Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om upphävande av spannmålstullarna.

1923-05-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1923:37, Betänkande, i anledning av väckt motion om upphävande av spannmålstullarna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1923 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

upphävande av spannmålstullarna.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 125, hava herrar Lövgren och Bärg i Katrineholm hemställt,

»att riksdagen måtte besluta upphäva tullsatserna för samtliga de varu•

slag, som falla under rubrikerna 74—79 b i gällande tulltaxa».

Beträffande de för förslaget anförda skälen tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

På sätt utskottet i ett tidigare vid denna riksdag avgivet betänkande,

nr 28, haft anledning erinra, har, alltsedan tull- och traktatkommittén

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 januari 1919 tillsattes, bevillningsutskottet

i ett flertal fall, då till utskottets bedömande förelegat

förslag rörande sådana ändringar i tulltaxan, vilka måst anses på någon

punkt föregripa resultatet av den allsidiga utredning, som nämnda kommitté

fått i uppdrag att verkställa, förklarat sig med hänsyn till den

pågående utredningen icke kunna tillstyrka dylika förslag. Enahanda

ståndpunkt har bevillningsutskottet intagit i nämnda betänkande nr 28,

vilket rörde ett genom motion väckt förslag om höjning av tullsatserna

för vissa damkonfektionsvaror. Av de tidigare fall, på vilka nyss återgivna

yttrande syftade, må här särskilt erinras om följande. Även vid

1919 års riksdag framkom, genom en motion i andra kammaren (nr 223),

förslag om spannmålstullarnas upphävande. Bevillningsutskottet (bet. nr

12) avstyrkte motionen och åberopade därvid såsom skäl, bland annat,

den igångsatta utredningen inom tull- och traktatkommittén. Utskottets

hemställan godkändes av riksdagens båda kamrar. I betänkande nr 4

vid den pågående riksdagen yttrade sig bevillningsutskottet i anledning

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 sand. 25 käft. (Nr 37.) 1

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

av åtskilliga i motionsväg framkomna förslag om höjning av tullsatserna

för vissa animaliska produkter, vilka förslag samtliga av utskottet avstyrktes.

I den mån förslagen avsågo varaktiga tullförhöjningar, innehöll

utskottets motivering icke annat än en hänvisning till den pågående utredningen

samt en förklaring, att utskottet icke kunde förorda någon

åtgärd, som skulle föregripa resultatet av utredningen. Aven den i sistnämnda

betänkande gjorda hemställan godkändes av båda kamrarna.

För den sålunda intagna ståndpunkten tala särskilt starka skäl, då

frågan gäller spannmålstullarna. I sådant hänseende må erinras, att en

grundtanke i det gällande tullsystemet är den inbördes avvägningen av

å ena sidan jordbrukstullarna och å andra sidan industritullarna, en avvägning

som är påkallad, bland annat, därav att jordbruket och dess binäringar

i deras egenskap av viktiga avsättningsområden för landets industri

röna påverkan av de högre priser på arbetskraft och redskap, som betingas

av det tullskydd, industrien åtnjuter. Att utbryta frågan om spannmålstullarna

ur utredningen skulle följaktligen icke blott på en viktig punkt

föregripa utredningens resultat utan även innebära en rubbning av grundvalen

för utredningsarbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet ansett sig böra,

utan att ingå i principiell prövning av frågan om spannmålstullarna, även

i denna fråga intaga den avvaktande ståndpunkt, som påkallas av utredningen

i tull- och traktatkommittén.

