Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt. .
1923-05-31 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1923:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt. .
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1923 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring
utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt.
. I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 75, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro
anhållit, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och därav föranlett förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika
boställsordningen, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt
måtte i görligaste mån underlättas, så snart den plats, där bostället är beläget,
kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt
för kommunens ekonomiska liv.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av kammarkollegium. Det yttrande, som i anledning
härav inkommit, är bifogat detta utlåtande; och får utskottet hänvisa
till detsammas innehåll.
De bestämmelser i gällande ecklesiastika boställsordning av den 9 december
1910, till vilka motionärens yrkande hänför sig, återfinnas i 62 §
av boställsordningen.
Nämnda författningsrum, vilket för ändring fordrar samtycke jämväl
av kyrkomöte, har följande lydelse:
Innehållet i
62 § av
ecklesiastika
boställsordningen.
»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt
belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe eller del
därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet eller mot skälig
avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är sagt, efter Konungens
beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock försäljas. Lag samma vare,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 ard. 21 höft. (Nr 31.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
där löneboställe eller del därav till följd av belägenhet i eller invid stad eller
stadsliknande samhälle kan med synnerlig fördel styckas till tomter.
Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock på
Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst helt
eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift eller köpeskilling
eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.»
Utskottet erinrar, att enligt 1 § i ecklesiastika boställsordningen räknas
i densamma till boställen all den fasta egendom, som är anslagen till
bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella församlingar, jämväl
sådan, som användes till prästänkesäte eller vars avkomst ingår till prästerlig
löneregleringsfond (kyrkofonden). Boställsordningen har följaktligen icke
avseende å boställen, som äro anslagna åt klockare och orgelnister med
flera befattningshavare inom ecklesiastikstaten, vadan motionen enligt sin
avfattning icke omfattar boställen av sist avsedda slag.
Vidare erinrar utskottet, att medan under ecklesiastika boställsordningen
fallande boställe, som är avsett till löntagares bostad, i boställsordningen
kallas prästgård, annat i densamma avsett boställe benämnes
löneboställe, samt att av motionens avfattning framgår, att motionen har
avseende blott å löneboställen.
I ovanberörda av kammarkollegium till utskottet avgivna yttrande
har lämnats en redogörelse för de grunder, varå det i motionen avsedda
författningsrummet vilar, samt därvid särskilt återgivits de förslag och uttalanden
i fråga om avyttring av ecklesiastika boställen eller delar därav,
som förekommit i samband med propositioner angående reglering av prästerskapets
avlöning till 1908, 1909 och 1910 årens riksdagar. Av nämnda
redogörelse framgår, att under riksdagsbehandlingen av förenämnda ärende
ifrågasatts från vissa håll en betydligt vidsträcktare befogenhet till försäljning
från boställen av förevarande slag än den, som kom att inrymmas i
1910 års ecklesiastika boställsordning, samt att riksdagen i samband med
dennas antagande uttalat sig för att stor varsamhet borde iakttagas, då
det gällde att i penningar med deras mera osäkra värde förvandla fast
egendom, vars värde vore av mera bestående natur.
I samband härmed förtjänar ock återgivas det vid frågans behandling
under 1909 års riksdag av vederbörande särskilda utskott gjorda uttalandet,
att enligt dess mening kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst
tillvaratoges därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej bleve
avyttrad, enär genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
fromma den en gång blivit upplåten, vinsten av en jordvärdestegring även
koinme samma institution till godo.
Innan utskottet härefter går att lämna en kortfattad översikt över de
efter tillkomsten av 1910 års ecklesiastika boställsordning i riksdagen
motionsvis väckta förslag ävensom sakkunnigutredningar, vilka beröra det
genom nu ifrågavarande motion framförda förslaget, vill utskottet först
erinra om en vid 1908 års riksdag utan samband med frågan om den
prästerliga löneregleringen väckt, nu förevarande motion till syftet nära
liggande motion om friköpande av byggnadstomter från bl. a. ecklesiastik
boställsjord.
I nyssnämnda vid 1908 års riksdag väckta motion hemställde ledamoten
av andra kammaren herr J. Erlansson, att riksdagen ville i skri- av ecklesiastik
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utreda lämpligaste ^os^^g.
sättet för erhållande av friköpta egna hem från jord, tillhörig klockargård, tomter.
prästgård, mensalhemman och kyrkohemman, särskilt med tanke på hustomter
vid järnvägsstation, men också i andra rummet egna hem i vidsträcktare
område å dessa jordar. Till stöd för sin berörda hemställan
anförde motionären bl. a. följande:
På många ställen i vårt land hade vid byggande av järnvägar stationer
anlagts på eller strax invid jord, tillhörig klockar- eller prästgård, så att stationssamhället,
som uppväxt och uppvuxe, bleve på dessa jordar. Från sådana egendomar
kunde tomtplatser icke friköpas, endast arrenderas. Vore samhället framåtskridande,
ökades ju tomtvärdet oupphörligt, och varje nytillträdande tjänstinnehavare
funne däri ett skäl att höja arrendet för hustomterna. Det vore lätt att
förstå, huru osäkra tomtbebyggarna under sådana förhållanden måste känna sig.
Detta tillstånd utgjorde ett hinder för byggnadsverksamheten. Där ifrågavarande
jordar vore lämpliga till byggnadstomter, borde den kommun, inom vilken de
vore belägna, efter värdering äga rätt att utbyta den jorden mot någon annan
inom kommunen eller pastoratet, som ej lämpade sig så väl för bebyggande,
eller ock borde jorden säljas hel eller styckevis, allt eftersom den passade till
hustomter. Försäljningen finge då ske av den, som bleve därtill förordnad —
staten, konsistorium eller kommunen? — men pengarna för egendomen finge
ingå i en fond på sådant sätt, att tjänstinnehavaren ej lede därav.
På hemställan av vederbörande tillfälliga utskott föranledde motionen
ingen kammarens åtgärd.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
''Vid 1911 års riksdag väckte herr E. Åkerlund i andra kammaren
och 1913 om motion om utredning rörande upplåtande till småbruk av bl. a. de ecklesiastika
Eklesiastik: boställena tillhörande jord med dess i allmänhet förmånliga läge och underboställsjord
haltiga byggnader. Jordbruksutskottet avstyrkte motionen, vad de eckletill
småbruk, siastika boställena anginge, under hänvisning till 62 § i ecklesiastika boställsordningen
samt under förklarande, att fråga om försäljning av de
ecklesiastika boställena i större utsträckning, än som enligt nyssberörda
stadgande funnes medgivet, måhända i framtiden kunde komma att uppstå,
men att, då beslut om dessa fastigheters disposition så nyligen fattats, utskottet
ansåge sig icke kunna förorda bifall till motionärens förslag om
utredning, huruvida ej nämnda beslut redan borde ändras.
Motionen blev i dess nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.
o o
År 1912 väckte herr Åkerlund i andra kammaren en motion i väsentligen
enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta, men blev
även denna motion i nu förevarande del av båda kamrarna avslagen.
En av herr Åkerlund vid 1913 års riksdag inom andra kammaren i
ämnet väckt motion, syftande till att inägojorden jämte nödig skog och
betesmark å de ecklesiastika boställena måtte utan vidlyftiga omgångar
kunna uppdelas och försäljas till småbruk, föranledde ej heller någon riksdagens
åtgärd, därvid till stöd för motionens avstyrkande av vederbörande
utskott åberopades, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 tillkallat särskilda
sakkunniga, den s. k. kronolägenhetskommissionen, med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om upplåtelse av kronojord till egna hem, därvid
hänsyn även skulle tagas till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika
boställena.
*oml°rätt9att ^ anledning av en av herr Öberg vid 1915 års riksdag inom andra
friköpa torp kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj.t den
°äEcklesiastika^ maJ 1915 om utredning, i vilka fall och under vilka villkor torpare
boställen, och lägenhetsinnehavare å ecklesiastika boställen kunde i vidare mån än
då vore medgivet beredas möjlighet att förvärva av dem brukade jordområden.
Med anledning av denna riksdagsskrivelse fann Kungl. Maj:t den 26
juni 1915 gott uppdraga åt förut nämnda s. k. kronolägenhetskommissionen
att verkställa jämväl den sålunda begärda utredningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 5
Vid 1920 års riksdag förekommo ånyo motionsvis väckta spörsmål om 19‘]I(°tioner.
upplåtelse av ecklesiastik boställsjord till egna hem ävensom om beredande säljning av
åt lägenhetsinnehavare å sådan jord av ärftlig och tryggad besittningsrätt ecklesiastik
till de innehavda lagenheterna. för bildande
Sålunda hemställde herr Torgen i motion inom andra kammaren, att av e,Jna hem
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruledes
genom ändring i gällande bestämmelser rörande försäljning av ecklesiastik
boställsjord större möjligheter kunde vinnas för dylik jords upplåtelse
till egna hem. -— Ifrågavarande motion avstyrktes av vederbörande
utskott under hänvisning till att det däri framförda spörsmålet vore föremål
för utredning av kronolägenhetskommissionen, och att tillika den 20
oktober 1919 tillkallats sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda med revision av förordningen den 15 september 1911 angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen. Denna utskottets hemställan
bifölls av båda kamrarna.
