Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.
1923-05-23 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1923:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 1 e. m.
. Utlåtande i anledning av väckt motion om förhindrande av skadlig
och opåkallad förintelse av åbyggnader till jordbruk.
Uti eu inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 113, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen ville
1) för sin del efter lagutskottets förslag antaga sådan ändring i
norrländska vanhävds- (uppsikts-)lagen, att förintelse av åbyggnader ej
må kunna, i strid mot norrlandslagstiftningens uppenbara mening, på
i motionen angivet sätt fortfarande opåtalt äga rum; samt
2) för sin del efter lagutskottets förslag antaga en lag för de
delar av riket, där den norrländska vanhävds- (uppsikts-)lagen icke
äger tillämpning, varigenom förhindras, att eu skadlig och opåkallad
förintelse av åbyggnader till jordbruk får opåtalt äga rum.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens yrkanden,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionens innehåll.
Enligt lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland, Dalarne och Värmland (den s. k. norrländska vanhävds- eller
uppsiktslagen) skall beträffande vissa fastigheter på landet inom de fem
norrländska länen samt Värmland och delar av Dalarne uppsikt hållas
däröver, att jordbruket å fastigheterna icke nedlägges eller ägor eller
byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom
äventyras. De fastigheter, vilka beröras av nämnda, i 1 § första stycket
av lagen inrymda stadgande, äro sådana, å vilka åker och äng finnas
i den omfattning, att självständigt jordbruk kan å dem idkas och som
äro tillhöriga bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller sådan enskild
person, som uppenbarligen besitter fastighet för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma. År emellertid fastighet
Bihang till riksdagens •protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 käft. (Nr 19.) 1
Redogörelse
för den norrländska
vanhävds-
(uppsikts-llagens
innehåll.
Motiveringen
filt motionärens
hemställan.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
av nu nämnt slag utarrenderad i enlighet med norrländska arrendelagen,
skall vad ovan sagts äga tillämpning endast i den mån jordägaren är
enligt nämnda arrendelag ansvarig för vidmakthållande av fastigheten.
Från förbudet att nedlägga jordbruket å eu äga göres i lagen undantag
för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets
nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens
jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. För utövande av] den
ovannämnda uppsikten skall för varje län finnas en jordbrukskommission,
bestående av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses av
Konungen för en tid av 3 år. Om på grund av inkommen anmälan
eller eljest kommissionen finner skälig anledning antaga, att jordbruk
är utsatt för sådan vanhävd, som i lagen omförmäles, äger kommissionen
att föranstalta om syn å jordbruket genom särskilt förordnade synemän.
Dessa skola å stället undersöka förhållandet och däröver till
kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till åtgärder, som för
vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. Finner kommissionen på
grund av synemännens utlåtande, att fastighet vanhävdats så som i
lagen sägs, har kommissionen först att söka träffa skriftlig överenskommelse
med ägaren att inom viss tid, högst 4 år, vidtaga erforderliga,
i överenskommelsen angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande.
Kan dylik överenskommelse ej träffas eller fullgör jordägaren ej sitt
åtagande, skall kommissionen vid domstol anhängiggöra talan mot jordägaren.
Domstolen äger då föreskriva de åtgärder, som erfordras för
vanhävdens avhjälpande, samt förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej
över 4 år, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skola vara vidtagna.
Verkställas ej dessa åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen, på
kommissionens yrkande, giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse
från jordägarens sida att efter överenskommelse med kommissionen
inom viss tid vidtaga angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande
eller underlåtenhet att verkställa av domstolen föreskrivna åtgärder
medför bötesansvar.
1 motionen har nu framhållits, hurusom den norrländska vanhävdslagen
icke kunnat förhindra, att på många ställen inom lagens tillämplighetsområde
åbyggnader å särskilda brukningsdelar, i och för sammanslagning
av skilda sådana, fått förfalla eller nedrivits. Enligt motionärens
uppgift skulle domstolarna, åtminstone intill andra instans,
hava i sådana förekommande fall förklarat, att lagen icke lade hinder
i vägen för åbyggnadernas förintande på de forna bondejordbruken,
blott jorden sköttes någorlunda, så att fullständig nedläggning av jord
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
3
bruket ej kunde anses hava ägt rum. Under erinran att jordkommissionen
kort före motionens avgivande beslutat att ingiva en framställning
till Kungl. Maj:t med hemställan om framläggande för årets riksdag
av förslag till en åtminstone provisorisk lagstiftning för hämmande
av den sålunda angivna utvecklingen, har motionären förklarat sig skola
genom tilläggsmotion giva riksdagen del av jordkommissionens blivande
framställning i ämnet för att densamma skulle tjäna såsom en vidare
utveckling av motionärens motivering och slutliga hemställan.
I ett av jordkommissionen den 29 sistlidne mars till chefen för
justitiedepartementet, ingivet betänkande har framlagts bland annat dels
utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk och dels utkast
till provisorisk vanhävdslag beträffande åbyggnader till vissa
jordbruk.
