Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt. .

1923-05-31 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt. .

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1923 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring

utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt.

. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 75, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro

anhållit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och därav föranlett förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika

boställsordningen, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt

måtte i görligaste mån underlättas, så snart den plats, där bostället är beläget,

kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt

för kommunens ekonomiska liv.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver begärt yttrande av kammarkollegium. Det yttrande, som i anledning

härav inkommit, är bifogat detta utlåtande; och får utskottet hänvisa

till detsammas innehåll.

De bestämmelser i gällande ecklesiastika boställsordning av den 9 december

1910, till vilka motionärens yrkande hänför sig, återfinnas i 62 §

av boställsordningen.

Nämnda författningsrum, vilket för ändring fordrar samtycke jämväl

av kyrkomöte, har följande lydelse:

Innehållet i

62 § av

ecklesiastika

boställsordningen.

»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt

belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del

därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig

avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är sagt, efter Konungens

beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Lag samma vare,

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 ard. 21 höft. (Nr 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller

stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas till tomter.

Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock på

Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst helt

eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift eller köpeskilling

eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.»

Utskottet erinrar, att enligt 1 § i ecklesiastika boställsordningen räknas

i densamma till boställen all den fasta egendom, som är anslagen till

bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl

sådan, som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig

löneregleringsfond (kyrkofonden). Boställsordningen har följaktligen icke

avseende å boställen, som äro anslagna åt klockare och orgelnister med

flera befattningshavare inom ecklesiastikstaten, vadan motionen enligt sin

avfattning icke omfattar boställen av sist avsedda slag.

Vidare erinrar utskottet, att medan under ecklesiastika boställsordningen

fallande boställe, som är avsett till löntagares bostad, i boställsordningen

kallas prästgård, annat i densamma avsett boställe benämnes

löneboställe, samt att av motionens avfattning framgår, att motionen har

avseende blott å löneboställen.

I ovanberörda av kammarkollegium till utskottet avgivna yttrande

har lämnats en redogörelse för de grunder, varå det i motionen avsedda

författningsrummet vilar, samt därvid särskilt återgivits de förslag och uttalanden

i fråga om avyttring av ecklesiastika boställen eller delar därav,

som förekommit i samband med propositioner angående reglering av prästerskapets

avlöning till 1908, 1909 och 1910 årens riksdagar. Av nämnda

redogörelse framgår, att under riksdagsbehandlingen av förenämnda ärende

ifrågasatts från vissa håll en betydligt vidsträcktare befogenhet till försäljning

från boställen av förevarande slag än den, som kom att inrymmas i

1910 års ecklesiastika boställsordning, samt att riksdagen i samband med

dennas antagande uttalat sig för att stor varsamhet borde iakttagas, då

det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast

egendom, vars värde vore av mera bestående natur.

I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling

under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,

att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst

tillvaratoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve

avyttrad, enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring även

koinme samma institution till godo.

Innan utskottet härefter går att lämna en kortfattad översikt över de

efter tillkomsten av 1910 års ecklesiastika boställsordning i riksdagen

motionsvis väckta förslag ävensom sakkunnigutredningar, vilka beröra det

genom nu ifrågavarande motion framförda förslaget, vill utskottet först

erinra om en vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den

prästerliga löneregleringen väckt, nu förevarande motion till syftet nära

liggande motion om friköpande av byggnadstomter från bl. a. ecklesiastik

boställsjord.

I nyssnämnda vid 1908 års riksdag väckta motion hemställde ledamoten

av andra kammaren herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skri- av ecklesiastik

velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste ^os^^g.

sättet för erhållande av friköpta egna hem från jord, tillhörig klockargård, tomter.

prästgård, mensalhemman och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter

vid järnvägsstation, men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare

område å dessa jordar. Till stöd för sin berörda hemställan

anförde motionären bl. a. följande:

På många ställen i vårt land hade vid byggande av järnvägar stationer

anlagts på eller strax invid jord, tillhörig klockar- eller prästgård, så att stationssamhället,

som uppväxt och uppvuxe, bleve på dessa jordar. Från sådana egendomar

kunde tomtplatser icke friköpas, endast arrenderas. Vore samhället framåtskridande,

ökades ju tomtvärdet oupphörligt, och varje nytillträdande tjänstinnehavare

funne däri ett skäl att höja arrendet för hustomterna. Det vore lätt att

förstå, huru osäkra tomtbebyggarna under sådana förhållanden måste känna sig.

Detta tillstånd utgjorde ett hinder för byggnadsverksamheten. Där ifrågavarande

jordar vore lämpliga till byggnadstomter, borde den kommun, inom vilken de

vore belägna, efter värdering äga rätt att utbyta den jorden mot någon annan

inom kommunen eller pastoratet, som ej lämpade sig så väl för bebyggande,

eller ock borde jorden säljas hel eller styckevis, allt eftersom den passade till

hustomter. Försäljningen finge då ske av den, som bleve därtill förordnad —

staten, konsistorium eller kommunen? — men pengarna för egendomen finge

ingå i en fond på sådant sätt, att tjänstinnehavaren ej lede därav.

På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde motionen

ingen kammarens åtgärd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

''Vid 1911 års riksdag väckte herr E. Åkerlund i andra kammaren

och 1913 om motion om utredning rörande upplåtande till småbruk av bl. a. de ecklesiastika

Eklesiastik: boställena tillhörande jord med dess i allmänhet förmånliga läge och underboställsjord

haltiga byggnader. Jordbruksutskottet avstyrkte motionen, vad de eckletill

småbruk, siastika boställena anginge, under hänvisning till 62 § i ecklesiastika boställsordningen

samt under förklarande, att fråga om försäljning av de

ecklesiastika boställena i större utsträckning, än som enligt nyssberörda

stadgande funnes medgivet, måhända i framtiden kunde komma att uppstå,

men att, då beslut om dessa fastigheters disposition så nyligen fattats, utskottet

ansåge sig icke kunna förorda bifall till motionärens förslag om

utredning, huruvida ej nämnda beslut redan borde ändras.

Motionen blev i dess nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

o o

År 1912 väckte herr Åkerlund i andra kammaren en motion i väsentligen

enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta, men blev

även denna motion i nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.

En av herr Åkerlund vid 1913 års riksdag inom andra kammaren i

ämnet väckt motion, syftande till att inägojorden jämte nödig skog och

betesmark å de ecklesiastika boställena måtte utan vidlyftiga omgångar

kunna uppdelas och försäljas till småbruk, föranledde ej heller någon riksdagens

åtgärd, därvid till stöd för motionens avstyrkande av vederbörande

utskott åberopades, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 tillkallat särskilda

sakkunniga, den s. k. kronolägenhetskommissionen, med uppdrag att verkställa

utredning av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem, därvid

hänsyn även skulle tagas till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika

boställena.

*oml°rätt9att ^ anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra

friköpa torp kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t den

°äEcklesiastika^ maJ 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare

boställen, och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än

då vore medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.

Med anledning av denna riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t den 26

juni 1915 gott uppdraga åt förut nämnda s. k. kronolägenhetskommissionen

att verkställa jämväl den sålunda begärda utredningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 5

Vid 1920 års riksdag förekommo ånyo motionsvis väckta spörsmål om 19‘]I(°tioner.

upplåtelse av ecklesiastik boställsjord till egna hem ävensom om beredande säljning av

åt lägenhetsinnehavare å sådan jord av ärftlig och tryggad besittningsrätt ecklesiastik

till de innehavda lagenheterna. för bildande

Sålunda hemställde herr Torgen i motion inom andra kammaren, att av e,Jna hem

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruledes

genom ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av ecklesiastik

boställsjord större möjligheter kunde vinnas för dylik jords upplåtelse

till egna hem. -— Ifrågavarande motion avstyrktes av vederbörande

utskott under hänvisning till att det däri framförda spörsmålet vore föremål

för utredning av kronolägenhetskommissionen, och att tillika den 20

oktober 1919 tillkallats sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet

biträda med revision av förordningen den 15 september 1911 angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen. Denna utskottets hemställan

bifölls av båda kamrarna.

Vidare hemställdes i väckta motioner av herr Wohlin m. fl. i första

kammaren och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i andra kammaren,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att genom

kyrkofondskommittén eller eljest, på sätt som funnes lämpligast, måtte

föranstaltas om utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket

kunde i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande vore författningsenligt

möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre

men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framläggas

resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade

ändringar i den ecklesiastika boställsordningen och andra ifrågakommande

författningar. I motion i andra kammaren hemställdes härjämte av

herr Åkerlund, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om

utredning, huruvida icke vidlyftiga och dyrbara ny- och ombyggnader vid

de ecklesiastika löneboställena borde undvikas och dessa boställen, där de

vore sämre bebyggda, efter det för prästerskapet erforderlig mark och för

jordbruket överflödig skog undantagits, i stället försäljas till småbruk, eller

ock försäljas i sin helhet eller i större lotter, där byggnaderna vore av

god beskaffenhet, samt att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning ville

förelägga riksdagen och kyrkomötet de förslag, vartill sådan utredning

kunde giva anledning.