I överensstämmelse härmed får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:125 av herrar Lövgren

och Bärg i Katrineholm om upphävande av

spannmålstullarna, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1923.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Närvarande: herrar Reling, friherre Fleming, Antonsson, Rosén, Wigforss*, Rune,

Björnsson, Jönsson i Boa, Lilhander, Sköld, Olsson i Ramsta *, Carlsson i Ystad *,

Heyman, Johan Bergman, Bengtsson i Kullen, Lövgren i Nyborg, Björklund*, Nyländer*,

Oranath * och Olsson i Golvvasta.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

3

Reservationer:

av herr Lövgren i Nyborg;

av herrar Lithander och Hemman, i fråga om motiveringen; samt

av herrar Wigforss, Björnsson, Sköld, Carlsson i Ystad, Björklund

och Granath, vilka avgivit följande särskilda yttrande:

»Vi, som huvudsakligen dela utskottets motiv för avslag å den ifrågavarande

motionen, ha förordat utskottet att med anledning av motionen

föreslå viss åtgärd, syftande till att avskaffa kvarnringens monopolställning

å den svenska brödspannmålsinarknaden.

Då ett utbrett och säkerligen grundat missnöje med förhållandena

å spannmålsmarknaden gör sig gällande bland de jordbrukare, som odla

brödspannmål till avsalu, och då riksdagen på goda skäl vägrat att ingripa

genom införandet av ett system med utförselbevis, synes det oss,

som om andra utvägar för avhjälpande av berörda missförhållande borde

undersökas. En utredning, som återfinnes såsom bilaga till detta yttrande,

visar, att kvarnringens makt beträffande spannmålsmarknaden

huvudsakligen är beroende av dess makt över mjölhandeln. Genom ett

bonussystem, som på grund av i förhållande till försåld mjölmängd progressiva

provisioner gör det till ett intresse för mjölgrossisterna att endast

sälja mjöl från ringens kvarnar och som genom förbindelser från grossisternas

sida begränsar importen av utländskt mjöl, har kvarnringen

utestängt all konkurrens. Då utanför ringen stående kvarnar sålunda

icke kunna påräkna någon större avsättning av mjöl, ha sådana fristående

kvarnar endast uppstått i ringa omfattning. Härigenom blir kvarntrusten

så gott som ensam spekulant på svensk brödsäd.

Möjligheten för kvarnringen att upprätthålla detta bonussystem är

beroende av ett högt mjölpris. Och detta kan erhållas tack vare den

fullt utnyttjade mjöltullen. Om en sänkning av det i denna tull ingående

industriskyddet skedde, skulle givetvis kvarnringens förmåga att lämna

höga provisioner bortfalla, och grossisterna skulle icke längre ha intresse

av att enbart föra kvarnringens mjöl i marknaden, utan plats skulle beredas

för med kvarnringen konkurrerande kvarnar, varigenom konkurrens

jämväl uppstode å spannmålsmarknaden. En annan följd härav bleve, att

kvarnarna för att kunna möta den utländska konkurrensen måste finna

det med sin fördel förenligt att inblanda så mycket av det billigare

svenska vetet som möjligt i mjölet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Isänkande Nr 37.

Gent emot detta resonnemang ha från jordbrukarhåll gjorts huvudsakligen

två anmärkningar. Den första är, att man fruktar, att kvarnringen

skulle skaffa sig kompensation för den sänkta tullen i än lägre

priser på brödsäden. Denna farhåga måste dock vara obefogad, enär det

framgår av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande, att kvarnringen

redan förut betalat så låga priser, att den minsta ytterligare sänkning

därav skulle göra det lika eller mera förmånligt för odlaren att exportera

spannmålen eller använda den till kreatursfoder, vadan kvarnringen alltså

icke skulle kunna hålla än lägre priser utan risk att icke kunna fylla

sitt behov av denna vara. Den andra farhågan är, att den sänkta tullen

skulle medföra ett översvämmande av landet utav utländskt mjöl. Men

nu ligger det i sakens natur, att kvarnarna ha intresse av att förhindra

denna import. Och den enda utvägen härför blir just en sänkning av

mjölpriset med det belopp, som nu utbetalas i bonus.

Då tullrestitution vid export av vetemjöl för närvarande utgår med

kr. 4: 93 och mjöltullen är kr. 6: 50, är alltså kvarnindustrins industriskydd

cirka 1: 50 allt per deciton. Högsta bonus är 3,5 procent eller

cirka kr. 1: 25 per deciton. Då givetvis medelrabatten är lägre, kunde

man till en början försöka att omöjliggöra bonussystemet genom att

förminska industriskyddet med hälften, d. v. s. sänka mjöltullen med

75 öre. Hjälpte icke detta, finge givetvis ytterligare sänkning ske.