Det förra lagförslaget, som avses att bliva gällande för landet i
dess helhet och att således ersätta den norrländska vanhävdslagen i de
delar av landet, där denna gäller, innehåller följande huvudbestämmelser:
»Finnes å fastighet åker och äng av den omfattning, att därå
drivet jordbruk kan lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj,
må jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom
äventyras och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga
byggnader bortföras eller lämnas att förfalla». I lagförslaget har
bland annat föreslagits, att .vad i huvudbestämmelsen stadgas skall
äga motsvarande tillämpning å torp eller därmed jämförlig lägenhet,
varå finnes åker och äng av den angivna omfattningen, ändå att torpet
eller lägenheten icke är att anse såsom kameralt självständig fastighet,
att till sådan vanhävd, varom i huvudbestämmelsen förmäles, ej är att
hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga
beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles
olämplig för jordbruksdrift, att utan hinder av huvudbestämmelsen jordbruk
ock må, i den mån det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark,
som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen
eller annat dylikt ändamål, samt att lagen ej äger tillämpningbeträffande
jordbruk, som tillhör kronan eller allmän inrättning. Uppsiktsbestämmelserna
i lagförslaget, särskilt i fråga om påföljderna vid
föreliggande vanhävd för vederbörande jordägare i händelse av tredska
eller medellöshet från dennes sida, avvika i väsentlig mån från innehållet
i den norrländska vanhävdslagen.
I motiveringen till huvudbestämmelsen i lagförslaget anför jordkom
-
Jordkommissionens
den 29
mars 1923
ingivna förslag
i ämnet
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
missionen beträffande det uti nu förevarande motion omhandlade spörsmålet
följande:
I ett annat ''hänseende har emellertid uppsiktslagens bestämning av vanhävdsbegreppet
— märkligt nog —- visat sig icke vara tillräckligt tydlig. Härmed!
åsyftas frågan, huruvida lagen avser att förhindra, att två eller flera
särskilt bebyggda fastigheter sammanslås till eu brukningsdel på sådant sätt,
att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna
bliva onödiga och förty bortföras eller lämnas att förfalla. De ovannämnda
sakkunniga1 framhålla, att sådana sammanslagningar förekommit i avsevärd,
omfattning ävensom att dessa ofta företagits i direkt syfte att eludera upp
siktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande. Jordbrukskommissionen i
Kopparbergs län bär sålunda inberättat till de sakkunniga, att sammanslagningar
förekommit ganska ofta å bolags jord; mest under eget bruk, men även
å arrendegårdar. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har meddelat, att
företeelsen är vanlig vad angår fastigheter under bolagens eget bruk, men
mindre vanlig beträffande utarrenderade fastigheter. Jordbrukskommissionen
i Västemorrlands län har upplyst, att sammanslagningarna avsett utarrenderade
jordbruksfastigheter, som legat i omedelbar närhet av varandra.
Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört:
»Fastigheter, som varit endast sämjevis delade, hava i stor utsträckning
sammanslagits av bolagen till större brukningsenheter, utan att kommissionen ansett
sig kunna däremot inskrida, sedan dess talan i sådant hänseende blivit av domstolarna
ogillad. Dylik sammanslagning har i någon mån förekommit beträffande
laga delade fastigheter, till och med då de ej gränsat omedelbart intill varandra.
Kommissionen har visserligen sökt efter förmåga förhindra detta men icke lyckats
vinna domstolarnas medverkan därtill.»
Jordbruksko mmissioner na i Västerbottens och Norrbottens län hava meddelat,
att de sammanslagningar, som förekommit, gällt utarrenderade fastigheter,
som gränsat intill varandra.
Beträffande de sammanslagningar av brukningsdelar, »om sålunda skett,
hava samtliga jordbrukskommisisioner utom kommissionen i Jämtlands län
uppgivit till de sakkunniga, att sammanslagningarna från ren jordbrukssynpunkt
varit att anse såsom fördelaktiga, då genom sammanslagningen jorden
kunnat skötas mera rationellt och med mindre kostnad än under förutvarande
förhållanden varit möjligt, varigenom även, då fastigheterna varit utarrenderade,
bättre bärgning och utkomst för arrendator!) kunnat vinnais. Jordbrukskommissionen
i Gävleborgs län har framhållit, att då bolagen genom
sammanslagning av närbelägna fastigheter bildat större jordbrukskomplex, äro
dessa ofta välskötta och stå i eu del fall på gränsen till mönstergårdar för
orten. Samtidigt anmärkes dock, att i andra fall kreatursstocken på dylika
större gårdar är för liten. Av de utav jordbrukskommissionema i Västernorrlands
och Västerbottens län avgivna yttrandena i den nu föreliggande frågan
framgår vidare, att sammanslagningarna blivit godkända av respektive
kommissioner.
1 För undersökning rörande verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen
1918-1921.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 5
Av den ovan gjorda framställningen av förarbetena till 1 § första stycket
av uppsiktslagen framgår, att norrlandskommittén intog den ståndpunkt, att
bortförandet av för jordbruket nödiga byggnader i intet fall skulle vara tillåtet.
Kommittén syftade således med sitt förslag till vanhävdslag ej blott till förekommande
av vanbävd utan även till upprätthållandet av de befintliga bebyggda
brukningsdelarnas antal. En annan ståndpunkt i detta hänseende intog
lagutskottet vid 1907 års riksdag; enligt den omnämnda lydelsen av dess
förslag beträffande 1 § första stycket medgavs bortförandet av byggnaderna
från en brukningsdel, där dess behov i detta hänseende fylldes genom andra
byggnader. Av vad som förekommit under sakens vidare behandling i riksdagen
torde ock få anses framgå, att riksdagens avsikt varit att ansluta sig
till den ståndpunkt, som av norrlandskommittén framförts.
Enligt kommissionens mening bör såsom förut är nämnt en vanhävdsl ag - stiftning framför allt avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondejordbruken.
