Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29

1923-05-25 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:29, Andra lagutskottets utlåtande Nr 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 25 maj 1923 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning,

avseende medgivande i vissa fall av undantag från

ympnmgsplikten.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft

O O O

till lagutskott hänvisade motionen nr 115 i första kammaren av herrar

A. Björkman, P. A. Bergström och Rosén samt motionen nr 145 i andra

kammaren av herrar Knutsson, Bäckström, Blomquist, fru Tärning, herrar

Lindberg, Svensson i Skönsberg, Hage, Höglund, Olsson i Labbemåla,

Holmberg, Brännberg och Svensson i Grönvik.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har anhållits, att riksdagen

måtte besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om förslag till riksdagen om

sådan ändring av lagen om skyddskoppympning, att för föräldrar och

målsmän, som kommit till en allvarlig och grundad uppfattning om

skyddskoppyrapningens skadlighet för deras barns hälsa, möjlighet måtte

beredas att, efter inför hälsovårdsmyndighet på heder och samvete avgiven

förklaring i detta avseende, utan besvärligt eller kostsamt förfarande

beviljas undantag från ympningsplikten.

Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för berörda

anhållan, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionerna. Den

däri omnämnda petitionen, vilken undertecknats med tillhopa 41,856

namn, innehåller en till regeringen och riksdagen riktad framställning

om att vaccinationstvånget måtte omedelbart mildras så, att varje svensk

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 22 höft. (Nr 29.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

medborgare måtte erhålla frihet att själv bestämma över sin och sina

barns vaccinering.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av medicinalstyrelsen. Det yttrande,

som med anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta

utlåtande. Av yttrandets innehåll framgår, att medicinalstyrelsen på det

bestämdaste avstyrkt en ändring i lagen om skyddskoppympningen uti det

i motionerna avsedda hänseendet.

Redogörelse

för’ lagens

huvudsakliga

innehåll.

De bestämmelser i gällande lag om skyddskoppympning av den

2 juni 1916, vilka avses med motionärernas ändringsyrkande, återfinnas

1 5 § 3 momentet i lagen.

Innan utskottet redogör för innehållet i berörda lagrum, anser sig

utskottet böra såsom bakgrund för bedömandet av det i motionen väckta

spörsmålet erinra om de i övrigt i lagen innefattade bestämmelser, vilka

hava avseende å däri föreskriven ympningsplikt. Varje barn skall enligt

2 § undergå skyddskoppj^mpning senast under det kalenderår, då det fyller

6 år. Visar sig vid den efterföljande besiktningen, att skyddskoppympningen

icke slagit an, skall ympningen upprepas sist inom ett år

från den förra ympniDgen. Slår ympningen ej heller då an, anses vederbörlig

skyddskoppympning ändock hava ägt rum. Förutom barn åligger

ympningsplikt manskap och värnpliktiga vid hären och marinen, å

tvångsarbetsanstalt intagna personer samt till riket inkommande utlänningar,

om det finnes anledning befara, att genom dessa smittkoppsjukdom kan

införas i riket. Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi kan därjämte

jämlikt 4 § ympningsplikt av vederbörande länsstyrelse påbjudas i

den omfattning, som finnes erforderlig. Förnyad ympning är föreskriven

för vissa grupper av personer, som genom sitt arbete kunna komma att

särskilt utsättas för smitta, såsom sjöfolk samt blivande läkare, sjukvårdspersonal

och barnmorskor m. fl. Från skyddskoppymning skall enligt 5

§ 2 momentet den undantagas, som till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag

eller allmän svaghet synes kunna komma att erhålla men av ympningen.

Undantagandet, som vart av de senare åren medgivits för ett 500- tal barn, gäller för ett år i sänder. Från förnyad ympning är den fritagen,

som tre gånger eller någon gång efter början av de närmast föregående

fem kalenderåren här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.

Ytterligare må här i ovan angivna syfte erinras om följande bestämmelser

i lagen: Skyddskoppympning må verkställas endast av läkare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

eller, i vissa undantagsfall, av medicine kandidat, som undergått föreskriven

kurs i skyddskoppympning. Ympningen skall ske med animalt

ympämne (animal vaccin). Endast i händelse sådan vaccin vid något enstaka

undantagstillfälle ej skulle stå till buds i tillräcklig mängd, äger

efter förordnande av medicinalstyrelsen och särskilt medgivande av den

ympningspliktige eller dennes målsman ympning ske jämväl enligt den

äldre metoden med ympämne från arm till arm (humaniserat ympämne).

Den offentliga skyddskoppympningen är avgiftsfri för den ympade. Om

ympning å förut icke ympad person skall anteckning göras i vederbörande

församlingsbok. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt

må ej till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som

icke undergått skyddskoppympning eller på grund av 5 § är därifrån

undantagen, dock att lärjunge ej må förmenas inträde i folkskola eller

abnorm-skolor eller anstalter på grund därav att han icke undergått

skyddskoppympning. Kontrollen om verkställd skyddskoppympning för

barn är knuten till deras inträde i skolåldern. Föräldrar eller andra,

som hava vård om barn, vilka ej undergått skyddskoppympning, skola

inom en månad, efter det att barnen intagits i skolan, av skolrådet anmanas

ombesörja, att sådan ympning inom en månad efter anmaningen

verkställes. Fullgöres ej dylik anmaning, har hälsovårdsmyndigheten att

övervaka, att ifrågavarande barn befordras till skyddskoppympning. Underlåter

någon, som är ansvarig för fullgörandet av den i 2 § omförmälda

ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda åligger, äger enligt

21 § hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av viten, som

tillhopa ej må överstiga 20 kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra

sin skyldighet. Sker så ej ändock, äger vederbörande länsstyrelse att vid

förhöjda viten göra enahanda föreläggande. Underlåter någon att fullgöra

enligt 4 § ålagd ympningsplikt, straffes han med böter.

Enligt det med motionerna avsedda 3 momentet av lagens 5 § kan innehållet i

undantagande från ympning av barn enligt 2 § på ansökan beviljas, där- ^ioiterna ''avest

den, som är ansvarig för barnets befordran till ympning, hyser far- sedda lagrumhåga

för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott

tillfällig, och det tillika med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter

måste antagas, att sådan farhåga har sin grund i personlig erfarenhet

om något fall av dylik ohälsa, som inträffat i samband med

ympning av barn. Skriftlig ansökan om nu avsett undantagande från

ympning skall göras hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår,

då barnet fyller 5 år. Innan ansökning göres, åligger det sökanden att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet, i annan

stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen i orten samt förebringa

utredning angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen.

Sökanden har att vid sin ansökan foga utdrag av det protokoll, som skall

föras över vad vid sökandens inställelse förekommit. Finner medicinalstyrelsen

vid prövning av ansökning, som rätteligen skett, sådana skäl

icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas, har

styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

Denhittillsva- Av den redogörelse, som uti en i medicinalstyrelsens yttrande intagen

^ngen^a^detpromemoria lämnats angående de under åren 1917—1922 ingivna ansökmed

motto- ■ningar om undantagande från ympning jämlikt bestämmelserna i 3

lagrummet, momentet av § 5 i lagen, tramgår:

att antalet dylika ansökningar under sagda år utgjort respektive

39, 16, 13, 42, 27 och 13 eller för hela sexårsperioden tillhopa 150;

att medicinalstyrelsen icke i något av fallen ansett sådana skäl vara

förebragta, att undantagande från ympning enligt det ifrågavarande lagrummet

kunnat av styrelsen meddelas; samt

att Kungl. Maj:t i sex av fallen, därav tre inkommit år 1917

och ett vart av åren 1919, 1920 och 1921, bifallit de gjordt framställningarna.

Motion II: Om vidgad rätt till undantagande från ympning av barn enligt 2

1<lrs ”riksdag0 § utöver vad som galler jämlikt 3 momentet av 5 § enligt detta lagrums

nuvarande lydelse har förslag jämväl tidigare inom riksdagen motionsvis

väckts.

I en vid 1920 års riksdag inom andra kammaren väckt motion

nr 120 påyrkade nämligen herrar Sandberg, Jansson i Edsbäcken, Torgén,

Bergström i Bäckland, Andersson i Milsmaden, Igel och Mossberg, med

instämmande i motionens syfte av herrar Wikström, Lundström, Holmner

och Olsson i See, bl. a. sådan ändring i förevarande lag, att vid utkrävande

av vaccinations- och revaccinationspliktens fullgörande mycket

större hänsyn komme att tagas till den vaccinationspliktiges samvetsbetänkligheter

och övertygelse, och att formerna för hans påyrkade befrielse

betydligt förenklades. I sådant syfte föreslogo motionärerna följande

ändrade avfattning av 3 momentet av lagens 5 §:

»Befrielse från ympningsplikt må lämnas den, som på heder och samvete

inför vederbörande hälsovårdsmyndighet skriftligen försäkrar sig hysa betänklig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

heter mot vaccinationen på grund av därmed förenad risk för såväl den enskildes

som släktets hälsa, i vilket fall fader, moder eller målsman äger föra talan för

sin myndling.

Intyg över erhållen befrielse lämnas sökanden av hälsovårdsmyndighetens

ordförande enligt taxa, som bestämmes av hälsovårdsmyndighetens ordförande

eller av Konungens befallningshavande.

Befrielse, som ovan nämnts, medgives dock ej för person, som vistas inom

område, för vilket Konungens befallningshavande eller vederbörande chef enligt

§ 4 må hava påbjudit allmän vaccination, så framt ej denna person på ett av . M ,

vederbörande hälsovårdsmyndighet godkänt sätt vidtager de försiktighetsåtgärder -

mot smittans ådragande och spridande, som densamma finner för gott att förordna».

Enligt hemställan av utskottet föranledde motionen ingen riksdagens

åtgärd. I sitt över densamma avgivna utlåtande nr 20 förklarade emellertid

utskottet med hänsyn till det fåtal befrielser från ympning, som sedan

lagens tillkomst beviljats, att en bristande överensstämmelse rådde mellan

avsikten med samvetsklausulens införande i lagstiftningen och dennas verkningar,

varför utskottet ville uttala förhoppningen, att en sådan överensstämmelse

måtte kunna åstadkommas genom det sätt, varpå den omnämnda

klausulen i framtiden tillämpades.

Detta uttalande, som ej föranledde någon erinran, synes emellertid

icke hava åstadkommit någon ändring i praxis beträffande beviljande av

befrielse jämlikt ifrågavarande klausul, då, enligt vad ovan nämnts, befrielse

därefter meddelats i allenast två fall, inkomma det ena år 1920 och

det andra år 1921.

Då frågan om bristande effektivitet hos den s. k. samvetsklausulen

nu ånyo bragts under riksdagens bedömande, anser sig utskottet höra för

frågans närmare belysande lämna en redogörelse för förarbetena till lagrummet

i fråga.

I det förslag till lag om skyddskoppympning, som förelädes 1915iSiö4rs

års riksdag i propositionen nr 78, hade icke upptagits någon s. k. samvetsklausul

beträffande vaccinering av barn, men framställdes yrkande därom

i ett flertal med anledning av propositionen väckta motioner. Särskilda

utskottet nr 1, som till förberedande behandling förehade propositionen

med tillhörande motioner, föreslog ej för sin del någon sådan klausul.

I en av två utskottsledamöter avgiven reservation framlades emellertid

förslag om införande av samvetsklausul, syftande till fritagelse från ympningsplikt,

då endera av ett barns föräldrar eller ett barns målsman inom

tiden för ympningspliktens fullgörande vid personlig inställelse hos pastor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

i församlingen avgivit skriftlig försäkran på heder och samvete, att han

ansåge skyddskoppympningen kunna medföra skada för barnets hälsa.

