Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig folkskollärares pensionsålder.
1923-04-10 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1923:24, Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig folkskollärares pensionsålder.
Dokumentets text
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1923 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig
folkskollärares pensionsålder.
I en inom första kammaren av herr Rooth väckt motion nr 16, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande behandling, har hemställts, »att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte, efter verkställd utredning, till riksdagen inkomma med förslag till
höjning av manlig folkskollärares pensionsålder till 65 levnadsår.»
Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:
»Enligt kungl. kungörelsen den 6 december 1918 utgör pensionsåldern för
manliga lärare vid kommunal mellanskola 65 levnadsår och för varje annan
lärare 60 levnadsår. Pensionsåldern för lärare vid de allmänna läroverken är
bestämd till 65 levnadsår och för de flesta civila befattningshavare utgör pensionsåldern
67 levnadsår. Inom riket finnas omkring 7,000 manliga folkskollärare,
som huvudsakligen avlönas av statsmedel. Det måste vara för staten
angeläget, att denna högst betydande arbetskraft utnyttjas i full utsträckning.
För vinnande av detta ändamål torde det kunna ifrågasättas, att pensionsåldern
för manlig folkskollärare höjes till 65 levnadsår. Med hänsyn till den långa
tid folkskollärarna äro tjänstefria, lärer en utsträckt pensionsålder icke kunna
anses oberättigad, och för lärarna själva får det väl betraktas såsom en förmån
att få stå kvar i tjänsten ytterligare fem år. Erfarenheten har visat, att en
mängd pensionerade folkskollärare under en följd av år på ett tillfredsställande
sätt såsom vikarier uppehållit ordinarie lärartjänster.»
Över förevarande motion har statskontoret på begäran av utskottet anbefallts
avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk inhämtat yttranden i
ämnet av skolöverstyrelsen och styrelsen för statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl.
Bankoalskotlets utlåtande Nr 24. 7
Skolöverstyrelsen har i sitt den 12 februari 1923 dagtecknade yttrande
anfört följande:
»Med anledning av en inom andra kammaren vid 1922 års riksdag av herr
Johansson i Bro m. fl. väckt motion (nr 179) rörande samma fråga, som nu
avhandlas i herr Rooths motion, avgav överstyrelsen på anmodan av vederbörande
utskott följande utlåtande i ärendet, vilket även finnes tryckt såsom bilaga
till andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5:
De nu gällande bestämmelserna i fråga om folkskollärarnas pensionsålder,
enligt vilka sådan lärare äger rätt att uppbära hel pension efter uppnådda 60
levnads- och 33 tjänstår samt jämväl är skyldig att vid sagda levnadsålder avgå
från tjänsten, såvida ej skolråd (folkskolestyrelse) med folkskoleinspektörens
godkännande medgiver ytterligare någon tids, dock högst 5 års, kvarstående i
tjänsten, hava tillkommit i samband med genomförande av den senaste löneregleringen
för folkskollärare vid 1918 års riksdag. När sedermera genom beslut
av 1919 års riksdag en mera fullständig omändring skedde av grunderna
för folkskollärarnas pensionering, och i enlighet därmed Kungl. Maj:ts reglemente
den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. utfärdades, blevo ovannämnda bestämmelser angående folkskollärares
pensionsålder oförändrade.
Motionärerna anse nu önskvärt, att en ändring i sagda bestämmelser komme
till stånd i sådan riktning, att den levnadsålder, som för manliga folkskollärare
och med dem jämnställda manliga befattningshavare medför rätt och skyldighet
att avgå med full pension, höjes. De erinra i sådant hänseende därom, att
manliga lärare vid statens läroverk och vid kommunala mellanskolor pensioneras
först vid 65 års ålder, samt framhålla såsom sin mening, att inga som
helst bärande skäl numera kunna anföras för att manliga folkskollärare och
med dem jämnställda manliga befattningshavare skola pensioneras vid lägre
ålder än andra manliga lärare.
