Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

1923-05-15 · 51 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 47 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1923 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag

om förlängning av vissa arrendeavtal.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion

nr 112, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen

hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionen formulerat

förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

Detta förslag överensstämmer väsentligen med ett lagförslag i enahanda

ämne, som av jordkommissionen avlämnats till statsrådet och

chefen för justitiedepartementet medelst en den 10 januari 1923 dagtecknad

skrivelse, däri av kommissionen hemställts om avlåtande av

proposition till innevarande års riksdag med det i skrivelsen innefattade

lagförslaget. Jordkommissionens berörda förslag har, enligt vad utskottet

inhämtat, ännu icke blivit föremål för något Kungl. Maj:ts beslut

i ämnet.

De båda lagförslagens ordalydelse återgives här nedan (sid. 6 o. f.).

I sammanhang med förenämnda motion har utskottet till behandling

förehaft tvenne likaledes till lagutskott hänvisade motioner i

enahanda ämne, nämligen dels motionen nr 111 i första kammaren

av herr Möller och dels en därmed lika lydande motion nr 143 i andra

kammaren av herrar Nilsson i Tånga och Eriksson i Grängesberg, i

vilka båda motioner likaledes hemställts, att riksdagen ville för sin

del antaga ett i motionerna formulerat förslag till lag om förlängning

av vissa arrendeavtal.

Det med sistnämnda motioner framlagda lagförslaget överensstämmer

— frånsett vissa däri angivna tider — i allo med det förslag till

lag om förlängning av vissa arrendeavtal, vilket framlades för fjolårets

riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Lydelsen av senast berörda båda lagförslag återgives här nedan

fsid. G o. f.).

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina

respektive förslag, hänvisas till motionerna.

Medelst nu ifrågavarande motioner har förslag till lag uti förevarande

ämne fjärde året å rad förelagts riksdagen.

Det av herrar Möller samt Nilsson och Eriksson framlagda lagförslaget

är, såsom förut nämnts, med undantag för vissa däri angivna

tider, lika lydande med det i fjolårets proposition innefattade förslaget,

vilket åter till sin avfattning i allo sammanfaller med de vid de två

föregående riksdagarna — 1920 medelst proposition och 1921 genom

motion av herr Lindhagen — framlagda förslagen. Till grund för samtliga

dessa förslag ligger ett av jordkommissionen den 21 januari 1920

avgivet förslag till lag i ämnet.

Jordkommissionens senaste, med herr Lindhagens nu förevarande

väsentligen överensstämmande förslag skiljer sig däremot i vissa delar

från det tidigare lagförslaget. Nyheterna bestå huvudsakligen i dels

en förtydligande utvidgning av de utarrenderade fastigheter, som med

hänsyn till ägarnas beskaffenhet avses att falla under lagen, dels införande

av jämväl en minimistorlek å de arrenden, som avses att inbegripas

under lagen, och dels en föreskrift om de under lagen fallande

arrendenas automatiska förlängning med vissa förbehåll, under det att

enligt de tidigare förslagen arrendeförlängning endast skulle ifrågakomma

på vederbörlig framställning därom av respektive arrendatorer.

Motiveringen är ock i andra avseenden till innehållet delvis omlagd.

Denna jordkommissionens framställning har utskottet ansett sig

böra foga såsom bilaga till detta betänkande (bil. A sid. 1—20). Av

densamma inhämtas dels en redogörelse för ärendets tidigare behandling

i riksdagen (sid. 1—2), dels kommissionens särskilda skäl för de olika

föreslagna stadgandena (sid. 3—13) och dels de skiljaktigheter, som inom

kommissionen i ärendet förekommit (sid. 16—20). Beträffande dessa skiljaktigheter

må här nämnas, att medan av kommissionens medlemmar

herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby, Pettersson i Hällbacken

och Wohlin enat sig om en framställning till regeringen med

hemställan, att lagförslag i ämnet måtte föreläggas innevarande års riksdag,

herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken ansett, att kommissionen

för sin del ej bort vidare taga något särskilt initiativ i frågan. Kommissionens

återstående ledamot herr Olsson i Kullenbergstorp har ej

närvarit vid frågans behandling inom kommissionen.

En viktig olikhet i frågans läge nu gent emot föregående tillfällen

ligger däri, att jordkommissionen numei''a avlämnat sitt betänkande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. B

rörande bland annat de lagstiftningsfrågor, som närmast beröras av den

ifrågasatta provisoriska lagstiftningen, nämligen den sociala arrendelagen

och en lag om avlösning av vissa jordbruksarrenden m. m. En kort

framställning av huvudgrunderna i jordkommissionens betänkande i berörda

delar jämte den med dem sammanhängande vanhävdslagen är

fogad såsom bilaga vid detta utlåtande (bil. B. sid. 21—33.)

Jordkommissionen har såsom skäl för den ånyo ifrågasatta provisoriska

lagstiftningen om förlängning av vissa arrendeavtal i första

rummet betonat den av jordägarna föranledda fortgående minskningen

uti arrendetiden över hela linjen och särskilt tidens nedsättning i stor

utsträckning ända till allenast ett år. Därigenom kan vållas en betydande

nation alförlust i följd av att intresset för jordbrukets upprätthållande

i gott stånd förminskas. Därmed ökas också tidpunkterna.för

arrendenas upphörande och således även tillfällena till arrendenas godtyckliga

höjande samt arrendatorernas uppsägningar av allehanda anledningar.

Likaså vidgas på ett hotande sätt möjligheterna att förekomma

en väntad lagstiftning om avlösning av arrendejordbruk genom

möjligheten att påtvinga arrendatorerna inköp av jordbruket i ett otillräckligt

skick och på obilliga villkor vid äventyr att det eljest säljes

till andra. Ju oftare arrendetiderna utgå, desto oftare erbjuda sig ock

tillfällen till arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande med

annat jordbruk för att undgå de väntade lagstiftningarna. Den nu

ifrågasätta lagstiftningen avser således att utgöra ett provisoriskt skydd

dels för jordbruket såsom sådant, dels för arrendatorerna i avvaktan på

den definitiva skyddslagstiftningen genom en social arrendelag och en

lag om avlösning av arrendejordbruk och dels för den tillämnade lagstiftningens

effektivitet. I den mån tidpunkten nalkas för den definitiva

lagstiftningens tillkomst, ju mer kunna ock försök till dess förekommande

befaras och ju mer framträder även behovet av den provisoriska

lagstiftningen.

Lagutskottet delar i det väsentliga dessa av erfarenheterna alltför

väl .bestyrkta synpunkter och anser därför en arrendeförlängning slag nu

vara av behovet synnerligen påkallad.

Beträffande lagens omfattning anser sig utskottet emellertid icke

kunna tillstyrka att, såsom i de tidigare förslagen och även i .jordkommissionens

senaste förslag skett, låta lagen under angivna förutsättningar

gälla icke blott bolag, ekonomiska föreningar och enskilda

spekulanter utan ock enskilda godsägare. Utskottet är visserligen icke

berett att på något sätt binda sig vid någon kommande definitiv lag
-

Utskotlcts

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

stiftning och dess utformande i detaljerna. Men utskottet finner icke

minst av nämnda skäl försiktigheten bjuda, att i en provisorisk arrendeförlängningslag

allenast medtagas de uppenbarligen mest trängande fallen.

Det är upplyst, att de kortvarigaste arrendeavtalen förekomma företrädesvis

på bolagens arrendegårdar. Därför bör provisoriet enligt

utskottets mening inskränkas till bolagens arrendejordbruk, med vilka

norrlandslagstiftningen och dess utgreningar ock plägat jämnställa jordbruk,

tillhöriga ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Ehuru

utskottet, som sagt, ej vill taga ståndpunkt till en definitiv lagstiftning,

talar dock till stöd för utskottets nämnda uppfattning även den omständigheten,

att inom jordkommissionen fyra ledamöter uttalat sig i fråga om

såväl arrendelagstiftningen som lagstiftningen om avlösning av arrendejordbruk,

för att desamma böra väsentligen röra endast bolags, ekonomiska

föreningars och spekulanters arrendejordbruk samt endast i ringare och

mildare omfattning även godsägares arrendejordbruk.

Med denna uppfattning bortfaller tanken att, såsom skedde i ett

vid 1922 års riksdag framfört förslag i enahanda riktning, låta en

arrendeförlängningslag omfatta — utom bolags, ekonomiska föreningars

och spekulanters utarrenderade jordbruk —jämväl motsvarande jordbruk

tillhörande fideikommiss. Jordkommissionen anmärker med rätta, att

ingen anledning förefinnes att i denna lagstiftning skilja mellan innehavare

av fideikommiss och andra enskilda godsägare. Snarare kan,

yttrar kommissionen, sägas, att då fideikommissarie ej äger försälja en

arrendegård utan statsmaktens tillstånd, så ligger häri en större trygghet

för fideikommissarrendatorer än som tillkommer arrendatorer under

andra gods.

Däremot får utskottet tillstyrka, att, till skillnad från föregående

förslag, även sättes en minimistorlek för de arrendebruk, som böra ingå

under lagen. Norrlandslagen innehåller en sådan bestämmelse och i

jordkommissionens förslag liksom jämväl i de särskilda yttrandena till

betänkandet förordas en sådan minimigräns. Det saknas fog för att

under arrendeförlängningslagen inbegripa sådana små arrendejordbruk,

som i själva verket äro att betrakta såsom en förmån uti ett arbetsavtal

om industriellt arbete eller jordbruksarbete. Såsom minimigräns

synes lämpligen kunna väljas den, som föreslagits av jordkommissionen.

Beträffande frågan om arrendekontraktens automatiska förlängning

utan något arrendator^ initiativ vill utskottet ingalunda förneka, att

åtskilliga skäl kunna, på sätt jordkommissionen anfört (bil. A sid. 8—10),

framläggas därför. I Finland har ock såväl vid det av kommissionen

åberopade tillfället (1915) som ock i sammanhang med lantdagens an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

tagande (1908) av förordningen om lega av torp, landbolägenhet och

backstuguområde en automatisk förlängning av gällande legoavtal ägt

rum (bil. A sid. 10—11 och bil. B sid. 23).

Utskottet kan emellertid ej förorda detta förslag. Redan den omständigheten,

att utskottet ej kunnat förorda en arrendeförlängning i

hela den tidigare avsedda omfattningen, försvagar motiven för att även

i sådan händelse inlåta sig på en automatisk förlängning. Så som denna

fråga uppenbarligen enligt erfarenheten ligger i riksdagen, är det framför

allt angeläget, för vinnande åtminstone av något, att samla sig på

en linje, som dock bör kunna tillgodose det nödvändigaste. Utskottet

är nämligen förvissat om, att de arrendatorer, som verkligen känna sig

hotade av de korta arrendetiderna eller av sina kontrakts utlöpande i

övrigt före den väntade definitiva lagstiftningens tillkomst, skola i stor

utsträckning och särskilt då de äro organiserade icke tveka att begagna

sig av lagen och även finna utvägar därtill.

Det förtydligande — innefattande tillika en viss utvidgning av

lagens omfång — som återfinnes i 1 § 2 mom. första stycket av jordkommissionens

förslag har måhända skäl för sig. För den ifrågavarande lagstiftningens

praktiska syfte har detta dock säkerligen ej någon avsevärd

betydelse, och utskottet tror därför det i sakens nuvarande läge vara

tryggast att hålla sig till den förut föreslagna formuleringen, mot vilken

någon erinran tidigare ej rests. Däremot får utskottet tillstyrka det i

andra stycket av samma moment ifrågasatta, från gällande norrlandslagstiftning

hämtade tillägget.

Beträffande 12 § är den enligt de skilda förslagen däri upptagna

undantagsbestämmelsen icke erforderlig efter den begränsning av lagens

omfattning till att gälla enbart bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter,

som av utskottet i det föregående föreslagits. Däremot

har utskottet ansett lämpligt h^r inrymma en undantagsbestämmelse till

förmån för egnahemsrörelsen, på sätt den förordade lagtexten närmare

utvisar.

Uti jordkommissionens betänkande hava olika förslag framkommit

rörande den sociala arrendelagens tillämpning å avtal, som upprättats

före den nya lagens trädande i kraft. Det har sålunda ifrågasatts, att

den nya lagen skall bliva gällande i sin helhet på alla äldre avtal eller

på vissa av dem och i varje fall bliva gällande på alla äldre kontrakt

för den återstående arrendetiden, såvitt rörer rätt till nyodling och rätt

till ersättning för jordförbättringar. Huru denna sak än ordnas, varom

utskottet ej är i tillfälle att nu bilda sig någon mening, är det dock

uppenbart, att en arrendeförlängning, intill dess den nya lagstiftningen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

kommer till stånd, skall faktiskt och moraliskt i flera avseenden både

stödja arrendatorerna och öka utsikterna till vinnande av effektivitet åt

den nya lagstiftningen. En särskild förmån av arrendeförlängningslagen

är, att den bereder tillfälle till prövning även till arrendatorernas förmån

av arrendevillkor, som under kristiden med dess låga penningvärde

tillkommit.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen med anledning av förevarande

motioner ville för sin del antaga utskottets nedanstående

förslag till

(Jordkommissionens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

(Kungl. Majds förslag år

1922 [prop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget.)

(Utskottets förslag)

Lag

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Har torp eller

annan till huvudgård hörande

jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder

under huvudgård, innan

denna lag trätt i kraft, upplåtits

till brukande mot lega,

och gäller avtalet för viss

tid, skall, där arrendetiden

utgår före den 1 januari

1928, arrendetiden varda

förlängd till och med den

dag under nämnda år, som

motsvarar den, å vilken

avtalet eljest skolat upp
-

1 §•

1 mom. Har torp eller

annan till huvudgård hörande

jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder

under huvudgård, innan

denna lag trätt i kraft, upplåtits

till brukande mot lega,

och gäller avtalet för viss

tid, skall, där arrendetiden

utgår före den 1 januari,

19251 efter påfordran av

arrendatorn arrendetiden

varda förlängd till och med

den dag under nämnda år,

som motsvarar den, å vilken

1 §•

1 mom. Har torp eller

annan till huvudgård hörande

jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder

under huvudgård, där

huvudgården äges av bolag

eller ekonomisk förening,

innan denna lag trätt i kraft

upplåtits till brukande mot

lega, och gäller avtalet för

viss tid, skall, där arrendetiden

utgår före den 1 januari

1928, efter påfordran av

arrendatorn arrendetiden

varda förlängd till och med

1 I herrar Möllers in. fl.:s förslag: ?.1927i>

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Jordkommissionens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

höra att gälla.

2 mom. Lag samma, som

i 1 mom. sägs, vare därest

upplåtelse, som där omförmäles,

avser jord, som äges

av bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet eller

och av enskild person, som

ej är mantalsskriven ä fastigheten

eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma,

samt uppenbarligen

besitter fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra

sig skogsavkastningen.

I samma ägares hand befintliga,

genom ägostyckning

eller jordavsöndring skilda

områden av samma hemman

skola vid bedömande av dennes

skyldighet att underkasta

sig arrendeförlängning enligt

denna lag betraktas såsom

en fastighet.

3 mom. Avser arrende

jord, som av upplåtaren

innehaves allenast medny ttj

anderätt, må arrendetiden

ej förlängas utöver upplåtarens

besittningstid. Ifråga

om sådant arrende skall vad

här nedan stadgas om jordägaren

äga tillämpning å

upplåtaren.

4 inom. Varder arrendetid

förlängd i enlighet med

denna lag, skall beträffande

arrendevillkorens bestämmande

gälla vad i 3, 4 och

5 §§ stadgas.

(Kanal. Majts förslag år

1922 [prop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget)

avtalet eljest skolat upphöra

att gälla.

Lag samma vare, därest

upplåtelse som ovan sägs avser

annan jord, vars ägare

uppenbarligen innehar jorden

eller faslighet, varav

den utgör del, huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

idan att, om

han är enskild person, vara

mantalsskriven å ifrågavarande

fastighet eller å fastighet,

som därmed är i

sambruk.

(Utskottets förslag.)

den dag under nämnda år.

som motsvarar den, å vilken

avtalet eljest skolat upphöra

att gälla.

Lag samma vare, därest

upplåtelse som ovan sägs avser

annan jord, vars ägare

uppenbarligen innehar jorden

eller fastighet, varav

den utgör del, huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

läan att, om

han är enskild persim, vara

mantalsskriven å ifrågavarande

fastighet eller å fastighet,

som därmed år i sambruk.

Lamma ägareshand befintliga,

genom ägostyckning

eller jordavsöndring skilda

områden av samma hemman

skola vid bedömande av dennes

skyldighet att underkasta

sig arrendeförlängning

enligt denna lag betraktas

såsom en fastighet.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast

med nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas

utöver upplåtarens besittningstid. I fråga om sådant

arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga

tillämpning å upplåtaren.