Det vore meningslöst om staten samtidigt med att densamma vidtoge
stora ekonomiska uppoffringar för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose
en förefintlig jordhunger, med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk
spolierades. Det bör därför enligt kommissionens mening principiellt icke tilllåtas
att åbyggnaderna å självständig brukningsdel nedrivas eller genom
bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt
kan upprätthållas genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder
böra sålunda vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfares på sådant
sätt att deras återbesättande med egen åbo omöjliggöres eller försvåras. Då
såsom nämnt, uppsiktslagens formulering i detta avseende giver anledning till
ovisshet om lagens rätta mening, bär kommissionen ansett en omredigering
nödvändig. I förslaget utsäges därför, att för fastigheten såsom särskild brukningsdel
nödiga byggnader icke må bortföras eller lämnas att förfalla.
Det av jordkommissionen i dess den 29 sistlidne mars ingivna
betänkande framlagda utkastet till provisorisk vanhävdslag beträffande
åbyggnader till vissa jordbruk jämte därtill hörande motiv har i avtryck
såsom bilaga fogats vid detta utlåtande; och tillåter sig utskottet att
hänvisa till dess innehåll. I motiverna till detta lagutkast har kommissionen
på däri angivna skäl förklarat sig anse det ej vara tillrådligt
att såvitt angår byggnaderna avvakta tillkomsten av den av kommissionen
föreslagna definitiva vanbävdslagen för riket. En provisorisk lagstiftning
i denna del borde därför enligt kommissionens mening framläggas
om möjligt för 1923 års riksdag. Skulle den definitiva lagstiftningen
ej, såsom vore högeligen ensidigt, kunna framläggas ens för 1924 års
riksdag, ansåge kommissionen det så mycket mera av behovet påkallat,
att åtminstone vid den senare riksdagen ett provisorium komme till stånd.
Av jordkommissionens åtta ledamöter hava fyra (herrar Lindhagen,
Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) biträtt
de förslag med tillhörande motiv, som ovan återgods, herr Lindhagen
Reservationer
inom jordkommissionen.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
dock med avvikande mening i fråga om vilka fastigheter, som skola
omfattas av den allmänna vanhävdslagen. Herrar Ehrenborg och Jansson
i Edsbäcken hava i ett särskilt yttrande framlagt utkast till lag angående
uppsikt å vissa jordbruk, huvudsakligen byggt å den norrländska vanhävdslagen
och, liksom majoritetens förslag, avsett att med ersättande
av nämnda lag i de delar av landet, där den är gällande, äga tillämpning
för landet i dess helhet. I det av herrar Ehrenborg och Jansson
i Edsbäcken framlagda utkastet till lag har den bestämning av begreppet
vanhävd å jordbruksfastigheter, som finnes upptagen i 1 § första stycket
av den norrländska vanhävdslagen, bibehållits oförändrad. Sammaledamöter
av kommissionen hava ock inom densamma uttalat sig emot avlåtande
av en framställning till Kungl. Maj:t, syftande till att förhindra
jordägare från att bortföra åbyggnader från deras respektive fastigheter.
De två övriga ledamöterna av kommissionen (herrar Olsson i Kullenbergstorp
och Wohlin) hava ej deltagit i behandlingen inom kommissionen
av nu förevarande spörsmål,
Utskottets
yttrande.
Sammanställes innehållet av motionen — till vilken ej av motionären
fogats någon tilläggsmotion i det uti motionen angivna syftet —
med de av jordkommissionen efter motionens avgivande framlagda utkasten
till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk och till provisorisk
vanhävdslag beträffande åbyggnader till vissa jordbruk, synes
motionärens syfte med motionen böra uppfattas så, att han avser, att
riksdagen måtte för sin del antaga en provisorisk vanhävdslag beträffande
^byggnader till vissa jordbruk i huvudsaklig överensstämmelse med
det av jordkommissionen därutinnan utarbetade utkastet med tillägg att
lagen skulle avse även sådan vanhävd av åbyggnader, som uppkommit
före lagens ikraftträdande.
Vid prövning av det av jordkommissionen framlagda lagutkastet
har utskottet funnit sig ej kunna giva sin anslutning till dess innehåll.
Utkastet stämplar såsom vanvård med därav följande påföljder för vederbörande
jordägare varje bortförande av boningshus eller ekonomibyggnad,
som avses för drivande av jordbruk, från brukningsdelar, tillhöriga
bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. spekulanter, eller från
torp eller andra dylika kameralt osjälvständiga jordbrukslägenheter, oavsett
vem som är ägare till huvudfastigheten; och likställes med bortförande
av åbyggnader från nu nämnda fastigheter att sådana där
lämnas att förfalla. Tydligt är emellertid, att exempelvis i fall, då torp
eller därmed likställda jordbrukslägenheter eller brukningsdelar visat sig
vara för små att kunna tillfredsställande försörja sina brukare, en sam
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 7
manslagning av dylika fastigheter med därav följande ändrad disposition
i fråga om fastigheternas åbyggnader kan vara något i sig fullt befogat
och ingalunda böra vara att hänföra till vanvård. Enahanda är förhållandet
exempelvis med bortförandet av en åbyggnad, som på grund av
verkställd nybyggnad eller driftomläggning blivit överflödig. Med den
avfattning, som utkastet äger, bliva dess bestämmelser inom tillämplighetsområdet
för den norrländska uppsiktslagen jämsides med denna tilllämpliga
å bortförande och därmed likställda åtgöranden beträffande
åbyggnader å jordbruksfastigheter, som ske under sådana förhållanden,
att förfarandet redan enligt nämnda lag är hänförligt till vanvård. Utkastet
saknar ock bl. a. nödiga hänvisningar till sagda lag i fråga om
domstolsproceduren, bötesbestämmelser m. m.
