Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion omi skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.

1923-02-26 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1923:9, Betänkande, i anledning av väckt motion omi skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

3

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1923 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion omi

skrivelse till Kungl. Maj:t angående höjning av den kommunala

nöjesskatten och skattens ombildning till statsskatt.

(l:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 129, har herr Olsson i Berg hemställt, »att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag, avseende att, i

samband med en väsentlig höjning av nu gällande skattesatser, ombilda

den nuvarande kommunala nöjesskatten till att huvudsakligen utgöra

en statsskatt».

Då Kungl. Maj:t för 1919 års lagtima riksdag framlade det förslag

i fråga om beskattning av offentliga nöjestillställningar, vilket

föranlett den nu gällande förordningen härom, meddelade dåvarande

chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet i ämnet, att tidigare

inom finansdepartementet utarbetats förslag till nöjesbeskattning för

statens räkning. Över sistnämnda förslag, vilket var åtföljt av motivering,

hade hörts flera myndigheter, bland dem kammarrätten. Nämnda ämbetsverk

hade framfört invändningar mot beskattningens anordning såsom

statsskatt och i sådant hänseende yttrat följande:

Nöjesskatten finge anses till sin natur vara mest lämpad såsom

kommunalskatt och hade även, såsom exempel från utlandet gåve vid

handen, visat sig väl fungera såsom sådan. Då därtill komme, att

utbytet av den inflytande skatten i icke ringa mån komme att röna

inverkan av de åtgärder, som vederbörande kommuner vidtoge med

avseende å inom dessa förekommande nöjestillställningar, samt dyrtiden,

såsom bekant vore, övade sitt hårda tryck jämväl på kommunernas

ekonomi, hade kammarrätten funnit det kunna ifrågasättas, huruvida

vad i motiverna anförts innefattade tillräckliga skäl för en anordning,

varigenom på grund av statens tillfälliga skattebehov den nya skatten

Utskottet

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

tillfördes statsverket, samt kommunerna betoges den eljest nära liggande

möjligheten att tillgodogöra sig den inkomstkälla, varom fråga vore.

Föredragande departementschefen förklarade sig i likhet med kammarrätten

anse, att nöjesskatten borde anordnas såsom en kommunal

skatt, och åberopade vad kammarrätten till stöd härför anfört.

Konstitutionsutskottet, som avgav utlåtande (nr 20) i anledning

av propositionen, anförde därvid till en början, att utskottet i likhet

med Kungl. Maj:t hyste den uppfattningen, att beskattning av utgifter

för nöjen vore synnerligen lämpad att tagas i anspråk för tillgodoseende

av det offentligas behov av ökade inkomster. Inom utskottet hade

ifrågasatts, att skatten skulle anordnas så, att den utginge till staten

eller landstingskommunerna. I avseende härå anförde utskottet.

»Av flere skäl anser utskottet även lämpligt, att den föreslagna nöjesskatten

göres till en kommunal skatt, utgående till primärkommunerna. Såsom

allmänt är känt och i den kungl. propositionen framhålles, har den pågående

dyrtiden kommit att utöva ett synnerligen betydande tryck på kommunernas

ekonomi, och det synes vara av oavvisligt behov påkallat att på

något sätt ställa till deras förfogande möjligheter att med nya inkomstkällor

möta detta tryck. I detta hänseende synes en kommunal nöjesskatt vara synnerligen

ändamålsenlig. Å andra sidan kan frågan om det närmare anordnandet

i olika detaljer av en sådan skatt ännu sägas i vårt land befinna sig

på sådant stadium, att man i vissa hänseenden har att försöksvis pröva sig

fram till de anordningar, som omsider höra bliva definitiva; och det synes

under sådana förhållanden vara önskvärt, att åt de nu antagna bestämmelserna

giva den smidighet som medger ett sådant prövande. Enligt utskottets

uppfattning förutsätter detta, att skatten till en början endast bliver fakultativ,

något som icke lärer kunna genomföras annorledes, än att bestämmanderätt

över densamma utövas av primärkommunen. Därigenom vinnes också,

att på de olika orterna nödig hänsyn kan tagas till de lokala förhållandena,

vilket enligt utskottets uppfattning måste vara nödvändigt vid införandet i

vårt land av en nöjesskatt.»

Med vissa ändriugar i enskilda delar tillstyrkte konstitutionsutskottet

bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilket också blev med de av

utskottet föreslagna ändringarna av riksdagen antaget. Den fakultativa

kommunalskatt, som sålunda beslutats, regleras genom den av Kungl.