De med folkskollärare i fråga om pensionsåldern jämnställda befattningshavare,
som av motionärerna åsyftas, torde närmast vara lärare vid högre folkskola,
övningsskollärare vid statens folkskoleseminarium, lärare vid småskoleseminarium
samt lärare vid skyddshem m. fl. anstalter, vilka samtliga omnämnas i § 41 av
reglementet för pensionsanstalten. Härav framgår emellertid, att de grupper av
lärare på den allmänna undervisningens och seminariernas område, vilkas pensionsålder
satts till 60 år, äro betydligt talrikare än de, för vilka pensionsåldern
bestämts till 65 år, vadan det med visst skäl kan sägas, att den för folkskollärarna
bestämda pensionsåldern är den för lärare i stort sett normala.
Det är emellertid begripligt, att motionärerna, då motivet för den av dem
ifrågasatta höjningen av pensionsåldern i första rummet är den statslinansiella
synpunkten, riktat sin uppmärksamhet särskilt på folkskollärarnas pensionsförhållanden
på grund av denna lärarkårs talrikhet, betingad av det stora antalet
skolpliktiga barn i riket.
Det vill emellertid förefalla, som om motionärerna vid sill framhållande av
alt ingå bärande skäl kunna anföras för att folkskollärarna skola pensioneras
vid lägre ålder än t. ex. lärare vid allmänna läroverk härvid anlade ett betraktelsesätt,
som i första hand kunde väntas, då frågan ses särskilt från tjänst
-
Skolöversty
relsen.
8
Bankoulskottets utlåtande Nr 24.
innehavarnas synpunkt. Visserligen förhåller det sig så, att trots betydande
framsteg till det bättre under de senaste årtiondena ett allt för stort antal lärare
vid våra folk- och småskolor fortfarande måste arbeta under synnerligen ohygieniska
förhållanden beträffande såväl skollokaler som lärarbostäder, så att lärarens
hälsa mången gång blir i förtid bruten, och en hög pensionsålder på den
grund måste bliva för tjänstinnehavaren betungande. Men under normala förhållanden
och i allmänhet sett är det uppenbart, att en relativt hög pensionsålder,
varmed följer ett långvarigt åtnjutande av ordinarie lön och naturaförmåner,
även för folkskolläraren måste medföra givna ekonomiska fördelar framför
att nödgas tidigare avbryta verksamheten med en jämförelsevis liten pension.
Ser man däremot förevarande pensionsfråga företrädesvis från det allmännas
synpunkt, måste man finna starka skäl tala för att den ålder, vid vilken folkskollärare
må vara skyldig att avgå från tjänsten, sättes lägre än motsvarande
pensionsålder för t. ex lärare vid allmänt läroverk och med sådant jämförlig
läroanstalt. Såvitt överstyrelsen känner, har också alltid bestämmandet av folkskollärarnas
pensionsålder skett med hänsyntagande i första rummet till vad
skolans bästa kräver. Överstyrelsen får i sådant hänseende erinra om följande.
När folkskollärarnas pensionsinrättning bildades är 1866, bestämdes, att folkskollärare
skulle äga rätt att uppbära hel pension efter uppnådda 60 levnadsoch
30 tjänstår. En kungl. kommitté, som år 1874 tillsattes för att dels utreda
frågan om en folkskollärarnas änke- och pupillkassa, dels föreslå ändringar i
reglementet den 30 november 1866 för folkskollärarnas pensionsinrättning, kom
till det resultat, att den då gällande pensionsåldern för folkskollärarna i skolundervisningens
intresse måste nedsättas till 55 levnadsår. Vid 1876 års riksdag
väcktes ock motioner från lantmannahåll, vari med samma motivering en nedsättning
i pensionsåldern kraftigt påyrkades. »Oberäknelig är den skada», yttrade
motionärerna, »folkskolan lider därigenom att hon nödgas behålla en uttröttad
lärare, som icke längre förmår sköta sitt kall». Motionen bifölls av
båda kamrarna, och en kungl. kungörelse utfärdades den 24 november 1876,
enligt vilken folkskollärarnas pensionsålder bestämdes till 55 levnads- och 30
tjänstår. Denna pensionsålder blev sedan orubbad tills genom den kung!, kungörelsen
den 6 december 1918 ändring skedde och pensionsåldern bestämdes till
den nuvarande.
