Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.

1923-05-23 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 1 e. m.

. Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig

och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.

Uti eu inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad

motion, nr 113, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen

hemställt, att riksdagen ville

1) för sin del efter lagutskottets förslag antaga sådan ändring i

norrländska vanhävds- (uppsikts-)lagen, att förintelse av åbyggnader ej

må kunna, i strid mot norrlandslagstiftningens uppenbara mening, på

i motionen angivet sätt fortfarande opåtalt äga rum; samt

2) för sin del efter lagutskottets förslag antaga en lag för de

delar av riket, där den norrländska vanhävds- (uppsikts-)lagen icke

äger tillämpning, varigenom förhindras, att eu skadlig och opåkallad

förintelse av åbyggnader till jordbruk får opåtalt äga rum.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens yrkanden,

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionens innehåll.

Enligt lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland, Dalarne och Värmland (den s. k. norrländska vanhävds- eller

uppsiktslagen) skall beträffande vissa fastigheter på landet inom de fem

norrländska länen samt Värmland och delar av Dalarne uppsikt hållas

däröver, att jordbruket å fastigheterna icke nedlägges eller ägor eller

byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom

äventyras. De fastigheter, vilka beröras av nämnda, i 1 § första stycket

av lagen inrymda stadgande, äro sådana, å vilka åker och äng finnas

i den omfattning, att självständigt jordbruk kan å dem idkas och som

äro tillhöriga bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller sådan enskild

person, som uppenbarligen besitter fastighet för att tillgodogöra

sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å

fastighet, som är i sambruk med densamma. År emellertid fastighet

Bihang till riksdagens •protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 käft. (Nr 19.) 1

Redogörelse

för den norrländska

vanhävds-

(uppsikts-llagens

innehåll.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Motiveringen

filt motionärens

hemställan.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

av nu nämnt slag utarrenderad i enlighet med norrländska arrendelagen,

skall vad ovan sagts äga tillämpning endast i den mån jordägaren är

enligt nämnda arrendelag ansvarig för vidmakthållande av fastigheten.

Från förbudet att nedlägga jordbruket å eu äga göres i lagen undantag

för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets

nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens

jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. För utövande av] den

ovannämnda uppsikten skall för varje län finnas en jordbrukskommission,

bestående av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses av

Konungen för en tid av 3 år. Om på grund av inkommen anmälan

eller eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att jordbruk

är utsatt för sådan vanhävd, som i lagen omförmäles, äger kommissionen

att föranstalta om syn å jordbruket genom särskilt förordnade synemän.

Dessa skola å stället undersöka förhållandet och däröver till

kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till åtgärder, som för

vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. Finner kommissionen på

grund av synemännens utlåtande, att fastighet vanhävdats så som i

lagen sägs, har kommissionen först att söka träffa skriftlig överenskommelse

med ägaren att inom viss tid, högst 4 år, vidtaga erforderliga,

i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande.

Kan dylik överenskommelse ej träffas eller fullgör jordägaren ej sitt

åtagande, skall kommissionen vid domstol anhängiggöra talan mot jordägaren.

Domstolen äger då föreskriva de åtgärder, som erfordras för

vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej

över 4 år, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skola vara vidtagna.

Verkställas ej dessa åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen, på

kommissionens yrkande, giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse

från jordägarens sida att efter överenskommelse med kommissionen

inom viss tid vidtaga angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande

eller underlåtenhet att verkställa av domstolen föreskrivna åtgärder

medför bötesansvar.

1 motionen har nu framhållits, hurusom den norrländska vanhävdslagen

icke kunnat förhindra, att på många ställen inom lagens tillämplighetsområde

åbyggnader å särskilda brukningsdelar, i och för sammanslagning

av skilda sådana, fått förfalla eller nedrivits. Enligt motionärens

uppgift skulle domstolarna, åtminstone intill andra instans,

hava i sådana förekommande fall förklarat, att lagen icke lade hinder

i vägen för åbyggnadernas förintande på de forna bondejordbruken,

blott jorden sköttes någorlunda, så att fullständig nedläggning av jord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

bruket ej kunde anses hava ägt rum. Under erinran att jordkommissionen

kort före motionens avgivande beslutat att ingiva en framställning

till Kungl. Maj:t med hemställan om framläggande för årets riksdag

av förslag till en åtminstone provisorisk lagstiftning för hämmande

av den sålunda angivna utvecklingen, har motionären förklarat sig skola

genom tilläggsmotion giva riksdagen del av jordkommissionens blivande

framställning i ämnet för att densamma skulle tjäna såsom en vidare

utveckling av motionärens motivering och slutliga hemställan.

I ett av jordkommissionen den 29 sistlidne mars till chefen för

justitiedepartementet, ingivet betänkande har framlagts bland annat dels

utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk och dels utkast

till provisorisk vanhävdslag beträffande åbyggnader till vissa

jordbruk.