Utskottets förslag, som antogs av första kammaren, blev avslaget av andra

kammaren.

Vederbörande

departementschefs

yttrande Vari

Vid föredragning den 11 juni 1915 av riksdagens skrivelse i ämnet,

tillkännagavs, att propositionen icke blivit av riksdagen antagen,

I9l^u>n y^rade föredragande departementschefen följande.

»Ett avgörande skäl till andra kammarens avvisande hållning gent emot

propositionen i ämnet var, på sätt av fråsjans handläggning i andra kammaren

framgår, att kammaren ansåg, att i lagförslaget i ämnet borde intagas bestämmelser

i syfte att möjliggöra befrielse från ympning av barn i det fall, att någon,

som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, på grund av överiygelse

om ympningens skadlighet hyste betänkligheter mot dess verkställande. Förslag

till en bestämmelse i dylikt syfte, en s. k. samvetsklausul, har ock framlagts i

en till särskilda utskottets betänkande fogad reservation.

Enligt min mening göra sig allvarliga betänkligheter gällande mot införande

i förevarande lagstiftning av en samvetsklausul av ovan angivna art. Frågan

huruvida och i vilken omfattning skyddskoppympning skall äga rum är ju nämligen

av rent vetenskaplig art och undandrager sig därför det stora flertalets

bedömande. För att med större utsikt komma till ett praktiskt resultat beträffande

denna viktiga lagstiftning anser jag mig emellertid höra upptaga frågan om införande

av en dylik samvetsklausul. Som en ovillkorlig förutsättning för en sådan

synes emellertid böra uppställas, att lagens allmänna syfte ej därigenom äventyras

och att möjlighet till befrielse beredes endast den, som kan framlägga antagliga

skäl för sina betänkligheter.

I nu ifrågavarande avseende bar jag låtit inom departementet utarbeta ett

förslag, vilket torde få biläggas protokollet i ärendet. Enligt detta förslag, avsett

att inflyta som ett nytt 3 mom. i 5 § av den av särskilda utskottet föreslagna

lagen, skall, därest någon, vilken är ansvarig för barns befordran till ympning

enligt 2 §, hyser farhåga för att ympuingen skall för barnet medföra ohälsa,

som ej är blott tillfällig, barnet för visst fall kunna undantagas från ympning

enligt sistnämnda §. Som villkor för dylikt undantagande skall gälla, att det

med hänsyn till av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan

farhåga har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som

inträffat i samband med ympning av barn. Undantagande skall sålunda ej kunna

ske, om vederbörande endast genom läsning av agitationsskrifter eller på grund

av lösa hörsägner kommit till uppfattning om ympningens skadlighet, utan blott

om han kan till stöd för eu sådan uppfattning åberopa sin egen erfarenhet om

ett inträffat fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skada i följd av

ympning uppkommit.

Ansökning om undantagande från ympning skall enligt förslaget göras skriftligen

hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då barnet fyller 3 år. Dessförinnan

skall sökanden hava att personligen inställa sig, i Stockholm inför över
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ståthållarämbetet, i annan stad inför magistraten och på landet hos kronofogden

i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter

mot ympningen. I fall av behov lärer sökanden böra styrka dessa skäl genom

intyg eller trovärdiga personers utsagor. Protokoll skall föras över vad vid sökandens

inställelse förekommit, av vilket protokoll sökanden bar att foga utdrag

vid sin ansökning bos medicinalstyrelsen. Finner medicinalstyrelsen en rätteligen

gjord ansökning icke kunna bifallas, skall styrelsen hava att underställa ärendet

Kungl. Maj:ts prövning.

Genom en samvetsklausul, avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med

vad sålunda föreslagits, synes, utan att lagens allmänna syfte äventyras, hänsyn

tagas endast till en på objektiv och sakliga skäl grundad övertygelse om ympningens

skadlighet.»

Det inom civildepartementet upprättade förslaget utremitterades Meditimhtytill

medicinalstyrelsen för yttrande; och anförde styrelsen i häröver den

4 november 1915 avgivet yttrande bl. a. följande: vember 1915.

»En av de fordringar, som av vaccinationens motståndare i första rummet

framställas, är införandet av den s. k. samvetsklausulen. I princip finner medicinalstyrelsen

visserligen denna fordran ohållbar, men då det å andra sidan

måste antagas, att eu del individer verkligen hyser oro för, att vaccinationen

skall medföra allvarliga skador, och då man här rör sig på ett så ömtåligt område

som det, vilket behärskas av föräldrars känslor för sina barn, torde det vara

försvarligt, om man i ett fall som detta i viss mån låter sakskälen vika för känsloskälen.

Medicinalstyrelsen vill dock i detta sammanhang och med hänvisning till

resultatet av de lättnader i tillvägagåendet, som infördes i och med den engelska

samvetsklausulens ändring 1907, framhålla nödvändigheten av, att lagbestämmel- 1 ■

serna i denna riktning avfattas så, att icke tillfälle inrymmes för individer att

av godtycklighet, lättsinne eller till följd av tillfälligt uppagiterad stämning ..... .%

kunna undandraga sina barn det skydd, ympningen skänker icke blott dem utan

samhället i sin helhet.

Med den formulering, som av herr statsrådet och chefen för civildepartementet

förslagsvis givits åt den lagbestämmelse, som motsvaras av den i England

och Skottland gällande s. k. samvetsklausulen, är emellertid sörjt för, att

de, och endast de, föräldrar och målsmän erhålla dispens, som styrka, att deras

farhågor för, att barnet skall tillföras ohälsa genom ympningen, grunda sig på

upplevda eller självständigt iakttagna omständigheter.

Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet fyllt

11 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som erfordras för dispens

erhållande, kan man också hoppas, att framställningar om undantag icke komma

att göras utan efter moget övervägande och i fall av mera djupt rotad övertygelse.

»

Från medicinalstyrelsens beslut, som omfattades av generaldirektören

Buhre, var föredragande medicinalrådet Bissmark, med vilken inedi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

cinalrådet Sederholm instämde, av skiljaktig mening och anförde bl. a.

följande:

J

»Förslaget skiljer sig från den engelska lagen huvudsakligen därutinrian,

att barnets måbman skall motivera sina farhågor med personlig erfarenhet om

något fall av ohälsa, som ej är blott tillfällig och som inträffat i samband

med ympning av barn.

Även om skyddskoppympningen nöjaktigt ordnas, torde sådana fall av

ohälsa i samband med ympning särskilt vid bristfällig omvårdnad i hemmen

icke kunna alldeles undvikas. I vilken utsträckning sådant inträffat fall kan

utnyttjas som grund för ansökan om undantag från ympning, beror enligt förslaget

på huru många, som få tillfälle att skaffa sig personlig erfarenhet om

detsamma.

Förfäktarna av en samvetsklausul enligt engelskt mönster skola helt visst

icke underlåta att framhålla det egendomliga uti, att personlig erfarenhet av

fallet i fråga skall uppställas såsom villkor för undantag från ympning, då väl

< ! huvudsaken får anses vara, att ett fall inträffat, som uppfyller de nämnda fordring
arna

och därför enligt förslaget kan godkännas såsom grund för ansökan om

undantag. Av mera underordnad vikt är väl, om den sökande haft tillfälle att

förskaffa sig personlig kännedom om fallet eller om han fått sin kännedom därom

t. ex. ur eu medicinsk facktidskrift eller en offentlig handling.

För min del kan jag icke heller annat än erkänna det berättigade i en

sådan uppfattning. Är ett fall av ohälsa i samband med ympning av den art,

att det anses böra vara giltig grund för meddelande av undantag från ympning

i ett fall, så är det nämligen svårt att förstå, varför det icke skulle anses böra

hava samma verkan i ett annat fall.»

Antagande-av Vid framläggande av proposition i ämnet för 1916 års riksdag

Ugenvid^1916yttrade föredragande departementschefen — efter att hava framhållit,

års riksdag, att de i förslaget innefattade bestämmelserna avsåge, att med bibehållande

av en obligatorisk skyddskoppympning för hela folket, förlagd till barnaåldern,

dock öppna möjlighet för den, som i full, av egen erfarenhet

bekräftad övertygelse om vaccinationens faror ej ville låta vaccinera sitt

barn, att utverka befrielse härifrån — bl. a. följande:

»De av medicinalstyrelsen vid dess förord till den ifrågavarande klausulens

upptagande framhållna skälen kan jag giva min fulla anslutning. Samma synpunkter

hava varit bestämmande för mig vid framläggande den 11 juni 1915

av förslaget till tillägg till 5 § i särskilda utskottats förslag av 1915. Jag har

således afl anledning att vidhålla sistnämnda förslag. Med de garantier, som

förslaget upptager mot ett undandragande från ympning allenast på lösliga stämningar,

synes någon fara för att den allmänna ympningen i barnaåldern skall

eftersättas på ett för folkhälsan menligt sätt icke kunna föreligga.

Det bör också antagas, att, i den mån upplysningen om vaccinationens

skyddande förmåga och i allmänhet ofarliga förlopp blir alltmer utbredd, intresset

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 9

för ympningen skall tilltaga. Därmed bör också den opinion, som i vissa delar

av landet nu förefinnes särskilt mot barnympningen och som så ofta arbetar

med sanningslösa eller överdrivna uppgifter, förlora mark. De nya, mera tidsenliga

bestämmelser om skyddskoppympningens verkställande, som genom den

nya lagstiftningen skulle komma till stånd, äro också utan tvivel ägnade att

medverka till att hos allmänheten väcka ökat förtroende för vaccinationen.»

I samband med propositionen väcktes ett flertal motioner, i vilka

befrielse från ympningsplikt påyrkades för de fall, att vederbörande målsmän

avgå vo skriftlig försäkran antingen till vederbörande hälsovårdsmyndighet

eller till vederbörande magistrat, kronofogde eller länsman, att de

hyste betänkligheter mot vaccinationen på grund av därmed förenad risk

för den vaccinationspliktiges hälsa, eventuellt åtföljd av intyg från vederbörande

tjänsteläkare, att målsmannen vid personlig inställelse med denne

rådgjort om sina betänkligheter.

Emot den i propositionen föreslagna samvetsklausulen anfördes i motionerna

bl. a. följande: Särskilt för den glest befolkade landsbygden med dess

stora avstånd och brist på kommunikationer bleve klausulen så gott som

meningslös. Avståndet till kronofogde kunde i Norrland utgöra ända

upp till 10 å 15 mil och däröver. Från erhållande av undantagande

från ympningsplikt voro utestängda de, som annorledes än genom egen

personlig erfarenhet om något i samband med ympning av barn inträffat

fall av ohälsa, såsom exempelvis genom ingående studier i vaccinationsfrågan,

kommit till en allvarlig och grundad uppfattning om skyddskoppympningens

menlighet för barnens hälsa.

Lagutskottet, till vars behandling propositionen hänvisades, intog

i fråga om en samvetsklausul samma ståndpunkt som föregående års

särskilda utskott och uteslöt därför den i propositionen ingående undantagsbestämmelsen

därom. Med vitsordande att en verklig, fast rotad övertygelse

om vaccinationens hälsofarlighet å vissa håll förelåge, framhölls

av utskottet den utomordentliga svårigheten att utfinna en anordning,

genom vilken å ena sidan kravet å obligatorisk vaccinering av barn verkligen

upprätthölles, men å andra sidan rätt till befrielse medgåves i fall,

där verkliga samvetsbetänkligheter förelåge och endast i sådana fall.