Vidare hemställdes i väckta motioner av herr Wohlin m. fl. i första
kammaren och av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i andra kammaren,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att genom
kyrkofondskommittén eller eljest, på sätt som funnes lämpligast, måtte
föranstaltas om utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket
kunde i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande vore författningsenligt
möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre
men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framläggas
resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade
ändringar i den ecklesiastika boställsordningen och andra ifrågakommande
författningar. I motion i andra kammaren hemställdes härjämte av
herr Åkerlund, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om
utredning, huruvida icke vidlyftiga och dyrbara ny- och ombyggnader vid
de ecklesiastika löneboställena borde undvikas och dessa boställen, där de
vore sämre bebyggda, efter det för prästerskapet erforderlig mark och för
jordbruket överflödig skog undantagits, i stället försäljas till småbruk, eller
ock försäljas i sin helhet eller i större lotter, där byggnaderna vore av
god beskaffenhet, samt att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning ville
förelägga riksdagen och kyrkomötet de förslag, vartill sådan utredning
kunde giva anledning.
Över motionerna inhämtade de kamrarnas tillfälliga utskott, till vilka
motionerna hänvisades, yttrande av kyrkofondskommittén, som anförde följande:
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
När det, såsom motionärerna ifrågasätta, gäller att i vidsträcktare mån än
som för närvarande är författningsenligt möjligt stycka och för skapande av
mindre, men självständiga jordbruk upplåta den ecklesiastika jorden, är detta
en fråga, som icke enbart kan ses ur den sociala synpunkten att söka skapa en
mängd nya självständiga jordbruk, utan som måste skärskådas jämväl med hänsyn
till det ändamål, som den ecklesiastika jorden har att fylla, och till de intressen
av skilda slag, som på grund härav äro med denna jord förknippade. —
En stor del av boställena äro av socknemännen själva anskaffade, ofta redan vid
tiden för sockenkyrkornas första byggande, alltså under den tidigare medeltiden,
andra äro av enskilda för ändamålet donerade och andra åter och dessa huvudsakligen
komministrarnas boställen av kronan anslagna till prästernas avlöning.
Boställena uti ifrågavarande första grupp kunna dessutom skiljas i sådana, där
avkastningen av inägojorden direkt ingår till kyrkofonden, och sådana, vilkas
avkastning av församlingarna omedelbart disponeras till avlöning av deras prästerskap.
De boställen, vilkas avkastning disponeras för avlöning av de territoriella
församlingarnas prästerskap, äro upplåtna för ett särskilt ändamål, som på det
närmaste berör vederbörande församlings speciella intressen och rättigheter ävensom
en hel tjänstemannakårs rätt. f den mån det kan komma i fråga att annorledes
än för omförmälda ändamål disponera den ecklesiastika jorden, lärer ock
bliva nödigt att uppmärksamma dessa särskilda intressen och rättigheter och den
betydelse dessa hava med hänsyn till sättet för egendomens tillkomst. Ifrågakomna
boställen äro av väsentlig betydelse även för hela det ecklesiastika avlöningsväsendets
uppehållande och den kyrkliga organisationens utveckling. En
mera allmän försäljning av den ecklesiastika egendom, varom här är fråga, koinme
att medföra konsekvenser av vittgående beskaffenhet, konsekvenser, vilka icke
kunna överskådas utan en nog så ingående undersökning. Flerahanda problem
framställa sig till begrundande vid en sådan undersökning. Ett par exempel
torde belysa detta. Sålunda torde behöva undersökas, på vilket sätt prästen
skall kunna erhålla tillgång till vissa livsförnödenheter och tjänstbarheter, t. ex.
genom avskiljande, där så kan ske, åt honom av en småbrukslott. Aven uppkommer
den viktiga och svåra frågan, huru de medel, som inflyta genom sådan
massförsäljning, skola kunna placeras på ett för församlingarna betryggande sätt
och med iakttagande av att tillgångarnas realvärde bibehålies för framtiden. Uti
en i viss mån närbesläktad fråga har kyrkofondskommittén hemställt, att för
bevarandet av och sannolik tillväxt i värdet av kyrkofondens tillgångar en del
av fondens årliga överskott måtte avsättas för inköp av lämpligt belägen skogbärande
mark. Möjligen torde här kunna sökas ett uppslag för en lämplig placering
av de vid eventuell styckning inflytande medel. Kyrkofondskommittén,
som i detta yttrande icke torde hava att ingå på de av motionärerna väckta
frågornas sociala betydelse, har däremot på grund av sitt huvuduppdrag, som
avser förslag till en bättre förvaltning av de ecklesiastika avlöningstillgångarna
och således jämväl jord och skog, velat fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
av att vid en utredning av detta ämne överväga de spörsmål, som kommittén
här ovan berört i den viktiga del, de hava inverkan på möjligheten att
fullgöra de samhällsuppgifter, som lagstiftningen om den ecklesiastika jorden
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
avsett att fylla. Det behov, som motionärerna velat tillgodose med anlitande av
ecklesiastik jord, och den inverkan detta tillgodoseende kan hava på de ändamål
den ecklesiastika jorden är avsedd att tjäna, synes kommittén emellertid vara
spörsmål, som böra göras till föremål för en allsidig utredning.
I enlighet med vederbörande utskotts tillstyrkanden beslöt riksdagen
avlåtande av en skrivelse till Ivungl. Maj:t i överensstämmelse med herrar
Wohlins och Olssons i Kullenbergstorp m. flis hemställan. Riksdagen
anförde i skrivelse bl. a. följande:
Riksdagen anser för sin del, att det spörsmål, som motionärerna framfört,
är i hög grad behj ärtans värt och bör bliva föremål för en allsidig utredning.
I likhet med motionärerna vill riksdagen uttala som sin åsikt, att vida kraftigare
åtgärder än hittills böra från statens sida vidtagas för att bereda tillgång
på jord för egnahemsändamål och att därvid först och främst krono- och annan
publik jord bör komma ifråga.
Visserligen har den 17 oktober 1919 tillkallats sakkunniga att biträda med
revision av förordningen angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen,
men i dessa sakkunnigas uppdrag lärer ej ingå uppgiften att utreda frågan ur
föreliggande synpunkt, utan torde deras arbete huvudsakligen inriktas på frågan
om förbättrade utarrenderingsmöjligheter. Riksdagen vill särskilt betona, att
alla de synpunkter, som kyrkofondskommittén i sitt utlåtande framhållit i fråga
om det ändamål, de ecklesiastika boställenas avkastning måste anses tjäna, vid
en eventuell utredning må tagas i betraktande. Ingen av motionärerna har heller
ifrågasatt annat, än att samma rättssubjekt som hittills skulle uppbära köpeskillingen
vid försäljningen, eller att närvarande äganderättsliga förhållanden
skulle rubbas. Likaså vill riksdagen uttala, att i fråga om sådana löneboställen,
där församlingarnas äganderätt tydligen kan påvisas, hänsyn måste tagas till de
anspråk och önskemål dessa kunna förebringa. Ävenledes bör all varsamhet
tillämpas i fråga särskilt om sådana till prästerskapets bostäder ej disponerade
boställen, där värdefulla skogsmarker genom styckning och försäljning skulle
komma att fördärvas. Då riksdagen sålunda för sin del anser bifall till en utredning
i ämnet påkallad, sker detta med uttalande av den bestämda uppfattningen,
att en eventuell lagstiftning i av motionärerna angiven riktning i första
hand måste avse sådan ecklesiastik jord, som i avseende på läge och andra omständigheter
kan anses lämplig och som på grund av byggnadernas beskaffenhet är
svår att utarrendera, samt att ur skogsvårdssynpunkt det allmännas intresse beaktas.
Kronolägenhetskommissionen har den 11 november 1920 avlämnat två Kronolägensärskilda
betänkande^ det ena med förslag till lag om besittningsrätt för
obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. m. och det andra tänkanden.
angående beredande av vidgad möjlighet för torpare och lägenhetsinneliavare
å ecklesiastika boställen att förvärva av dem brukade jordområden.
I det senare betänkandet, varom nu närmast är fråga, hava de sakkunniga
till eu början erinrat om, att åt sådana innehavare av lägenheter
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
å prästerskapets löneboställen, soin bebo dem själva tillhöriga, före den 1
januari 1915 uppförda byggnader, redan genom särskilda författningar
beretts tryggad besittningsrätt till respektive lägenheter emot utgörande av
avgäld till vederbörande boställsarrendatorer, under förutsättning att lägenhetsinnehavarna
vid skeende utarrenderingar prövas utan men för boställenas
skötsel kunna vid lägenheterna bibehållas.
De sakkunniga anmärka, att vid sidan av den försäljning av jord
från ecklesiastika löneboställen, som ägt rum med stöd av 62 § i ecklesiastika
boställsordningen, visserligen förekommit försäljning av ecklesiastik
jord med särskilt tillstånd av riksdag och kyrkomöte för varje fall, men
att antalet dylika försäljningar under åren 1911 —1920 ej utgjort flera än
fem, av vilka dessutom något gällt klockarboställe.
