3 år.
Såsom grundläggande motiv för antagandet av en lag i förevarande
ämne anföres i motionerna, att en dylik lagstiftning erfordras
såsom ett provisorium till skydd för arrendatorerna i avvaktan på en
definitiv skyddslagstiftning i ovan angivna tvenne hänseenden och såsom
ett värn om den tillämnade lagstiftningens effektivitet. Bland åtgärder
av vederbörande jordägare, ägnade att äventyra den definitiva lagstiftningens
tillämpning eller göra arrendatorernas ställning i avbidan å
sådan lagstiftning allt osäkrare, hava särskilt framhållits en fortgående
minskning i arrendetiderna med därav följande olägenheter ur jordbrukssynpunkt
samt ökade risker för uppsägningar av arrenden och försök
till obilliga arrendeförhöjningar, utbrytande av arrendejordbruk utan
behöriga tilldelningar av nödig husbehovsskog m. m., frampressande av
försäljningar av arrendejordbruk till respektive arrendatorer på obilliga
villkor samt arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande med
annat jordbruk.
Med vitsordande av att under de senare åren särskilt från en del bolags
sida kunnat spåras en tendens till förkortning av gällande arrendetider
samt att även i andra av de av motionärerna framhållna hänseendena
kunnat här och var påvisas åtgöranden från under lagförslaget fallande
jordägares sida av nog så tadelvärd natur, har jag dock ej bibragts den
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
uppfattningen, att dylika förfaranden skett i mera nämnvärd utsträckning
eller annat än undantagsvis haft sin grund i försök att såmedelst undandraga
sig verkningarna av blivande lagstiftning å förenämnda båda
områden. Särskilt förtjänar i detta sammanhang erinras, att en mycket
stor del av de under den nu föreslagna lagen fallande arrendatorer åtnjuta
det skydd i förenämnda hänseenden beträffande arrendetidens längd
m. m., som norrländska arrendelagen i sig innefattar, ävensom att det
av jordkommissionen framlagda förslaget till social arrendelag så till vida
ej giver vederbörande jordägare någon anledning att före en dylik
lags ikraftträdande söka åvägabringa ombyte å arrendatorer, som rätt
till ersättning för dessförinnan nedlagda förbättringar å egendomarna
enligt lagförslaget ej avsetts att tillgodoräknas vederbörande arrendatorer.
I fråga om de olägenheter, som äro förknippade med en lagstiftning
av den nu föreslagna innebörden, tillåter jag mig, under hänvisning
till vad därutinnan av mig i reservation till utskottets fjolårsbetänkande
i ämnet anförts, bär särskilt framhålla, att åt lagen givits
en omfattning, som så till vida ej synes förenlig med dess avsedda
ändamål, som förslaget till social arrendelag ej avser att bereda optionsrätt
till andra förutvarande arrendatorer än dem, som på grund av
avtal, ingångna före den tillämnade lagens ikraftträdande, vid sina
arrendetiders utgång brukat respektive fastigheter i minst 15 år, vadan
genom ^ den föreslagna avfattningen av den nu ifrågasatta provisoriska
lagen skulle komma att åt ett mycket stort antal personer beredas
tvångsforlängning av arrenden i avbidan på en lagstiftning, som ej är
avsedd att omfatta dem.
Då jag vid prövning av föreliggande lagförslag — liksom i fråga
om motsvarande förslag i fjol — ej blivit övertygad om, att de i och
för sig önskvärda fördelar, som förslaget skulle komma att bereda de
kategorier av nyttjanderättsbavare, vilka därav beröras, överväga de
olägenheter av skilda slag, som lagförslaget enligt min mening må
förutsättas komma att medföra, har jag ej kunnat biträda förslaget.
I sammanhang härmed vill jag emellertid med styrka framhålla
önskvärdheten av att, sedan vederbörande remissutlåtanden över jordkommissionens
senast angivna betänkande inkommit, utan uppskov må upptagas
särskilt frågan om genomförande av lagbestämmelser, ägnade att
i större grad än vad för närvarande är fallet bereda utanför norrlandslagen
stående arrendatorer trygghet i fråga om viss minimitid för
arrende, skyldighet för jordägare att i första hand svara för nybyggnad,
rätt för arrendator till ersättning för verkställda jordförbättringar samt
option till förnyat arrende m. m. Att åvägabringande av lagbestämBihang
till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17.) -‘3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
meker å nu förevarande område med hänsyn bland annat till de vitt skilda
förhållanden, som härutinnan i olika delar av landet förefinnas, säkerligen
skall visa sig förenat med ej oväsentliga svårigheter, må ej avskräcka
från frågans upptagande till den fortsatta och skyndsamma behandling,
som dess vikt otvivelaktigt kräver.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
4) av herrar greve Spens, Lundell, Magnusson i Skövde och SundUng,
vilka ansett, att utskottet bort avstyrka förevarande motioner.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Bilaga A.
Jordkommissionens skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 10 januari 1923 angående förlängning av vissa
arrendeavtal.
Till Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Med skrivelse den 21 januari 1920 överlämnade jordkommissionen till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet ett av kommissionen utarbetat
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. I den vid lagförslaget
fogade motiveringen framhölls, bland annat, att syftet med den
föreslagna lagen var att förhindra, att utarrenderade brukningsdelar, å vilka
en blivande social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning kunde
antagas komma att vinna tillämpning, skulle, innan en sådan lagstiftning
kommit till stånd, i större omfattning vid nuvarande arrendens upphörande
under de närmaste åren av sina ägare indragas. Förslaget blev som bekant
av Kungl. Maj:t förelagt samma års riksdag, tillstyrktes av andra lagutskottet,
men avslogs av båda kamrarna, i den första med 48 röster mot
43 och i den andra med 66 röster mot 65.
Vid följande årets riksdag framlades förslaget ånyo denna gång i motion
nr 85 inom första kammaren av herr Carl Lindhagen, över denna motion
inhämtade andra lagutskottet yttranden från kommissionen. Under hänvisning
till sin tidigare framställning i ämnet och under framhållande av att
talrika representanter för den jordbrukareklass, som skulle hava gagn av
lagen, inför kommissionen betygat, att hos dem förelåge en livlig önskan,
att lagen måtte ånyo komma under riksdagens prövning och bliva antagen,
hemställde kommissionen i det begärda yttrandet, att utskottet måtte tillstyrka
lagförslagets antagande. I sitt utlåtande hemställde utskottet, att då
utskottet icke funnit sådana skäl föreligga, som nödvändiggjorde en provisorisk
lagstiftning i berörda hänseende utan ansåge, att riksdagen kunde
utan vidare invänta den fullständiga utredning, som kommissionen i anbefallt
hänseende komme att utföra, och de förslag, som med anledning därav
kunde komma av Kungl. Maj:t till riksdagens prövning framläggas, motionen
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sainl. 2 avd. 14 höft. (Nr 17 Bilagor.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan
bifölls av båda kamrarna, i den första med 42 röster mot 36 och i den
andra med 96 röster mot 72.
Under 1922 ingavs av styrelsen för Sveriges Åboförbund till Konungen
en hemställan, att förslag måtte framläggas till 1922 års riksdag till lag
om provisoriskt förbud mot avhysning av åbor, arrendatorer och torpare
samt om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom den ovan berörda
propositionen till 1920 års riksdag och herr Lindhagens motion till 1921 års
riksdag handlade. I häröver infordrat utlåtande uttalade jordkommissionen i
skrivelse den 21 december 1921, att det enligt kommissionens uppfattning
skulle vara lyckligt, därest omförmälda lag om förlängning av vissa arrendeavtal
blivit antagen.
Den 1 februari 1922 avlämnades till Konungen en petition, undertecknad
av 5 364 arrendatorer och torpare. Uti den skrift, varmed petitionen överlämnades,
anfördes, bland annat, att uppsägningar av arrendatorer och torpare
oavlåtligt ägde rum, samt att med hänsyn härtill det vore av synnerlig
vikt, att ovan omförmälda lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning
i jordfrågan, bleve förelagt årets riksdag.
Vid riksdagen 1922 framlade Kungl. Maj:t därefter ånyo ifrågavarande
lagförslag.
I motion nr 107 yrkade herr Lindhagen inom första kammaren i överensstämmelse
med en av honom vid kommissionens förslag fogad reservation
bland annat sådan ändring av förslaget, att förlängningen av arrendena
komme att verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande
från arrendatorn och i övrigt bördan av ytterligare åtgärders vidtagande
väsentligen komme att läggas på den, som mest förmådde och förstode
att bära den, nämligen jordägaren och staten ävensom, i den mån
författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget initiativ och förutseende,
åtgärder vidtoges för att bereda dem ett effektivt biträde och kännedom
om författningen.
I avgivet utlåtande hemställde andra lagutskottet om bifall till propositionen.
Flera reservationer avgåvos, däribland av herrar O. L. Tjällgren
och E. G. Nilsson i Vibberbo, vilka yrkade att lagstiftningen måtte begränsas
att avse endast bolag, ekonomiska föreningar, s. k, skogsspekulanter och
innehavare av fidekommissegendom.
Inom första kammaren röstades vid votering om kontraproposition först
angående sistberörda reservation, vilken avslogs med 65 röster mot 63. Vid
därefter företagen omröstning angående utskottets hemställan avslogs denna
med 74 röster mot 54. Andra kammaren avslog först i sammanhang med
votering om kontraproposition reservationen med 90 röster mot 44 samt
biföll därefter utskottets hemställan med 65 röster mot 57.
Jordkommissionen ser sig nödsakad att åter framhålla angelägenheten av
att ett lagförslag i förevarande syfte framlägges även för 1923 års riksdag.
Kommissionen finner nämligen denna provisoriska lagstiftning fortfarande
synnerligen önskvärd och kan icke undgå erinra, hurusom insikten om dess
betydelse ökats med varje år.
Lagstiftningen avser som sagt att utgöra ett provisorium till skydd för
arrendatorerna i avvaktan på den definitiva skyddslagstiftningen genom
en social arrendelag och eu lag om avlösen av arrendejordbruk samt att
på samma gång innefatta elt värn om den Utlämnade lagstiftningens
effektivitet.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Nämnda lagfrågor, som jämte bland annat en vanhävdslag, börjat upptagas
av jordkommissionen till definitiv behandling i början av juni 1922,
kunna emellertid omöjligen hinna föreläggas riksdagen förrän år 1924.
Ehuru jordkommissionen ej har sig bekant, vilken plan regeringen till
äventyrs uppgjort för dessa jordfrågors vidare behandling efter den 28 februari
1923, då kommissionens uppdrag skall upphöra, anser sig kommissionen å
andra sidan böra betona, att enligt dess uppfattning något uppskov till en
senare riksdag än den förutnämnda icke synes böra ifrågakomma.
Emellertid vilar som sagt en ovisshet över utsikten, huruvida det angelägna
ärendet ens då kommer att göras till föremål för proposition till
riksdagen, och lika ovisst är, huruvida i en sådan sak, där de materiella
intressena äro så starkt engagerade, ett avgörande kan vara att förvänta
redan vid frågans första prövning av riksförsamlingen.
Även om, såsom dock är att hoppas, så skulle ske, är det fara värt, att
under inflytande av ett nära förestående avgörande och under övergångstiden
för lagens tillämpning åtskilliga åtgärder vidtagas av de enskilde,
som kunna i stor utsträckning äventyra den definitiva lagstiftningens tillämpning
samt även bringa många arrendatorer med familjer oförskyllt i
olycka.
Jordkommissionen vill såsom ett skäl för sin hemställan denna gång i
främsta rummet betona den fortgående minskningen i arrendetiden för nu
ifrågavarande jordbruksarrenden och de alltmer uppenbara vådorna av en
sådan utveckling.
Under äldre tider var upplåtelsen på livstid en mycket vanlig företeelse
och ansågs väl såsom den ur mänsklig synpunkt normala upplåtelsetiden.
Sedermera har under tidernas lopp genom de merkantila intressenas överhandtagande
upplåtelsen på viss tid blivit allt vanligare. Uti bruksrörelsen
härskade dock länge ett visst patriarkaliskt förhållande, som förebyggde
uppkomsten av allt för stora olägenheter. Sedan däremot sågverksrörelsen
och annan trävaruindustri på senare tider uppträtt som konkurrent om
böndernas jordbruk med skogsmarker samt bruksindustrien i växande omfattning
omhändertagits av det moderna bankväsendet, har arrendetiden på
dylika gårdar efter jordägarens önskan satts synnerligen kort, vanligen
högst till fem år och numera är tendensen, att sänka den till ett år, varigenom
jordbruksarrenden beträffande tiden för upplåtelsen bliva likställda
med bostadslega i städerna.