Emot denna tullsänkning kan invändas, att det icke är rätt att vidtaga

en isolerad sänkning i ett solidariskt tullsystem. Men härtill svara

vi, att då det icke kan ha varit avsikten att i detta speciella fall tilltaga

tullen så hög, att i skydd därav ett icke önskvärt monopol skulle kunna

frodas, är det tydligt, att denna tull blivit högre, än vad som motiveras

av det solidariska tullsystemet.

Då det emellertid visat sig, att jordbrukarne inom utskottet i allmänhet

misstro förslaget, och då vi icke vilja misstänkas för att under

förtäckta former syfta till en nedsättning av spannmålstullen, har det

icke funnits anledning för oss att framställa något yrkande, utan hava vi

inskränkt oss till att framföra tanken till begrundande för framtiden.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

5

Bilaga

till den av herr Wigforss m. fl. avgivna reservationen.

Sänkt mjöltull i stället för utförsel bevis?

Genom spanumålsmarknadssakkunnigas utredning (se deras betänkande sid.

26, 27) måste det anses ådagalagt, att våra spannmålstullar under de båda sista

åren visat sig overksamma. Priset på svensk brödspannmål har — även med

hänsyn tagen till dess lägre kvalité — varit betydligt lägre än priset på utländsk

spannmål, ökat med tullbeloppet. Och de ekonomiska svårigheter, varmed de

svenska jordbrukarna nu ha att kämpa, torde för stora grupper i väsentlig grad

förorsakas av låga spannmålspriser.

Om man tillsvidare bortser från den omständigheten, att de priser på mjöl,

som officiellt noteras av exempelvis de kvarnar, vilka äro anslutna till kvarnföreningen,

icke på grund av det vid mjölförsäljningen tillämpade rabattsystemet

sammanfalla med de verkligen betalade priserna, måste det likaledes anses till

fullo ådagalagt, att mjöltullen helt utnyttjas (sakk. bet. sid. 11, 12).

Detta innebär, att de svenska konsumenterna för praktiskt taget hela sin

konsumtion nödgas betala full spannmålstull, utan att den svenska brödsädesodlingen

därigenom får det skydd, som med spannmålstullarna i första hand avsetts,

och som med hänsyn till vårt tullsystems verkningar i dess helhet tillsvidare

måste anses vara motiverat.

Förhållandena hava med andra ord fört med sig en verklig förskjutning

i det ekonomiska förhållandet mellan jordbruket och kvarnindustrien till det

förras nackdel.

Spannmålsmarknadssakkunniga ha nu till återställande av den rubbade jämnvikten

föreslagit en anordning med utförselbevis, vilka skulle berättiga till tullfri

import av en lika stor kvantitet spannmål eller därmed ekvivalent mängd mjöl, som

den kvantitet svensk spannmål, vilken enligt utfärdade utförselbevis exporterats.

Mot en sådan anordning ha emellertid så vägande invändningar av olika slag blivit

gjorda, att dess införande i det svenska tullsystemet måste anses uteslutet, detta

trots det att kvarnarna redan faktiskt åtnjuta den förmån, som jordbrukarna

genom utförselbevis anse sig kunna vinna. Kvarnarna äga nämligen rätt att

utan krav på varuidentitet vid export av mjöl få tillbaka erlagd tull för en

däremot svarande mängd spannmål, och av denna rätt ha kvarnarna på senare

tiden börjat göra bruk i allt mera ökad omfattning.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 saml. 25 höft.) (Nr 37.) 1

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

Vid sådant förhållande synes icke blott frågans vikt i och för sig, utan

även billighet och rättvisa kräva, att man söker på annan väg nå det huvudsyfte,

som med utförselbevisen avsetts.