2 inom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med

denna lag, skall beträffande arrendevillkorens bestämmande

gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Jordkommissionens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

(Kungl. Maj:ts förslag år

1922 [prop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget)

(Utskottets förslag.)

2 §•

Förlängning av arrendetid

enligt vad i 1 § stadgas

skall icke äga rum:

där arrendet omfattar

odlad jord till en vidd av

mera än 25 hektar;

där i arrendet icke ingår

antingen inrösningsjord till

en vidd av minst é hektar

eller ock odlad jord till en

vidd av minst 2 hektar 1;

där på grund av särskilda

omständigheter det

skulle för jordägaren medföra

avsevärt men att hava

jorden fortfarande upplåten

på arrende; eller

där arrendaiorn jämlikt

3 § tillkännagivit, att han

ej önskar förlängning av

arrendetiden.

Förlängning av arrendetid

enligt vad i 1 § stadgas

skall icke äga rum:

där arrendet omfattar

odlad jord till en vidd av

mera än 25 hektar; eller

2 §•

Förlängning av arrendetid

enligt vad i 1 § stadgas

skall icke äga rum:

där arrendet omfattar

odlad jord till en vidd av

mera än 25 hektar;

där i arrendet icke ingår

vare sig inrösningsjord till

en vidd av minst é hektar

eller ock odlad jord till en

vidd av minst 2 hektar; eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle

för jordägaren medföra avsevärt men att hava jorden

fortfarande upplåten på arrende.

§ 3.

3 §•

Vill arrendatorn ej tillgodonjuta

förlängning av

arrendetiden enligt denna

lag, give det jordägaren

tillkänna senast nittio dagar

före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendatorn ändring

i arrendevillkoren, skall

inom sagda tid tillkännagivande

därom ock ske hos

jordägaren med uppgift tilllika

å de ändringar, som

äskas.

Tillkännagivande, varom

nu är sagt, skall ske skrift
-

Yill arrendator (påfordra förlängning av arrendetiden

enligt denna lag, give det jordägaren tillkänna senast

nittio dagar före arrendetidens utgång. Påkallar arrendatorn

tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet

innefatta meddelande därom ävensom uppgift å

de ändringar, som äskas. Tillkännagivande, varom nu

är sagt, skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej

skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

1 I herr Lindhagens förslag har delta stycke följande lydelse:

där i arrendet icke ingår odlad jord samt ängs- eller hagmark till en vidd av minst

två hektar;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Jordkommissianens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

ligen eller med vittnen, där

ej skriftligt erkännande om

dess mottagande lämnas.

(Kungl- Maj:ts förslag år

1922 fprop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget.)

(Utskottets förslag.)

Vill jordägaren ej godkänna

atrendatorns rätt till

förlängning av arrendetiden

eller av honom påkallad

ändring i arrendevillkoren

eller vill jordägaren själv

påkalla sådan ändring, och

uppstår tvist, skall sådan

avgöras av en skiljenämnd,

bestående av tre personer,

av vilka parterna välja var

sin och Konungens befallningshavande

i det län, där

fastigheten är belägen, utser

den tredje, vilken tilllika

skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande

grunder utgivas av allmänna medel.

4 §•

Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad

förlängning av arrendetiden eller av honom påkallad

ändring i arrendevillkoren, eller vill jordägaren själv

påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan

avgöras av en skiljenämnd, bestående av tre personer,

av vilka parterna välja var sin och Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen, utser

den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

skall enligt av Konungen fastställda

Förmenar jordägaren, att

förlängning av arrendetid

ej må enligt denna lag äga

rum, åligger det honom att

senast sextio dagar före arrendetidens

utgång, dock i

intet fall före den 1 september

1923 hänskjuta tvisten

till skiljenämnd, vid

äventyr att arrendetiden

eljest varder förlängd.

Kunna jordägaren och

arrendatorn ej åsämjas om

arrendevillkoren, åligger det

jordägaren också att inom

samma tid hänskjuta tvisten

till skiljenämnd. Försummas

det, skola, därest förläng
-

Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid

må enligt denna lag äga rum, åligger det honom att

inom trettio dagar, från det arrendatorn påfordrat förlängning,

hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles

i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder

i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om

arrendevillkoren, åligger det jordägaren, att inom den

tid, som sägs i första stycket, hänskjuta tvisten till

skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning

av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande

arrendevillkoren med de ändringar, som arrendatorn i

enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 käft. (Nr 17.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fjor dkommissionens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

(Kungl. Majds förslag år

1922 [prop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget)

(Utskottets förslag )

ning av arrendetiden kommer

till stånd, de förutvarande

arrendevillkoren

gälla med de ändringar, som

arrendatorn påkallat. 1 •

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat

arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas, och därvid

tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §•

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt denna lag; dock

att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas, så vitt angår

av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande skiljenämndens ordförande

för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,

med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom skiljeman

blivit utsedd, må klagan ej föras.

7 §•

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes. Ej

må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle att yttra

sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning mellan parterna.

Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt undertecknas av parterna och bestyrkas

av nämndens ordförande. Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är

fulltalig. Har var röstande sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas,

galle ordförandens.

8 §•

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han efter

stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan inom trettio dagar

från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs honom.

9 §.

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol annorlunda

förordnas.

1 I herr Lindhagens förslag hava de två första styckena i denna § följande lydelse:

Förmenar — — — arrendetidens utgång, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som

omförmäles i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren, åligger det jordägaren

att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta tvisten till skiljenämnd. Försummas

det, galle, därest förlängning av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren

med de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Jordkommissionens förslag (Kungl. Majis förslag år (Utskottets förslag)

år 1923 och det i herr Lind- 1922 [prop. nr 72] jämte det i

hagens motion innefattade herrar Möllers samt Nilssons

förslaget.) och Erikssons motioner inne
fattade

förslaget.)

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor

skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett eller, i följd

därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendatorn efter vad

i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade arrendevillkor i de

de ar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det ej

vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.

10 §.

Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,

avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga rum, vare

arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra stycket, meddelas, icke

pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad

fastighet, som infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen

avgjord. Dock äge arrendatorn på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta

längre än till den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra

att gälla. Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver

den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han

ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp, som,

där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan nämnd utses i

den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och dess beslut vad i 4 §

andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall domstolen

tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må domstolen,

när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss tidigare dag än i

första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget må verkställas utan hinder

därav att det icke äger laga kraft. Är sådant förordnande angående verkställighet

av utslaget meddelat, skall vad i 42 § utsökningslagen stadgas äga motsvarande

tillämpning. Fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro,

den rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för

verkställighet icke må äga rum. 11

11 §•

Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att få

arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens utlöpande må

tillkomma jordägaren.

12 g.

Vad i denna lag stadgas

äge ej tillämpning beträffande

arrende av jord, som

tillhör kronan, kommun eller

allmän inrättning, där ar
-

12 §.

Vad i denna lag stadgas

äge ej tillämpning beträffande

arrende av jord, som

tillhör kronan, kommun eller

allmän inrättning.

12 §.

Vad i denna lag stadgas

äge ej tillämpning beträffande

arrende av jord, som

äges av sådant bolag eller

sådan ekonomisk förening,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Jordkommissionens förslag

år 1923 och det i herr Lindhagens

motion innefattade

förslaget.)

rendeupplåtdsen ägt ruin

omedelbart från jordägaren

till arretidatörn.

(Katigt. Maj:ls förslag, år

1922 [prop. nr 72] jämte det i

herrar Möllers samt Nilssons

och Erikssons motioner innefattade

förslaget.)

(Utskottets förslag.)

som erhållit lån från statens

jordförmedlingsfohd eller egnahemslånefond

eller eljest

av ekonomisk förening, vilken

enligt stadgarna har till

föremål för sin verksamhet

att bereda medlemmarna

egna hem för jordbrukseller

bostadsändamål; dock

att därvid småbruk ej i

oträngt mål må förvandlas

till tomtmark och att innehavare

av sådant må, därest

han önskar det, i allt fall

bibehållas vid ett motsvarande

jordbruk 5 egendomen

pa skäliga villkor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Jordägare eller arrendator

vare ej på grund av vad

i denna lag stadgas i något

fall pliktig att vidtaga åtgärd

enligt 3 eller 5 §§ före

den 1 september 1923.

Arrendator vare ej på

grund av vad i denna lag

stadgas i något fall pliktig

att giva sitt anspråk på förlängning

av arrendetiden

eller på förändring av arrendevillkoren

jordägaren

tillkänna före den 1 september

1922.1

Arrendator vare ej på

grund av vad i denna lag

stadgas i något fall pliktig

att giva sitt anspråk på förlängning

av arrendetiden

eller på förändring av arrendevillkoren

jordägaren

tillkänna före den i september

1923.

Vad i 2 kapitlet 2 i

rätt till fast egendom och

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning

ej sker, skall varda förlängt, och hav arrendatorn

före utgången av den avtalade uppsägningstiden jämlikt

3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall uppsägning

av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjande
4

§ i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord

1 I herrar Möllers m. fl.:s förslag »1923».

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Jordkommissionens förslag (Kungl. Majds förslag år (Utskottets förslag)

år 1923 och det i herr Lind* 1922 [prov. nr 72 jämte det i

hagens motion innefattade herrar Möllers samt Nilssons

förslaget) och Erikssons motioner inne
fattade

förslaget.)

å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning av arrendeavtal,

skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 10 § i denna lag arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsuttit å den arrenderade egendomen.

Stockholm den 15 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Hult, Tjällgren, Sigfrid

Hansson, Lindhagen, Franzén och Lundell*;

från andra kammaren: herrar Hage, Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo,

Svensson i Skönsberg, Ödström, Johansson i Sollefteå *, Sundling och Olovson i Västerås.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Sigfrid Hansson, Franzén, Hage, Svensson i Skönsberg

och Olovson i Västerås, vilka anfört följande:

Enligt utskottets förslag skulle den ifrågasatta arrendeförlängningslagen

komma att omfatta endast bolag, ekonomiska föreningar och

enskilda skogsspekulanter. Vi hava icke kunnat ansluta oss till förslaget

i denna punkt, utan hava förordat den mening, som därutinnan

kom till uttryck i utskottets förslag vid fjolårets riksdag och som då

vann andra kammarens gillande. Vi yrka alltså bifall till 1 § i utskottets

förslag med den ändringen, att orden »där huvudgården äges av bolag

eller ekonomisk föreningx> utgå.

Med avseende på 2 § hava vi funnit starka skäl tala för bifall till

det i herr Lindhagens motion framställda förslaget, att minimistorleken

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

föi’ de arrendebruk, som böra ingå under lagen, må bestämmas så, att

från lagens tillämpning undantages arrende, i vilket icke ingår y>odlad

jord samt ängs- eller hagmark till en vidd av minst två hektar.»

Som en följd av vårt förslag rörande bestämmelserna i 1 § angående

lagens omfattning, hava vi i 12 § medtagit den undantagsbestämmelse,

som var inrymd i motsvarande paragraf i fjolårets propositionsförslag.

Vi hemställa alltså,

att riksdagen måtte godkänna 1, 2 och 12 §§

av lagen i nedanstående avfattning:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna

lag trätt i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för

viss tid, skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928, efter

påfordran av arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den

dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat

upphöra att gälla.

Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,

vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör

del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skog savkastning eu utan att, om

han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet eller

å fastighet, som därmed är i sambruk. I samma ägares hand befintliga,

genom ägostyckning eller jordavsöndring skilda områden av samma hemman

skola vid bedömande av dennes skyldighet att underkasta sig arrendeförlängning

enligt denna lag betraktas såsom en fastighet.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaveB allenast med

nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besinningstid.

I fråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren

äga tillämpning å upplåtaren.

2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag,

skall beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och

5 §§ stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke

äga rum;

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

där i arrendet icke ingår odlad jord samt änqs- eller hagmark till

en vidd av minst 2 hektar; eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle förgjordägaren

medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på

arrende.

12 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende

av jord

som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning; eller

som äges av sådant bolag eller sådan ekonomisk förening, som erhållit

lån från statens jordförmedlingsfond eller egnahemslånefond eller eljest

av ekonomisk förening, vilken enligt stadgarna har till föremål för sin verksamhet

att bereda medlemmarna egna hem för jordbruks- eller bostadsändamål,

dock att därvid småbruk ej i oträngt mål må förvandlas till tomtmark

och att innehavare av sådant må, därest han önskar det, i allt fall

bibehållas vid ett motsvarande jordbruk å egendomen på skäliga villkor.

2) av herr Lindhagen, som anfört följande:

Jag vidhåller de i min motion gjorda, med jordkommissionens

förslag väsentligen överensstämmande formuleringarna (sid. 6—13)

samt åberopar därför de i motionen och av kommissionen anförda skäl.

Vad särskilt angår arrendenas automatiska förlängning, som enligt

min mening har en synnerlig betydelse, hänvisas till de i bilagan A

(sid. 8—10) återgivna skälen därför samt betonas, hurusom den framhållna

nationalekonomiska effekten av de kortvariga arrendenas förlängning

genom arrendatorernas återvunna intresse för jordbruket icke heller

tillgodoses i stort annat än genom samtliga arrendens automatiska prolongation.

På grund härav hemställer jag,

att riksdagen, med bifall till den av mig avgivna

motionen, måtte för sin del antaga det däri innefattade

förslaget till lag om förlängning av vissa arrendeavtal

(sid. 6—13).

3) av herr Bror Petrén, som, med instämmande i huvudsak av herrar

Hult och Ödström, anfört följande.

»Då förslag till lagstiftning i förevarande ämne nu fjärde året å

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande AV 17.

rad bragts under riksdagens prövning, är, såsom i utskottets utlåtande

framhålles, läget så till vida ett annat gent emot föregående år, att

numera föreligger ett av jordkommissionen avgivet betänkande med

förslag till lagstiftningsåtgärder, i avbidan å vilka den nu ifrågasatta

provisoriska lagstiftningen åsyftar att bereda vederbörande arrendatorer

nödig trygghet, nämligen en social arrendelag och lag om avlösning av

vissa arrendejordbruk.

Det av utskottet i år tillstyrkta lagförslaget skiljer sig från fjolårets

utskottsförslag huvudsakligen därutinnan, att förslaget i år begränsats

att omfatta — frånsett skogsspekulanter tillhöriga fastigheter —

torp, lägenheter och hemman, tillhörande huvudgårdar, vilka ägas av

bolag eller ekonomiska föreningar, medan åter fjolårets utskottsförslag

omfattade jämväl arrenden av jord, tillhörig enskilda godsägare och

fideikommiss, att från lagens tillämpning vidare uteslutits dels arrendebruk

av så ringa omfattning, att däri ej ingår vare sig inrösningsjord

till en vidd av 4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst 2

hektar, och dels med visst förbehåll arrende av jord, som äges av egnahemsbolag

eller egnahemsföreningar, samt att i år föreslagits en förlängningsperiod

för respektive arrenden å 5 i stället för, såsom i fjol,

å 3 år.

Såsom grundläggande motiv för antagandet av en lag i förevarande

ämne anföres i motionerna, att en dylik lagstiftning erfordras

såsom ett provisorium till skydd för arrendatorerna i avvaktan på en

definitiv skyddslagstiftning i ovan angivna tvenne hänseenden och såsom

ett värn om den tillämnade lagstiftningens effektivitet. Bland åtgärder

av vederbörande jordägare, ägnade att äventyra den definitiva lagstiftningens

tillämpning eller göra arrendatorernas ställning i avbidan å

sådan lagstiftning allt osäkrare, hava särskilt framhållits en fortgående

minskning i arrendetiderna med därav följande olägenheter ur jordbrukssynpunkt

samt ökade risker för uppsägningar av arrenden och försök

till obilliga arrendeförhöjningar, utbrytande av arrendejordbruk utan

behöriga tilldelningar av nödig husbehovsskog m. m., frampressande av

försäljningar av arrendejordbruk till respektive arrendatorer på obilliga

villkor samt arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande med

annat jordbruk.

Med vitsordande av att under de senare åren särskilt från en del bolags

sida kunnat spåras en tendens till förkortning av gällande arrendetider

samt att även i andra av de av motionärerna framhållna hänseendena

kunnat här och var påvisas åtgöranden från under lagförslaget fallande

jordägares sida av nog så tadelvärd natur, har jag dock ej bibragts den

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

uppfattningen, att dylika förfaranden skett i mera nämnvärd utsträckning

eller annat än undantagsvis haft sin grund i försök att såmedelst undandraga

sig verkningarna av blivande lagstiftning å förenämnda båda

områden. Särskilt förtjänar i detta sammanhang erinras, att en mycket

stor del av de under den nu föreslagna lagen fallande arrendatorer åtnjuta

det skydd i förenämnda hänseenden beträffande arrendetidens längd

m. m., som norrländska arrendelagen i sig innefattar, ävensom att det

av jordkommissionen framlagda förslaget till social arrendelag så till vida

ej giver vederbörande jordägare någon anledning att före en dylik

lags ikraftträdande söka åvägabringa ombyte å arrendatorer, som rätt

till ersättning för dessförinnan nedlagda förbättringar å egendomarna

enligt lagförslaget ej avsetts att tillgodoräknas vederbörande arrendatorer.