Utskottet vill för sin del ej underkänna behovet av att den vanhävdslagstiftning,
som hos oss är gällande, fullständigas med hänsyn
till de av motionären och jordkommissionen påpekade tendenserna här
och var till sammanslagning av bestående, särskilt bebyggda brukningsdelar,
även i fall då dessa lämpat sig att brukas såsom självständiga
jordbruk. Emellertid har utskottet ej känt sig övertygat om, att behovet
av dylika fullständigande bestämmelser gjort sig gällande i sådan grad,
att, sedan förslag till definitiva bestämmelser i ämnet numera utarbetats,
tillräckliga skäl föreligga för att utan avvaktan å vare sig över
förslaget infordrade yttranden från myndigheter i orterna eller lagrådets
blivande granskning av föreliggande förslag, eventuellt i omarbetat
skick, riksdagen nu skulle för sin del på grund av den förevarande
motionen taga ståndpunkt till frågan genom antagande av en
provisorisk, med ledning av jordkommissionens utkast närmare utformad
lag i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 23 maj 1923.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Tjållgren, Sigfrid
Hansson*, von Kock*, Lindhagen*, Martin Svensson* och Franzén*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo *, Svensson i Skönsberg, Ödström *, Stindling och Olovson i Västerås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Hage och Olovson i Västerås;
2) av herr Lindhagen, som anfört följande:
Utskottet håller före, såsom så ofta eljest i jordfrågorna, att eu
mycket stor förödelse i hela landet bör redan hava kommit till stånd,
innan man ingriper emot densamma. Något förutseeende i dessa angelägenheter
bör icke få äga rum av någon anledning, som utskottet
förtiger.
Den av jordbrukskommissionen i Värmlands län påtalade och i
övrigt väl kända, från så många håll vitsordade nedrivningen eller förintelsen
genom underlåten vård av åbyggnader till jordbruk, borde vara
en tillräcklig anledning för en landsfaderlig styrelse att ofördröjligen
förhindra en sådan verksamhet i avvaktan på en definitiv lagstiftning
därom.
Utskottet ställer sig emellertid fullkomligt bekymmerslöst inför
den förintelse av jordbrukshem, som på detta sätt äger rum, och anger
ännu mindre, vilka utvägar samhället bör anlita för att reparera dylika
genom statsmaktens flathet uppkomna skador.
För att bedöma denna lättfattliga sak, anser sig utskottet böra
avvakta råd från myndigheter i orterna samt böjer sig redan på förhand
i vördnad för lagrådets blivande granskning genom medlemmar,
vilka merendels icke på något sätt äro sakkunniga, utan tvärtom måste
sakna kännedom eller intresse för ifrågavarande lagstiftnings mänskliga
innehåll.
Ehuru utskottets avstyrkande väl huvudsakligen är grundat på
förenämnda skäl, sätter utskottet likväl i spetsen för skälen till avslag
även vissa erinringar mot själva lagutkastets detaljer.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9
Utskottet riktar sig sålunda särskilt emot, att enligt förslaget
skulle förhindras bortrivandet av byggnader, även då detta skulle vara
gagneligt i och för sammanslagning av för småjordbruk, som ej kunna
tillfredsställande försörja sina brukare. Denna säkerligen sällsynta angelägenhet,
för vars nödvändighet utskottet icke fordrar något bevis, anser
utskottet således högeligen överväga skadan av de talrika fall, då enligt
erfarenheten dylikt nedrivande sker i oträngt mål. Denna av utskottet
redan nu gjorda uppmuntran till större jordägare, särskilt bolag, att
sammanslå sina fastigheter är enligt min uppfattning dessutom synnerligen
obetänksam även i ett annat avseende. När jordbrukslägenheter
äro för små, bör det, såsom jordkommissionen ock framhållit, i första
hand tillses, att dessa små jordbruk, med bibehållande av kärnan, kunna
kompletteras med angränsande mark för att sålunda må bibehållas
största möjliga antal självständiga jordbruk och jordbrukarhem. Man
kan verkligen begära, att dessa undantagsmöjligheter, som ej förspillas,
få vänta något till gagn för de vanliga fallen, som eljest skulle förspillas.
Utskottet hyser vidare bekymmer för att åbj^ggnader, som blivit
överflödiga för jordbruket, icke heller skulle få bortrivas. Det är dock
uppenbart, att ett överflödigt hus icke längre »avses för drivande av
jordbruk».
Den tredje anmärkningen synes vara, att inom norrländska uppsiktslagens
områden skulle två författningar i det nu berörda ämnet
kunna för vissa fall bliva tillämpliga på samma gång. Därigenom sker
dock ingen skada eller olägenhet. Förfarandet är ju detsamma för sådana
fall. 1 övrigt blir, såsom ibland inom lagstiftningen är förhållandet, den
strängare lagen tillämplig, där den mildare ej räcker till.
Slutligen anmärker utskottet, att lagutkastet saknar bland annat
nödiga hänvisningar till norrländska uppsiktslagen i fråga om domstolsproceduren,
bötesbestämmelser m. m. För den, som vill något i
denna sak, är det emellertid uppenbart, såsom ock varit avsikten, att
föreskriften i 3 §, att jordbrukskommissionen eller länsstyrelsen äga
att med ärendet vidare förfara på sätt i norrländska uppsiktslagen finnes
stadgat, syftar till att denna lags alla övriga bestämmelser skola äga
tillämpning. Dylika erinringar såsom huvudskäl för ett avslag ådagalägga,
vilka halmstrån det rena juridiska åskådningssättet måste tillgripa
för att kunna låta ett människokrav, som ropar från jorden, ligga
obeaktat.