Funne man upprätthållande av tvångsprincipen vara ur allmän hälsovårdssynpunkt

nödvändigt, men det oaktat trodde sig böra låta en subjektiv

uppfattning om vaccinationens skadlighet hos den för ympningspliktens

fullgörande ansvarige grunda rätt till befrielse, dreves man antingen till

en lösning, enligt vilken villkoren för befrielse i sakligt och formellt avseende

ställdes så stränga, att medgivandet tedde sig såsom dels orättII

ihan g till riksdagens protokoll 1923 9 samt. 2 avd. 22 käft. (Nr 29.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

vist dels skäligen värdelöst, eller ock till en lösning, som allvarligen satte

själva syftet med lagstadgat ympningstvång i fara att förfelas.

Inom utskottet avgåvos reservationer till förmån för dem, som på

grund av samvetsbetänkligheter eller djupt rotad övertygelse om ympningens

eventuella skadlighet bestämt vägrade att fullgöra ympning.

Medan lagutskottets hemställan bifölls av första kammaren, beslöt

åter andra kammaren för sin del följande tillägg till 2 § av utskottets

förslag:

»Ympningsplikt enligt 1 mom. föreligger icke i de fall, att den, som är

ansvarig för barns befordrande till ympning, inom tiden för ympningspliktens

fullgörande vid personlig inställelse, i Stockholm hos överståthållarämbetet, i

annan stad hos magistraten och på landet hos kronofogden*eller länsmannen i

orten, avgivit skriftlig försäkran på heder och samvete, att han anser skydds^oppy03?13''11#611

kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande

intyg av tjänsteläkare inom distriktet, att han vid personlig inställelse med denne

rådgjort om sina betänkligheter.»

På hemställan av lagutskottet blev den sålunda uppkomna skiljaktigheten

i kamrarnas beslut saminanjämkad så, att i stället för nyssnämnda,

av andra kammaren antagna tillägg till 2 § infördes i 5 § såsom

ett tredje moment det i propositionen därstädes upptagna stadgandet,

dock med de jämkningar i andra stycket av momentet, att där omförmälda

ansökan finge göras sist under det kalenderår, då barnet fyllde 5

år, samt att personlig inställelse och utredning rörande till stöd för ansökan

åberopade skäl finge på landet ske jämväl hos länsmannen i orten.

Av den ovan lämnade redogörelsen för tillkomsten av det med

motionerna avsedda lagrummet framgår, att detsamma utgör frukten av en

sammanjämkning emellan två till sin innebörd helt motsatta förslag, syftande

det ena till införande av obligatorisk ympningsplik för barn utan

hänsyn till en eventuell uppfattning hos vederbörande målsmän om ympningens

skadlighet för barnen och det andra till befrielse från ympningsplikt

för barn i alla de fall, då vederbörande målsmän avgåve en försäkran,

att de ansåge ympningen kunna medföra skada för barnens hälsa.

För tolkningen av det ifrågavarande lagrummet äro givetvis av

grundläggande betydelse de ovan återgivna uttalanden om lagrummets syfte

och innebörd, som vid dess tillkomst avgivits av vederbörande departementschef

och medicinalstyrelsen. En sammanställning av samma uttalanden

synes utskottet giva stöd för den av utskottet vid 1920 års riksdag

i dess då avgivna yttrande över förut omnämnda motion uttalade uppfattningen,

att en bristande överensstämmelse rådde emellan avsikten med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

samvetsklausulens införande i lagen och dennas verkningar i tillämpningen.

I enlighet med lagrummets avfattning måste givetvis fasthållas vid den

för klausulens tillämplighet däri angivna förutsättningen, att genom av

vederbörande målsman förebragta omständigheter gjorts antagligt, att av

honom åberopad farhåga för att ympningen skall för respektive barn

kunna medföra ohälsa av ej blott tillfällig natur har sin grund, icke i

studier av litteratur å området eller flyktigt observerade fall av ohälsa

i samband med ympning av barn eller än mindre i lösa obestyrkta hörsägner

om fall av sådan ohälsa, utan i en å självständig iakttagelse fotad

personlig erfarenhet om ett dylikt fall. Däremot synes det utskottet,

som om lagrummets lydelse, sammanställd med ovan återgivna uttalanden

rörande dess syfte och innebörd, icke betingar, att det på ett bindande

sätt visats förefinnas ett orsakssammanhang i det eller de av sökanden

åberopade fallen av stadigvarande ohälsa med verkställandet av

ympning å de av ohälsan drabbade individerna, utan att det vid bedömandet

av förefintligheten utav ett dylikt orsakssammanhang må tagas

skälig hänsyn till graden av sannolikheten därför, sett även ur vederbörande

målsmans synpunkt med hänsyn till att de första sjukdomstecknen

uppträtt just vid tiden efter ympningens verkställande m. fl. liknande

omständigheter. Det förhållandet, att medicinalstyrelsen hittills

icke i ett enda fall ansett sig kunna bifalla eller tillstyrka av vederbörande

målsmän gjorda framställningar om lagrummets tillämplighet, synes

utskottet, som berett sig tillfälle genomgå ansökningshandlingarna i ett

ej ringa antal dispensfall för de senare åren, giva anledning till uttalande

av önskvärdheten av att vid den framtida tillämpligheten av samvetsklausulen

ovan av utskottet angivna synpunkt må vinna skäligt beaktande,

så att den vid lagens tillkomst angivna avsikten med klausulens

införande i lagen att »öppna möjlighet för den, som i full, av egen erfarenhet

bekräftad övertygelse om vaccinations faror ej vill låta vaccinera

sina barn, att utverka befrielse härifrån», må kunna komma till större

rätt än vad hittills synes vant fallet. Skulle så icke ske, synes det utskottet

önskligt, att en omformulering av lagrummet i dylikt syfte måtte

på Kung!. Maj:ts föranstaltande komma till stånd.

Såsom av de föreliggande motionerna framgår syfta desamma emellertid

betydligt längre än till en vidgad tillämpning av den nu gällande

samvetsklausulen, i det att motionärerna upptagit det vid lagens tillkomst

motionsvis framförda förslaget, att undantagande från ympningsplikt skulle

medgivas så fort vederbörande målsman avgåve en förklaring inför hälso
o

o O

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

vårdsmyndigheten, att han ägde en allvarlig och grundad uppfattning om

skyddskoppympningens skadlighet för respektive barns hälsa.

Vid en prövning av det i motionerna sålunda innefattade förslaget

är det givetvis av vikt att bilda sig ett omdöme, huruvida anledning kan

vara förmoda, att lagens allmänna syfte genom förslagets genomförande

skulle komma att äventyras. Enligt utskottets mening är det anledning

förutsätta, att ett medgivande av undantag från ympningsplikt i fråga om

barn i enlighet med förslagets innehåll skulle med hänsyn till den känslostämning,

som å åtskilliga håll på detta område är rådande, kunna komma

att begagnas i en utsträckning, som i ganska hög grad kunde neutralisera

de med lagen åsyftade verkningarna att i görligaste män bereda trygghet

mot smittkoppsfara. Till stöd för denna uppfattning tala bl. a. i viss

mån den betydande anslutning, som förenämnda petition vunnit, samt

framför allt de uppgifter, som förebragts om verkningarna av en i England

gällande, liknande samvetsklausul. Enligt vad den i medicinalstyrelsens

yttrande till utskottet intagna promemorian utvisar har i England

därvarande samvetsklausul föranlett ett år för år ökat undantagande av barn

från skyddskoppympning med påföljd att av antalet sådana, som fötts

år 19.19 — det sista år för vilket statistik tinnes tillgänglig — blott

40,6 % vaccinerats, medan för ej mindre än 40,1 % efter anmälan meddelats

befrielse från vaccination. Dessa uppgifter synas giva vid handen,

att det i England tillämpade systemet till sina verkningar torde närma

sig förhållandena, sådana de skulle te sig i händelse enbart frivillig vaccination

gällde.

Av andra i nämnda promemoria lämnade uppgifter synes vidare

framgå, att de hos motståndarna till obligatorisk skyddskoppympning

tidigare hysta starka farhågorna för att med skyddskoppympning skulle

vara förenad fara för den ympades hälsotillstånd numera väsentligt

minskats till följd av de i samband med 1916 års lag genomförda reformerna

med övergång från användning av humanisera! ympämne till

animal vaccin och med skärpta fordringar å vaccinatörernas kompetens

med därav följande bättre trygghet för ympningens ofarliga handhavande.

Sålunda har vid den omfattande revaccination, som år 1917 inom Gävleborgs

län påbjöds av därvarande länsstyrelse och som omfattade över

70,000 personer eller inemot 30 procent av länets samtliga invånare,

skyddsmedlet omfattats med största förtroende och beredvillighet från

befolkningens sida samt inga anmärkningsvärda olägenheter i samband

med vaccinationen försports, ehuru noggranna efterforskningar gjorts för

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutslcottes utlåtande Nr 89.

att söka utröna, om så vore fallet. Vidare uppgives i promemorian beträffande

erfarenheterna från Stockholm för åren 1917—1922, att i det

ojämförligt största antalet fall, då ympning försummats, sådan verkställts

genast efter påstötning från hälsopolisen, och att föreläggande under hela

sexårsperioden ej behöft av hälsovårdsnämnden meddelas i mer än 9 fall,

av vilka beträffande 7 vederbörande utan vidare ställt sig föreläggandet

till efterrättelse.

Av medicinalstyrelsens yttrande framgår, att ingen ändrad uppfattning

å sakkunnigt håll inträtt i fråga om behovet av obligatorisk skyddskoppympning

såsom enda kända verksamma skyddsmedel mot smittkoppsfara.

En ytterligare bekräftelse å uppfattningen om vaccinationens stora betydelse

i berörda hänseende har, såsom i förenämnda, i medicinalstyrelsens

yttrande intagna promemoria klarläggande uppvisats, vunnits genom erfarenheterna

under de senare årens världskrig.

I den till 1915 års riksdag avlåtna propositionen i ämnet lämnades

en ingående redogörelse beträffande andra länders lagstiftning på förevarande

område, vilken redogörelse utvisade, att obligatorisk skyddskoppympning

i det alldeles övervägande antalet stater vid berörda tid. upprätthölls

och flerstädes under de senare åren till och med skärpts.

Av uppgifter, som utskottet låtit inhämta från flertalet av respektive

stater, synes ingen ändring härutinnan sedan dess hava inträtt.

Sålunda finnes — frånsett England, varom förut nämnts — obligatorisk

skyddskoppympning genomförd i bl. a. Danmark, Finland, Tyskland,

Frankrike, Italien och åtskilliga kantoner i Schweitz. I Norge finnes

allmän ympningsplikt endast vid koppepidemi och då blott inom bestämt

område. Indirekt vaccinationstvång föreligger emellertid i sistnämnda

land genom föreskrift därstädes att oympade barn ej äga tillträde till

skola etc., liksom fallet är i Holland, Belgien och Österrike, i vilka länder

obligatorisk skyddskoppympning ej heller finnes föreskriven. Såvitt av

inkomna uppgifter framgår, finnes ej f. n. i annat land än England

någon samvetsklausul införd. Beträffande Tyskland har den uppgiften

lämnats, att därstädes sedan länge förgäves påyrkats att få en dylik klausul

införd.

Av det ovan sagda framgår, att utskottet finner sig ej kunna tillstyrka

en utsträckt rätt till undantagande från ympningsplikten i enlighet

med det i motionerna innefattade förslaget.