Över motionerna inhämtade de kamrarnas tillfälliga utskott, till vilka

motionerna hänvisades, yttrande av kyrkofondskommittén, som anförde följande:
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

När det, såsom motionärerna ifrågasätta, gäller att i vidsträcktare mån än

som för närvarande är författningsenligt möjligt stycka och för skapande av

mindre, men självständiga jordbruk upplåta den ecklesiastika jorden, är detta

en fråga, som icke enbart kan ses ur den sociala synpunkten att söka skapa en

mängd nya självständiga jordbruk, utan som måste skärskådas jämväl med hänsyn

till det ändamål, som den ecklesiastika jorden har att fylla, och till de intressen

av skilda slag, som på grund härav äro med denna jord förknippade. —

En stor del av boställena äro av socknemännen själva anskaffade, ofta redan vid

tiden för sockenkyrkornas första byggande, alltså under den tidigare medeltiden,

andra äro av enskilda för ändamålet donerade och andra åter och dessa huvudsakligen

komministrarnas boställen av kronan anslagna till prästernas avlöning.

Boställena uti ifrågavarande första grupp kunna dessutom skiljas i sådana, där

avkastningen av inägojorden direkt ingår till kyrkofonden, och sådana, vilkas

avkastning av församlingarna omedelbart disponeras till avlöning av deras prästerskap.

De boställen, vilkas avkastning disponeras för avlöning av de territoriella

församlingarnas prästerskap, äro upplåtna för ett särskilt ändamål, som på det

närmaste berör vederbörande församlings speciella intressen och rättigheter ävensom

en hel tjänstemannakårs rätt. f den mån det kan komma i fråga att annorledes

än för omförmälda ändamål disponera den ecklesiastika jorden, lärer ock

bliva nödigt att uppmärksamma dessa särskilda intressen och rättigheter och den

betydelse dessa hava med hänsyn till sättet för egendomens tillkomst. Ifrågakomna

boställen äro av väsentlig betydelse även för hela det ecklesiastika avlöningsväsendets

uppehållande och den kyrkliga organisationens utveckling. En

mera allmän försäljning av den ecklesiastika egendom, varom här är fråga, koinme

att medföra konsekvenser av vittgående beskaffenhet, konsekvenser, vilka icke

kunna överskådas utan en nog så ingående undersökning. Flerahanda problem

framställa sig till begrundande vid en sådan undersökning. Ett par exempel

torde belysa detta. Sålunda torde behöva undersökas, på vilket sätt prästen

skall kunna erhålla tillgång till vissa livsförnödenheter och tjänstbarheter, t. ex.

genom avskiljande, där så kan ske, åt honom av en småbrukslott. Aven uppkommer

den viktiga och svåra frågan, huru de medel, som inflyta genom sådan

massförsäljning, skola kunna placeras på ett för församlingarna betryggande sätt

och med iakttagande av att tillgångarnas realvärde bibehålies för framtiden. Uti

en i viss mån närbesläktad fråga har kyrkofondskommittén hemställt, att för

bevarandet av och sannolik tillväxt i värdet av kyrkofondens tillgångar en del

av fondens årliga överskott måtte avsättas för inköp av lämpligt belägen skogbärande

mark. Möjligen torde här kunna sökas ett uppslag för en lämplig placering

av de vid eventuell styckning inflytande medel. Kyrkofondskommittén,

som i detta yttrande icke torde hava att ingå på de av motionärerna väckta

frågornas sociala betydelse, har däremot på grund av sitt huvuduppdrag, som

avser förslag till en bättre förvaltning av de ecklesiastika avlöningstillgångarna

och således jämväl jord och skog, velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten

av att vid en utredning av detta ämne överväga de spörsmål, som kommittén

här ovan berört i den viktiga del, de hava inverkan på möjligheten att

fullgöra de samhällsuppgifter, som lagstiftningen om den ecklesiastika jorden

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

avsett att fylla. Det behov, som motionärerna velat tillgodose med anlitande av

ecklesiastik jord, och den inverkan detta tillgodoseende kan hava på de ändamål

den ecklesiastika jorden är avsedd att tjäna, synes kommittén emellertid vara

spörsmål, som böra göras till föremål för en allsidig utredning.

I enlighet med vederbörande utskotts tillstyrkanden beslöt riksdagen

avlåtande av en skrivelse till Ivungl. Maj:t i överensstämmelse med herrar

Wohlins och Olssons i Kullenbergstorp m. flis hemställan. Riksdagen

anförde i skrivelse bl. a. följande:

Riksdagen anser för sin del, att det spörsmål, som motionärerna framfört,

är i hög grad behj ärtans värt och bör bliva föremål för en allsidig utredning.

I likhet med motionärerna vill riksdagen uttala som sin åsikt, att vida kraftigare

åtgärder än hittills böra från statens sida vidtagas för att bereda tillgång

på jord för egnahemsändamål och att därvid först och främst krono- och annan

publik jord bör komma ifråga.

Visserligen har den 17 oktober 1919 tillkallats sakkunniga att biträda med

revision av förordningen angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen,

men i dessa sakkunnigas uppdrag lärer ej ingå uppgiften att utreda frågan ur

föreliggande synpunkt, utan torde deras arbete huvudsakligen inriktas på frågan

om förbättrade utarrenderingsmöjligheter. Riksdagen vill särskilt betona, att

alla de synpunkter, som kyrkofondskommittén i sitt utlåtande framhållit i fråga

om det ändamål, de ecklesiastika boställenas avkastning måste anses tjäna, vid

en eventuell utredning må tagas i betraktande. Ingen av motionärerna har heller

ifrågasatt annat, än att samma rättssubjekt som hittills skulle uppbära köpeskillingen

vid försäljningen, eller att närvarande äganderättsliga förhållanden

skulle rubbas. Likaså vill riksdagen uttala, att i fråga om sådana löneboställen,

där församlingarnas äganderätt tydligen kan påvisas, hänsyn måste tagas till de

anspråk och önskemål dessa kunna förebringa. Ävenledes bör all varsamhet

tillämpas i fråga särskilt om sådana till prästerskapets bostäder ej disponerade

boställen, där värdefulla skogsmarker genom styckning och försäljning skulle

komma att fördärvas. Då riksdagen sålunda för sin del anser bifall till en utredning

i ämnet påkallad, sker detta med uttalande av den bestämda uppfattningen,

att en eventuell lagstiftning i av motionärerna angiven riktning i första

hand måste avse sådan ecklesiastik jord, som i avseende på läge och andra omständigheter

kan anses lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet är

svår att utarrendera, samt att ur skogsvårdssynpunkt det allmännas intresse beaktas.

Kronolägenhetskommissionen har den 11 november 1920 avlämnat två Kronolägensärskilda

betänkande^ det ena med förslag till lag om besittningsrätt för

obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. m. och det andra tänkanden.

angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinneliavare

å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden.

I det senare betänkandet, varom nu närmast är fråga, hava de sakkunniga

till eu början erinrat om, att åt sådana innehavare av lägenheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

å prästerskapets löneboställen, soin bebo dem själva tillhöriga, före den 1

januari 1915 uppförda byggnader, redan genom särskilda författningar

beretts tryggad besittningsrätt till respektive lägenheter emot utgörande av

avgäld till vederbörande boställsarrendatorer, under förutsättning att lägenhetsinnehavarna

vid skeende utarrenderingar prövas utan men för boställenas

skötsel kunna vid lägenheterna bibehållas.

De sakkunniga anmärka, att vid sidan av den försäljning av jord

från ecklesiastika löneboställen, som ägt rum med stöd av 62 § i ecklesiastika

boställsordningen, visserligen förekommit försäljning av ecklesiastik

jord med särskilt tillstånd av riksdag och kyrkomöte för varje fall, men

att antalet dylika försäljningar under åren 1911 —1920 ej utgjort flera än

fem, av vilka dessutom något gällt klockarboställe.

Efter att vidare hava lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten

å de ecklesiastika boställena av den s. k. ensittarlagen av den 26

mars 1920 med däri inrymd rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under deras nyttjanderätt upplåtet område, vilken lag såsom bekant

icke har avseende å kronojord, hava de sakkunniga förklarat av samma

redogörelse framgå, att berörda lag ansetts tillämplig å jord, hörande till

ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke vore av krono natur. Förhållandet

torde emellertid, efter vad de sakkunniga framhålla, vara, att det

övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under

kronotitel, vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för inlösen

i enlighet med den nämnda lagen.