Redan jordundersökningen konstaterade, att vid utarrendering i Värmlands
läns östra, mellersta och västra skogsbygder av företrädesvis mindre
bolagsgårdar förelåg i flesta fall ettårig arrendetid men understundom något
däröver intill högst fem år, och för Värmland gäller den norrländska arrendelagen
fortfarande icke. Jordkommissionens enquéte har ådagalagt, att bolagsarrendena
i södra och mellersta Sverige vanligen stanna vid högst fem år,
i de flesta fall därunder och i talrika fall allenast vid ett år. Särskilt i
Örebro och Värmlands län samt även i vissa trakter av Västmanlands län
äro dylika ettåriga upplåtelsetider synnerligen vanliga. Det förekommer
därvid kontrakt, som lyda på allenast ettårigt arrende och icke tala om
någon uppsägningstid eller förlängning. 1 många ettårskontrakt åter heter
det exempelvis, att, om kontraktet icke uppsagts före den 15 september, som
föregick kontraktets utlöpande, detsamma ansåges förlängt på ytterligare
ett år.
Gimo-österby Bruk övergår sedan någon tid för sina i Uppland belägna
arrendebruk till ett antal av inemot 1 200 till ettåriga kontrakt, i den mån de
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
gamla något långvarigare men ändock kortvariga kontrakten utlöpa. För
närvarande lärer en del av Gimo-österby Bruks arrendatorer i Uppland
sitta utan några kontrakt alls. Det är icke känt, om detta kunnat leda
till att dessa arrendatorer enligt arrendelagen skola anses ha fått sina sista
kontrakt förlängda under fem år. Är så förhållandet kan dock befaras, att
de ej känna till denna omständighet utan känna sig ännu mer än förut
ställda under tvång att antaga ett köpeanbud på de av bolaget bestämda
villkor.
Däremot ha arrendatorer på de större enskilda jordbruksgodsen ännu i
allmänhet en något längre arrendetid, i genomsnitt tio år, ehuru även här
på senaste tider en tendens till minskning i arrendetiden visat sig.
Dessa kortvariga arrenden och i all synnerhet de största bolagens ettårskontrakt
äro uppenbarligen en förgripelse mot varje jordbruksdrift. Under
så osäkra förhållanden måste arrendatorerna i stor utsträckning känna sig
förhindrade att nedlägga omtanke om jordbrukets upprätthållande i gott
stånd och förbättringar äro säkerligen så gott som uteslutna. Redan detta
kan innebära en nationalförlust av den mest hotande beskaffenhet.
Vidare utgör en sådan ordning ett ständigt hot emot brukarnas mänskliga
rättigheter och personliga frihet. När som helst kunna liksom hyrorna i
städerna arrendena godtyckligt höjas utan att de i den totala bristen av
annan tillflykt kunna motsätta sig desamma. Dessutom äventyra arrendatorerna
uppsägningar av allehanda anledningar med åtföljande skyldighet
att utan ersättning gå ifrån sina egna eller i talrika fall sina förfäders
odlingar och jordförbättringar och ett hem, som blivit dem kärt utan möjlighet
oftast nog i all synnerhet i dessa tider att kunna få något annat
jordbruk och bestrida kostnaderna för omflyttningen. Givetvis kan en sådan
uppsägning icke förväntas i flertalet fall utan endast i några fall här och
var. Men även detta är i och för sig ett så stort missförhållande att ett
ingripande däremot bör äga rum. Exemplen därpå äro icke offentligen
inregistrerade. Det ligger i vår tids förhållanden och människonaturen, att
de måste förekomma. I pressen och enskilda meddelanden från olika håll
framdragas titt och ofta belysande fall.
Med dessa korta arrendetider sammanhänger även en annan samhällsföreteelse,
som förtjänar mycken uppmärksamhet. Den till ämnade lagstiftningens
om avlösning av arrendejordbruk uppgift är nämligen bland annat
att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt med odlad
och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda förmånerna
i den män de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens natur, att ett
sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja
en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hava
ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet
blir utan en sådan företänksamhet.
Det ligger emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt bolagens
intresse att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt gå
lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna har också på jordkommissionens
förfrågan meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande
lag få okontrollerat äga rum hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande
pågå på sådant sätt att arrendejordbruk utbrytas utan att erhålla
behöriga tilldelningar. Enligt vad försports har i stor utsträckning ägostyckningar
av arrendejordbruk även ägt rum på lager utan försäljning
tillsvidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat än att på det
sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika vägar möta
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes som
bekant av Gimo-österby Bruk och några av jordkommissionens ledamöter,
som förliden sommar besökte dessa trakter, fingo bekräftelse därpå och även
tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade utbrytningars otillfredsställande
beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala läns lantmäterikontor
uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit på senare tider på så sätt redan
utstycka ett hundratal av sina fastigheter i länet.
Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar
naturligtvis omgångar och en mängd invändningar, i fall först sedermera
ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen,
i mån dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång,
kostsam omväg, fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade.
I den mån den definitiva lagstiftningen nalkas blir det sålunda
en naturlig angelägenhet för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten
i detta hjälplösa skick. I planen för Gimo-österby Bruks utstyckningar
ingår också, såsom även vitsordades vid kommissionens besök
å brukskontoret, en omedelbar försäljning till arrendatorerna, vid äventyr
att gården eljest såldes till någon främmande.
Frånsett att i dylika fall ingen kontroll skett på det såldas beskaffenhet,
kan man även befara, att tidpunkten för försäljningen och villkoren i
övrigt helt naturligt ske främst ur jordägarens intresse utan tillräckligt
iakttagande av arrendatorernas fördel och de sålda jordbrukens möjligheter.
Jordkommissionen har nyligen till lantmäterikontoren utsänt en förfrågan
om ytterligare upplysningar rörande sådana massägostyckningar från de
större industriella jordbolagens sida, i den mån upplysningar därom kunna
erhållas.
En annan tidsföreteelse, som länge pågått i landet mångenstädes, är arrendejordbruks
nedläggning eller sammanläggning med annat jordbruk.
Härigenom sker också i stor utsträckning ett avbräck i landets försörjningsmöjligheter
genom jordbruk. Ju oftare arrendetiderna utgå, ju oftare erbjuda
sig tillfällen till dylika åtgärder och således till deras begagnande
för att undgå en väntad lagstiftning, som vill värna om förenämnda försörjningsmöjligheter.
Må man till sist besinna, att de arrenden, som kunna bliva föremål för
ifrågavarande lagstiftning, äro synnerligen talrika.
Enligt 1919 års av Statistiska centralbyrån för jordkommissionens räkning
uppgjorda arealinventering uppgingo arrendejordbruken i riket till ett antal
av 99 691. Dessa jordbruk fördelade sig på de olika jordägaregrupperna
på följande sätt:
Bolag .......................................... 24 338
Fideikommiss ............................. 7 OSO
Större enskilda jordägare (som äga en
sammanlagd åkerareal om minst
100 hektar1).............................. 13 055
Mindre enskilda jordägare ............ 38 225
Summa 82 678
Staten.......................................... 6 954
Ecklesiastika boställen .................. 6 353
Kommuner ...... 2 506
Stiftelser och ideella föreningar...... 1 200
Summa 17 013
Förenämnda arrendejordbruk innehöllo jämlikt ovannämnda arealinventering
odlad jord i den omfattning nedannämnda förteckning utvisar:
1 Dti förenämda statistik har skillnaden mellan större och mindre jordbruk dragits
så, att större jordbruk avser sådana egendomar som hava mer än 100 hektar åker.
Det anmärkes dock av Statistiska centralbyrån att med denna gräns, många mindre herrgårdar
komma att falla under densamma och i vissa trakter mer än hälften av desamma.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
6
Hektar odlad jord.
Antal arrenden.
Summa.
0.26—1
16 727
1—2
17 718
34 445
Över 2—5
25 044
» 5—10
16 542
» 10—20
12 013
53 599
» 20—30
4 763
» 30—50
4 000
> 50—100
2 097
100
787
11 647
Summa 99 691
På de olika ägaregrupperna fördelade sig medelarealen åkerjord per brukningsdel
i hektar på följande sätt:
Ägare.
Södra
och mellersta.
Sverige.
Hela ri
Bolag .......................................
5.5
5.5
Fideikomiss..................................
15.9
15.9
Större enskilda jordägare (som äga
en sam-
manlagd åkerareal om minst 100
hektar)
13.t
12.9
Mindre enskilda ägare ................
8.7
8.2
Staten .......................................
16.2
14.8
Ecklesiastika boställen ................
16.0
14-7
Kommuner ..................................
10-3
9.2
Stiftelser och ideella föreningar ____
19.5
19.2
Summa
10.8
9.7
De förerämnda 99 691 arrendena fördela sig till antalet på olika län
sålunda:
Stockholms stad 76, Stockholms län 4 401, Uppsala län 3 592, Södermanlands
län 5 758, Östergötlands län 8 586, Jönköpings län 3 974, Kronobergs
län 3 336, Kalmar län 4 425, Gottlands län 506, Blekinge län 2 501, Kristianstads
län 4 492, Malmöhus län 5 495, Hallands län 2 989, Göteborgs
och Bohus län 3 709, Älvsborgs län 7 337, Skaraborgs län 7 619, Värmlands
län 6 563, Örebro län 5 721, Västmanlands län 2 974, Kopparbergs län 3 077,
Gävleborgs län 3 517, Västernorrlands län 3 530, Jämtlands län 2 653, Västerbottens
län 1 858, Norrbottens län 1 002.
Rörande frågan, huru många arrenden, som av de förestående komma
att ingå under lagen med de nedan förordade maximi- och minimigränserna,
har inom kommissionen uppgjorts följande summariska beräkning.
Av de ovan angivna olika ägaregrupperna skall lagen omfatta bolag,
fideikommiss, större enskilda jordägare samt mindre enskilda jordägare. Hela
antalet av de för dessa jordägare ovan angivna arrenden, 82 678, kommer
emellertid icke att inrymmas under lagen. Denna avser nämligen icke utarrenderade
huvudgårdar i annat fall än när de ägas av bolag och skogsspekulanter.
I fråga om fideikommiss, större enskilda jordägare och mindre
enskilda jordägare måste därför från ovan nämnda antal frånräknas utarrenderade
huvudgårdar. Någon uppgift på antalet dylika gårdar föreligger
emellertid icke, varför en exakt siffra om lagens omfattning icke kan lämnas.
Vad först angår de mindre enskilda jordägarnas arrenden, så torde dessa
till ett mycket stort antal utgöras av huvudgårdar. Hur stort antal arrenden
tillhörande sagda jordägare under sådana förhållanden komma att falla
under lagen finnes ingen möjlighet att exakt beräkna. Med all sannolikhet
torde detta antal dock komma att uppgå till åtminstone bortåt 5 000. Beträffande
fideikommiss och större enskilda jordägare torde antalet utarrenderade
huvudgårdar icke vara större än att man kan bortse från dessa arren
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
7
den. Såsom av det föregående framgår utgör sammanlagda antalet arrendegårdar
tillhörande bolag, fideikommiss och större enskilda jordägare 44 453.
Härifrån böra emellertid — bortsett från det ringa antal arrenden, som
kunna utgöras av huvudgårdar — frånräknas å ena sidan de arrenden, som
icke äga minst 2 hektar odlad jord eller minst 4 hektar inrösningsjord,
enligt beräkning uppgående till omkring 14 000, samt å andra sidan de arrenden,
som äga mer än 25 hektar odlad jord, vilka arrenden torde uppgå till
högst 5 000. Detta dock under förutsättning att i södra och mellersta Sverige
uti praktiken den odlade jorden vanligen sammanfaller med inrösningsjorden.
I den mån så ej är förhållandet, kommer förenämnda siffra, 14 000,
att minskas. Hela det antal arrenden, tillhörande bolag, fideikommiss och
större enskilda jordägare, vilka skulle falla under lagen, torde alltså komma
att uppgå till omkring 25 000. Härtill böra läggas de arrenden, tillhörande
mindre enskilda jordägare, vilka icke utgöras av huvudgårdar. Såsom ovan
nämnts, kunna med all sannolikhet dessa beräknas uppgå till åtminstone
bortåt 5 000. Sammanlagt skulle lagen alltså komma att beröra omkring
30 000 arrenden.
Att arrendetiden för det ovannämnda stora antal bolagsarrenden numera
utgör i regel högst fem år med en tendens att till sist fastställas till allenast
ett år, är således ett farligt hot mot jordbruket, mot dettas utövare och mot
den kommande lagstiftning, som har sin uppgift att på ett tjänligt sätt avvärja
en sådan fara. Det är ett maktspråk, som icke kan mötas och avledas
annat än genom ett motsvarande maktspråk från samhället, som korsar
denna utveckling genom att påbjuda en tvångsförlängning av arrendena.