Om utskottet sålunda än icke kunnat biträda motionärernas fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ställning i huvudsaken, har utskottet dock övervägt, huruvida någon

lättnad beträffande formen för sökande av undantag från ympningsplikten

enligt det ifrågavarande lagrummets nuvarande lydelse möjligen kunde

åvägabringas till undanröjande av de redan vid lagens tillkomst därutinnan

påpekade olägenheterna. Såsom förut nämnts åligger det den,

som vill ansöka om befrielse från ympning av barn, att, innan ansökning

göres, personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten och på landet inför landsfiskalen

i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina betänkligheter

mot ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens inställelse

förekommit; och har sökanden att vid sin ansökning foga utdrag av detta

protokoll. Denna bestämmelse om inställelse verkar givetvis i praktiken

synnerligen ojämnt. Under det att i städerna och på landsbygd med

jämförelsevis sammanträngd befolkning det i allmänhet icke torde verka

nämnvärt betungande för sökande att inställa sig inför vederbörande

myndighet, är det i Norrland med dess stora avstånd självfallet ofta

förenat med både tidspillan och kostnad för sökande att inställa sig inför

landsfiskalen i orten. Utskottet anser det därför kunna ifrågasättas, huruvida

icke ifrågavarande utredning lämpligen bör kunna få förebringas

jämväl inför vederbörande tjänsteläkare. Besök för berörda ändamål hos

tjänsteläkare torde i de flesta fall utan nämnvärd olägenhet för vederbörande

kunna ske å de ympnings- och besiktningsmöten, som äga rum

i orterna. Ett dylikt besök torde måhända understundom även kunna

medföra, att den sökande av läkaren bibringas sådan uppfattning

rörande ympningens ofarlighet ur hälsosynpunkt och fördelar i allmänhygieniskt

hänseende, att han avstår från sin tillämnade ansökan om respektive

barns undantagande från ympningsplikt. I vilken utsträckning tjänsteläkare

lämpligen böra kunna anlitas för ifrågavarande ändamål samt huru särskild

ersättning åt dem bör utgå för dylikt uppdrags utförande och för

lämnande av intyg om vad i sådant ärende förekommit äro frågor,

som torde behöva göras till föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts

försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner, nr 115 i första

kammaren och nr 145 i andra kammaren, icke

måtte till annan riksdagens åtgärd föranleda, än

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa undersök
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ning, huruvida den utredning angående betänkligheter

mot skyddskoppympning, som enligt 5 § 3 mom.

i lagen om dylik ympning den 2 juni 1916 skall

förebringas i Stockholm inför överståthållarämbetet, i

annan stad inför magistraten och på landet hos landsfiskalen

i orten, må kunna få förebringas jämväl hos

vederbörande tjänsteläkare, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill undersökningen kan föranleda.

Stockholm den 25 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow* Alfred Petrén, greve

Spens, Hult, Tjöllgren, Franzén, och Wahl*.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäck,

* Hage, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Sundling* och Bos.

Reservation

av herr Hage, som ansett, att utskottet bort förorda bifall till motionerna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1923.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Bilaga.

Kungl. Medicinalstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Jämlikt departementsskrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 2 innevarande

februari har Kungl. Maj:t anbefallt Medicinalstyrelsen att avgiva och till

Riksdagens andra lagutskott senast den 15 februari 1923 överlämna av utskottet

begärt yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 115,

och en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 145, om skrivelse till

Konungen angående viss ändring av lagen om skyddskoppympning.

Till åtlydnad härav får Medicinalstyrelsen med överlämnande av en i ärendet

av föreståndaren för Kungl. Styrelsens vaccinkontor, legitimerade läkaren

Magnus Herrlin utarbetad V. P. M. anföra följande.

Av den verkställda utredningen ävensom av vad i övrigt är känt i fråga

om smittkopporna samt deras framträdande och utbredning inom befolkningen

i ett land, som till väsentlig del är i avsaknad av ympskydd inom de yngre och

yngsta årsklasserna, torde med önskvärd tydlighet framgå bland annat,

att smittkoppsfara ständigt hotar och att landet således har att ständigt

räkna med import av smittämne,

att smittkopporna äro utomordentligt smittsamma för personer, som äro i

saknad av ympskydd och som icke förut haft sjukdomen,

att de först inträffade sjukdomsfallen ofta bliva misstolkade eller äro så

liudriga, att läkare ej rådfrågas och fallen följaktligen ej isoleras, vilket i förening

med allmänt minskat ympskydd medför ökad smittspridning, ökad sjuklighet

och dödlighet förutom ökade svårigheter för epidemiernas bekämpande,

att ett lossande på ympningstvånget för barn medför bland annat ökat

antal dödsfall bland dessa vid smittkoppsepidemi — vilka dödsfall vid genomförd

ympning av barn praktiskt taget kunnat förekommas.

Under sådana förhållanden måste Medicinalstyrelsen på det bestämdaste

avstyrka en ändring av bestämmelserna i lagen om skyddskoppympning i den

riktning motionärerna föreslagit.

I ärendets handläggning inom Medicinalstyrelsen har, förutom undertecknade,

deltagit t. f. byråchefen Ch. Lundberg.

Stockholm den 15 februari 1923.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 22 höft. (Nr 29, Bilaga.! 1

B. BUHRE.

Fred. Bissmark.

B. von Menhser.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

V. P. M.

till medicinalstyrelsen.

På anmodan får jag härmed vördsamt avgiva yttrande över två av herr

Björkman m. fl. i första kammaren och av herr Kuutsson m. fl. i andra kammaren

väckta likalydande motioner (nr 115 resp. 145) angående viss ändring i lagen om

skyddskoppympning, avseende medgivande i vissa fall av undantagande från

ympningsplikten.

Enligt § 5 mom. 3 i gällande lag om skyddskoppympning kan undantagande

från ympningsplikten ske under vissa förutsättningar. I fråga om tillkomsten

av ifrågavarande stadgande och stadgandets innebörd torde vara lämpligt

att här till en början erinra om följande.

Enligt propositionen (nr 78) till riksdagen 1915 med förslag till lag om

skyddskoppympning skulle denna vara obligatorisk för barn, och befrielse från

ympningens fullgörande kunde endast förekomma i de fall, då det med läkarintyg

styrktes att den ympningspliktige icke utan men för hälsan kunde undergå

ympning, och skulle sådan befrielse gälla för ett år i sänder. I anledning av

nämnda lagförslag väcktes vid riksdagen ett flertal motioner, vari yrkades dels

fullständigt frånträdande av principen om lagstadgad allmän vaccination splikt

och lagstiftningens grundande på frivillighetens grundsats, dels mera eller mindre

långtgående inskränkningar i vaccinationsplikten i riktning mot dylik fri självbestämningsrätt

för den enskilde. Särskilt syftade flera motionärer till den allmänna

vaccinationspliktens inskränkande genom införande av eu bestämmelse att

frihet från vaccinationstvång för barn jämväl skulle kunna vinnas genom allenast

en förklaring av den, som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, att

han vore övertygad om vaccinationens skadlighet för barnets hälsa, eu bestämmelse

således i analogi med den engelska s. k. samvetsklausulen (conscientious

objection clause).

Särskilda utskottet nr 1, som ansåg (utlåtande nr 2) att ett tillmötesgående

av motionärernas yrkanden skulle äventyra den obligatoriska skyddskoppympningen,

vilket för utskottet framstode såsom förenat med icke ringa fara,

kunde icke tillstyrka de gjorda yrkandena. Reservation till förmån för införandet

av en samvetsklausul avgavs av två ledamöter i utskottet. Sedan särskilda utskottet,

som icke kunde föreslå riksdagen att i oförändrat skick antaga propositionen,

veikställt eu överarbetniug av lagförslaget, varigenom detta erhöll vissa

jämkningar även i frågan om barns undantagande från ympning på grund av

fara för men av ympningen, blev detta utskottets förslag antaget av första kammaren,

medan andra kammaren med 104 röster mot 101 avslog första paragrafen

i förslaget, varefter som konsekvens härav lagen i sin helhet föll. Kammarmajoritetens

avslagsståndpunkt bestämdes därav, att särskilda utskottet i sitt förslag

icke, på sätt vissa motionärer förordat och reservanter inom utskottet tillstyrkt,

i fråga om barnvaccinering upptagit en s. k. samvetsklausul.

Då behovet av ny lagstiftning angående skyddskoppympningen emellertid

syntes trängande, föreslog Kungl. Maj:t (proposition nr 32) riksdagen 1916 antagandet

av ett nytt förslag till lag om skyddskoppympning. I detta hade, då

-det som nämnt visat sig att ett avgörande skäl till andra kammarens avvisande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

hållning var att i lagförslaget borde intagas bestämmelser i syfte att möjliggöra

befrielse från ympning i de fall, att någon, som vore ansvarig för barns befordran

till ympning, byste betänkligheter mot dess verkställande, medtagits ett

nytt stadgande (§ 5 mom. 3 i förslaget), varigenom man sökt tillmötesgå önskemålet

om lättnad i vaccinationstvånget för barn i den mån så kunde ske utan

att effektiviteten av ett lagstadgat vaccinationstvång i övrigt därigenom bragtes

i fara.

Propositionen hänvisades till lagutskottet, som till behandling förehade

jämväl vissa i anledning av propositionen väckta motioner. 1 dessa yrkades dels

— såsom vid riksdagen 1915 — på fullständigt frånträdande av principen om

lagstadgad allmän vaccinationsplikt och lagstiftningens grundande på frivillighetens

grundsats, dels — i fråga om lagförslagets bestämmelse om lättnad i vaccinationstvånget

för barn i vissa fall och under vissa förutsättningar bland annat,

där den, som vore ansvarig för barnets befordran till ympning, sade sig hysa

farhåga för att ympningen skulle för barnet medföra ohälsa — denna bestämmelses

ersättande med föreskrift att befrielse från vaccinationsplikten lämnades

den, som på heder och samvete försäkrade sig hysa betänkligheter mot vaccinationen

på grund av därmed förenad risk för den vaccinationspliktiges hälsa.

Motionärerna rikta sig särskilt däremot, att lagförslagets s. k. samvetsklausul

innebure, att endast den, som kunde peka på upplevda eller självständigt iakttagna

omständigheter, hade hopp om att erhålla dispens från vaccinationen och

att således den, som eljest kommit till eu allvarlig och grundad uppfattning om

skyddskoppympningens menlighet för barnets hälsa eller som på grund av djupa

och samvetsgranna studier i vaccinationsfrågan, blivit bestämd motståndare till

vaccinationstvånget, d. v. s. de enligt motionärernas mening verkligt samvetsömma,

voro utestängda från erhållande av nu avsedd dispens.

Lagutskottet intog i frågan om eu samvetsklausul samma ståndpunkt som

1915 års särskilda utskott och uteslöt därför i sitt förslag till lag om skyddskoppympning

den av regeringen framlagda undantagsbestämmelsen. Reservationer

avgåvos jämväl inom lagutskottet till förmån för de samvetsömma eller

för dem, som på grund av djupt rotad övertygelse om ympningens eventuella

skadlighet bestämt vägrade att fullgöra sin ympningsplikt.

