Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vackt motion med förslag till dels lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

1923-05-23 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:20, Utlåtande i anledning av vackt motion med förslag till dels lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

I

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av vackt motion med förslag till dels lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om

inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock

lag om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

Uti eu inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad

motion, nr 205, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen

hemställt, att riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i

rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla

ägostyckning stadgas beträffande Norrland och Värmlands län

skall tillsvidare äga tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling;

dock skall den ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd

lämnats före dagen för lagens ikraftträdande.

2) Lag

om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om

hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring i fråga om beBihang

till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Den s. k.

norrländska

ägostyckningslayens

innehåll.

Den s. k.

norrländska

jordavsönd

ringslagens

innehåll.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

gränsning av avsöndring stadgas för Norrland och Värmlands län skall

tillsvidare äga tillämpning jämväl å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla

ägostyckning (den s. k. norrländska ägostyckningslagen), vilken lagersatt

en efter framställning av norrlandskommitten den 16 juni 1905

tillkommen provisorisk lag i ämnet, är rätt till ägostyckning inom de

fem norrländska länen och Värmland — till vilket sistnämnda län lagen

utsträckts från och med den 1 juli 1917 — beroende å att vederbörande

länsstyrelse, efter prövning av ansökning om ägostyckningen, lämnar tillstånd

till densamma. Där så finnes lämpligt, må länsstyrelsen före ärendets

prövning över ansökningen höra nämnd eller myndighet, som kan

antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller kommunalnämnden eller

kronobetjäningen i orten. Vid prövningen skall tillses, att hemmanslott,

som vid ägostyckningen erhåller inägojord, med hänsyn såväl till

denna jords omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings-

och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varder tjänlig för jordbruk.

Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må, ändå att

lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av inägojorden,

där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets

jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden till

olika hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och

betesmark för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan

mark, må tilldelningen därefter jämkas. För egnahemsanläggningar eller

industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål må hemman styckas

annorledes än nu är sagt. Till inägojord räknas ej slåttermyr eller kärräng,

som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.

Genom lag den 31 augusti 1907 (den s. k. norrländska jordavsöndringslagen)

blev den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring medgivna rätten för

ägare av hemman, vilket får klyvas, att av hemmanets ägovälde för

alltid avsöndra, i en eller flera delar, till och med eu femtedel av ägovidden

så till vida begränsad för de fem norrländska länens och Koppar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

3

bergs läns vidkommande, att inom nämnda län inägojord ej finge av

söndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen

försvagades. Nämnda bestämmelse, vilken alltså, i motsats till

vad som förutsattes i det under 2) här ovan upptagna lagförslaget, äger

tillämplighet jämväl å Kopparbergs län, utsträcktes sedan att från och

med den 1 juli 1917 omfatta även Värmland.

I 22 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmanskljvning m. m.

föreskrives, att det ankommer å vederbörande länsstyrelse att, där omständigheterna

därtill föranleda, tillåta innehavare av hemman, varifrån

avsöndring får ske, att därifrån för alltid avsöndra mark, som ensam

eller tillsammans med vad redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat

utgör mera än vad i 20 § av lagen sägs. Genom den norrländska

jordavsöndringslagen tillfogades till 22 § av hemmansklyvningslagen

en bestämmelse av innehåll, att särskilt må vad i 20 § av nämnda

lag stadgas beträffande däri särskilt angivna län icke utgöra hinder för

i 22 § avsett tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar

eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.