Då jordägarna och deras meningsfränder hava ett så stort inflytande på
många sätt vid de sociala jordfrågornas avgörande och mången gång diktera
beslutet i riksdagen, där representanter för den mindre arrendatorsklassen
så gott som alldeles saknas, så bör även nämnda arrendatorers uppfattning
få göra sig hörd. I sådant ändamål återgives därför ett utdrag ur styrelsens
för Värmlands arrendators- och skogsarbetareförbunds meddelande (se
andra lagutskottets utlåtande nr 12 för 1922 sid. 34—35) så lydande:
»Att arrendatorer av Uddeholms bolag uppsägas mot sin vilja har inträffat i
hundratals fall. Motiven har varit, att bolaget önskat förhöja arrendena och i
en hel del fall önskat bliva kvitt arrendatorn och få honom ersatt med en ny,
som vore mera villig att betala det förhöjda arrendet. Om arrendator ej velat
gå med på det förhöjda arrendet, så har vid arrendatorns nekande att avflytta
ansökan om avhysning skett, och vittna utslagen vid både Nyeds och Nedre
Älvdals domsagor, att bolaget nått sina syftemål, arrendatorernas avhysning.
Under åren 1919, 1920 och 1921 ha över 600 av Uddeholms arrendatorer
påtvingats kontrakt, vari arrendeavgiften varit 5 ä 6 gånger så hög som i de
utgående kontrakten. Då man dessutom bestämmer, att dessa avgifter ej äro
tillfyllest utan därtill en betydande arbetsskyldighet, till mindre betalning, är
inflikad i de nya kontrakten, så vore ett ingripande från riksdagens sida för att
bringa ned de höga arrendena, som ej alls äro i överensstämmelse med den tid,
vari vi lova, och don vi gå till mötes, av behovet påkallat. I annat fall ha vi
att motse denna arrendatorskårs fullständiga ruin.»
Någon utredning om förhållandena i förevarande avseende å de enskilda
spekulanternas arrendejordbruk förefinnes icke men då dessa pläga gestalta
sig lika eller ofta ännu godtyckligare än å bolagsarrendegårdar, är det väl
ostridigt att i detta likasom i andra fall lagstiftningen bör omfatta även
spekulanterna.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Beträffande enskilda godsägares arrenden hava dessa sedan länge i regel
sjunkit ner till tioårskontrakt, en i och för sig otillräcklig tidrymd, men
äro nu mångenstädes på väg ned emot femårsperioder, vilka ibland redan
uppnåtts. Att även här sådana äventyrligheter kunna drabba arrendatorerna
som vid bolagsarrenden, måste antagas såsom visst. Det ligger i sakens
natur. Av ovan nyss angivna skäl må även här ett exempel, jämväl hämtat
från förra årets lagutskottsutlåtande, anföras. En reservant (C. Lindhagen)
meddelade därvid bland annat följande:
»Innehavaren av Gripenbergs fidekommiss i Jönköpings län friherre Josef
Hermelin har för någon tid sedan under då rådande höga priser å jordbruksfastigheter
sökt Kungl. Maj:ts tillstånd att få från fideikommisset försälja åtskilliga
arrendegårdar till av honom fordrade pris. Denna försäljning, som icke var
arrendatorerna till lags och föranledde åtskilliga konflikter, avstyrktes sedermera
av jordkommissionen och, såsom jag vill minnas, även av regeringsrätten och
ledde därför ej till någon åtgärd. Ganska spända förhållanden uppstodo nu på
fideikommisset, och en ny framställning till regeringen efter ett regeringsskifte
förebådades men kom icke till stånd.
De ifrågavarande arrendegårdarna, till antalet omkring 32, innehades i allmänhet
sedan länge av arrendatorerna och de flesta gårdarna hade sedan gammalt
innehafts av samma familj. För omkring 17 av dem utgingo kontrakten
den 14 mars 1922, vilket under de föregående förhandlingarna särskilt vållat
arrendatorerna oro. Det visade sig också, att anledning därtill förefanns. I juli
1921 lät nämligen fideikommissarien utan att på något sätt ha förut meddelat
sig med arrendatorerna utbjuda de flesta av sistnämnda arrendegårdar, omkring
ett dussin, på auktion till arrende åt den högstbjudande. Auktion hade kort
förut annonserats flera gånger i ortspressen och förrättades i Tranås genom
advokatfirman Selander och Karlholm.
Vid auktionen inropades en del arrenden av arrendatorerna. I andra fall åter
ansågo sig arrendatorerna icke kunna gå så högt som andra bud, vadan dessa
arrenden vid auktionen tillföllo främmande. Omedelbart efter auktionen inläto
sig emellertid dessa arrendatorer eller de flesta av dem uti sin nöd uti underhandlingar
med fideikommissarien. Denne tillät dem därvid trots auktionsinropen
övertaga arrendena mot det å auktionen fastslagna arrendet men i ett
eller annat fall måste arrendatorn dessutom tillförbinda sig att betala ett ännu
högre belopp än inropssumman. Med dessa arrendatorer uppgjordes kontrakt,
och de främmande inroparna fingo ingenting för sitt besvär. Allmänt påstås av
arrendatorerna, att de nya villkoren med hänsyn till nuvarande konjunkturer äro
mycket obilliga. Två arrendatorer hava emellertid icke ansett sig kunna följa
med i detta spel från fideikommissariens sida att med stöd av kontraktens utlöpningstid
öka arrendena. Den ena av dem besökte mig i början av 1922 och
sökte råd i sin förtvivlade belägenhet. De ovannämnda upplysningarna har jag
skaffat mig från annat fullt initierat håll.»
Att såsom i annan reservation till nämnda utskotts betänkande föreslogs
och nu även av två ledamöter inom jordkommissionen förordats medtaga
under lagen innehavare av fideikommiss och ej andra större enskilda godsägare,
därtill saknas, såvitt kommissionen förstår, all anledning. Snarare
kan sägas, att då fideikommissarie ej äger försälja en arrendegård utan statsmaktens
tillstånd, så ligger häri en större trygghet för arrendatorerna än
som tillkommer dem under andra gods.
För att en lagstiftning skall få någon betydelse och ej stanna väsentligen
vid ett sken erfordras vidare enligt kommissionens uppfattning, att arrende
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 9
avtalets förlängning inträder automatiskt och således ej, såsom i tidigare
förslag skett, göres beroende av något tillkännagivande av arrendator!! i
annat fall än att denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i
villkoren från hans sida påkallas. Lagförslagets tillkomst härleder sig från
den uppfattningen, att det finnes en klass arrendatorer, som äro beroende
och därför måste erhålla statsmaktens stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator
det tillämnade stödet på det sätt, att han skall för att ernå detsamma,
uppträda självständigt emot jordägaren och anlita legala utvägar
såsom vore han oberoende samhällsmedlen, detta är, såvitt kommissionen
förstår, en motsägelse.
Dessa beroende människor på landet sakna oftast alla förutsättningar att
kunna eller våga sig på att spela den roll, som lagstiftningen tillämnat
dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om den hitintills ifrågasatta
lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon
vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter
är det icke, som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom
nittio dagar före arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos
en jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran från platsen,
att härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att
utse skiljemän och stå till reda med en oöverkomlig skriftväxling, att stämma
till domstol och göra den inom viss tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt
gottgöra jordägaren för mistning av jorden och annan skada o. s. v.
För de flesta människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter
av alla slag, advokater samt först och sist penningar och återigen
penningar. Hur skall saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare
i avskilda vinklar och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga
hjälplösheten såsom enda perspektiv och rättesnöre.
Det sannolika är nog som sagt att de flesta kontrakt enligt sedvänja fortsättas
genom godvillig uppgörelse, då arrendetiden utlöper. En automatisk
förlängning av kontrakten inför således i sak ej något nytt för dessa fall.
Det kan däremot lätt inträffa, att genom lagens antagande med dess tidigare
innehåll denna benägenhet hos jordägaren upphör och att han i stället avvaktar
arrendatorns åtgärd för att få kontraktet förlängt. De fall, som
kräva stöd för arrendatorn, skulle därigenom ökas i okänd omfattning. Dylika
fall kunna ej heller urskiljas och förlusten i jordbruksintresse fortfar
att vara gemensam för alla kortvariga arrendeupplåtelser. Arrendatorn
vinner vid kortvarigt kontrakt dessutom en större trygghet genom lagens
automatiska förlängning på avsevärd tid i stället för en upplåtelse på kortare
tid och i all synnerhet då, såsom nu alltmera är fallet, arrendetiden
blivit satt till allenast ett år i sänder.
Enligt det tidigare förslaget skulle, såsom redan erinrats, en ofantlig skriftväxling
lätt åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa människor för att
de skola känna sig trygga. Utom det skrämmande i apparaten kommer
säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum redan av handfallenhet,
oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste arrendatorerna dessutom
bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende mot den ofta fruktade
jordägaren. Att de rygga tillbaka därför, blir kanske till och med regel.
Under sådana förhållanden bliva de vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt
i jordägarens hand, som om lagen icke blivit stiftad.
Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Det är väl då ur alla
synpunkter ändainålsenligare, att lagen så att säga hjälper alla dessa tusen
Bihang
till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. [Nr 17 Bilagor.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
tals arrendator^ genom att med ett penndrag i lagen skriva åt dem alla
ansökan om förlängning och på samma gång bevilja den.
Visserligen skulle det kunna äventyras, att en arrendator, som ej önskar
behålla arrendet, underläte att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna
tid anmäla detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma
endast i enstaka fall, som bliva försvinnande i förhållande till den
mängd sannolika fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen
bevaka sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom
ingenting att frukta av jordägaren, han är väl i de flesta fall på förhand
ense med honom om arrendets upphörande. Detta underlättar i hög grad
anmälningsskyldigheten. Dessutom står avtal om kontraktets utlöpande
alltid öppet.
Det har synts jordkommissionen lämpligt att arrendeförlängningen bestämmes
till fem år för säkerhets skull. Då, såsom är att hoppas, lagen
om social arrendelagstiftning och avlösning av arrendejordbruk böra kunna
utfärdas under år 1924, behövs den nu ifrågavarande provisoriska lagen ej
längre och kommer då i detta sammanhang att upphävas.
I detta sammanhang kan vara av intresse återgiva det kejserliga manifestet
den 1 (14) oktober 1915, varigenom för Finland giltigheten av legoavtal
å torp, landbolägenheter och backstuguområden förlängas. Enligt denna
författning inträdde förlängningen automatiskt. Den lyder sålunda:
»Under ständig Nådig omtanke om de folks behov, vilka underlyda det Ryska
Väldet, har av Våre Krönte Förfäder ävensom av Oss vidtagits en följd av åtgärder
i syfte att underlätta den obesuttne befolkningens och småbrukarnes jordförvärv
samt att förbättra 1 egoförhållandena.
Under enahanda omsorg om de fattigaste klassernas av Finlands lantbefolkning
villkor hava Vi — oavsett särskilda åtgärder till dess förseende med egen jord
samt upprepade för ändamålet beviljade anslag ur statsmedel — den 27 februari
(12 mars) 1909 fastställt förordning om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde
samt förordning angående förenämnda förordnings tillämpning å
tidigare tillkomna legoförhållanden, och hava dessa sistnämnda förlängts att gälla
för en tid av ett till sju år. I början av instundande år 1916 upphöra sålunda
omkring 62 000 legoförhållanden att gälla och de arrendatorer, vilka ej lyckas
förnya sina tidigare avtal eller ingå nya sådana, Wto i fara att varda avhysta
från de boplatser, d vilka de ofta i åratal varit bofasta, att avlägsnas från de
jordområden, som eg sällan genom generationer bebrukats, samt att från husbönder
förvandlas till legohjon.
Till förebyggande av dessa påföljder har Finlands lantdag i Vårt namn tvenne
gånger förelagts propositioner angående ytterligare förlängning av de tidigare
legoavtalen. Den första av dessa propositioner blev likväl av Lantdagen avböjd,
medan den slutliga prövningen och antagandet av dén andra propositionen, den
där ej av Lantdagen befunnits vara brådskande, uppsköts, jämlikt § 60 (mom. 1)
i Lantdagsordningen, till första efter nya val sammankommande lantdag. En
sådan kan dock i vanlig ordning sammanträda först år 1917; och komme dess
beslut då redan för sent.
."Emellertid kan många tusen till den arbetande lantbefolkningen hörande familjers
öde ej lämnas i ett sä osäkert läge, utan bör detsamma redan nu tryggas, på det
att var och en må kunna vara förvissad om, att den av honom själv upplöjda och
besådda åkern förbliver hans, och vara lugn för, ätt icke varda jämte sin familj
vräkt mitt i vintern från sin bostad samt lämnad utan hus och hem.