Vid behandling i kamrarna av lagutskottets hemställan biföll första kammaren

denna, varemot andra kammaren med bifall till samma hemställan i övriga

delar för sin del beslöt ett tillägg till § 2 av utskottets förslag till lag om

skyddskoppympning av i huvudsak det innehåll, att ympningsplikt för barn icke

skulle föreligga i de fall, att den, som vore ansvarig för barnets befordran till

ympning, inom viss tid och efter personlig inställelse hos vissa myndigheter avgivit

skriftlig försäkran på heder och samvete, att han ansåge skyddskoppympningen

kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande intyg av tjänsteläkaren

inom distriktet, att han vid personlig inställelse med denne rådgjort om

sina betänkligheter.

Den sålunda uppkomna skiljaktigheten i kamrarnas beslut ansåg sig lagutskottet

höra sammanjämka på så sätt, att i stället för nyssnämnda av andra

kammaren antagna tillägg i§2 infördes i § 5 såsom 3 mom. det stadgande, som

därstädes finnes i Kungl. Maj ds förslag i ämnet upptaget, dock med de jämk
-

Kartong med ändring å sid. 4 rad. 27—28 uppifrån.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ningar i andra stycket, att där omförmälda ansökan må göras sist under det

kalenderår, då barnet fyller fem år, samt att personlig inställelse och utredning

rörande till stöd för ansökan åberopade skäl må på landet ske jämväl hos länsmannen

i orten.

Detta lagutskottets sammanjämkningsförslag blev av båda kamrarna antaget.

Riksdagen hade härigenom, under avvisande av yrkandena på en utvidgad

verklig samvetsklausul, i princip antagit Kungl. Maj ds förslag i frågan om viss

lättnad i vaccinationstvånget för barn. Riksdagen kan härigenom sägas i viss

mån jämväl hava godtagit den i propositionen framlagda motiveringen för nämnda

stadgande. I denna motivering framhålles att »lagens allmänna syfte ej må äventyras

och att möjlighet till befrielse beredes endast den, som kan framlägga

antagliga skäl för sina betänkligheter». »Undantagande skall sålunda ej kunna

ske, om vederbörande endast genom läsning av agitationsskrifter eller på grund

av lösa hörsägner kommit till den uppfattning om ympningens skadlighet, utan

blott om han kan till stöd för en sådan uppfattning åberopa sin egen erfarenhet

om ett inträffat fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skada i följd

av ympning uppkommit.» Genom Kungl. Maj:ts av riksdagen i princip antagna

förslag till lydelse av ifrågavarande stadgande är sörjt för att de och endast de

föräldrar och målsmän, som styrka, att deras farhågor för att barnet skall tillföras

ohälsa genom ympningen verkligen grunda sig på upplevda eller självständigt

iakttagna omständigheter, kunna erhålla befrielse från ympning enligt § 2

för dem, för vilkas ympning de eljest äro ansvariga.

En detaljgranskning av innebörden av § 5 3 mom. lagen om skyddskoppympning

leder, om hänsyn tages till vad ovan sagts angående detta lagrums

tillkomst, till följande synpunkter i fråga om dess tillämpning.

Till eu början bör då framhållas, att stadgandet icke är en samvetsklausul,

som medgiver undantagande från ympning på grund av samvetsbetänkligheter,

utan det avser endast att i vissa fall skaffa en lättnad i vaccinationstvånget i fråga

om barn, då föräldrarna eller målsmannen hyser farhåga för ympningens följder.

Ansökning, varom nu är fråga, skall ske på så sätt, att den göres skriftligen

hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då barnet fyller 5 år.

Till ansökningen skall vara fogat utdrag av protokoll, hållet över vad som förekommit

vid sökandens inställelse i Stockholm inför överståthållareämbetet, i annan

stad inför magistraten och på landet hos kronofogden eller länsmannen i orten;

vid inställelsen skall sökanden förebringa utredning angående skälen för sina

betänkligheter mot ympningen. Har ansökningen skett på sätt nu angivits, upptages

den av medicinalstyrelsen till prövning; har den däremot icke »rätteligen

skett», upptages ansökningen icke till prövning, varom sökanden underrättas.

I ansökningen behöver sökanden endast uppgiva sig hysa farhåga för att

ympningen skall för barnet medföra stadigvarande ohälsa, men han skall därvid

kunna peka på omständigheter, som göra det antagligt att hans farhåga har sin

grund — icke i studier av vaccinationslitteratur, enkannerligen av beskrivningar

över s. k. vaccinskador eller flyktigt observerade fall av ohälsa i samband med

ympning eller ännu mindre i lösa, obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa

— utan i ett självständigt iakttaget och verkligen upplevt fall av stadigvarande

ohälsa, som inträffat i samband med ympning av barn. Härvid bör det visas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

att skadaa eller ohälsan inträtt såsom en direkt eller indirekt följd av själva

ympningen eller visas att åtminstone en viss grad av sannolikhet talar för att

så vant förhållandet. Fall av stadigvarande ohälsa, som blott har det gemensamt

med ympningen, att uppträdandet av de första sjukdomstecknen till tiden

sammanfaller med ympningens verkställande, kunna givetvis icke åberopas som

skäl för undantagande från ympning enligt nu ifrågavarande lagrum. För att

kunna bedöma, huruvida ett anfört fall av skada eller ohälsa verkligen står i

orsakssammanhang med ympningen eller med någon grad av sannolikhet kan

antagas göra det, fordras kännedom om den anförda skadans eller ohälsans art

och natur.

Det torde tillkomma sökanden att i sin ansökan lämna styrkta uppgifter,

tillräckliga att på dem grunda ett omdöme i detta avseende. Medicinalstyrelsen

har emellertid, då ansökningshandlingarna i sagda hänseende varit bristfälliga,

sökt införskaffa ytterligare utredning, t. ex. genom remiss till vederbörande läkare,

dock med iakttagande av att särskilda kostnader för statsverket icke därav följt.

Förordnande att i och för utrednings verkställande företaga tjänsteresor har

styrelsen således icke ansett sig böra utfärda. Då de i ansökningshandlingarna

såsom grund för den sökta befrielsen angivna sjukdomsfallen varit av den art,

att det utan vidare varit klart, att samband i den mening här avses mellan dem

och ympningen icke förelegat, har närmare utredning emellertid ansetts obehövlig.

Om icke lagens allmänna syfte skall äventyras, bör vid prövningen av

ansökningar av nu förevarande art omsorgsfullt undersökas, huruvida sökanden

förebragt sådana omständigheter eller det vid föranstaltad ytterligare utredning

framkommit sådana skäl, att det är antagligt både att han har personlig erfarenhet

om det åberopade fallet av ohälsa och att detta inträffat i samband med

ympning av barn och varit av icke blott tillfällig art. Sedan nämligen undantagande

från ympning i enlighet med bestämmelserna i nu ifrågavarande lagrum

eu gång meddelats på grund av ett visst angivet sjukdomsfall, som prövats

vara sådant, som i detta lagrum avses, kan givetvis detta samma sjukdomsfall

åberopas även av andra sökande, vilkas ansökningar i så fall torde böra beviljas

i den mån fallet ligger inom deras personliga erfarenhet. Beträffande begreppet

personlig erfarenhet torde det vant lagstiftarens mening att giva detta snäva

gränser.

Undantagande från ympning enligt § 5 mom. 3 lagen om skyddskoppympning

torde ytterst sällan kunna komma i fråga. Emellertid kunna sådana

fall lätt tänkas. Om t. ex. i samband med ympningen vaccinämne antingen

genom barnets eget förvållande eller genom andras åtgörande överförts till ögonen

från den ympade armen och härav framkallats en inflammation av hornhinnan,

som lett till stadigvarande avsevärd nedsättning av synskärpan eller rent av

blindhet, eller om en allvarligare blodförgiftning, som lett till kvarstående men,

uppkommit antingen direkt vid ympningens utförande genom försummad renlighet,

vare sig i fråga om ympinstrument eller operationsfält eller sedermera genom

ympkoppornas avrivande med smutsiga fingrar eller mot orena kläder, så synas

dessa anförda exemplen vara sådana fall av ohälsa, som nu avses. Personer,

som haft personlig erfarenhet om dylika fall, d. v. s. personer, som icke allenast

haft kännedom om dem utan självständigt iakttagit dom, så att säga upplevt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

dem på sådant sätt, att därav ho3 dem ingjutits en rädsla för ympningens följder,

alltså i främsta rummet barnets föräldrar, därest barnet vistats i hemmet vid

tiden för ympningen och ohälsans uppkomst och utveckling, men även barnets

sköterska eller annan person, under vars dagliga uppsikt barnet vid denna tid*

punkt stått, torde vara berättigade att jämlikt § 5, 3 mom. lagen om skyddskoppympning

få barn, för vilkas ympning de äto ansvariga, undantagna därifrån,

därest ansökan härom sker i vederbörlig ordning. Däremot kunna sådana

vaccinskador, som nyss exempelvis angivits, icke med verkan åberopas av personer,

som endast tillfälligtvis, kanske mer eller mindre lång tid efter skadans

uppkomst, iakttagit den ympade, och ännu mindre av personer, som endast hört

dem omtalas.

Det bör i detta sammanhang vidare erinras därom, att i lagen om skyddskoppympning

finnes ännu ett stadgande, enligt vilket undantagande från skyddskoppympning

kan, ja, skall meddelas. I § 5 mom. 2 föreskrives nämligen att

från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande ympare vid

företagen undersökning finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller

allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare. I de till Medicinalstyrelsen

under åren 1921 och 1922 inkomna rapporterna över skyddskoppympning

har undantagande jämlikt detta stadgande meddelats i resp. 441 och 543 fall.

Det synes således genom denna lagbestämmelsens både utformniDg och tillämpning

vara tillräckligt och på ett fullt tillfredsställande sätt sörjt för att den obligatoriska

ympniDgen icke medför menliga biverkningar.

Slutligen bör det framhållas att detta sistnämnda stadgande om undantagande

från ympning på grund av sjukdom, sjukdomsanlag eller allmän svaghet

gäller ympningsplikt i allmänhet, således ympningsplikt enligt §§ 2, 3 och 4, under

det att undantagande från ympning enligt stadgandet i § 5 mom. 3 (den s.

k. samvetsklausulen) gäller allenast undantag från den ympningsplikt, som föreligger

enligt § 2 i lagen, och icke från den ympningsplikt, som kan åligga vederbörande

enligt §§ 3 och 4.

Över de under åren 1917—1922 gjorda ansökningarna om undantagande

från ympning i enlighet med bestämmelserna i § 5 mom. 3 har jag upprättat

följande tablå.

Såsom framgår av tablån har Medicinalstyrelsen icke i något fall ansett

sådana skäl vara förebragta, att undantagande från ympning enligt § 5 mom. 3

kunnat av styrelsen meddelas. De i ansökningarna åberopade sjukdomsfallen

hava icke varit av sådan art, att de kunnat anses hava inträffat i samband med

ympning och såsom en följd av denna och givit anledning till stadigvarande

ohälsa. I många fall hava sökandena icke haft personlig erfarenhet om de anförda

sjukdomsfallen. Som regel gäller att de åberopade sjukdomsfallen varit

obestyrkta, i vilka fall Medicinalstyrelsen genom remisser, förfrågningar och inhämtande

av kompletterande upplysningar sökt inhämta närmare upplysningar om

sjukdomsfallen och sökt utreda frågan om deras samband med föregående ympning.

Innan jag går närmare in på frågan om verkan från epidemiologisk synpunkt

av ökade möjligheter, i riktningen mot »en verklig samvetsklausul», för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 7

Tablå över ansökningar om befrielse från skyddskoppympning åren 1917—1922.