För att finna en tillfredsställande lösning till problemet är det självfallet

av vikt, att man söker bilda sig en uppfattning om orsaken till ovanberörda

prisförhållanden beträffande spannmål och mjöl. Det kan då till en början

konstateras, att spannmålstullen före världskriget visade sig verksam, om ej till

fulla beloppet, så dock till så stor del, att vad som återstod i den mån det icke

var en naturlig följd av kvalitetsförhållanden icke gav anledning till väsentliga

klagomål. Företeelsen måste sålunda ha sin orsak i förhållanden, som inträtt

under tiden efter världskrigets början. I den mån dessa stå i samband med de

starka konjunkturväxlingarna under denna tid äro de naturligtvis av övergående

art och böra som sådana icke mötas med åtgärder av mera bestående slag.

Emellertid synes mycket tala för, att disproportionen mellan de nuvarande priserna

på mjöl och spannmål icke kan förklaras enbart eller ens i huvudsak med

en hänvisning till den nu rådande lågkonjunkturen. Särskilt en jämförelse mellan

priserna på vete i Danmark och Sverige under år 1921 och 1922 (sakk. bet. sid.

20) bevisar detta. I väsentlig grad måste därför den här ifrågavarande disproportionen

förorsakas av rent inre svenska marknadsförhållanden. Om så är, kan

man icke undgå att sätta densamma i samband med sammanslutningen mellan

de svenska kvarnarna, vilken var färdig just år 1914.

Man har också från denna utgångspunkt på sina håll velat göra gällande,

att kvarnföreningen skulle ha missbrukat sin maktställning på det sättet, att den

genom prisöverenskommelse hållit nere priset på svensk spannmål, enär det syntes

lättast att på detta sätt förklara den stora prisskillnaden naellan svensk spannmål

å ena sidan och utländsk förtullad vara å den andra. Även om en sådan prisöverenskommelse

skulle ha existerat, är det emellertid icke därmed visat, att icke

en lika stor prisskillnad skulle hava utbildat sig även utan en sådan. Skörden

var nämligen år 1921 synnerligen stor, varför utbuden av spannmål helt naturligt

också blevo stora, särskilt under tiden närmast efter skördens avslutande. Då

därtill av skäl, som i det följande närmare utvecklas, kvarnarnas intresse att

skaffa sig billigaste möjliga råvara, icke var särskilt stort, är det helt naturligt,

att priset på den svenska brödspannmålen skulle sjunka ner till en nivå, belägen

helt obetydligt över den, som betingas av sädens användning för foderändamål

eller av dess försäljning för export. Ja, det synes snarast förhålla sig så, att

kvarnarna för att hålla priset väsentligen över denna nivå skulle ha behövt

träffa en prisöverenskommelse till jordbrukarnas förmån, något som ju knappast

kan förutsättas. År 1922 åter var skörden på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden

av så låg kvalité och så svår att lagra, att även då under hösten

utbuden blevo synnerligen stora med påföljd, att priset därigenom sänktes avsevärt.

Och om marknaden på hösten tillåtit kvarnarna att till lågt pris fylla sitt

behov av svensk spannmål för en längre tid framåt, förefaller det naturligt, att

denna omständighet skall sätta sin prägel på marknaden för hela skördeåret.

Då de förhållanden, som här berörts, på det närmaste sammanhänga med

spannmålsproduktionens säsongkaraktär, kunna de icke vara av mera tillfällig

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 7

och övergående art, i varje fall icke så länge vår brödsädesproduktion håller sig

uppe i en kvantitet, som icke allt för mycket understiger den, vi för egen konsumtion

med fördel kunna använda. Men då förhållandena på de exportmarknader,

som kunna komma i fråga för svensk spannmål, äro i huvudsak desamma

som hos oss, är det också sannolikt, att utförselbevis icke kunna innebära en

rationell lösning i detta avseende. De svårigheter, som betingas av spannmålsproduktionens

säsongkaraktär, kunna icke bekämpas med tullpolitiska hjälpmedel.