I anslutning till eusittarlagens bestämmelser i tillämpliga delar hava

de sakkunniga för möjliggörande av inlösen av lågenheter å ecklesiastika

löneboställen, även då dessa boställen äro av krono natur, föreslagit, att till

62 § i ecklesiastika boställsordningen måtte fogas ett andra stycke av

följande lydelse:

»Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919

fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad

för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det värde, lägenheten

med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel å lägenhetsinnehavaren

tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren berättigad att inlösa det till

lägenheten hörande område, så vitt Konungen prövar det kunna ske utan olägenhet

för lönebostället eller därintill belägen prästgård.»

Härförutom har viss av detta tillägg påkallad omformulering av lagrummets

nuvarande andra stycke tillika föreslagits.

Beträffande därefter å ecklesiastika löneboställen förekommande torp

anföra de sakkunniga följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utoui i avseende å jordområdenas storlek skilja sig torpen från lägenheterna

företrädesvis däri, att medan byggnaderna å lägenheterna tillhöra lägenhetsh

avarna, byggnaderna å torpet höra till bostället. Detta sistnämnda förhållande

gör, att lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) icke i något fall kan tillämpas beträffande

torp å ecklesiastika boställen.

Frågan om beredande av ökade möjligheter för innehavare av dylika torp

att förvärva av dem brukade områden har emellertid kommit i ändrat läge genom

1920 års riksdags i det föregående omnämnda skrivelse med anhållan om

utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare

omfattning än för närvarande är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas

för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. Den sålunda begärda

utredningen måste givetvis erhålla helt annan omfattning än den utredning,

de sakkunniga för den dem förelagda mera begränsade uppgift haft anledning

att företaga. Lika påtagligt synes den nya utredningen icke kunna lämna

torpen utom räkningen. Val är det antagligt, att med hänsyn till torpens i

regel ringa storlek endast sällan kan ifrågasättas, att av ett torp med dess nuvarande

område skall kunna bildas ett självständigt jordbruk. Men i stället

synes böra undersökas, om icke vid eventuell styckning av boställena de torp,

som icke äro belägna på utmarkerna långt från huvudgårdens inägoområden,

kunna erhålla sådan tillökning i ägovidden, att de bliva tjänliga för självständigt

jordbruk; och torde möjligheten av styckning efter dylik plan i därför ägnade

fall vara desto mera förtjänt av undersökning som ju de nuvarande höga byggnadskostnaderna

göra det särskilt angeläget att åbyggnaderna å torpen tillgodogöras

vid bildandet av självständiga jordbruk.

För att den motsedda utredningen om styckning av ecklesiastika boställen

icke må föregripas, finna sig de sakkunniga icke böra framlägga förslag om rätt

för torpare å dylika boställen att med äganderätt förvärva de av dem brukade

områden, i vilket avseende eljest legat nära till hands att föreslå, att — i likhet

med vad beträffande kronans jordbruksdomäner förekommer — vid uppskattning

för utarrendering av löneboställe undersökes, om å bostället befintliga torp kunna

frånskiljas och försäljas, samt att, där så anses vara fallet, frågan om försäljning

vidare prövas för varje särskilt torp.

Vid sidan av upplåtelse med äganderätt kan emellertid tänkas upplåtelse

med besittningsrätt. De sakkunniga, som i annat betänkande framlagt förslag

till lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik

jord, hålla före, att däri föreslagna upplåtelseform, vilken icke är avsedd för

rena bostadslägenheter, kan komma till användning vid upplåtelse såväl av ecklesiastika

boställen eller delar därav som av torp å dylika boställen även för det

fall, att torpen icke äro av den storlek att de kunna bereda full försörjning åt

innehavaren och hans familj. För möjliggörande av dylik upplåtelse av ecklesiastik

jord hava de sakkunniga utarbetat ett förslag till lag om upplåtelse under

besittningsrätt för obegränsad tid av jord, hörande till ecklesiastika boställen av

följande lydelse:

»Utan hinder av vad i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 31.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Betänkande,

och förslag

ang. det

ecklesiastika

arrendeväsendet.

iO Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

eller eljest i lag eller författning är stadgat om utarrendering av jord, hörande

till ecklesiastika boställen, må dylik jord i den omfattning Konungen förordnar

upplåtas i enlighet med lagen om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord

och annan publik jord.

Erforderliga bestämmelser om tillsyn å sådan till ecklesiastikt boställe hörande

jord, som upplåtits på sätt nyss nämnts, meddelar Konungen.»

Ovan omförmälda sakkunniga för revision av förordningen angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen hava den 28 februari 1923

avgivit betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

I betänkandet bar bl. a. framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av

vissa paragrafer i ecklesiastika boställsordningen, däribland 62 §, beträffande

vilken föreslagits följande ändrade lydelse:

»1. Är prästgård —--— —--— tomter.

2. Giver Konungen--------fond.

3. Upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område,

som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt

av vattenfall, som hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för särskilt

fall finner skäligt sådant medgiva.»

I motiven till berörda stadgande hava de sakkunniga anfört följande :

Till denna paragraf har föreslagits skola fogas ett nytt moment, det tredje,

av innehåll, att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område,

som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt

av vattenfall, som hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för

särskilt fall finner skäligt sådant medgiva. Frågan om nämnda sätt för löneboställens

tillgodogörande har erhållit aktualitet närmast genom två på sin tid

till kammarkollegium ställda ansökningar. Genom remiss den 27 mars 1916 anbefalldes

kyrkofondskommittén att avgiva yttrande i ärendet. I sitt den 17 december

1920 avgivna utlåtande förklarade sig kommittén hava funnit det vara

av behovet påkallat att något närmare undersöka spörsmålet om tomträttsinstitutets

användbarhet i fråga om ecklesiastik jord, enär, såvitt kommittén hade

sig bekant, här ifrågavarande ansökningar vore de första, som avsåge dylik upplåtelse;

och anförde kommittén härom huvudsakligen följande:

Tomträtten är som bekant en särskild form av nyttjanderätt med avsevärt längre

giltighetstid än arrende och hyra och så ordnad, att det ekonomiska värdet av upplåtelsen

(värdet av själva tomträtten jämte å tomten uppförd byggnad m. m.) kan användas

såsom underpant d. v. s. till belåning för byggnadsändamål. Institutet är egentligen avsett

för kronan, kommuner och municipalsamhällen. Föremål för tomträtt kan endast

vara tomt i inskränkt bemärkelse, d. v. s. ett sådant inom stadsplan beläget område,

som blivit vid tomtindelning avskilt såsom självständig tomt. Minimitiden för upplåtelsen

är bestämd till 26 år och maximitiden till 100 år. Även kronan är bunden av dessa

tidsbegränsningar. — Till säkerhet för beståndet av upplåten tomträtt kan meddelas in
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 11

skrivning, motsvarande inteckning för vanlig nyttjanderätt och med samma verkan som

dylik inteckning. Sedan inskrivning meddelats, skall byggnad, stängsel eller annan för

stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes i\ tomten, anses såsom tillbehör till

tomträtten. Inskriven tomträtt kan intecknas för fordran, och njuter fordringsägaren

sedan panträtt i tomträtten med vad därtill hör. Med undantag för stadgandet om tidsbegränsning

innehåller nyttjanderättslagen inga normerande bestämmelser beträffande avtalets

innehåll. Det har överlämnats åt kontrahenterna själva att fritt besluta härom.

Syftemålet med tomträttsinstitutets upptagande i det svenska rättssystemet var att vinna

ett medel till omläggning av städernas och de stadsliknande samhällenas tomtpolitik.

Man ville bereda nämnda samhällen en utväg att på ett kraftigt sätt befordra byggnadsverksamheten

å dem tillhörig mark utan att uppoffra äganderätten till marken och därmed

möjligheten att tillgodogöra sig den å marken inträdande värdestegringen. Även

beträffande den ecklesiastika, till byggnadstomter lämpliga jorden förefinnas onekligen

starka skäl, som tala för att man skall söka tillgodogöra sig jordvärdestegringen för tillgodoseende

av det ecklesiastika avlöningsändamålet, på samma gång som man i görligaste

mån söker främja markens bebyggande. För en dylik jordpolitik synes tomträttsinstitutet

på grund av sin allmänna konstruktion vara fullt användbart, även då fråga är om ecklesiastik

jord. Enligt kommitténs mening hava de av riksdagen framhållna synpunkterna

beträffande frågan om försäljning av ecklesiastik jord direkt tillämping även på den ecklesiastika

tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som föreligger i fråga om skogsmark,

eller kanske snarare ännu större sådan torde nämligen förefinnas beträffande tomtjord,

särskilt i eller i närheten av hastigt växande industrisamhällen. Jämväl i avseende

å dylik jords försäljning lärer därför den största varsamhet vara av nöden. Huruvida

försäljning eller tomträttsupplåtelse i det enskilda fallet är att föredraga torde endast

kunna utrönas genom särskild undersökning.