Initiativet till sistnämnda höjning av pensionsåldern togs av lärarlönenämnden
i dess betänkande den 31 oktober 1914. Nämnden ansåg självfallet, att en
tidsenlig lönereglering borde för folkskollärarkåren medföra en höjning i pensionsåldern,
och den fann också, att de förhållanden, under vilka folkskolan
numera arbetade, liksom ock lärarutbildningen så väsentligen förbättrats, att
en höjning kunde ske utan att behöva medföra samma men för skolväsendet,
som man tidigare kunnat befara. Även om det icke saknades röster, som menade,
att pensionsåldern för folkskollärarna kunde vara densamma som för
läroverkens lärare, motsatte sig lärarlönenämnden enhälligt en sådan tanke med
bland annat följande motivering. »För lärare vid folkskolan torde dock en
sådan pensionsålder vara allt för hög. En synpunkt, som härvid måste beaktas,
är den påtagliga olikhet, som förefinnes mellan de allmänna läroverken
och folkskolan därutinnan, att medan vid ett läroverk undervisningen alltid
bestrides av flera lärare, de flesta folkskolor hava endast en lärarkraft. Det är
vid sådant förhållande tydligt, att om en lärare på grund av hög ålder blir
Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.
9
mindre skickad att uppehålla sin tjänst, undervisningen måste bliva i långt
högre grad lidande vid en skola, som är beroende av en ensam lärare, än vid
en läroanstalt, som förfogar över flera lärarkrafter». Till dessa synpunkter anslöto
sig sedermera skolöverstyrelsen, löneregleringkommittén samt Kungl Maj:t
och riksdagen. Löneregleringskommittén ansåg dock, att pensionsåldern för de
kvinnliga folkskollärarna borde sättas till 58 levnads- och 30 tjänstår.
Skolöverstyrelsen är fortfarande av den uppfattningen, att den motivering, som
sålunda anförts för en lägre pensionsålder för lärare vid folk- och småskolor
än för lärare vid de allmänna läroverken, är starkt grundad i de verkliga förhållandena.
I de fall, då en lärare är av en eller annan anledning mindre skickad
för sitt uppfostrings- och undervisningskall, eller då en skola på grund av lärarens
sjuklighet nästan ständigt måste skötas av vikarie, ligger det uppenbarligen i
skolans intresse, att pensionsåldern icke är högre än 60 levnadsår. En god anpassning
efter förhållandena på folkundervisningens område innebär ock den
sedan gammalt gällande bestämmelsen om fem respitår, under vilka de lokala
skolmyndigheterna må kunna medgiva lärare att kvarstå i tjänsten. Det är
givetvis önskligt såväl med hänsyn till den rådande lärarbristen som ur allmän
kostnadssynpunkt, att detta medgivande tillämpas i så stor utsträckning som
med skolundervisningens sanna bästa är förenligt. I verkligheten torde ock förhållandena
komma att gestalta sig så, att folkskollärares avgång från tjänsten
i regeln endast på grund av särskilda skäl kommer att ske tidigare än vid 65 års
ålder. Att möjlighet finnes för tidigare avgång är emellertid, såsom redan
framhållits, både för skolan och för läraren en fördel av mycket stor betydelse.