Det förra lagförslaget, som avses att bliva gällande för landet i

dess helhet och att således ersätta den norrländska vanhävdslagen i de

delar av landet, där denna gäller, innehåller följande huvudbestämmelser:

»Finnes å fastighet åker och äng av den omfattning, att därå

drivet jordbruk kan lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj,

må jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom

äventyras och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga

byggnader bortföras eller lämnas att förfalla». I lagförslaget har

bland annat föreslagits, att .vad i huvudbestämmelsen stadgas skall

äga motsvarande tillämpning å torp eller därmed jämförlig lägenhet,

varå finnes åker och äng av den angivna omfattningen, ändå att torpet

eller lägenheten icke är att anse såsom kameralt självständig fastighet,

att till sådan vanhävd, varom i huvudbestämmelsen förmäles, ej är att

hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga

beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles

olämplig för jordbruksdrift, att utan hinder av huvudbestämmelsen jordbruk

ock må, i den mån det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark,

som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen

eller annat dylikt ändamål, samt att lagen ej äger tillämpningbeträffande

jordbruk, som tillhör kronan eller allmän inrättning. Uppsiktsbestämmelserna

i lagförslaget, särskilt i fråga om påföljderna vid

föreliggande vanhävd för vederbörande jordägare i händelse av tredska

eller medellöshet från dennes sida, avvika i väsentlig mån från innehållet

i den norrländska vanhävdslagen.

I motiveringen till huvudbestämmelsen i lagförslaget anför jordkom
-

Jordkommissionens

den 29

mars 1923

ingivna förslag

i ämnet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

missionen beträffande det uti nu förevarande motion omhandlade spörsmålet

följande:

I ett annat ''hänseende har emellertid uppsiktslagens bestämning av vanhävdsbegreppet

— märkligt nog —- visat sig icke vara tillräckligt tydlig. Härmed!

åsyftas frågan, huruvida lagen avser att förhindra, att två eller flera

särskilt bebyggda fastigheter sammanslås till eu brukningsdel på sådant sätt,

att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna

bliva onödiga och förty bortföras eller lämnas att förfalla. De ovannämnda

sakkunniga1 framhålla, att sådana sammanslagningar förekommit i avsevärd,

omfattning ävensom att dessa ofta företagits i direkt syfte att eludera upp

siktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande. Jordbrukskommissionen i

Kopparbergs län bär sålunda inberättat till de sakkunniga, att sammanslagningar

förekommit ganska ofta å bolags jord; mest under eget bruk, men även

å arrendegårdar. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har meddelat, att

företeelsen är vanlig vad angår fastigheter under bolagens eget bruk, men

mindre vanlig beträffande utarrenderade fastigheter. Jordbrukskommissionen

i Västemorrlands län har upplyst, att sammanslagningarna avsett utarrenderade

jordbruksfastigheter, som legat i omedelbar närhet av varandra.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört:

»Fastigheter, som varit endast sämjevis delade, hava i stor utsträckning

sammanslagits av bolagen till större brukningsenheter, utan att kommissionen ansett

sig kunna däremot inskrida, sedan dess talan i sådant hänseende blivit av domstolarna

ogillad. Dylik sammanslagning har i någon mån förekommit beträffande

laga delade fastigheter, till och med då de ej gränsat omedelbart intill varandra.

Kommissionen har visserligen sökt efter förmåga förhindra detta men icke lyckats

vinna domstolarnas medverkan därtill.»

Jordbruksko mmissioner na i Västerbottens och Norrbottens län hava meddelat,

att de sammanslagningar, som förekommit, gällt utarrenderade fastigheter,

som gränsat intill varandra.

Beträffande de sammanslagningar av brukningsdelar, »om sålunda skett,

hava samtliga jordbrukskommisisioner utom kommissionen i Jämtlands län

uppgivit till de sakkunniga, att sammanslagningarna från ren jordbrukssynpunkt

varit att anse såsom fördelaktiga, då genom sammanslagningen jorden

kunnat skötas mera rationellt och med mindre kostnad än under förutvarande

förhållanden varit möjligt, varigenom även, då fastigheterna varit utarrenderade,

bättre bärgning och utkomst för arrendator!) kunnat vinnais. Jordbrukskommissionen

i Gävleborgs län har framhållit, att då bolagen genom

sammanslagning av närbelägna fastigheter bildat större jordbrukskomplex, äro

dessa ofta välskötta och stå i eu del fall på gränsen till mönstergårdar för

orten. Samtidigt anmärkes dock, att i andra fall kreatursstocken på dylika

större gårdar är för liten. Av de utav jordbrukskommissionema i Västernorrlands

och Västerbottens län avgivna yttrandena i den nu föreliggande frågan

framgår vidare, att sammanslagningarna blivit godkända av respektive

kommissioner.

1 För undersökning rörande verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen

1918-1921.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 5

Av den ovan gjorda framställningen av förarbetena till 1 § första stycket

av uppsiktslagen framgår, att norrlandskommittén intog den ståndpunkt, att

bortförandet av för jordbruket nödiga byggnader i intet fall skulle vara tillåtet.

Kommittén syftade således med sitt förslag till vanhävdslag ej blott till förekommande

av vanbävd utan även till upprätthållandet av de befintliga bebyggda

brukningsdelarnas antal. En annan ståndpunkt i detta hänseende intog

lagutskottet vid 1907 års riksdag; enligt den omnämnda lydelsen av dess

förslag beträffande 1 § första stycket medgavs bortförandet av byggnaderna

från en brukningsdel, där dess behov i detta hänseende fylldes genom andra

byggnader. Av vad som förekommit under sakens vidare behandling i riksdagen

torde ock få anses framgå, att riksdagens avsikt varit att ansluta sig

till den ståndpunkt, som av norrlandskommittén framförts.

Enligt kommissionens mening bör såsom förut är nämnt en vanhävdsl ag - stiftning framför allt avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondejordbruken.