Därest tomträttsinstitutet skall kunna komma till någon större användning i fråga

om den ecklesiastika jorden, måste man vid tomträttsavtalets ingående så avväga upplåtarens

och tomträttsinnehavarens inbördes rättigheter och skyldigheter, att å ena sidan jordägaren

får tillgodonjuta värdestegringen å den upplåtna jorden genom periodvis skeende lämplig

förhöjning i avgälden och å andra sidan tomträttsinnehavaren beredes sådan trygghet mot

avgäldens oskäliga förhöjande under upplåtelsetiden samt sådan optionsrätt vid områdets

förnyade upplåtande under tomträtt, respektive sådan tryggad rätt till lösen för honom

tillhöriga byggnader, att tomträtten med dess tillbehör kan anses utgöra ett någorlunda

tillfredsställande kreditobjekt, och att tomterna kunna bliva begärliga för eventuella spekulanter.

Ett dylikt avvägande erbjuder uppenbarligen ganska stora svårigheter. Det underlättas

dock i någon mån därav, att man synes kunna utgå ifrån, att tomten kommer att

för all framtid disponeras av enskilda för byggnadsändamål. Orsaken till att tomten icke

upplåtits med äganderätt är allenast den, att man velat låta en skälig andel av tomtjordens

värdestegring komma det ecklesiastika avlöningsändamålet till godo. Det saknas således

i de flesta fall anledning att vid upplåtelseperiodens slut återtaga tomten eller uppställa

sådana villkor för förnyad upplåtelse, att icke avtalets förlängning blir ekonomiskt förmånlig

för tomträttsinnehavaren. Frågan om anskaffande av nödiga medel för inlösen av

tomträttsinnehavarens byggnader, vilket spörsmål med hänsyn till nu gällande författningsbestämmelser

onekligen är mycket svårlöst, har därför här mindre betydelse. I något enstaka

fall kan inlösningsfrågan visserligen bliva aktuell, men kunna nödiga medel då ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

uppbringas, blir resultatet helt enkelt del, att jordägaren måste medgiva avtalets förlängning

mot en jämförelsevis begränsad förhöjning av avgälden men i övrigt på oförändrade

villkor.

Till den av kyrkof ondskommitten förebragta utredningen hava sakkunnige

icke något att tillägga; och då det synts som upplåtelse under tomträtt är en

upplåtelseform, vars anlitande i vissa fall kan göra det möjligt att på ekonomiskt

fördelaktigare sätt än eljest tillgodogöra sig ecklesiastik egendom, hava sakkunnige

ansett det lämpligt att, i sammanhang med den partiella omarbetning av

boställsordningen, som efter det föreliggande förslaget skulle äga rum, i boställsordningen

införes ett stadgande, som uttryckligt behandlar denna upplåtelseform.

Då upplåtelse under tomträtt ganska starkt närmar sig ett fullständigt

avhändande, har det synts nödigt att förbehålla Kungl. Maj:t befogenheten att

lämna medgivande till sådan upplåtelse.

Även hronolägenhetskommissionen hade i sitt förut omnämnda, den

11 november 1920 avgivna betänkande med förslag till lag om besittningsrätt

för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. m. ingått

i prövning av frågan om tomträttsinstitutets användbarhet vid upplåtelse

av egnahems- och jordbrukslägenheter från publik jord. Härvid både

kommissionen funnit sagda institut ej böra givas vidsträcktare användning

än vid dess tillkomst förutsatts eller att utgöra en form för upplåtande till

bostadsändamål av mark inom städers och liknande samhällens planlagda

områden.

Riksdagens ovanberörda skrivelse den 4 maj 1920 angående utredning

och förslag i fråga om ecklesiastik jords styckning och upplåtande för

nybildning av mindre jordbruk remitterades av Kungl. Maj:t till förut

nämnda sakkunniga för revision av den ecklesiastika arrendeförordningen,

vilka anbefalldes att efter samråd med kyrkofondskom mittén avgiva utlåtande

i ämnet.

Efter samråd med kyrkofondskommittén hava sagda arrendesakkunniga —

vilka i sitt förut omhandlade betänkande angående det ecklesiastika arrendeväsendet

framhållit den synnerliga angelägenheten av att de sakkunnigas

därutinnan avgivna förslag under innevarande år underställdes kyrkomöte

för att, därest och i den form förslagen där antoges, sedan föreläggas nästkommande

års riksdag — i särskilt yttrande den 28 februari 1923 anfört

följande:

Sakkunnige — i vilkas uppdrag, såsom även i riksdagens ifrågavarande

skrivelse finnes uttalat, icke ingår uppgiften att utreda den av motionärerna framförda

frågan ur den nu föreliggande synpunkten, utan vilkas arbete huvudsakligen

varit inriktat på frågan om förbättrade utarrenderingsmöjligheter — hava

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

emellertid vid fullgörandet av sitt huvudsakliga uppdrag ägnat sin uppmärksamhet

jämväl åt frågan, huruvida anledning föi-elåge att föreslå sådana bestämmelser,

som skulle kunna underlätta prästboställenas styckning. Vad som härutinnan

närmast skulle kunna ifrågakomma vore att genom bestämmelser om

korttidsarrenden liknande dem, som meddelats genom nådiga cirkulär den 17 oktober

1919, den 28 maj 1920 och den 5 maj 1922, hålla den ecklesiastika jorden

tillgänglig för styckning och försäljning. Ganska enstämmigt har från många

håll framhållits den ofördelaktiga inverkan, den kortare arrendetiden medför såväl

för boställenas hävd till hus och jord som för arrenderesultatet. Det måste

med hänsyn till berörda olägenheter framstå som synnerligen otillfredsställande

att genom vidtagande av åtgärder, som medföra försämring i den ecklesiastika

jordens hävd, hålla öppen en möjlighet för förändrad disposition av den ecklesiastika

jorden, om vilken man ännu ej vet, om den kommer att behöva anlitas.

Härvid bör ock erinras, att, därest beslut fattas om den ecklesiastika jordens

styckning och försäljning, ett sådant beslut av naturliga skäl ej kan genomföras

annat än successivt. Till följd bl. a. av de korttidsupplåtelser, som redan skett

och än ytterligare komma att äga rum, är under ett vart av de följande åren

att påräkna ett stort antal ecklesiastika boställen, som kunna göras till föremål

för försäljning, om sådan prövas gagnelig. Antalet löneboställen, som ett vart

av åren 1924—1928 skola övertagas på arrende eller, enligt från länsstyrelserna

inhämtade uppgifter, bliva arrendelediga, utgör respektive 190, 253, 198, 319

och 338 (vart boställe härvid räknat som ett, oavsett om det är utarrenderat i

lotter). På grund av det anförda hava sakkunniga ansett det i remissakten behandlade

spörsmålet icke öva något inflytande på de förslag, sakkunnige framlagt

till befrämjande av de ecklesiastika löneboställenas tillgodogörande på ekonomiskt

bästa sätt till fördel för det ändamål, de äro avsedda att tjäna, nämligen

att i sin mån lämna församlingarna bidrag till sitt prästerskaps avlönande.

Yad själva saken angår, hava sakkunnige icke något att tillägga till kyrkofondskommitténs

i ärendet avgivna yttrande. Sakkunnige biträda således meningen

om lämpligheten av en utredning i det i riksdagsskrivelsen angivna syftet

och med beaktande av de synpunkter, vilka av kyrkofondskommittén i dess yttrande

angivits och varå även riksdagen i sin skrivelse fäst uppmärksamheten.

Enligt av utskottet inhämtade upplysningar har under åren 1911—- Ansökningar

1922 ingivits tillhopa 425 ansökningar om tillstånd till försäljning jämlikt eckieSmsHka

62 § i ecklesiastika boställsordningen. Av berörda ansökningar hava gällt boställsord85

(därav 30 bifallna) avyttring av boställen i deras helhet, 114 (därav 2 ”aren^mf—

bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp till vederbörande arren- 1922.

datorer, 150 (därav 5 bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp

till annan än vederbörande arrendator, 16 (därav 14 bifallna) försäljning

av andel i soldattorp eller båtsmanstorp, 24 (därav 19 bifallna) försäljning

av andel i annan samfällighet och 36 (därav 17 bifallna) försäljning av

tomtmark i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att det föreligger tvänne

av sakkunniga utarbetade förslag till ändring av det med motionen avsedda

författningsrummet eller 62 § i ecklesiastika boställsordning^!. Av

dessa förslag avser det ena, vilket föranletts av en riksdagsskrivelse, att

möjliggöra inlösen av å ecklesiastika löneboställen befintliga lägenheter,

vilka äro bebyggda så, att därå finnas för stadigvarande behov avsedda,

nöjaktiga bostäder samt byggnader tillhöriga respektive lägenheters innehavare

med visst värde i förhållande till hela värdet av lägenheten med

därå befintliga byggnader. Det andra föreliggande förslaget avser att å

inom stadsplan belägna områden i städer och stadsliknande samhällen möjliggöra

upplåtelser av tomtområden under tomträtt. Därjämte har, såsom

av redogörelsen vidare framgår, av riksdagen påkallats en ännu ej verkställd

utredning i fråga om ecklesiastik jords styckning och upplåtande

för nybildning av mindre jordbruk.