Den utredning, som motionärerna yrka i syfte att få till stånd en höjning i
folkskollärares m. fl. lärares pensionsålder, avser emellertid endast de manliga
befattningshavarna. I fråga om kvinnlig folkskollärare, yttra motionärerna, synes
anledning ej finnas att upptaga frågan om hennes pensionsålder, så länge den civila
pensionslagen för lärarinnor i statsskolorna stadgar en pensionsålder av 60 år. Då
det föreliggande förslaget sålunda innebär icke blott ifrågasatt höjning av pensionsåldern
för manliga folkskollärare m. fl. utan tillika införande av skillnad i
pensionsålder för manliga och kvinnliga folkskollärare, linner sig överstyrelsen
böra erinra om det samband, som på grund av statsmakternas beslut vid genomförandet
av den senaste löneregleringen för folkskollärarkåren företinnes mellan
å ena sidan de nu utgående avlöningarna och å andra sidan den bestämda
pensionsåldern. Såsom framgår av den kungl. propositionen till 1918 års riksdag
(nr 260) angående löne- och pensionsreglering för lärarna vid de allmänna läroverken,
högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, folk- och småskolorna,
de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna, blevo lönerna för de
kvinnliga lärarna vid sagda läroanstalter bestämda i förhållande till de manliga
lärarnas löner enligt vissa av löneregleringskommittén uppställda grunder, vilka
bland annat inneburo att vid lönernas beräkning hänsyn skulle tagas till den
för de manliga och kvinnliga befattningshavarna bestämda pensionsåldern. Vid
beräkning av den avlöning, som enligt sagda grunder skulle tillkomma folkskollärarinna,
hade löneregleringskommittén sålunda tagit hänsyn till, att kommittén,
såsom förut sagts, föreslagit kvinnlig folkskollärares pensionsålder till
allenast 58 är. Då Kungl. Maj:t sedermera i ovannämnda proposition föreslog
även folkskollärarinnornas pensionsålder till 60 år, måste på grund härav även
dessa lärarinnors löner sättas i en annan relation till de manliga folkskollärarnas
Bihang till riksdagens protokoll 1923. S samt 21 höft. (Nr 23— 2b). 2
10
Bankoutskoltets utlåtande Nr 2i.
avlöning än enligt kommitténs beräkningar. En redogörelse för den sålunda
företagna förändringen lämnades av departementschefen i propositionen dels å
sid. 42—43 och dels å sid. 339. Beräkningen resulterade i en höjning av folkskollärarinnornas
begynnelselön med 100 kronor på grund av den skedda utjämningen
i pensionsåldern. Härav torde framgå, att någon rubbning av det
nuvarande förhållandet mellan den för manlig och kvinnlig lärare bestämda
pensionsåldern icke kan ske, så länge de nuvarande avlöningsbestämmelserna
för lärarna äro gällande, och att en eventuell utredning i det av motionärerna
angivna syftet sålunda närmast synes höra tillsammans med en blivande ny
löne- och pensionsreglering för lärare vid olika läroanstalter.
Då alltså i enlighet med den utredning, överstyrelsen här ovan anfört, sakliga
skäl alltfort tala för att folkskollärarnas pensionsålder sättes något lägre än
pensionsåldern för lärare vid allmänna läroverk, och då vidare frågan om ifrågasatt
ändring i förhållandet mellan manlig och kvinnlig lärares pensionsålder icke
för närvarande kan lösas såsom ett fristående spörsmål utan samband med
löne- och pensionsfrågan i dess helhet, får överstyrelsen för sin del avstyrka
bifall till den föreliggande motionen.’
De synpunkter, överstyrelsen sålunda framlade i ärendet, upptogos i sina
väsentliga delar av utskottet, vilket avstyrkte motionen. Denna blev också av
kammaren utan diskussion eller votering avslagen.
Överstyrelsen vidhåller nu till alla delar sitt i fjol avgivna yttrande och hänvisar
sålunda till detta. Endast i fråga om ett par punkter linner sig överstyrelsen
böra förtydliga och komplettera detsamma.