Det vore meningslöst om staten samtidigt med att densamma vidtoge

stora ekonomiska uppoffringar för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose

en förefintlig jordhunger, med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk

spolierades. Det bör därför enligt kommissionens mening principiellt icke tilllåtas

att åbyggnaderna å självständig brukningsdel nedrivas eller genom

bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt

kan upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder

böra sålunda vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfares på sådant

sätt att deras återbesättande med egen åbo omöjliggöres eller försvåras. Då

såsom nämnt, uppsiktslagens formulering i detta avseende giver anledning till

ovisshet om lagens rätta mening, bär kommissionen ansett en omredigering

nödvändig. I förslaget utsäges därför, att för fastigheten såsom särskild brukningsdel

nödiga byggnader icke må bortföras eller lämnas att förfalla.

Det av jordkommissionen i dess den 29 sistlidne mars ingivna

betänkande framlagda utkastet till provisorisk vanhävdslag beträffande

åbyggnader till vissa jordbruk jämte därtill hörande motiv har i avtryck

såsom bilaga fogats vid detta utlåtande; och tillåter sig utskottet att

hänvisa till dess innehåll. I motiverna till detta lagutkast har kommissionen

på däri angivna skäl förklarat sig anse det ej vara tillrådligt

att såvitt angår byggnaderna avvakta tillkomsten av den av kommissionen

föreslagna definitiva vanbävdslagen för riket. En provisorisk lagstiftning

i denna del borde därför enligt kommissionens mening framläggas

om möjligt för 1923 års riksdag. Skulle den definitiva lagstiftningen

ej, såsom vore högeligen ensidigt, kunna framläggas ens för 1924 års

riksdag, ansåge kommissionen det så mycket mera av behovet påkallat,

att åtminstone vid den senare riksdagen ett provisorium komme till stånd.

Av jordkommissionens åtta ledamöter hava fyra (herrar Lindhagen,

Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) biträtt

de förslag med tillhörande motiv, som ovan återgods, herr Lindhagen

Reservationer

inom jordkommissionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

dock med avvikande mening i fråga om vilka fastigheter, som skola

omfattas av den allmänna vanhävdslagen. Herrar Ehrenborg och Jansson

i Edsbäcken hava i ett särskilt yttrande framlagt utkast till lag angående

uppsikt å vissa jordbruk, huvudsakligen byggt å den norrländska vanhävdslagen

och, liksom majoritetens förslag, avsett att med ersättande

av nämnda lag i de delar av landet, där den är gällande, äga tillämpning

för landet i dess helhet. I det av herrar Ehrenborg och Jansson

i Edsbäcken framlagda utkastet till lag har den bestämning av begreppet

vanhävd å jordbruksfastigheter, som finnes upptagen i 1 § första stycket

av den norrländska vanhävdslagen, bibehållits oförändrad. Sammaledamöter

av kommissionen hava ock inom densamma uttalat sig emot avlåtande

av en framställning till Kungl. Maj:t, syftande till att förhindra

jordägare från att bortföra åbyggnader från deras respektive fastigheter.

De två övriga ledamöterna av kommissionen (herrar Olsson i Kullenbergstorp

och Wohlin) hava ej deltagit i behandlingen inom kommissionen

av nu förevarande spörsmål,

Utskottets

yttrande.

Sammanställes innehållet av motionen — till vilken ej av motionären

fogats någon tilläggsmotion i det uti motionen angivna syftet —

med de av jordkommissionen efter motionens avgivande framlagda utkasten

till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk och till provisorisk

vanhävdslag beträffande åbyggnader till vissa jordbruk, synes

motionärens syfte med motionen böra uppfattas så, att han avser, att

riksdagen måtte för sin del antaga en provisorisk vanhävdslag beträffande

^byggnader till vissa jordbruk i huvudsaklig överensstämmelse med

det av jordkommissionen därutinnan utarbetade utkastet med tillägg att

lagen skulle avse även sådan vanhävd av åbyggnader, som uppkommit

före lagens ikraftträdande.

Vid prövning av det av jordkommissionen framlagda lagutkastet

har utskottet funnit sig ej kunna giva sin anslutning till dess innehåll.

Utkastet stämplar såsom vanvård med därav följande påföljder för vederbörande

jordägare varje bortförande av boningshus eller ekonomibyggnad,

som avses för drivande av jordbruk, från brukningsdelar, tillhöriga

bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. spekulanter, eller från

torp eller andra dylika kameralt osjälvständiga jordbrukslägenheter, oavsett

vem som är ägare till huvudfastigheten; och likställes med bortförande

av åbyggnader från nu nämnda fastigheter att sådana där

lämnas att förfalla. Tydligt är emellertid, att exempelvis i fall, då torp

eller därmed likställda jordbrukslägenheter eller brukningsdelar visat sig

vara för små att kunna tillfredsställande försörja sina brukare, en sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 7

manslagning av dylika fastigheter med därav följande ändrad disposition

i fråga om fastigheternas åbyggnader kan vara något i sig fullt befogat

och ingalunda böra vara att hänföra till vanvård. Enahanda är förhållandet

exempelvis med bortförandet av en åbyggnad, som på grund av

verkställd nybyggnad eller driftomläggning blivit överflödig. Med den

avfattning, som utkastet äger, bliva dess bestämmelser inom tillämplighetsområdet

för den norrländska uppsiktslagen jämsides med denna tilllämpliga

å bortförande och därmed likställda åtgöranden beträffande

åbyggnader å jordbruksfastigheter, som ske under sådana förhållanden,

att förfarandet redan enligt nämnda lag är hänförligt till vanvård. Utkastet

saknar ock bl. a. nödiga hänvisningar till sagda lag i fråga om

domstolsproceduren, bötesbestämmelser m. m.