I fråga om de olägenheter, som äro förknippade med en lagstiftning

av den nu föreslagna innebörden, tillåter jag mig, under hänvisning

till vad därutinnan av mig i reservation till utskottets fjolårsbetänkande

i ämnet anförts, bär särskilt framhålla, att åt lagen givits

en omfattning, som så till vida ej synes förenlig med dess avsedda

ändamål, som förslaget till social arrendelag ej avser att bereda optionsrätt

till andra förutvarande arrendatorer än dem, som på grund av

avtal, ingångna före den tillämnade lagens ikraftträdande, vid sina

arrendetiders utgång brukat respektive fastigheter i minst 15 år, vadan

genom ^ den föreslagna avfattningen av den nu ifrågasatta provisoriska

lagen skulle komma att åt ett mycket stort antal personer beredas

tvångsforlängning av arrenden i avbidan på en lagstiftning, som ej är

avsedd att omfatta dem.

Då jag vid prövning av föreliggande lagförslag — liksom i fråga

om motsvarande förslag i fjol — ej blivit övertygad om, att de i och

för sig önskvärda fördelar, som förslaget skulle komma att bereda de

kategorier av nyttjanderättsbavare, vilka därav beröras, överväga de

olägenheter av skilda slag, som lagförslaget enligt min mening må

förutsättas komma att medföra, har jag ej kunnat biträda förslaget.

I sammanhang härmed vill jag emellertid med styrka framhålla

önskvärdheten av att, sedan vederbörande remissutlåtanden över jordkommissionens

senast angivna betänkande inkommit, utan uppskov må upptagas

särskilt frågan om genomförande av lagbestämmelser, ägnade att

i större grad än vad för närvarande är fallet bereda utanför norrlandslagen

stående arrendatorer trygghet i fråga om viss minimitid för

arrende, skyldighet för jordägare att i första hand svara för nybyggnad,

rätt för arrendator till ersättning för verkställda jordförbättringar samt

option till förnyat arrende m. m. Att åvägabringande av lagbestämBihang

till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17.) -‘3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

meker å nu förevarande område med hänsyn bland annat till de vitt skilda

förhållanden, som härutinnan i olika delar av landet förefinnas, säkerligen

skall visa sig förenat med ej oväsentliga svårigheter, må ej avskräcka

från frågans upptagande till den fortsatta och skyndsamma behandling,

som dess vikt otvivelaktigt kräver.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att förevarande

motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

4) av herrar greve Spens, Lundell, Magnusson i Skövde och SundUng,

vilka ansett, att utskottet bort avstyrka förevarande motioner.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Bilaga A.

Jordkommissionens skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

den 10 januari 1923 angående förlängning av vissa

arrendeavtal.

Till Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

Med skrivelse den 21 januari 1920 överlämnade jordkommissionen till

statsrådet och chefen för justitiedepartementet ett av kommissionen utarbetat

förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. I den vid lagförslaget

fogade motiveringen framhölls, bland annat, att syftet med den

föreslagna lagen var att förhindra, att utarrenderade brukningsdelar, å vilka

en blivande social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning kunde

antagas komma att vinna tillämpning, skulle, innan en sådan lagstiftning

kommit till stånd, i större omfattning vid nuvarande arrendens upphörande

under de närmaste åren av sina ägare indragas. Förslaget blev som bekant

av Kungl. Maj:t förelagt samma års riksdag, tillstyrktes av andra lagutskottet,

men avslogs av båda kamrarna, i den första med 48 röster mot

43 och i den andra med 66 röster mot 65.

Vid följande årets riksdag framlades förslaget ånyo denna gång i motion

nr 85 inom första kammaren av herr Carl Lindhagen, över denna motion

inhämtade andra lagutskottet yttranden från kommissionen. Under hänvisning

till sin tidigare framställning i ämnet och under framhållande av att

talrika representanter för den jordbrukareklass, som skulle hava gagn av

lagen, inför kommissionen betygat, att hos dem förelåge en livlig önskan,

att lagen måtte ånyo komma under riksdagens prövning och bliva antagen,

hemställde kommissionen i det begärda yttrandet, att utskottet måtte tillstyrka

lagförslagets antagande. I sitt utlåtande hemställde utskottet, att då

utskottet icke funnit sådana skäl föreligga, som nödvändiggjorde en provisorisk

lagstiftning i berörda hänseende utan ansåge, att riksdagen kunde

utan vidare invänta den fullständiga utredning, som kommissionen i anbefallt

hänseende komme att utföra, och de förslag, som med anledning därav

kunde komma av Kungl. Maj:t till riksdagens prövning framläggas, motionen

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sainl. 2 avd. 14 höft. (Nr 17 Bilagor.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan

bifölls av båda kamrarna, i den första med 42 röster mot 36 och i den

andra med 96 röster mot 72.

Under 1922 ingavs av styrelsen för Sveriges Åboförbund till Konungen

en hemställan, att förslag måtte framläggas till 1922 års riksdag till lag

om provisoriskt förbud mot avhysning av åbor, arrendatorer och torpare

samt om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom den ovan berörda

propositionen till 1920 års riksdag och herr Lindhagens motion till 1921 års

riksdag handlade. I häröver infordrat utlåtande uttalade jordkommissionen i

skrivelse den 21 december 1921, att det enligt kommissionens uppfattning

skulle vara lyckligt, därest omförmälda lag om förlängning av vissa arrendeavtal

blivit antagen.

Den 1 februari 1922 avlämnades till Konungen en petition, undertecknad

av 5 364 arrendatorer och torpare. Uti den skrift, varmed petitionen överlämnades,

anfördes, bland annat, att uppsägningar av arrendatorer och torpare

oavlåtligt ägde rum, samt att med hänsyn härtill det vore av synnerlig

vikt, att ovan omförmälda lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning

i jordfrågan, bleve förelagt årets riksdag.

Vid riksdagen 1922 framlade Kungl. Maj:t därefter ånyo ifrågavarande

lagförslag.

I motion nr 107 yrkade herr Lindhagen inom första kammaren i överensstämmelse

med en av honom vid kommissionens förslag fogad reservation

bland annat sådan ändring av förslaget, att förlängningen av arrendena

komme att verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande

från arrendatorn och i övrigt bördan av ytterligare åtgärders vidtagande

väsentligen komme att läggas på den, som mest förmådde och förstode

att bära den, nämligen jordägaren och staten ävensom, i den mån

författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget initiativ och förutseende,

åtgärder vidtoges för att bereda dem ett effektivt biträde och kännedom

om författningen.

I avgivet utlåtande hemställde andra lagutskottet om bifall till propositionen.

Flera reservationer avgåvos, däribland av herrar O. L. Tjällgren

och E. G. Nilsson i Vibberbo, vilka yrkade att lagstiftningen måtte begränsas

att avse endast bolag, ekonomiska föreningar, s. k, skogsspekulanter och

innehavare av fidekommissegendom.

Inom första kammaren röstades vid votering om kontraproposition först

angående sistberörda reservation, vilken avslogs med 65 röster mot 63. Vid

därefter företagen omröstning angående utskottets hemställan avslogs denna

med 74 röster mot 54. Andra kammaren avslog först i sammanhang med

votering om kontraproposition reservationen med 90 röster mot 44 samt

biföll därefter utskottets hemställan med 65 röster mot 57.

Jordkommissionen ser sig nödsakad att åter framhålla angelägenheten av

att ett lagförslag i förevarande syfte framlägges även för 1923 års riksdag.

Kommissionen finner nämligen denna provisoriska lagstiftning fortfarande

synnerligen önskvärd och kan icke undgå erinra, hurusom insikten om dess

betydelse ökats med varje år.

Lagstiftningen avser som sagt att utgöra ett provisorium till skydd för

arrendatorerna i avvaktan på den definitiva skyddslagstiftningen genom

en social arrendelag och eu lag om avlösen av arrendejordbruk samt att

på samma gång innefatta elt värn om den Utlämnade lagstiftningens

effektivitet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Nämnda lagfrågor, som jämte bland annat en vanhävdslag, börjat upptagas

av jordkommissionen till definitiv behandling i början av juni 1922,

kunna emellertid omöjligen hinna föreläggas riksdagen förrän år 1924.

Ehuru jordkommissionen ej har sig bekant, vilken plan regeringen till

äventyrs uppgjort för dessa jordfrågors vidare behandling efter den 28 februari

1923, då kommissionens uppdrag skall upphöra, anser sig kommissionen å

andra sidan böra betona, att enligt dess uppfattning något uppskov till en

senare riksdag än den förutnämnda icke synes böra ifrågakomma.

Emellertid vilar som sagt en ovisshet över utsikten, huruvida det angelägna

ärendet ens då kommer att göras till föremål för proposition till

riksdagen, och lika ovisst är, huruvida i en sådan sak, där de materiella

intressena äro så starkt engagerade, ett avgörande kan vara att förvänta

redan vid frågans första prövning av riksförsamlingen.

Även om, såsom dock är att hoppas, så skulle ske, är det fara värt, att

under inflytande av ett nära förestående avgörande och under övergångstiden

för lagens tillämpning åtskilliga åtgärder vidtagas av de enskilde,

som kunna i stor utsträckning äventyra den definitiva lagstiftningens tillämpning

samt även bringa många arrendatorer med familjer oförskyllt i

olycka.

Jordkommissionen vill såsom ett skäl för sin hemställan denna gång i

främsta rummet betona den fortgående minskningen i arrendetiden för nu

ifrågavarande jordbruksarrenden och de alltmer uppenbara vådorna av en

sådan utveckling.

Under äldre tider var upplåtelsen på livstid en mycket vanlig företeelse

och ansågs väl såsom den ur mänsklig synpunkt normala upplåtelsetiden.

Sedermera har under tidernas lopp genom de merkantila intressenas överhandtagande

upplåtelsen på viss tid blivit allt vanligare. Uti bruksrörelsen

härskade dock länge ett visst patriarkaliskt förhållande, som förebyggde

uppkomsten av allt för stora olägenheter. Sedan däremot sågverksrörelsen

och annan trävaruindustri på senare tider uppträtt som konkurrent om

böndernas jordbruk med skogsmarker samt bruksindustrien i växande omfattning

omhändertagits av det moderna bankväsendet, har arrendetiden på

dylika gårdar efter jordägarens önskan satts synnerligen kort, vanligen

högst till fem år och numera är tendensen, att sänka den till ett år, varigenom

jordbruksarrenden beträffande tiden för upplåtelsen bliva likställda

med bostadslega i städerna.

Redan jordundersökningen konstaterade, att vid utarrendering i Värmlands

läns östra, mellersta och västra skogsbygder av företrädesvis mindre

bolagsgårdar förelåg i flesta fall ettårig arrendetid men understundom något

däröver intill högst fem år, och för Värmland gäller den norrländska arrendelagen

fortfarande icke. Jordkommissionens enquéte har ådagalagt, att bolagsarrendena

i södra och mellersta Sverige vanligen stanna vid högst fem år,

i de flesta fall därunder och i talrika fall allenast vid ett år. Särskilt i

Örebro och Värmlands län samt även i vissa trakter av Västmanlands län

äro dylika ettåriga upplåtelsetider synnerligen vanliga. Det förekommer

därvid kontrakt, som lyda på allenast ettårigt arrende och icke tala om

någon uppsägningstid eller förlängning. 1 många ettårskontrakt åter heter

det exempelvis, att, om kontraktet icke uppsagts före den 15 september, som

föregick kontraktets utlöpande, detsamma ansåges förlängt på ytterligare

ett år.

Gimo-österby Bruk övergår sedan någon tid för sina i Uppland belägna

arrendebruk till ett antal av inemot 1 200 till ettåriga kontrakt, i den mån de

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

gamla något långvarigare men ändock kortvariga kontrakten utlöpa. För

närvarande lärer en del av Gimo-österby Bruks arrendatorer i Uppland

sitta utan några kontrakt alls. Det är icke känt, om detta kunnat leda

till att dessa arrendatorer enligt arrendelagen skola anses ha fått sina sista

kontrakt förlängda under fem år. Är så förhållandet kan dock befaras, att

de ej känna till denna omständighet utan känna sig ännu mer än förut

ställda under tvång att antaga ett köpeanbud på de av bolaget bestämda

villkor.

Däremot ha arrendatorer på de större enskilda jordbruksgodsen ännu i

allmänhet en något längre arrendetid, i genomsnitt tio år, ehuru även här

på senaste tider en tendens till minskning i arrendetiden visat sig.

Dessa kortvariga arrenden och i all synnerhet de största bolagens ettårskontrakt

äro uppenbarligen en förgripelse mot varje jordbruksdrift. Under

så osäkra förhållanden måste arrendatorerna i stor utsträckning känna sig

förhindrade att nedlägga omtanke om jordbrukets upprätthållande i gott

stånd och förbättringar äro säkerligen så gott som uteslutna. Redan detta

kan innebära en nationalförlust av den mest hotande beskaffenhet.

Vidare utgör en sådan ordning ett ständigt hot emot brukarnas mänskliga

rättigheter och personliga frihet. När som helst kunna liksom hyrorna i

städerna arrendena godtyckligt höjas utan att de i den totala bristen av

annan tillflykt kunna motsätta sig desamma. Dessutom äventyra arrendatorerna

uppsägningar av allehanda anledningar med åtföljande skyldighet

att utan ersättning gå ifrån sina egna eller i talrika fall sina förfäders

odlingar och jordförbättringar och ett hem, som blivit dem kärt utan möjlighet

oftast nog i all synnerhet i dessa tider att kunna få något annat

jordbruk och bestrida kostnaderna för omflyttningen. Givetvis kan en sådan

uppsägning icke förväntas i flertalet fall utan endast i några fall här och

var. Men även detta är i och för sig ett så stort missförhållande att ett

ingripande däremot bör äga rum. Exemplen därpå äro icke offentligen

inregistrerade. Det ligger i vår tids förhållanden och människonaturen, att

de måste förekomma. I pressen och enskilda meddelanden från olika håll

framdragas titt och ofta belysande fall.

Med dessa korta arrendetider sammanhänger även en annan samhällsföreteelse,

som förtjänar mycken uppmärksamhet. Den till ämnade lagstiftningens

om avlösning av arrendejordbruk uppgift är nämligen bland annat

att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt med odlad

och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda förmånerna

i den män de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens natur, att ett

sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja

en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hava

ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet

blir utan en sådan företänksamhet.

Det ligger emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt bolagens

intresse att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt gå

lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna har också på jordkommissionens

förfrågan meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande

lag få okontrollerat äga rum hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande

pågå på sådant sätt att arrendejordbruk utbrytas utan att erhålla

behöriga tilldelningar. Enligt vad försports har i stor utsträckning ägostyckningar

av arrendejordbruk även ägt rum på lager utan försäljning

tillsvidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat än att på det

sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika vägar möta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes som

bekant av Gimo-österby Bruk och några av jordkommissionens ledamöter,

som förliden sommar besökte dessa trakter, fingo bekräftelse därpå och även

tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade utbrytningars otillfredsställande

beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala läns lantmäterikontor

uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit på senare tider på så sätt redan

utstycka ett hundratal av sina fastigheter i länet.

Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar

naturligtvis omgångar och en mängd invändningar, i fall först sedermera

ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen,

i mån dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång,

kostsam omväg, fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade.

I den mån den definitiva lagstiftningen nalkas blir det sålunda

en naturlig angelägenhet för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten

i detta hjälplösa skick. I planen för Gimo-österby Bruks utstyckningar

ingår också, såsom även vitsordades vid kommissionens besök

å brukskontoret, en omedelbar försäljning till arrendatorerna, vid äventyr

att gården eljest såldes till någon främmande.

Frånsett att i dylika fall ingen kontroll skett på det såldas beskaffenhet,

kan man även befara, att tidpunkten för försäljningen och villkoren i

övrigt helt naturligt ske främst ur jordägarens intresse utan tillräckligt

iakttagande av arrendatorernas fördel och de sålda jordbrukens möjligheter.

Jordkommissionen har nyligen till lantmäterikontoren utsänt en förfrågan

om ytterligare upplysningar rörande sådana massägostyckningar från de

större industriella jordbolagens sida, i den mån upplysningar därom kunna

erhållas.

En annan tidsföreteelse, som länge pågått i landet mångenstädes, är arrendejordbruks

nedläggning eller sammanläggning med annat jordbruk.