I sådant syfte och för undvikande av ekonomiska och sociala rubbningar, vilka
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. H
särskilt under nu rådande krigstid icke få ifrågakomma, hava Vi funnit gott
anbefalla:
1) att Vår förordning av den 27 februari (12 mars) 1909 angående tillämpning
av förordningen om lega av torp, landbolägenbet och backstuguomrade, av samma
dag, å tidigare tillkomna legoförhållanden skall gälla fortfarande intill dess sagda
förhållande" blivit i stadgad ordning slutgiltigt reglerade, dock sålunda att alla
legoavtal, vilka komma att förbliva gällande till den 28 februari (12 mars) 1910
och vilka beröras av förenämnda förordning, skola jämväl anses förlängda för hela
den tid förordningen ytterligare skall gälla, utan någon av torparna, landbönderna
och backstugusittarna själva därom gjord anmälan eller anhållan.
2) att Vår Senat för Finland skall draga försorg därom: 1) att förslag till
proposition angående slutgiltigt ordnande av torparnas, landböndernas och backstugusittarnas
legoförhållanden fordersammast utarbetas, att i Vårt Namn h inlands
Lantdag föreläggas, samt 2) att ytterligare utvägar för underlättande i vidsträckt
mån av dessas jordförvärv utfinnas.»
Även med den ovan föreslagna automatiska förlängningen av arrendena
kommer den i de tidigare förslagen inrymda möjligheten till en prövning
av arrendevillkoren i övrigt att fortfarande kunna äga rum. Med densamma
tillgodoses dessutom ett annat i dessa tider mycket aktuellt behov, nämligen
möjligheten att rättvist kunna reglera arrendenas storlek under dessa tider
av plötsliga konjunkturförändringar, i den mån hänsyn därtill ej tages i
vare sig gamla eller nya kontrakt.
Det må till sist framhållas, att i varje fall arrendatorsklassen mångenstädes
känner sig otrygg inför de ännu ovissa avgörandena och vad som
skall kunna inträffa både före och efter densamma. Statsmakten synes ej
böra undandraga sig att under sådana förhållanden träda mellan samt skänka
dessa beroende och svagare samhällsklasserna den tillförsikt och det stöd
mot oförutsedda händelser, som de behöva under övergångstiden. Särskilt
aktsam måste väl statsmakten vara, att den ej just genom sina förberedelser
till en hjälpverksamhet vållar många familjers olycka.
Beträffande lagens omfattning, sådan den angivits i de tidigare lagförslagen,
vill jordkommissionen nu göra den erinran att den uppenbarligen
helst bör i detta avseende överensstämma med den definitiva sociala arrendelagen
och i stort sett även eu lag om avlösning av arrendejordbruk. Ur
denna synpunkt skulle till en början en annan klarare uppställning varit
önsklig. * Då emellertid ur den hitintills framlagda lydelsen kan utläsas
ungefär samma innehåll, som jordkommissionen, åtminstone enligt hitintills
fattade provisoriska beslut, tillämnat den sociala arrendelagen, har kommissionen
ej funnit anledning att för denna provisoriska lag omlägga den hitintills
följda uppställningen annat än i två avseenden.
För det första bör uti 1 § andra stycket uttryckligen angivas, att lagen
skall omfatta bolags och ekonomiska föreningars fastigheter såsom och norrlandslagen
uttryckligen angiver. Att sammanknyta denna bestämmelse
med krav på att sådan ägare ock skall visas innehava fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastning är eu i och för sig vansklig
bestämmelse, som kan vålla många tvister och i hög grad minska lagens
effektivitet. Den äldre formuleringen lärer icke heller lyckats att under
lagen inbegripa alla de fall, då arrendejordbruket skiljts från den huvudsakliga
skogsmarken genom ägostyckning. För sistnämnda händelse behöves
dessutom ett särskilt tillägg, såvitt rörer enskilda skogsspekulanters hemman.
Uti 2 § har bestämts, att lagen ej skall omfatta arrenden om mer än 25
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr IT.
hektar odlad jord. Hitintills har ej uppmärksammats, huruvida ej även en
minimigräns bör uppdragas. Så gör norrländska arrendelagen, som bestämmer
en minimigräns av 4 hektar inrösningsjord. Jordkommissionen har
i en social arrendelag för hela riket tänkt sig en minimigräns av 4 hektar
inrösningsjord eller ock 2 hektar odlad jord. Det kan nämligen vara vanskligt
att under en arrendelag och sålunda även under den ifrågavarande
indraga arrenden, som väsentligen avse de minsta jordlägenheterna, vilkas
innehavare huvudsakligen uppehållas med annat arbete än jordbruk på grund
av arbetsavtal. Dylika små arrenden torde i allmänhet ej heller drabbas av
de vanskligheter, om vilka nu är fråga. Det skydd de behöva ligga säkerligen
på annat håll och faller nog till mycket stor del under ensittarlagens
verksamhetsområde. En gräns i lagen blir emellertid alltid schablonmässig,
men detta kan ej undvikas särskilt i en provisorisk lag av ifrågavarande
beskaffenhet.
En omredigering av lagtexten i förenämnda två avseenden har därför
ägt rum.
Vad härefter angår jordägarens intressen, så synas dessa hava blivit väl
tillgodosedda i det förevarande lagförslaget. För jordägaren såsom den i och
genom sin jordäganderätt mäktigare parten berör den ifrågasatta tvångsförlängningen
av en utarrendering säkerligen ytterst sällan om ens någonsin
något livsintresse. Hans hem och härd drabbas icke därav och han åtnjuter
fortfarande gagnet av arrendatorns prestationer i arrende och arbetsskyldighet.
Genom lagförslaget är emellertid jordägaren särskilt skyddad till en början
därmed, att, såsom i 11 § ock uttryckligen stadgas, alla de grunder, som
berättiga jordägaren att enligt allmänna arrendelagen (§» 36) eller norrländska
arrendelagen (§ 26) få arrendatorn skild från arrendet, fortfarande komma
att gälla även för den förlängda arrendetiden. I de allmänna grunderna
för rätt att avhysa arrendator före arrendetidens utgång från arrendet ingå
även de fall, att arrendatorn gör sig skyldig till vanvård av fastigheten eller
avviker från avtal om viss odlingsplan eller eljest bestämmelser om fastighetens
hävd.
Därtill är i 2 § ytterligare föreskrivet, att lagen ej skall äga tillämpning,
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren medföra
avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
För jordägaren likaväl som för arrendatorn är det enligt lagförslaget dessutom
medgivet att kunna påkalla ändringar i arrendevillkoren för den förlängda
tiden.
Den skiljenämnd, som i händelse av tvist skall avgöra, huruvida arrendator
äger påfordra förlängning samt i vad mån arrendevillkoren böra ändras,
är icke heller så sammansatt, att åtminstone jordägaren har anledning
att befara något åsidosättande av hans rätt och bästa. Nämnden skall bestå
av tre personer, av vilka parterna skola välja var sin och Konungens
befallningshavande den tredje, vilken senare tillika skall vara ordförande
och jämväl äger utslagsröst. Därav kan slutas, att då stridiga meningar
göra sig gällande, det väl i regel för att ej säga alltid blir den av befallningshavanden
utsedde ledamoten, som i själva verket avgör tvisten.
Slutligen må ej förglömmas, att lagens bestämmelser som sagt, icke äro
tvingande. Jordägaren och arrendatorn kunna, oavsett lagen, träffa bindande
uppgörelser efter deras ömsesidiga bekvämlighet. Denna möjlighet är säkerligen
en kraftig regulator emot en opåkallad, oväntad eller obekväm tillämpning
av lagens bestämmelser.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
13
Såsom lagutskottet föreslog vid 1922 års riksdag bör lagen utsträckas att
omfatta icke blott arrendatorer å enskild jord utan ock alla underarrendatorer
till dem, som arrendera jord, tillhörig kronan, kommun eller allmän
inrättning. Som bekant är en sådan underarrendering tyvärr mycket vanlig
på kronojord. Man kan säga, att även formellt är det här fråga om ett
privat arrende. I realiteten är dessa arrendatorers tryckta och beroende belägenhet
mångenstädes en allmänt bekant sak. Deras rätt att efter en lång
arrendetid kanske ibland i generationer en gång komma fram till en självständig
besittning bör ej få äventyras av att en privatperson egenmäktigt
uppsäger dem från en jord, som icke ens är hans.
På grund av vad sålunda anförts får jordkommissionen hemställa att till
1923 års riksdag måtte framläggas följande förslag till
Lag
om förlängning'' av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan tilll huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt
i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid, skall,
där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928 arrendetiden varda förlängd
till och med den dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet
eljest skolat upphöra att gälla.
2 mom. Lag samma, som i 1 mom. sägs, vare, därest upplåtelse, som
där omförmäles, avser jord, som äges av bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller ock av enskild person, som ej är mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen
besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.
I samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordavsöndring
skilda områden av samma hemman skola vid bedömande av dennes skyldighet
att underkasta sig arrendeförlängning enligt denna lag betraktas såsom
en fastighet.
3 mom. Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med
nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren
äga tillämpning å upplåtaren.
4 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall beträffande
arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4, och 5 §§ stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
där i arrendet icke ingår antingen inrösningsjord till en vidd av minst
4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar;
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägare medföra
avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller
där arrendatorn jämlikt 3 § tillkännagivit att han ej önskar förlängning
av arrendetiden.
opaginerad Kontrollera mot PDF
, 14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
3 §.
Vill arrendator!! ej tillgodonjuta förlängning av arrendetiden enligt denna
lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren, skall inom sagda tid tillkännagivande
därom ock ske hos jordägaren med uppgift tillika å de ändringar,
som äskas.
Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med vittnen,
där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §.
Vill jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt till förlängning av arrendetiden
eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill jordägaren
själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras
av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna välja var
sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen,
utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5
Förmenar jordägaren, att förlängning av arrendetid ej må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att senast sextio dagar före arrendetidens
utgång dock i intet fall före den 1 september 1923 hänskjuta tvisten till
skiljenämnd, vid äventyr att arrendetiden eljest varder förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren, åligger
det jordägaren också att inom samma tid hänskjuta tvisten till skiljenämnd.
Försummas det, skola, därest förlängning av arrendetiden kommer till stånd,
de förutvarande arrendevillkoren gälla med de ändringar, som arrendatorn
påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat
arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas,
och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 $.
Vad i 4, 6, 8 och 9 §>§> i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas
skall äga motsvarande tillämpning ifråga om skiljenämnd enligt denna lag;
dock att vad i 8 § förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas,
så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande
skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,
med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.
Mot Konungens befallningshavande eller domarens beslut, varigenom skiljeman
blivit utsedd, må klagan ej föras.
7 $.
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle
att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning
mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt
undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande. Nämnden
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
15
må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig''. Har var röstande sin mening,
och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.
8 $.
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han
efter stämning klandra beslutet vid domstol; in stäm me dock sin talan inom
trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
9 $.
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol
annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor
skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola intill dess så skett eller,
i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendätom
efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade
arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det
ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.
10 §.
År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga
rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra
stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare
än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det
frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn på
grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den dag,
å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla. Därest
på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver den dag,
då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han
ej åtnjötes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp,
som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan
nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och
dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande
tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §.
Vad i denna lag linnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att få
arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens utlöpande
må tillkomma jordägaren.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
12 $.
Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av jord,
som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen
ägt rum omedelbart från jordägaren till arrendatorn.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Jordägare eller arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i
något fall pliktig att vidtaga åtgärd enligt 3 eller 5 § före den 1 september
1923.
Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och i 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna stadgas angående förlängning
av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i
10 § denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den arrenderade
egendomen.
Utdrag ur kommissionens protokoll beträffande frågans behandling och de
inom kommissionen yppade skiljaktiga meningarna bifogas.
Stockholm den 10 januari 1923.
På jordkommissionens vägnar:
CARL LINDHAGEN.
Seve Ekberg.
Utdrag nr jordkommissionens protokoll beträffande frågan om lag om förlängning ar
arrendetiderna och de inom kommissionen yppade skiljaktiga meningarna i sagda fråga.
Den 19 oktober 1922.
Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Jansson, Johansson,
Pettersson, Olsson och Wohlin.
§ 4.
Upptogs på ordförandens förslag till behandling frågan, huruvida jordkommissionen
skulle hos regeringen begära framläggande för 1923 års riksdag
av lagen om förlängning av arrendetiderna. På yrkande av hr Wohlin
beslöt kommissionen att någon dylik begäran icke skulle framställas.
Den 10 januari 1923.
Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,
Johansson, Pettersson och Wohlin.
§ 3.
Behandlades av ordföranden ånyo väckt (jämför protokoll 19 oktober 1922
förslag om framställning till regeringen rörande framläggande för årets riks
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 17
dag av förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. Efter diskussion
över detta förslag beslöt kommissionen med fem röster, avgivna av
herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson, Pettersson och Wohlin, att dylik
framställning till regeringen skulle avlåtas. Minoriteten, som utgjordes av
herrar Ehrenborg och Jansson, yrkade att från jordkommissionens sida intet
förnyat initiativ i förevarande fråga skulle företagas.