Ansökning

gjord år

Ans.

gjorda hos Medicinalstyrelsen

Ans. gjorda hos Kungl. Maj:t

Ingen

åtgärd

Bi-

fallna

Ej bifallna

och under- ställda

Knngl.

Maj:t

Av Kung],

Maj:t

Remitte- rade till

Medicinal- styrelsen

Ej remitte- rade till

Medicinal- styrelsen t

Av Medi- cinalsty- relsen av- styrkta

Av Kungl.

Maj: t

av-

slagna

bi-

fallna

av-

slagna

bi-

fallna

1917......

12*)

17

14

3

1

9

1

10

1918......

1**)

—

5

5

—

3

7

3

10

—

1919......

2**)

—

4

O

1

4

8

4

7

—

1920 ......

3**)

—

10

9

1

26

3

26

29

—

1921......

—

6

5

1

15

5

15

20

—

1922 ......

—

5

5

—

3

4

3

7

—

Summa

20

—

47

41

6

52

31

52

83

—

*) 11 överåriga, 1 återkallad.

**) överåriga.

***) ofullst. handlingar.

f) men till Medicinalstyrelsens käinnedom.

undantagande från skyddskoppympning, torde det vara lämpligt att närmare

granska riktigheten av en uppgift i motionen om s. k. vaecinationsvägran. I motionen

omnämnes att en person för vägran att låta skyddskoppympa sina barn

av polisdomstolen i Stockholm ådömts böter till belopp av 800 kronor, och det

sägs i motionen vidare: »detta är blott ett fall av de mänga, som årligen förekomma».

Vid en undersökning av hithörande förhållanden har följande utrönts.

(Undersökningen omfattar åren 1917—1922). I Stockholms stads folkskolor intagas

på hösten i första klassen 4—5 tusen barn. Föräldrar eller målsmän till

de barn, som ej undergått skyddskoppympning, erhålla genom skolan anmaning

att inom en månad låta verkställa sådan ympning. Därefter översändas från

skolorna till hälsovårdsnämnden förteckningar över de i skolan intagna barn, som

oaktat anmaningen icke undergått skyddskoppympning. Dessa förteckningar pläga

omfatta 400—600 barn. Vid den undersökning i fråga om dessa, som nu omedelbart

igångsättes från hälsovårdsnämndens sida genom hälsopolisen, visar det

sig att omkring 2—8 % äro ympade men felaktigt upptagits såsom oympade.

De återstående 97—98 % befordras till ympning genom hälsopolisens försorg, i

10—12 fall fordras därvid tämligen energisk övertalning och upplysning om

ympningens innebörd. I det ojämförligt största antalet fall verkställes ympningen

genast efter påstötning från hälsopolisen. Såsom skäl för att ympningen icke

verkställts i vederbörlig ordning an föres att »man icke kommit sig för att göra

det», »vi länge tänkt att göra det» eller »vi hava väntat på kallelse från hälsovårdsnämnden»

(innan den nu gällande skyddskoppympningslagen trädde i kraft

plägade nämligen de ovaccinerade barnen kallas till ympningen). En eller annan gång

bär därvid försports en viss rädsla för eller annan betänklighet mot skyddskopp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ympningen. I rena undantagsfall bar föreläggande om ympning måst meddelas av

hälsovårdsnämnden. Under åren 1917—1922, således sammanlagt sex år, har detta

förekommit i 9 fall; av dessa hava 7 utan vidare ställt sig föreläggandet till efterrättelse,

1 har avflyttat till Amerika och 1 (säger en) har av hälsovårdsnämnden

måst anmälas till överståthållarämbetet för ytterligare åtgärd. Denne ende torde

vara just den i motionen omnämnde bötfällde personen. Detta är sålunda ett i

bokstavlig mening enastående fall, och motionens uppgift om att »detta är blott

ett fall bland de många, som årligen förekomma» hänför sig således åtminstone icke

till Stockholmsförbållanden.

Vad beträffar frågan om verkan från epidemiologisk synpunkt av ökade

möjligheter för undantagande från skyddskoppympning torde det bliva nödvändigt

att gå litet närmare in på en del spörsmål angående dels skyddskoppympningen

dels smittkopporna. För att emellertid undvika upprepningar ber jag att

få hänvisa till Medicinalstyrelsens betänkande år 1913 angående skyddskoppympningens

ordnande ävensom riksdagstrycket i denna fråga för åren 1915 och 1916.

I det följande skall jag endast uppehålla mig vid iakttagelser och vunnen erfarenhet

om skyddskoppympning och smittkoppor under tiden efter 1913.

Smittkopporna, skyddskoppympning en och världskriget.

Det torde vara välbekant vilka härjningar smittkopporna anställde inom

arméerna i tidigare krig. Jag erinrar om några siffror från det fransk-tyska

kriget 1870—1871; kriget räckte i nio månader och smittkopporna skördade inom

franska arméerna 23,000 personer, inom tyska arméerna, vilka före inmarschen

i Frankrike skyddskoppyrapats, endast 459 personer. Det senaste världskriget har

givit oss ett glänsande bevis för skyddskoppympningens värde i kampen mot smittkopporna.

Redan tidigt vid krigsutbrottet skyddskoppympades de stridande ländernas

millionarméer, och de hava också under de fyra år, som kriget varade,

så gott som fullständigt skyddats för smittkopporna. Av alldeles särskilt intresse

är det att iakttaga förhållandet inom de tyska arméerna på ostfronten, där trupperna

kommo i den intimaste beröring med de väldiga smittkoppshärdarna i

Polen, i östra Österrike och på Balkan. Av överväldigande beviskraft i fråga

om skyddskoppympningens värde i kampen mot smittkopporna är denna sjukdoms

utrotande i generalguvernementet Warschau under den tyska förvaltningsperioden.

Några korta erinringar härom torde här vara på sin plats. Invånarantalet

var omkring ll/2 million. Före den tyska ockupationen hade smittkopporna

en enorm utbredning inom området och döds-fallen stego till tusentals om

året med betydande stegringar tid efter annan. Sålunda dogo i smittkoppor i

Warschau — en stad ungefär dubbelt så stor som Stockholm — år 1892 mer än

2,500 personer och i Lodz — en stad av samma storlek som Stockholm — 1911

mer än 1,300 personer. Om man räknar med 20 % dödlighet, får man fram

väldiga siffror för sjukligheten i smittkoppor, d. v. s. nedsmittningen av befolkningen.

Aven om man är fackman på området och med särskilt intresse studerat

smittkopporna, kan man icke göra sig en föreställning om vilket gissel sjukdomen

är för befolkningen i ett land, där den fått utbredning. Oavsett de tu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

sentals dödsfallen, som vart och ett betecknar slutpunkten för verkligt kvalfulla

lidanden, medföra smittkopporna i ett mycket stort antal fall efter långvariga

lidanden kvarstående lyten bland annat blindhet och dövhet.

Vad inträffade nu när tyskarna besatte laudet? Från slutet av år 1915 till

och med år 1917 skyddskoppympades över 5 miljoner av områdets invånare (här

är att märka att denna korta tid icke tillät någon förbättring av de synnerligen

ohygieniska förhållanden (trångboddhet, osnygghet), under vilka största delen av

befolkningen sedan gammalt levde). Och resultatet av denna allmänna tvångsympning?

Redan i juni 1916 hade sjukligheten i smittkoppor gått ned så våldsamt

att under denna månad anmäldes från hela området allenast 321 sjukdomsfall

och i juni 1917 6 (sex) från hela området, därav 1 (ett) från Warschau;

Lodz hade icke haft något sjukdomsfall i smittkoppor sedan augusti 1916 (rapporten

lämnad i början av år 1918). Bland de tyska ockupationstrupperna inträffade

från 1 januari 1916 till slutet av juni 1917 endast 13 sjukdomsfall i

smittkoppor.

Våra s. k. vaccinationsmotståndare påstå som bekant att skyddskoppympning

icke skyddar mot smittkoppor; vissa bland dem hava så fullständigt förlorat

känningen med verkligheten att de påstå att skyddskoppympningen befordrar

smittkopporna.

Ett annat exempel på skyddskoppympningens rent av underbara verkan

mot smittkopporna lämna förhållandena i Frankrike, särskilt staden Paris. I samband

med det kortvariga kriget 1870—1871 inträffade i Paris 15,000 dödsfall i

smittkoppor; från augusti 1914 till den 1 januari 1919 således under 4y2 år inträffade

i Paris 24 dödsfall, varvid smittan i de allra flesta fallen införts utifrån,

men under denna tid verkställdes 1,374,000 skyddskoppympningar.

Det nu slutade världskriget är det första stora krig, som icke åtföljts av ett

nämnvärt tilltagande av smittkopporna, vilket särskilt visar sig i Frankrike. Orsaken

härtill är endast och allenast en minutiöst noggrant genomförd tvångsvaccinering

av de i Europa kämpande arméerna jämte en omfattande skyddskoppympning

inom den civila delen av de stridande ländernas befolkning.

Smittkopporna i Sverige under åren 1913—1922.

Här nedan lämnas en kort redogörelse för smittkoppornas uppträdande

inom landet under 10-årsperioden 1913—1922.

År 1913 inträffade 41 fall av sjukdomen; samtliga fall kunna härledas

från en arbetare M. från Ryssland, som intogs å sjukhuset S:t Göran och där

vårdades några dagar utan att sjukdomens karaktär blev känd. Först 9 dagar

efter sedan han lämnat landet blev sjukdomens natur känd genom de uppträdande

sekundärfallen. Epidemien krävde 2 dödsfall. En närmare redogörelse av

epidemien återfinnes i Medicinalstyrelsens Betänkaude av år 1913 sid. 41—43.

År 1914 inträffade två stänkfall i och kring Stockholm. Av dessa gällde

det i ena fallet eu 28-årig kokerska på en ångbåt, som trafikerade Raumo i Finland;

vid liitkomsten (i december) befanns hon nyss insjuknad i smittkoppor och

avled dagen efter å epidemisjukhuset i Stockholm. Hon hade aldrig varit vaccinerad.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 29, Bilaga.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Det andra fallet var en från Ryssland kommande person, han insjuknade

omedelbart i feber, isolerades och sedan smittkoppor konstaterats inlades han på

epidemisjukhus; ingå sekundärfall.

År 1915 intet fall.

År 1916 inträffade sammanlagt 15 fall av smittkoppor tillhörande en och

samma epidemi, vars första fall var en järnvägsarbetare S., Boden, som kommit

i livlig beröring med ryska järnvägsarbetare å linjen Haparanda—Riksgränsen.

S. företedde ett mycket sparsamt utslag, och sjukdomens natur blev icke känd,

förrän de i andra hand nedsmittade fallen komoio till läkarundersökning. Epidemien

begränsades till Over-Luleå socken av Norrbottens län. Av de 15 insjuknade

dogo 2, nämligen dels en 3-årig ovaccinerad dotter till S., som avled 3 dadar

efter utslagets framträdande, dels en person L., som avled i s. k. svarta koppor

på 3:dje dagen efter insjuknandet; L. både biträtt vid desinfektion efter ett

smittkoppsfall.

År 1917 inträffade sammanlagt 226 sjukdomsfall, därav 22 dödsfall. Av

dessa var 1 ett stänkfall i Malmö, med största sannolikhet importerat från Tyskland;

de övriga 225 fallen åro att hänföra till eu och samma epidemi, varvid

emelleitid bör märkas, att smittvägarna i några enstaka fall icke med full säkerhet

kunnat utrönas.