Härigenom sker också i stor utsträckning ett avbräck i landets försörjningsmöjligheter

genom jordbruk. Ju oftare arrendetiderna utgå, ju oftare erbjuda

sig tillfällen till dylika åtgärder och således till deras begagnande

för att undgå en väntad lagstiftning, som vill värna om förenämnda försörjningsmöjligheter.

Må man till sist besinna, att de arrenden, som kunna bliva föremål för

ifrågavarande lagstiftning, äro synnerligen talrika.

Enligt 1919 års av Statistiska centralbyrån för jordkommissionens räkning

uppgjorda arealinventering uppgingo arrendejordbruken i riket till ett antal

av 99 691. Dessa jordbruk fördelade sig på de olika jordägaregrupperna

på följande sätt:

Bolag .......................................... 24 338

Fideikommiss ............................. 7 OSO

Större enskilda jordägare (som äga en

sammanlagd åkerareal om minst

100 hektar1).............................. 13 055

Mindre enskilda jordägare ............ 38 225

Summa 82 678

Staten.......................................... 6 954

Ecklesiastika boställen .................. 6 353

Kommuner ...... 2 506

Stiftelser och ideella föreningar...... 1 200

Summa 17 013

Förenämnda arrendejordbruk innehöllo jämlikt ovannämnda arealinventering

odlad jord i den omfattning nedannämnda förteckning utvisar:

1 Dti förenämda statistik har skillnaden mellan större och mindre jordbruk dragits

så, att större jordbruk avser sådana egendomar som hava mer än 100 hektar åker.

Det anmärkes dock av Statistiska centralbyrån att med denna gräns, många mindre herrgårdar

komma att falla under densamma och i vissa trakter mer än hälften av desamma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

6

Hektar odlad jord.

Antal arrenden.

Summa.

0.26—1

16 727

1—2

17 718

34 445

Över 2—5

25 044

» 5—10

16 542

» 10—20

12 013

53 599

» 20—30

4 763

» 30—50

4 000

> 50—100

2 097

100

787

11 647

Summa 99 691

På de olika ägaregrupperna fördelade sig medelarealen åkerjord per brukningsdel

i hektar på följande sätt:

Ägare.

Södra

och mellersta.

Sverige.

Hela ri

Bolag .......................................

5.5

5.5

Fideikomiss..................................

15.9

15.9

Större enskilda jordägare (som äga

en sam-

manlagd åkerareal om minst 100

hektar)

13.t

12.9

Mindre enskilda ägare ................

8.7

8.2

Staten .......................................

16.2

14.8

Ecklesiastika boställen ................

16.0

14-7

Kommuner ..................................

10-3

9.2

Stiftelser och ideella föreningar ____

19.5

19.2

Summa

10.8

9.7

De förerämnda 99 691 arrendena fördela sig till antalet på olika län

sålunda:

Stockholms stad 76, Stockholms län 4 401, Uppsala län 3 592, Södermanlands

län 5 758, Östergötlands län 8 586, Jönköpings län 3 974, Kronobergs

län 3 336, Kalmar län 4 425, Gottlands län 506, Blekinge län 2 501, Kristianstads

län 4 492, Malmöhus län 5 495, Hallands län 2 989, Göteborgs

och Bohus län 3 709, Älvsborgs län 7 337, Skaraborgs län 7 619, Värmlands

län 6 563, Örebro län 5 721, Västmanlands län 2 974, Kopparbergs län 3 077,

Gävleborgs län 3 517, Västernorrlands län 3 530, Jämtlands län 2 653, Västerbottens

län 1 858, Norrbottens län 1 002.

Rörande frågan, huru många arrenden, som av de förestående komma

att ingå under lagen med de nedan förordade maximi- och minimigränserna,

har inom kommissionen uppgjorts följande summariska beräkning.

Av de ovan angivna olika ägaregrupperna skall lagen omfatta bolag,

fideikommiss, större enskilda jordägare samt mindre enskilda jordägare. Hela

antalet av de för dessa jordägare ovan angivna arrenden, 82 678, kommer

emellertid icke att inrymmas under lagen. Denna avser nämligen icke utarrenderade

huvudgårdar i annat fall än när de ägas av bolag och skogsspekulanter.

I fråga om fideikommiss, större enskilda jordägare och mindre

enskilda jordägare måste därför från ovan nämnda antal frånräknas utarrenderade

huvudgårdar. Någon uppgift på antalet dylika gårdar föreligger

emellertid icke, varför en exakt siffra om lagens omfattning icke kan lämnas.

Vad först angår de mindre enskilda jordägarnas arrenden, så torde dessa

till ett mycket stort antal utgöras av huvudgårdar. Hur stort antal arrenden

tillhörande sagda jordägare under sådana förhållanden komma att falla

under lagen finnes ingen möjlighet att exakt beräkna. Med all sannolikhet

torde detta antal dock komma att uppgå till åtminstone bortåt 5 000. Beträffande

fideikommiss och större enskilda jordägare torde antalet utarrenderade

huvudgårdar icke vara större än att man kan bortse från dessa arren
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

7

den. Såsom av det föregående framgår utgör sammanlagda antalet arrendegårdar

tillhörande bolag, fideikommiss och större enskilda jordägare 44 453.

Härifrån böra emellertid — bortsett från det ringa antal arrenden, som

kunna utgöras av huvudgårdar — frånräknas å ena sidan de arrenden, som

icke äga minst 2 hektar odlad jord eller minst 4 hektar inrösningsjord,

enligt beräkning uppgående till omkring 14 000, samt å andra sidan de arrenden,

som äga mer än 25 hektar odlad jord, vilka arrenden torde uppgå till

högst 5 000. Detta dock under förutsättning att i södra och mellersta Sverige

uti praktiken den odlade jorden vanligen sammanfaller med inrösningsjorden.

I den mån så ej är förhållandet, kommer förenämnda siffra, 14 000,

att minskas. Hela det antal arrenden, tillhörande bolag, fideikommiss och

större enskilda jordägare, vilka skulle falla under lagen, torde alltså komma

att uppgå till omkring 25 000. Härtill böra läggas de arrenden, tillhörande

mindre enskilda jordägare, vilka icke utgöras av huvudgårdar. Såsom ovan

nämnts, kunna med all sannolikhet dessa beräknas uppgå till åtminstone

bortåt 5 000. Sammanlagt skulle lagen alltså komma att beröra omkring

30 000 arrenden.

Att arrendetiden för det ovannämnda stora antal bolagsarrenden numera

utgör i regel högst fem år med en tendens att till sist fastställas till allenast

ett år, är således ett farligt hot mot jordbruket, mot dettas utövare och mot

den kommande lagstiftning, som har sin uppgift att på ett tjänligt sätt avvärja

en sådan fara. Det är ett maktspråk, som icke kan mötas och avledas

annat än genom ett motsvarande maktspråk från samhället, som korsar

denna utveckling genom att påbjuda en tvångsförlängning av arrendena.

Då jordägarna och deras meningsfränder hava ett så stort inflytande på

många sätt vid de sociala jordfrågornas avgörande och mången gång diktera

beslutet i riksdagen, där representanter för den mindre arrendatorsklassen

så gott som alldeles saknas, så bör även nämnda arrendatorers uppfattning

få göra sig hörd. I sådant ändamål återgives därför ett utdrag ur styrelsens

för Värmlands arrendators- och skogsarbetareförbunds meddelande (se

andra lagutskottets utlåtande nr 12 för 1922 sid. 34—35) så lydande:

»Att arrendatorer av Uddeholms bolag uppsägas mot sin vilja har inträffat i

hundratals fall. Motiven har varit, att bolaget önskat förhöja arrendena och i

en hel del fall önskat bliva kvitt arrendatorn och få honom ersatt med en ny,

som vore mera villig att betala det förhöjda arrendet. Om arrendator ej velat

gå med på det förhöjda arrendet, så har vid arrendatorns nekande att avflytta

ansökan om avhysning skett, och vittna utslagen vid både Nyeds och Nedre

Älvdals domsagor, att bolaget nått sina syftemål, arrendatorernas avhysning.

Under åren 1919, 1920 och 1921 ha över 600 av Uddeholms arrendatorer

påtvingats kontrakt, vari arrendeavgiften varit 5 ä 6 gånger så hög som i de

utgående kontrakten. Då man dessutom bestämmer, att dessa avgifter ej äro

tillfyllest utan därtill en betydande arbetsskyldighet, till mindre betalning, är

inflikad i de nya kontrakten, så vore ett ingripande från riksdagens sida för att

bringa ned de höga arrendena, som ej alls äro i överensstämmelse med den tid,

vari vi lova, och don vi gå till mötes, av behovet påkallat. I annat fall ha vi

att motse denna arrendatorskårs fullständiga ruin.»

Någon utredning om förhållandena i förevarande avseende å de enskilda

spekulanternas arrendejordbruk förefinnes icke men då dessa pläga gestalta

sig lika eller ofta ännu godtyckligare än å bolagsarrendegårdar, är det väl

ostridigt att i detta likasom i andra fall lagstiftningen bör omfatta även

spekulanterna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Beträffande enskilda godsägares arrenden hava dessa sedan länge i regel

sjunkit ner till tioårskontrakt, en i och för sig otillräcklig tidrymd, men

äro nu mångenstädes på väg ned emot femårsperioder, vilka ibland redan

uppnåtts. Att även här sådana äventyrligheter kunna drabba arrendatorerna

som vid bolagsarrenden, måste antagas såsom visst. Det ligger i sakens

natur. Av ovan nyss angivna skäl må även här ett exempel, jämväl hämtat

från förra årets lagutskottsutlåtande, anföras. En reservant (C. Lindhagen)

meddelade därvid bland annat följande:

»Innehavaren av Gripenbergs fidekommiss i Jönköpings län friherre Josef

Hermelin har för någon tid sedan under då rådande höga priser å jordbruksfastigheter

sökt Kungl. Maj:ts tillstånd att få från fideikommisset försälja åtskilliga

arrendegårdar till av honom fordrade pris. Denna försäljning, som icke var

arrendatorerna till lags och föranledde åtskilliga konflikter, avstyrktes sedermera

av jordkommissionen och, såsom jag vill minnas, även av regeringsrätten och

ledde därför ej till någon åtgärd. Ganska spända förhållanden uppstodo nu på

fideikommisset, och en ny framställning till regeringen efter ett regeringsskifte

förebådades men kom icke till stånd.

De ifrågavarande arrendegårdarna, till antalet omkring 32, innehades i allmänhet

sedan länge av arrendatorerna och de flesta gårdarna hade sedan gammalt

innehafts av samma familj. För omkring 17 av dem utgingo kontrakten

den 14 mars 1922, vilket under de föregående förhandlingarna särskilt vållat

arrendatorerna oro. Det visade sig också, att anledning därtill förefanns. I juli

1921 lät nämligen fideikommissarien utan att på något sätt ha förut meddelat

sig med arrendatorerna utbjuda de flesta av sistnämnda arrendegårdar, omkring

ett dussin, på auktion till arrende åt den högstbjudande. Auktion hade kort

förut annonserats flera gånger i ortspressen och förrättades i Tranås genom

advokatfirman Selander och Karlholm.

Vid auktionen inropades en del arrenden av arrendatorerna. I andra fall åter

ansågo sig arrendatorerna icke kunna gå så högt som andra bud, vadan dessa

arrenden vid auktionen tillföllo främmande. Omedelbart efter auktionen inläto

sig emellertid dessa arrendatorer eller de flesta av dem uti sin nöd uti underhandlingar

med fideikommissarien. Denne tillät dem därvid trots auktionsinropen

övertaga arrendena mot det å auktionen fastslagna arrendet men i ett

eller annat fall måste arrendatorn dessutom tillförbinda sig att betala ett ännu

högre belopp än inropssumman. Med dessa arrendatorer uppgjordes kontrakt,

och de främmande inroparna fingo ingenting för sitt besvär. Allmänt påstås av

arrendatorerna, att de nya villkoren med hänsyn till nuvarande konjunkturer äro

mycket obilliga. Två arrendatorer hava emellertid icke ansett sig kunna följa

med i detta spel från fideikommissariens sida att med stöd av kontraktens utlöpningstid

öka arrendena. Den ena av dem besökte mig i början av 1922 och

sökte råd i sin förtvivlade belägenhet. De ovannämnda upplysningarna har jag

skaffat mig från annat fullt initierat håll.»

Att såsom i annan reservation till nämnda utskotts betänkande föreslogs

och nu även av två ledamöter inom jordkommissionen förordats medtaga

under lagen innehavare av fideikommiss och ej andra större enskilda godsägare,

därtill saknas, såvitt kommissionen förstår, all anledning. Snarare

kan sägas, att då fideikommissarie ej äger försälja en arrendegård utan statsmaktens

tillstånd, så ligger häri en större trygghet för arrendatorerna än

som tillkommer dem under andra gods.

För att en lagstiftning skall få någon betydelse och ej stanna väsentligen

vid ett sken erfordras vidare enligt kommissionens uppfattning, att arrende
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 9

avtalets förlängning inträder automatiskt och således ej, såsom i tidigare

förslag skett, göres beroende av något tillkännagivande av arrendator!! i

annat fall än att denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i

villkoren från hans sida påkallas. Lagförslagets tillkomst härleder sig från

den uppfattningen, att det finnes en klass arrendatorer, som äro beroende

och därför måste erhålla statsmaktens stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator

det tillämnade stödet på det sätt, att han skall för att ernå detsamma,

uppträda självständigt emot jordägaren och anlita legala utvägar

såsom vore han oberoende samhällsmedlen, detta är, såvitt kommissionen

förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna oftast alla förutsättningar att

kunna eller våga sig på att spela den roll, som lagstiftningen tillämnat

dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om den hitintills ifrågasatta

lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon

vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter

är det icke, som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom

nittio dagar före arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos

en jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran från platsen,

att härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att

utse skiljemän och stå till reda med en oöverkomlig skriftväxling, att stämma

till domstol och göra den inom viss tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt

gottgöra jordägaren för mistning av jorden och annan skada o. s. v.

För de flesta människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter

av alla slag, advokater samt först och sist penningar och återigen

penningar. Hur skall saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare

i avskilda vinklar och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga

hjälplösheten såsom enda perspektiv och rättesnöre.

Det sannolika är nog som sagt att de flesta kontrakt enligt sedvänja fortsättas

genom godvillig uppgörelse, då arrendetiden utlöper. En automatisk

förlängning av kontrakten inför således i sak ej något nytt för dessa fall.

Det kan däremot lätt inträffa, att genom lagens antagande med dess tidigare

innehåll denna benägenhet hos jordägaren upphör och att han i stället avvaktar

arrendatorns åtgärd för att få kontraktet förlängt. De fall, som

kräva stöd för arrendatorn, skulle därigenom ökas i okänd omfattning. Dylika

fall kunna ej heller urskiljas och förlusten i jordbruksintresse fortfar

att vara gemensam för alla kortvariga arrendeupplåtelser. Arrendatorn

vinner vid kortvarigt kontrakt dessutom en större trygghet genom lagens

automatiska förlängning på avsevärd tid i stället för en upplåtelse på kortare

tid och i all synnerhet då, såsom nu alltmera är fallet, arrendetiden

blivit satt till allenast ett år i sänder.

Enligt det tidigare förslaget skulle, såsom redan erinrats, en ofantlig skriftväxling

lätt åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa människor för att

de skola känna sig trygga. Utom det skrämmande i apparaten kommer

säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum redan av handfallenhet,

oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste arrendatorerna dessutom

bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende mot den ofta fruktade

jordägaren. Att de rygga tillbaka därför, blir kanske till och med regel.

Under sådana förhållanden bliva de vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt

i jordägarens hand, som om lagen icke blivit stiftad.

Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Det är väl då ur alla

synpunkter ändainålsenligare, att lagen så att säga hjälper alla dessa tusen
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. [Nr 17 Bilagor.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

tals arrendator^ genom att med ett penndrag i lagen skriva åt dem alla

ansökan om förlängning och på samma gång bevilja den.

Visserligen skulle det kunna äventyras, att en arrendator, som ej önskar

behålla arrendet, underläte att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna

tid anmäla detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma

endast i enstaka fall, som bliva försvinnande i förhållande till den

mängd sannolika fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen

bevaka sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom

ingenting att frukta av jordägaren, han är väl i de flesta fall på förhand

ense med honom om arrendets upphörande. Detta underlättar i hög grad

anmälningsskyldigheten. Dessutom står avtal om kontraktets utlöpande

alltid öppet.

Det har synts jordkommissionen lämpligt att arrendeförlängningen bestämmes

till fem år för säkerhets skull. Då, såsom är att hoppas, lagen

om social arrendelagstiftning och avlösning av arrendejordbruk böra kunna

utfärdas under år 1924, behövs den nu ifrågavarande provisoriska lagen ej

längre och kommer då i detta sammanhang att upphävas.