Till stöd för den i motionen gjorda hemställan har motionären Framställning

åberopat en med berörda hemställan sammanfallande framställning från av. ö°rdkomjord

kommissionen uti dess den 29 sistlidne mars till chefen för justitie- enahanda

departementet ingivna betänkande (del VI). Nämnda framställning har inneh^1

i • . '' , '' # o motionen.

utskottet funnit sig böra såsom bilaga foga vid detta utlåtande; och

hänvisar utskottet till dess innehåll. Av samma framställning framgår,

att kommissionen med de i densamma ifrågasatta lagarna velat, i avvaktan

på blivande lagstiftning om bildande av nya jordbruk och om

avlösning av bestående arrendejordbruk ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning

om delning av jord å landet provisoriskt tillgodose behovet

även för södra och mellersta Sveriges del av ett jordstyckningsförfarande,

som avser att förekomma, att jordbruken tilläggas otillräckliga

ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt har jordkommissionen

i en annan till chefen för justitiedepartementet tidigare i år ingiven

framställning, avseende åvägabringande av en provisorisk lag om förlängning

av vissa arrendeavtal, anfört bland annat följande:

»Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift

är bland annat att tillse, att de avlösta arrendjordbruken erhålla tillräckligt med

odlad och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda fömånerna

i den mån de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens natur, att ett sålunda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt för att försörja en familj.

Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen hava ådagalagt, hur misslyckat

ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet blir utan en sådan förtänksamhet.

Det ligger emellertid självfallet i de stora jordägarnas, särskilt bolagens, intresse

att förekomma en sådan förpliktelse genom att på något sätt gå lagstiftningen i

förväg. Från kommunalnämnderna har också på jordkommissionens förfrågan

meddelats, att ägostyckningar, som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum

hur som helst, mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk

utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports

har i stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt rum på lager

utan försäljning tillsvidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat än att

på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika vägar möta

och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes som bekant

av Gimo-österby Bruk och några av jordkommissionens ledamöter, som förliden

sommar besökte dessa trakter, flngo bekräftelse därpå och även tillfälle att iakttaga

på sina ställen tillämnade utbrytningars otillfredsställande beskaffenhet. Vid

besök samtidigt i Uppsala läns lantmäterikontor uppgavs, att Kopparbergs Bergslags

bolag låtit på senare tider på så sätt redan utstycka ett hundratal av sina

fastigheter i länet. Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning

vållar naturligtvis omgångar och en mängd invändningar, i fall först sedermera

ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen, i mån

dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam omväg,

fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade. I den mån

den definitiva lagstiftningen nalkas blir det sålunda en naturlig angelägenhet för

jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten i detta hjälplösa skick.»

viss utred- Sedan utskottet erfarit, att jordkommissionen i början av inne
mng

angående varan(je år till lantmäterikontoren i de län, som ej beröras av den norrgar

från lånt- ländska ägostyckmngslagen, utsänt en cirkulärskrivelse med begäran om

toren^södra yissa upplysningar till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckoch

mellersta ning å fastigheter med arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekomSvenge.

mj^ ägostyckningar, varigenom jordbruk frånskilts den huvudsakliga

skogsmarken, har utskottet berett sig tillfälle att taga del av de å

nämnda skrivelse ingångna svaren. Av samma svar framgår, att dylika

ägostyckningar i flertalet av de av undersökningen omfattade länen alls

icke eller endast i ringa omfattning förekommit, samt att i de län, där

ägostyckningar av sådant slag förekommit i mera nämnvärd utsträckning,

deras antal under det senaste året väsentligen nedgått.

utskottets Vid övervägande av vad till stöd för motionärens hemställan före
nande.

bragts har utskottet ej blivit övertygat om, att ett behov av i motionen

påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka

därav skulle beröras, i sådan grad, att skäl kan föreligga, att, utan

avvaktan å över jordkommissionens framställning i ämnet infordrade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 5

yttranden från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen

nu skulle för sin del på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt

till den föreliggande frågan genom antagande av de av jordkommissionen

framlagda förslagen till provisoriska lagar i ämnet.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, Tjällgren, Sigfrid

Hansson*, von Kock*, Lindhagen* och Martin Svensson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,

Nilsson i Vibberbo*, Svensson i Skönsberg, Ödström*, Sundling och Olovson i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage och Olovson i Västerås;

2) av herr Lindhagen, som anfört följande:

Utskottet håller före, såsom så ofta eljest i jordfrågorna, att en

mycket stor förödelse i hela landet bör hava redan kommit till stånd,

innan man ingriper mot densamma. Något förutseende bör i dessa ämnen

icke få äga rum av någon anledning, som utskottet ej yppar.

