Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av den i 53 § av lagen om fattigvården stadgade skyldighet att göra skriftlig anmaning.

1923-02-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1923:4, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av den i 53 § av lagen om fattigvården stadgade skyldighet att göra skriftlig anmaning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1923 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av den

i 53 § av lagen om fattigvården stadgade skyldighet

att göra skriftlig anmaning.

I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 14, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Paulsen hemställt,

att riksdagen ville besluta, att 53 § i gällande fattigvårdslag

måtte utgå. Motionären har därjämte anhållit, att vederbörande utskott

ville föreslå de ändringar i lagen i övrigt, som ett bifall till motionen

eventuellt kunde föranleda.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag,

tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Såsom av motiveringen till motionen framgår avser motionärens

framställning ett upphävande av de i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

intagna bestämmelserna om förutgången skriftlig anmaning såsom

villkor för anhängiggörande av tvist emellan fattigvårdssamhällen angående

ersättning för lämnad fattigvård eller övertagande av försörjningsskyldighet,

för behövande.

Innehållet i de ifrågavarande bestämmelserna, vilka ej ägde någon

motsvarighet i den äldre fattigvårdsförordningen, är i huvudsak följande:

Enligt 53 § i ovanberörda lag om fattigvården skall fattigvårdsstyrelse,

som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva ersättning

för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för behövande,

därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle göra skriftlig

anmaning, varvid skall fogas avskrift av protokoll över förhör, som till

vinnande av material för tvistefrågans bedömande enligt närmare bestämmelser

i lagens 52 § hållits, jämte uppgift å fattigvårdskostnaden,

såvitt den då kan angivas.

Bestrides kravet eller har svar icke erhållits inom trettio dagar

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 9 samt. 2 avd. 2 höft. (Nr 4.) 1

Redogörelse

för hithörande

bestämmelser

i fattigvårdslagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Uttalanden i

ämnet under

förarbetena

till fattigvårdslagen.

- Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

efter tillställandet av anmaningen eller, därest tillställandet sker genom

allmänna posten, efter försändelsens avlämnande å postanstalt, äger

fattigvårdsstyrelse enligt 54 § att lios Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länet anhängiggöra sin talan; och bifoge därvid bevis att anmaning

skett jämte de handlingar, som, enligt vad förut är nämnt, skola åtfölja

anmaningen. Rätt till anhängiggörande av talan utan föregående anmaning

föreligger emellertid — förutom vid uttagande av ersättningför

kostnad för hemsändning av vissa understödstagare — därest vid

förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits, vilket samhälle ersättningseller

försörjningsskyldigheten åligger, eller, efter det att anmaning gjorts

hos ett fattigvårdssamhälle, anledning yppats, att understödstagaren äger

hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, och fråga med anledning

därav uppkommer om talans förande mot detta samhälle.

Enligt 55 § skall talan, varom i 54 § sägs, anhängiggöras inom

sextio dagar efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes,

börjat utgå, eller, om fattigvården icke lämnats av den sökande

fattigvårdsstyrelsen, inom samma tid efter det kostnaden för fattigvården

av styrelsen. guldits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till

ersättning för fattigvårdskostnad, som utgivits mer än sextio dager före

det ansökningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjordes, anses

förfallen. \ ad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,

hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna

kravet, men ersättning sedermera ej lämnats.

Enligt 56 § skall Kungl. Maj:ts befallningshavande över ansökningen

höra fattigvårdsstyrelsen i det eller de samhällen, mot vilka

kravet riktas eller som eljest kunna antagas vara ersättningsskyldiga,

samt genom parterna införskaffa eller själv låta införskaffa den ytterligare

utredning, som ma vara behövlig för målets prövning.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915

avgivna, till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande hade,

i syfte att till minskning av antalet tvister emellan fattigvårdssamhällena

söka förebygga dylika tvisters anhängiggörande innan parterna sökt

medelst föregående skriftväxling i godo uppgöra saken, huvudsakligen

efter mönster av de danska och norska tattigvårdslagarna, föreslagits

ett anmaningsförfarande av i huvudsak samma innebörd som det nu

lagstadgade. För att ytterligare motverka benägenhet att i onödan

bestrida kravet eller lämna detsamma obesvarat hade därjämte av kommittén

föreslagits, att fattigvårdsstyrelse, som underlåtit att svara på anmaningen

eller utan grundad anledning bestritt det anmaningsvis gjorda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