I detta sammanhang kan vara av intresse återgiva det kejserliga manifestet

den 1 (14) oktober 1915, varigenom för Finland giltigheten av legoavtal

å torp, landbolägenheter och backstuguområden förlängas. Enligt denna

författning inträdde förlängningen automatiskt. Den lyder sålunda:

»Under ständig Nådig omtanke om de folks behov, vilka underlyda det Ryska

Väldet, har av Våre Krönte Förfäder ävensom av Oss vidtagits en följd av åtgärder

i syfte att underlätta den obesuttne befolkningens och småbrukarnes jordförvärv

samt att förbättra 1 egoförhållandena.

Under enahanda omsorg om de fattigaste klassernas av Finlands lantbefolkning

villkor hava Vi — oavsett särskilda åtgärder till dess förseende med egen jord

samt upprepade för ändamålet beviljade anslag ur statsmedel — den 27 februari

(12 mars) 1909 fastställt förordning om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde

samt förordning angående förenämnda förordnings tillämpning å

tidigare tillkomna legoförhållanden, och hava dessa sistnämnda förlängts att gälla

för en tid av ett till sju år. I början av instundande år 1916 upphöra sålunda

omkring 62 000 legoförhållanden att gälla och de arrendatorer, vilka ej lyckas

förnya sina tidigare avtal eller ingå nya sådana, Wto i fara att varda avhysta

från de boplatser, d vilka de ofta i åratal varit bofasta, att avlägsnas från de

jordområden, som eg sällan genom generationer bebrukats, samt att från husbönder

förvandlas till legohjon.

Till förebyggande av dessa påföljder har Finlands lantdag i Vårt namn tvenne

gånger förelagts propositioner angående ytterligare förlängning av de tidigare

legoavtalen. Den första av dessa propositioner blev likväl av Lantdagen avböjd,

medan den slutliga prövningen och antagandet av dén andra propositionen, den

där ej av Lantdagen befunnits vara brådskande, uppsköts, jämlikt § 60 (mom. 1)

i Lantdagsordningen, till första efter nya val sammankommande lantdag. En

sådan kan dock i vanlig ordning sammanträda först år 1917; och komme dess

beslut då redan för sent.

."Emellertid kan många tusen till den arbetande lantbefolkningen hörande familjers

öde ej lämnas i ett sä osäkert läge, utan bör detsamma redan nu tryggas, på det

att var och en må kunna vara förvissad om, att den av honom själv upplöjda och

besådda åkern förbliver hans, och vara lugn för, ätt icke varda jämte sin familj

vräkt mitt i vintern från sin bostad samt lämnad utan hus och hem.

I sådant syfte och för undvikande av ekonomiska och sociala rubbningar, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. H

särskilt under nu rådande krigstid icke få ifrågakomma, hava Vi funnit gott

anbefalla:

1) att Vår förordning av den 27 februari (12 mars) 1909 angående tillämpning

av förordningen om lega av torp, landbolägenbet och backstuguomrade, av samma

dag, å tidigare tillkomna legoförhållanden skall gälla fortfarande intill dess sagda

förhållande" blivit i stadgad ordning slutgiltigt reglerade, dock sålunda att alla

legoavtal, vilka komma att förbliva gällande till den 28 februari (12 mars) 1910

och vilka beröras av förenämnda förordning, skola jämväl anses förlängda för hela

den tid förordningen ytterligare skall gälla, utan någon av torparna, landbönderna

och backstugusittarna själva därom gjord anmälan eller anhållan.

2) att Vår Senat för Finland skall draga försorg därom: 1) att förslag till

proposition angående slutgiltigt ordnande av torparnas, landböndernas och backstugusittarnas

legoförhållanden fordersammast utarbetas, att i Vårt Namn h inlands

Lantdag föreläggas, samt 2) att ytterligare utvägar för underlättande i vidsträckt

mån av dessas jordförvärv utfinnas.»

Även med den ovan föreslagna automatiska förlängningen av arrendena

kommer den i de tidigare förslagen inrymda möjligheten till en prövning

av arrendevillkoren i övrigt att fortfarande kunna äga rum. Med densamma

tillgodoses dessutom ett annat i dessa tider mycket aktuellt behov, nämligen

möjligheten att rättvist kunna reglera arrendenas storlek under dessa tider

av plötsliga konjunkturförändringar, i den mån hänsyn därtill ej tages i

vare sig gamla eller nya kontrakt.

Det må till sist framhållas, att i varje fall arrendatorsklassen mångenstädes

känner sig otrygg inför de ännu ovissa avgörandena och vad som

skall kunna inträffa både före och efter densamma. Statsmakten synes ej

böra undandraga sig att under sådana förhållanden träda mellan samt skänka

dessa beroende och svagare samhällsklasserna den tillförsikt och det stöd

mot oförutsedda händelser, som de behöva under övergångstiden. Särskilt

aktsam måste väl statsmakten vara, att den ej just genom sina förberedelser

till en hjälpverksamhet vållar många familjers olycka.

Beträffande lagens omfattning, sådan den angivits i de tidigare lagförslagen,

vill jordkommissionen nu göra den erinran att den uppenbarligen

helst bör i detta avseende överensstämma med den definitiva sociala arrendelagen

och i stort sett även eu lag om avlösning av arrendejordbruk. Ur

denna synpunkt skulle till en början en annan klarare uppställning varit

önsklig. * Då emellertid ur den hitintills framlagda lydelsen kan utläsas

ungefär samma innehåll, som jordkommissionen, åtminstone enligt hitintills

fattade provisoriska beslut, tillämnat den sociala arrendelagen, har kommissionen

ej funnit anledning att för denna provisoriska lag omlägga den hitintills

följda uppställningen annat än i två avseenden.

För det första bör uti 1 § andra stycket uttryckligen angivas, att lagen

skall omfatta bolags och ekonomiska föreningars fastigheter såsom och norrlandslagen

uttryckligen angiver. Att sammanknyta denna bestämmelse

med krav på att sådan ägare ock skall visas innehava fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastning är eu i och för sig vansklig

bestämmelse, som kan vålla många tvister och i hög grad minska lagens

effektivitet. Den äldre formuleringen lärer icke heller lyckats att under

lagen inbegripa alla de fall, då arrendejordbruket skiljts från den huvudsakliga

skogsmarken genom ägostyckning. För sistnämnda händelse behöves

dessutom ett särskilt tillägg, såvitt rörer enskilda skogsspekulanters hemman.

Uti 2 § har bestämts, att lagen ej skall omfatta arrenden om mer än 25

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr IT.

hektar odlad jord. Hitintills har ej uppmärksammats, huruvida ej även en

minimigräns bör uppdragas. Så gör norrländska arrendelagen, som bestämmer

en minimigräns av 4 hektar inrösningsjord. Jordkommissionen har

i en social arrendelag för hela riket tänkt sig en minimigräns av 4 hektar

inrösningsjord eller ock 2 hektar odlad jord. Det kan nämligen vara vanskligt

att under en arrendelag och sålunda även under den ifrågavarande

indraga arrenden, som väsentligen avse de minsta jordlägenheterna, vilkas

innehavare huvudsakligen uppehållas med annat arbete än jordbruk på grund

av arbetsavtal. Dylika små arrenden torde i allmänhet ej heller drabbas av

de vanskligheter, om vilka nu är fråga. Det skydd de behöva ligga säkerligen

på annat håll och faller nog till mycket stor del under ensittarlagens

verksamhetsområde. En gräns i lagen blir emellertid alltid schablonmässig,

men detta kan ej undvikas särskilt i en provisorisk lag av ifrågavarande

beskaffenhet.

En omredigering av lagtexten i förenämnda två avseenden har därför

ägt rum.

Vad härefter angår jordägarens intressen, så synas dessa hava blivit väl

tillgodosedda i det förevarande lagförslaget. För jordägaren såsom den i och

genom sin jordäganderätt mäktigare parten berör den ifrågasatta tvångsförlängningen

av en utarrendering säkerligen ytterst sällan om ens någonsin

något livsintresse. Hans hem och härd drabbas icke därav och han åtnjuter

fortfarande gagnet av arrendatorns prestationer i arrende och arbetsskyldighet.

Genom lagförslaget är emellertid jordägaren särskilt skyddad till en början

därmed, att, såsom i 11 § ock uttryckligen stadgas, alla de grunder, som

berättiga jordägaren att enligt allmänna arrendelagen (§» 36) eller norrländska

arrendelagen (§ 26) få arrendatorn skild från arrendet, fortfarande komma

att gälla även för den förlängda arrendetiden. I de allmänna grunderna

för rätt att avhysa arrendator före arrendetidens utgång från arrendet ingå

även de fall, att arrendatorn gör sig skyldig till vanvård av fastigheten eller

avviker från avtal om viss odlingsplan eller eljest bestämmelser om fastighetens

hävd.

Därtill är i 2 § ytterligare föreskrivet, att lagen ej skall äga tillämpning,

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren medföra

avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

För jordägaren likaväl som för arrendatorn är det enligt lagförslaget dessutom

medgivet att kunna påkalla ändringar i arrendevillkoren för den förlängda

tiden.

Den skiljenämnd, som i händelse av tvist skall avgöra, huruvida arrendator

äger påfordra förlängning samt i vad mån arrendevillkoren böra ändras,

är icke heller så sammansatt, att åtminstone jordägaren har anledning

att befara något åsidosättande av hans rätt och bästa. Nämnden skall bestå

av tre personer, av vilka parterna skola välja var sin och Konungens

befallningshavande den tredje, vilken senare tillika skall vara ordförande

och jämväl äger utslagsröst. Därav kan slutas, att då stridiga meningar

göra sig gällande, det väl i regel för att ej säga alltid blir den av befallningshavanden

utsedde ledamoten, som i själva verket avgör tvisten.

Slutligen må ej förglömmas, att lagens bestämmelser som sagt, icke äro

tvingande. Jordägaren och arrendatorn kunna, oavsett lagen, träffa bindande

uppgörelser efter deras ömsesidiga bekvämlighet. Denna möjlighet är säkerligen

en kraftig regulator emot en opåkallad, oväntad eller obekväm tillämpning

av lagens bestämmelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

Såsom lagutskottet föreslog vid 1922 års riksdag bör lagen utsträckas att

omfatta icke blott arrendatorer å enskild jord utan ock alla underarrendatorer

till dem, som arrendera jord, tillhörig kronan, kommun eller allmän

inrättning. Som bekant är en sådan underarrendering tyvärr mycket vanlig

på kronojord. Man kan säga, att även formellt är det här fråga om ett

privat arrende. I realiteten är dessa arrendatorers tryckta och beroende belägenhet

mångenstädes en allmänt bekant sak. Deras rätt att efter en lång

arrendetid kanske ibland i generationer en gång komma fram till en självständig

besittning bör ej få äventyras av att en privatperson egenmäktigt

uppsäger dem från en jord, som icke ens är hans.

På grund av vad sålunda anförts får jordkommissionen hemställa att till

1923 års riksdag måtte framläggas följande förslag till

Lag

om förlängning'' av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Har torp eller annan tilll huvudgård hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt

i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid, skall,

där arrendetiden utgår före den 1 januari 1928 arrendetiden varda förlängd

till och med den dag under nämnda år, som motsvarar den, å vilken avtalet

eljest skolat upphöra att gälla.

2 mom. Lag samma, som i 1 mom. sägs, vare, därest upplåtelse, som

där omförmäles, avser jord, som äges av bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet eller ock av enskild person, som ej är mantalsskriven å fastigheten

eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen

besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

I samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordavsöndring

skilda områden av samma hemman skola vid bedömande av dennes skyldighet

att underkasta sig arrendeförlängning enligt denna lag betraktas såsom

en fastighet.

3 mom. Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med

nyttjanderätt, må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

Ifråga om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren

äga tillämpning å upplåtaren.

4 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall beträffande

arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4, och 5 §§ stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

där i arrendet icke ingår antingen inrösningsjord till en vidd av minst

4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar;

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägare medföra

avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller

där arrendatorn jämlikt 3 § tillkännagivit att han ej önskar förlängning

av arrendetiden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

, 14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3 §.

Vill arrendator!! ej tillgodonjuta förlängning av arrendetiden enligt denna

lag, give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.

Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren, skall inom sagda tid tillkännagivande

därom ock ske hos jordägaren med uppgift tillika å de ändringar,

som äskas.

Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller med vittnen,

där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

4 §.

Vill jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt till förlängning av arrendetiden

eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill jordägaren

själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras

av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna välja var

sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen,

utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5

Förmenar jordägaren, att förlängning av arrendetid ej må enligt denna

lag äga rum, åligger det honom att senast sextio dagar före arrendetidens

utgång dock i intet fall före den 1 september 1923 hänskjuta tvisten till

skiljenämnd, vid äventyr att arrendetiden eljest varder förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren, åligger

det jordägaren också att inom samma tid hänskjuta tvisten till skiljenämnd.

Försummas det, skola, därest förlängning av arrendetiden kommer till stånd,

de förutvarande arrendevillkoren gälla med de ändringar, som arrendatorn

påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat

arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas,

och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 $.

Vad i 4, 6, 8 och 9 §>§> i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas

skall äga motsvarande tillämpning ifråga om skiljenämnd enligt denna lag;

dock att vad i 8 § förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas,

så vitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande

skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,

med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Mot Konungens befallningshavande eller domarens beslut, varigenom skiljeman

blivit utsedd, må klagan ej föras.

7 $.

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.

Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle

att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning

mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt

undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande. Nämnden

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig''. Har var röstande sin mening,

och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.

8 $.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han

efter stämning klandra beslutet vid domstol; in stäm me dock sin talan inom

trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

9 $.

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol

annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor

skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola intill dess så skett eller,

i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendätom

efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade

arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det

ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.

10 §.

År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,

avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga

rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra

stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare

än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det

frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn på

grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den dag,

å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla. Därest

på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver den dag,

då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han

ej åtnjötes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp,

som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan

nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och

dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande

tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må

domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss

tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget

må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant

förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §

utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget

talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet

slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

icke må äga rum.

11 §.

Vad i denna lag linnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att få

arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens utlöpande

må tillkomma jordägaren.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

12 $.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av jord,

som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen

ägt rum omedelbart från jordägaren till arrendatorn.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Jordägare eller arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i

något fall pliktig att vidtaga åtgärd enligt 3 eller 5 § före den 1 september

1923.

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och i 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna stadgas angående förlängning

av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i

10 § denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den arrenderade

egendomen.

Utdrag ur kommissionens protokoll beträffande frågans behandling och de

inom kommissionen yppade skiljaktiga meningarna bifogas.

Stockholm den 10 januari 1923.

På jordkommissionens vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Seve Ekberg.

Utdrag nr jordkommissionens protokoll beträffande frågan om lag om förlängning ar

arrendetiderna och de inom kommissionen yppade skiljaktiga meningarna i sagda fråga.

Den 19 oktober 1922.

Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Jansson, Johansson,

Pettersson, Olsson och Wohlin.

§ 4.

Upptogs på ordförandens förslag till behandling frågan, huruvida jordkommissionen

skulle hos regeringen begära framläggande för 1923 års riksdag

av lagen om förlängning av arrendetiderna. På yrkande av hr Wohlin

beslöt kommissionen att någon dylik begäran icke skulle framställas.

Den 10 januari 1923.

Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,

Johansson, Pettersson och Wohlin.

§ 3.

Behandlades av ordföranden ånyo väckt (jämför protokoll 19 oktober 1922

förslag om framställning till regeringen rörande framläggande för årets riks
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 17

dag av förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. Efter diskussion

över detta förslag beslöt kommissionen med fem röster, avgivna av

herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson, Pettersson och Wohlin, att dylik

framställning till regeringen skulle avlåtas. Minoriteten, som utgjordes av

herrar Ehrenborg och Jansson, yrkade att från jordkommissionens sida intet

förnyat initiativ i förevarande fråga skulle företagas.

Den 20 januari 1923.

Närvarande: Herrar Lindhagen, ordförande, Ehrenborg, Ingeström, Jansson,

Johansson, Pettersson och Wohlin.

§ 1.

Justerades skrivelse till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet

i anledning av kommissionens förslag till lag angående förlängning

av vissa arrendeavtal. (Se registratur).

Härvid yttrade herr ordföranden följande:

»Uti 2 § har bestämts, att lagen ej skall omfatta arrenden om mer än

25 hektar odlad jord. Denna gräns grundar sig på den av jordkommissionen

vunna uppfattningen, att en social arrendelag och friköpningslag

åtminstone tills vidare endast böra omfatta de mindre arrendejordbruken,

under det att affärsarrendena skola undantagas. För min del förefaller det

dock framdeles även böra övervägas, huruvida ej lämpligen alla arrenden av

varaktig beskaffenhet, oavsett storleken, böra få friköpas och således på detta

sätt de under alla förhållanden allt för stora jordagodsen kunna uppdelas.