Då överstyrelsen i sitt yttrande framhöll, att det på grund av den möjlighet,
som nu linnes för skoldistrikten att iåta med en lärares avsked anstå ytterligare
fem år efter uppnådda pensionsålder, »i verkligheten torde komma att gestalta
sig så, att folkskollärares avgång från tjänsten i regeln endast på grund av
särskilda skäl kommer att ske tidigare än vid 65 års ålder», så uppfattades
detta uttalande — såsom framgår av ovannämnda utskottsutlåtande och den
därvid fogade reservationen — som om därmed blivit sagt, att folkskollärares avgång
med pension i de flesta fall skedde först vid 65 års ålder. Överstyrelsen
hade emellertid icke och har icke heller nu till sitt förfogande något statistiskt
material, som kunde närmare belysa denna fråga. Uttalandet var sålunda, såsom
också framgår av sammanhanget, mera allmän hållet. De särskilda skäl för en
tidigare avgående än vid 65 års ålder, som åsyftades, och som kunna förefinnas
å såväl lärarnas som skoldistriktens sida, äro säkerligen många. Enligt överstyrelsens
mening är det också särskilt för skoldistrikten på landsbygden och
deras folkskolor av synnerlig betydelse, att ingen ändring sker i de möjligheter
till lärares avgång från tjänsten redan vid 60 års ålder, som nuvarande lagstiftning
lämnar. Överstyrelsen får i sådant hänseende ytterligare betona, vad överstyrelsen
särskilt framhöll i sitt i fjol avgivna yttrande, nämligen att förhållandena
vid de allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna, där flera lärare
finnas med starkt fördelad ämnesläsning, äro så helt olika förhållandena vid
folkskolan, där i så många fall endast en lärare svarar för hela skolan, att man
icke utan vidare i pensionshänseende kan jämställa dessa båda grupper av
lärare.
Den av motionären påpekade omständigheten, att en mängd pensionerade
Bankoutskottels utlåtande Nr 24. 11
folkskollärare under en följd av år »på ett tillfredsställande sätt» som vikarier
uppehållit ordinarie lärartjänster, kan enligt överstyrelsens mening icke utgöra
något bärande skäl för en allmän höjning av pensionsåldern till 65 år. Under
den starka lärarbrist, som de senare åren gjort sig gällande, har uppenbarligen
i många fall en pensionerad lärare, även om han varit 65 å 70 år, varit att
föredraga framför alldeles oexaminerade krafter, vilka i stor utsträckning måst
anlitas. För visso stå skolans myndigheter och skoldistrikten i tacksamhetsskuld
till de gamla trotjänare i skolans tjänst, som velat ställa sina krafter till
förfogande. Men därav följer icke, att de skolor, som få nöja sig med pensionerade
lärare, alltid bli på ett fullt tillfredsställande sätt skötta. Det innebär
ingen förnärmelse mot de gamla pensionärerna, om den uppfattningen uttalas,
att dessa med hänsyn till de krav, som den alltjämt fortgående utvecklingen i
fråga om folkskolans inre arbete — och särskilt den nu pågående omläggningen
av detsamma enligt den nya undervisningsplanen — numera ställa på folkskolans
lärare, i regeln icke kunna på ett tillfredsställande sätt gå i land med uppgiften.
Naturligtvis finnas undantag från regeln, men torde dessa icke skäligen kunna
läggas till grund för en generell lagstiftning. Av åtskilligt att döma börjar också
lärarbristen att gå tillbaka, så att man inom en icke alltför avlägsen framtid
torde kunna räkna med en mera normal tillgång på examinerade lärare.»
Med åberopande av vad överstyrelsen sålunda och i sitt ovan återgivna
yttrande den 21 februari 1922 anfört, har överstyrelsen för sin del avstyrkt
bifall till den föreliggande motionen.
Styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. 11. har i
sitt ovanberörda, den 9 februari 1923 dagtecknade yttrande anfört följande:
»I motionen ifrågasättes höjning av manlig folkskollärares pensionsålder från
60 till 65 levnadsår. Det erinras, att pensionsåldern är 65 år för manliga lärare
vid kommunal mellanskola och vid allmänt läroverk och 67 år för de flesta
civila befattningshavare. Motionären anför att, med hänsyn till den långa tid,
folkskollärare äro tjänstefria, en utsträckt pensionsålder icke torde kunna anses
oberättigad, samt att erfarenheten har visat, att en mängd pensionerade folkskollärare
under en följd av år på ett tillfredsställande sätt såsom vikarier uppehållit
ordinarie lärartjänster.
Den nuvarande pensionsåldern för folkskollärare fastställdes genom nådiga
kungörelsen den 6 december 1918 (nr 1092) angående ändring av vissa bestämmelser
i förordningen och reglementet den 30 november 1866 angående folkskollärarnas
pensionsinrättning. Där stadgades sålunda en pensionsålder av 60
år, vid vilken ålder lärare skulle vara skyldig att avgå från tjänsten, vederbörande
skolstyrelse likväl obetaget att medgiva honom att kvarstå i tjänsten,
därest och så länge han prövades vara för skolan gagnelig dock icke i något
fall längre än till fyllda 65 år. Bestämmandet av den nu gällande pensionsåldern
företogs således i sammanhang med genomförandet av ny lönereglering
för, bland andra, lärarpersonalen vid rikets folkskolor. Stadgandena i förevarande
hänseende hava sedermera oförändrade influtit i reglementet för statens
anstalt för pensionering av folkskollärare m. 11. den 31 december 1919 (nr 878).
Rörande förarbetena för ovannämnda lönereglering må erinras, hurusom lärar
-
Statens an
stalt för pensionering
an
folkskollärare
m. fl.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 2''i.
lönenämnden i siit betänkande den 31 oktober 1914 uttalat såsom sin åsikt,
att den då gällande bestämmelsen om skyldighet för lärare, som uppnått 60 års
ålder, att avgå från tjänsten, dock endast i det fall att lian vore berättigad till
hel pension, borde ersättas med en föreskrift om skyldighet att, oberoende av
antalet intjänade tjänsteår, avgå vid viss levnadsålder. Nämnden föreslog denna
ålder till 60 år. Såsom skäl härför åberopades, att den levnadsålder, vid vilken
folkskollärare skulle äga rätt till hel pension, ursprungligen varit bestämd till
60 år, ehuru den sedermera från 1876 års ingång, av orsaker, som icke vidare
kunde anses föreligga, nedsatts till 55 år. Å andra sidan ansåg nämnden, att
skolstyrelse fortfarande såsom hittills borde äga befogenhet att låta anstå med
pensionsberättigad lärares avsked, därest och så länge hans fortsatta tjänstgöring
ansåges gagnelig för skolan, men fann att en övre åldersgräns av 67 år
borde fastställas, utöver vilken en folkskollärare icke finge tillåtas kvarstå i
tjänst. Härvid hänvisade nämnden till att, ehuru enligt gällande bestämmelser
lärare vid allmänt läroverk vore skyldig avgå först vid uppnådda 65 levnadsår
men kunde medgivas rätt att stå kvar till fyllda 70 år, det knappast torde hava
förekommit, att vederbörande myndighet ansett en lärare vid allmänt läroverk
kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, sedan han fyllt 67 år.
Löneregleringskommittén utlät sig den 21 februari 1918 över lärarlönenämndens
betänkande och anförde därvid att, därest en övre åldersgräns av 67 år
bleve fastställd, det skulle ligga nära till hands att befara, att sagda ålder i
realiteten kunde bliva den sedvanliga avgångsåldern, ett förhållande som, med
hänsyn till önskvärdheten av en starkare och behövlig cirkulation på dessa
befattningar, måste betecknas såsom otillfredsställande. Å andra sidan skulle
det, med hänsyn till förhandenvarande lärarbrist, ej befinnas med skolans bästa
förenligt att sänka berörda övre åldersgräns allt för mycket. Vid övervägande
härav ansåg kommittén ifrågavarande åldersgräns kunna bestämmas till 65 år.