Efter att vidare hava lämnat en redogörelse för frågan om tillämpligheten
å de ecklesiastika boställena av den s. k. ensittarlagen av den 26
mars 1920 med däri inrymd rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under deras nyttjanderätt upplåtet område, vilken lag såsom bekant
icke har avseende å kronojord, hava de sakkunniga förklarat av samma
redogörelse framgå, att berörda lag ansetts tillämplig å jord, hörande till
ecklesiastikt boställe, såvitt bostället icke vore av krono natur. Förhållandet
torde emellertid, efter vad de sakkunniga framhålla, vara, att det
övervägande antalet ecklesiastika boställen i jordeboken upptagits under
kronotitel, vadan lägenheter å dem icke kunna bliva föremål för inlösen
i enlighet med den nämnda lagen.
I anslutning till eusittarlagens bestämmelser i tillämpliga delar hava
de sakkunniga för möjliggörande av inlösen av lågenheter å ecklesiastika
löneboställen, även då dessa boställen äro av krono natur, föreslagit, att till
62 § i ecklesiastika boställsordningen måtte fogas ett andra stycke av
följande lydelse:
»Har lägenhet å löneboställe så bebyggts, att därå den 1 januari 1919
fanns och fortfarande finnes för stadigvarande behov avsedd, nöjaktig bostad
för lägenhetens innehavare och hans familj, och belöper av det värde, lägenheten
med därå befintliga byggnader äger, minst en fjärdedel å lägenhetsinnehavaren
tillhöriga byggnader, vare lägenhetsinnehavaren berättigad att inlösa det till
lägenheten hörande område, så vitt Konungen prövar det kunna ske utan olägenhet
för lönebostället eller därintill belägen prästgård.»
Härförutom har viss av detta tillägg påkallad omformulering av lagrummets
nuvarande andra stycke tillika föreslagits.
Beträffande därefter å ecklesiastika löneboställen förekommande torp
anföra de sakkunniga följande:
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Utoui i avseende å jordområdenas storlek skilja sig torpen från lägenheterna
företrädesvis däri, att medan byggnaderna å lägenheterna tillhöra lägenhetsh
avarna, byggnaderna å torpet höra till bostället. Detta sistnämnda förhållande
gör, att lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen) icke i något fall kan tillämpas beträffande
torp å ecklesiastika boställen.
Frågan om beredande av ökade möjligheter för innehavare av dylika torp
att förvärva av dem brukade områden har emellertid kommit i ändrat läge genom
1920 års riksdags i det föregående omnämnda skrivelse med anhållan om
utredning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare
omfattning än för närvarande är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas
för nybildning av mindre men självständiga jordbruk. Den sålunda begärda
utredningen måste givetvis erhålla helt annan omfattning än den utredning,
de sakkunniga för den dem förelagda mera begränsade uppgift haft anledning
att företaga. Lika påtagligt synes den nya utredningen icke kunna lämna
torpen utom räkningen. Val är det antagligt, att med hänsyn till torpens i
regel ringa storlek endast sällan kan ifrågasättas, att av ett torp med dess nuvarande
område skall kunna bildas ett självständigt jordbruk. Men i stället
synes böra undersökas, om icke vid eventuell styckning av boställena de torp,
som icke äro belägna på utmarkerna långt från huvudgårdens inägoområden,
kunna erhålla sådan tillökning i ägovidden, att de bliva tjänliga för självständigt
jordbruk; och torde möjligheten av styckning efter dylik plan i därför ägnade
fall vara desto mera förtjänt av undersökning som ju de nuvarande höga byggnadskostnaderna
göra det särskilt angeläget att åbyggnaderna å torpen tillgodogöras
vid bildandet av självständiga jordbruk.
För att den motsedda utredningen om styckning av ecklesiastika boställen
icke må föregripas, finna sig de sakkunniga icke böra framlägga förslag om rätt
för torpare å dylika boställen att med äganderätt förvärva de av dem brukade
områden, i vilket avseende eljest legat nära till hands att föreslå, att — i likhet
med vad beträffande kronans jordbruksdomäner förekommer — vid uppskattning
för utarrendering av löneboställe undersökes, om å bostället befintliga torp kunna
frånskiljas och försäljas, samt att, där så anses vara fallet, frågan om försäljning
vidare prövas för varje särskilt torp.
Vid sidan av upplåtelse med äganderätt kan emellertid tänkas upplåtelse
med besittningsrätt. De sakkunniga, som i annat betänkande framlagt förslag
till lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik
jord, hålla före, att däri föreslagna upplåtelseform, vilken icke är avsedd för
rena bostadslägenheter, kan komma till användning vid upplåtelse såväl av ecklesiastika
boställen eller delar därav som av torp å dylika boställen även för det
fall, att torpen icke äro av den storlek att de kunna bereda full försörjning åt
innehavaren och hans familj. För möjliggörande av dylik upplåtelse av ecklesiastik
jord hava de sakkunniga utarbetat ett förslag till lag om upplåtelse under
besittningsrätt för obegränsad tid av jord, hörande till ecklesiastika boställen av
följande lydelse:
»Utan hinder av vad i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 31.) 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Betänkande,
och förslag
ang. det
ecklesiastika
arrendeväsendet.
iO Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.
eller eljest i lag eller författning är stadgat om utarrendering av jord, hörande
till ecklesiastika boställen, må dylik jord i den omfattning Konungen förordnar
upplåtas i enlighet med lagen om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord
och annan publik jord.
Erforderliga bestämmelser om tillsyn å sådan till ecklesiastikt boställe hörande
jord, som upplåtits på sätt nyss nämnts, meddelar Konungen.»
Ovan omförmälda sakkunniga för revision av förordningen angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen hava den 28 februari 1923
avgivit betänkande och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsendet.
I betänkandet bar bl. a. framlagts förslag till lag om ändrad lydelse av
vissa paragrafer i ecklesiastika boställsordningen, däribland 62 §, beträffande
vilken föreslagits följande ändrade lydelse:
»1. Är prästgård —--— —--— tomter.
2. Giver Konungen--------fond.
3. Upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område,
som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt
av vattenfall, som hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för särskilt
fall finner skäligt sådant medgiva.»
I motiven till berörda stadgande hava de sakkunniga anfört följande :
Till denna paragraf har föreslagits skola fogas ett nytt moment, det tredje,
av innehåll, att upplåtelse under tomträtt av tomt å löneboställe tillhörigt område,
som i stadgad ordning blivit planlagt för bebyggande, samt under vattenfallsrätt
av vattenfall, som hör till löneboställe, må äga rum, där Konungen för
särskilt fall finner skäligt sådant medgiva. Frågan om nämnda sätt för löneboställens
tillgodogörande har erhållit aktualitet närmast genom två på sin tid
till kammarkollegium ställda ansökningar. Genom remiss den 27 mars 1916 anbefalldes
kyrkofondskommittén att avgiva yttrande i ärendet. I sitt den 17 december
1920 avgivna utlåtande förklarade sig kommittén hava funnit det vara
av behovet påkallat att något närmare undersöka spörsmålet om tomträttsinstitutets
användbarhet i fråga om ecklesiastik jord, enär, såvitt kommittén hade
sig bekant, här ifrågavarande ansökningar vore de första, som avsåge dylik upplåtelse;
och anförde kommittén härom huvudsakligen följande:
Tomträtten är som bekant en särskild form av nyttjanderätt med avsevärt längre
giltighetstid än arrende och hyra och så ordnad, att det ekonomiska värdet av upplåtelsen
(värdet av själva tomträtten jämte å tomten uppförd byggnad m. m.) kan användas
såsom underpant d. v. s. till belåning för byggnadsändamål. Institutet är egentligen avsett
för kronan, kommuner och municipalsamhällen. Föremål för tomträtt kan endast
vara tomt i inskränkt bemärkelse, d. v. s. ett sådant inom stadsplan beläget område,
som blivit vid tomtindelning avskilt såsom självständig tomt. Minimitiden för upplåtelsen
är bestämd till 26 år och maximitiden till 100 år. Även kronan är bunden av dessa
tidsbegränsningar. — Till säkerhet för beståndet av upplåten tomträtt kan meddelas in
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 11
skrivning, motsvarande inteckning för vanlig nyttjanderätt och med samma verkan som
dylik inteckning. Sedan inskrivning meddelats, skall byggnad, stängsel eller annan för
stadigvarande bruk avsedd anläggning, som finnes i\ tomten, anses såsom tillbehör till
tomträtten. Inskriven tomträtt kan intecknas för fordran, och njuter fordringsägaren
sedan panträtt i tomträtten med vad därtill hör. Med undantag för stadgandet om tidsbegränsning
innehåller nyttjanderättslagen inga normerande bestämmelser beträffande avtalets
innehåll. Det har överlämnats åt kontrahenterna själva att fritt besluta härom.
Syftemålet med tomträttsinstitutets upptagande i det svenska rättssystemet var att vinna
ett medel till omläggning av städernas och de stadsliknande samhällenas tomtpolitik.