Utskottet vill för sin del ej underkänna behovet av att den vanhävdslagstiftning,

som hos oss är gällande, fullständigas med hänsyn

till de av motionären och jordkommissionen påpekade tendenserna här

och var till sammanslagning av bestående, särskilt bebyggda brukningsdelar,

även i fall då dessa lämpat sig att brukas såsom självständiga

jordbruk. Emellertid har utskottet ej känt sig övertygat om, att behovet

av dylika fullständigande bestämmelser gjort sig gällande i sådan grad,

att, sedan förslag till definitiva bestämmelser i ämnet numera utarbetats,

tillräckliga skäl föreligga för att utan avvaktan å vare sig över

förslaget infordrade yttranden från myndigheter i orterna eller lagrådets

blivande granskning av föreliggande förslag, eventuellt i omarbetat

skick, riksdagen nu skulle för sin del på grund av den förevarande

motionen taga ståndpunkt till frågan genom antagande av en

provisorisk, med ledning av jordkommissionens utkast närmare utformad

lag i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 23 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Tjållgren, Sigfrid

Hansson*, von Kock*, Lindhagen*, Martin Svensson* och Franzén*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,

Nilsson i Vibberbo *, Svensson i Skönsberg, Ödström *, Stindling och Olovson i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage och Olovson i Västerås;

2) av herr Lindhagen, som anfört följande:

Utskottet håller före, såsom så ofta eljest i jordfrågorna, att eu

mycket stor förödelse i hela landet bör redan hava kommit till stånd,

innan man ingriper emot densamma. Något förutseeende i dessa angelägenheter

bör icke få äga rum av någon anledning, som utskottet

förtiger.

Den av jordbrukskommissionen i Värmlands län påtalade och i

övrigt väl kända, från så många håll vitsordade nedrivningen eller förintelsen

genom underlåten vård av åbyggnader till jordbruk, borde vara

en tillräcklig anledning för en landsfaderlig styrelse att ofördröjligen

förhindra en sådan verksamhet i avvaktan på en definitiv lagstiftning

därom.

Utskottet ställer sig emellertid fullkomligt bekymmerslöst inför

den förintelse av jordbrukshem, som på detta sätt äger rum, och anger

ännu mindre, vilka utvägar samhället bör anlita för att reparera dylika

genom statsmaktens flathet uppkomna skador.

För att bedöma denna lättfattliga sak, anser sig utskottet böra

avvakta råd från myndigheter i orterna samt böjer sig redan på förhand

i vördnad för lagrådets blivande granskning genom medlemmar,

vilka merendels icke på något sätt äro sakkunniga, utan tvärtom måste

sakna kännedom eller intresse för ifrågavarande lagstiftnings mänskliga

innehåll.

Ehuru utskottets avstyrkande väl huvudsakligen är grundat på

förenämnda skäl, sätter utskottet likväl i spetsen för skälen till avslag

även vissa erinringar mot själva lagutkastets detaljer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

Utskottet riktar sig sålunda särskilt emot, att enligt förslaget

skulle förhindras bortrivandet av byggnader, även då detta skulle vara

gagneligt i och för sammanslagning av för småjordbruk, som ej kunna

tillfredsställande försörja sina brukare. Denna säkerligen sällsynta angelägenhet,

för vars nödvändighet utskottet icke fordrar något bevis, anser

utskottet således högeligen överväga skadan av de talrika fall, då enligt

erfarenheten dylikt nedrivande sker i oträngt mål. Denna av utskottet

redan nu gjorda uppmuntran till större jordägare, särskilt bolag, att

sammanslå sina fastigheter är enligt min uppfattning dessutom synnerligen

obetänksam även i ett annat avseende. När jordbrukslägenheter

äro för små, bör det, såsom jordkommissionen ock framhållit, i första

hand tillses, att dessa små jordbruk, med bibehållande av kärnan, kunna

kompletteras med angränsande mark för att sålunda må bibehållas

största möjliga antal självständiga jordbruk och jordbrukarhem. Man

kan verkligen begära, att dessa undantagsmöjligheter, som ej förspillas,

få vänta något till gagn för de vanliga fallen, som eljest skulle förspillas.

Utskottet hyser vidare bekymmer för att åbj^ggnader, som blivit

överflödiga för jordbruket, icke heller skulle få bortrivas. Det är dock

uppenbart, att ett överflödigt hus icke längre »avses för drivande av

jordbruk».

Den tredje anmärkningen synes vara, att inom norrländska uppsiktslagens

områden skulle två författningar i det nu berörda ämnet

kunna för vissa fall bliva tillämpliga på samma gång. Därigenom sker

dock ingen skada eller olägenhet. Förfarandet är ju detsamma för sådana

fall. 1 övrigt blir, såsom ibland inom lagstiftningen är förhållandet, den

strängare lagen tillämplig, där den mildare ej räcker till.

Slutligen anmärker utskottet, att lagutkastet saknar bland annat

nödiga hänvisningar till norrländska uppsiktslagen i fråga om domstolsproceduren,

bötesbestämmelser m. m. För den, som vill något i

denna sak, är det emellertid uppenbart, såsom ock varit avsikten, att

föreskriften i 3 §, att jordbrukskommissionen eller länsstyrelsen äga

att med ärendet vidare förfara på sätt i norrländska uppsiktslagen finnes

stadgat, syftar till att denna lags alla övriga bestämmelser skola äga

tillämpning. Dylika erinringar såsom huvudskäl för ett avslag ådagalägga,

vilka halmstrån det rena juridiska åskådningssättet måste tillgripa

för att kunna låta ett människokrav, som ropar från jorden, ligga

obeaktat.