Blott den omständigheten, att exempelvis Gimo-Österby bruk sedan

någon tid är sysselsatt med att utstycka sina inemot ett tusental uppgående

arrendejordbruk, borde eljest för en landsfaderlig styrelse vara

en tillräcklig anledning tillse, att även det allmänna får ett ord med i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

frågan om sättet för sådana utbrytningars verkställande. Den ifrågasatta

provisoriska lagstiftningen är ju ej till någon skada i de trakter,

där utbrytningar ej äga rum, men synnerligen behövlig för varje gång

en sådan utbrytning kommer att under tiden före en definitiv lagstiftnings

tillkomst äga rum. Detta vitsordas ju också i själva verket av betänkandet

om skifte av jord på landet.

Utskottet ställer sig fullständigt bekymmerslöst inför de utstyckningar,

som sålunda under den långa väntan på en lagstiftning på ett

otillfredsställande sätt komma till stånd, och anger ännu mindre, vilka

utvägar samhället bör anlita för att reparera sådana genom statsmaktens

flathet uppkomna skador.

För att bedöma denna lättfattliga sak anser sig utskottet vidare

behöva avvakta råd från »respektive myndigheter och sammanslutningar».

För min del måste jag på skäl, som i åtskilliga av mig vid denna riksdag

väckta motioner anförts, taga ett bestämt avstånd från dylikt understödjande

från utskottets sida av den hitintillsvarande praxis, att

lägga huvudinflytandet i de sociala jordfrågornas avgörande hos de

högre ämbetsmännen, hos de av godsägare, bolagsintressenter och högre

ämbetsmän behärskade hushållningssällskapen samt hos storindustriens

sammanslutningar utan motvikt i utlåtande från personer, som behjärta

de sociala nödvändigheterna och känna med dem. Denna utskottets

hänvisning är till och med grundlagsstridig, i det att grundlagen påbjuder

allenast hörande av »vederbörande ämbetsverk» och ej av förenämnda

enskilda sammanslutningar.

I norrlandslagstiftningen förfor man annorlunda än utskottet nu

förordar. År 1905 antogs nämligen en provisorisk ägostyckningslag i

avbidan på den definitiva lagstiftning, som senare först år 1909 kom

till stånd. Dröjsmålet nu hotar också kunna bliva långvarigt. Men

även den skada, som kan uppstå under nästföljande år, är förtjänt av

att förekommas.

På grund av vad sålunda anförts och med åberopande jämväl av

jordkommissionens och motionens motivering hemställer jag, att riksdagen

ville för sin del antaga de två i motionen framlagda lagförslagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

7

Bilaga.

Jordkommissionens framställning om de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringsbestämmelsernas

utsträckning till hela riket m. m.

Såsom i det föregående mångenstädes framhållits är jordens yppersta uppgift

att tjäna jordbruket, där förutsättningar för detsamma någorlunda äro för

handen. Det är nu denna näring, som hotas av hänsynslösheten i tidens ekonomiska

utveckling. Genom en förbudslag kan sättas något skyddsvärn för tillfället

emot de svåraste påkänningarna. En annan uppgift är självfallet att söka

återställa till jordbruket och den jordbrukande befolkningen vad som under inflytande

av dessa tidsströmningar redan råkat i främmande besittning.

Den senare uppgiften är, såsom allt återställande av något förlorat, förenat

med stora vanskligheter och man får nöja sig vanligen till en början med någonting

mindre. Med andra ord de större hemmansbruken med hela sitt ägoinnehav

i inrösningsjord och skog, som ofta voro ett mäktigt stöd för jordbruket och lämnade

utrymme för hemmansklyvning, kunna svårligen under nuvarande förhållanden

helt återvinnas. Statsmakten får nöja sig med att söka återbörda till den

jordbrukande befolkningen hemmanens åkerbruk med nödigt tillbehör och i lyckligaste

fall dessutom den odlingsbara icke odlade jorden.