Man ville bereda nämnda samhällen en utväg att på ett kraftigt sätt befordra byggnadsverksamheten
å dem tillhörig mark utan att uppoffra äganderätten till marken och därmed
möjligheten att tillgodogöra sig den å marken inträdande värdestegringen. Även
beträffande den ecklesiastika, till byggnadstomter lämpliga jorden förefinnas onekligen
starka skäl, som tala för att man skall söka tillgodogöra sig jordvärdestegringen för tillgodoseende
av det ecklesiastika avlöningsändamålet, på samma gång som man i görligaste
mån söker främja markens bebyggande. För en dylik jordpolitik synes tomträttsinstitutet
på grund av sin allmänna konstruktion vara fullt användbart, även då fråga är om ecklesiastik
jord. Enligt kommitténs mening hava de av riksdagen framhållna synpunkterna
beträffande frågan om försäljning av ecklesiastik jord direkt tillämping även på den ecklesiastika
tomtjorden. Samma utsikt till värdestegring, som föreligger i fråga om skogsmark,
eller kanske snarare ännu större sådan torde nämligen förefinnas beträffande tomtjord,
särskilt i eller i närheten av hastigt växande industrisamhällen. Jämväl i avseende
å dylik jords försäljning lärer därför den största varsamhet vara av nöden. Huruvida
försäljning eller tomträttsupplåtelse i det enskilda fallet är att föredraga torde endast
kunna utrönas genom särskild undersökning.
Därest tomträttsinstitutet skall kunna komma till någon större användning i fråga
om den ecklesiastika jorden, måste man vid tomträttsavtalets ingående så avväga upplåtarens
och tomträttsinnehavarens inbördes rättigheter och skyldigheter, att å ena sidan jordägaren
får tillgodonjuta värdestegringen å den upplåtna jorden genom periodvis skeende lämplig
förhöjning i avgälden och å andra sidan tomträttsinnehavaren beredes sådan trygghet mot
avgäldens oskäliga förhöjande under upplåtelsetiden samt sådan optionsrätt vid områdets
förnyade upplåtande under tomträtt, respektive sådan tryggad rätt till lösen för honom
tillhöriga byggnader, att tomträtten med dess tillbehör kan anses utgöra ett någorlunda
tillfredsställande kreditobjekt, och att tomterna kunna bliva begärliga för eventuella spekulanter.
Ett dylikt avvägande erbjuder uppenbarligen ganska stora svårigheter. Det underlättas
dock i någon mån därav, att man synes kunna utgå ifrån, att tomten kommer att
för all framtid disponeras av enskilda för byggnadsändamål. Orsaken till att tomten icke
upplåtits med äganderätt är allenast den, att man velat låta en skälig andel av tomtjordens
värdestegring komma det ecklesiastika avlöningsändamålet till godo. Det saknas således
i de flesta fall anledning att vid upplåtelseperiodens slut återtaga tomten eller uppställa
sådana villkor för förnyad upplåtelse, att icke avtalets förlängning blir ekonomiskt förmånlig
för tomträttsinnehavaren. Frågan om anskaffande av nödiga medel för inlösen av
tomträttsinnehavarens byggnader, vilket spörsmål med hänsyn till nu gällande författningsbestämmelser
onekligen är mycket svårlöst, har därför här mindre betydelse. I något enstaka
fall kan inlösningsfrågan visserligen bliva aktuell, men kunna nödiga medel då ej
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
uppbringas, blir resultatet helt enkelt del, att jordägaren måste medgiva avtalets förlängning
mot en jämförelsevis begränsad förhöjning av avgälden men i övrigt på oförändrade
villkor.
Till den av kyrkof ondskommitten förebragta utredningen hava sakkunnige
icke något att tillägga; och då det synts som upplåtelse under tomträtt är en
upplåtelseform, vars anlitande i vissa fall kan göra det möjligt att på ekonomiskt
fördelaktigare sätt än eljest tillgodogöra sig ecklesiastik egendom, hava sakkunnige
ansett det lämpligt att, i sammanhang med den partiella omarbetning av
boställsordningen, som efter det föreliggande förslaget skulle äga rum, i boställsordningen
införes ett stadgande, som uttryckligt behandlar denna upplåtelseform.
Då upplåtelse under tomträtt ganska starkt närmar sig ett fullständigt
avhändande, har det synts nödigt att förbehålla Kungl. Maj:t befogenheten att
lämna medgivande till sådan upplåtelse.
Även hronolägenhetskommissionen hade i sitt förut omnämnda, den
11 november 1920 avgivna betänkande med förslag till lag om besittningsrätt
för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord m. m. ingått
i prövning av frågan om tomträttsinstitutets användbarhet vid upplåtelse
av egnahems- och jordbrukslägenheter från publik jord. Härvid både
kommissionen funnit sagda institut ej böra givas vidsträcktare användning
än vid dess tillkomst förutsatts eller att utgöra en form för upplåtande till
bostadsändamål av mark inom städers och liknande samhällens planlagda
områden.
Riksdagens ovanberörda skrivelse den 4 maj 1920 angående utredning
och förslag i fråga om ecklesiastik jords styckning och upplåtande för
nybildning av mindre jordbruk remitterades av Kungl. Maj:t till förut
nämnda sakkunniga för revision av den ecklesiastika arrendeförordningen,
vilka anbefalldes att efter samråd med kyrkofondskom mittén avgiva utlåtande
i ämnet.
Efter samråd med kyrkofondskommittén hava sagda arrendesakkunniga —
vilka i sitt förut omhandlade betänkande angående det ecklesiastika arrendeväsendet
framhållit den synnerliga angelägenheten av att de sakkunnigas
därutinnan avgivna förslag under innevarande år underställdes kyrkomöte
för att, därest och i den form förslagen där antoges, sedan föreläggas nästkommande
års riksdag — i särskilt yttrande den 28 februari 1923 anfört
följande:
Sakkunnige — i vilkas uppdrag, såsom även i riksdagens ifrågavarande
skrivelse finnes uttalat, icke ingår uppgiften att utreda den av motionärerna framförda
frågan ur den nu föreliggande synpunkten, utan vilkas arbete huvudsakligen
varit inriktat på frågan om förbättrade utarrenderingsmöjligheter — hava
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
emellertid vid fullgörandet av sitt huvudsakliga uppdrag ägnat sin uppmärksamhet
jämväl åt frågan, huruvida anledning föi-elåge att föreslå sådana bestämmelser,
som skulle kunna underlätta prästboställenas styckning. Vad som härutinnan
närmast skulle kunna ifrågakomma vore att genom bestämmelser om
korttidsarrenden liknande dem, som meddelats genom nådiga cirkulär den 17 oktober
1919, den 28 maj 1920 och den 5 maj 1922, hålla den ecklesiastika jorden
tillgänglig för styckning och försäljning. Ganska enstämmigt har från många
håll framhållits den ofördelaktiga inverkan, den kortare arrendetiden medför såväl
för boställenas hävd till hus och jord som för arrenderesultatet. Det måste
med hänsyn till berörda olägenheter framstå som synnerligen otillfredsställande
att genom vidtagande av åtgärder, som medföra försämring i den ecklesiastika
jordens hävd, hålla öppen en möjlighet för förändrad disposition av den ecklesiastika
jorden, om vilken man ännu ej vet, om den kommer att behöva anlitas.
Härvid bör ock erinras, att, därest beslut fattas om den ecklesiastika jordens
styckning och försäljning, ett sådant beslut av naturliga skäl ej kan genomföras
annat än successivt. Till följd bl. a. av de korttidsupplåtelser, som redan skett
och än ytterligare komma att äga rum, är under ett vart av de följande åren
att påräkna ett stort antal ecklesiastika boställen, som kunna göras till föremål
för försäljning, om sådan prövas gagnelig. Antalet löneboställen, som ett vart
av åren 1924—1928 skola övertagas på arrende eller, enligt från länsstyrelserna
inhämtade uppgifter, bliva arrendelediga, utgör respektive 190, 253, 198, 319
och 338 (vart boställe härvid räknat som ett, oavsett om det är utarrenderat i
lotter). På grund av det anförda hava sakkunniga ansett det i remissakten behandlade
spörsmålet icke öva något inflytande på de förslag, sakkunnige framlagt
till befrämjande av de ecklesiastika löneboställenas tillgodogörande på ekonomiskt
bästa sätt till fördel för det ändamål, de äro avsedda att tjäna, nämligen
att i sin mån lämna församlingarna bidrag till sitt prästerskaps avlönande.
Yad själva saken angår, hava sakkunnige icke något att tillägga till kyrkofondskommitténs
i ärendet avgivna yttrande. Sakkunnige biträda således meningen
om lämpligheten av en utredning i det i riksdagsskrivelsen angivna syftet
och med beaktande av de synpunkter, vilka av kyrkofondskommittén i dess yttrande
angivits och varå även riksdagen i sin skrivelse fäst uppmärksamheten.
Enligt av utskottet inhämtade upplysningar har under åren 1911—- Ansökningar
1922 ingivits tillhopa 425 ansökningar om tillstånd till försäljning jämlikt eckieSmsHka
62 § i ecklesiastika boställsordningen. Av berörda ansökningar hava gällt boställsord85
(därav 30 bifallna) avyttring av boställen i deras helhet, 114 (därav 2 ”aren^mf—
bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp till vederbörande arren- 1922.
datorer, 150 (därav 5 bifallna) försäljning av mindre lägenheter och torp
till annan än vederbörande arrendator, 16 (därav 14 bifallna) försäljning
av andel i soldattorp eller båtsmanstorp, 24 (därav 19 bifallna) försäljning
av andel i annan samfällighet och 36 (därav 17 bifallna) försäljning av
tomtmark i eller invid stad eller stadsliknande samhälle.
Utskottets
yttrande.