Till en sådan bestämmelse skulle jag för min del möjligen redan nu kunna

vilja medverka. Det synes mig dock för sakens framfärd vara rådligast,

att icke allt för mycket överlasta den med spörsmål utan hålla sig till det,

som nu till en början är mest angeläget och således även kan samla mest

eljest stridiga meningar. Att för närvarande gå blott ett stycke till förenämnda

mål och höja maximigränsen exempelvis till 40 hektar, synes mig

icke vara motiverat varken av principiella eller praktiska skal.

Hitintills har ej uppmärksammats, huruvida ej även en minimigräns bör

ifrågakomma. Uppdrages emellertid en sådan gräns för den blivande sociala

arrendelagen eller arrendeavlösningslagens tillämpning vinnes inget ändamål

med att nu under arrendeförlängningslagen inbegripa även de arrendejordbruk,

som under inga förhållanden kunna antagas bliva föremål för dessa

lagars omsorg. Det kan möjligen ock möta vissa betänkligheter, att under

arrendeförlängningslagen inbegripa sådana små arrendejordbruk, som i själva

verket endast äro att betrakta såsom en förmån uti ett arbetsavtal om industriellt

arbete.

Norrlandskommittén hade ingen minimigräns i sin arrende lag utan bestämde

blott, att självständigt jordbruk skulle bliva föremål för lagens skydd.

I propositionen till 1907 års riksdag föreslogs åter, att arrendet skulle omfatta

inrösningsjord till en vidd av minst två hektar med rätt för länsstyrelsen

att medgiva undantag, om sådant arrende icke kunde anses utgöra

självständigt jordbruk. I den slutliga lagen av år 1909 bestämdes sammanjämkningsvis

med anledning av motion, väckt redan 1907 i första kammaren,

en minimiareal av minst fyra hektar inrösningsjord samt medgavs dessutom

en rätt för länsstyrelsen att tillåta undantag i angiven riktning även från

denna bestämmelse.

Uti betänkandet angående verkningarna av de norrländska vanhävds- och

arrendelagarna, avgivet av Nils Wihlborg och Olof Nilsson, underkastas for
Bihang

till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 häft. (År 17 Bilagor.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

muleringen av norrländska arrendelagens minimiareal en skarp kritik såsom

det synes mig på goda skäl.

Det framhålles att begreppet inrösningsjord såsom enligt 60 g skiftesstadgan

omfattande icke blott åker och äng utan även all slags odlingsmark, som kan

med den Övriga inrösningsjorden lämpligen ingå i skifte, innefattar ett synnerligen

otydligt begrepp, som möter många svårigheter att i förevarande fall tilllämpa.

Norrlandslagens arealbegränsning har dessutom lett till att 40 procent av

bolagens och skogsspekulanternas utarrenderade jordbruksfastigheter blivit undandragna

lagens tillämpning. Norrlandskommittén inlät sig icke heller på någon

arealbegränsning. Med självständigt jordbruk menar kommittén, att »fastigheten

var så pass stor att den lämpade sig att besättas med särskild åbo samt att dess

jordbruk kunde bereda åbon och hans familj deras huvudsakliga utkomst». Enligt

en annan definition borde enligt kommitténs uppfattning lagen populärt talat

vara tillämplig på »de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi». Betänkandet

är enigt med norrlandskommittén därom, att arealen av den jord, som

omfattas av arrendeavtalen, bör alldeles lämnas å sido. Däremot finner betänkandet

även uttrycket självständigt jordbruk vara synnerligen obestämt. Det

utesluter också utan fog de mindre jordbruken, som väl behöva skyddas ännu

mer än de större. Det avgörande bör därför enligt betänkandet vara uteslutande

det ändamål, vartill den arrenderade jorden är avsedd att användas av arrendatorn.

År ändamålet med arrendeupplåtelsen »idkande av jordbruk», böra lagens

bestämmelser komma i tillämpning, oavsett om upplåtelsen avser ett större eller

mindre område. Har åter upplåtelsen skett för annat ändamål än idkande av

jordbruk, finnes ingen anledning att å avtalet tillämpa arrendelagens mot jordägaren

stränga bestämmelser.

Mot en sådan avfattning av lagen kunna säkerligen också göras åtskilliga

erinringar icke minst i fråga om dess tydlighet och äventyr. Jordkommissionen

har också funnit sig nödsakad att i en blivande social arrendelag

upptaga även en minimiareal. Beslutet är ännu icke definitivt fastslaget

men majoriteten har hitintills förenat sig om den provisoriska bestämmelsen,

att minimiarealen skall vara fyra hektar inrösningsjord eller ock två hektar

odlad jord.

Det är möjligt, att med det sista tillägget de 40 procenten av de arrendejordbruk,

som i Norrland undandragas den norrländska arrendelagen, bliva

i någon mån minskade. Med stor sannolikhet avhjälpes däremot icke det

anmärkta missförhållandet i tillräcklig omfattning i all synnerhet icke på

de forna bondgårdarna med självständig jordbruksekonomi uti lappmarkerna

och Norrbotten. Jordbruket är där mångenstädes ännu till omfånget mycket

litet utvecklat. Man reder sig med att utöver vad den lilla åkern och tilläventyrs

närbelägen äng avkasta, skörda foder på starrängar och slåttermyrar

samt begagnar såsom tillskott till foderförrådet även lövtäkt. Det är

också ovisst att veta vad här — liksom för övrigt även i andra trakter —

»arrendet omfattar». Det kan gå under ett även mycket lågt minimum,

under det arrendatorn med tyst samtycke av jordägaren på angivet sätt

skaffar sig fodertillgång på utanför liggande områden. Kronan skänkte i

alla fall eu myckenhet skog till detta jordbruk, som tillika är fastighetens

huvudgård. Skogen har ingen rätt att omintetgöra dessa avsikter utan på

den måste fortfarande vila den ofrånkomliga skyldigheten att av sitt överflöd

fortfarande bygga åtminstone husen på detta gamla nybyggare- och

bondehemman.

En sänkning av majoritetens arealbestämmelse synes mig därför vara

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

19

ovillkorligen påkallad. Detta är dessutom motiverat därav, att den provisoriska

lagen bör enligt sakens natur tämligen rundligt hålla möjligheterna

öppna, helst detta utan någon väsentlig olägenhet bör kunna ske. Uti förenämnda

betänkande anmärkes, att en sänkning av arealgränsen i förening

med ett utbyte av begreppet inrösningsjord mot de mera distinkta begreppen

åker och äng (inägojord) vore en förbättring, ehuru enligt betänkandet såsom

ovan sagts visserligen icke tillräcklig.

På grund av vad sålunda anförts får jag föreslå, att en minimiareal införes

åtminstone i denna provisoriska lag samt att såsom gräns sättes, att

arrendebruket skall omfatta minst två hektar odlad jord samt ängs- och

hagmark.»

Härefter anförde herr Ehrenborg: »Jag anser att några omständigheter

ej förekommit, som bort föranleda kommissionen att frångå sitt den 19 oktober

1922 fattade beslut att ej för sin egen del taga något särskilt initiativ

i nu föreliggande fråga». Häruti instämde herr Jansson.

Herr Wohlin anförde följande:

»Erfarenheterna hava under de gångna åren visat, att avhysningar av

nyttjanderättshavare till jord, tillhörig aktiebolag, i åtskilliga fall ägt rum

i mellersta Sverige, att arrendegårdar under bolag utsatt för ur jordbrukssynpunkt

olämpliga ägostyckningar samt att arrendetiderna ofta förkortats

till allenast ett år, vilket bidragit till att göra sådana nyttjanderättshavares

rättsliga ställning osäker. Med hänsyn härtill och då jag bland annat har

för avsikt att föreslå utarbetandet av en arrendelagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med den så kallade norrländska arrendelagen samt gällande

för jord över viss minimigräns inom de delar av riket, där nämnda arrendelag

icke gäller, tillhörig aktiebolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å

fastighet, som är i sambruk med densamma, med fastställande jämväl av

viss maximigräns för sådana arrenden, anser jag önskvärt att de nyttjanderättshavare,

som framdeles enligt min uppfattning böra tryggas i sin ställning

genom en dylik arrendelagstiftning, i avvaktan på att en sådan kommer

till genomförande skyddas genom en provisorisk förlängning av nu

gällande arrendeavtal. Vad angår arrendatorer under fideikommissegendomar

är jag icke nu i tillfälle ingå på de åtgärder, som enligt min uppfattning

framdeles böra vidtagas för att bereda sådana en tryggare ställning,

men då fall av ettåriga arrenden även här äro ofta förekommande samt

avhysningsförsök jämväl här förekommit, synes mig riktigt att även sådana

arrendatorer inbegripas under arrendeförlängningslagen. Jag förordar för

den skull, att jordkommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om

framläggande för riksdagen av en arrendeförlängningslag, gällande för fem

år framåt från lämplig tidpunkt innevarande år och konstruerad i huvudsaklig

överensstämmelse med Kungl. Maj:ts proposition nr 397 till 1920

års riksdag, likväl med följande viktigare ändringar, nämligen dels att i 1

§, första stycket, efter orden »hemman, som lyder under huvudgård» insättes

orden »där huvudgården äges av bolag eller ekonomisk förening eller innehaves

såsom fideikommissegendom», dels att den i 2 §, andra stycket, i sagda

proposition angivna arealgränsen sättes vid 40 hektar, dels att 12 § erhåller

sådant tillägg, som förordades i den av herrar Tjällgren och Nilsson i Vibberbo

vid andra lagutskottets utlåtande nr 12 vid 1922 års riksdag fogade

reservationen, dels slutligen, för åvägabringande av lämplig överensstämmelse

med den av mig för bolagsarrendatorer in. (1. tänkta arrendelagstiftningen,

att arrendeförlängningslagen icke måtte komma att gälla för ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

arrenderade fastigheter, där arrendet omfattar odlad jord samt ängs- och

hagmark till en vidd av minst två hektar.»

Herr Ingeström instämde i huvudsak i det av herr Wohlin avgivna särskilda

yttrandet. Dock yrkade han, att den i 2 § omförmälda maximigränsen,

i likhet med vad kommissionen föreslagit, måtte sättas till 25

hektar. Den av herr Wohlin föreslagna utökningen av maximiarealen till

40 hektar innebure nämligen enligt herr Ingeströms förmenande ett allt för

starkt ekonomiskt ingrepp i den enskilda jordägarens dispositionsrätt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Ayidra lagutskottets utlåtande Nr 17.

21

Bilaga B.

Redogörelse för jordkommissionens betänkande den 28 februari

1923 (del VI) i vad detsamma avser nedannämnda tre lagstift
ningsområden.

(De förslag, som här nedan betecknas såsom jordkomm issiemea]s, uppbäras

av följande av kommissionens ledamöter, nämligen herrar C. Lindhagen,

A. Ingeström, C. J. Johansson i Uppmälby och G. Pettersson i Hällbacken med

undantag för de fall, att någon av diem i en eller annan del antecknat skiljaktig

mening. Ledamöterna M. Ehrenborg och C. Jansson i Edsbäcken samt

O. Olsson i Kullenbergstnrp och N. Wohlin hava avgivit särskilda yttranden,

vilkas huvudinnehåll i det följande också återgivas.)

I. Social arrendelag.

Jordkommissionen har framlagt ett utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden.

Denna lag är avsedd arbt gälla hela riket, varav följer den norrländska

arrendeLagens upphävande såsom en separatlagstiftning för Norrland

och vissa delar av Dalame.

Den norrländska arrendelagen omfattar endast jordbruk, som ägas av

bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Genom lagens utsträckning

till hela riket uppkommer spörsmålet om lagens tillämpning jämväl

på godsägares utarrenderade jordbruk. Kommissionen finner, att lagens

skydd bör i lika mån givas åt arrendatorer, oavsett om jordägarna tillhöra

den ena eller andra kategorien. För hela riket och för samtliga nämnda kategorier

arrendatorer är det av enahanda betydelse att stadga en viss minimitid

för arrendet, skyldighet för jordägaren att i första hand svara för husens

byggande samt rätt för arrendatorn att odla och erhålla ersättning för nyodlingar

och andra jordförbättringar ävensom att bereda tillgång till husbeliovsvirke

och bete, där sådant anses omistligt.

Kommissionen finner det vidare överensstämma med reda och allmänhetens

intresse att liksom den norrländska arrendelagen även en social arrendelagstiftning

för hela riket upptages i eu särskild lag, som innehåller de sociala

bestämmelserna och i övrigt hänvisar till allmänna arremdelagen.

I sak följer förslaget i huvudsakliga delar den norrländska arrendelagen,

men innehåller ock åtskilliga avvikelser, delvis föranledda av lagens

irtsträckning till södra och mellersta delarna av riket med där förekommande

gods.

Förslagets viktigaste stadganden är o följande:

Lagen omfattar, i likhet med den norrländska arrendelagen, arrende av

jord, som tillhör bolag, förening för ekonomisk verksamhet och enskild spekulant

(även annan spekulant än skogsspekul ant), men dessutom arrende av

jord, tillhörig annan enskild person eller ''fideikommiss, där arrendet avser1

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

till Itu viltvård hörande hemman, hemman,sdel, torp eller annan jordbrukslägenhet.

Minimiareaien för lagens tillämplighet skall vara minst 4 hektar inrösningsjord

eller ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar, det sista en nyhet.

Med hänsyn till förhållandena i södra och mellersta Sverige föreslås

nu också en maximiareal av 25 hektar odlad jord.

På omväg föreskrives, att om jordbruket icke lämnar »huvudsaklig

bärgning åt eu medelstor familj», skall på begäran arrendet undantagas från

lagen. I norrlandslagen är villkoret att »självständigt jordbruk kan idkas».

Upplåtelsetiden är, då den ej avser arrendatoms livstid, minst 15 år,

vartill såsom en nyhet kommer optionsrätt till ytterligare 15 år, vilket

upprepas vid varje periods slut. (Enligt kommissionens nedan återgivna utlåtande

om arrendators rätt till avlösning av arre.mtejordbruk kan jordägaren

påfordra avlösning inom viss tid, vid äventyr att optionsrätten förfaller och

jordägaren berättigas sälja jordbruket till annan.)

Jordägaren svarar för nödiga åbyggnaiders uppförande. På arrendator!!

vilar alla reparationer, även de större, vilka senare enligt norrlandslagen

vila på jordägaren.

Lega skall utsättas i penningar eller naturalster och skall vara till beloppet

bestämd. I likhet med norrlandslagen innehåller förslaget, att legan

kan vid allmän svårare missväxt efter särskild prövning nedsättas. Stadgandet

om hur legan skall utgöras innefattar således arbeteskyldighetens borttagande

genom lag. Kommissionen förordar i anslutning till en nästan enhällig

opinion bland arrendatorerna, att denna förpliktelse skall upphöra. Samtidigt

erinrar kommissionen om de utvägar, som i stället böra anlitas. Kommissionen

finner det riktigt, att jordbruk samt lönearbete å jorden och i skogen

hållas i sär i möjligaste män.

Arrendator!! har rätt till nyodling samt rätt till ersättning för sådan

och för annan jordförbättring. Denna rätt göres i förslaget mera effektiv, i

det att, då endast de odlade ägorna äro upplåtna, arrendatorn äger att under

vissa förutsättningar även kunna upptåga odling annorstädes, dock ej där

det finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbeatånd.

Jordkommissionen i länen och jo relik om ild tf éer i socknarna äga viss befattning

med lagens övervakande.

Vissa tvister avgöras av skiljemän enligt förebilden därom i den allmänna

arrendelagen, såsom om ändringar i arrendevillkoren vid arrendetidens

utgång m. m.