Detta är samma problem, som framställde sig under behandlingen av norrlandsfrågan.

I början trodde mången, att lösningen av denna fråga var särdeles

enkel. I den mån klagomålen över bolagens jordförvärv växte, började man famla

efter botemedel. Från sågverksindustriens håll särskilt framkastades då förslaget

att skilja i rättsligt hänseende själva jordbruket från skogsområdet. Denna anvisade

utväg grepo också myndigheterna efter med begärlighet.

Tanken utfördes sedan av den så kallade jordbrukslägenhetskommittén, som

tillsattes år 1891 för att utreda, huru tillfälle kunde beredas obemedlade och mindre

bemedlade att på lämpliga villkor bilda egna jordbruk, huvudsakligen å de stora

odlingsbara utmarkerna. Detta uppdrag föranledde nämligen kommittén att föreslå

ett nytt jordindelningssätt. Hemmansklyvningen, som var den ordinarie metoden

för uppdelning av jord på landet, var en jordstyckning mellan kvotdelar,

av vilka varje måste tilldelas andel i alla slag av ägor. Medelst jordavsöndring

kunde vidare vid försäljning avyttras vissa ägor men endast till högst en bestämd

del av fastigheten och under bibehållande av ett visst subordinationsförhållande

till huvudgården. Kommittén föreslog därtill införandet av ett nytt

institut kallat ägostyckning, genom vilken ett hemman skulle få styckas i två

eller flera delar med på förhand bestämda områden och dessa åsättas vederbörliga

andelar av hemmanets skattetal. På detta sätt, menade man, borde ouppodlade

områden kunna i och för odling lättare och billigare utbrytas.

Historik.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen emellertid fylla även

en annan uppgift. »En särskild betydelse torde», säger kommittén, »ägostyckningen

därjämte kunna erhålla för de norrländska skogsbygderna genom det tillfälle,

som densamma erbjuder, att kunna dela skatten å ett hemman mellan den

för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den

huvudsakliga skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren efter

skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan han däremot

nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under skogsägaren, och den

självägande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda allt mer ock

mer förminskas».

Detta förslag ledde till utfärdandet av 1896 års ägostyckningsbestämmelser.

Denna lagstiftning har sedan länt till åtskilligt gagn i sin allmänna syftning,

ehuru även därutinnan vissa farhågor börjat göra sig gällande. Men däremot blev

den redan från början en missräkning i fråga om sitt speciella ändamål. För det

första underläto bolagen själva i stor utsträckning att trots förespeglingar begagna

sig av den nya möjligheten. Där åter lagen kom i tillämpning, såsom mångenstädes

skedde i stor utsträckning, uppenbarades snart den stora bristen i den princip,

som lagts till grund för densamma. Det är att märka, att kommittén själv

talat om utbrytning av den för jordbruk lämpliga arealen »jämte ett mindre skogsområde».

Detta löfte om någon skogstilldelning glömdes snart bort under ärendets

behandling. Till en början talades blott om »nödig husbehovsskog», och när

slutligen själva lagen kom, så innehöll den icke ens detta.

Följden blev naturligtvis, att de ägostyckningar, som kommo till stånd,

till större delen omfattade endast inägojorden och understundom ett mycket otillräckligt

skogsområde. Man förstod nu snart och erfarenheterna visade det tidigt,

att på detta sätt jordbruket helt enkelt blivit förrått åt skogsbruksintresset. Dessa

små jordlappar kunde icke bilda grundvalen för något utvecklingskraftigt jordbruk,

några nyodlingar kunde ej äga rum, det oumbärliga stödet av skogen saknades

och hemmansklyvningar kunde icke vidare komma på tal. En ofri torpare

med dystra framtidsutsikter var resultatet även av den nya lagstiftningen.