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att det föreligger tvänne
av sakkunniga utarbetade förslag till ändring av det med motionen avsedda
författningsrummet eller 62 § i ecklesiastika boställsordning^!. Av
dessa förslag avser det ena, vilket föranletts av en riksdagsskrivelse, att
möjliggöra inlösen av å ecklesiastika löneboställen befintliga lägenheter,
vilka äro bebyggda så, att därå finnas för stadigvarande behov avsedda,
nöjaktiga bostäder samt byggnader tillhöriga respektive lägenheters innehavare
med visst värde i förhållande till hela värdet av lägenheten med
därå befintliga byggnader. Det andra föreliggande förslaget avser att å
inom stadsplan belägna områden i städer och stadsliknande samhällen möjliggöra
upplåtelser av tomtområden under tomträtt. Därjämte har, såsom
av redogörelsen vidare framgår, av riksdagen påkallats en ännu ej verkställd
utredning i fråga om ecklesiastik jords styckning och upplåtande
för nybildning av mindre jordbruk.
Att behov av markupplåtelser för tomtbehov å ecklesiastika löneboställen
ej sällan föreligger under de av motionären angivna förhållandena
torde vara av erfarenheten fullt bestyrkt. Den nuvarande avfattningen av
det förevarande lagrummet medgiver emellertid ej tillgodoseendet av nämnda
behov, lika litet som ovan angivna tilläggsförslag rörande lagrummet äro
ägnade att tillgodose detsamma. Det synes vid sådant förhållande önskligt,
om en utvidgning av lagrummets tillämplighetsområde kunde för ändamålet
åvägabringas. Under förutsättning att vid bestämmelsernas utformande
tillfredsställande garantier beredas för att desamma ej komma till
användning utom då eu under utveckling redan varande eller eljest av
förhållandena starkt betingad samhällsbildning kräver en dylik upplåtelse
av tomtmark, synes utskottet den ifrågasatta utvidgningen av tillämplighetsområdet
för lagrummet ej behöva komma i strid med det prästerliga
avlöningsväsendets ekonomiska intressen. Självfallet är emellertid, att frågan
om vilka betingelser, som böra krävas för att dylika upplåtelser skola
stå till buds, tarvar eu ingående utredning, därvid jämväl den av kammark
ollegii pluralitet framhållna angelägenheten av att för marken beredes
ett vederlag, som motsvarar dess tomtvärde, bör komma till vederbörligt
beaktande. Likaledes synes det utskottet vara av vikt, att sådana bestämmelser
för markupplåtelse av detta slag träffas, att obehörig spekulation i fråga
om tomtpriser därigenom förebygges. Huru förutsättningar härför bäst skola
åvägabringas synes först kunna klarläggas med den av utskottet förutsatta
utredningen, vilken utskottet anser ej böra vare sig i nu berörda eller andra
hänseenden genom något riksdagens nu gjorda uttalande föregripas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 15
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hem ställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka betingelser i
vidare mån än nu är medgivet möjlighet må beredas
till upplåtande av tomtmark från ecklesiastika löneboställen
i det av förevarande motion angivna syftet,
samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen
föranledes.
Stockholm den 31 maj 1923.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Alfred Petrén, greve Spens, Hult, Tjällgren,
Thorberg, Franzén och Lundell;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäek,
Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg, Sundling, Persson i Trången och Bos.
''Tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, Stockholm 1923.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
1
Kungl. Maj:ts och Rikets
kammarkollegium.
Bilaga.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom nådigt beslut den 26 nästlidna januari har kammarkollegium anbefallts
att till Eder inkomma med yttrande i anledning av en inom riksdagens
andra kammare av A. J. Johansson i Bro väckt motion (nr 75), vari motionären
hemställt »att riksdagen ville i skin velse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och därav föranlett förslag angående sådan ändring av gällande ecklesiastika
boställsordning, att avsöndring av mark från löneboställe till tomt må i görligaste
mån underlättas så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses
lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens ekonomiska
liv».
Till motivering för yrkandet om en riksdagens skrivelse i ämnet har motionären
anfört följande. »I gällande ecklesiastika boställsordning av 1910 § 62
är stadgat, att löneboställe eller del därav må kunna efter Konungens beprövande
försäljas, när det är beläget i eller invid stad eller stadsliknande samhälle
och ’kan med synnerlig fördel styckas till tomter’. Redan i och för sig är denna
bestämmelse sådan, att det torde möta åtskilliga hinder och svårigheter för att
få densamma på ett effektivt sätt tillämpad. Men härtill kommer, att förutsättningen
för dess tillämpning är boställets belägenhet i eller invid redan förefintlig
stad eller stadsliknande samhälle, varemot bestämmelsen ej är användbar för det
fall, som dock är det allmännaste och betydelsefullaste, att visst behov av dylikt
samhälles uppkomst förefinnes, men hindras från beaktande just därför, att den
enda mark, som kan användas till nödiga tomter, tillhör löneboställe. Det förhåller
sig nämligen så, att platsen kring kyrkan ofta är synnerligen lämpad till
medelpunkt för socknen och dess affärs- och lokalbehov. Just därföre skulle,
om tomtmöjlighet funnes, i stor utsträckning kunna uppväxa smärre affärssamhällen,
som tillgodosåge den kringliggande bygdens omsättningsbehov, men så
länge mark för bebyggelse ej kan erhållas alldeles invid platsen, förblir det vid
det gamla och behovet tillgodoses ej. Om däremot i dylika fall möjligheten att
från löneboställe avsöndra tomtmark underlättades, skulle med all sannolikhet
snart uppstå samhällen av nu antydd art och därigenom även kommunens ekonomiska
bärkraft ökas. Att åtgärder av detta slag i andra fall redan nu av
lagstiftningen anlitats, framgår exempelvis av fastighetsbildningslagens föreskrifter
om stadsplans anordnande för områden, å vilka en viss byggnadsverksamhet kan
förväntas, oaktat den icke påbörjats.»
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 31 Bilaga.) 1
Historik,
Prästlönt
reglerings
kommittén.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
För eu fullständig belysning av det i motionen framförda förslagets innebörd
anser kollegium till en början nödvändigt, att lämna en redogörelse för de
grunder, varå det i motionen åberopade lagrummet vilar.
Prästerskapets privilegier förutsätta uppenbarligen för föryttring av ecklesiastik
egendom medgivande av prästeståndet respektive — efter representationsreformen
— av kyrkomötet.
Praxis synes emellertid tidigt hava utvecklat sig därhän, att Kungl. Maj:t
ansett sig kunna medgiva, att ecklesiastikt boställe finge utbytas mot annan
fastighet, som då iklädde sig det gamla boställets natur. Senare har Kungl.
Maj:t i särskilda fall, där någon lämplig fastighet icke omedelbart stått att förvärva,
lämnat medgivande till att boställe fick försäljas, dock med skyldighet
för vederbörande församling att snarast möjligt anskaffa nytt boställe samt att
intill dess så kunde ske göra köpeskillingen räntebärande och redovisa räntan
till vederbörande indelningshavare.
Prästlöneregleringskommitténs den 19 juni 1903 avgivna betänkande och
förslag angående reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande
frågor upptog intet förslag till närmare reglering av spörsmålet om
försäljning av ecklesiastik jord. Emellertid förutsattes av kommittén, vilken
som bekant i boställsfrågan intog den ståndpunkten, att prästerskapet borde
bibehållas vid innehavet av sina bostadsboställen, att Kungl. Maj:t ägde en befogenhet
att för särskilda fall förfoga över sådana boställen genom försäljning.
I § 6 mom. 1 av kommitténs förslag till lönereglering förekommer sålunda följande
stadgande: »Medgiver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte
av bostadsboställe, vars skogsavkastning överstiger tjänstinnehavarens husbehov,
varder i sammanhang därmed prövat, huruvida någon del av köpeskillingen
eller, vid byte, av mellangiften skall överlämnas till kyrkofonden.»
I motiveringen för bestämmelsen ifråga anföres (å sid. 88 i betänkandet),
bland annat, hurusom det »icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe
är mindre väl beläget, men även av annan anledning, att tillstånd till
detsammas försäljning meddelas utav Kungl. Maj:t, mot skyldighet för församlingen
att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle inköpa annan jord i stället.
Intill dess sådant skett, bör räntan å köpeskillingen, i den mån hon icke tages
i anspråk för att bereda tjänstinnehavaren fri bostad, beräknas motsvara boställsavkastningen
och förty uppföras såsom första posten bland hans inkomster —
I kommitténs förslag till lag om eu kyrkofond, som skulle utgöra »eu
svenska kyrkans gemensamma tillhörighet och förvaltas av statskontoret utan
sammanblandning med statsmedel», fanns intaget ett stadgande, att ersättningsmedel
för sålt eller utbytt bostadsboställe skulle i viss omfattning tillföras
nämnda fond.
De här anförda stadgandena — vilka synas vara de enda ställen i kommitténs
många lagförslag, där frågan om ecklesiastikt boställes försäljande beröres
— avsågo således allenast att giva regler för dispositionen av de köpeskillingar,
som erhölles vid boställens föryttring.