Såsom av det ovan anförda framgår, har under förarbetena för den nuvarande
löneregleringen någon högre pensionsålder än 60 levnadsår för folkskollärare
icke ifrågasatts av lärarlönenämnden eller löneregleringskommittén, ehuru
delade meningar yppat sig om den övre åldersgräns, efter vilken en folkskollärare
icke skulle kunna tillåtas kvarstå i tjänsten. Att någon högre pensionsålder
än 60 levnadsår icke ansetts böra ifrågasättas, torde väsentligen hava berott
därpå att folkskollärare förut ägde rättighet att redan vid 55 års ålder avgå
med hel pension och att således en höjning av pensionsåldern med 5 år ansågs
i och för sig så avsevärd, att någon ytterligare höjning icke borde ifrågakomma.
Då den nuvarande pensionsåldern således blivit så nyligen bestämd och sedan
dess knappast något förhållande kan anses hava inträtt, som påkallar en ändring,
kan redan på grund härav dragas i tvivel, huruvida det kan vara lämpligt att
nu ifrågasätta en ytterligare höjning. Hittills kan ej heller tillräcklig erfarenhet
anses vunnen om de nya pensionsbestämmelsernas verkan. Det kan tänkas
att, såsom löneregleringskommittén antytt, den fastställda övre åldersgränsen av
65 år allt mera visar sig bliva den sedvanliga åldern för avgång från tjänst,
och i sådant fall skulle med stöd av en vunnen dylik erfarenhet kunna anses
befogat att taga i övervägande pensionsålderns höjande i enlighet med motionärens
förslag.
Skulle det emellertid anses lämpligt att verkställa en utredning i det syfte,
Bankoatskottets utletande Nr 24. 13
som i motionen angives, vill pensionsanstalten framhålla, att den av motionären
anställda jämförelsen mellan folkskollärares och läroverkslärares pensionsålder
kan anses befogad endast i sådant fall, där folkskollärare arbeta under
förhållanden, som äro jämförliga med läroverkslärarnas, således i större samhällen,
framför allt i större städer. Folkskollärare å landsbygden torde däremot
i allmänhet arbeta under förhållanden, som göra en tidigare pensionsålder befogad.
Någon genomgående höjning av folkskollärares pensionsålder till 65 år
synes därför icke kunna ifrågasättas, med mindre det samtidigt stadgades att
lärare, som uppnått 60 levnadsår, ägde avgå eller kunde av skolstyrelsen entledigas
med pension i förhållande till intjänat antal tjänsteår. Ett annat uppslag,
som skulle kunna tagas i övervägande, vore att höja manlig folkskollärares
pensionsålder till 62 levnadsår. Härigenom skulle man uppnå den övre åldersgräns
av 67 år för avgång från tjänsten, som lärarlönenämnden ansett icke
höra överskridas.»
Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsanstalten förklarat
sig icke finna skäl att för närvarande tillstyrka en utredning i det av motionären
angivna syftet men ansett att, om i allt fall en dylik utredning ansåges
böra ifrågakomma, denna utredning borde vidtagas enligt någon av de riktlinjer,
som pensionsanstalten ovan antytt.
Statskontoret har för egen del i ärendet anfört följande:
»Som skäl för sin framställning har motionären anfört, bland annat, att det
måste vara för staten angeläget att folkskollärarnas arbetskraft utnyttjades i full
utsträckning, då ju dessa lärare huvudsakligen avlönades av statsmedel, varjämte
motionären framhållit, att en mängd pensionerade folkskollärare under
de senare åren förordnats såsom vikarier på folkskollärartjänst och på ett tillfredsställande
sätt uppehållit dylik befattning.