Den 20 januari 1923.
Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,
Johansson, Pettersson och Wohlin.
§ 1.
Justerades skrivelse till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet
i anledning av kommissionens förslag till lag angående förlängning
av vissa arrendeavtal. (Se registratur).
Härvid yttrade herr ordföranden följande:
»Uti 2 § har bestämts, att lagen ej skall omfatta arrenden om mer än
25 hektar odlad jord. Denna gräns grundar sig på den av jordkommissionen
vunna uppfattningen, att en social arrendelag och friköpningslag
åtminstone tills vidare endast böra omfatta de mindre arrendejordbruken,
under det att affärsarrendena skola undantagas. För min del förefaller det
dock framdeles även böra övervägas, huruvida ej lämpligen alla arrenden av
varaktig beskaffenhet, oavsett storleken, böra få friköpas och således på detta
sätt de under alla förhållanden allt för stora jordagodsen kunna uppdelas.
Till en sådan bestämmelse skulle jag för min del möjligen redan nu kunna
vilja medverka. Det synes mig dock för sakens framfärd vara rådligast,
att icke allt för mycket överlasta den med spörsmål utan hålla sig till det,
som nu till en början är mest angeläget och således även kan samla mest
eljest stridiga meningar. Att för närvarande gå blott ett stycke till förenämnda
mål och höja maximigränsen exempelvis till 40 hektar, synes mig
icke vara motiverat varken av principiella eller praktiska skal.
Hitintills har ej uppmärksammats, huruvida ej även en minimigräns bör
ifrågakomma. Uppdrages emellertid en sådan gräns för den blivande sociala
arrendelagen eller arrendeavlösningslagens tillämpning vinnes inget ändamål
med att nu under arrendeförlängningslagen inbegripa även de arrendejordbruk,
som under inga förhållanden kunna antagas bliva föremål för dessa
lagars omsorg. Det kan möjligen ock möta vissa betänkligheter, att under
arrendeförlängningslagen inbegripa sådana små arrendejordbruk, som i själva
verket endast äro att betrakta såsom en förmån uti ett arbetsavtal om industriellt
arbete.
Norrlandskommittén hade ingen minimigräns i sin arrende lag utan bestämde
blott, att självständigt jordbruk skulle bliva föremål för lagens skydd.
I propositionen till 1907 års riksdag föreslogs åter, att arrendet skulle omfatta
inrösningsjord till en vidd av minst två hektar med rätt för länsstyrelsen
att medgiva undantag, om sådant arrende icke kunde anses utgöra
självständigt jordbruk. I den slutliga lagen av år 1909 bestämdes sammanjämkningsvis
med anledning av motion, väckt redan 1907 i första kammaren,
en minimiareal av minst fyra hektar inrösningsjord samt medgavs dessutom
en rätt för länsstyrelsen att tillåta undantag i angiven riktning även från
denna bestämmelse.
Uti betänkandet angående verkningarna av de norrländska vanhävds- och
arrendelagarna, avgivet av Nils Wihlborg och Olof Nilsson, underkastas for
Bihang
till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 häft. (År 17 Bilagor.) 3
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
muleringen av norrländska arrendelagens minimiareal en skarp kritik såsom
det synes mig på goda skäl.
Det framhålles att begreppet inrösningsjord såsom enligt 60 g skiftesstadgan
omfattande icke blott åker och äng utan även all slags odlingsmark, som kan
med den Övriga inrösningsjorden lämpligen ingå i skifte, innefattar ett synnerligen
otydligt begrepp, som möter många svårigheter att i förevarande fall tilllämpa.
Norrlandslagens arealbegränsning har dessutom lett till att 40 procent av
bolagens och skogsspekulanternas utarrenderade jordbruksfastigheter blivit undandragna
lagens tillämpning. Norrlandskommittén inlät sig icke heller på någon
arealbegränsning. Med självständigt jordbruk menar kommittén, att »fastigheten
var så pass stor att den lämpade sig att besättas med särskild åbo samt att dess
jordbruk kunde bereda åbon och hans familj deras huvudsakliga utkomst». Enligt
en annan definition borde enligt kommitténs uppfattning lagen populärt talat
vara tillämplig på »de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi». Betänkandet
är enigt med norrlandskommittén därom, att arealen av den jord, som
omfattas av arrendeavtalen, bör alldeles lämnas å sido. Däremot finner betänkandet
även uttrycket självständigt jordbruk vara synnerligen obestämt. Det
utesluter också utan fog de mindre jordbruken, som väl behöva skyddas ännu
mer än de större. Det avgörande bör därför enligt betänkandet vara uteslutande
det ändamål, vartill den arrenderade jorden är avsedd att användas av arrendatorn.
År ändamålet med arrendeupplåtelsen »idkande av jordbruk», böra lagens
bestämmelser komma i tillämpning, oavsett om upplåtelsen avser ett större eller
mindre område. Har åter upplåtelsen skett för annat ändamål än idkande av
jordbruk, finnes ingen anledning att å avtalet tillämpa arrendelagens mot jordägaren
stränga bestämmelser.
Mot en sådan avfattning av lagen kunna säkerligen också göras åtskilliga
erinringar icke minst i fråga om dess tydlighet och äventyr. Jordkommissionen
har också funnit sig nödsakad att i en blivande social arrendelag
upptaga även en minimiareal. Beslutet är ännu icke definitivt fastslaget
men majoriteten har hitintills förenat sig om den provisoriska bestämmelsen,
att minimiarealen skall vara fyra hektar inrösningsjord eller ock två hektar
odlad jord.
Det är möjligt, att med det sista tillägget de 40 procenten av de arrendejordbruk,
som i Norrland undandragas den norrländska arrendelagen, bliva
i någon mån minskade. Med stor sannolikhet avhjälpes däremot icke det
anmärkta missförhållandet i tillräcklig omfattning i all synnerhet icke på
de forna bondgårdarna med självständig jordbruksekonomi uti lappmarkerna
och Norrbotten. Jordbruket är där mångenstädes ännu till omfånget mycket
litet utvecklat. Man reder sig med att utöver vad den lilla åkern och tilläventyrs
närbelägen äng avkasta, skörda foder på starrängar och slåttermyrar
samt begagnar såsom tillskott till foderförrådet även lövtäkt. Det är
också ovisst att veta vad här — liksom för övrigt även i andra trakter —
»arrendet omfattar». Det kan gå under ett även mycket lågt minimum,
under det arrendatorn med tyst samtycke av jordägaren på angivet sätt
skaffar sig fodertillgång på utanför liggande områden. Kronan skänkte i
alla fall eu myckenhet skog till detta jordbruk, som tillika är fastighetens
huvudgård. Skogen har ingen rätt att omintetgöra dessa avsikter utan på
den måste fortfarande vila den ofrånkomliga skyldigheten att av sitt överflöd
fortfarande bygga åtminstone husen på detta gamla nybyggare- och
bondehemman.
En sänkning av majoritetens arealbestämmelse synes mig därför vara
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
19
ovillkorligen påkallad. Detta är dessutom motiverat därav, att den provisoriska
lagen bör enligt sakens natur tämligen rundligt hålla möjligheterna
öppna, helst detta utan någon väsentlig olägenhet bör kunna ske. Uti förenämnda
betänkande anmärkes, att en sänkning av arealgränsen i förening
med ett utbyte av begreppet inrösningsjord mot de mera distinkta begreppen
åker och äng (inägojord) vore en förbättring, ehuru enligt betänkandet såsom
ovan sagts visserligen icke tillräcklig.
På grund av vad sålunda anförts får jag föreslå, att en minimiareal införes
åtminstone i denna provisoriska lag samt att såsom gräns sättes, att
arrendebruket skall omfatta minst två hektar odlad jord samt ängs- och
hagmark.»
Härefter anförde herr Ehrenborg: »Jag anser att några omständigheter
ej förekommit, som bort föranleda kommissionen att frångå sitt den 19 oktober
1922 fattade beslut att ej för sin egen del taga något särskilt initiativ
i nu föreliggande fråga». Häruti instämde herr Jansson.
Herr Wohlin anförde följande:
»Erfarenheterna hava under de gångna åren visat, att avhysningar av
nyttjanderättshavare till jord, tillhörig aktiebolag, i åtskilliga fall ägt rum
i mellersta Sverige, att arrendegårdar under bolag utsatt för ur jordbrukssynpunkt
olämpliga ägostyckningar samt att arrendetiderna ofta förkortats
till allenast ett år, vilket bidragit till att göra sådana nyttjanderättshavares
rättsliga ställning osäker. Med hänsyn härtill och då jag bland annat har
för avsikt att föreslå utarbetandet av en arrendelagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med den så kallade norrländska arrendelagen samt gällande
för jord över viss minimigräns inom de delar av riket, där nämnda arrendelag
icke gäller, tillhörig aktiebolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma, med fastställande jämväl av
viss maximigräns för sådana arrenden, anser jag önskvärt att de nyttjanderättshavare,
som framdeles enligt min uppfattning böra tryggas i sin ställning
genom en dylik arrendelagstiftning, i avvaktan på att en sådan kommer
till genomförande skyddas genom en provisorisk förlängning av nu
gällande arrendeavtal. Vad angår arrendatorer under fideikommissegendomar
är jag icke nu i tillfälle ingå på de åtgärder, som enligt min uppfattning
framdeles böra vidtagas för att bereda sådana en tryggare ställning,
men då fall av ettåriga arrenden även här äro ofta förekommande samt
avhysningsförsök jämväl här förekommit, synes mig riktigt att även sådana
arrendatorer inbegripas under arrendeförlängningslagen. Jag förordar för
den skull, att jordkommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
framläggande för riksdagen av en arrendeförlängningslag, gällande för fem
år framåt från lämplig tidpunkt innevarande år och konstruerad i huvudsaklig
överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition nr 397 till 1920
års riksdag, likväl med följande viktigare ändringar, nämligen dels att i 1
§, första stycket, efter orden »hemman, som lyder under huvudgård» insättes
orden »där huvudgården äges av bolag eller ekonomisk förening eller innehaves
såsom fideikommissegendom», dels att den i 2 §, andra stycket, i sagda
proposition angivna arealgränsen sättes vid 40 hektar, dels att 12 § erhåller
sådant tillägg, som förordades i den av herrar Tjällgren och Nilsson i Vibberbo
vid andra lagutskottets utlåtande nr 12 vid 1922 års riksdag fogade
reservationen, dels slutligen, för åvägabringande av lämplig överensstämmelse
med den av mig för bolagsarrendatorer in. (1. tänkta arrendelagstiftningen,
att arrendeförlängningslagen icke måtte komma att gälla för ut
-
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
arrenderade fastigheter, där arrendet omfattar odlad jord samt ängs- och
hagmark till en vidd av minst två hektar.»
Herr Ingeström instämde i huvudsak i det av herr Wohlin avgivna särskilda
yttrandet. Dock yrkade han, att den i 2 § omförmälda maximigränsen,
i likhet med vad kommissionen föreslagit, måtte sättas till 25
hektar. Den av herr Wohlin föreslagna utökningen av maximiarealen till
40 hektar innebure nämligen enligt herr Ingeströms förmenande ett allt för
starkt ekonomiskt ingrepp i den enskilda jordägarens dispositionsrätt.
Ayidra lagutskottets utlåtande Nr 17.
21
Bilaga B.
Redogörelse för jordkommissionens betänkande den 28 februari
1923 (del VI) i vad detsamma avser nedannämnda tre lagstift
ningsområden.
(De förslag, som här nedan betecknas såsom jordkomm issiemea]s, uppbäras
av följande av kommissionens ledamöter, nämligen herrar C. Lindhagen,
A. Ingeström, C. J. Johansson i Uppmälby och G. Pettersson i Hällbacken med
undantag för de fall, att någon av diem i en eller annan del antecknat skiljaktig
mening. Ledamöterna M. Ehrenborg och C. Jansson i Edsbäcken samt
O. Olsson i Kullenbergstnrp och N. Wohlin hava avgivit särskilda yttranden,
vilkas huvudinnehåll i det följande också återgivas.)
I. Social arrendelag.
Jordkommissionen har framlagt ett utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden.
Denna lag är avsedd arbt gälla hela riket, varav följer den norrländska
arrendeLagens upphävande såsom en separatlagstiftning för Norrland
och vissa delar av Dalame.