I samband därmed att prästlöneregleringskommitténs ovan berörda, den 19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31. 3
juni 1903 avgivna betänkande och förslag angående reglering av prästerskapets
avlöning och därmed sammanhängande frågor remitterades till kammarkollegium
för avgivande av underdåniga yttranden, anbefalldes kollegium tillika genom
kungl. brev den 12 februari 1904 att efter hörande av samtliga domkapitel och
länsstyrelser inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn
till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar
och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena,
där dessa ej vore av menighet inköpta eller av enskilda för ändamålet donerade,
upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård eller
planteriugsland ävensom vedbrand, samt boställena och deras avkastning i övrigt
inginge bland svenska kyrkans gemensamma avlöningstillgångar, dels ock underdånigt
förslag å de grunder, enligt vilka en sådan anordning skulle kunna bringas
till stånd.
I de yttranden, som med anledning härav infordrades av kammarkollegium,
framhöllo några myndigheter — domkapitlet i Visby samt Konungens befallningshavande
i Södermanlands, Gottlands, Blekinge, Västmanlands och Gävleborgs
län — att delar av boställena, som återstode sedan för vederbörande befattningshavares
räkning visst område undantagits, ofta vore så obetydliga, att
de icke lämpligen kunde utarrenderas och därför borde försäljas, varvid köpeskillingarna,
därest en allmän indragning av boställenas avkastning komme till
stånd, naturligen borde ingå bland kyrkans gemensamma avlöningstillgångar.
Kollegium åter anförde i sitt med föranledande av kungl. brevet den 12 februari
1904 avgivna, den 20 januari 1905 dagtecknade underdåniga utlåtande, hurusom
kollegium ansåge sig böra på det bestämdaste avstyrka varje försäljning av
kyrkan tillhörig jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet jordvärdet om
ock med vissa avbrott likväl i det stora hela alltjämt stege, samt vinsten av
denna stegring icke borde komma andra till godo och gå förlorad för kyrkan,
som ju måste vara beredd att med växande tillgångar möta stegrade anspråk på
utvecklingen av dess verksamhet.
I de förslag till reglering av prästerskapets avlöning och till lag om kyrkofond.
vilka av Kungl. Maj:t framlades vid 1908 års riksdag (proposition nr 88),
funnos intagna bestämmelser av i huvudsak samma innehåll, som de av prästlöneregleringskommittén
föreslagna.
förslag om försäljning i större omfattning av ecklesiastik boställsjord väcktes
emellertid i två vid sistnämnda års riksdag framlagda motioner. Den ene av
motionärerna, herr G. Ros, vilken önskade bereda möjlighet för en partiell indragning
av de ecklesiastika bostadsbostiillena, hemställde, att boställenas s. k. jordbruksdelar
skulle försäljas, därest hinder för deras utarrendering mötte samt
vederbörande församling och boställsinnehavare vore ense om fördelen av försäljning.
I den andra, av herr D. Persson i Tällberg väckta motionen gjordes gällande,
att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till prästex-skapets avlöning, byggt på av honom angivna
grunder, nämligen, bland andra, att vederbörande församling skulle tillhandahålla
1908 dr8 rik»- dag.
1909 lira riksdag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
ordinarie prästerlig tjänstinnehavare bostad med nödiga uthus och, såvitt möjligt,
trädgårdsland, samt att alla ecklesiastika boställen, som vore förenade med jordbruk,
skulle försäljas och de därför inflytande medel avsättas till en fond för
prästerskapets avlöning.
Särskilda utskottet nr 1, till vars behandling såväl den kungl. propositionen
nr 88 som samtliga de med anledning av propositionen väckta motionerna hänvisats,
yttrade i sitt utlåtande (nr 2), såvitt för den nu föreliggande frågan är
av intresse, bland annat, följande:
»Vad för övrigt beträffar frågan om försäljning av ecklesiastika boställen,
vare sig dylika boställen över huvud — vilket herr Persson uppställer såsom ett
önskemål — eller, på sätt herr Ros föreslår, blott när hinder möter för jordbrukets
utarrendering, finner utskottet en dylik åtgärd icke välbetänkt. Visserligen
är det obestridligt, att genom försäljningen en tillfällig fördel understundom
skulle kunna tillskyndas pastoratet eller dess prästerskap. Å andra sidan är det
ju en av erfarenheten alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet har tendens att
stiga, eu tendens, som ej sällan mycket påtagligt framträder i verkligheten. Men
den förmån, som vinnes genom värdestegringen å ecklesiastik jord, bör enligt
utskottets förmenande icke komma någon annan till godo än kyrkan, som ju
måste vara beredd att med ökade tillgångar möta växande anspråk på utvecklingen
av hennes verksamhet.»
Rörande innehållet i de reservationer, som anmäldes mot utskottets utlåtande,
ävensom rörande de uttalanden, som från skilda håll gjordes under den
efterföljande debatten i kamrarna, torde kollegium kunna inskränka sig till en
hänvisning till riksdagens protokoll.
Båda kamrarna godkände utskottets uppfattning i försäljningsfrågan (i sammanhang
med behandlingen av § 6 i det framlagda förslaget till löneregleringslag),
men då kamrarna i avseende å vissa övriga delar av propositionen stannat
i olika beslut, förföll frågan om löneregleringslag för ifrågavarande riksdag.
Till 1909 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ånyo förslag till löneregleringslag
och till kyrkofondslag (propositionen nr 39), avfattade i närmaste överensstämmelse
med förslaget till 1908 års riksdag.
Herrar Ros och Persson i Tällberg vidhöllo i avgivna motioner sina vid
föregående riksdag framställda yrkanden därom, att bostadsboställena borde i
större eller mindre utsträckning försäljas. Herr Persson i Tällberg hade dock i
så måtto modifierat sin ståndpunkt, att han på grund av de vitt skilda förhållanden,
som vore rådande i olika delar av landet, ville överlämna åt respektive
församlingar att själva avgöra, huruvida ett boställe borde utarrenderas eller
försäljas.
Särskilda utskottet nr 1, vilket ansåg, att möjlighet borde beredas att under
vissa förutsättningar försälja ecklesiastikt boställe, gjorde i sitt utlåtande (nr 1)
följande uttalande:
»Väl anser utskottet, att kyrkans ekonomiska intressen i regeln bäst tillvaratagas
därigenom, att jord, som anslagits åt prästerskapet, ej varder avyttrad;
ty genom jordens bibehållande för den institution, till vilkens fromma den en
gång blivit upplåten, kan vinsten av en jordrärdestegring även komma samma
Andra lagutslcottets utlåtande Nr 31, 5
institution till godo. Men obestridligen kunna sådana omständigheter föreligga,
att genom jordens försäljning större fördelar äro att vänta, än om en sådan åtgärd
icke vidtages. Sålunda måste en försäljning antagas medföra övervägande
gagn, om prästen illa eller ej i önskvärd grad betjänas av den egendom, vilken
lian innebar såsom bostadsboställe, i följd därav att denna egendoms läge blivit
ofördelaktigt, sedan t. ex. ett större befolkningscentrum bildat sig inom en sådan
del av församlingen, som ligger fjärran från bostället, eller om ett till bostället
hörande område är så beläget, att det icke utan stor olägenhet kan skötas
i sambruk med boställets övriga ägor; eller om bostället icke kan mot skälig av
gift utarrenderas; eller om någon trakt av bostället på grund av sin belägenhet
intill tätare bebyggd ort eller av annan orsak kan påräknas vid försäljning inbringa
en synnerligen hög köpeskilling o. s. v.
Redan nu förekommer någon gång, att bostadsboställe, som är mindre väl
beläget, försäljes samt annan egendom i stället inköpes och anordnas såsom boställe.
Ett dylikt utbyte torde väl även i framtiden understundom komma att
visa sig behövligt eller lämpligt. Dock anser utskottet det ingalunda vara nödvändigt,
att nytt boställe anskaffas, utan kan — såsom ju i 30 § 2 mom. av
nu omhandlade lag jämväl är förutsett — i stället för bostadsboställe, lämplig
bostad av pastoratet tillhandahållas tjänsteinnehavaren eller skälig hyresersättning
tilldelas honom.
Med anledning av föreliggande, av herrar Ros och D. Persson väckta motioner
anser alltså utskottet, att till mom. 2 av 4 § bör göras ett tillägg, av
innehåll, att om bostadsboställe är med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet
olämpligt beläget, eller om bostadsboställe tillhörigt område på grund av
avlägsen belägenhet i förhållande till boställets övriga ägor eller i följd av andra
omständigheter antages kunna försäljas med fördel, nämnden må — vare sig av
eget initiativ eller sedan fråga därom väckts av boställshavaren, pastoratsborna
eller någon annan vederbörande — göra framställning om försäljning, i förra
fallet av hela bostället och i senare fallet av viss del därav. Avser försäljningen
ett eller flera till bostället hörande områden, bör emellertid nämnden taga
i övervägande, huruvida en dylik åtgärd kan bliva till men för den återstående
boställsdelen, t. ex. därigenom, att det jordbruk, som dittills bedrivits å bostället,
skulle förlora förutsättningarna för att vidare kunna med framgång idkas, eller
därigenom, att prästbostadens trevnad kunde störas genom det alltför nära grannskapet
till ett på det försålda området uppväxande samhälle. Äro olägenheter
av sådan art att befara, bör naturligtvis icke nämnden ifrågasätta avyttrande
från bostället av något detsamma tillhörande område. — — — —
I samband med löneregleringsärendet i övrigt bör naturligtvis även försäljningsfrågan
grovas av Kungl. Maj:t (kursiv, av kollegium). Därvid skall avgöras, ej
mindre om försäljning över huvud får företagas, än även — när Kungl. Maj: t
finner skäl meddela sådant tillstånd — om nytt bostadsboställe eller något jordområde
bör inköpas, samt huru tilläventyrs återstående köpeskilling skall förvaltas».