I och med denna erfarenhet väcktes åter till liv ett annat ständigt bekymmer

i den svenska jorddelningens historia. Under forna tider hade man ibland

sökt ett medel till landets uppodling och bebyggande uti en fullständig frigivning

av jorddelningen. Understundom åter hade erfarenheten framtvungit en omtanke

om att ett jordbruk fick behålla så stor ägolott, att innehavaren därav kunde vara

»besuten». Detta krav hade senast fastslagits år 1827 för att sedan år 1881 ånyo

helt och hållet övergivas. Rönen av den nya ägostyckningslagen, som var en

konsekvens av denna omkastning i grundsatser, gåvo snart ånyo vid handen, att

ingen frihet kan bestå utan att lämna rum samtidigt för någon omtanke och självövervinnelse.

Det var av dessa anledningar, som under norrlandsfrågans behandling med

växande styrka framkommo krav, att ifrågavarande utsöndringar från bolags och

skogsspekulanters förvärvade hemman icke måtte tillåtas med mindre nödig husbehovsskog,

oundgängligt bete och helst även odlingsmark lädes till gårdens odlade

jord vid dess utbrytning.

Härom yttrade norrlandskommittén under kapitlet »Förbättrade grunder för

ägostyckning» bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Det följer nu i ordningen att tillse, huruledes den jordbruksjord, som under

trävaruhanteringens utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna till densamma

återbördas.

Såsom nämnts, trodde man någon tid, att detta skulle ske av sig självt, allenast

man genom ägostyckningsinstitutet möjliggjorde att på ett bekvämt sätt från skogshemman

avskilja jordbruksjorden, vilken förmenades för trävaruindustrien snarare vore

en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten har visat, att på detta sätt nog en del

jord återgått till bondeståndet, men också att därav skett föga gagn på grund av det

från jordbrukets synpunkt mindre tillfredsställande sätt, varpå dessa ägostyckningar

ägt rum.

För den jordbrukande befolkningens framtid är det tydligen en angelägenhet av

största vikt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarna äro så sammansatta,

att ett framgångsrikt jordbruk därå verkligen kan drivas, samt att sålunda varje brukare

har tillgång till alla de slag och den myckenhet av ägor, vilka erfordras för en ordnad

lanthushållning. Det är i detta avseende, som man trott sig finna, att ägostyckningsinstitutet

verkat i hög grad skadligt.

Sedan det ägostyckning enligt 1896 års lag införts i vårt rättssystem, är det

alltså möjligt att, med endast några av allmänt intresse förestavade, knappt nämnvärda

inskränkningar, fritt uppdela ett hemman i flera lotter alldeles oberoende av ägornas

naturbeskaffenhet och de särskilda lotternas framtida användbarhet i produktionens tjänst.

Att denna nya grundsats mött så jämförelsevis litet motstånd torde till stor del bero

därpå, att man i de förut gällande inskränkningarna på jordstyckningsrättens område

endast sett yttringar av en statsfinansiell omsorg om fastighetens bibehållande vid oförminskad

skatteförmåga, en omsorg, som man ansåge tämligen onödig, sedan de flesta

jorden åvilande skatter och besvär upphört att utgå, och dessutom i hög grad illusorisk,

sedan man tillåtit hemmansklyvning till huru små mantal som helst. Härvid fäste man

emellertid icke nog uppmärksamhet vid, att de statsfinansiella försiktighetsmåtten, även

i deras småningom reducerade omfattning, också medelbart haft stor betydelse ifraga

om bibehållandet åt det stora flertalet av landets jordbruksfastigheter av en från jordbrukssynpunkt

lämplig sammansättning.