Smittan bär även denna gång införts från vårt östra grannland. En värnpliktig,

som tillhörde en vid gränsen i Haparanda förlagd truppkontingent och

som bland annat tjänstgjort vid de österifrån kommande invalidtransporterna,

insjuknade å tjänstgöringsorten i symtom, som antoges bero på rubeola. Behäftad

med utslag åtföljde han en kontingent, som den 19—23 februari återvände till

hemorten i Gävleborgs län. Under tiden 2—5 mars, då kontingenten var upplöst,

inträffade icke mindre än 24 fall av smittkoppor bland till kontingenten

börande värnpliktiga; fallen voro spridda över 2 av länets städer och 9 av dess

provinsialläkardistrikt. Då det vid efterundersökning visade sig, att den ovannämnde

först insjuknade värnpliktige var behäftad med smittkoppor, är det

uppenbart, att han är att beteckna som primärfallet. Inom länet inträffade under

de närmast följande månaderna till mitten av juni ytterligare sjukdomsfall, så

att hela antalet fall inom länet med inräknande av 1 fristående smittkoppsfall

den 5 augusti, som smittats i Stockholm, uppgick till 121 med 11 dödsfall. De

övriga inom landet förekommande smittkoppsfallen, vilka alla torde kunna sättas

i direkt eller indirekt sammanhang med den inom Gävleborgs län rådande epidemien,

fördela sig på följande sätt: Västerbottens län 49 sjukdomsfall med 8

dödsfall, Norrbottens län 2 sjukdomsfall, Kopparbergs län 5 sjukdomsfall med

1 dödsfall, Västmanlands län (i Västerås) 13 sjukdomsfall med 2 dödsfall, Stockholms

län 8 sjukdomsfall, Stockholms stad 27 sjukdomsfall (se härom närmare i

förste provinsialläkarens årsberättelser).

I anledning av epidemien har inom ett flertal län ympningsplikt jämlikt

§ 4 lagen om skyddskoppympning påbjudits av vederbörande länsstyrelser;

ympningsplikten har, såsom känt är, blivit fullgjord.

I fråga om smittkoppornas uppträdande inom Gävleborgs län är nedanstående

utdrag av förste provinsialläkarens årsberättelse av intresse.

»Vaccinationen har av läkarue bedrivits med berömvärd iver och god hjälp

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lämnades härvid av de 4 extra läkare, som av Medicinalstyrelsen ställdes till mitt

förfogande för att biträda vid farsotens bekämpande. Allmänheten omfattade

även, såvida jag har mig bekant, allestädes, där koppsjukdom var gängse eller

hotade, detta skyddsmedel med största förtroende och beredvillighet; vaccinationsmotståndare

hava åtminstone å de smittade platserna varit försvunua eller föga

låtit höra av sig.

Antalet revaccinationer inom länet i dess helhet utgjorde under år 1917

ej mindre än 73.056, antalet första gången vaccinerade 7.153, således eu sammanlagd

summa av 80.209 personer, utgörande omkring 30 % av länets samtliga

Inbyggare.

Vaccinen har varit av utmärkt beskaffenhet. Förråden hava också, lyckligt

nog, räckt till för den enorma efterfrågan. Några anmärkningsvärda olägenheter

i samband med vaccinationerna hava ej försports, ehuru noggranna efterforskningar

av särskild anledning gjorts för att söka utröna detta.

Genom en broschyr, som flitigt utdelats inom länet, med ursprung från

Göteborg sökte nämligen ''Vaccinationsgranskareu, organ för Svenska förbundet

mot vaccinationstvånget’, uppskrämma allmänheten med uppdiktade berättelser

om svåra följdsjukdomar, till och med dödsfall efter ympning. Det uppgavö

bland annat i broschyren, att följande skulle ha hänt i Gävle under där pågående

ympningar:

''En fabriksflicka vaccinerades och fick därefter blodförgiftning i armen,

så att den måste amputeras. Vid ett telefonsamtal, som vi hade med vår medlem

i dag (den 3 april), erforo vi, att flickan nu avlidit. En annan flicka hade fått

alldeles upprutten tandkäk på grund av vaccineringen, enligt två läkares utlåtande.

En gosse, som före vaccineringen kunde gå och ansågs för fullt frisk,

förlorade förmågan att gå och är nu sängliggande sjuk. Frågan är, om han

någonsin kommer upp mer. Fyra till fem personer ligga på Gävle lasarett, sjuka

efter vaccineringen.’

Sedan undertecknad hos läkarne i de smittade trakterna och särskilt hos

överläkaren å Gävle lasarett, D:r E. Lindström, där de av ympningen förorsakade

sjukdomsfallen uppgivits ha blivit behandlade, utrönt, att ''Vaccinationsgranskarens’

påståenden voro fullkomligt osanna, intogs i tidningarna en av D:r

Lindström och mig undertecknad dementi, som vederläde Svenska förbundets

mot vaccinationstvånget bedrövliga inlägg i kampen mot smittkoppsfaran. Ortens

tidningar ställde sig också redoboget i breschen mot den lögnspridande propagandan,

som ej syntes hava vunnit något inflytande på ympningens omfattning

eller befolkningens förtroende till densamma.

Ingen av dem, som ympats med gott resultat under pågående epidemi

och ej redan förut varit smittade, hava insjuknat i farsoten. Läkarne och betjäningen

å koppsjukhusen, vilka samtliga varit ympade, hava helt och hållet gått

fria från sjukdomen.>

Av de 11 dödsfallen voro 6 barn 1 år eller därunder; de voro samtliga

ovaccinerade. De övriga 5 voro äldre personer. De hade alla utom en ympats

i barndomen. Ingen var revaccinerad.

Smittkoppsepidemien inom länet har lämnat stöd för följande iakttagelser,

som även vid andra epidemier inom och utom landet blivit gjorda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1. Smittkoppor är en ytterst smittsam sjukdom på grund av smittämnets

flyktighet och människornas mottaglighet för detsamma.

2. Eu smittkoppsepidemi måste därför föranleda synnerligen noggranna

och omsorgsfulla skyddsåtgärder, till vilka höra de sjukes omsorgsfulla isolering,

en noggrann desinfektion av smittade bostäder och effekter och noggrann observation

med eller utan interneringstvång av sådana personer, som varit i beröring

med de sjuka.

3. Bästa skyddsmedlet mot spridning av smittkoppor är, förutom ovannämnda

isolering och observation, vaccination i möjligaste* utsträckning å den ort,

där sjukdomen är gängse, i första rummet av dem, som kunna komma i beröring

med deosjuka, med deras bostäder eller effekter.

År 1918 inträffade 1 fall, en besättningsman å ett från Raumo i Finland

kommande fartyg insjuknade efter några dagars vistelse i Stockholm.

År 1919 inträffade 7 fall, därav 6 i Stockholm och 1 i Melleruds distrikt;

närmare upplysningar om detta sistnämnda saknas.

Fallen i Stockholm härledde sig från en person, vilken efter att hava

livligt umgåtts med ryska immigranter sjuknade och efter 2 dagar avled i symtom,

på vilka diagnos ej kunde ställas. Han obducerades, varvid dödsorsaken

ansågs vara septikämi. 11 dagar senare sjuknade obducenten i symtom, som

efter en vecka visade sig vara smittkoppor. Under de närmast följande dagarna

inträffade ytterligare 4 sjukdomsfall i samma sjukdom, av vilka 3 haft beröring

med deno ovannämnde döde.

År 1920 inträffade 11 fall, dels 1 stänkfall i Älvsborgs län, dels 10 fall,

bildande en mindre epidemi, nämligen 4 i Stockholms stad, 5 i Stockholms län

och 1 i Härnösand. Sjukdomen infördes från Italien, där en kapellpredikant

från Stockholm ådragit sig smittkoppor i lindrig form, tydligen utan att själv

hava förstått, vilken sjukdom det var. Efter hans hemkomst insjuknade hans

hustru den 13 september i smittkoppor och någon tid därefter inträffade 4 fall

av sjukdomen i en och samma familj i Lidingö villastad, 3 fall i Stockholm

och 1 fall i Härnösand. Smittan kunde i samtliga fall härledas från ovan

nämnde kapellpredikant och dennes hustru.

Epidemien krävde 3 dödsfall.

År 1921 inträffade 2 fall av smittkoppor, 1 i Malmö och 1 i Göteborg.

En besättningskarl, som ådragit sig sjukdomen i Spanien, insjuknade i Malmö,

och någon tid därefter insjuknade hans moder i Göteborg, vilken han på genomresa

tillfälligt besökt.

År 1922 inträffade intet fall av smittkoppor inom landet.

Av denna korta redogörelse framgår bland annat, att Sverige trots sitt avskilda

läge och trots den obetydliga persontrafiken under dessa år särskilt med den

stora smitthärden i öster, Ryssland, icke förskonats från sjukdomen Vi se vidare

att, där sjukdomen genast blivit till sin natur känd av de medicinska myndigheterna,

den icke givit anledning till epidemi men att däremot i sådana fall, där sjukdomen

icke blivit till sin natur känd, vare sig nu läkare rådfrågats eller icke, den givit

anledning till epidemier, varav åtminstone en med mycken stor omfattning för våra

förhållanden. Smittfaran finnes således alltjämt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2.0. 13

Den s. k. samuetsklausulen i England.

Samvetsklausulen i 1898 års lag innehöll den bestämmelsen, att ympning

av barn skall ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller

målsmän inom 4 månader efter barnets födelse inför domare på heder och

samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen kunna medföra skada för

barnets ohälsa.

År 1907 modifierades bestämmelsen så att efter denna tid förklaringen

kan ingivas skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig myndighet.

Beträffande verkningarna av den s. k. samvetsklausulen i England får

jag hänvisa till följande uttalanden, som återfinnas i ett meddelande »Small-pox

and vaccination»*) utgivet av the Miuistry of Health, den högsta ansvariga

medicinska myndigheten i England.

Till en början erinras om, att smittkopporna, en av de mest smittsamma

sjukdomarna, ständigt finnas i olika delar av världen och när som helst kunna

införas i England. Vi äro ständigt utsatta för att möta smittkoppsfall och det

är omöjligt att förutsäga när och var sjukdomen nästa gång skall utbryta. »När

smittkoppor utbryta, hemsöka de sunda och osunda trakter utan åtskillnad, sjukdom

och död drabba i lika mån rika och fattiga, endast en sak är avgörande

— frånvaron eller närvaron av skydd genom skyddskoppympning». Logisktmåste

man därför draga den slutsatsen att ett försummande av detta enda avgörande

— ympskyddet — måste bringa oss isamma belägenhet i fråga om smittkopporna

som våra förfäder under den för-Jennerska tiden, då det ansågs självklart, att

varje människa skulle drabbas av smittkopporna någon gång under sitt liv och att

tidpunkten för insjuknandet berodde på när tillfälle till nedsmittning förefanns.

Hur ställer det sig för närvarande med detta självklara behov av ympskydd

mot smittkopporna? Vi finna att Englands befolkning i avseende på ympskydd

eller rättare frånvaro av ympskydd alltmer närmar sig förhållandena under den

för-Jennerska tiden med en våldsam anhopning av så att säga brännbart material.