För den, som vill själva saken, är det emellertid mycket lätt, att

tillmötesgå förenämnda, enligt min uppfattning övervägande obehöriga

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 höft. (Nr 19.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

erinringar genom att med några penndrag i lagtexten undanrycka alla

förevändningar för desamma. Under debatten i utskottet tillät jag mig

också göra ett sådant medgivande. Uti jordkommissionens lagtext är

därföre här nedan tillägg i sådant syfte gjorda.

Med åberopande i övrigt av de av jordbrukskommissionen i Värmlands

län, jordkommissionen samt i motionen anförda skäl hemställes

sålunda,

att riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

om förbud för bortförande eller vanhävdande av åbyggnad, som avses för

drivande av jordbruk.

1 §''

Å fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild

person, som ej är mantalsskriven å fastigheten, eller å fastighet, som

är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen besitter fastigheten

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i

spekulationssyfte, må boningshus eller ekonomibyggnad, som avses för

drivande av jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild brukningsdel

bortföras eller lämnas att förfalla.

Lag samma vare beträffande torp eller annan dylik kameralt

osjälvständig jordbrukslägenhet, oavsett vem som är ägare till huvudfastigheten.

Vad sålunda stadgats äger ej tillämpning, då åtgärden uppenbarligen

är till gagn för bildandet av bärkraftiga, av självständiga jordbrukare

innehavda jordbruk och därigenom ej obehörigen förhindras uppkomsten

av ett större antal dylika jordbruk, så ock då genom nybyggnad

eller annorledes åbyggnad ej vidare är behövlig för det jordbruk, som

den tidigare tjänat.

2 §•

Det åligger jordbrukskommission eller, där sådan icke finnes,

länsstyrelse, envar inom sitt län, att övervaka vad i 1 § föreskrivits.

Kommunalnämnd, nämndeman, skiftesgodeman, lantbruksingenjör,

lantmätare, länsagronom och jordbrukskonsulent äga att medverka vid

utförande av denna jordbrukskommissionens eller länsstyrelsens uppgift.

I övrigt äger envar att göra anmälan om sådan vanvård av byggnad,

som med denna lag avses.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

11

3 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission

eller länsstyrelse finner skälig anledning antaga, att åbyggnad

är utsatt för sådan vanvård, som ovan förmäles, äger kommissionen eller

länsstyrelsen att med ärendet vidare förfara på sätt i lagen den 25 juni

1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland

i tillämpliga delar finnes stadgat och äger därvid nämnda lags

bestämmelser även i övrigt tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

År för något fall den i 3 § omnämnda norrländska uppsiktslagen

tillfyllest för ett lika verksamt avhjälpande av det med förevarande lag

avsedda missförhållandet, skall den förra lagen äga tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Bilaga.

Jordkoimnissionens utkast till provisorisk vanliävdslag beträffande

åbyggnader till vissa jordbruk jämte tillhörande motiv.

I det föregående har jordkommissionen framlagt förslag till en vanhävdslag

för hela riket, som vill meddela bestämmelser för vidmakthållande av såväl jordbruket

som åbyggnaderna å de särskilda brukningsdelarna. I sammanhang härmed

kan kommissionen icke underlåta att framhålla, hurusom denna lagstiftnings tillkomst

är särdeles brådskande såvitt rörer byggnaderna. Ett jordbruks vanhävd

kan icke gå så snabbt, att det blir fullständigt förintat på en kort tid och dess

återställande i gott stånd är också, såvitt på tidsutdräkten ankommer, en överkomlig

sak. Av dessa skäl bör man kunna avvakta den tidpunkt, då en definitiv vanhävdslagstiftning

kommer till stånd.

Annorlunda förhåller det sig med åbyggnaderna. De kunna förintas på en

mycket kort tid och återuppbyggandet bliver en vansklig sak, särskilt i dessa tider

på grund av de stora kostnaderna. Även genom underlätet underhåll kan en byggnad

mycket snabbt gå mot sin undergång.

I dylika fall föreligger alltså fara i dröjsmål. Det förhåller sig nämligen

så, att bolag och enskilda spekulanter mångenstädes ofta i stor utsträckning låtit

nedlägga och säkerligen fortfarande bortriva eller övergiva åbyggnaderna å arrendegårdar.

Samma företeelse har sedan länge iakttagits beträffande torp och andra

dylika lägenheter, oavsett vem som är ägare till de fastigheter, å vilka torpen eller

lägenheterna äro belägna. Därvid förekommer som sagt icke blott, att byggnanaderna

bortrivas, ofta åsidosättas allt underhåll i uppenbar avsikt att därigenom

bringa busen till obrukbarhet och således på denna omväg finna en förevändning

till jordbrukets nedläggande. Mångenstädes lärer nedläggandet ock berott därpå,

att arrendator!! flyttat samt att jordägaren ej kunnat eller haft rimligt intresse av

att skaffa en annan arrendator.

Denna fara gäller, märkligt nog, även de delar av landet, där den norrländska

vanbävdslagen äger tillämpning. Denna föreskriver, att även husen skola

vidmakthållas, och den uppenbara meningen därmed var, att lagen åsyftade de

särskilda brukningsdelarnas åbyggnader. Domstolar ha emellertid tolkat denna

lagstiftning så, att den icke skulle avse social omtanke även om jordbrukarna såsom

sådana och deras möjligheter till självständigt uppehälle av jordbruket, utan

allenast förtänksamhet om avkastningen från ägorna, oavsett vem som brukade

desamma. Blott själva jordbruket sköttes någorlunda och tillfälle gavs till skördens

inbärgning annorstädes, så ha domstolarna funnit hinder icke möta för åbygg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

13

nadernas bortrivande å brukningsdelarna samt jordbrukets drivande genom sammanslagning

eller annorledes från andra gårdar och andra åbyggnader. När nu

domstolarna föregått med en sådan tolkning, finna sig de enskilda naturligtvis

alldeles oförhindrade att följa densamma. Därigenom ökas faran ytterligare.