De stadganden rörande försäljning av ecklesiastik jord, som utskottet i
enlighet med sina sålunda gjorda uttalanden ansåg sig böra föreslå, infördes,
1909 drs sakkunniga.
1910 drs riksdag.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31
utom i 4 § 2 mom,, jämväl i 6 § 1 mom. och 12 § 2 mom. av det framlagda
förslaget till löneregleringslag.
Även vid 1909 års riksdag stannade, såsom bekant, kamrarna i olika beslut
i avseende å frågan om den nja ecklesiastika lagstiftningen, och frågan härom
förföll sålunda jämväl för berörda riksdag.
För att inom ecklesiastikdepartementet biträda vid fortsatt beredning av
frågan om ordnandet av prästerskapets avlöningsförhållanden tillkallade statsrådet
och chefen för nämnda departement genom skrivelse den 27 juli 1909 tre
sakkunniga, vilka den 14 december 1909 avgåvo betänkande och förslag angå
ende reglering av prästerskapets avlöning och därmed sammanhängande frågor.
Berörda förslag byggde som bekant bland annat i det avseendet på helt ny grund,
att däri förutsattes att av bostadsboställen endast tomt och bostadshus jämte
trädgård skulle upplåtas till den prästerlige tjänstinnehavaren, medan återstoden,
lönebostället, skulle i särskild ordning utarrenderas.
62 § i det av de sakkunniga framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning
avfattades i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som framhållits
av det särskilda utskottet vid 1909 års riksdag. Stadgandets lydelse överensstämde
med den gällande lagtexten allenast med den skiljaktigheten, att i
paragrafens första stycke sedermera infogats orden »eller mot skälig avgift» (utarrenderas).
För granskning av de uppgjorda förslagen tillkallades inom ecklesiastikdepartementet
fyra särskilda sakkunniga, vilka avgåvo en tillsammans med sakkunnigebetänkandet
tryckt promemoria, innefattande resultatet av granskningen. Två
av dessa sakkunniga — herrar Daniel Persson i Tällberg och G. Kronlund —
uttalade i fråga om den föreslagna 62 § i boställsordningen såsom sin mening,
»att till de i paragrafen angivna fall, då avyttring av boställe finge äga rum,
borde läggas även det, att försäljning borde ske, då därvid kunde erhållas så
stor köpeskilling, att räntan å densamma i avsevärd mån överstege den avkastning,
bostället såsom sådant lämnade».
I proposition till 1910 års riksdag (nr 163) framlade Kungl. Maj:t, bland
annat, förslag till ecklesiastik boställsordning, vari den av de sakkunniga föreslagna
§ 62 upptogs med oförändrad lydelse. Efter att hava redogjort bland
annat för herrar Daniel Perssons och Kronlunds i förutnämnda promemoria yttrade
särskilda mening meddelade föredragande departementschefen i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet, hurusom det i promemorian gjorda uttalandet mött stark
gensägelse från åtskilliga domkapitel ävensom i ett den 8 januari 1910 avgivet
underdånigt utlåtande bemötts av kammarkollegium, som ansett införande i författningen
av ett allmänt stadgande av ifrågavarande innehåll ej vara tillrådligt
och framhållit, att, därest i något fall försäljning av boställe skulle av den i
promemorian angivna eller liknande anledning finnas böra ske, frågan därom
kunde lösas särskilt genom samverkan av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte.
Härefter yttrade departementschefen följande:
»Enligt min mening bör man förfara mycket varsamt i fråga om föryttring
av ecklesiastika boställen. Omständigheter kunna dock otvivelaktigt förekomma,
som göra en föryttring i hög grad önsklig, ja nödvändig. Till sådana omstän
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
digheter torde böra räknas, att ett lönebostäile eller någon del därav är av den
svaga beskaffenhet, att utarrendering därav visar sig ej kunna med någon fördel
ske. Även andra giltiga skäl för avyttring kunna emellertid förefinnas. Jag
anser de sakkunnigas med betänkandet den 14 december 1909 framlagda författningsförslag
i denna del vara väl avvägt och har därför bibehållit förevarande
§ vid det innehåll, som i nämnda förslag givits åt densamma».
Särskilda utskottet nr 1 gjorde i sitt utlåtande (nr 3) i anledning av propositionen
med förslag till ecklesiastik boställsordning i fråga om förslagets 62 8
följande uttalande:
»Bland de omständigheter, som enligt förevarande paragraf kunna föranleda
till att boställe må efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet
eller ock försäljas, har utskottet ansett böra upptagas även det fall att boställe
eller del därav icke kan mot skälig avgift utarrenderas. Härvid bär emellertid
utskottet, som anser stor varsamhet böra iakttagas, då det gäller att i penningar
med deras mera osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde är av mera
bestående natur, velat framhålla nödvändigheten av att sådan försiktighet iakttages
särskilt i avseende å skog och till skogsbörd tjänlig mark;.
I överensstämmelse härmed föreslog utskottet, att i paragrafen skulle göras
ett motsvarande tillägg.
Under diskussionen i riksdagens andra kammare rörande förslaget till ecklesiastik
boställsordning framställdes av motionären vid 1908 och 1909 års riksdagar,
Persson i Tällberg, ett förslag till bland annat ett så lydande tillägg till ifrågavarande
§ 62 i boställsordningen:
»Är prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt
belägen, — — — — — — — försäljas. Lag samma vare — — — — — —
styckas till tomter, eller där sammanlagda beloppet av den beräknade nettoavkastningen
av boställets skog och arrendemedlen med minst 30 procent understiger
räntan, efter 5 procent räknat, å det belopp, som kan erhållas vid försäljning av
boställets både in- och afrösningsjord.*
Kollegium anser sig slutligen böra återgiva följande anförande av herr
Jansson i Djursättra vid propositionens behandling i berörda kammare:
»Det är med anledning av vad herr Daniel Persson här yttrade, som jag
nu ber att få uttala mig i denna fråga. Herr Daniel Persson framhöll, att det
vore ekonomiskt fördelaktigt att i flera fall, än vad som i nu förevarande lagparagraf
omnämnts, medgiva rättighet att få försälja prästboställen. Det kan
ju vara möjligt, att denna uppfattning i viss mån kan vara riktig. Men jag
vill även påpeka, att förhållandena kunna vara olika på olika orter inom landet,
och jag vill därför såsom min åsikt uttala, att när det är fråga om att genom’
försäljning avyttra ecklesiastika boställen, så tror jag, att försiktigheten kräver,
att man går mycket varsamt till väga. Det är lätt nog att genom försäljning
förvandla fastigheter i reda penningar, men det kan också lätt nog hända, att
sådana fonder sedermera på ett eller annat sätt kunna förminskas och rent av
försvinna. En annan sak är det ju, om det är fråga om att försälja någon av
kronans vanliga domäner, sådana som äro av den beskaffenhet, att de icke inbringat
något nämnvärt i arrende. Men då har dock alltid tillgått så — och,
Kollega yttrande.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
vill jag minnas, tillgår fortfarande så — att de medel, som genom en dylik försäljning
inflyta, använts för att inköpa skogsegendomar för statens räkning. Det
är i det fallet endast fråga om att förvandla en fastighet från en fastighetsform
till'' en annan, och det anser jag vara bra. Men är det fråga om rätten att
sälja prästboställen, vill jag för min del om igen betona, att det vore önskvärt,
om vederbörande då ville gå till väga med stor varsamhet och försiktighet».
Båda kamrarna antogo 62 § boställsordningen i den av särskilda utskottet
föreslagna lydelsen, och i skrivelsen (nr 149) gjordes av riksdagen i fråga om
62 § i boställsordningen ett uttalande av samma innehåll som särskilda utskottets
här förut återgivna yttrande.
Förslaget till ecklesiastik boställsordning, i den form detsamma genom riksdagens
beslut erhållit, godkändes jämväl av kyrkomötet, och utfärdades den
9 december 1910 den nu gällande ecklesiastika boställsordningen.
