Betänkande, i anledning av väckt motion omi skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.
1923-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1923:9, Betänkande, i anledning av väckt motion omi skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
3
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1923 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion omi
skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala
nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.
(l:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 129, har herr Olsson i Berg hemställt, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag, avseende att, i
samband med en väsentlig höjning av nu gällande skattesatser, ombilda
den nuvarande kommunala nöjesskatten till att huvudsakligen utgöra
en statsskatt».
Då Kungl. Maj:t för 1919 års lagtima riksdag framlade det förslag
i fråga om beskattning av offentliga nöjestillställningar, vilket
föranlett den nu gällande förordningen härom, meddelade dåvarande
chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet i ämnet, att tidigare
inom finansdepartementet utarbetats förslag till nöjesbeskattning för
statens räkning. Över sistnämnda förslag, vilket var åtföljt av motivering,
hade hörts flera myndigheter, bland dem kammarrätten. Nämnda ämbetsverk
hade framfört invändningar mot beskattningens anordning såsom
statsskatt och i sådant hänseende yttrat följande:
Nöjesskatten finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom
kommunalskatt och hade även, såsom exempel från utlandet gåve vid
handen, visat sig väl fungera såsom sådan. Då därtill komme, att
utbytet av den inflytande skatten i icke ringa mån komme att röna
inverkan av de åtgärder, som vederbörande kommuner vidtoge med
avseende å inom dessa förekommande nöjestillställningar, samt dyrtiden,
såsom bekant vore, övade sitt hårda tryck jämväl på kommunernas
ekonomi, hade kammarrätten funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
vad i motiverna anförts innefattade tillräckliga skäl för en anordning,
varigenom på grund av statens tillfälliga skattebehov den nya skatten
Utskottet
Historik.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
tillfördes statsverket, samt kommunerna betoges den eljest nära liggande
möjligheten att tillgodogöra sig den inkomstkälla, varom fråga vore.
Föredragande departementschefen förklarade sig i likhet med kammarrätten
anse, att nöjesskatten borde anordnas såsom en kommunal
skatt, och åberopade vad kammarrätten till stöd härför anfört.
Konstitutionsutskottet, som avgav utlåtande (nr 20) i anledning
av propositionen, anförde därvid till en början, att utskottet i likhet
med Kungl. Maj:t hyste den uppfattningen, att beskattning av utgifter
för nöjen vore synnerligen lämpad att tagas i anspråk för tillgodoseende
av det offentligas behov av ökade inkomster. Inom utskottet hade
ifrågasatts, att skatten skulle anordnas så, att den utginge till staten
eller landstingskommunerna. I avseende härå anförde utskottet.
»Av flere skäl anser utskottet även lämpligt, att den föreslagna nöjesskatten
göres till en kommunal skatt, utgående till primärkommunerna. Såsom
allmänt är känt och i den kungl. propositionen framhålles, har den pågående
dyrtiden kommit att utöva ett synnerligen betydande tryck på kommunernas
ekonomi, och det synes vara av oavvisligt behov påkallat att på
något sätt ställa till deras förfogande möjligheter att med nya inkomstkällor
möta detta tryck. I detta hänseende synes en kommunal nöjesskatt vara synnerligen
ändamålsenlig. Å andra sidan kan frågan om det närmare anordnandet
i olika detaljer av en sådan skatt ännu sägas i vårt land befinna sig
på sådant stadium, att man i vissa hänseenden har att försöksvis pröva sig
fram till de anordningar, som omsider höra bliva definitiva; och det synes
under sådana förhållanden vara önskvärt, att åt de nu antagna bestämmelserna
giva den smidighet som medger ett sådant prövande. Enligt utskottets
uppfattning förutsätter detta, att skatten till en början endast bliver fakultativ,
något som icke lärer kunna genomföras annorledes, än att bestämmanderätt
över densamma utövas av primärkommunen. Därigenom vinnes också,
att på de olika orterna nödig hänsyn kan tagas till de lokala förhållandena,
vilket enligt utskottets uppfattning måste vara nödvändigt vid införandet i
vårt land av en nöjesskatt.»
Med vissa ändriugar i enskilda delar tillstyrkte konstitutionsutskottet
bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilket också blev med de av
utskottet föreslagna ändringarna av riksdagen antaget. Den fakultativa
kommunalskatt, som sålunda beslutats, regleras genom den av Kungl.