För den, som vill själva saken, är det emellertid mycket lätt, att
tillmötesgå förenämnda, enligt min uppfattning övervägande obehöriga
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 höft. (Nr 19.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
erinringar genom att med några penndrag i lagtexten undanrycka alla
förevändningar för desamma. Under debatten i utskottet tillät jag mig
också göra ett sådant medgivande. Uti jordkommissionens lagtext är
därföre här nedan tillägg i sådant syfte gjorda.
Med åberopande i övrigt av de av jordbrukskommissionen i Värmlands
län, jordkommissionen samt i motionen anförda skäl hemställes
sålunda,
att riksdagen ville för sin del antaga följande
Lag
om förbud för bortförande eller vanhävdande av åbyggnad, som avses för
drivande av jordbruk.
1 §''
Å fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild
person, som ej är mantalsskriven å fastigheten, eller å fastighet, som
är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen besitter fastigheten
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i
spekulationssyfte, må boningshus eller ekonomibyggnad, som avses för
drivande av jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild brukningsdel
bortföras eller lämnas att förfalla.
Lag samma vare beträffande torp eller annan dylik kameralt
osjälvständig jordbrukslägenhet, oavsett vem som är ägare till huvudfastigheten.
Vad sålunda stadgats äger ej tillämpning, då åtgärden uppenbarligen
är till gagn för bildandet av bärkraftiga, av självständiga jordbrukare
innehavda jordbruk och därigenom ej obehörigen förhindras uppkomsten
av ett större antal dylika jordbruk, så ock då genom nybyggnad
eller annorledes åbyggnad ej vidare är behövlig för det jordbruk, som
den tidigare tjänat.
2 §•
Det åligger jordbrukskommission eller, där sådan icke finnes,
länsstyrelse, envar inom sitt län, att övervaka vad i 1 § föreskrivits.
Kommunalnämnd, nämndeman, skiftesgodeman, lantbruksingenjör,
lantmätare, länsagronom och jordbrukskonsulent äga att medverka vid
utförande av denna jordbrukskommissionens eller länsstyrelsens uppgift.
I övrigt äger envar att göra anmälan om sådan vanvård av byggnad,
som med denna lag avses.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
11
3 §•
Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission
eller länsstyrelse finner skälig anledning antaga, att åbyggnad
är utsatt för sådan vanvård, som ovan förmäles, äger kommissionen eller
länsstyrelsen att med ärendet vidare förfara på sätt i lagen den 25 juni
1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland
i tillämpliga delar finnes stadgat och äger därvid nämnda lags
bestämmelser även i övrigt tillämpning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
År för något fall den i 3 § omnämnda norrländska uppsiktslagen
tillfyllest för ett lika verksamt avhjälpande av det med förevarande lag
avsedda missförhållandet, skall den förra lagen äga tillämpning.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Bilaga.
Jordkoimnissionens utkast till provisorisk vanliävdslag beträffande
åbyggnader till vissa jordbruk jämte tillhörande motiv.
I det föregående har jordkommissionen framlagt förslag till en vanhävdslag
för hela riket, som vill meddela bestämmelser för vidmakthållande av såväl jordbruket
som åbyggnaderna å de särskilda brukningsdelarna. I sammanhang härmed
kan kommissionen icke underlåta att framhålla, hurusom denna lagstiftnings tillkomst
är särdeles brådskande såvitt rörer byggnaderna. Ett jordbruks vanhävd
kan icke gå så snabbt, att det blir fullständigt förintat på en kort tid och dess
återställande i gott stånd är också, såvitt på tidsutdräkten ankommer, en överkomlig
sak. Av dessa skäl bör man kunna avvakta den tidpunkt, då en definitiv vanhävdslagstiftning
kommer till stånd.
Annorlunda förhåller det sig med åbyggnaderna. De kunna förintas på en
mycket kort tid och återuppbyggandet bliver en vansklig sak, särskilt i dessa tider
på grund av de stora kostnaderna. Även genom underlätet underhåll kan en byggnad
mycket snabbt gå mot sin undergång.
I dylika fall föreligger alltså fara i dröjsmål. Det förhåller sig nämligen
så, att bolag och enskilda spekulanter mångenstädes ofta i stor utsträckning låtit
nedlägga och säkerligen fortfarande bortriva eller övergiva åbyggnaderna å arrendegårdar.
Samma företeelse har sedan länge iakttagits beträffande torp och andra
dylika lägenheter, oavsett vem som är ägare till de fastigheter, å vilka torpen eller
lägenheterna äro belägna. Därvid förekommer som sagt icke blott, att byggnanaderna
bortrivas, ofta åsidosättas allt underhåll i uppenbar avsikt att därigenom
bringa busen till obrukbarhet och således på denna omväg finna en förevändning
till jordbrukets nedläggande. Mångenstädes lärer nedläggandet ock berott därpå,
att arrendator!! flyttat samt att jordägaren ej kunnat eller haft rimligt intresse av
att skaffa en annan arrendator.
Denna fara gäller, märkligt nog, även de delar av landet, där den norrländska
vanbävdslagen äger tillämpning. Denna föreskriver, att även husen skola
vidmakthållas, och den uppenbara meningen därmed var, att lagen åsyftade de
särskilda brukningsdelarnas åbyggnader. Domstolar ha emellertid tolkat denna
lagstiftning så, att den icke skulle avse social omtanke även om jordbrukarna såsom
sådana och deras möjligheter till självständigt uppehälle av jordbruket, utan
allenast förtänksamhet om avkastningen från ägorna, oavsett vem som brukade
desamma. Blott själva jordbruket sköttes någorlunda och tillfälle gavs till skördens
inbärgning annorstädes, så ha domstolarna funnit hinder icke möta för åbygg
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
13
nadernas bortrivande å brukningsdelarna samt jordbrukets drivande genom sammanslagning
eller annorledes från andra gårdar och andra åbyggnader. När nu
domstolarna föregått med en sådan tolkning, finna sig de enskilda naturligtvis
alldeles oförhindrade att följa densamma. Därigenom ökas faran ytterligare.