Uti sitt förslag till lag till förekommande av vanhävd å jordbruk har jordkommissionen

sökt vidare omöjliggöra en sådan misstolkning av lagens mening

genom föreskriften att fastigheten ej »må så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyras, och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla».

Att en särskild fara för byggnaderna föreligger är allmänt känt. Den beröres

ock av norrlandskommittén och torpkommissionen samt även något i frågan

27 uti jordkommissionens frågeformulär till jordbrukskommissionerna samt svaret

därå från Värmland. Jordbrukskommissionen i Värmlands län har dessutom i sin

arbetsredogörelse för år 1919 till chefen för jordbruksdepartementet gjort en erinran

om det stora behovet av en lagstiftning. I betänkandet år 1921 angående

verkningarna av den norrländska uppsiktslagen behandlas jämväl ämnet och jordbrukskommissionerna

i Värmlands och Jämtlands län beröra frågan utförligt i sina

yttranden över nämnda betänkande. En översikt av innehållet i berörda dokument

är fogad vid detta utlåtande såsom bilaga.

Av de skäl, som sålunda framhållits, har kommissionen ansett det ej vara tillrådligt

att såvitt angår byggnaderna avvakta tillkomsten av den av kommissionen

föreslagna definitiva vanhävdslagen för riket. En provisorisk lagstiftning i denna

del bör därför framläggas om möjligt för 1923 års riksdag, och skulle den definitiva

lagstiftningen ej, såsom är högeligen önskligt, kunna framläggas ens för 1924

års riksdag, blir det så mycket mera av behovet påkallat att åtminstone vid det

senare tillfället ett provisorium kommer till stånd.

I viss mån skulle det behov, om vilket nu erinrats, bliva tillgodosett, därest

arrendeförlängningslagen kommer till stånd. Frånsett emellertid att detta är

ovisst, så avhjälpes därmed icke faran av åbyggnadernas förintelse genom avsiktligen

underlätet underhåll. Dessutom kan denna arrendeförlängningslag icke framtvinga

skyldighet för ägaren att ovillkorligen i laga ordning utarrendera sådana

jordbruk, om vilka nu är fråga, åtminstone ej i södra och mellersta delarna av

riket, som sakna en definitiv social arrende- och vanhävdslag. Här yppas således

tillfällen att gå den tillämnade jordlagstiftningen i förväg genom en förintelse

av åbyggnaderna.

En provisorisk vanhävdslag för åbyggnaderna behöver och bör icke gå utöver

behovet. Den kan stanna vid bolags och spekulanters arrendefastigheter samt

vid torpen, i sista fallet oavsett ägare till huvudfastigheterna. Å andra sidan kan

en närmare avgränsning av de arrenden, som skola bliva föremål för lagstiftningen,

med hänsyn till deras storlek (en maximi- och eu minimigräns) icke ifrågasättas

uti en provisorisk lag. Detta kräver nämligen ett sådant ingående övervägande,

som kan äga rum först i samband med den definitiva lagstiftningen. Det synes

vara tillfyllest, att provisoriet blir tillämpligt å byggnader, som avse bedrivande

av jordbruk. Det lämpliga avvägandet får äga rum vid den prövning, som för

varje fall kan ifrågakomma.

Då den slutliga organisationen för vanhävdslagens tillämpning tillhör den

definitiva lagstiftningen, får man i den provisoriska lagen nöja sig med att låna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

läns- och ortsrepresentation från förefintliga institutioner. Förfarandet i övrigt

bör äga rum i överensstämmelse med den norrländska uppsiktslagens bestämmelser.

På detta sätt kan man säga, att den provisoriska författningen i viss mån innefattar

en tillfällig utsträckning av den norrländska uppsiktslagen till hela riket,

nämligen såvitt angår byggnaderna.

Vid 1923 års riksdag har redan väckts i detta ämne en motion, som vilar

i andra lagutskottet i avvaktan på förevarande betänkande.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att till 1923 års riksdag måtte

framläggas förslag till en provisorisk lag av huvudsakligen följande innehåll:

1 §•

A fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild person, som

ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,

samt uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte, må boningshus eller ekonomibyggnad,

som avses för drivande av jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild

brukningsdel bortföras eller lämnas att förfalla.

Lag samma vare beträffande torp eller annan dylik kameralt osjälvständig

jordbrukslägenhet, oavsett vem som är ägare till huvudfastigheten.

2 %.

Det åligger jordbrukskommission eller, där sådan icke finnes, länsstyrelsen,

envar inom sitt län, att övervaka vad i 1 § föreskrivits.

Kommunalnämnd, nämndeman, skiftesgodeman, lantbruksingenjör, lantmätare,

länsagronom och jordbrukskonsulent äga att medverka vid utförande av

denna jordbrukskommissionens eller länsstyrelsens uppgift. I övrigt äger envar

att göra anmälan om sådan vanvård av byggnad, som med denna lag avses.

3 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission eller

länsstyrelse finner skälig anledning antaga, att åbyggnad är utsatt för sådan vanvård,

som ovan förmäles, äger kommissionen eller länsstyrelsen att med ärendet

vidare förfara på sätt i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland, Dalarne och Värmland i tillämpliga delar finnes stadgat.