Den norrländska arrendelagen omfattar endast jordbruk, som ägas av
bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Genom lagens utsträckning
till hela riket uppkommer spörsmålet om lagens tillämpning jämväl
på godsägares utarrenderade jordbruk. Kommissionen finner, att lagens
skydd bör i lika mån givas åt arrendatorer, oavsett om jordägarna tillhöra
den ena eller andra kategorien. För hela riket och för samtliga nämnda kategorier
arrendatorer är det av enahanda betydelse att stadga en viss minimitid
för arrendet, skyldighet för jordägaren att i första hand svara för husens
byggande samt rätt för arrendatorn att odla och erhålla ersättning för nyodlingar
och andra jordförbättringar ävensom att bereda tillgång till husbeliovsvirke
och bete, där sådant anses omistligt.
Kommissionen finner det vidare överensstämma med reda och allmänhetens
intresse att liksom den norrländska arrendelagen även en social arrendelagstiftning
för hela riket upptages i eu särskild lag, som innehåller de sociala
bestämmelserna och i övrigt hänvisar till allmänna arremdelagen.
I sak följer förslaget i huvudsakliga delar den norrländska arrendelagen,
men innehåller ock åtskilliga avvikelser, delvis föranledda av lagens
irtsträckning till södra och mellersta delarna av riket med där förekommande
gods.
Förslagets viktigaste stadganden är o följande:
Lagen omfattar, i likhet med den norrländska arrendelagen, arrende av
jord, som tillhör bolag, förening för ekonomisk verksamhet och enskild spekulant
(även annan spekulant än skogsspekul ant), men dessutom arrende av
jord, tillhörig annan enskild person eller ''fideikommiss, där arrendet avser1
22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
till Itu viltvård hörande hemman, hemman,sdel, torp eller annan jordbrukslägenhet.
Minimiareaien för lagens tillämplighet skall vara minst 4 hektar inrösningsjord
eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar, det sista en nyhet.
Med hänsyn till förhållandena i södra och mellersta Sverige föreslås
nu också en maximiareal av 25 hektar odlad jord.
På omväg föreskrives, att om jordbruket icke lämnar »huvudsaklig
bärgning åt eu medelstor familj», skall på begäran arrendet undantagas från
lagen. I norrlandslagen är villkoret att »självständigt jordbruk kan idkas».
Upplåtelsetiden är, då den ej avser arrendatoms livstid, minst 15 år,
vartill såsom en nyhet kommer optionsrätt till ytterligare 15 år, vilket
upprepas vid varje periods slut. (Enligt kommissionens nedan återgivna utlåtande
om arrendators rätt till avlösning av arre.mtejordbruk kan jordägaren
påfordra avlösning inom viss tid, vid äventyr att optionsrätten förfaller och
jordägaren berättigas sälja jordbruket till annan.)
Jordägaren svarar för nödiga åbyggnaiders uppförande. På arrendator!!
vilar alla reparationer, även de större, vilka senare enligt norrlandslagen
vila på jordägaren.
Lega skall utsättas i penningar eller naturalster och skall vara till beloppet
bestämd. I likhet med norrlandslagen innehåller förslaget, att legan
kan vid allmän svårare missväxt efter särskild prövning nedsättas. Stadgandet
om hur legan skall utgöras innefattar således arbeteskyldighetens borttagande
genom lag. Kommissionen förordar i anslutning till en nästan enhällig
opinion bland arrendatorerna, att denna förpliktelse skall upphöra. Samtidigt
erinrar kommissionen om de utvägar, som i stället böra anlitas. Kommissionen
finner det riktigt, att jordbruk samt lönearbete å jorden och i skogen
hållas i sär i möjligaste män.
Arrendator!! har rätt till nyodling samt rätt till ersättning för sådan
och för annan jordförbättring. Denna rätt göres i förslaget mera effektiv, i
det att, då endast de odlade ägorna äro upplåtna, arrendatorn äger att under
vissa förutsättningar även kunna upptåga odling annorstädes, dock ej där
det finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbeatånd.
Jordkommissionen i länen och jo relik om ild tf éer i socknarna äga viss befattning
med lagens övervakande.
Vissa tvister avgöras av skiljemän enligt förebilden därom i den allmänna
arrendelagen, såsom om ändringar i arrendevillkoren vid arrendetidens
utgång m. m.
En viktig angelägenhet är övergångsbestämmelserna och den därmed
sammanhängande frågan, huruvida och i vad mån lagen skall äga tillämpning
på avtal, ingånget före lagens trädande i kraft. I detta avseende innehåller
förslaget, att, om arendatom enligt äldre avtal vid arrendetidens utgång
brukat fastigheten i minst 15 år, äger han rätt att på sätt och under
villkor, som i förslaget stadgats om optionsrätts tillgodonjutande, få arrendet
förnyat i enlighet med den nya lagen. Arrendatorn är berättigad att härvid
tillgodoräkna sig den tid hans eller hans hustrus föräldrar eller adoptivföräldrar
innehaft fastigheten. Oavsett vad sålunda stadgats skall å äldre arrendeavtal,
avseende arrende för arrendator^ livstid eller på viss tid, vara
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
23
för den återstående arrendetiden tillämpligt vad i den nya lagen, stadgas
om rätt att verkställa nyodling samt att erhålla ersättning för sådan. och
för annan jordförbättring. Dessa övergångsbestämmelser motiveras på följande
sätt:
»Det är givet av den största vikt, att, därest förevarande förslag- varder
upphöjt till lag, denna i verkligheten vinner tillämpning snarast möjligt och att
även den nuvarande generationen arrendator-, i största utsträckning får komma
i åtnjutande av det skydd, lagstiftningen avser att giva arrendator. Statsmakterna
torde sålunda icke böra tillstädja, att de jordägare, som i lagen avses, söka genom
allehanda dispositioner undandraga sig dess verkningar och i större eller mindre
omfattning eludera lagstiftningens ändamål. Härutinnan torde särskild uppmärksamhet
böra fästas vid, att icke jordägarna, sedan lagförslaget vunnit allmän
kännedom och innan detsamma hinner upphöjas till lag, genom hot om arrendeuppsägningar
söka tvinga arrendatorerna att antaga för dem oförmånliga arrendeavtal,
varigenom den sociala arrendelagstiftningens tillämpning för kanske avsevärd
tid framåt undanskjutes. De i motionen nr 154 vid 1910 års riksdag påtalade
förhållandena torde härutinnan verka såsom avskräckande exempel. Att allt fortfarande
en avsevärd del av de norrländska bolagshemmanen äro undandragna den
speciella arrendelagens tillämpning, framgår av den undersökning, som verkställts
av herrar Wihlborg och Nilsson. Enligt denna funnos åren 1917—1918 1,887 stycken
bolag eller ekonomiska föreningar tillhöriga fastigheter om 4 hektar inrösningsjord
eller därutöver, vilka upplåtits på arrende före den 1 september 1909, eller
39 procent av samtliga utarrenderade fastigheter av denna kategori.
Vid antagandet av den finska förordningen den 12 mars 1909 om lega av
torp, landbolägenhet Och backstuguområde sökte man förebygga att lagen eluderades
på sådant sätt, som ovan nämnts, genom föreskrift, att legoavtal, som tillkommit
före lagens ikraftträdande, skulle förlängas utöver den avtalade arrendetiden
med viss tid.
Under hänvisning till vad sålunda anförts vill kommissionen understryka
vikten av, att det av kommissionen förordade förslaget till lag angående förlängning
av vissa arrendeavtal snarast möjligt vinner statsmakternas gillande. Genom
en sådan lag lösas enligt kommissionens mening de svårigheter, som uppställa sig
vid förevarande lagstiftnings problem, på det effektivaste och för alla parter förmånligaste
sättet. Arrendatorerna behöva ej frukta, att de, innan den sociala
arrendelagen vinner tillämpning å dem, skola genom hot om Uppsägningar tvingas
avsluta långvariga arrendeavtal på oförmånliga villkor.
Skulle emellertid en lag, som avser att förlänga gällande arrendeavtal i avbidan
på den sociala arrendelagens genomförande, icke komma till stånd, torde det
enligt kommissionens mening bliva en tvingande nödvändighet för statsmakterna
att genom andra åtgärder sörja för, att den sociala arrendelagens tillämplighet c.i
på sådant sätt, som ovan omförmälts, i större eller mindre omfattning ställes på
framtiden.
Huru än denna angelägenhet ordnas, måste man likväl med all säkerhet
räkna med att eu del äldre arrendeavtal komma att kvarstå efter den sociala arrendelagens
ikraftträdande. Fragan är då, huruvida den nya lagen bör gälla även
dem. Beträffande avtal, som avslutats för viss tid eller arrendatorns livstid, har
kommissionen ansett, att så bör vara fallet i vissa avseenden.»
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Herr Lindhagen är skiljaktig bland annat i följande hänseenden: Han
avstyrker bestämningen »huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj»
och förestlår beträffande lagens omfattning någon omformulering jämväl
i övrigt, så att alla före detta bondejordbruk komma under lagen. Detta
icke minst med hänsyn till lappmarkerna och andra delar av nordligaste Sverige.
— Upplåtelsetiden bör vara tjugu år såsom norrlandskommittén föreslog,
andra kammaren ursprungligen beslöt och kronan vid sina arrenden redan
praktiserar. Optionstidema sättas till samma längd eller tjugu år, såsom ock
vid kronans arrenden brukas. — Förslaget upptager liksom norrlandslagen rätt
för arrendatorn att före arrendetidens utgång lämna arrendet endast om han
förbehåller sig det uti avtalet. Norrlandskommittén och andra kammaren ville
medgiva arrendatorn rätt att uppsäga avtalet efter fem år. Reservanten vill
giva arrendatorn rätt att utan tidsbegränsning eller förbehåll uppsäga arrendet
i laga ordning till laga fardag. — Han förordar bibehållandet av norrlandslagens
åtskillnad imellan större och mindre reparationer samt förordar rätt
för arrendatorn att odla även mark beväxt med skog, om ingen annan lika
god odlingsmark finnes.
Beträffande övergångsbestämmelserna förordar herr Lindhagen, att
den nya lagen blir tillämplig till alla delar å äldre arrenden av enahanda slag
med möjlighet dock till jämkning i villkoren. Detta mot i ver as på följande sätt:
»Meningen med eu social arrendelag bör vara, att de fördelar, som den medför,
skola tillgodokomma i första hand den levande generationen arrendatorer,
som bruka jorden vid lagens tillblivelse. Det är missförhållandena
med deras arrendejordbruk, som föranlett lagstiftningen och sålunda väl
böra i första hand avhjälpas av densamma. Norrlandskommittén sökte efter olika
linjer i vissa avseenden tillmötesgå dessa rimliga anspråk. Den formellt juridiska
doktrinen, att lagar ej må vinna retroaktiv verkan, ansågs emellertid av 1906—1907
års regering böra vinna tillämpning även på förevarande sociala lagstiftning. Att
sedan vinna ändring i regeringens förslag på denna punkt försöktes förgäves vid
riksdagarna 1907, 1908 och 1909. Därigenom undandrogs på olika sätt en stor del
av den levande arrendatorsklassen lagens förmåner.
Nu måste frågan upptagas ig''en i hela sin vidd. Även enligt den nu förordade
lagstiftningen böra ifrågavarande varaktiga arrenden betraktas såsom mera
en den jordbrukande befolkningens sannskyldiga tillhörighet. Därför har nu även
ifrågasatts en rätt för arrendatorerna att få frilösa arrendena och i detta avseende
giver den förordade lagstiftningen jämväl arrendatorer med kontrakt, som tillkommit
före den sociala arrendelagens ikraftträdande, rätt begagna sig av denna lösningsrätt.
Meningen är, att åkerbruket förr eller senare skall bli hans och hans
arvingars fria jordbesittning. Det synes då vara sa mycket mindre anledning
att icke tillerkänna den levande generationen arrendatorer även förmånen av
arrendelagens fördelar.
Såsom av kommissionen framhållits skulle genomförandet av den av kommissionen
förordade arrendeförlängningslagen i mycket bana väg för en sådan
övergång till de nya förhållandena. Men fullt tillräcklig är den icke. Någon garanti
finnes särskilt icke mot att arrendatorn, som den nya lagstiftningen vill tilllägga
både optionsrätt till förnyat arrende och inlösningsrätt, likväl skall kunna
25
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
vid arrendetidens utgång uppsägas från arrendet och nödgas byta plats med eu
annan, övergångsbestämmelser i lagen böra därför enligt min uppfattning avfattas
så, att den nya lagen till alla delar blir tillämplig även å äldre arrenden med
möjlighet till därav påkallade jämkningar i arrendevillkoren på sätt i 13 § ifrågasattes.
» ____
I sitt särskilda yttrande hava herrar Ehrenborg och Jansson framlagt
ett utkast till lag .angående vissa jordbruksarrenden. Det uilgår ifrån, att beträffande
arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och enskilda
spekulanter, den norrländska arrendelagen bör utsträckas att gälla hela riket.
Utkastet överensstämmer i övrigt i huvudsak med den norrländska arrendelagen.