Maj:t den 30 maj 1919 utfärdade förordningen om rätt för kommun att
upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar (nr 256)
med i förordningen sedermera gjorda ändringar.
Vid 1920 års riksdag väckte herr Erlansson m. fl. inom andra
kammaren motion, nr 144, om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag, i syfte att nöjesskatten måtte orubildas till
Bevillningsutskottets betänkande Nr !).
5
eu landstingsskatt. 1 häröver avgivet utlåtande, nr 13, hemställde konstitutionsutskottet,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Till motivering för nämnda hemställan erinrade utskottet om
de i 1919 års utlåtande gjorda, ovan återgivna uttalanden, vilka enligt
utskottets mening fortfarande ägde full giltighet.
Åven vid 1921 års riksdag väcktes folkslag om nöjesskattens omläggning,
i det att herr Erlanssori i eu motion (nr 174) i andra kammaren
gjorde framställning om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag i syfte att nöjesskatten till viss del skulle
bliva statsskatt. Bevillningsutskottet, som hade att yttra sig i anledning
av sistnämnda motion, avstyrkte bifall till densamma och anförde såsom
skäl härför, dels att erfarenhet om verkningarna av beskattningen i dess
helhet ännu icke kunde anses vara i tillräcklig män för handen, dels
ock att de inkomster, som icke blott städar utan även åtskilliga landskommuner
hade av nöjesskatten, vore för dem, särskilt under de rådande
kommunalekonomiska svårigheterna, av stor betydelse, varjämte utskottet
påpekade frågans samband med den av 1920 års riksdag begärda utredningen
om den kommunala beskattningen i dess helhet.
I fråga om nöjesskattens avkastning framgår av sammanställningar,
vilka förekomma dels i Svenska stadsförbundets tidskrift (häftena 8 år
1920, 7 år 1921 och 7 år 1922) och dels i nr 5 av Landskommunernas
tidskrift för sistnämnda år,1 * att nöjesskattens avkastning i respektive 93,
90 och och 94 av Sveriges städer utgjort, i jämna tusental, under följande
tider x/10 1919—s% 1920 6,809,000 kronor, ‘/ro 1920—1"% 1921 6,334,000
kronor och Vio 1921—3% 1922 4,803,000 kronor samt att avkastningen
i 405 av rikets landskommuner under år 1920 uppgått till 478,000 kronor.
I den till stöd för det nu föreliggande förslaget anförda motiveringen
har motionären för nöjesskattens omläggning till huvudsaklig
statsskatt framfört två skäl, nämligen dels det bekymmersamma statsfinansiella
läget och dels den omständigheten att nöjesskatten koinme
städerna till godo i helt annan omfattning än landskommuuerna. Beträffande
vad motionären i övrigt anfört får utskottet hänvisa till motionen.
1 Sammanställningarna i Svenska stadsförbundets tidskrift äro grundade på uppgifter, som
genom förbundets egen försorg införskaffats. Landskommunernas tidskrift åter har begagnat de
till statistiska centralbyrån inkomna sammandragen av landskommunernas räkenskaper för år
1920; beträffande dessa sammandrag har i sistnämnda tidskrift påpekats, att desamma icke ännu
undergått slutgiltig granskning samt att siffrorna följaktligen icke vore definitiva.
Statistik.
Motionen.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Utskottets yttrande.
På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen för nöjesskattens
tillkomst, var under förarbetena till författningen i ämnet från
början avsett, att skatten skulle upptagas för statens räkning. Att förslaget
omlades till att innefatta en kommunal beskattning berodde, efter
vad redogörelsen ävenledes visar, i första hand därpå att man kom till
den uppfattningen, att ifrågavarande skatt till sin natur vore mest
lämpad att tagas i anspråk för kommunernas räkning.
Den numera vunna erfarenheten synes utskottet hava bekräftat
riktigheten av denna uppfattning. I sådant hänseende har utskottet
särskilt velat framhålla, hurusom handhavandet av ifrågavarande beskattning
åtminstone i mindre samhällen är förenat med mycket besvär och
avsevärda svårigheter. Detta gäller till en början i fråga om uppbörden,
nämligen beträffande vissa tillställningar av tillfällig art. Detsamma
gäller även om utövningen av den kommunerna (jämlikt § 2 mom. 2 i
ovan nämnda förordning) tillkommande befogenheten att för visst fall
eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens
utgörande. I sistnämnda hänseende torde de flesta kommuner hava fastställt
vissa regler, enligt vilka befrielse kan meddelas, men vid tillämpningen
av sådana regler hava de visat sig ofta lämna rum för olika
tolkningar och föranleda meningsskiljaktigheter, missnö je och obehag. Om
nöjes beskattningens utövande är för kommunerna, åtminstone de mindre,
förenat med så stora olägenheter som nu antytts, så torde det icke behöva
närmare påvisas, att för statsmyndigheter svårigheterna vid skattens
handhavande skulle bliva avsevärt större. Det synes i själva verket
vara helt uteslutet, att ifrågavarande skatt skulle kunna utan oskäliga
kostnader ställas under statens uppbördsförvaltning.