För att finna botemedel däremot ligger det närmast till hands att inrikta sig på

åtgärder, som skapa tekniska, organisatoriska och ekonomiska möjligheter att

lagra spannmålen oberoende av kvarnarna och på sådant sätt förhindra pristryckande

utbud under hösten. Export under hösten och motsvarande import

senare skulle ju endast innebära, att lagringen finge verkställas i annat land och

fördyras genom tur- och returfrakter från Sverige till utlandet, samtidigt med att

vårt eget land under en del av året därigenom komme att ligga inne med ett

mindre spannmålsförråd än nu är fallet, varigenom ett av de huvudskäl, som

pläga anföras till förmån för livsmedelstullar, landets oberoende av utländsk tillförsel,

skulle bortfalla.

En granskning av noteringarna för svensk brödsäd på olika orter inom

landet ger vid handen (sakk. bet. sid. 16 tab. 2), att dessa växla avsevärt från

ort till ort på ett sätt, som tycks stå i naturligt samband med den växlande

tillförseln på de olika orterna. Detta bör väl närmast betraktas som ett sannolikhetsbevis

för att kvarnarna icke haft någon prisöverenskommelse, då det gällt

inköpen av spannmål, och därmed synes också den närmast tillhands liggande

förutsättningen för utförselbevis vara borta.

Men om det sålunda icke kan visas, att kvarnarna anlitat sin sammanslutning

för att genom prisöverenskommelse hålla nere priset på sin råvara på

en i förhållande till utlandspriserna oskäligt låg nivå, är det obestridligt, att de

gjort sig skyldiga till missbruk av sin övermakt på ett annat område, nämligen

då det gällt att försälja sitt mjöl. Och det är i hög grad sannolikt, att detta

missbruk i själva verket ytterst är en av huvudorsakerna till de låga spannmålspris,

som mera permanent under de båda senaste åren erbjudits de svenska

odlarna. Det maktmissbruk, som här åsyftas, är det rabattsystem, som svenska

kvarnföreningens medlemmar tillämpa gentemot grossisterna. Detta rabattsystem

är i sina huvuddrag redan för offentligheten känt genom trustsakkunnigas betänkande.

Enligt detta system, sådant det nu tillämpas, indelas grossisterna i

två grupper nämligen dels s. k. * partiköpare» i allmänhet, vilka icke bindas

genom formliga kontrakt, dels övriga grossister, vilka bindas genom formliga

kontrakt. För båda kategorierna gemensamt gäller, att de vid inköp av vetemjöl

och rågmjöl (icke fodervaror) från någon av föreningens medlemmar för

minst 50,000 kr. erhålla dels en s. k. provision och dessutom vid inköp för högre

belopp en s. k. bonus efter stigande skala.

Såväl provision som bonus äro för de kontraktsbundna köparna större än

för de s. k. partiköparna, varemot de kontraktsbundna måste förbinda sig att

icke importera utländskt mjöl eller försälja sådant mjöl till större myckenhet än

en viss bråkdel av hela sin försäljning, i de fall jag känner 5 %. Som exempel

på huru rabattskalan är byggd anföres följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

Fakturornas

Kontraktsbunden

köpare

S. k. parti

nettobelopp

per år i kr.

1922—23

(21—22)

köpare

1922—23

50,000

1 X

(1 X)

0,6 x

150,000

1,5

(1)

0,9

1,000,000

2,4

(1,9)

1,5

2,000 000

3,0

(2,5)

2,0

3,000,000

3,6

(3)

2,0

För jämförelse har inom parentes anförts de rabatter, som kontraktsbundna

köpare erhöllo enligt kontraktsbestämmelserna för försäljningeåret x/9 1921—81/»

1922, enligt sifferuppgifter från trustlagstiftuingskommitterades betänkande sid.

68, 69. Av intresse är, att kvarnföreningen under förra året skärpt progressionen

i sin bonusskala.