3

yrkandet, skulle kunna förpliktas att ersätta motparten dess kostnader

i målet. Då emellertid de dömande mjmdigheterna ansågos äga befogenhet

att, när så prövades skäligt, inom de i allmän lag givna gränser

även i fattigvårdsmål ålägga part skyldighet att gälda kostnader i målet,

blev den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen icke upptagen

i den till riksdagen i ämnet avgivna propositionen.

Medan flertalet av de över kommitténs betänkande hörda myndigheterna,

däribland samtliga länsstyrelserna, lämnat det i betänkandet

innefattade förslaget om ett skriftligt anmaningsförfarande såsom villkor

för anhängiggörande av tvist hos Kungl. Maj:ts befallningshavande utan

erinran, hade åter i några av de yttranden, som avgåvos över betänkandet,

förslaget i fråga avstyrkts eller betänkligheter mot detsamma i

allt fall uttalats. Sålunda hade det från några håll ansetts olägligt att

påbjuda försök till obligatorisk underhandsuppgörelse, vilket väl kunde

gå för sig i större samhällen med avlönade fattigvårdsfunktionärer, men

icke syntes vara lämpligt för landskommunernas vidkommande. T åtskilliga

av yttrandena hade under framhållande av, att i ett mycket stort

antal fall uppgörelse under hand emellan fattigvårdssamhällena säkerligen

skulle avböjas, påtalats obillig!]eten av att rätt till ersättning skulle

komma att förloras genom förbiseende i något avseende från vederbörande

fattigvårdsstyrelses sida av formaliteterna i anmaningsförfarandet.

Från något håll hade uttalats den uppfattningen, att förfarandet, i stället

för att leda till minskning av fattigvårdsprocesserna, skulle medföra ett

helt motsatt resultat, samt gjorts gällande, att stadgandet om anmaningsförfarandet

bort hava avfattats, icke såsom eu ovillkorlig skyldighet för

vederbörande fattigvårdsstyrelser, utan snarare såsom en uppmaning till

dem att i otvistiga fall begagna sig därav, innan krav anhängiggjordes.

Till stöd härför hade anförts bl. a., att, då enligt betänkandet hemortsrätt

jämförelsevis lätt kunde förvärvas och många svårigheter mötte vid

fastslåendet av fattigvårdens obligatoriska karaktär, det i de flesta fall

skulle bliva nästan omöjligt för landskommunerna att efter den ifrågasatta

anmaningen kunna direkt medgiva ersättningsskyldighet, att ett

flertal tidsödande tvister angående bristande svar å samt ogrundade bestridanden

av framställda anmaningar lätteligen komme att uppstå, samt

att, även om efter anmaning erkännanden av framställda krav gjordes,

det i ej så få fall likväl torde för möjliggörande av ersättningsbeloppens

utfående i exekutiv ordning bliva nödvändigt att genom rättegång få

betalningsskyldigheten fastställd genom utslag. Under instämmande i

huvudsak uti sist återgivna yttrande hade kammarrätten förklarat sig

finna ett lagfästande av det föreslagna anmaningsförfarandet oj vara

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utredning angående

verkningarna

i

vissa avseenden

av

fattigvårdslagen.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

tillrådligt samt därvid tillika framhållit, att i de fall, då fattigvårdsstyrelserna

verkligen vore benägna för godvillig uppgörelse av sina

mellanhavanden, det alltid stode den sökta kommunen öppet att vid

del fåendet av ansökningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande på grundvalen

av den utav sökanden förebragta utredningen medgiva det framställda

anspråket och därigenom förebygga ett obehövligt rättegångsförfarande.