Ifrågavarande provisoriska lagstiftning bör omedelbart träda i kraft.

Då det även förekommit, att norrländska uppsiktslagen, emot dess bokstav

och uppenbara mening, av en eller annan domstol ansetts icke äga tillämpning

å redan uppkommen vanhävd, synes för säkerhets skull i denna provisoriska lag

även böra uttryckligt betonas att lagen avser även sådan vanvård av byggnader,

som uppkommit före lagens ikraftträdande.

Givetvis kan lagen dock icke äga tillämpning beträffande byggnader, som

bortförts eller nedrivits, innan lagen trätt i kraft eller före någon i lagen särskilt

utsatt tidigare tidpunkt. Har däremot befintliga byggnader före lagens ikraftträdande

genom bristande underhåll mer eller mindre lämnats att förfalla och

detta tillstånd fortsättes efter sistnämnda tidpunkt, böra byggnaderna icke fritagas

från lagens tillämpning därför att deras förfall börjat före lagens tillkomst.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utdrag ur ett av jordbrukskommissionen i Värmlands län besvarat av jordkommissionen

utsänt frågeformulär.

27.

Anser jordkommissionen att uppsiktslagens formulering av begreppet

vanhävd dels å jord och delis å byggnader är tillfyllestgörande för att drabba

de fall, som lämpligen böra göras till föremål för ett ingripande?

Om .så ej är fallet, valka förändringar i laigens avfattning anses vara

av behovet påkallade?

På det sätt § 1 i lagen formulerats har det ansetts tillåtet att sammanlägga

förut var för isig självständiga jordbruk till eu större jordbruksenhet, under

förutsättning endast att den odlade jorden skötes så, att jordbrukets vidmakthållande

icke äventyrals. En sådan sammanläggning är alltid för ägaren

ekonomiskt fördelaktig, då byggnaderna på de olika fastigheterna äro förfallna,

alldenstund nybyggnadskostnaderna därigenom nedbringas.

Detta förfaringssätt måste anses stå i uppenbar strid mot lagens mening.

Därför torde i lagen stadgas, att var för sig självständigt brukade

fastigheter icke få sammianläggas utan särskilt medgivande av jordbrukskommissionen,

och må sådant medgivande i regel meddelas endast i de fall, då den

fastighet, varmed annan fastighet skall sammanläggas, är av så ringa omfattning,

att det kan anses lämpligt att densamma till sin areal utökas.

Det har dessutom ansetts tillåtet att helt bortföra byggnaderna å en

fastighet, under förutsättning att jorden nöjaktigt brukas antingen av ägaren,

som kunnat vara bosatt långt avlägset från fastigheten, eller av någon

å annan fastighet basalt brukare. I lagen bör därför uttryckligen stadgas,

att varje särskild fastighet skall vara försedd med behöriga byggnader.

I övrigt får kommissionen rörande denna fråga hänvisa till bifogade

transumt av kommissionens arbetsredogörellse för år 1919.

Utdrag ur arbetsredogörelsen för år 1919 till statsrådet och chefen för .jordbruksdepartementet

från jordbrukskommissionen inom Värmlands län.

Enligt föreskriften i Kungl. Maj:ts nådiga reglemente angående uppsikt

å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 24 januari 1911, vilket reglemente

jämlik! kungl. brevet av den 5 juni 1917 tillsvidare skall tillämpas för jordbrufcskammissionen

inom Värmlands län, får kommissionen härmed vördsamt

avgiva redogörelse för kommissionens verksamhet under år 1919.

Till kommissionen hade inkommit skrivelse från några arrendatorer av

liemmanslotter i 1 mantal Lakene i Norra Råda socken, vari om förmäldes, att

arrendatorer na uppisagts från sina arrenden på grund av att jordägaren —

Uddeholms aktiebolag — både för avsikt att självt övertaga brukningen och

sammanlägga ifrågavarande jord med en angränsande större gård, vilken gård

bolaget år 1919 tog under eget bruk. Uthusen å de utarrenderade ägolotterna

skulle då komma att efter hand nedrivas, och bostadshusen, där iså vore lämpligt,

upplåtas till jordbruksarbetare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Efter inhämtande av närmare upplysningar utröntes, att så även var

bolagets mening. Kommissionen ansåg det emellertid vara tvivel underkastat,

huruvida ett sådant förfaringssätt icke kunde anses stå i strid med bestämmelsen

i uppsiktslagen. Här var fråga om att islå tillsammans sex förut självständiga

jordbruk med en angränsande gård och om därigenom jordbruket såsom sådant

icke vanvårdades, torde dock vara uppenbart, att det sociala syfte lagen

avsåg helt och hållet omintetgjordes. — Med anledning härav tillställde kommissionens

ordförande bolaget en skrivelse, vari framhölls, att bolagets ifrågavarande

åtgärder möjligen icke stode i överensstämmelse med gällande uppsiktslag

och uttalades jämväl den uppfattningen att en sammanslagning av

såsom självständiga jordbruk brukade liemmansdelar icke borde få ske förr än

efter särskild prövning.

Bolaget ansåg sig emellertid handla i sin fulla rätt.

Efter ytterligare framställningar från arrendator erna företog kommissionen

i sin helhet besiktning på platsen den 28 juli.