Uti sitt förslag till lag till förekommande av vanhävd å jordbruk har jordkommissionen
sökt vidare omöjliggöra en sådan misstolkning av lagens mening
genom föreskriften att fastigheten ej »må så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyras, och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla».
Att en särskild fara för byggnaderna föreligger är allmänt känt. Den beröres
ock av norrlandskommittén och torpkommissionen samt även något i frågan
27 uti jordkommissionens frågeformulär till jordbrukskommissionerna samt svaret
därå från Värmland. Jordbrukskommissionen i Värmlands län har dessutom i sin
arbetsredogörelse för år 1919 till chefen för jordbruksdepartementet gjort en erinran
om det stora behovet av en lagstiftning. I betänkandet år 1921 angående
verkningarna av den norrländska uppsiktslagen behandlas jämväl ämnet och jordbrukskommissionerna
i Värmlands och Jämtlands län beröra frågan utförligt i sina
yttranden över nämnda betänkande. En översikt av innehållet i berörda dokument
är fogad vid detta utlåtande såsom bilaga.
Av de skäl, som sålunda framhållits, har kommissionen ansett det ej vara tillrådligt
att såvitt angår byggnaderna avvakta tillkomsten av den av kommissionen
föreslagna definitiva vanhävdslagen för riket. En provisorisk lagstiftning i denna
del bör därför framläggas om möjligt för 1923 års riksdag, och skulle den definitiva
lagstiftningen ej, såsom är högeligen önskligt, kunna framläggas ens för 1924
års riksdag, blir det så mycket mera av behovet påkallat att åtminstone vid det
senare tillfället ett provisorium kommer till stånd.
I viss mån skulle det behov, om vilket nu erinrats, bliva tillgodosett, därest
arrendeförlängningslagen kommer till stånd. Frånsett emellertid att detta är
ovisst, så avhjälpes därmed icke faran av åbyggnadernas förintelse genom avsiktligen
underlätet underhåll. Dessutom kan denna arrendeförlängningslag icke framtvinga
skyldighet för ägaren att ovillkorligen i laga ordning utarrendera sådana
jordbruk, om vilka nu är fråga, åtminstone ej i södra och mellersta delarna av
riket, som sakna en definitiv social arrende- och vanhävdslag. Här yppas således
tillfällen att gå den tillämnade jordlagstiftningen i förväg genom en förintelse
av åbyggnaderna.
En provisorisk vanhävdslag för åbyggnaderna behöver och bör icke gå utöver
behovet. Den kan stanna vid bolags och spekulanters arrendefastigheter samt
vid torpen, i sista fallet oavsett ägare till huvudfastigheterna. Å andra sidan kan
en närmare avgränsning av de arrenden, som skola bliva föremål för lagstiftningen,
med hänsyn till deras storlek (en maximi- och eu minimigräns) icke ifrågasättas
uti en provisorisk lag. Detta kräver nämligen ett sådant ingående övervägande,
som kan äga rum först i samband med den definitiva lagstiftningen. Det synes
vara tillfyllest, att provisoriet blir tillämpligt å byggnader, som avse bedrivande
av jordbruk. Det lämpliga avvägandet får äga rum vid den prövning, som för
varje fall kan ifrågakomma.
Då den slutliga organisationen för vanhävdslagens tillämpning tillhör den
definitiva lagstiftningen, får man i den provisoriska lagen nöja sig med att låna
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
läns- och ortsrepresentation från förefintliga institutioner. Förfarandet i övrigt
bör äga rum i överensstämmelse med den norrländska uppsiktslagens bestämmelser.
På detta sätt kan man säga, att den provisoriska författningen i viss mån innefattar
en tillfällig utsträckning av den norrländska uppsiktslagen till hela riket,
nämligen såvitt angår byggnaderna.
Vid 1923 års riksdag har redan väckts i detta ämne en motion, som vilar
i andra lagutskottet i avvaktan på förevarande betänkande.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att till 1923 års riksdag måtte
framläggas förslag till en provisorisk lag av huvudsakligen följande innehåll:
1 §•
A fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild person, som
ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma,
samt uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte, må boningshus eller ekonomibyggnad,
som avses för drivande av jordbruk, icke från fastigheten såsom särskild
brukningsdel bortföras eller lämnas att förfalla.
Lag samma vare beträffande torp eller annan dylik kameralt osjälvständig
jordbrukslägenhet, oavsett vem som är ägare till huvudfastigheten.
2 %.
Det åligger jordbrukskommission eller, där sådan icke finnes, länsstyrelsen,
envar inom sitt län, att övervaka vad i 1 § föreskrivits.
Kommunalnämnd, nämndeman, skiftesgodeman, lantbruksingenjör, lantmätare,
länsagronom och jordbrukskonsulent äga att medverka vid utförande av
denna jordbrukskommissionens eller länsstyrelsens uppgift. I övrigt äger envar
att göra anmälan om sådan vanvård av byggnad, som med denna lag avses.
3 §.
Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission eller
länsstyrelse finner skälig anledning antaga, att åbyggnad är utsatt för sådan vanvård,
som ovan förmäles, äger kommissionen eller länsstyrelsen att med ärendet
vidare förfara på sätt i lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland, Dalarne och Värmland i tillämpliga delar finnes stadgat.