Motionären har även utgått från, att vederbörande kommuner
skulle uppbära skatten, och tänkt sig, att en mindre del av inkomsten
— en fjärdedel — skulle stanna hos kommunen. I anslutning till vad
nyss anförts, torde man emellertid böra räkna med, att vid en fördelning
av inkomsten efter dylik grund — även om den kommunala andelen
höjdes till en tredjedel, såsom tidigare ifrågasatts — många
kommuner helst skulle önska att bliva befriade från skatten.
Om, enligt vad ovan utvecklats, erfarenheten bestyrkt uppfattningen,
att nöjesskatten genom sin natur är mindre lämpad att göras till statsskatt,
så vinner denna uppfattning ytterligare stöd, då man tar i betraktande?
den avkastning, skatten givit eller kan beräknas giva. Om man
med ledning av ovan meddelade siffror upptager den genomsnittliga
årliga avkastningen för hela landet med nu tillämpade skattesatser till
ö miljoner kronor och räknar med att, under förutsättning att skatten
Bevillningsutskottets betänkande Nr 0.
7
upptoges för statens räkning, en tredjedel avstodes åt kommunerna, sä
finner man, att vad som skulle återstå såsom statsinkomst icke kan hava
avsevärd betydelse vid uppgörandet av en riksstat. Däremot bereder
avkastningen, om den oavkortad kommer kommunerna till godo, många
av dem en välbehövlig lättnad i det direkta skattetrycket.
De praktiska skäl, som enligt utskottets mening sålunda tala emot
den av motionären förordade omläggningen, skulle i viss mån försvagas,
därest skattens avkastning kunde, på sätt också motionären tänkt sig, ökas
genom en avsevärd höjning av de för nöjesskatten nu gällande skattesatserna.
Det lär dock icke kunna med säkerhet antagas, att genom
en dylik åtgärd skatteinkomsterna skulle ökas i förhållande till höjningen,
i det att en nedgång i de besökandes antal och, vid vissa tillställningar,
en minskad avsättning av dyrare biljetter säkerligen skulle
följa. Åveu om man i likhet med motionären anser en minskning i
nöjesfrekvensen önskvärd, så skulle ju, därest en sådan inträdde, det
finansiella syftet med höjningen vara förfelat.
De betänkligheter, utskottet härmed framfört mot nöjesskattens
omläggning till statsskatt, äro enligt utskottets mening så vägande, att
utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag att hos Kungl. Maj:t
begära utredning i ämnet. Däremot har utskottet icke velat intaga slutlig
ståndpunkt i frågan om nöjesskattens anordnande. Med ett definitivt
ståndpunktstagande bör, med hänsyn till frågans redan av 1921 års bevillningsutskott
framhållna samband med den numera pågående utredningen
av den kommunala beskattningen, enligt utskottets mening anstå,
till dess resultatet av sistberörda utredning föreligger.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 129 av herr Olsson
i Berg m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens
ombildning till statsskatt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1923.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.
Närvarande: herrar Reling, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, Wigforss,
Wohlin, Björnsson, Boman, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa, Lithander, Sköld, Olsson
i Eamsta, Isak Svensson, Johan Bergman, Uddenberg i Karlskoga, Lövgren i Nyborg,
Olsson i Golvvasta och Brännström.
Reservation
av herrar Wohlin, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Isak Svensson,
Olsson i Golvvasta och Brännström, vilka anfört:
»Vi anse, att utskottets motivering icke berör åtskilliga skäl, som
kunna anföras till förmån för en framtida ombildning av den kommunala
nöjesskatten till statsskatt. Utskottets motivering hade enligt vår
mening bort begränsas till en erinran om att med riksdagens ståndpuuktstagande
i frågan, i vilken skäl kunna anföras både lör och emot,
bort anstå, till dess resultatet av den pågående utredningen av den
kommunala beskattningen föreligger».
STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.