Kommissionen besökte samtliga 6 hemmansdelar. Den vid gårdarna

belägna jorden — vilken utgjorde den huvudsakliga åkerarealen — hade redan

till allra största delen fråntagits arrendatorerna, vilka för innevarande år i

stort sett icke hade mera att hinka än långt avlägset liggande utjordar av

föga betydenhet. År 1920 skulle de avflytta. Samtliga arrendatorer hade sedan

lång tid tillbaka innehaft sina ställen, de flesta hade övertagit gårdarna efter

föräldrar. I medeltal omfattade varje gård 6 har åker; 1 häst, cirka 4 kor

samt ungdjur utgjorde kreatursbesättningen. Byggnaderna voro delvis i gott

skick, delvis förfallna. 0 ....

Alla gårdarna voro synnerligen väl lämpade att brukas såsom självständiga

jordbruk. — Någon ekonomisk vinst torde bolaget icke göra sig genom

övertagande av gårdarna, snarare förlust.

Då det måste anses i hög grad önskvärt, att lagen förtydligas i syfte att

förhindra ett sådant tillvägagångssätt, som den här ovan relaterade, har kommissionen

velat bringa denna fråga till vedierbörandes kännedom.

Utdrag ur jordbrukskommissiouens i Värmlands län yttrande till Konungens

befallningsliavande i Värmlands län över betänkandet angående verkningarna

av den norrländska vanhävdslagstiftningeu.

Under sin verksamhet har jordbrukskommisisionen i flera fall iakttagit,

att fastigheter, som förut brukats var för sig, sammanslagits till eu brukningsdel,

varvid byggnader nedrivits och bortförts.

Då en sådan sammanslagning avsett smärre brukningsdelar, som förut

var för sig knappast kunnat betraktas som självständiga jordbruk, kan en

sådan sammanslagning anses motiverad.

Då däremot sammanläggningen gällt fastigheter med sådan omfattning,

att de förut vur för sig gott kunnat betraktas som fullt självständiga^ jordbruk,

borde sammanläggningar, som uteslutande hava till syfte att nedbringa jordägarens

byggnadskostnad^-, icke få äga rum annat än efter vederbörlig prövning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Staten gör å sin. sida mycket stora ekonomiska uppoffringar för bildandet

av nya jordbr ukshem, och bör det därför ligga i statens intresse att förhindra

nedläggandet av sådana jordbruk, som hava förutsättningar för att

såsom självständiga upprätthållas.

Under förutsättning att åkerjorden hävdas, kunna med nuvarande bestämmelser

åbyggnaderna bortföras.

Kommissionen tillåter sig härmed relatera ett dylikt fall, som varit under

kommissionens behandling.

En hemmansägare och skogshandlare, som innehade ett tiotal smärre

hemmanslotter och själv bebodde en av dessa, företog sig att helt nedriva

åbyggniadema på en honom tillhörig fastighet med en åkerareal av cirka 15

hektar.

Denna fastighet var belägen i en annan socken cirka S kilometer från den

fastighet, han själv bebodde, vilken fastighet var ungefär av samma storlek som

den, vara byggnaderna bortförts.

Då personen i fråga vid häradsrätten kunde styrka att jordbruket på

den fastighet, varå byggnaderna nedrivits, nöjaktigt sköttes, kunde häradsrätten

icke ålägga honom bebygga fastigheten i fråga. Hovrätten fastställde

jämväl detta häradsrättens beslut.

De sakkunniga hava i sin motivering berört dessa förhållanden, men

hava ansett, att frågan om sammanslagning av brukningsdelar åtminstone tillsvidare

borde vara tillåten, för så vitt jordbrukets vidmakthållande å någon av

brukningsdelarna därigenom icke äventyrades.

Denna sin uppfattning bygga de sakkunniga på erfarenheter, hämtade

huvudsakligen från Norrland.

Några sammanslagningar hava där sällan förekommit.

Givet är att faran för sammanslagningar är långt mindre i trakter, där

den jordbrukande befolkningen stadigvarande ökas, än i de områden, där

motsatt förhållande är rådande.

Kommissionen vill därför på det kraftigaste understryka behovet av en

lagändring i syfte att förhindra dylika sammanslagningar, vilka icke böra

äga rum annat än efter vederbörligt tillstånd.

Utdrag ur jordbrukskommissionens i Jämtlands län yttrande till Konungens

befalluingshavande i länet över betänkandet angående verkningarna av den

norrländska vanhävdslagstiftningen.

Med anledning av vad de sakkunniga yttrat om villkoren för sammanslagning

av fastigheter vill kommissionen framhålla, att intet lärer vara att

erinra mot att sammanlägga sådana mindre fastigheter, som varken nu eller

framdeles kunna lämpa sig för självständig jordbruksdrift. Annorlunda ställer

det sig dock med sammanslagning av fastigheter, som var för sig uppfylla

förutsättningarna för besutenhet. Med hänsyn till de mindre gynnsamma betingelserna

för större jordbruk i Norrland hav, enligt vad erfarenheten givit

vid handen, en sammanslagning av dylika fastigheter regelrätt haft till följd,

att jorden blivit föremål för mer och mer extensiv drift, som så småningom

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 höft. (Nr 19.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

övergått till vamhävd av åtminstone den sämre eller ur brutal ingssynpunkt. mindre

bekvämt belägna delen av jorden, samt att i varje fall jordbrukets nyodlingsmöjligheter

kommit att ligga obenyttjade. Det bör i detta sammatihäng

med styrka frambållas, att jordkulturen i Norrland mångenstädes ej framskridit

längre än att en stor del fastigheter än i dag knappast äro annat än nyhemman,

och man bör därför alltjämt fasthålla vid de grundsatser, som voro

ledande vid awittringen och skatteköpen, nämligen att fastigheter skola genom

nyodling förses med den inägojord, som var förutsättningen för statens

upplåtelse av jorden till de enskilda medborgarna.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.