Ett sådant rabattsystem kan ju icke på något sätt motiveras med minskade

handelsomkostnader. En kontraktsbunden grossist, vars inköp stiger till 3,000,000

kr., erhåller i rabatt högst 105,000 kr., under det att tre grossister av samma

kategori, som köpa för vardera 1,000 000 kr., icke tillsammans erhålla mera än

72,000. En skillnad i handelsomkostnader för samma varumängder i dessa båda

fall på 33,000 kr. är ju otänkbar. Ännu tydligare framgår detta av en jämförelse

mellan en kontraktsbunden grossist och en s. k. partiköpare. Av två dylika

köpare med eu omsättning för vardera av netto 3 miljoner kr. pr år får den

förre i rabatt 105,000 kr., den senare endast 60,000 kr. Här betalar kvarnföreningen

uppenbarligen ett belopp av 45,000 kr. som vederlag för att den

förre icke skall importera eller försälja utländskt mjöl utöver en viss kontrakterad

mängd.

Med dessa rabattbestämmelser åsyftar sålunda kvarnföreningen att binda

grossisterna vid sina medlemmar så, att de förra endast skola saluföra kvarnföreningens

produkter. Konkurrensen beträffande såväl utländskt som svenskt

mjöl från andra än kvarnföreningens medlemmar skall försvåras, och erfarenheten

visar också, att det åsyftade målet kunnat vinnas. Detta bonussystem har t. o. m.

visat sig så verksamt, att mjölgrossisterna på en ort i vissa fall sammanslutit sig

till bolag för att sålunda samla hela omsättningen för orten i fråga på en hand

och därigenom nå upp till högsta bonusklass. Och då intresset för att uppbringa

omsättningen av kvarnföreningens produkter till högsta möjliga belopp är så stort,

är det självklart, att småkvarnar utanför kvamföreningen skola ha mycket svårt

att vinna kunder bland grossisterna. Särskilt har det visat sig, att mjöl från

mindre kvarnar av enbart svenskt spannmål varit praktiskt taget fullständigt

utestängt från den organiserade grosshandeln under de båda senaste åren.

Då kvarnföreningen icke kunnat förmås att på överenskommelsens väg

förbinda sig att till viss bestämd minimimängd inblanda svensk spannmål i sina

produkter vid sin förmalning, ligger det i öppen dag, att avsättningsmöjligheterna för

svensk spannmål ytterst på grund av bonussystemet från kvarnföreningens sida

bliva väsentligen kringskurna. Ty skall svensk spannmål i verkligt stor skala

vinna avsättning, må3te det just tack vare bonussystemet ske genom kvarn

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 9

föreningens medlemmar, vilka sålunda bli de bestämmande köparna av den

svenska brödsäden. Och med den starka ekonomiska ställning, som kvarnloreningen

har, föreligger det intet tvingande intresse för densamma att förbruka

största möjliga mängd svensk spannmål, även om denna skulle vara avsevärt

billigare än därmed jämförlig utländsk.

Kvarnarnas starka ekonomiska ställning belyses bäst av de vinstsiffror,

som trustlagstiftningskommitterade offentliggjort. Att denna ställning under sistförfluten

år icke försämrats, bevisas kanske säkrast därav, att bonussystemet

kunnat för löpande handelsår ytterligare skärpas.

Då de starkt stigande rabatter, som kvarnföreningens medlemmar kunna

lämna sina kunder, icke på något sätt motsvaras av fallande handelsomkostnader,

kan man därav draga den slutsasten, att kvarnföreningen icke har att räkna med

verksam konkurrens från utlandet, förrän priset på utländskt mjöl ligger väsentligt

under föreningens officiellt noterade priser. Och då vidare kvarnföreningen icke

vare sig tekniskt eller kommersiellt bar bättre förutsättningar för billig produktion

än utländska kvarnar, kan gruuden till denna föreningens starka konkurrenskraft

icke vara någon annan än ett högt tullskydd. Som ytterligare stöd för denna

slutlednings riktighet må anföras, att kvarnföreningeu icke kan tillämpa systemet

med stigande rabatter för de tullfria fodermedlen.