Maximi- och minimiarealgränser upptagas dock i överensstämmelse med
jordkommissionens förslag. — Såsom grundregel upptages, att arrendetiden
skall utgöra inalles trettio år utan rätt för arrendatom till någon vidare förlängning;
och kan denna, arrendetid uppdelas i en första upplåtelsetid om minst
femton år med rätt för arrendatom till optionsrätt för ytterligare femton år.
— Arrendiet må utgöras även i dagsverken, för vilka dock ersättning skall
beräknas efter det vid deras utgörande gångbara priset. — Arrendatorns rätt
att ny odla utsträckes huvudsakligen på enahanda sätt som kommissionen föreslagit.
— Övergångsbestämmelserna innehålla medgivande om den nya lagens
tillämpning på äldre avtal för visst fall. Har nämligen arrendator eller arrendators
maka eller enideras skyldeman i räilt tipp- eller nedstigande led eller
adoptant eller adoptivbarn enligt avtal, avseende upplåtelse för viss tid, ingånget
före lagens trädande i kraft, när arrendetiden efter lagens ikraftträdande
utgår brukat fastigheten i minst femton år, äger arrendatom rätt att
på sätt och under villkor, som beträffande tillgodonjutande av optionsrätt
stadgas, få arrendet förnyat i enlighet med den i yttrande föreslagna lagen.
I samma särskilda yttrande framlägges ock ett utkast till lag om ändring
i vissa delar av den allmänna arrendelagen. Dessa ändringar avses att
tillämpas å arrende av torp och andra mindre arrendeställen, lydande under
huvudgårdar, tillhöriga andra enskilda personer än ovan sägs. Enligt förslaget
anses nämligen dessa arrenden böra regleras efter andra, för vederbörande
jordägare mindre betungande normer än arrenden av jord, tillhörig bolag,
ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Avvikelserna från den
allmänna arrendelagen bestå huvudsakligen däri, att en minimiarrendetid
föreslås, vilken satts till femton år, att dagsverken skola ersättas efter vid
deras utgörande gångbart pris, att jordägaren ålagts vid tillträdet tillhandahålla
arrendatom bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader
i brukbart skick och att arrendator!! tillförsäkras rätt att i viss omfattning
nyodla. I fråga om denna lags tillämplighet å tidigare avtal föieslas,
att därutinnan sköka gälla de grunder, som beträffande arrende i allmänhet
finnas stadgade i promulgationslagen till allmänna arrendelagen.
Uti det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Olsson och Wohlin, liar
endast framlagts allmänna synpunkter på den ifrågasatta arrendelagstiftningen.
Därvid fnamhålles som första grundsats, att nödig varsamhet bör iakttagas
på detta svåra och ömtåliga område för jordlagstiftningen, samt yttras vidare:
Bihang till Riksdagens''protokoll 1923. 9 saml. 2 avd. 14 haft. (Nr 17. Bilagor). 4
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
»Det står. enligt vår mening icke i överensstämmelse med vare sig berättigade
nationalekonomiska synpunkter eller ens arrendatorernas och torparnas eget bästa
att bär förorda jordlagar, som komme att ytterligare försvåra de redan nu hårt
tryckta större jordbrukarnas ställning eller det viktiga industriella arbete, som
utföres inom de jord- och skogbesittande bolagen. Lagstiftaren bör undvika åtgärder,
som på ett störande och häftigt sätt ingripa i det större jordbrukets arbetssystem.
Likaså bör tillses, att lagstiftningen icke bereder bolagen avbräck i
deras industriella verksamhet.»
I anslutning till dessa synpunkter kunna reservanterna icke förorda eu
lagstiftning, som innefattar förbud för arrendes utgörande i arbetsprestationer,
och icke heller någon slags statlig eller kontrahenterna påtvingad reglering
av arrendeprestationernas beskaffenhet och storlek.
Beträffande arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och
skogsspekulantter, förordas en särskild arrendelag även för södra och mellersta
delarna av riket, vilken i sina allmänna huvudddrag i övrigt bör utarbetas
med norrlandslagen som förebild. Dock bör härvid på varje punkt undersökas
skiljaktigheterna mellan södra och mellersta delarna av riket och norra
Sverige och i anslutning därtill formuleras de förstnämnda landsdelarnas lagstiftning.
Särskilt passa där icke norrlandslagens minimibestämmelser för
arrendets storlek.
Vad åter angår arrende av jord, tillhörig godsägare och andra enskilda
jordägare än ovan sägs, förordas sådan jämkning i allmänna arrendelagen,
att arrendeavtalen böra innehålla bestämmelser, huruvida arrendalom äger
eller icke äger s. k. optionsrätt till arrendets förnyande, samt att, om ingen
bestämmelse av detta slag förekommer i kontraktet, nyttjanderättshavama
skola anses äga sådan optionsrätt. Denna föreslås konstruerad i huvudsaklig
överensstämmelse med bestämmelserna i jordkommissionens den 21 jauari 1920
avgivna förslag till lag angående förlängning av vissa arrendeavtal. Stadgande
om viss minimiarrendetid anses icke böra ifrågakomma, varemot föreslås, att
jordägare ålägges tillhandahålla arrendatorer bostadshus och nödiga byggnader
i övrigt i brukbar! skick samt ombesörja större reparationer, ävensom
att arrendatorer tillförsäkras större rättighet till ersättning för vidtagna jordförbättringar
m. m. än som medgivas enligt gällande arrendelag.
Något uttalande om de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre avtal
innehåller icke detta yttrande.
II. Avlösning av arrendejordbruk in. in.
Rörande avlösning av arrendejordbruk yttrar jordkommissionen bland
annat följande:
»Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning
av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen
att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både
för det senare Och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,
såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja frivilliga
avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta
27
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på
den föreliggande frågan.
Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens
väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Svaren a
jordkommissionens (band V, sid. 101 o. f.) frågor äro i det stora hela samstämmiga
härutinnan, att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk
över huvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes befaras,
att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt skick.
Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och kontrollerad lösningsrätt
till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir slutstenen i det
nu förevarande komplexet av jordlagar.»
Något utkast till lag om avlösning av arrendejordbruk bär jordkommissionens
majoritet ej framlagt, utan endast utvecklat vad en lagd arom lämpligen
bör innehålla.
Enligt kommissionens mening bör rätt till avlösning äga rum väsentligen
i fråga om enahanda jordbruk, som skyddas av sociala arrendelagen. Dock
betonas, att lagen må omfatta endast sådana jordbruk, vilka på ett varaktigt
sätt varit upplåtna på arrende. Denna förutsättning skall anses föreligga, då
jordbruket vid tiden för avlösningen varit i femton år i följd upplåtet på arrende.
Vidare föreslås huru mycket utägor, odlingsmark, skog och bete m. in.
bör minst tilläggais jordbruken vid avlösning. Skulle i enstaka fall jordbrukets
avstående uppenbarligen bereda jordägaren personligen eller hans jordbruk och
skogsbruk större olägenhet än som kan anses motsvara nyttan för en arrendator
eller det allmänna av jordbrukets avlösning, må i händelse av dylika särskilt
trängande omständigheter Konungen kunna meddela uppskov med eller befrielse
från skyldighet att avstå jordbruk enligt lagen.
Kommissionen anser, att staten bör framträda som målsman för arrendatorn
och jordbruket vid dettas utbrytning. Staten bör sålunda vidtaga alla
erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och
övertaga jordbruket för att sedan, i regel omedelbart, överlämna det till vederbörande
arrendator, som har att i sin ordning övertaga kostnaderna i form av
ett amorteringslån med långa betalningsterminer och minsta möjliga ränta.
Kommissionen föreslår vidare, att det bör stå arrendatorn öppet att välja
den för honom lägliga tiden för avlösningen och skydd dessförinnan beredas
honom genom den sociala arrendelagen. Jordägaren, som särskilt på grund
av honom åliggande nybyggnadsskyldighet kan tänkas föredraga avlösning
framför fortsatt utarrendering, skall i sin ordning äga rätt påfordra, att
avlösning skall, därest han sådant begär, hava ägt rum inom viss tid vid
äventyr att eljest optionsrätten förfaller och jordägaren berättigas alt sälja
jordbruket till annan än arrendatorn.
Den administrativa organisationen bör uppdragas åt jordkommissioner i
länen och åt jordkommittéer, eller, där sådana ej inrättas, kommunalnämnderna
i socknarna. Över det hela bör stå en central ledning. Särskilt betonas
vikten, att nämnda centrala organisation inrättas för handhavande av sociala
jordfrågor i allmänhet.
Avlösning får icke äga rum annat än på begäran av vederbörande arren
-
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
dator. Frivillig överenskommelse om en avlösning mellan staten och jordägaren
bör åstadkommas; eljest får tvångsavlösning tillitas.
Beträffande jordlösen vid tvångsavlösning kunna allmänna expropriationslagens
ersättningar icke lämpligen utan modifikation tillämpas. Taxeringsvärdet
bör vara utgångspunkt och utöver detta endast undantagsvis någon
förhöjning äga rum. Någon särskillnad i lösenhänseende mellan åbyggnader
och jord bör icke göras, utan lösen med ledning av taxeringsvärdet bestämmes
för jordbruket såsom en helhet efter det värde, vartill jord av ifrågavarande
läge och beskaffenhet kan anses böra skäligen uppskattas, med iakttagande
dock tillika av vissa detaljföreskrifter. Sålunda skall arrendatorn för nyodlingar
eller andra jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens
värde, och som utförts eller ersatts av arrendatorn, tillgodoräknas
det ökade värdet. Enahanda bestämmelser föreslås för åbyggnader, vilka skola
avstås utan ersättning i den mån de uppförts eller verkställts av arrendatorn
eller av föregående nyttjanderättshavare, vilkas rätt övergått å honom. Har
jorden ursprungligen varit föremål för jorddonation av kronan, skall för vissa
fall ett avdrag av 25 procent äga rum.
Kommissionen anser vidare, att ensittarlagens bestämmelser böra tillämpas
vid avgörandet av följande angelägenheter: bestämmandet om expropriation
skall få äga rum; bestämmandet huru mycket och vilka slag av mark med
tillbehör, som skola för det speciella fallettilläggais jordbruket; vilken ersättning,
som skall utgivas för det exproprierade; utläggandet på marken av de definitiva
gränserna på det ändamålsenligaste sättet.
Samtliga dessa frågor böra alltså avgöras av en avlösningsnämnd. Klagan
må fullföljas till ägodelningsrätt och högsta domstol. Dock förordas vissa
modifikationer i förhållande till ensittarlagens bestämmelser. Sålunda bör
klagan ej få fullföljas över nämndens värdering. Nämnden bör ock bestå av
fem i stället för, såsom enligt ensittarlagen, tre personer och organiseras annorlunda.
Att enligt ensittarlagen de två bär förstnämnda spörsmålen — bestämmandet
om expropriation skall få äga rum samt huru mycket och vilka slag av
mark med tillbehör, som skola tilläggas jordbruket — få fullföljas till förenämnda
domstolar, innefattar, enligt vad motiven till ensittarlagen utvisa, icke
något avståndstagande principiellt från samma spörsmåls hänskjutande till lagstiftningsmakten,
representerad av regeringen, såsom enligt allmänna expropriationslagen
skall ske, utan har sin grund i att man velat såmedelst finna ett
något enklare förfarande.
I detta sammanhang betonas, att enhetligt förfarande för tvångsavlösning
bör åstadkommas för de tre olika ändamål, där sådan avlösning kan
ifrågakomma, nämligen för bildande av nya jordbruk, för avlösning av arrendejordbruk
och för avlösning av tomtmark till bostäder.
Företrädesrätt till avlösning tillkommer den arrendator, som innehar
arrendet eller, om han dör, hans hustru, bröstarvingar och adoptivbarn.
Överlåtandet av det avlösta jordbruket från staten till den, som vederbör,
sker i den ordning, som om överlåtelse av kronojord är särskilt stadgat. Garanti
bör i någon form givas för att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande
upprätthålles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttras till andra
ändamål. Detta har varit avsikten med den s. k. trygga besittningsrätten. Om
29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
upplåtelse åter tilläventyrs sker med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen
på andra vägar upprätthållas såsom ett oförytterligt förbehåll därom i
äganderätten till dylika fastigheter eller genom tillblivelsen av den av kommissionen
framlagda koncessionslagen eller genom en återköpsrätt till förmån
för staten.
Kommissionen förordar vidare ett avlösningsförfarande med rätt till
eventuell tvångsavlösning för att med erforderlig jord förbättra ofullständiga
jordbruk. En del gamla bondejordbruk hava särskilt av bolag, som förvärvat
dem, blivit utbrutna på ett för jordbruket ofördelaktigt sätt. Dessutom finnes
det talrika mindre jordbruk, som icke uppkommit på förenämnda sätt, men äro
förkrympta och otjänliga för sitt ändamål. För bägge dessa fall föreslår kommissionen
rätt till avlösning under vissa angivna förutsättningar genom statens
mellankomst.