En viktig angelägenhet är övergångsbestämmelserna och den därmed

sammanhängande frågan, huruvida och i vad mån lagen skall äga tillämpning

på avtal, ingånget före lagens trädande i kraft. I detta avseende innehåller

förslaget, att, om arendatom enligt äldre avtal vid arrendetidens utgång

brukat fastigheten i minst 15 år, äger han rätt att på sätt och under

villkor, som i förslaget stadgats om optionsrätts tillgodonjutande, få arrendet

förnyat i enlighet med den nya lagen. Arrendatorn är berättigad att härvid

tillgodoräkna sig den tid hans eller hans hustrus föräldrar eller adoptivföräldrar

innehaft fastigheten. Oavsett vad sålunda stadgats skall å äldre arrendeavtal,

avseende arrende för arrendator^ livstid eller på viss tid, vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

23

för den återstående arrendetiden tillämpligt vad i den nya lagen, stadgas

om rätt att verkställa nyodling samt att erhålla ersättning för sådan. och

för annan jordförbättring. Dessa övergångsbestämmelser motiveras på följande

sätt:

»Det är givet av den största vikt, att, därest förevarande förslag- varder

upphöjt till lag, denna i verkligheten vinner tillämpning snarast möjligt och att

även den nuvarande generationen arrendator-, i största utsträckning får komma

i åtnjutande av det skydd, lagstiftningen avser att giva arrendator. Statsmakterna

torde sålunda icke böra tillstädja, att de jordägare, som i lagen avses, söka genom

allehanda dispositioner undandraga sig dess verkningar och i större eller mindre

omfattning eludera lagstiftningens ändamål. Härutinnan torde särskild uppmärksamhet

böra fästas vid, att icke jordägarna, sedan lagförslaget vunnit allmän

kännedom och innan detsamma hinner upphöjas till lag, genom hot om arrendeuppsägningar

söka tvinga arrendatorerna att antaga för dem oförmånliga arrendeavtal,

varigenom den sociala arrendelagstiftningens tillämpning för kanske avsevärd

tid framåt undanskjutes. De i motionen nr 154 vid 1910 års riksdag påtalade

förhållandena torde härutinnan verka såsom avskräckande exempel. Att allt fortfarande

en avsevärd del av de norrländska bolagshemmanen äro undandragna den

speciella arrendelagens tillämpning, framgår av den undersökning, som verkställts

av herrar Wihlborg och Nilsson. Enligt denna funnos åren 1917—1918 1,887 stycken

bolag eller ekonomiska föreningar tillhöriga fastigheter om 4 hektar inrösningsjord

eller därutöver, vilka upplåtits på arrende före den 1 september 1909, eller

39 procent av samtliga utarrenderade fastigheter av denna kategori.

Vid antagandet av den finska förordningen den 12 mars 1909 om lega av

torp, landbolägenhet Och backstuguområde sökte man förebygga att lagen eluderades

på sådant sätt, som ovan nämnts, genom föreskrift, att legoavtal, som tillkommit

före lagens ikraftträdande, skulle förlängas utöver den avtalade arrendetiden

med viss tid.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill kommissionen understryka

vikten av, att det av kommissionen förordade förslaget till lag angående förlängning

av vissa arrendeavtal snarast möjligt vinner statsmakternas gillande. Genom

en sådan lag lösas enligt kommissionens mening de svårigheter, som uppställa sig

vid förevarande lagstiftnings problem, på det effektivaste och för alla parter förmånligaste

sättet. Arrendatorerna behöva ej frukta, att de, innan den sociala

arrendelagen vinner tillämpning å dem, skola genom hot om Uppsägningar tvingas

avsluta långvariga arrendeavtal på oförmånliga villkor.

Skulle emellertid en lag, som avser att förlänga gällande arrendeavtal i avbidan

på den sociala arrendelagens genomförande, icke komma till stånd, torde det

enligt kommissionens mening bliva en tvingande nödvändighet för statsmakterna

att genom andra åtgärder sörja för, att den sociala arrendelagens tillämplighet c.i

på sådant sätt, som ovan omförmälts, i större eller mindre omfattning ställes på

framtiden.

Huru än denna angelägenhet ordnas, måste man likväl med all säkerhet

räkna med att eu del äldre arrendeavtal komma att kvarstå efter den sociala arrendelagens

ikraftträdande. Fragan är då, huruvida den nya lagen bör gälla även

dem. Beträffande avtal, som avslutats för viss tid eller arrendatorns livstid, har

kommissionen ansett, att så bör vara fallet i vissa avseenden.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Herr Lindhagen är skiljaktig bland annat i följande hänseenden: Han

avstyrker bestämningen »huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj»

och förestlår beträffande lagens omfattning någon omformulering jämväl

i övrigt, så att alla före detta bondejordbruk komma under lagen. Detta

icke minst med hänsyn till lappmarkerna och andra delar av nordligaste Sverige.

— Upplåtelsetiden bör vara tjugu år såsom norrlandskommittén föreslog,

andra kammaren ursprungligen beslöt och kronan vid sina arrenden redan

praktiserar. Optionstidema sättas till samma längd eller tjugu år, såsom ock

vid kronans arrenden brukas. — Förslaget upptager liksom norrlandslagen rätt

för arrendatorn att före arrendetidens utgång lämna arrendet endast om han

förbehåller sig det uti avtalet. Norrlandskommittén och andra kammaren ville

medgiva arrendatorn rätt att uppsäga avtalet efter fem år. Reservanten vill

giva arrendatorn rätt att utan tidsbegränsning eller förbehåll uppsäga arrendet

i laga ordning till laga fardag. — Han förordar bibehållandet av norrlandslagens

åtskillnad imellan större och mindre reparationer samt förordar rätt

för arrendatorn att odla även mark beväxt med skog, om ingen annan lika

god odlingsmark finnes.

Beträffande övergångsbestämmelserna förordar herr Lindhagen, att

den nya lagen blir tillämplig till alla delar å äldre arrenden av enahanda slag

med möjlighet dock till jämkning i villkoren. Detta mot i ver as på följande sätt:

»Meningen med eu social arrendelag bör vara, att de fördelar, som den medför,

skola tillgodokomma i första hand den levande generationen arrendatorer,

som bruka jorden vid lagens tillblivelse. Det är missförhållandena

med deras arrendejordbruk, som föranlett lagstiftningen och sålunda väl

böra i första hand avhjälpas av densamma. Norrlandskommittén sökte efter olika

linjer i vissa avseenden tillmötesgå dessa rimliga anspråk. Den formellt juridiska

doktrinen, att lagar ej må vinna retroaktiv verkan, ansågs emellertid av 1906—1907

års regering böra vinna tillämpning även på förevarande sociala lagstiftning. Att

sedan vinna ändring i regeringens förslag på denna punkt försöktes förgäves vid

riksdagarna 1907, 1908 och 1909. Därigenom undandrogs på olika sätt en stor del

av den levande arrendatorsklassen lagens förmåner.

Nu måste frågan upptagas ig''en i hela sin vidd. Även enligt den nu förordade

lagstiftningen böra ifrågavarande varaktiga arrenden betraktas såsom mera

en den jordbrukande befolkningens sannskyldiga tillhörighet. Därför har nu även

ifrågasatts en rätt för arrendatorerna att få frilösa arrendena och i detta avseende

giver den förordade lagstiftningen jämväl arrendatorer med kontrakt, som tillkommit

före den sociala arrendelagens ikraftträdande, rätt begagna sig av denna lösningsrätt.

Meningen är, att åkerbruket förr eller senare skall bli hans och hans

arvingars fria jordbesittning. Det synes då vara sa mycket mindre anledning

att icke tillerkänna den levande generationen arrendatorer även förmånen av

arrendelagens fördelar.

Såsom av kommissionen framhållits skulle genomförandet av den av kommissionen

förordade arrendeförlängningslagen i mycket bana väg för en sådan

övergång till de nya förhållandena. Men fullt tillräcklig är den icke. Någon garanti

finnes särskilt icke mot att arrendatorn, som den nya lagstiftningen vill tilllägga

både optionsrätt till förnyat arrende och inlösningsrätt, likväl skall kunna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

vid arrendetidens utgång uppsägas från arrendet och nödgas byta plats med eu

annan, övergångsbestämmelser i lagen böra därför enligt min uppfattning avfattas

så, att den nya lagen till alla delar blir tillämplig även å äldre arrenden med

möjlighet till därav påkallade jämkningar i arrendevillkoren på sätt i 13 § ifrågasattes.

» ____

I sitt särskilda yttrande hava herrar Ehrenborg och Jansson framlagt

ett utkast till lag .angående vissa jordbruksarrenden. Det uilgår ifrån, att beträffande

arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och enskilda

spekulanter, den norrländska arrendelagen bör utsträckas att gälla hela riket.

Utkastet överensstämmer i övrigt i huvudsak med den norrländska arrendelagen.

Maximi- och minimiarealgränser upptagas dock i överensstämmelse med

jordkommissionens förslag. — Såsom grundregel upptages, att arrendetiden

skall utgöra inalles trettio år utan rätt för arrendatom till någon vidare förlängning;

och kan denna, arrendetid uppdelas i en första upplåtelsetid om minst

femton år med rätt för arrendatom till optionsrätt för ytterligare femton år.

— Arrendiet må utgöras även i dagsverken, för vilka dock ersättning skall

beräknas efter det vid deras utgörande gångbara priset. — Arrendatorns rätt

att ny odla utsträckes huvudsakligen på enahanda sätt som kommissionen föreslagit.

— Övergångsbestämmelserna innehålla medgivande om den nya lagens

tillämpning på äldre avtal för visst fall. Har nämligen arrendator eller arrendators

maka eller enideras skyldeman i räilt tipp- eller nedstigande led eller

adoptant eller adoptivbarn enligt avtal, avseende upplåtelse för viss tid, ingånget

före lagens trädande i kraft, när arrendetiden efter lagens ikraftträdande

utgår brukat fastigheten i minst femton år, äger arrendatom rätt att

på sätt och under villkor, som beträffande tillgodonjutande av optionsrätt

stadgas, få arrendet förnyat i enlighet med den i yttrande föreslagna lagen.

I samma särskilda yttrande framlägges ock ett utkast till lag om ändring

i vissa delar av den allmänna arrendelagen. Dessa ändringar avses att

tillämpas å arrende av torp och andra mindre arrendeställen, lydande under

huvudgårdar, tillhöriga andra enskilda personer än ovan sägs. Enligt förslaget

anses nämligen dessa arrenden böra regleras efter andra, för vederbörande

jordägare mindre betungande normer än arrenden av jord, tillhörig bolag,

ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter. Avvikelserna från den

allmänna arrendelagen bestå huvudsakligen däri, att en minimiarrendetid

föreslås, vilken satts till femton år, att dagsverken skola ersättas efter vid

deras utgörande gångbart pris, att jordägaren ålagts vid tillträdet tillhandahålla

arrendatom bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader

i brukbart skick och att arrendator!! tillförsäkras rätt att i viss omfattning

nyodla. I fråga om denna lags tillämplighet å tidigare avtal föieslas,

att därutinnan sköka gälla de grunder, som beträffande arrende i allmänhet

finnas stadgade i promulgationslagen till allmänna arrendelagen.

Uti det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Olsson och Wohlin, liar

endast framlagts allmänna synpunkter på den ifrågasatta arrendelagstiftningen.

Därvid fnamhålles som första grundsats, att nödig varsamhet bör iakttagas

på detta svåra och ömtåliga område för jordlagstiftningen, samt yttras vidare:

Bihang till Riksdagens''protokoll 1923. 9 saml. 2 avd. 14 haft. (Nr 17. Bilagor). 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

»Det står. enligt vår mening icke i överensstämmelse med vare sig berättigade

nationalekonomiska synpunkter eller ens arrendatorernas och torparnas eget bästa

att bär förorda jordlagar, som komme att ytterligare försvåra de redan nu hårt

tryckta större jordbrukarnas ställning eller det viktiga industriella arbete, som

utföres inom de jord- och skogbesittande bolagen. Lagstiftaren bör undvika åtgärder,

som på ett störande och häftigt sätt ingripa i det större jordbrukets arbetssystem.

Likaså bör tillses, att lagstiftningen icke bereder bolagen avbräck i

deras industriella verksamhet.»

I anslutning till dessa synpunkter kunna reservanterna icke förorda eu

lagstiftning, som innefattar förbud för arrendes utgörande i arbetsprestationer,

och icke heller någon slags statlig eller kontrahenterna påtvingad reglering

av arrendeprestationernas beskaffenhet och storlek.

Beträffande arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och

skogsspekulantter, förordas en särskild arrendelag även för södra och mellersta

delarna av riket, vilken i sina allmänna huvudddrag i övrigt bör utarbetas

med norrlandslagen som förebild. Dock bör härvid på varje punkt undersökas

skiljaktigheterna mellan södra och mellersta delarna av riket och norra

Sverige och i anslutning därtill formuleras de förstnämnda landsdelarnas lagstiftning.

Särskilt passa där icke norrlandslagens minimibestämmelser för

arrendets storlek.

Vad åter angår arrende av jord, tillhörig godsägare och andra enskilda

jordägare än ovan sägs, förordas sådan jämkning i allmänna arrendelagen,

att arrendeavtalen böra innehålla bestämmelser, huruvida arrendalom äger

eller icke äger s. k. optionsrätt till arrendets förnyande, samt att, om ingen

bestämmelse av detta slag förekommer i kontraktet, nyttjanderättshavama

skola anses äga sådan optionsrätt. Denna föreslås konstruerad i huvudsaklig

överensstämmelse med bestämmelserna i jordkommissionens den 21 jauari 1920

avgivna förslag till lag angående förlängning av vissa arrendeavtal. Stadgande

om viss minimiarrendetid anses icke böra ifrågakomma, varemot föreslås, att

jordägare ålägges tillhandahålla arrendatorer bostadshus och nödiga byggnader

i övrigt i brukbar! skick samt ombesörja större reparationer, ävensom

att arrendatorer tillförsäkras större rättighet till ersättning för vidtagna jordförbättringar

m. m. än som medgivas enligt gällande arrendelag.

Något uttalande om de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre avtal

innehåller icke detta yttrande.

II. Avlösning av arrendejordbruk in. in.

Rörande avlösning av arrendejordbruk yttrar jordkommissionen bland

annat följande:

»Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning

av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen

att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn både

för det senare Och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,

såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja frivilliga

avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen på

den föreliggande frågan.

Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens

väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt. Svaren a

jordkommissionens (band V, sid. 101 o. f.) frågor äro i det stora hela samstämmiga

härutinnan, att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk

över huvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes befaras,

att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt skick.

Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och kontrollerad lösningsrätt

till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir slutstenen i det

nu förevarande komplexet av jordlagar.»

Något utkast till lag om avlösning av arrendejordbruk bär jordkommissionens

majoritet ej framlagt, utan endast utvecklat vad en lagd arom lämpligen

bör innehålla.

Enligt kommissionens mening bör rätt till avlösning äga rum väsentligen

i fråga om enahanda jordbruk, som skyddas av sociala arrendelagen. Dock

betonas, att lagen må omfatta endast sådana jordbruk, vilka på ett varaktigt

sätt varit upplåtna på arrende. Denna förutsättning skall anses föreligga, då

jordbruket vid tiden för avlösningen varit i femton år i följd upplåtet på arrende.

Vidare föreslås huru mycket utägor, odlingsmark, skog och bete m. in.

bör minst tilläggais jordbruken vid avlösning. Skulle i enstaka fall jordbrukets

avstående uppenbarligen bereda jordägaren personligen eller hans jordbruk och

skogsbruk större olägenhet än som kan anses motsvara nyttan för en arrendator

eller det allmänna av jordbrukets avlösning, må i händelse av dylika särskilt

trängande omständigheter Konungen kunna meddela uppskov med eller befrielse

från skyldighet att avstå jordbruk enligt lagen.

Kommissionen anser, att staten bör framträda som målsman för arrendatorn

och jordbruket vid dettas utbrytning. Staten bör sålunda vidtaga alla

erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och

övertaga jordbruket för att sedan, i regel omedelbart, överlämna det till vederbörande

arrendator, som har att i sin ordning övertaga kostnaderna i form av

ett amorteringslån med långa betalningsterminer och minsta möjliga ränta.

Kommissionen föreslår vidare, att det bör stå arrendatorn öppet att välja

den för honom lägliga tiden för avlösningen och skydd dessförinnan beredas

honom genom den sociala arrendelagen. Jordägaren, som särskilt på grund

av honom åliggande nybyggnadsskyldighet kan tänkas föredraga avlösning

framför fortsatt utarrendering, skall i sin ordning äga rätt påfordra, att

avlösning skall, därest han sådant begär, hava ägt rum inom viss tid vid

äventyr att eljest optionsrätten förfaller och jordägaren berättigas alt sälja

jordbruket till annan än arrendatorn.

Den administrativa organisationen bör uppdragas åt jordkommissioner i

länen och åt jordkommittéer, eller, där sådana ej inrättas, kommunalnämnderna

i socknarna. Över det hela bör stå en central ledning. Särskilt betonas

vikten, att nämnda centrala organisation inrättas för handhavande av sociala

jordfrågor i allmänhet.

Avlösning får icke äga rum annat än på begäran av vederbörande arren
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

dator. Frivillig överenskommelse om en avlösning mellan staten och jordägaren

bör åstadkommas; eljest får tvångsavlösning tillitas.