Vid sådant förhållande synes man icke hava något enklare och snabbare

verksamt medel att komma bonussystemet till livs än att minska den nuvarande

marginalen mellan spannmåls- och mjöltullarna. Då en höjning av spannmålstullen

för närvarande är utesluten, återstår det således endast att sänka mjöltullen. I

denna ligger det, utom kompensation för spannmålstullen, ett industriskydd av

något mera än 1,60 kr. per deciton mjöl. (Tullrestitutionen vid export av mjöl

är för närvarande vid vanlig utmalningsgrad 4,93 kr. per deciton vid en mjöltull

av 6,60 kr.).

Antages priset per deciton vetemjöl för närvarande utgöra 35 kr. per

deciton, utgör högsta bonus (3,6 %) kr. 1,23 per deciton. Även om kvarnföreningens

medelrabatt måste ligga något under denna maximisiffra, synes man

icke behöva befara att komma över denna medelrabatt, om man sänker mjöltullen

med halva industriskyddet d. v. s. 75 öre per deciton och sålunda icke

heller därigenom tvinga kvarnarna att sälja sitt mjöl till i genomsnitt lägre

faktiska priser än för närvarande. Emellertid synes det vara av vikt, att det

betonas, att en sådan sänkning, därest den skulle komma att genom motdrag

t. ex. i form av dumping neutraliseras, skulle följas av ytterligare sänkningar.

Vid ett första påseende kan det synas orimligt, att en sänkning av mjöltullen

skulle kuuna föranleda höjda spannmålspriser. Tvärtom vill det förefalla,

som om kvarnarna därigenom skulle tvingas att ytterligare underbetala den

svenska brödsäden för att därigenom hålla sig skadeslösa för den minskning i

inkomster, som skulle bli en följd av lägre mjölpriser. Att så icke bör bli fallet,

är redan orimligt därför att kvarnarna aldrig någonsin ha betalat mera för svensk

spannmål, än de behövt för att fylla sitt behov av varan, men det förklaras

framför allt därur, att genomsnittspriset för mjöl av inhemsk tillverkning icke

behöver bli lägre, endast de officiella noteringarna. De lägre noteringarna måste

emellertid kompenseras med lägre bonus, i lyckligaste fall ingen bonus alls.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 7 sand. 25 käft. (Nr 37.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 37.

Och för kvarnar utanför kvarnföreningen skulle delta betyda möjlighet

att försälja sina produkter genom den organiserade grosshandeln. Detta skulle

å andra sidan skapa ett naturligt intresse för kvarnföreningens medlemmar att

köpa och i sitt mjöl inmala den största möjliga mängd av inhemsk spannmål,

så länge den är billigare än kvalitativt likvärdig utländsk brödsäd. Tullnedsättningen

för mjöl måste därför verka på alldeles samma sätt som utförselbevis,

så länge tillgången på svensk vara icke överstiger det under förhandenvarande

förhållanden befintliga behovet. Det kan vidare invändas, att vad här är sagt

endast gäller vete, under det att rågpriset icke kan komma att påverkas av eu

tullsänkning beträffande mjöl, varemot utförselbevisen skulle få sin största betydelse

just beträffande råg. Emellertid kan en sådan invändning knappast vara

befogad, då det ju sedan gammalt förhåller sig så, att priserna på råg och vete

ömsesidigt reglera varandra.

För grosshandeln är det sannolikt, att eu sänkning av mjöltullen med bonussystemets

upphörande eller försvagande skulle betyda i någon mån minskade

förtjänster. Men å andra sidan skulle härigenom konkurrensen åter bliva fri

med möjligheter för handelns idkare att utnyttja sig erbjudande konjunkturväxlingar.

Det måste för mjölhandeln i dess helhet bliva snabbare växlingar i

priserna i takt med växlingarna på bestämmande utländska marknader, så snart

det för en grosshandlande icke är ekonomiskt fördelaktigt att försälja enbart

kvarnföreningens varor.