Herr Lindhagen har avgivit ett utkast till lag om avlösning av osjälvständiga
jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta förslag
innefattar ock skiljaktigheter i vissa delar. Sålunda anser reservanten, bl. a. att
vissa jordbruk av enahanda natur och omfattning, vilka skötas utan arrendeupplåtelse
av därtill anlitad personal, samt tillförne självständigt idkade jordbruk
av enahanda natur och omfattning, vilka sammanslagits till ett med annat
jordbruk, också må kunna utbrytas för att bilda självständiga jordbruk. — Avlösningsnämnden
förordas skola organiseras enligt förslaget I i betänkandet
om bildande av nya jordbruk. — Frågan huruvida tvångsavlösning får äga rum
samt angående omfattningen av det, som skall utbrytas, avgöres direkt eller i besvärsväg
av lagstiftande makten, representerad av regeringen, och icke av domstolarna.
Särskilda värderingsgrunder förordas beträffande odlingsmark och
växande skog.
Herr Ingeström har reserverat sig emot 25 procents avdrag av värdet å
avlöst jord, som ursprungligen varit donationsjord från kronan, och herr
Pettersson instämmer med herr Lindhagen, i att huvudfrågorna ej må fullföljas
till domstolarna utan avgöras direkt eller besvärsvägen av regeringen.
Beträffande övergångsbestämmelserna framhåller kommissionen, att avlösningslagen
självfallet och i all synnerhet måste gälla även äldre upplåtelser.
Detta innebär ej någon retroaktiv verkan, då här föreligger ett ingripande av
samma natur som expropriation. Berörda uppfattning finner kommissionen
sålunda ej erfordra något särskilt uttryck i lagen. Skulle emellertid den minsta
tvekan därom kunna befaras uppstå vid tillämpningen, bör den hävas genom
ett ofrånkomligt stadgande.
I det av herrar Ehrenborg och Jansson avgivna särskilda yttrandet innefattas
även ett utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på
arrende innehaft område. Huvudbestämmelsen, som innefattas i 1 § första
stycket, är så lydande:
»Omfattar ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område odlad jord
till en ytvidd av högst 25 hektar och ingår däri inrösningsjord till en vidd av minst
4 hektar eller Ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar samt ägdes Området
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
vid arrendeavtalets ingående av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller utgör detsamma, där annan var. ägare därtill, torp eller annan under huvudgård
lydande lägenhet, hemman eller hemmansdel, vare arrendatorn berättigad att
i den ordning denna lag stadgar tillösa sig området under förutsättning att området
den 1 januari 1924 under mer än trettio år i följd innehafts av annan än
jordägaren samt därav under mer än femton år av arrendatorn eller arrendatorns
maka eller enderas skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller adoptant eller
adoptivbarn.»
Själva avlösningsförfarandet är hänvisat till arrendatorns initiativ och
utförande av detsamma såsom den ena parten gent emot jordägaren såsom den
andra. Något statens målsmanskap, såsom kommissionen ifrågasatt, förordas
således icke. Själva förfarandet är i övrigt byggt på den s. k. ensittarlagen
och lägger således även avgörandet i huvudfrågorna i sista hand på ägodelningsrätten
och högsta domstolen. Flera betydelsefulla avvikelser från ensittarlagen
föreslås dock. Ersättningen bestämmes väsentligen efter allmänna
expropriationslagens grunder. Lösningsrätt må icke äga rum, därest områdets
avlösande skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed
sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, såsom att, där arrendatorn är
skyldig att göra dagsverken, nämnda fastigheters odling genom skyldighetens
bortfallande skulle tillskyndas avsevärt men.
Uti herrar Olssons och Wohlins särskilda yttranden förklara de sig i
princip icke vilja resa motstånd mot en framtida friköpningslag, ehuru de ej
anse tidpunkten nu vara inne för en sådan lagstiftnings genomförande. Såsom
allmänna grundsatser för en dylik lagstiftning måste dock uppställas vissa förbehåll
och begränsningar, för att eu sådan lag icke må skada jordägarnas berättigade
intressen. Friköpningsrätten bör i främsta rummet och till huvudsaklig
del gälla arrenden av jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk
verksamhet samt enskild skogsspekulant, dock ej alla dylika arrenden. De
arrendatorer, som undantagas från den särskilda arrendelagstiftningens skydd,
kunna än mindre tillerkännas friköpningsrätt. Undantag bör ock göras* för
jordbruk, som äro så belägna till bolagens skogskomplex, att friköpningen
skulle skada bestående jordfördelning och vålla men för skogsdriften. Bolagen
böra slutligen få behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen
för sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän.
För arrendejordbruk, tillhöriga andra enskilda än skogsspekulanter, måste
friköpningen än starkare begränsas. Den kan komma i fråga endast för utgårdar,
strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande
arrendegårdar och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med
huvudgårdarna praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens
ikraftträdande.. Till friköpning kunna således icke ifrågakomma arrendejordbruk
med arbetsprestationer till huvudgården eller'' arrendejordbruk
med sådant läge på marken, att deras frånskiljande från huvudegendomen
skulle medföra olägenhet för dennas jordbruk eller skogsbruk. Vid detta
ärendes utredning borde således största varsamhet iakttagas.
Friköpning bör i varje fall endast medgivas för den händelse, att amen
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
31
datorn själv brukat fastigheten under viss väl avvägd minimitid eller oek övertagit
fastigheten från närskylda i rätt uppstigande led eller syskon eller syskons
avkomling. Beträffande det värde, efter vilket avlösning skulle kunna ske,
kan icke ifrågakomma att därutinnan tillämpa grunder, som innefatta en egendomskonfiskation,
men icke heller att bestämma ett värde efter marknadslägets
toppriser eller efter taxeringsvärdena, vilka, i enlighet med nuvarande tendenser
på jordbeskattningens område, uppenbarligen blivit för höga i förhållande
till avkastningsvärdena, Avlösning bör ske enligt värderingsvärden efter i
huvudsak samma grunder, som vid hypoteksföreningars värderingar för hypotekslån.
Det avlösta jordbruket bör upplåtas med äganderätt med iakttagande
dock, att innan förräntning och amortering av lösensumman slutförts, jordbruket
icke bör få komma i händerna på innehavare, som icke avse att bruka
det såsom verkliga jordbrukare.
En tid av två eller högst tre årtionden från lagens ikraftträdande bör
bestämmas för friköpningsrättens utövning. Avlösning bör lämpligen verkställas
av de tillämnade länsägodelningsrätterna, vilkas beslut böra få överklagas
hos underrätten med klagorätt därifrån till hovrätt och sist till högsta
domstol.
Förslag till ändringar i den allmänna arrendelagen höra först utarbetas
och föreläggas statsmakterna till antagande, innan frågan om en lagstiftning
angående friköpning tages under detaljerad omprövning. Även om hinder ej
möter för genomförande av en dylik lagstiftning för de delar av landet, där
norrländska arrendelagen tillämpas, är dock fråga om en partiell expropriationslag
stiftning för dessa landsdelar vore ändamålsenlig.
III. Vanhävdslag.
Jordkommissionen har framlagt ett utkast till lag om förekommande
av vanhävd av jordbruk. Det är till sin konstruktion byggt i huvudsak på
den norrländska uppsiktslagen, som är gällande för Norrland, Värmland och
delar av Dal a me. Betydelsefulla avvikelser förekomma dock.
Den norrländska lagen avser endast jordbruk, tillhöriga bolag, ekonomiska
föreningar och skogsspekuianter. Kommissionens förslag till rikslagstiftning
innefattar åter alla jordbruk i landet, oavsett deras storlek och oavsett,
om de utgöras av kameralt självständiga fastigheter eller icke. Den enda
begränsningen är, att jordbruket kan »lämna huvudsaklig bärgning åt eu medelstor
familj».
Vanhävdslagens uppgift är tvåfaldig. Dels skall den stödja arrende- och
a vlösning slagare a så, att en jordägare ej skall kunna undgå dem genom att
nedlägga jordbruket. Dels skall den beivra vanhävd i och för sig såsom skad
lig för dest allmänna bästa och av denna anledning har dess tillämpning utsträckts
även till andra jordbruk än dem, som omfattas av arrende- och aviösningslagarna.
Norrlands! agen innehåller ingen annan påföljd än upprepade böter för
underlåtenhet att enligt föreläggande avhjälpa vanhävd. I förslaget är nu
tillagt, att om vanhävden varit synnerligen grov och jordägaren visat uppenbar
tredska i fråga om dess avhjälpande, så kan av domstol föreskrivas, att
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
fastigheten, sedan ett år förflutit, från det utslaget runnit laga kraft, skall
genom överexekutor försäljas å offentlig auktion.
På grund av förslagets omfattning att gälla även mindre jordbruk, föreslås,
att stadgandena ej äga tillämpning, om jordägaren finnes vara på grund
av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden.
Enligt norrländskommitténs förslag skulle både arrende- och vanhävdslagen
samtidigt gälla för samma jordbruk. Enligt den sedan tillkomna norrlandslagstiftningen
skola väsentligen jordbruk, som lyda under arrendelagen,
vara fritagna från vanhävdslagens tillämpning, och där uppsiktslagen gäller,
skall åter arrendelagen ej gälla. Kommissionens förslag upptager härutinnan
norrlandskommitténs ståndpunkt, vilken ook förordats av sakkunniga för utredning
om norrländska uppsikts- och arrendelagama.
Norrlandslagen avsåg också att förhindra, att sammanläggning av bolags
och skogsspekulanters jordbruk skedde i syfte att minska kostnaderna för
åbyggnader och komma ifrån besväret med jordbruket. Underdomstolar hava
tolkat lagen så, att åbyggnaders bortförande tillåtits, Mott jorden någorlunda
skötes antingen för sig eller i sambruk med annan jord; den sociala synpunkten
att bibehålla ett jordbrukarhem förbigås. Förslaget bär undanröjt möjligheten
till eu sådan tolkning. — Underdomstlolar hava vidare i allmänhet
ansett, att vanhävd, som uppkommit före norrlandslagens trädande i kraft, icke
folie under samma lags bestämmelser. Eu dylik tolkning liar kommissionen
förklarat sig anse vara undanröjd genom en av kommissionen åberopad dom
av högsta domstolen.
Lagens efterlevande övervakas av jordkammissionerna inom länen och
jordkommittéerna i socknarna. Någon inspektion å alla fastigheter är ej
ifrågasatt. Blott när anmälan inkommer om vanhävd i något visst fall eller
sådan eljest blir kunnig, företages därom eu undersökning. Därutinnan liksom
i övriga delar överensstämmer förslaget väsentligen med norrlandslagen.
Herr Lindhagen är skiljaktig så tiUvida, att han anser anledning icko
finnas, att den stora mängden småbrukare såsom de verkliga yrkesidikama på
jordbrukets område underkastas eu vanhävdslag. Det ligger i deras intresse
att vårda jordbruket så, att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller
förmåga böra avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Emellertid
har det visat sig, allt vanhävd i stor utsträckning kan förekomma å större
jordbruk, vanligen sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt. Reservanten
vill därför inskränka vanhävdslagen att gälla dels sådana jordbruk, som
omfattas av arrende- och avlösningsiagarna, och dels gods. Dessutom förordas
bl. a. tydlig föreskrift i lagen, att även vanhävd, uppkommen före lagens Hädande
i kraft, skall innefattas under densamma.
I det .särskilda yttrandet av herrar Ehrenborg och Jansson framlägges eti
utkast till lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Det är huvudsakligen byggt
på den norrländska uppsiktslagen. Det innefattar ej en allmän vanhävdslag,
utan avser endast att vara ett komplement till förslagsställarnas båda lagutkast
om arrende till förekommande att jordägaren undgår tillämpning av
arrendelagstiftningen genom att i stället nedlägga jordbruket.
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Förslaget omfattar således fastighet på, landtet, tillhörig bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild spekulant samt vidare arrenden av sådana
mindre jordbruk, ljudande under huvudgård, vilka falla under förslaget
till lag angående vissa jordbruksarrenden. Förslaget bibehåller norrlandslagstiftningens
ordning, att där arrendelagen gäller blir vanhävdslagen icke tilllämplig
och tvärt om.
I herrar Olssons och Wohlins särskilda yttrande förordas en uppsiktslag
för nyttjanderättsupplåtelser å jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar
och skogsspekulanter och belägen inom de delar av riket, där norrlandslagen
icke gäller. I sina huvuddrag bör denna uppsiktslag utarbetas med norrlandslagen
som förebild, men erforderliga eventuella skiljaktigheter noga undersökas.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17 Bilagor.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.