Vid avlåtandet av propositionen i ämnet till 1918 års lagtima riksdag

framhölls av vederbörande departementschef, som av närmare angivna

skäl förklarade sig icke dela de framkomna betänkligheterna emot

det föreslagna anmaningsförfarandet, att genom att få till stånd en föregående

skriftväxling mellan vederbörande fattigvårdsstyrelser bleve det

möjligt att undvika en del processer, och i de fall, då tvist ändock anhäugiggjordes,

vunnes å ett tidigare stadium av processen utredning

av åtskilliga, på sakens bedömande inverkande omständigheter, varjämte

departementschefen förklarade sig finna det uppenbart, att de sålunda

angivna fördelarna ej stode att vinna med mindre skriftväxlingen såsom

regel gjordes obligatorisk.

Vid lagförslagets prövning av riksdagen gjordes i nu förevarande

del av förslaget ingen saklig ändring av detsamma.

Under sistförfluten år har på initiativ av statens fattigvårdsinspektör

föranstaltats om en utredning angående verkningarna i vissa

avseenden av den nya fattigvårdslagstiftningen. Under erinran att den

nya fat tigvård sia gen, såvitt det kunde bedömas, icke syntes hava medfört

förväntad minskning av fattigvårdstvisternas antal, utan att tvärtom

från åtskilliga håll gjorts gällande, att antalet sådana tvister skulle hava

ökats, därvid dock tillika uppgivits, att tvisterna i allmänhet voro av

mindre invecklad och tidsödande beskaffenhet än tillförene, hemställde

nämligen statens fattigvårdsiuspektör i skrivelse till chefen för socialdepartementet

den 3 april 1922, att från länsstyrelserna måtte inhämtas

vissa uppgifter i berörda hänseende. Departementschefen infordrade med

anledning därav från länsstyrelserna de begärda upplysningarna samt

beredde tillika nämnda myndigheter tillfälle att i samband därmed avgiva

det yttrande, vartill desamma kunde finna anledning.

Av de yttranden, som med anledning av förenämnda remiss inkommit

till socialdepartementet, framgår, att antalet hos länsstyrelserna

anhängiggjorda fattigvårdsmål undergått en betydlig ökning efter ikraftträdandet

av den nya fattigvårdslagen, i det att, medan dylika mål under

ett vart av åren 1917 och 1918 anhängig]orts till ett antal av cirka 6,970,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 5

motsvarande sifiror för de tre följande aren utgöra respektive 7,637,

8,637 och 10,076. I de avgivna yttrandena hava de antagliga anledningarna

till denna väsentliga stegring i antalet anhängiggjorda fattigvårdsmål

ingående belysts samt, i den mån ökningen ansetts hava sin

grund i gällande bestämmelser i den nya fattigvårdslagen, skiftande

förslag till ändringar därutinnan för nedbringande av målens antal framställts0

Härvid har i ett stort antal av yttrandena även det i motionen

avsedda anmaningsförfarandet gjorts till föremål för en ingående värdesättning.