Maj:t den 30 maj 1919 utfärdade förordningen om rätt för kommun att

upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar (nr 256)

med i förordningen sedermera gjorda ändringar.

Vid 1920 års riksdag väckte herr Erlansson m. fl. inom andra

kammaren motion, nr 144, om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om utredning och förslag, i syfte att nöjesskatten måtte orubildas till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr !).

5

eu landstingsskatt. 1 häröver avgivet utlåtande, nr 13, hemställde konstitutionsutskottet,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Till motivering för nämnda hemställan erinrade utskottet om

de i 1919 års utlåtande gjorda, ovan återgivna uttalanden, vilka enligt

utskottets mening fortfarande ägde full giltighet.

Åven vid 1921 års riksdag väcktes folkslag om nöjesskattens omläggning,

i det att herr Erlanssori i eu motion (nr 174) i andra kammaren

gjorde framställning om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om utredning och förslag i syfte att nöjesskatten till viss del skulle

bliva statsskatt. Bevillningsutskottet, som hade att yttra sig i anledning

av sistnämnda motion, avstyrkte bifall till densamma och anförde såsom

skäl härför, dels att erfarenhet om verkningarna av beskattningen i dess

helhet ännu icke kunde anses vara i tillräcklig män för handen, dels

ock att de inkomster, som icke blott städar utan även åtskilliga landskommuner

hade av nöjesskatten, vore för dem, särskilt under de rådande

kommunalekonomiska svårigheterna, av stor betydelse, varjämte utskottet

påpekade frågans samband med den av 1920 års riksdag begärda utredningen

om den kommunala beskattningen i dess helhet.

I fråga om nöjesskattens avkastning framgår av sammanställningar,

vilka förekomma dels i Svenska stadsförbundets tidskrift (häftena 8 år

1920, 7 år 1921 och 7 år 1922) och dels i nr 5 av Landskommunernas

tidskrift för sistnämnda år,1 * att nöjesskattens avkastning i respektive 93,

90 och och 94 av Sveriges städer utgjort, i jämna tusental, under följande

tider x/10 1919—s% 1920 6,809,000 kronor, ‘/ro 1920—1"% 1921 6,334,000

kronor och Vio 1921—3% 1922 4,803,000 kronor samt att avkastningen

i 405 av rikets landskommuner under år 1920 uppgått till 478,000 kronor.

I den till stöd för det nu föreliggande förslaget anförda motiveringen

har motionären för nöjesskattens omläggning till huvudsaklig

statsskatt framfört två skäl, nämligen dels det bekymmersamma statsfinansiella

läget och dels den omständigheten att nöjesskatten koinme

städerna till godo i helt annan omfattning än landskommuuerna. Beträffande

vad motionären i övrigt anfört får utskottet hänvisa till motionen.

1 Sammanställningarna i Svenska stadsförbundets tidskrift äro grundade på uppgifter, som

genom förbundets egen försorg införskaffats. Landskommunernas tidskrift åter har begagnat de

till statistiska centralbyrån inkomna sammandragen av landskommunernas räkenskaper för år

1920; beträffande dessa sammandrag har i sistnämnda tidskrift påpekats, att desamma icke ännu

undergått slutgiltig granskning samt att siffrorna följaktligen icke vore definitiva.

Statistik.

Motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Utskottets yttrande.

På sätt framgår av den ovan lämnade redogörelsen för nöjesskattens

tillkomst, var under förarbetena till författningen i ämnet från

början avsett, att skatten skulle upptagas för statens räkning. Att förslaget

omlades till att innefatta en kommunal beskattning berodde, efter

vad redogörelsen ävenledes visar, i första hand därpå att man kom till

den uppfattningen, att ifrågavarande skatt till sin natur vore mest

lämpad att tagas i anspråk för kommunernas räkning.

Den numera vunna erfarenheten synes utskottet hava bekräftat

riktigheten av denna uppfattning. I sådant hänseende har utskottet

särskilt velat framhålla, hurusom handhavandet av ifrågavarande beskattning

åtminstone i mindre samhällen är förenat med mycket besvär och

avsevärda svårigheter. Detta gäller till en början i fråga om uppbörden,

nämligen beträffande vissa tillställningar av tillfällig art. Detsamma

gäller även om utövningen av den kommunerna (jämlikt § 2 mom. 2 i

ovan nämnda förordning) tillkommande befogenheten att för visst fall

eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva befrielse från skattens

utgörande. I sistnämnda hänseende torde de flesta kommuner hava fastställt

vissa regler, enligt vilka befrielse kan meddelas, men vid tillämpningen

av sådana regler hava de visat sig ofta lämna rum för olika

tolkningar och föranleda meningsskiljaktigheter, missnö je och obehag. Om

nöjes beskattningens utövande är för kommunerna, åtminstone de mindre,

förenat med så stora olägenheter som nu antytts, så torde det icke behöva

närmare påvisas, att för statsmyndigheter svårigheterna vid skattens

handhavande skulle bliva avsevärt större. Det synes i själva verket

vara helt uteslutet, att ifrågavarande skatt skulle kunna utan oskäliga

kostnader ställas under statens uppbördsförvaltning.