Att behov av markupplåtelser för tomtbehov å ecklesiastika löneboställen

ej sällan föreligger under de av motionären angivna förhållandena

torde vara av erfarenheten fullt bestyrkt. Den nuvarande avfattningen av

det förevarande lagrummet medgiver emellertid ej tillgodoseendet av nämnda

behov, lika litet som ovan angivna tilläggsförslag rörande lagrummet äro

ägnade att tillgodose detsamma. Det synes vid sådant förhållande önskligt,

om en utvidgning av lagrummets tillämplighetsområde kunde för ändamålet

åvägabringas. Under förutsättning att vid bestämmelsernas utformande

tillfredsställande garantier beredas för att desamma ej komma till

användning utom då eu under utveckling redan varande eller eljest av

förhållandena starkt betingad samhällsbildning kräver en dylik upplåtelse

av tomtmark, synes utskottet den ifrågasatta utvidgningen av tillämplighetsområdet

för lagrummet ej behöva komma i strid med det prästerliga

avlöningsväsendets ekonomiska intressen. Självfallet är emellertid, att frågan

om vilka betingelser, som böra krävas för att dylika upplåtelser skola

stå till buds, tarvar eu ingående utredning, därvid jämväl den av kammark

ollegii pluralitet framhållna angelägenheten av att för marken beredes

ett vederlag, som motsvarar dess tomtvärde, bör komma till vederbörligt

beaktande. Likaledes synes det utskottet vara av vikt, att sådana bestämmelser

för markupplåtelse av detta slag träffas, att obehörig spekulation i fråga

om tomtpriser därigenom förebygges. Huru förutsättningar härför bäst skola

åvägabringas synes först kunna klarläggas med den av utskottet förutsatta

utredningen, vilken utskottet anser ej böra vare sig i nu berörda eller andra

hänseenden genom något riksdagens nu gjorda uttalande föregripas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 15

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hem ställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka betingelser i

vidare mån än nu är medgivet möjlighet må beredas

till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen

i det av förevarande motion angivna syftet,

samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen

föranledes.

Stockholm den 31 maj 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, greve Spens, Hult, Tjällgren,

Thorberg, Franzén och Lundell;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäek,

Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg, Sundling, Persson i Trången och Bos.

''Tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, Stockholm 1923.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

1

Kungl. Maj:ts och Rikets

kammarkollegium.

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådigt beslut den 26 nästlidna januari har kammarkollegium anbefallts

att till Eder inkomma med yttrande i anledning av en inom riksdagens

andra kammare av A. J. Johansson i Bro väckt motion (nr 75), vari motionären

hemställt »att riksdagen ville i skin velse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och därav föranlett förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika

boställsordning, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt må i görligaste

mån underlättas så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses

lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska

liv».

Till motivering för yrkandet om en riksdagens skrivelse i ämnet har motionären

anfört följande. »I gällande ecklesiastika boställsordning av 1910 § 62

är stadgat, att löneboställe eller del därav må kunna efter Konungens beprövande

försäljas, när det är beläget i eller invid stad eller stadsliknande samhälle

och ’kan med synnerlig fördel styckas till tomter’. Redan i och för sig är denna

bestämmelse sådan, att det torde möta åtskilliga hinder och svårigheter för att

få densamma på ett effektivt sätt tillämpad. Men härtill kommer, att förutsättningen

för dess tillämpning är boställets belägenhet i eller invid redan förefintlig

stad eller stadsliknande samhälle, varemot bestämmelsen ej är användbar för det

fall, som dock är det allmännaste och betydelsefullaste, att visst behov av dylikt

samhälles uppkomst förefinnes, men hindras från beaktande just därför, att den

enda mark, som kan användas till nödiga tomter, tillhör löneboställe. Det förhåller

sig nämligen så, att platsen kring kyrkan ofta är synnerligen lämpad till

medelpunkt för socknen och dess affärs- och lokalbehov. Just därföre skulle,

om tomtmöjlighet funnes, i stor utsträckning kunna uppväxa smärre affärssamhällen,

som tillgodosåge den kringliggande bygdens omsättningsbehov, men så

länge mark för bebyggelse ej kan erhållas alldeles invid platsen, förblir det vid

det gamla och behovet tillgodoses ej. Om däremot i dylika fall möjligheten att

från löneboställe avsöndra tomtmark underlättades, skulle med all sannolikhet

snart uppstå samhällen av nu antydd art och därigenom även kommunens ekonomiska

bärkraft ökas. Att åtgärder av detta slag i andra fall redan nu av

lagstiftningen anlitats, framgår exempelvis av fastighetsbildningslagens föreskrifter

om stadsplans anordnande för områden, å vilka en viss byggnadsverksamhet kan

förväntas, oaktat den icke påbörjats.»

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 31 Bilaga.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik,

Prästlönt
reglerings
kommittén.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

För eu fullständig belysning av det i motionen framförda förslagets innebörd

anser kollegium till en början nödvändigt, att lämna en redogörelse för de

grunder, varå det i motionen åberopade lagrummet vilar.

Prästerskapets privilegier förutsätta uppenbarligen för föryttring av ecklesiastik

egendom medgivande av prästeståndet respektive — efter representationsreformen

— av kyrkomötet.

Praxis synes emellertid tidigt hava utvecklat sig därhän, att Kungl. Maj:t

ansett sig kunna medgiva, att ecklesiastikt boställe finge utbytas mot annan

fastighet, som då iklädde sig det gamla boställets natur. Senare har Kungl.

Maj:t i särskilda fall, där någon lämplig fastighet icke omedelbart stått att förvärva,

lämnat medgivande till att boställe fick försäljas, dock med skyldighet

för vederbörande församling att snarast möjligt anskaffa nytt boställe samt att

intill dess så kunde ske göra köpeskillingen räntebärande och redovisa räntan

till vederbörande indelningshavare.

Prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 avgivna betänkande och

förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande

frågor upptog intet förslag till närmare reglering av spörsmålet om

försäljning av ecklesiastik jord. Emellertid förutsattes av kommittén, vilken

som bekant i boställsfrågan intog den ståndpunkten, att prästerskapet borde

bibehållas vid innehavet av sina bostadsboställen, att Kungl. Maj:t ägde en befogenhet

att för särskilda fall förfoga över sådana boställen genom försäljning.

I § 6 mom. 1 av kommitténs förslag till lönereglering förekommer sålunda följande

stadgande: »Medgiver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte

av bostadsboställe, vars skogsavkastning överstiger tjänstinnehavarens husbehov,

varder i sammanhang därmed prövat, huruvida någon del av köpeskillingen

eller, vid byte, av mellangiften skall överlämnas till kyrkofonden.»

I motiveringen för bestämmelsen ifråga anföres (å sid. 88 i betänkandet),

bland annat, hurusom det »icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe

är mindre väl beläget, men även av annan anledning, att tillstånd till

detsammas försäljning meddelas utav Kungl. Maj:t, mot skyldighet för församlingen

att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle inköpa annan jord i stället.

Intill dess sådant skett, bör räntan å köpeskillingen, i den mån hon icke tages

i anspråk för att bereda tjänstinnehavaren fri bostad, beräknas motsvara boställsavkastningen

och förty uppföras såsom första posten bland hans inkomster —

I kommitténs förslag till lag om eu kyrkofond, som skulle utgöra »eu

svenska kyrkans gemensamma tillhörighet och förvaltas av statskontoret utan

sammanblandning med statsmedel», fanns intaget ett stadgande, att ersättningsmedel

för sålt eller utbytt bostadsboställe skulle i viss omfattning tillföras

nämnda fond.

De här anförda stadgandena — vilka synas vara de enda ställen i kommitténs

många lagförslag, där frågan om ecklesiastikt boställes försäljande beröres

— avsågo således allenast att giva regler för dispositionen av de köpeskillingar,

som erhölles vid boställens föryttring.

I samband därmed att prästlöneregleringskommitténs ovan berörda, den 19

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 3

juni 1903 avgivna betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets

avlöning och därmed sammanhängande frågor remitterades till kammarkollegium

för avgivande av underdåniga yttranden, anbefalldes kollegium tillika genom

kungl. brev den 12 februari 1904 att efter hörande av samtliga domkapitel och

länsstyrelser inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn

till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar

och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena,

där dessa ej vore av menighet inköpta eller av enskilda för ändamålet donerade,

upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller

planteriugsland ävensom vedbrand, samt boställena och deras avkastning i övrigt

inginge bland svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, dels ock underdånigt

förslag å de grunder, enligt vilka en sådan anordning skulle kunna bringas

till stånd.