Då kollegium haft att taga ståndpunkt till den föreliggande motionen, som
synes åsyfta en utvidgad befogenhet för Kungl. Maj:t att jämväl för visst annat
fall än de i 62 § ecklesiastik boställsordning nämnda föryttra till det territoriella
prästerskapets avlöning anslagen boställsjord, har kollegium till en början fäst
sin uppmärksamhet å en viss egendomlighet med avseende å nämnda lagrums
formellt rättsliga innebörd. Kollegium tillåter sig, till belysning härav, bringa
i erinran följande. Rörande naturen av den prästerliga boställsjord, som blivit
av menighet anskaffad eller för ändamålet donerats av enskild, enkannerligen
spörsmålet om vem som i privaträttslig mening må anses såsom dess ägare,
råder visserligen delade meningar. Det synes kollegium däremot icke kunna
vara föremål för någon tvekan att, såvitt ecklesiastik boställsjord utgöres av för
ändamålet under äldre eller nyare tid av kronan upplåtna kronohemman, dylik
boställsjord helt bibehållit sin natur av statsegendom. Ecklesiastik boställsjord
av sådan krono natur har som bekant upplåtits i synnerlig omfattning under
slutet av 1600- och början av 1700-talet. Det förefaller kollegium med hänsyn
till angivna förhållande icke kunna göras gällande annat än att ecklesiastik jord,
i varje fall av sistangivna beskaffenhet, är att hänföra till sådan kronans fasta
egendom, vars föryttring, jämlikt 77 § regeringsformen, förutsätter riksdagens
samtycke. 62 § boställsordningen måste följaktligen med avseende å sagda jord
vara att betrakta som en genom lagstiftning enligt 87 § regeringsformen tillkommen,
till tiden icke inskränkt fullmakt för Kungl. Maj:t att under i lagrummet
angivna förutsättningar utöva den eljes enligt 77 § regeringsformen riksdagen
tillkommande medbeslutanderätten i här angivna ärenden. Denna delegering
av en riksdagen grundlagsenlig! tillkommande befogenhet förefaller med sin närvarande
omfattning icke sakna sina statsrättsliga betänkligheter, detta desto
hellre som de förutsättningar, varunder 62 § boställsordningen tillstädj er försäljning
av boställsjord, merendels äro av den natur, att de lämna ett brett utrymme
för rent subjektiva bedömanden. Kollegium kan, såsom exempel å en
extensiv tolkning av lagrummet, inskränka sig till en erinran, att vattenfall av
icke oansenligt värde föryttrats med stöd av lagstadgandet ifråga.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
Den ovan lämnade redogörelsen för försäljningsfrågans tidigare behandling
av statsmakterna torde giva vid handen, att de sedermera antagna bestämmelserna
i 62 § boställsordningen i själva verket kommit att erhålla en avsevärt
vidare syftning än som ursprungligen var ställt ifråga. Det må hava tett sig i
viss mån naturligt och betingat av praktiska skäl att, där fråga om försäljning
av boställe förelåg i syfte att på ett eller annat sätt tillgodose den kyrkliga organisationen,
denna fråga erhöll sitt avgörande av Kungl. Maj:t i omedelbart sammanhang
med prövningen av löneregleringsärendet. På sätt framgår av särskilda
utskottets uttalande vid 1909 års riksdag förutsattes också tydligen av utskottet,
att en dylik gemensam behandling av berörda spörsmål regelrätt skulle komma
att föreligga. Då emellertid utskottet föreslår, att såsom en särskild försäljningsanledning
borde gälla, att någon trakt av bostället på grund av sin belägenhet
intill tätare bebyggd ort eller av annan orsak kunde påräknas vid försäljning
inbringa en synnerligen hög köpeskilling, innebar ju detta, att ecklesiastik jord
tänktes kunna bliva föremål för föryttring ur ren affärssynpunkt. Fråga om
försäljning av ett boställe eller del därav ur denna synpunkt kan likväl av uppenbara
skäl icke förväntas annat än i rena undantagsfall uppkomma gemensamt
med avgörandet av den ecklesiastika organisations- och löneregleringsfrågan. Den
har med sistnämnda fråga ej heller något som helst principiellt samband.
Redan på sålunda anförda skäl har kollegium föranlåtits ställa sig i hög
grad betänksamt mot en ytterligare utvidgning av paragrafens tillämpningsområde,
en utvidgning, som, om den fullt ut skulle motsvara motionens syfte, i
själva verket komme att tillägga Kungl. Maj.t en praktiskt taget obegränsad
befogenhet ifråga om föryttring av kronojord av ecklesiastik natur. Kollegium
har följaktligen ingen anledning att frångå den ståndpunkt, som av kollegium
intogs i dess ovan återgivna yttrande den 8 januari 1910.
Vad därefter angår det önskemål, motionären velat tillgodose, känner sig
kollegium icke övertygat om att de till stöd för motionen anförda förhållandena
äga den allmängiltighet, motionären velat tillägga dem. Enligt vad kollegii erfarenhet
giver vid handen, har nämligen, där mark tillhörig centralt eller eljes
fördelaktigt beläget ecklesiastikt boställe erbjudit gynnsamma betingelser för
bostadsbosättning och samhällsbildning, uppkomsten av dylika bosättningar hittills
ingalunda omöjliggjorts. Den omständigheten, att tomtmarken icke kunnat
förvärvas under äganderätt, synes, i varje fall vad angår dessa samhällsbildningars
första uppkomst och tidigare utveckling, i allmänhet icke hava varit av
större betydelse. I själva verket torde den upplåtelseform, som av gammalt stått
och alltjämt står till buds för här ifrågavarande upplåtelser •— avsöndring under
nyttjanderätt på i regel femtio år mot en i de allra flesta fall särdeles lindrig
årlig avgäld — i allmänhet för vederbörande lägenhetshavare ställa sig nog så
fördelaktig. A orter inom landets alla delar hava också särdeles talrika dylika
samhällen uppstått helt eller delvis å ecklesiastik boställsjord och i många fall
utvuxit icke blott till municipalsamhällen och köpingar utan jämväl till städer.
Kollegium vill å andra sidan med sina här gjorda erinringar ingalunda
underkänna behovet av att — i och med det att utvecklingen av en samhällsbildning
d ecklesiastik jord framskridit till en given punkt — möjlighet beredes för
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 saml. 2 avd. 24 käft. (Nr 31 Bilaga.) 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
friköp av såväl den redan för ändamålet i anspråk tagna marken som ock eventuellt
av det ytterligare område, som kan erfordras för samhällets fortsatta tillväxt.
Ett framskjutande av boställs jordens föryttring till denna punkt lärer i
regel icke behöva verka hinderligt för av motionären åsyftade bosättningar, där
verkligt gynnsamma förutsättningar därför förefinnas, men torde å andra sidan
merendels lämna den enda reella garantien för att det allmänna, representerat
av kyrkofonden, tillföres det vederlag för jorden, som motsvarar dess tomtvärde.
Därest exempelvis en landskommun skulle befinnas hugad att under av motionären
angivna förutsättningar för tomtändamål förvärva boställe eller del därav,
lärer det få anses föga sannolikt att kommunen kunde förmås att därför erbjuda
en köpeskilling, som väsentligt överstege områdets jordbruksvärde.
Så länge avkastningen av den förmögenhetsmassa, den ecklesiastika boställsjorden
representerar, är anvisad ett särskilt ändamål, nämligen det prästerliga
avlöningsväsendet, för vars finansiering statsverket utöver vad som i sådant hänseende
ställts till förfogande icke iklätt sig någon garanti, lära i fråga om denna
egendoms disposition andra synpunkter än dem, som äro förbundna med nämnda
ändamåls ekonomiska intressen, kunna erhålla beaktande först i andra rummet.
Skulle åter förhållandena gestalta sig så, att denna egendom anses böra komma
till användning för tillgodoseende av vissa jordsociala syften, torde följaktligen
bliva ofrånkomligt, att detta spörsmål upptages till diskussion allenast i omedelbart
sammanhang med en prövning av frågan om de ifrågasatta åtgärdernas
ekonomiska konsekvenser för det ecklesiastika avlöningsväsendet sådant det i
gällande lagstiftning utformats.
Kollegium anser sig på grund av det anförda icke hava anledning förorda
motionärens skrivelseförslag.
Protokollsutdrag, innefattande skiljaktig mening, bifogas. Stockholm den
12 februari 1923.
Tom Wohlin.
HJ. NE HEM AN.
Bengt Nilsson.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.
11
Utdrag av Kungl. Maj:ts och Rikets
kammarkollegii protokoll, hållet i
Stockholm den 12 februari 1923.
Närvarande:
herr generaldirektören m. in. Nehrman,
kammarrådet m. m. Dufwa,
kammarrådet m. m. Bergström,
kammarrådet m. m. Klockhoff,
kammarrådet m. m. Wohlin,
extra kammarrådet Schalling och
e. o. assessorn Adelborg.
S. D. På föredragning av kammarrådet Wohlin beslöts, såsom registraturet
visar, utlåtande till riksdagens andra lagutskott i anledning av en inom riksdagens
andra kammare väckt motion (nr 75) angående underlättande i vissa fall
av avsöndring av mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt.
Från beslutet var kammarrådet Dufwa skiljaktig och yttrade:
»Enligt min mening har ett befrämjande av motionens syftemål icke den
ingripande betydelse för det prästerliga avlöningsväsendet, att en tillfredsställande
finansiering av detsamma kan förväntas komma att därigenom äventyras.
Det ifrågasatta underlättandet av möjligheten att från löneboställe avsöndra
tomtmark synes mig mycket väl kunna låta sig förenas med detta avlöningsväsendes
ekonomiska intressen. De betänkligheter mot en utvidgning av 62
paragrafens tillämplighetsområde i enlighet med motionens syfte, som av kollegii
pluralitet uttalats, synas mig överdrivna, och håller jag för min del före att tillfredsställande
garantier för en måttfull prövning av upplåtelserna utan svårighet
kunna vinnas. Huru saken lämpligast bör ordnas kräver givetvis, såsom motionären
föreslagit, en utredning.
På grund av vad sålunda anförts finner jag, som icke anslutit mig till den
ståndpunkt, kollegium intog i sitt åberopade utlåtande den 8 januari 1910, med
hänsyn särskilt till den föreliggande frågans sociala betydelse all anledning förorda
motionärens skrivelseförslag.»
In fidem
Herm. Fehr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1923:313 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiasti a1 i texten