De nakna siffror, som angiva omfattningen av undautagande från skyddskoppympningen,

visa till fullo att vaccinationslagen av år 1907 var nästan så

gott som en olycka. Den trädde i kraft den 1 januari 1908 och den omedelbara

verkan blev att antalet undantagande från ympningen mer än fördubblades. År

1908 föddes 940,640 barn; vaccinationsbefrielserna stego till 160,350 eller 17 %

och antalet vaccinerade barn sjönk till 594,792 eller 63.2 °/a. Sedan dess har

procenttalet vaccinerade i förhållande till födda minskats och procenttalet vaccinationsbefrielser

i förhållande till födde ökats. År 1919 — det sista år, för vilket

siffror finnas tillgängliga — var antalet födde 691,370; antalet vaccinerade barn

var 281,029 eller 40.6 % och antalet vaccinationsbefrielser utgjorde 277,558 eller

40.1 %. Under den 10-årsperiod, som slutade med år 1919, har befolkningen

ökats med 2*/2 miljon barn, som lagligen äro undantagna från skyddskoppympning

och oskyddade mot smittkoppor. Detta antal ökas för varje år och har redan

nått sådana proportioner att det måste ses med oro och ängslan.

I detta sammanhang torde följande utdrag ur en rapport*) över smitt
*)

Ref. i the British Medical Journal N:o 3171, october 8, 1921, sid. 570.

*) Report of the Medical Officer of health, city of Glasgow, 1920.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

koppsepidemien i Glasgow åren 1920—1921 böra återgivas såsom belysande för spörsmålet,

smittkoppor, skyddskoppympning och s. k. samvetsklausul.

De två första fallen, som infördes till sjukhus, voroo föräldrarna till en

kvinua, som anlänt till England med fartyg från Bombay. A detta fartyg hade

inträffat smittkoppsfall; kvinnan insjuknade icke själv men förde med sig från

fartyget orent linne, som tydligtvis gav anledning till smittspridningen. Föräldrarna

fingo sjukdomen i lindrig form; fadern bevistade andra dagen efter sitt

insjuknande en kapplöpning strax utanför Glasgow. Ungefär samtidigt inträffade

en annan grupp av smittkoppsfall. Den först insjuknade var en maskinist, som

dessutom var fruktförsäljare. Han vistades ute i arbete samma dag, som diagnosen

blev ställd, och han infördes till sjukhuset. Slutligen uppstod eu tredje härd,

där smittan såsom i första gruppen ledde sitt ursprung från utlandet. Första

fallet var här eu skeppstimmerman, som anlänt till Hull med ett fartyg, å vilket

smittkoppsfall inträffat. Han insjuknade i Glasgow dagen efter sin ankomst och

dog dagen därpå utan att hava företett något utslag; han gav upphov till fyra

sekundärfall.

Författaren framhåller hurusom den talrika förekomsten av smittkoppsfall,

vilka ej bliva till sin rätta natur kända, lade hinder i vägen för myndigheternas

energiska ansträngningar att kontrollera epidemiens utbredning. Antingen är det

fråga om sjukdomsfall, som förlöpa så häftigt att döden inträder, innan sådana

typiska symptom framträtt, som leda tanken på smittkoppor; i ett sådant fall

sattes den felaktiga diagnosen urämi, i ett annat skarlakansfeber och i ett tredje

fall miliartuberkulos. i en annan grupp av fall misstänktes smittkoppor föreligga,

men diagnosen blev icke säker förrän strax före eller strax efter döden. Men

huvudmassan av dessa fall utgöres av de ytterst lindriga sjukdomsfallen, som

hava ett sparsamt utslag, som icke bliva sängliggande, som endast behöva hålla

sig inomhus en eller annan dag; den verkliga arten av deras sjukdom blir känd

först då de giva anledning till smittkoppsfall ofta av svåraste art i sin omgivning.

Omfattande vaccinering igångsattes och under år 1920 vaccinerades 225,000

personer, av vilka omkring 75 X voro barn under 15 år, vilka på grund av

vaccinationslagen av år 1907 erhållit befrielse från skyddskoppympning.

Hela antalet insjuknade var 542, bland dessa inträffade 115 dödsfall, motsvarande

en dödlighetsprocent av 20.8. Bland de insjuknade finnas såväl vaccinerade

som ovaccinerade; hos 19 voro ympningsförhåliandena tvivelaktiga.

(Se bil. 1.)

a) De vaccinerade insjuknade voro 400 till antalet. Av dessa voro 90

under 20 år och 310 över 20 år; bland de 90 insjuknade under 20 år inträffade

2 dödsfall, båda i åldersgruppen 15—20 år, av de insjuknade under 15 år dog

ingen; bland de 310 insjuknade över 20 år inträffade 58 dödsfall, därav 49 i

åldern över 35 år.

b) De ovaccinerade insjuknade voro 123 till antalet. Av dessa voro 112

under 20 år och 11 över 20 år; bland de 112 insjuknade under 20 år inträffade

39 dödsfall och bland de 11 insjuknade över 20 år 6 dödsfall. Inom denna

grupp — de ovaccinerade — var dödligheten sålunda stor i alla åldrar, iland

barnen under 15 år inträffade 37 dödsfall, motsvara7ide 34 %. (Störst var dödlig
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 15

ligheten bland de ovaccinerade barnen under ett år, av 15 insjuknade dogo icke

mindre än 11, d. v. s. 73 %).

I Glasgow epidemien ingå sålunda barnen till proportionsvis vida större

antal i gruppen o vaccinerade än i gruppen vaccinerade.

Jämfört med epidemierna under de sista 50\ åren är barnsjukligheten och

barndödligheten större. Aren 1900—1901 utgjorde dödsfallen bland barn under 10

år 16 % av samtliga dödsfall; i denna epidemi 28 %. Detta är såsom var att

vänta den direkta följden av den sjunkande ympningsfrekvensen bland barnen sedan

år 1907.

Ympningsfrekvensen bland barnen i Sverige åren 1913—1921.

Häröver har jag upprättat följande sammanställning ur Medicinalstyrelsens

årsberättelser.

År

Antal levan- de födde före- gående år

Antal med

framgång

vaccinerade

under året

Vaccinations-

procent

Antal smitt- koppsfall

under året

1913............

132,150

117,382

88.0

41

1914............

129,628

81,173

62.6

2

1915............

129,305

124,797

96.4

—

1916............

123,049

90,811

73.8

15

1917............

121,214

115,593 *

95.4

226

1918............

120,461

72,655

60.3

1

1919............

117,739

66,970

56.9

7

1920............

114,505

74,681

65.2

11

1921............

138,505

87,105

62.9

—

Dessa siffror visa ett anmärkningsvärt förhållande. Genom den nya

skyddskoppympningslagen av år 1916, som trädde i kraft med år 1917, framsköts

vaccinationsåldern för barn från 2 år till 6 år. Man skulle då hava väntat

sig att föräldrar och målsmän skulle hava använt sig av den ökade frist på 4

år, som gavs dem med ingången av år 1917, och vaccinationsprocenten gå ned

högst väsentligt. Så är emellertid icke alls förhållandet såsom siffrorna utvisa

och man kan härav draga den slutsatsen att befolkningen alltjämt låter vaccinera

sina barn under de två första levnadsåren, vilket ju bestämt talar emot det påståendet

att breda lager av vårt folk skulle önska att den obligatoriska barnaympningen

avskaffades.

Om s. k. ympskador.

Härom kan jag fatta mig kort.

Vaccinationsmotståndarna framhålla såsom bekant vid sin agitation mot

ympningstvång, att ympningen är farlig och i stort antal fall medför stadig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

varande ohälsa, till och med död. Om detta påstående vore riktigt, väntar man

sig givetvis att de till Kungl. Maj:t eller Medicinalstyrelsen inlämnade ansökningarna

om befrielse från skyddskoppympningens fullgörande skulle innehålla

talrika exempel härpå. Så är emellertid ingalunda fallet. I ansökningarna hava

såsom ympskador åberopats bland annat lunginflammation, buktuberkulos, »stark

förorening av blodmassan», mässling, skarlakansfeber, barnförlamning och åtskilliga

hudlidanden. Vad beträffar dessa senare får jag i detta sammanhang erinra

om ett utlåtande, som efter remiss från Medicinalstyrelsen av en ansökan om

undantagande från skyddskoppympning, vari åberopats fall av hudsjukdom, avgavs

den 16 juni 1920 av docenten i hudsjukdomar, medicine doktor Ludvig

Moberg. Häri säges bland annat:

»Under en 20-årig, icke obetydlig verksamhet såsom läkare på hudsjukdomarnas

område har jag väl många gånger av allmänheten hört den hypotesen

framkastas, att den ena eller den andra hudsjukdomen uppstått till följd av

ympningen och har alltid haft min uppmärksamhet riktad mot dessa förhållanden

men i intet fall har ens sannolikhet förelegat att en kronisk hudsjukdom

haft sin orsak i vaccinationen.»

Såsom ovan nämnts har Medicinalstyrelsen reservationslöst icke kunnat

godtaga något enda av de i ansökningarna åberopade stadigvarande sjukdomsfallen

såsom uppkommet i samband med ympning och såsom en följd av denna.

Slutligen får jag dels i övrigt hänvisa till bilagda meddelande från Kungl.

Medicinalstyrelsen nr 38 »Råd och upplysningar angående vissa smittsamma

sjukdomar», sid. 20—49, dels framhålla, att den synnerligen knappt tillmätta

tiden för yttrandets avgivande gjort att framställningen är tämligen ofullständig.

Stockholm den 14 februari 1923.

Magnus Herrlin.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

17

Tablå över smittkoppor i Glasgow, 1920.

Åldersgrupp

Vac-

cine-

rade

Döde

Död-

lighets

%

Ovac-

cine-

rade

Döde

Död-

lighets

%

Event.

vacci-

nerade

Döde

Död-

lighets

%

Sum-

ma

fall

Sum-

ma

döds-

fall

Död-

lighets

%

0—1

_

_

15

11

73.3

15

11

73.3

1—5

1

—

—

32

11

34.3

—

_

—

33

11

33.3

5—10

8

—

—

40

10

25.0

—

—

—

48

10

20.8

10—15

20

—

—

21

5

23.8

1

—

—

42

5

11.9

15—20

61

2

3.3

4

2

50.o

n

O

1

33.3

68

5

5.9

20—25

42

5

11.9

4

2

50.o

1

—

—

47

7

14.9

25—35

70

4

5.7

3

1

32.3

2

—

_

75

5

6.6

35—45

85

18

21.2

1

—

—

2

1

50.o

88

19

21.7

45—55

75

23

36.6

1

1

100.o

5

3

60.o

81

27

33.3

55—65

27

5

18.5

2

2

lOO.o

2

1

50.o

31

8

25.8

65

11

3.

27.2

—

—

—

3

2

66.6

14

5

35.7

400

60

15.0

123

45

36.5

19

8

42.1

542

113

20.8

Anm. Att antalet sjukdomsfall är större inom gruppen vaccinerade än inom

gruppen ovaccinerade (resp. 400 och 123) är naturligt, då huvudmassan av stadens

befolkning måste förutsättas utgöras av vaccinerade personer och smittämnet således

har vida flera angreppspunkter bland de vaccinerade — särskilt äldre vaccinerade,

vars ympning ligger 15—20 år tillbaka i tiden — än bland de ovaccinerade,

som ju utgöra en avsevärt mindre del av befolkningen.

Det anmärkningsvärda och betydelsefulla i tablån är dels att dödligheten

inom gruppen vaccinerade är 15 % och inom gruppen ovaccinerade mer än

dubbelt så stor, 36.5 %, dels den stora dödligheten bland de ovaccinerade barnen

(bland ympade barn under 15 år — intet dödsfall; bland oympade barn under

15 år — 37 dödsfall).

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 22 käft. (Nr 29, Bilaga ) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:272 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende medgivande i vissa a1 i texten