I de yttranden, som med anledning härav infordrades av kammarkollegium,

framhöllo några myndigheter — domkapitlet i Visby samt Konungens befallningshavande

i Södermanlands, Gottlands, Blekinge, Västmanlands och Gävleborgs

län — att delar av boställena, som återstode sedan för vederbörande befattningshavares

räkning visst område undantagits, ofta vore så obetydliga, att

de icke lämpligen kunde utarrenderas och därför borde försäljas, varvid köpeskillingarna,

därest en allmän indragning av boställenas avkastning komme till

stånd, naturligen borde ingå bland kyrkans gemensamma avlöningstillgångar.

Kollegium åter anförde i sitt med föranledande av kungl. brevet den 12 februari

1904 avgivna, den 20 januari 1905 dagtecknade underdåniga utlåtande, hurusom

kollegium ansåge sig böra på det bestämdaste avstyrka varje försäljning av

kyrkan tillhörig jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet jordvärdet om

ock med vissa avbrott likväl i det stora hela alltjämt stege, samt vinsten av

denna stegring icke borde komma andra till godo och gå förlorad för kyrkan,

som ju måste vara beredd att med växande tillgångar möta stegrade anspråk på

utvecklingen av dess verksamhet.

I de förslag till reglering av prästerskapets avlöning och till lag om kyrkofond.

vilka av Kungl. Maj:t framlades vid 1908 års riksdag (proposition nr 88),

funnos intagna bestämmelser av i huvudsak samma innehåll, som de av prästlöneregleringskommittén

föreslagna.

förslag om försäljning i större omfattning av ecklesiastik boställsjord väcktes

emellertid i två vid sistnämnda års riksdag framlagda motioner. Den ene av

motionärerna, herr G. Ros, vilken önskade bereda möjlighet för en partiell indragning

av de ecklesiastika bostadsbostiillena, hemställde, att boställenas s. k. jordbruksdelar

skulle försäljas, därest hinder för deras utarrendering mötte samt

vederbörande församling och boställsinnehavare vore ense om fördelen av försäljning.

I den andra, av herr D. Persson i Tällberg väckta motionen gjordes gällande,

att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till prästex-skapets avlöning, byggt på av honom angivna

grunder, nämligen, bland andra, att vederbörande församling skulle tillhandahålla

1908 dr8 rik»- dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

1909 lira riksdag.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

ordinarie prästerlig tjänstinnehavare bostad med nödiga uthus och, såvitt möjligt,

trädgårdsland, samt att alla ecklesiastika boställen, som vore förenade med jordbruk,

skulle försäljas och de därför inflytande medel avsättas till en fond för

prästerskapets avlöning.

Särskilda utskottet nr 1, till vars behandling såväl den kungl. propositionen

nr 88 som samtliga de med anledning av propositionen väckta motionerna hänvisats,

yttrade i sitt utlåtande (nr 2), såvitt för den nu föreliggande frågan är

av intresse, bland annat, följande:

»Vad för övrigt beträffar frågan om försäljning av ecklesiastika boställen,

vare sig dylika boställen över huvud — vilket herr Persson uppställer såsom ett

önskemål — eller, på sätt herr Ros föreslår, blott när hinder möter för jordbrukets

utarrendering, finner utskottet en dylik åtgärd icke välbetänkt. Visserligen

är det obestridligt, att genom försäljningen en tillfällig fördel understundom

skulle kunna tillskyndas pastoratet eller dess prästerskap. Å andra sidan är det

ju en av erfarenheten alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att

stiga, eu tendens, som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men

den förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör enligt

utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyrkan, som ju

måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande anspråk på utvecklingen

av hennes verksamhet.»

Rörande innehållet i de reservationer, som anmäldes mot utskottets utlåtande,

ävensom rörande de uttalanden, som från skilda håll gjordes under den

efterföljande debatten i kamrarna, torde kollegium kunna inskränka sig till en

hänvisning till riksdagens protokoll.

Båda kamrarna godkände utskottets uppfattning i försäljningsfrågan (i sammanhang

med behandlingen av § 6 i det framlagda förslaget till löneregleringslag),

men då kamrarna i avseende å vissa övriga delar av propositionen stannat

i olika beslut, förföll frågan om löneregleringslag för ifrågavarande riksdag.

Till 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag till löneregleringslag

och till kyrkofondslag (propositionen nr 39), avfattade i närmaste överensstämmelse

med förslaget till 1908 års riksdag.

Herrar Ros och Persson i Tällberg vidhöllo i avgivna motioner sina vid

föregående riksdag framställda yrkanden därom, att bostadsboställena borde i

större eller mindre utsträckning försäljas. Herr Persson i Tällberg hade dock i

så måtto modifierat sin ståndpunkt, att han på grund av de vitt skilda förhållanden,

som vore rådande i olika delar av landet, ville överlämna åt respektive

församlingar att själva avgöra, huruvida ett boställe borde utarrenderas eller

försäljas.

Särskilda utskottet nr 1, vilket ansåg, att möjlighet borde beredas att under

vissa förutsättningar försälja ecklesiastikt boställe, gjorde i sitt utlåtande (nr 1)

följande uttalande:

»Väl anser utskottet, att kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst tillvaratagas

därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej varder avyttrad;

ty genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens fromma den en

gång blivit upplåten, kan vinsten av en jordrärdestegring även komma samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutslcottets utlåtande Nr 31, 5

institution till godo. Men obestridligen kunna sådana omständigheter föreligga,

att genom jordens försäljning större fördelar äro att vänta, än om en sådan åtgärd

icke vidtages. Sålunda måste en försäljning antagas medföra övervägande

gagn, om prästen illa eller ej i önskvärd grad betjänas av den egendom, vilken

lian innebar såsom bostadsboställe, i följd därav att denna egendoms läge blivit

ofördelaktigt, sedan t. ex. ett större befolkningscentrum bildat sig inom en sådan

del av församlingen, som ligger fjärran från bostället, eller om ett till bostället

hörande område är så beläget, att det icke utan stor olägenhet kan skötas

i sambruk med boställets övriga ägor; eller om bostället icke kan mot skälig av

gift utarrenderas; eller om någon trakt av bostället på grund av sin belägenhet

intill tätare bebyggd ort eller av annan orsak kan påräknas vid försäljning inbringa

en synnerligen hög köpeskilling o. s. v.

Redan nu förekommer någon gång, att bostadsboställe, som är mindre väl

beläget, försäljes samt annan egendom i stället inköpes och anordnas såsom boställe.

Ett dylikt utbyte torde väl även i framtiden understundom komma att

visa sig behövligt eller lämpligt. Dock anser utskottet det ingalunda vara nödvändigt,

att nytt boställe anskaffas, utan kan — såsom ju i 30 § 2 mom. av

nu omhandlade lag jämväl är förutsett — i stället för bostadsboställe, lämplig

bostad av pastoratet tillhandahållas tjänsteinnehavaren eller skälig hyresersättning

tilldelas honom.

Med anledning av föreliggande, av herrar Ros och D. Persson väckta motioner

anser alltså utskottet, att till mom. 2 av 4 § bör göras ett tillägg, av

innehåll, att om bostadsboställe är med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet

olämpligt beläget, eller om bostadsboställe tillhörigt område på grund av

avlägsen belägenhet i förhållande till boställets övriga ägor eller i följd av andra

omständigheter antages kunna försäljas med fördel, nämnden må — vare sig av

eget initiativ eller sedan fråga därom väckts av boställshavaren, pastoratsborna

eller någon annan vederbörande — göra framställning om försäljning, i förra

fallet av hela bostället och i senare fallet av viss del därav. Avser försäljningen

ett eller flera till bostället hörande områden, bör emellertid nämnden taga

i övervägande, huruvida en dylik åtgärd kan bliva till men för den återstående

boställsdelen, t. ex. därigenom, att det jordbruk, som dittills bedrivits å bostället,

skulle förlora förutsättningarna för att vidare kunna med framgång idkas, eller

därigenom, att prästbostadens trevnad kunde störas genom det alltför nära grannskapet

till ett på det försålda området uppväxande samhälle. Äro olägenheter

av sådan art att befara, bör naturligtvis icke nämnden ifrågasätta avyttrande

från bostället av något detsamma tillhörande område. — — — —

I samband med löneregleringsärendet i övrigt bör naturligtvis även försäljningsfrågan

grovas av Kungl. Maj:t (kursiv, av kollegium). Därvid skall avgöras, ej

mindre om försäljning över huvud får företagas, än även — när Kungl. Maj: t

finner skäl meddela sådant tillstånd — om nytt bostadsboställe eller något jordområde

bör inköpas, samt huru tilläventyrs återstående köpeskilling skall förvaltas».

De stadganden rörande försäljning av ecklesiastik jord, som utskottet i

enlighet med sina sålunda gjorda uttalanden ansåg sig böra föreslå, infördes,

s. 6 Kontrollera mot PDF

1909 drs sakkunniga.

1910 drs riksdag.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31

utom i 4 § 2 mom,, jämväl i 6 § 1 mom. och 12 § 2 mom. av det framlagda

förslaget till löneregleringslag.