Medan detsamma därvid å några håll angivits vara ägnat att

efter hand som lagens bestämmelser därutinnan hunne bliva till sin

innebörd mera kända verka till nedbringande av fattigvardsmalens antal,

har det åter från annat håll framhållits, att förfarandets verkningar i

berörda hänseende ännu svårligen läte sig bedöma. I flertalet av de

yttranden, däri detta spörsmål berörts, har emellertid med styrka påvisats,

huru föga verkningsfullt ur förut angivna synpunkt förfarandet

i dess nuvarande form visat sig vara, i det att i ett mycket stort antal

fall, särskilt å landsbygden, anmaningarna antingen ej besvarades eller

ock, även i fall då kravsanspråkets rättmätighet vore uppenbar, gåve anledning

till ett kategoriskt bestridande. Såsom förklarliga anledningar

till detta missförhållande har i yttrandena angivits bl. a., åt t underlåtenhet

att besvara en framställd anmaning ävensom bestridande av

ett även uppenbart rättmätigt ersättningskrav icke föranledde någon

rättsförlust eller olägenhet för vederbörande förklarandepart, utan tvärtom

för denna i förekommande fall medförde uppskov med betalning utan

skyldighet att erlägga ränta å det sedermera utdömda beloppet, att

förhörsprotokollen ofta företedde sådan löslighet och ofullständighet i

fråga om utredningen, att det vore svårt för förklarandeparten att på

grundval därav bilda sig ett säkert omdöme om rättmätigheten i ett

framställt kravsanspråk, att grunden till denna brist i utredningshänseende

understundom syntes vara avhängig av den ansökande partens

intresse av att under alla förhållanden få kravet underställt länsstyrelsens

prövning, i det att dess utslag, i motsats till vad fallet vore med ett av

vederparten med anledning av anmaningen lämnat godkännande, v il ket

när som helst kunde återkallas, i fall av behov möjliggjorde exekution,

samt att jämväl å förklarandesidan ej sällan föredroges att även i fall

av till synes klar betalningsskyldighet få ersättningsanspråket prövat

av vederbörande länsstyrelse för att såmedelst få dess utslag »såsom

en slags verifikation till räkenskaperna» till förebyggande av eljest

möjliga anmärkningar i revisionshänseende gentemot vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller dess ordförande. Såsom andra olägenheter

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

av anmaningsförfarandet har i yttrandena framhållits, att detsamma

\ore för den ansökande parten rätt sa tyngande på grund av det därmed

förknippade besväret med uppsättande av ansökningshandlingar

samt avskrivande av förhörsprotokoll och anskaffande av eventuella bevis

samt att förfarandet vidare medförde risk för förlust av talan för den

ansökande parten vid bristande iakttagande från dennes sida av föreskrivna

formaliteter ävensom i förekommande fall för den efterföljande

dömande myndigheten en tidsödande prövning, huruvida målen anhängiggjorts

i vederbörlig ordning. Såsom botemedel emot de olägenheter,

som voie förknippade med anmaningsförfarandet i dess nuvarande form,

hava i yttrandena framförts skilda _ förslag, syftande till att förklarandepart,

vilken underläte att besvara gjord anmaning eller, i fall av uppenbar

ersättningsskyldighet, bestrede kravet, drabbades av någon påföljd av

ekonomisk eller därmed likvärdig art, såsom förlust av rätt till invändning

om preskription, varom i 55 § av fattigvårdslagen förmäles, tillämpning

beträffande sådan part av samma regler om rättegångskostnad,

som gälla i vanliga rättegångsmål, skyldighet för dylik part att gälda

ränta å utdömda belopp från dagen för deras utbetalning samt påläggande

i dylika fall av en särskild stämpelavgift å förklarandepartens

exemplar av blivande utslag, vilken stämpel under benämning av fattigvårdsstämpel

skulle ingå i en särskild fond för täckande av någon

mindre del av statens bidrag1 till fattigvårdsutgifterna.

Genom remiss den 16 sistlidne november har kammarrätten anmodats

att avgiva yttrande med anledning av vad länsstyrelserna i

ämnet anfört och föreslagit. Det sålunda infordrade yttrandet har ännu

ej av kammarrätten avgivits.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att de vid fattigvän

dslagens tillkomst hysta förhoppningarna om fattigvårdstvisternas

minskning hittills icke uppfyllts, i det att tvärtom en avsevärd stegring

i desammas antal inträtt, men att utredning av vederbörande statsmyndighet

igångsatts till klarläggande av de särskilda anledningarna

härtill och möjliga botemedel däremot. Av samma redogörelse torde

ock framgå, att vid de överväganden, vartill nämnda utredning efter dess

slutförande självfallet kommer att föranleda, även spörsmålet om anmaningsförfarandets

bibehållande eller eventuellt vidare utbyggande torde

komma att bliva föremål för en ingående omprövning. Då sålunda

den av motionären väckta frågan kan förutsättas komma att i ett

vidai’e sammanhang inom den allra närmaste tiden bliva föremål för

vederbörlig prövning samt denna icke lämpligen synes böra föregripas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

genom ett ståndpunkttagande till frågan från riksdagens sida på grundval

av nu föreliggande motion, anser sig utskottet böra hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 februari 1923.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petren, von Sydow*, Alfred Petren*, Linder*,

greve Spens, Tjällgren, von Kock* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,

Magnusson i Skövde, Johanson i Stockholm, Nilsson i Vibberbo och Svensson i Skönsberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.