För konsumenterna kunna verkningarna icke bliva fullt enhetliga. De

konsumenter, som under de senaste åren kunnat utnyttja de abnormt låga spannmålspriserna,

få sannolikt vidkännas någon fördyring av brödet, men för den

stora massan av konsumenter, vilka direkt eller indirekt få sina brödpriser reglerade

av priset på utländskt mjöl, kan självfallet en sänkning av mjöltullen icke

verka prisfördyrande utan bör ju snarast verka i prissänkande riktning, även

om denna prissänkning för mjöl av inhemsk tillverkning av skäl, som i annat

sammanhang berörts, icke kan väntas bliva av större betydelse.

Det skulle kunna befaras, att en sänkning av mjöltullen skulle föranleda

en ökad import av utländskt mjöl och på denna väg å ena sidan minska avsättningsmöjligheterna

för svensk spannmål och å den andra ogynnsamt påverka vår

handelsbalans. Erfarenheterna från tiden före kvarnföreningens tillkomst giva

icke stöd åt dylika farhågor. Fast importen av mjöl före kriget vållade kvarnarna

åtskilliga bekymmer med avseende på priset, antog den aldrig några större proportioner.

Under det att importen av vetemjöl under åren 1911—1913 höll sig

vid omkring 7,500 ton har den trots kvarnringens existens stigit till väsentligt

större belopp under de senare åren (sakk. bet. sid. 7).

Uppenbart är emellertid, att en sänkning av mjöltullen rent statsfinansiellt

skulle föranleda något minskade tullinkomster, dels direkt på grund av den

minskade tulisatsen för mjöl, dels indirekt i den mån den minskar importen av

utländsk spannmål. Men en sådan konsekvens måste naturnödvändigt varje åtgärd

medföra, om den skall öka förbrukningen av inhemsk spannmål för människoföda.

Det kan till slut mot en åtgärd av här föreslagen art riktas den anmärkningen,

att den på en enda godtyckligt vald punkt föregriper den allmänna revision

av vårt tullsystem, vilken är föremål för en pågående utredning. Och man kan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 37. 11

utan tvivel peka på andra industrier, vilka genom sammanslutningar i skydd av

tullar utnyttja sin ekonomiska maktställning till konsumenternas uppenbara förfång,

men det lär i varje fall knappt kunna pekas på någon industri, med ens

tillnärmelsevis så stor betydelse för såväl konsumenter'' som producenter, vilken

på det sätt som kvarnföreningen missbrukat sin sammanslutnings makt. Och

denna omständighet torde till fullo gorå ett extraordinärt ingripande berättigat,

varvid detta ingripande helt naturligt i avvaktan på ett slutgiltigt ställningstagande

till trustbildningen i vårt land bör få karaktären av ett provisorium.

Vad nu anförts angående de sannolika verkningarna av mjöltullens sänkning

kan sammanfattas sålunda:

En dylik sänkning måste, om den ar riktigt avvägd, för kvarntrusten

omöjliggöra en fortsatt tillämpning av ett progressivt rabattsystem, och därmed

öppna_grosshandeln även för de utanför kvarntrusten stående kvarnarna. Detta

måste skapa bättre avsättningsmöjligheter för svensk brödsäd dels direkt, därigenom

att köparnas antal ökas, dels indirekt därigenom att storkvarnarna på grund av

den skärpta konkurrensen och därav minskade vinstmöjligheter bliva tvingade att

i största möjliga utsträckning inblanda svensk spannmål vid sin förmalning, ända

till dess denna spannmål hunnit upp i full prisparitet med utländsk.

För konsumenterna såväl som för statskassan blir verkan av en sådan tullsänkning

förhållandevis obetydlig. Åtgärden måste därför närmast rubriceras som ett

tillfälligt av de rådande förhållandena väl motiverat statsingripande i en intressekonflikt

mellan vårt lands spannmålssäljande jordbrukare å ena sidan och kvarntrusten

å den andra till jordbrukarnas förmån, och den kan icke såsom utförselbevisen

föranleda de ringaste betänkligheter från handelspolitisk synpunkt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.