Hädanefter måste man alltså räkna med möjligheten av att, även i större omfattning

de av ålder befintliga hemmanen kunna komma att uppdelas i mindre lotter, som

icke kunna utgöra lämpliga besittningar för ett jordbrukande bondestånd. Emellertid

kan det vid första betraktandet förefalla, som om faran i detta avseende icke vore

synnerligen stor. För att en faktisk delning av ett hemman genom ägostyckning skall

komma till stånd är det nämligen nödigt, icke blott att en ägostyckningsförrättning

äger ram, utan även att de genom ägostyckningen bildade särskilda hemmansdelama

komma i olika ägares händer. Detta skulle man åter vilja förmena i allmänhet icke

kunna inträffa, därest hemmansdelama bildats utan hänsyn till deras framtida duglighet

såsom självständiga jordbruk och icke heller eljest motsvara något verkligt förefintligt

behov. Men i detta fall har såsom på så månget annat rättsområde visat sig, att avtalsfriheten

i de fall, där avtalet äger rum mellan parter av väsentligen olika affärsskicklighet

och ekonomisk situation, icke utgör garanti för att förhållandena skola utveckla sig i

den för det allmänna mest önskvärda riktning. Att så är förhållandet med avseende

på tillämpningen av ägostyckningsförfarandet, särskilt i vissa delar av Norrland, tordo

redan nu ligga i öppen dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

För att erhålla kännedom om de erfarenheter, man i Norrland hittills vunnit

rörande ägostyekningsinstitutets verkningar, har kommittén bland annat, dels gjort detta

ämne till föremål för en av de förut omförmälda, till besvarande utställda frågorna, dels

från vederbörande förste lantmätare infordrat åtskilliga statistiska uppgifter rörande

hittills verkställda ägostyckningar.

Av det material för frågans bedömande, som kommittén sålunda erhållit, framgår

i huvudsak följande.

Med tämligen stor enhällighet synes man till en början anse, att ägostyckning

nog skulle vara till nytta, därest densamma utfördes å de stora trävarubolagens och

övriga sågverksägares talrika hemman samt därvid tillginge så, att ägarna från den

egentliga skogsmarken avstyckade och till enskilda jordbrukare försålde hemmanens

inägor med tillräckligt utrymme i skogs- och utmark, så att jordbrukslotten erhölle

tillgång ej mindre till nödiga skogsprodukter än även till erforderligt bete och lämpliga

odlingslägenheter. Man anser, att den klass av jordbrukare, som därigenom skulle

bildas, komme att erhålla mycket större självständighet och utgöra ett betydligt värderikare

socialt element än den nuvarande i hög grad beroende arrendatorsklassen.

Emellertid är man nästan lika allmänt ense om, att en omfattande ägostyckning efter

dylika grundsatser näppeligen är att förvänta. Visserligen synas trävarubolagen på

många platser vara villiga att genom ägostyckning avhända sig den för bolagen ofta

mera besvärliga än inkomstbringande inägojorden, men däremot framträder hos dem

en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet mot att låta ens för husbehovet erforderlig

skogsmark medfölja. Att emellertid ett jordbruk utan husbehovsskog på de flesta orter

inom Norrland knappast kan annat än i särskilt gynnsamma undantagsfall upprätthållas,

därom finnes snart sagt icke mer än en mening. De menliga följder, som i detta avseende

kunna väntas av ägostyckningsförfarandet, erkännas mer eller mindre direkt i

ett stort antal av de yttranden, som från trävarubolag och enskilda sågverksägare blivit

kommittén tillsända.

Då omöjligheten av jordbruk utan husbehovsskog är så allmänt insedd i Norrland,

kunde man tycka, att befolkningens insikt härom skulle vara nog för att förhindra

att skoglösa hemmansdelar i någon större omfattning skulle kunna utkomma i den

allmänna rörelsen. Där ägostyckningar ske på de hemman, bolagen redan äga, och

huvudsakligen endast inägojord lägges på den lott, som är avsedd att utsläppas i marknaden,

förekommer visserligen, enligt vad från många håll uppgives, att bolagen av

ovannämnda anledning hava svårt att finna köpare till den avstyckade inägolotten. Men