Även vid 1909 års riksdag stannade, såsom bekant, kamrarna i olika beslut

i avseende å frågan om den nja ecklesiastika lagstiftningen, och frågan härom

förföll sålunda jämväl för berörda riksdag.

För att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt beredning av

frågan om ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden tillkallade statsrådet

och chefen för nämnda departement genom skrivelse den 27 juli 1909 tre

sakkunniga, vilka den 14 december 1909 avgåvo betänkande och förslag angå

ende reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor.

Berörda förslag byggde som bekant bland annat i det avseendet på helt ny grund,

att däri förutsattes att av bostadsboställen endast tomt och bostadshus jämte

trädgård skulle upplåtas till den prästerlige tjänstinnehavaren, medan återstoden,

lönebostället, skulle i särskild ordning utarrenderas.

62 § i det av de sakkunniga framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning

avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som framhållits

av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag. Stadgandets lydelse överensstämde

med den gällande lagtexten allenast med den skiljaktigheten, att i

paragrafens första stycke sedermera infogats orden »eller mot skälig avgift» (utarrenderas).

För granskning av de uppgjorda förslagen tillkallades inom ecklesiastikdepartementet

fyra särskilda sakkunniga, vilka avgåvo en tillsammans med sakkunnigebetänkandet

tryckt promemoria, innefattande resultatet av granskningen. Två

av dessa sakkunniga — herrar Daniel Persson i Tällberg och G. Kronlund —

uttalade i fråga om den föreslagna 62 § i boställsordningen såsom sin mening,

»att till de i paragrafen angivna fall, då avyttring av boställe finge äga rum,

borde läggas även det, att försäljning borde ske, då därvid kunde erhållas så

stor köpeskilling, att räntan å densamma i avsevärd mån överstege den avkastning,

bostället såsom sådant lämnade».

I proposition till 1910 års riksdag (nr 163) framlade Kungl. Maj:t, bland

annat, förslag till ecklesiastik boställsordning, vari den av de sakkunniga föreslagna

§ 62 upptogs med oförändrad lydelse. Efter att hava redogjort bland

annat för herrar Daniel Perssons och Kronlunds i förutnämnda promemoria yttrade

särskilda mening meddelade föredragande departementschefen i sitt yttrande

till statsrådsprotokollet, hurusom det i promemorian gjorda uttalandet mött stark

gensägelse från åtskilliga domkapitel ävensom i ett den 8 januari 1910 avgivet

underdånigt utlåtande bemötts av kammarkollegium, som ansett införande i författningen

av ett allmänt stadgande av ifrågavarande innehåll ej vara tillrådligt

och framhållit, att, därest i något fall försäljning av boställe skulle av den i

promemorian angivna eller liknande anledning finnas böra ske, frågan därom

kunde lösas särskilt genom samverkan av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte.

Härefter yttrade departementschefen följande:

»Enligt min mening bör man förfara mycket varsamt i fråga om föryttring

av ecklesiastika boställen. Omständigheter kunna dock otvivelaktigt förekomma,

som göra en föryttring i hög grad önsklig, ja nödvändig. Till sådana omstän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

digheter torde böra räknas, att ett lönebostäile eller någon del därav är av den

svaga beskaffenhet, att utarrendering därav visar sig ej kunna med någon fördel

ske. Även andra giltiga skäl för avyttring kunna emellertid förefinnas. Jag

anser de sakkunnigas med betänkandet den 14 december 1909 framlagda författningsförslag

i denna del vara väl avvägt och har därför bibehållit förevarande

§ vid det innehåll, som i nämnda förslag givits åt densamma».

Särskilda utskottet nr 1 gjorde i sitt utlåtande (nr 3) i anledning av propositionen

med förslag till ecklesiastik boställsordning i fråga om förslagets 62 8

följande uttalande:

»Bland de omständigheter, som enligt förevarande paragraf kunna föranleda

till att boställe må efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet

eller ock försäljas, har utskottet ansett böra upptagas även det fall att boställe

eller del därav icke kan mot skälig avgift utarrenderas. Härvid bär emellertid

utskottet, som anser stor varsamhet böra iakttagas, då det gäller att i penningar

med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde är av mera

bestående natur, velat framhålla nödvändigheten av att sådan försiktighet iakttages

särskilt i avseende å skog och till skogsbörd tjänlig mark;.

I överensstämmelse härmed föreslog utskottet, att i paragrafen skulle göras

ett motsvarande tillägg.

Under diskussionen i riksdagens andra kammare rörande förslaget till ecklesiastik

boställsordning framställdes av motionären vid 1908 och 1909 års riksdagar,

Persson i Tällberg, ett förslag till bland annat ett så lydande tillägg till ifrågavarande

§ 62 i boställsordningen:

»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt

belägen, — — — — — — — försäljas. Lag samma vare — — — — — —

styckas till tomter, eller där sammanlagda beloppet av den beräknade nettoavkastningen

av boställets skog och arrendemedlen med minst 30 procent understiger

räntan, efter 5 procent räknat, å det belopp, som kan erhållas vid försäljning av

boställets både in- och afrösningsjord.*

Kollegium anser sig slutligen böra återgiva följande anförande av herr

Jansson i Djursättra vid propositionens behandling i berörda kammare:

»Det är med anledning av vad herr Daniel Persson här yttrade, som jag

nu ber att få uttala mig i denna fråga. Herr Daniel Persson framhöll, att det

vore ekonomiskt fördelaktigt att i flera fall, än vad som i nu förevarande lagparagraf

omnämnts, medgiva rättighet att få försälja prästboställen. Det kan

ju vara möjligt, att denna uppfattning i viss mån kan vara riktig. Men jag

vill även påpeka, att förhållandena kunna vara olika på olika orter inom landet,

och jag vill därför såsom min åsikt uttala, att när det är fråga om att genom’

försäljning avyttra ecklesiastika boställen, så tror jag, att försiktigheten kräver,

att man går mycket varsamt till väga. Det är lätt nog att genom försäljning

förvandla fastigheter i reda penningar, men det kan också lätt nog hända, att

sådana fonder sedermera på ett eller annat sätt kunna förminskas och rent av

försvinna. En annan sak är det ju, om det är fråga om att försälja någon av

kronans vanliga domäner, sådana som äro av den beskaffenhet, att de icke inbringat

något nämnvärt i arrende. Men då har dock alltid tillgått så — och,

s. 8 Kontrollera mot PDF

Kollega yttrande.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

vill jag minnas, tillgår fortfarande så — att de medel, som genom en dylik försäljning

inflyta, använts för att inköpa skogsegendomar för statens räkning. Det

är i det fallet endast fråga om att förvandla en fastighet från en fastighetsform

till'' en annan, och det anser jag vara bra. Men är det fråga om rätten att

sälja prästboställen, vill jag för min del om igen betona, att det vore önskvärt,

om vederbörande då ville gå till väga med stor varsamhet och försiktighet».

Båda kamrarna antogo 62 § boställsordningen i den av särskilda utskottet

föreslagna lydelsen, och i skrivelsen (nr 149) gjordes av riksdagen i fråga om

62 § i boställsordningen ett uttalande av samma innehåll som särskilda utskottets

här förut återgivna yttrande.

Förslaget till ecklesiastik boställsordning, i den form detsamma genom riksdagens

beslut erhållit, godkändes jämväl av kyrkomötet, och utfärdades den

9 december 1910 den nu gällande ecklesiastika boställsordningen.

Då kollegium haft att taga ståndpunkt till den föreliggande motionen, som

synes åsyfta en utvidgad befogenhet för Kungl. Maj:t att jämväl för visst annat

fall än de i 62 § ecklesiastik boställsordning nämnda föryttra till det territoriella

prästerskapets avlöning anslagen boställsjord, har kollegium till en början fäst

sin uppmärksamhet å en viss egendomlighet med avseende å nämnda lagrums

formellt rättsliga innebörd. Kollegium tillåter sig, till belysning härav, bringa

i erinran följande. Rörande naturen av den prästerliga boställsjord, som blivit

av menighet anskaffad eller för ändamålet donerats av enskild, enkannerligen

spörsmålet om vem som i privaträttslig mening må anses såsom dess ägare,

råder visserligen delade meningar. Det synes kollegium däremot icke kunna

vara föremål för någon tvekan att, såvitt ecklesiastik boställsjord utgöres av för