Ifrågavarande provisoriska lagstiftning bör omedelbart träda i kraft.
Då det även förekommit, att norrländska uppsiktslagen, emot dess bokstav
och uppenbara mening, av en eller annan domstol ansetts icke äga tillämpning
å redan uppkommen vanhävd, synes för säkerhets skull i denna provisoriska lag
även böra uttryckligt betonas att lagen avser även sådan vanvård av byggnader,
som uppkommit före lagens ikraftträdande.
Givetvis kan lagen dock icke äga tillämpning beträffande byggnader, som
bortförts eller nedrivits, innan lagen trätt i kraft eller före någon i lagen särskilt
utsatt tidigare tidpunkt. Har däremot befintliga byggnader före lagens ikraftträdande
genom bristande underhåll mer eller mindre lämnats att förfalla och
detta tillstånd fortsättes efter sistnämnda tidpunkt, böra byggnaderna icke fritagas
från lagens tillämpning därför att deras förfall börjat före lagens tillkomst.
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Utdrag ur ett av jordbrukskommissionen i Värmlands län besvarat av jordkommissionen
utsänt frågeformulär.
27.
Anser jordkommissionen att uppsiktslagens formulering av begreppet
vanhävd dels å jord och delis å byggnader är tillfyllestgörande för att drabba
de fall, som lämpligen böra göras till föremål för ett ingripande?
Om .så ej är fallet, valka förändringar i laigens avfattning anses vara
av behovet påkallade?
På det sätt § 1 i lagen formulerats har det ansetts tillåtet att sammanlägga
förut var för isig självständiga jordbruk till eu större jordbruksenhet, under
förutsättning endast att den odlade jorden skötes så, att jordbrukets vidmakthållande
icke äventyrals. En sådan sammanläggning är alltid för ägaren
ekonomiskt fördelaktig, då byggnaderna på de olika fastigheterna äro förfallna,
alldenstund nybyggnadskostnaderna därigenom nedbringas.
Detta förfaringssätt måste anses stå i uppenbar strid mot lagens mening.
Därför torde i lagen stadgas, att var för sig självständigt brukade
fastigheter icke få sammianläggas utan särskilt medgivande av jordbrukskommissionen,
och må sådant medgivande i regel meddelas endast i de fall, då den
fastighet, varmed annan fastighet skall sammanläggas, är av så ringa omfattning,
att det kan anses lämpligt att densamma till sin areal utökas.
Det har dessutom ansetts tillåtet att helt bortföra byggnaderna å en
fastighet, under förutsättning att jorden nöjaktigt brukas antingen av ägaren,
som kunnat vara bosatt långt avlägset från fastigheten, eller av någon
å annan fastighet basalt brukare. I lagen bör därför uttryckligen stadgas,
att varje särskild fastighet skall vara försedd med behöriga byggnader.
I övrigt får kommissionen rörande denna fråga hänvisa till bifogade
transumt av kommissionens arbetsredogörellse för år 1919.
Utdrag ur arbetsredogörelsen för år 1919 till statsrådet och chefen för .jordbruksdepartementet
från jordbrukskommissionen inom Värmlands län.
Enligt föreskriften i Kungl. Maj:ts nådiga reglemente angående uppsikt
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den 24 januari 1911, vilket reglemente
jämlik! kungl. brevet av den 5 juni 1917 tillsvidare skall tillämpas för jordbrufcskammissionen
inom Värmlands län, får kommissionen härmed vördsamt
avgiva redogörelse för kommissionens verksamhet under år 1919.
Till kommissionen hade inkommit skrivelse från några arrendatorer av
liemmanslotter i 1 mantal Lakene i Norra Råda socken, vari om förmäldes, att
arrendatorer na uppisagts från sina arrenden på grund av att jordägaren —
Uddeholms aktiebolag — både för avsikt att självt övertaga brukningen och
sammanlägga ifrågavarande jord med en angränsande större gård, vilken gård
bolaget år 1919 tog under eget bruk. Uthusen å de utarrenderade ägolotterna
skulle då komma att efter hand nedrivas, och bostadshusen, där iså vore lämpligt,
upplåtas till jordbruksarbetare.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Efter inhämtande av närmare upplysningar utröntes, att så även var
bolagets mening. Kommissionen ansåg det emellertid vara tvivel underkastat,
huruvida ett sådant förfaringssätt icke kunde anses stå i strid med bestämmelsen
i uppsiktslagen. Här var fråga om att islå tillsammans sex förut självständiga
jordbruk med en angränsande gård och om därigenom jordbruket såsom sådant
icke vanvårdades, torde dock vara uppenbart, att det sociala syfte lagen
avsåg helt och hållet omintetgjordes. — Med anledning härav tillställde kommissionens
ordförande bolaget en skrivelse, vari framhölls, att bolagets ifrågavarande
åtgärder möjligen icke stode i överensstämmelse med gällande uppsiktslag
och uttalades jämväl den uppfattningen att en sammanslagning av
såsom självständiga jordbruk brukade liemmansdelar icke borde få ske förr än
efter särskild prövning.
Bolaget ansåg sig emellertid handla i sin fulla rätt.
Efter ytterligare framställningar från arrendator erna företog kommissionen
i sin helhet besiktning på platsen den 28 juli.