om ett bolag, såsom på vissa håll inträffat, ställer sina arrendatorer i valet mellan

att antingen köpa den avstyckade jorden jämte byggnaderna på de hemman de bruka

eller också avflytta och sålunda se sig berövade den jord, som för många av dem förefaller

såsom den enda existensutvägen, skall det säkerligen i de flesta fall lyckas att

förmå arrendatorna att välja det förra alternativet. Det händer naturligtvis också att

arbetare, som vilja skaffa sig egna hem, när intet bättre står till buds, uppträda som

spekulanter även på skoglösa inägolotter.

Men ägostyckningar ske också i sammanhang med själva hemmansförsäljningama.

I alla de fall, då bonden därvid avyttrar sin jord, därför att han är därtill tvingad av

skulder och dålig ekonomi — och detta är förhållandet i ett stort antal fall — är det

i allmänhet en lätt sak för köparen att ordna villkoren för ägostyckningen efter sin

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 11

egen önskan, d. v. s. låta bonden behålla inägojorden utan eller med så obetydlig

skogstillgång som möjligt. J

, .,På ?rund av denna motivering framlade kommittén ett förslag till lag innefattande

vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jamtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Detta förslag innehöll åtskilliga

de v,s detaljerade bestämmelser i syfte att upprätthålla jordbruket och tillse, att

till detsamma följde tillräckligt med husbehovsskog, odlingsmark och mulbete,

k or att förekomma att icke avsikten med lagen kringgicks i åtskilliga fall genom

jordavsondnng, föreslogs också vissa tillägg till gällande bestämmelser om jordavsöndring.

Slutligen ifrågasattes att till förekommande av ägostyckningar enligt

den gamla lagen under väntan på den nyas tillkomst en särskild lag skulle utfärdas

om provisorisk inskränkning i vissa fall av rätten att verkställa ägostyckmng.

I anledning av dessa förslag utfärdades år 1905 en provisorisk ägostncknmgslag

för de norrländska länen och 1909 en definitiv lagstiftning. Denna lagstiftmng

liksom det föregående provisoriet innehöll icke sådana detaljerade föresknfter,

som norrlandskommittén ifrågasatt, utan överlämnade åt länsstyrelserna

at;. e“er eget omdöme för varje fall tillse, att jordbruket fick tillräckligt enligt

följande direktiv i huvudfrågan: »Hemmanslott, som vid ägostyekning erhåller

inagojord, skall med hänsyn till såväl denna jords omfattning som ock till den

myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, vara

tjänlig for odling.»

Norrlandskommitténs förslag om ägostyckning och den slutliga lagstiftningen

gick vidare än de övriga norrlandslagarna. Under det att förbudslagen riktar sig

endast mot bolag och ekonomiska föreningar samt arrende- och vanhävdslagarna

dessutom mot enskilda spekulanter, gäller däremot den norrländska ägostyckningslagen

all jord. Detta berodde därpå, att det var angeläget att vinna en tillämpning

även ^ på de fall, då hemmansägare sålde sin jord till personer, som voro

intagna från förbudslagen. Man ville uppmuntra de gamla ägarna att bibehålla

åtminstone en minimal jordbruksegendom.

Med anledning av förslaget att till förekommande av kringgående även av

bestämmelserna om jordavsöndring borde kompletteras, utfärdades år 1907 en lag,

innefattande ett tillägg till jordavsöndringsförfarandet i sådant syfte.

åt- , , 1,917 blev den nori''Iiin(lska ägostyckningslagen utsträckt att gälla även

Varmlands lan.

Uh jordstyckningskommissionens för närvarande på utredning ställda förslag

till. lag om delning av jord å landet innehåller under II. avdelningen om

avstyckning uti 3 § följande bestämmelser.

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet vara så beskaffad,

att den lämpligen kan antingen för sig utgöra sådan fastighet, som med avstyckningen

avses att bilda, eller ock, där den är avsedd att sammanläggas med annan fastighet,

bilda en fastighet gemensamt med denna.