De av motionären framhållna synpunkterna synes statskontoret värda beaktande;
och då, enligt vad statskontoret inhämtat, skyldighet att avgå för folkskollärare
i Danmark och Norge inträder först vid 70 års ålder, vill det synas,
som om 60 år i Sverige vore en onödigt låg pensionsålder. Givetvis kan det
ju inträffa, att i vissa fall vederbörande vid denna ålder icke besitter erforderlig
kroppslig och andlig vigör, men detta torde dock långt ifrån vara regel;
och om blott möjlighet beredes att vid 60 års ålder pensionera sådan mindre
arbetsduglig lärare, synes det, som om man utan våda kunde framflytta den
normala avgångsåldern. Att enligt motionärens förslag sätta denna till samma
ålder som nu gäller för lärare vid allmänna läroverk eller 65 år, kan måhända
med avseende å vad skolöverstyrelsen anfört vara att gå för långt, men det
synes ej vara uteslutet att den normala avgångsåldern kan lämpligen sättas till
62 eller 63 år, om blott dessutom föreskrives, att folkskollärare, som vid uppnådda
60 års ålder befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, skall
kunna av vederbörande myndighet förklaras skyldig att från tjänsten avgå.»
Av den redogörelse, som skolöverstyrelsen lämnat för den tidigare behandlingen
av förevarande fråga, framgår, att pensionsåldern för folkskollärare,
Stats
kontoret
-
t''/sköttel
14 Bankoutskottets*utlåtande Nr 24.
då folkskollärarnas pensionsinrättning år 1866 tillkom, bestämdes till 60
levnadsår men att densamma redan 10 år senare — genom kungörelse den
24 november 1876 — nedsattes till 55 år. Pensionsåldern förblev sedermera
orubbad till år 1918, då den i samband med den senaste löneregleringen
för folkskollärarkåren åter höjdes till 60 levnadsår.
Det torde icke kunna förnekas att, såsom motionären även framhållit,
det för staten måste anses vara angeläget, att folkskollärarnas arbetskraft i
tillbörlig grad utnyttjas; och synes fördenskull en alltför tidig pensionering
av denna tjänstemannagrupp böra undvikas. Med hänsyn till skolans bästa
torde emellertid, på sätt skolöverstyrelsen erinrat, starka skäl tala för att i
fråga om folkskollärarna bibehålla en lägre pensionsålder än den, som i
allmänhet fastställts för civila befattningshavare i statens tjänst. Att, såsom
motionären synes åsyfta, med avseende å pensionsåldern likställa folkskolans
lärare med lärarna vid de allmänna läroverken toi’de icke vara möjligt med
hänsyn till de väsentliga olikheterna i tjänstgöringsförhållandena vid dessa
båda slag av läroanstalter. Det övervägande flertalet folkskolor hava nämligen
endast en lärare, medan vid ett allmänt läroverk undervisningen alltid
bestrides av flera lärarkrafler. I de fall, där tjänstgöringsförhållanden eller
andra omständigheter medgiva en utsträckning av folkskollärarens tjänstetid,
är emellertid möjlighet till sådan utsträckning beredd genom den bestämmelse,
enligt vilken de lokala skolmyndigheterna må medgiva rätt för lärare
att under fem år efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst. Denna bestämmelse,
vilken åtminstone under de senaste åren i stor utsträckning synes
hava vunnit tillämpning, är enligt utskottets uppfattning i hög grad ägnad
att motväga de olägenheter ur statsekonomi synpunkt, som enligt motionärens
mening äro förenade med de nuvarande bestämmelserna rörande
pensionsåldern.
Av skäl, som här angivits, och då tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits
beträffande verkningarna av den så nyligen vidtagna höjningen av folkskollärarnas
pensionsålder, har utskottet nu icke ansett sig kunna tillstyrka
någon ändring i förevarande avseende.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion 1:16 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 april 1923.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
15
Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Ö ting ren, Walles, Enhörning, Vindahl, Malmberg,
Berge, Andersson i Hägelåkra och Bodin;
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,
Winkler, Lovén, Ryberg, Höglund och Janson i Kungsör.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.