Beträffande jordlösen vid tvångsavlösning kunna allmänna expropriationslagens

ersättningar icke lämpligen utan modifikation tillämpas. Taxeringsvärdet

bör vara utgångspunkt och utöver detta endast undantagsvis någon

förhöjning äga rum. Någon särskillnad i lösenhänseende mellan åbyggnader

och jord bör icke göras, utan lösen med ledning av taxeringsvärdet bestämmes

för jordbruket såsom en helhet efter det värde, vartill jord av ifrågavarande

läge och beskaffenhet kan anses böra skäligen uppskattas, med iakttagande

dock tillika av vissa detaljföreskrifter. Sålunda skall arrendatorn för nyodlingar

eller andra jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens

värde, och som utförts eller ersatts av arrendatorn, tillgodoräknas

det ökade värdet. Enahanda bestämmelser föreslås för åbyggnader, vilka skola

avstås utan ersättning i den mån de uppförts eller verkställts av arrendatorn

eller av föregående nyttjanderättshavare, vilkas rätt övergått å honom. Har

jorden ursprungligen varit föremål för jorddonation av kronan, skall för vissa

fall ett avdrag av 25 procent äga rum.

Kommissionen anser vidare, att ensittarlagens bestämmelser böra tillämpas

vid avgörandet av följande angelägenheter: bestämmandet om expropriation

skall få äga rum; bestämmandet huru mycket och vilka slag av mark med

tillbehör, som skola för det speciella fallettilläggais jordbruket; vilken ersättning,

som skall utgivas för det exproprierade; utläggandet på marken av de definitiva

gränserna på det ändamålsenligaste sättet.

Samtliga dessa frågor böra alltså avgöras av en avlösningsnämnd. Klagan

må fullföljas till ägodelningsrätt och högsta domstol. Dock förordas vissa

modifikationer i förhållande till ensittarlagens bestämmelser. Sålunda bör

klagan ej få fullföljas över nämndens värdering. Nämnden bör ock bestå av

fem i stället för, såsom enligt ensittarlagen, tre personer och organiseras annorlunda.

Att enligt ensittarlagen de två bär förstnämnda spörsmålen — bestämmandet

om expropriation skall få äga rum samt huru mycket och vilka slag av

mark med tillbehör, som skola tilläggas jordbruket — få fullföljas till förenämnda

domstolar, innefattar, enligt vad motiven till ensittarlagen utvisa, icke

något avståndstagande principiellt från samma spörsmåls hänskjutande till lagstiftningsmakten,

representerad av regeringen, såsom enligt allmänna expropriationslagen

skall ske, utan har sin grund i att man velat såmedelst finna ett

något enklare förfarande.

I detta sammanhang betonas, att enhetligt förfarande för tvångsavlösning

bör åstadkommas för de tre olika ändamål, där sådan avlösning kan

ifrågakomma, nämligen för bildande av nya jordbruk, för avlösning av arrendejordbruk

och för avlösning av tomtmark till bostäder.

Företrädesrätt till avlösning tillkommer den arrendator, som innehar

arrendet eller, om han dör, hans hustru, bröstarvingar och adoptivbarn.

Överlåtandet av det avlösta jordbruket från staten till den, som vederbör,

sker i den ordning, som om överlåtelse av kronojord är särskilt stadgat. Garanti

bör i någon form givas för att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande

upprätthålles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttras till andra

ändamål. Detta har varit avsikten med den s. k. trygga besittningsrätten. Om

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

upplåtelse åter tilläventyrs sker med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen

på andra vägar upprätthållas såsom ett oförytterligt förbehåll därom i

äganderätten till dylika fastigheter eller genom tillblivelsen av den av kommissionen

framlagda koncessionslagen eller genom en återköpsrätt till förmån

för staten.

Kommissionen förordar vidare ett avlösningsförfarande med rätt till

eventuell tvångsavlösning för att med erforderlig jord förbättra ofullständiga

jordbruk. En del gamla bondejordbruk hava särskilt av bolag, som förvärvat

dem, blivit utbrutna på ett för jordbruket ofördelaktigt sätt. Dessutom finnes

det talrika mindre jordbruk, som icke uppkommit på förenämnda sätt, men äro

förkrympta och otjänliga för sitt ändamål. För bägge dessa fall föreslår kommissionen

rätt till avlösning under vissa angivna förutsättningar genom statens

mellankomst.

Herr Lindhagen har avgivit ett utkast till lag om avlösning av osjälvständiga

jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta förslag

innefattar ock skiljaktigheter i vissa delar. Sålunda anser reservanten, bl. a. att

vissa jordbruk av enahanda natur och omfattning, vilka skötas utan arrendeupplåtelse

av därtill anlitad personal, samt tillförne självständigt idkade jordbruk

av enahanda natur och omfattning, vilka sammanslagits till ett med annat

jordbruk, också må kunna utbrytas för att bilda självständiga jordbruk. — Avlösningsnämnden

förordas skola organiseras enligt förslaget I i betänkandet

om bildande av nya jordbruk. — Frågan huruvida tvångsavlösning får äga rum

samt angående omfattningen av det, som skall utbrytas, avgöres direkt eller i besvärsväg

av lagstiftande makten, representerad av regeringen, och icke av domstolarna.

Särskilda värderingsgrunder förordas beträffande odlingsmark och

växande skog.

Herr Ingeström har reserverat sig emot 25 procents avdrag av värdet å

avlöst jord, som ursprungligen varit donationsjord från kronan, och herr

Pettersson instämmer med herr Lindhagen, i att huvudfrågorna ej må fullföljas

till domstolarna utan avgöras direkt eller besvärsvägen av regeringen.

Beträffande övergångsbestämmelserna framhåller kommissionen, att avlösningslagen

självfallet och i all synnerhet måste gälla även äldre upplåtelser.

Detta innebär ej någon retroaktiv verkan, då här föreligger ett ingripande av

samma natur som expropriation. Berörda uppfattning finner kommissionen

sålunda ej erfordra något särskilt uttryck i lagen. Skulle emellertid den minsta

tvekan därom kunna befaras uppstå vid tillämpningen, bör den hävas genom

ett ofrånkomligt stadgande.

I det av herrar Ehrenborg och Jansson avgivna särskilda yttrandet innefattas

även ett utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på

arrende innehaft område. Huvudbestämmelsen, som innefattas i 1 § första

stycket, är så lydande:

»Omfattar ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område odlad jord

till en ytvidd av högst 25 hektar och ingår däri inrösningsjord till en vidd av minst

4 hektar eller Ock odlad jord till en vidd av minst 2 hektar samt ägdes Området

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

vid arrendeavtalets ingående av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller utgör detsamma, där annan var. ägare därtill, torp eller annan under huvudgård

lydande lägenhet, hemman eller hemmansdel, vare arrendatorn berättigad att

i den ordning denna lag stadgar tillösa sig området under förutsättning att området

den 1 januari 1924 under mer än trettio år i följd innehafts av annan än

jordägaren samt därav under mer än femton år av arrendatorn eller arrendatorns

maka eller enderas skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller adoptant eller

adoptivbarn.»

Själva avlösningsförfarandet är hänvisat till arrendatorns initiativ och

utförande av detsamma såsom den ena parten gent emot jordägaren såsom den

andra. Något statens målsmanskap, såsom kommissionen ifrågasatt, förordas

således icke. Själva förfarandet är i övrigt byggt på den s. k. ensittarlagen

och lägger således även avgörandet i huvudfrågorna i sista hand på ägodelningsrätten

och högsta domstolen. Flera betydelsefulla avvikelser från ensittarlagen

föreslås dock. Ersättningen bestämmes väsentligen efter allmänna

expropriationslagens grunder. Lösningsrätt må icke äga rum, därest områdets

avlösande skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, såsom att, där arrendatorn är

skyldig att göra dagsverken, nämnda fastigheters odling genom skyldighetens

bortfallande skulle tillskyndas avsevärt men.

Uti herrar Olssons och Wohlins särskilda yttranden förklara de sig i

princip icke vilja resa motstånd mot en framtida friköpningslag, ehuru de ej

anse tidpunkten nu vara inne för en sådan lagstiftnings genomförande. Såsom

allmänna grundsatser för en dylik lagstiftning måste dock uppställas vissa förbehåll

och begränsningar, för att eu sådan lag icke må skada jordägarnas berättigade

intressen. Friköpningsrätten bör i främsta rummet och till huvudsaklig

del gälla arrenden av jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk

verksamhet samt enskild skogsspekulant, dock ej alla dylika arrenden. De

arrendatorer, som undantagas från den särskilda arrendelagstiftningens skydd,

kunna än mindre tillerkännas friköpningsrätt. Undantag bör ock göras* för

jordbruk, som äro så belägna till bolagens skogskomplex, att friköpningen

skulle skada bestående jordfördelning och vålla men för skogsdriften. Bolagen

böra slutligen få behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen

för sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän.

För arrendejordbruk, tillhöriga andra enskilda än skogsspekulanter, måste

friköpningen än starkare begränsas. Den kan komma i fråga endast för utgårdar,

strögods samt andra från huvudegendomarna mera avskilt liggande

arrendegårdar och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med

huvudgårdarna praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens

ikraftträdande.. Till friköpning kunna således icke ifrågakomma arrendejordbruk

med arbetsprestationer till huvudgården eller'' arrendejordbruk

med sådant läge på marken, att deras frånskiljande från huvudegendomen

skulle medföra olägenhet för dennas jordbruk eller skogsbruk. Vid detta

ärendes utredning borde således största varsamhet iakttagas.

Friköpning bör i varje fall endast medgivas för den händelse, att amen
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

31

datorn själv brukat fastigheten under viss väl avvägd minimitid eller oek övertagit

fastigheten från närskylda i rätt uppstigande led eller syskon eller syskons

avkomling. Beträffande det värde, efter vilket avlösning skulle kunna ske,

kan icke ifrågakomma att därutinnan tillämpa grunder, som innefatta en egendomskonfiskation,

men icke heller att bestämma ett värde efter marknadslägets

toppriser eller efter taxeringsvärdena, vilka, i enlighet med nuvarande tendenser

på jordbeskattningens område, uppenbarligen blivit för höga i förhållande

till avkastningsvärdena, Avlösning bör ske enligt värderingsvärden efter i

huvudsak samma grunder, som vid hypoteksföreningars värderingar för hypotekslån.

Det avlösta jordbruket bör upplåtas med äganderätt med iakttagande

dock, att innan förräntning och amortering av lösensumman slutförts, jordbruket

icke bör få komma i händerna på innehavare, som icke avse att bruka

det såsom verkliga jordbrukare.

En tid av två eller högst tre årtionden från lagens ikraftträdande bör

bestämmas för friköpningsrättens utövning. Avlösning bör lämpligen verkställas

av de tillämnade länsägodelningsrätterna, vilkas beslut böra få överklagas

hos underrätten med klagorätt därifrån till hovrätt och sist till högsta

domstol.

Förslag till ändringar i den allmänna arrendelagen höra först utarbetas

och föreläggas statsmakterna till antagande, innan frågan om en lagstiftning

angående friköpning tages under detaljerad omprövning. Även om hinder ej

möter för genomförande av en dylik lagstiftning för de delar av landet, där

norrländska arrendelagen tillämpas, är dock fråga om en partiell expropriationslag

stiftning för dessa landsdelar vore ändamålsenlig.

III. Vanhävdslag.

Jordkommissionen har framlagt ett utkast till lag om förekommande

av vanhävd av jordbruk. Det är till sin konstruktion byggt i huvudsak på

den norrländska uppsiktslagen, som är gällande för Norrland, Värmland och

delar av Dal a me. Betydelsefulla avvikelser förekomma dock.

Den norrländska lagen avser endast jordbruk, tillhöriga bolag, ekonomiska

föreningar och skogsspekuianter. Kommissionens förslag till rikslagstiftning

innefattar åter alla jordbruk i landet, oavsett deras storlek och oavsett,

om de utgöras av kameralt självständiga fastigheter eller icke. Den enda

begränsningen är, att jordbruket kan »lämna huvudsaklig bärgning åt eu medelstor

familj».

Vanhävdslagens uppgift är tvåfaldig. Dels skall den stödja arrende- och

a vlösning slagare a så, att en jordägare ej skall kunna undgå dem genom att

nedlägga jordbruket. Dels skall den beivra vanhävd i och för sig såsom skad

lig för dest allmänna bästa och av denna anledning har dess tillämpning utsträckts

även till andra jordbruk än dem, som omfattas av arrende- och aviösningslagarna.

Norrlands! agen innehåller ingen annan påföljd än upprepade böter för

underlåtenhet att enligt föreläggande avhjälpa vanhävd. I förslaget är nu

tillagt, att om vanhävden varit synnerligen grov och jordägaren visat uppenbar

tredska i fråga om dess avhjälpande, så kan av domstol föreskrivas, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fastigheten, sedan ett år förflutit, från det utslaget runnit laga kraft, skall

genom överexekutor försäljas å offentlig auktion.

På grund av förslagets omfattning att gälla även mindre jordbruk, föreslås,

att stadgandena ej äga tillämpning, om jordägaren finnes vara på grund

av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Enligt norrländskommitténs förslag skulle både arrende- och vanhävdslagen

samtidigt gälla för samma jordbruk. Enligt den sedan tillkomna norrlandslagstiftningen

skola väsentligen jordbruk, som lyda under arrendelagen,

vara fritagna från vanhävdslagens tillämpning, och där uppsiktslagen gäller,

skall åter arrendelagen ej gälla. Kommissionens förslag upptager härutinnan

norrlandskommitténs ståndpunkt, vilken ook förordats av sakkunniga för utredning

om norrländska uppsikts- och arrendelagama.

Norrlandslagen avsåg också att förhindra, att sammanläggning av bolags

och skogsspekulanters jordbruk skedde i syfte att minska kostnaderna för

åbyggnader och komma ifrån besväret med jordbruket. Underdomstolar hava

tolkat lagen så, att åbyggnaders bortförande tillåtits, Mott jorden någorlunda

skötes antingen för sig eller i sambruk med annan jord; den sociala synpunkten

att bibehålla ett jordbrukarhem förbigås. Förslaget bär undanröjt möjligheten

till eu sådan tolkning. — Underdomstlolar hava vidare i allmänhet

ansett, att vanhävd, som uppkommit före norrlandslagens trädande i kraft, icke

folie under samma lags bestämmelser. Eu dylik tolkning liar kommissionen

förklarat sig anse vara undanröjd genom en av kommissionen åberopad dom

av högsta domstolen.

Lagens efterlevande övervakas av jordkammissionerna inom länen och

jordkommittéerna i socknarna. Någon inspektion å alla fastigheter är ej

ifrågasatt. Blott när anmälan inkommer om vanhävd i något visst fall eller

sådan eljest blir kunnig, företages därom eu undersökning. Därutinnan liksom

i övriga delar överensstämmer förslaget väsentligen med norrlandslagen.

Herr Lindhagen är skiljaktig så tiUvida, att han anser anledning icko

finnas, att den stora mängden småbrukare såsom de verkliga yrkesidikama på

jordbrukets område underkastas eu vanhävdslag. Det ligger i deras intresse

att vårda jordbruket så, att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller

förmåga böra avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Emellertid

har det visat sig, allt vanhävd i stor utsträckning kan förekomma å större

jordbruk, vanligen sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt. Reservanten

vill därför inskränka vanhävdslagen att gälla dels sådana jordbruk, som

omfattas av arrende- och avlösningsiagarna, och dels gods. Dessutom förordas

bl. a. tydlig föreskrift i lagen, att även vanhävd, uppkommen före lagens Hädande

i kraft, skall innefattas under densamma.

I det .särskilda yttrandet av herrar Ehrenborg och Jansson framlägges eti

utkast till lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Det är huvudsakligen byggt

på den norrländska uppsiktslagen. Det innefattar ej en allmän vanhävdslag,

utan avser endast att vara ett komplement till förslagsställarnas båda lagutkast

om arrende till förekommande att jordägaren undgår tillämpning av

arrendelagstiftningen genom att i stället nedlägga jordbruket.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Förslaget omfattar således fastighet på, landtet, tillhörig bolag, förening

för ekonomisk verksamhet eller enskild spekulant samt vidare arrenden av sådana

mindre jordbruk, ljudande under huvudgård, vilka falla under förslaget

till lag angående vissa jordbruksarrenden. Förslaget bibehåller norrlandslagstiftningens

ordning, att där arrendelagen gäller blir vanhävdslagen icke tilllämplig

och tvärt om.

I herrar Olssons och Wohlins särskilda yttrande förordas en uppsiktslag

för nyttjanderättsupplåtelser å jord, tillhörig bolag, ekonomiska föreningar

och skogsspekulanter och belägen inom de delar av riket, där norrlandslagen

icke gäller. I sina huvuddrag bör denna uppsiktslag utarbetas med norrlandslagen

som förebild, men erforderliga eventuella skiljaktigheter noga undersökas.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 14 höft. (Nr 17 Bilagor.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.