Avstyckning ma ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom

särskild fastighet. Från jordbruksfastighet må ej ske avstyckning på sådant sätt, att

fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas eller, där den är försedd med tillräckliga

åbyggnader för jordbrukets behov, att uppenbart missförhållande kommer att

s. 12 Kontrollera mot PDF

Jordkommis
sionens
yttrande.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

äga rum mellan samma åbyggnader samt ägovidden i åker och äng eller därtill odlingsbar

mark & den fastighet, de enligt planen för styckningen skola tillhöra.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på grund

av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen kan

nyttjas för husbehovsändamål, må avstyckningen ej ske på sådant sätt, att icke i mån

av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar, så framt däri ingå åker och

äng eller därtill odlingsbar mark, av den omfattning, att fastigheten varder tjänlig till

jordbruk; skolande, då fråga är om avstyckning av mark för sammanläggning med annan

fastighet, vid beräkningen av behovet av skog tagas hänsyn även till skogstillgången å

den fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort med

ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller

eljest synnerliga skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet

tillfaller jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen.

Vad i andra stycket sista punkten och i tredje stycket stadgas skall ej utgöra

hinder för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter å

ort med sammanträngd befolkning eller för beredande av plats för industriell anläggning

eller därmed jämförligt ändamål11.

Det framgår av det sagda, att uppfattningarna för närvarande äro tämligen

eniga därom, att 1896 års ägostyckningsbestämmelser äro i hög grad missriktade

och behöva undergå en förändring för hela riket i syfte att tillse bland annat,

att jordbruket behörigen upprätthålles.

Emellertid kan i detta avseende uppställas vissa skillnader. När det galler

att skapa nya jordbruk eller att utbryta färdiga jordbruk i socialt syfte, har lagstiftningen

särskild anledning tillse, att dessa jordbruk bliva fullständiga inom

överkomliga mått och gränser. Jordkommissionens betänkande om bildande av

nya jordbruk (del IV) samt de i förevarande betänkande uppställda kraven på, vad

ett avlöst arrendejordbruk hör innehålla, rör sig därför med mera detaljerade

föreskrifter. Den norrländska ägostyckningslagen är ej lika fullt betryggande och

ej heller jordstyckningskommissionens ovannämnda förslag om avstyckning, vilket

närmar sig norrlandslagen. Jordkommissionen vill därför framhålla att, såsom

redan erinrats, i blivande nybyggeslag och lag om avlösning av arrendejordbruk

eller ock i särskild lagstiftning införas betryggande bestämmelser att icke de enligt

berörda lagar igångsatta nybildningarna av jordbruk kringgås genom enskilda avtal,

som tillägga jordbruken otillräckliga ägor.

Under avvaktan på dylik lagstiftning liksom ock över huvud taget pa den

ifrågasatta lagen om delning av jord å landet är det enligt kommissionens uppfattning

synnerligen angeläget, att åtminstone norrländska ägostyckningslagen och

dess komplement i jordavsöndringsföreskrifterna utan dröjsmål utsträckas att gälla

provisoriskt för kola riket. Behovet av en mera omtänksam jordstyckningslagstift

ning är nu för södra och mellersta delarna av riket uppenbart enahanda, som det

vant för Norrland. Uti kommissionens år 1923 till regeringen avlämnade förslag

om tvångsförlängning av vissa arrenden har denna angelägenhet även närmare

belysts

Det hemställes således, att för 1923 års riksdag måtte framläggas följande

två lagförslag, nämligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20. 13

1) lag om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning

stadgas beträffande Norrland och Värmlands län skall tillsvidare äga

tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den

ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före dagen för

lagens ikraftträdande.

2) lag om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring i fråga om begränsning av jordavsöndring

stadgas för Norrland och Vämlands län skall tillsvidare äga tillämpning jämväl

å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 17 höft. (Nr 20.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.