Motionären har även utgått från, att vederbörande kommuner

skulle uppbära skatten, och tänkt sig, att en mindre del av inkomsten

— en fjärdedel — skulle stanna hos kommunen. I anslutning till vad

nyss anförts, torde man emellertid böra räkna med, att vid en fördelning

av inkomsten efter dylik grund — även om den kommunala andelen

höjdes till en tredjedel, såsom tidigare ifrågasatts — många

kommuner helst skulle önska att bliva befriade från skatten.

Om, enligt vad ovan utvecklats, erfarenheten bestyrkt uppfattningen,

att nöjesskatten genom sin natur är mindre lämpad att göras till statsskatt,

så vinner denna uppfattning ytterligare stöd, då man tar i betraktande?

den avkastning, skatten givit eller kan beräknas giva. Om man

med ledning av ovan meddelade siffror upptager den genomsnittliga

årliga avkastningen för hela landet med nu tillämpade skattesatser till

ö miljoner kronor och räknar med att, under förutsättning att skatten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 0.

7

upptoges för statens räkning, en tredjedel avstodes åt kommunerna, sä

finner man, att vad som skulle återstå såsom statsinkomst icke kan hava

avsevärd betydelse vid uppgörandet av en riksstat. Däremot bereder

avkastningen, om den oavkortad kommer kommunerna till godo, många

av dem en välbehövlig lättnad i det direkta skattetrycket.

De praktiska skäl, som enligt utskottets mening sålunda tala emot

den av motionären förordade omläggningen, skulle i viss mån försvagas,

därest skattens avkastning kunde, på sätt också motionären tänkt sig, ökas

genom en avsevärd höjning av de för nöjesskatten nu gällande skattesatserna.

Det lär dock icke kunna med säkerhet antagas, att genom

en dylik åtgärd skatteinkomsterna skulle ökas i förhållande till höjningen,

i det att en nedgång i de besökandes antal och, vid vissa tillställningar,

en minskad avsättning av dyrare biljetter säkerligen skulle

följa. Åveu om man i likhet med motionären anser en minskning i

nöjesfrekvensen önskvärd, så skulle ju, därest en sådan inträdde, det

finansiella syftet med höjningen vara förfelat.

De betänkligheter, utskottet härmed framfört mot nöjesskattens

omläggning till statsskatt, äro enligt utskottets mening så vägande, att

utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag att hos Kungl. Maj:t

begära utredning i ämnet. Däremot har utskottet icke velat intaga slutlig

ståndpunkt i frågan om nöjesskattens anordnande. Med ett definitivt

ståndpunktstagande bör, med hänsyn till frågans redan av 1921 års bevillningsutskott

framhållna samband med den numera pågående utredningen

av den kommunala beskattningen, enligt utskottets mening anstå,

till dess resultatet av sistberörda utredning föreligger.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 129 av herr Olsson

i Berg m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

höjning av den kommunala nöjesskatten och skattens

ombildning till statsskatt, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 februari 1923.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Närvarande: herrar Reling, friherre Fleming, Gustaf Nilsson, Antonsson, Wigforss,

Wohlin, Björnsson, Boman, Bärg i Katrineholm, Jönsson i Boa, Lithander, Sköld, Olsson

i Eamsta, Isak Svensson, Johan Bergman, Uddenberg i Karlskoga, Lövgren i Nyborg,

Olsson i Golvvasta och Brännström.

Reservation

av herrar Wohlin, Jönsson i Boa, Olsson i Ramsta, Isak Svensson,

Olsson i Golvvasta och Brännström, vilka anfört:

»Vi anse, att utskottets motivering icke berör åtskilliga skäl, som

kunna anföras till förmån för en framtida ombildning av den kommunala

nöjesskatten till statsskatt. Utskottets motivering hade enligt vår

mening bort begränsas till en erinran om att med riksdagens ståndpuuktstagande

i frågan, i vilken skäl kunna anföras både lör och emot,

bort anstå, till dess resultatet av den pågående utredningen av den

kommunala beskattningen föreligger».

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.