Kommissionen besökte samtliga 6 hemmansdelar. Den vid gårdarna
belägna jorden — vilken utgjorde den huvudsakliga åkerarealen — hade redan
till allra största delen fråntagits arrendatorerna, vilka för innevarande år i
stort sett icke hade mera att hinka än långt avlägset liggande utjordar av
föga betydenhet. År 1920 skulle de avflytta. Samtliga arrendatorer hade sedan
lång tid tillbaka innehaft sina ställen, de flesta hade övertagit gårdarna efter
föräldrar. I medeltal omfattade varje gård 6 har åker; 1 häst, cirka 4 kor
samt ungdjur utgjorde kreatursbesättningen. Byggnaderna voro delvis i gott
skick, delvis förfallna. 0 ....
Alla gårdarna voro synnerligen väl lämpade att brukas såsom självständiga
jordbruk. — Någon ekonomisk vinst torde bolaget icke göra sig genom
övertagande av gårdarna, snarare förlust.
Då det måste anses i hög grad önskvärt, att lagen förtydligas i syfte att
förhindra ett sådant tillvägagångssätt, som den här ovan relaterade, har kommissionen
velat bringa denna fråga till vedierbörandes kännedom.
Utdrag ur jordbrukskommissiouens i Värmlands län yttrande till Konungens
befallningsliavande i Värmlands län över betänkandet angående verkningarna
av den norrländska vanhävdslagstiftningeu.
Under sin verksamhet har jordbrukskommisisionen i flera fall iakttagit,
att fastigheter, som förut brukats var för sig, sammanslagits till eu brukningsdel,
varvid byggnader nedrivits och bortförts.
Då en sådan sammanslagning avsett smärre brukningsdelar, som förut
var för sig knappast kunnat betraktas som självständiga jordbruk, kan en
sådan sammanslagning anses motiverad.
Då däremot sammanläggningen gällt fastigheter med sådan omfattning,
att de förut vur för sig gott kunnat betraktas som fullt självständiga^ jordbruk,
borde sammanläggningar, som uteslutande hava till syfte att nedbringa jordägarens
byggnadskostnad^-, icke få äga rum annat än efter vederbörlig prövning.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
Staten gör å sin. sida mycket stora ekonomiska uppoffringar för bildandet
av nya jordbr ukshem, och bör det därför ligga i statens intresse att förhindra
nedläggandet av sådana jordbruk, som hava förutsättningar för att
såsom självständiga upprätthållas.
Under förutsättning att åkerjorden hävdas, kunna med nuvarande bestämmelser
åbyggnaderna bortföras.
Kommissionen tillåter sig härmed relatera ett dylikt fall, som varit under
kommissionens behandling.
En hemmansägare och skogshandlare, som innehade ett tiotal smärre
hemmanslotter och själv bebodde en av dessa, företog sig att helt nedriva
åbyggniadema på en honom tillhörig fastighet med en åkerareal av cirka 15
hektar.
Denna fastighet var belägen i en annan socken cirka S kilometer från den
fastighet, han själv bebodde, vilken fastighet var ungefär av samma storlek som
den, vara byggnaderna bortförts.
Då personen i fråga vid häradsrätten kunde styrka att jordbruket på
den fastighet, varå byggnaderna nedrivits, nöjaktigt sköttes, kunde häradsrätten
icke ålägga honom bebygga fastigheten i fråga. Hovrätten fastställde
jämväl detta häradsrättens beslut.
De sakkunniga hava i sin motivering berört dessa förhållanden, men
hava ansett, att frågan om sammanslagning av brukningsdelar åtminstone tillsvidare
borde vara tillåten, för så vitt jordbrukets vidmakthållande å någon av
brukningsdelarna därigenom icke äventyrades.
Denna sin uppfattning bygga de sakkunniga på erfarenheter, hämtade
huvudsakligen från Norrland.
Några sammanslagningar hava där sällan förekommit.
Givet är att faran för sammanslagningar är långt mindre i trakter, där
den jordbrukande befolkningen stadigvarande ökas, än i de områden, där
motsatt förhållande är rådande.
Kommissionen vill därför på det kraftigaste understryka behovet av en
lagändring i syfte att förhindra dylika sammanslagningar, vilka icke böra
äga rum annat än efter vederbörligt tillstånd.
Utdrag ur jordbrukskommissionens i Jämtlands län yttrande till Konungens
befalluingshavande i länet över betänkandet angående verkningarna av den
norrländska vanhävdslagstiftningen.
Med anledning av vad de sakkunniga yttrat om villkoren för sammanslagning
av fastigheter vill kommissionen framhålla, att intet lärer vara att
erinra mot att sammanlägga sådana mindre fastigheter, som varken nu eller
framdeles kunna lämpa sig för självständig jordbruksdrift. Annorlunda ställer
det sig dock med sammanslagning av fastigheter, som var för sig uppfylla
förutsättningarna för besutenhet. Med hänsyn till de mindre gynnsamma betingelserna
för större jordbruk i Norrland hav, enligt vad erfarenheten givit
vid handen, en sammanslagning av dylika fastigheter regelrätt haft till följd,
att jorden blivit föremål för mer och mer extensiv drift, som så småningom
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 16 höft. (Nr 19.) 3
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.
övergått till vamhävd av åtminstone den sämre eller ur brutal ingssynpunkt. mindre
bekvämt belägna delen av jorden, samt att i varje fall jordbrukets nyodlingsmöjligheter
kommit att ligga obenyttjade. Det bör i detta sammatihäng
med styrka frambållas, att jordkulturen i Norrland mångenstädes ej framskridit
längre än att en stor del fastigheter än i dag knappast äro annat än nyhemman,
och man bör därför alltjämt fasthålla vid de grundsatser, som voro
ledande vid awittringen och skatteköpen, nämligen att fastigheter skola genom
nyodling förses med den inägojord, som var förutsättningen för statens
upplåtelse av jorden till de enskilda medborgarna.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.