ändamålet under äldre eller nyare tid av kronan upplåtna kronohemman, dylik

boställsjord helt bibehållit sin natur av statsegendom. Ecklesiastik boställsjord

av sådan krono natur har som bekant upplåtits i synnerlig omfattning under

slutet av 1600- och början av 1700-talet. Det förefaller kollegium med hänsyn

till angivna förhållande icke kunna göras gällande annat än att ecklesiastik jord,

i varje fall av sistangivna beskaffenhet, är att hänföra till sådan kronans fasta

egendom, vars föryttring, jämlikt 77 § regeringsformen, förutsätter riksdagens

samtycke. 62 § boställsordningen måste följaktligen med avseende å sagda jord

vara att betrakta som en genom lagstiftning enligt 87 § regeringsformen tillkommen,

till tiden icke inskränkt fullmakt för Kungl. Maj:t att under i lagrummet

angivna förutsättningar utöva den eljes enligt 77 § regeringsformen riksdagen

tillkommande medbeslutanderätten i här angivna ärenden. Denna delegering

av en riksdagen grundlagsenlig! tillkommande befogenhet förefaller med sin närvarande

omfattning icke sakna sina statsrättsliga betänkligheter, detta desto

hellre som de förutsättningar, varunder 62 § boställsordningen tillstädj er försäljning

av boställsjord, merendels äro av den natur, att de lämna ett brett utrymme

för rent subjektiva bedömanden. Kollegium kan, såsom exempel å en

extensiv tolkning av lagrummet, inskränka sig till en erinran, att vattenfall av

icke oansenligt värde föryttrats med stöd av lagstadgandet ifråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Den ovan lämnade redogörelsen för försäljningsfrågans tidigare behandling

av statsmakterna torde giva vid handen, att de sedermera antagna bestämmelserna

i 62 § boställsordningen i själva verket kommit att erhålla en avsevärt

vidare syftning än som ursprungligen var ställt ifråga. Det må hava tett sig i

viss mån naturligt och betingat av praktiska skäl att, där fråga om försäljning

av boställe förelåg i syfte att på ett eller annat sätt tillgodose den kyrkliga organisationen,

denna fråga erhöll sitt avgörande av Kungl. Maj:t i omedelbart sammanhang

med prövningen av löneregleringsärendet. På sätt framgår av särskilda

utskottets uttalande vid 1909 års riksdag förutsattes också tydligen av utskottet,

att en dylik gemensam behandling av berörda spörsmål regelrätt skulle komma

att föreligga. Då emellertid utskottet föreslår, att såsom en särskild försäljningsanledning

borde gälla, att någon trakt av bostället på grund av sin belägenhet

intill tätare bebyggd ort eller av annan orsak kunde påräknas vid försäljning

inbringa en synnerligen hög köpeskilling, innebar ju detta, att ecklesiastik jord

tänktes kunna bliva föremål för föryttring ur ren affärssynpunkt. Fråga om

försäljning av ett boställe eller del därav ur denna synpunkt kan likväl av uppenbara

skäl icke förväntas annat än i rena undantagsfall uppkomma gemensamt

med avgörandet av den ecklesiastika organisations- och löneregleringsfrågan. Den

har med sistnämnda fråga ej heller något som helst principiellt samband.

Redan på sålunda anförda skäl har kollegium föranlåtits ställa sig i hög

grad betänksamt mot en ytterligare utvidgning av paragrafens tillämpningsområde,

en utvidgning, som, om den fullt ut skulle motsvara motionens syfte, i

själva verket komme att tillägga Kungl. Maj.t en praktiskt taget obegränsad

befogenhet ifråga om föryttring av kronojord av ecklesiastik natur. Kollegium

har följaktligen ingen anledning att frångå den ståndpunkt, som av kollegium

intogs i dess ovan återgivna yttrande den 8 januari 1910.

Vad därefter angår det önskemål, motionären velat tillgodose, känner sig

kollegium icke övertygat om att de till stöd för motionen anförda förhållandena

äga den allmängiltighet, motionären velat tillägga dem. Enligt vad kollegii erfarenhet

giver vid handen, har nämligen, där mark tillhörig centralt eller eljes

fördelaktigt beläget ecklesiastikt boställe erbjudit gynnsamma betingelser för

bostadsbosättning och samhällsbildning, uppkomsten av dylika bosättningar hittills

ingalunda omöjliggjorts. Den omständigheten, att tomtmarken icke kunnat

förvärvas under äganderätt, synes, i varje fall vad angår dessa samhällsbildningars

första uppkomst och tidigare utveckling, i allmänhet icke hava varit av

större betydelse. I själva verket torde den upplåtelseform, som av gammalt stått

och alltjämt står till buds för här ifrågavarande upplåtelser •— avsöndring under

nyttjanderätt på i regel femtio år mot en i de allra flesta fall särdeles lindrig

årlig avgäld — i allmänhet för vederbörande lägenhetshavare ställa sig nog så

fördelaktig. A orter inom landets alla delar hava också särdeles talrika dylika

samhällen uppstått helt eller delvis å ecklesiastik boställsjord och i många fall

utvuxit icke blott till municipalsamhällen och köpingar utan jämväl till städer.

Kollegium vill å andra sidan med sina här gjorda erinringar ingalunda

underkänna behovet av att — i och med det att utvecklingen av en samhällsbildning

d ecklesiastik jord framskridit till en given punkt — möjlighet beredes för

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 saml. 2 avd. 24 käft. (Nr 31 Bilaga.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

friköp av såväl den redan för ändamålet i anspråk tagna marken som ock eventuellt

av det ytterligare område, som kan erfordras för samhällets fortsatta tillväxt.

Ett framskjutande av boställs jordens föryttring till denna punkt lärer i

regel icke behöva verka hinderligt för av motionären åsyftade bosättningar, där

verkligt gynnsamma förutsättningar därför förefinnas, men torde å andra sidan

merendels lämna den enda reella garantien för att det allmänna, representerat

av kyrkofonden, tillföres det vederlag för jorden, som motsvarar dess tomtvärde.

Därest exempelvis en landskommun skulle befinnas hugad att under av motionären

angivna förutsättningar för tomtändamål förvärva boställe eller del därav,

lärer det få anses föga sannolikt att kommunen kunde förmås att därför erbjuda

en köpeskilling, som väsentligt överstege områdets jordbruksvärde.

Så länge avkastningen av den förmögenhetsmassa, den ecklesiastika boställsjorden

representerar, är anvisad ett särskilt ändamål, nämligen det prästerliga

avlöningsväsendet, för vars finansiering statsverket utöver vad som i sådant hänseende

ställts till förfogande icke iklätt sig någon garanti, lära i fråga om denna

egendoms disposition andra synpunkter än dem, som äro förbundna med nämnda

ändamåls ekonomiska intressen, kunna erhålla beaktande först i andra rummet.

Skulle åter förhållandena gestalta sig så, att denna egendom anses böra komma

till användning för tillgodoseende av vissa jordsociala syften, torde följaktligen

bliva ofrånkomligt, att detta spörsmål upptages till diskussion allenast i omedelbart

sammanhang med en prövning av frågan om de ifrågasatta åtgärdernas

ekonomiska konsekvenser för det ecklesiastika avlöningsväsendet sådant det i

gällande lagstiftning utformats.

Kollegium anser sig på grund av det anförda icke hava anledning förorda

motionärens skrivelseförslag.

Protokollsutdrag, innefattande skiljaktig mening, bifogas. Stockholm den

12 februari 1923.

Tom Wohlin.

HJ. NE HEM AN.

Bengt Nilsson.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

Utdrag av Kungl. Maj:ts och Rikets

kammarkollegii protokoll, hållet i

Stockholm den 12 februari 1923.

Närvarande:

herr generaldirektören m. in. Nehrman,

kammarrådet m. m. Dufwa,

kammarrådet m. m. Bergström,

kammarrådet m. m. Klockhoff,

kammarrådet m. m. Wohlin,

extra kammarrådet Schalling och

e. o. assessorn Adelborg.

S. D. På föredragning av kammarrådet Wohlin beslöts, såsom registraturet

visar, utlåtande till riksdagens andra lagutskott i anledning av en inom riksdagens

andra kammare väckt motion (nr 75) angående underlättande i vissa fall

av avsöndring av mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt.

Från beslutet var kammarrådet Dufwa skiljaktig och yttrade:

»Enligt min mening har ett befrämjande av motionens syftemål icke den

ingripande betydelse för det prästerliga avlöningsväsendet, att en tillfredsställande

finansiering av detsamma kan förväntas komma att därigenom äventyras.

Det ifrågasatta underlättandet av möjligheten att från löneboställe avsöndra

tomtmark synes mig mycket väl kunna låta sig förenas med detta avlöningsväsendes

ekonomiska intressen. De betänkligheter mot en utvidgning av 62

paragrafens tillämplighetsområde i enlighet med motionens syfte, som av kollegii

pluralitet uttalats, synas mig överdrivna, och håller jag för min del före att tillfredsställande

garantier för en måttfull prövning av upplåtelserna utan svårighet

kunna vinnas. Huru saken lämpligast bör ordnas kräver givetvis, såsom motionären

föreslagit, en utredning.

På grund av vad sålunda anförts finner jag, som icke anslutit mig till den

ståndpunkt, kollegium intog i sitt åberopade utlåtande den 8 januari 1910, med

hänsyn särskilt till den föreliggande frågans sociala betydelse all anledning förorda

motionärens skrivelseförslag.»

In fidem

Herm. Fehr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1923:313 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiasti a1 i texten