Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig folkskollärares pensionsålder.

1923-04-10 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1923:24, Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig folkskollärares pensionsålder.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 11 april 1923 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av manlig

folkskollärares pensionsålder.

I en inom första kammaren av herr Rooth väckt motion nr 16, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande behandling, har hemställts, »att riksdagen

ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte, efter verkställd utredning, till riksdagen inkomma med förslag till

höjning av manlig folkskollärares pensionsålder till 65 levnadsår.»

Till stöd för detta yrkande anföres i motionen:

»Enligt kungl. kungörelsen den 6 december 1918 utgör pensionsåldern för

manliga lärare vid kommunal mellanskola 65 levnadsår och för varje annan

lärare 60 levnadsår. Pensionsåldern för lärare vid de allmänna läroverken är

bestämd till 65 levnadsår och för de flesta civila befattningshavare utgör pensionsåldern

67 levnadsår. Inom riket finnas omkring 7,000 manliga folkskollärare,

som huvudsakligen avlönas av statsmedel. Det måste vara för staten

angeläget, att denna högst betydande arbetskraft utnyttjas i full utsträckning.

För vinnande av detta ändamål torde det kunna ifrågasättas, att pensionsåldern

för manlig folkskollärare höjes till 65 levnadsår. Med hänsyn till den långa

tid folkskollärarna äro tjänstefria, lärer en utsträckt pensionsålder icke kunna

anses oberättigad, och för lärarna själva får det väl betraktas såsom en förmån

att få stå kvar i tjänsten ytterligare fem år. Erfarenheten har visat, att en

mängd pensionerade folkskollärare under en följd av år på ett tillfredsställande

sätt såsom vikarier uppehållit ordinarie lärartjänster.»

Över förevarande motion har statskontoret på begäran av utskottet anbefallts

avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk inhämtat yttranden i

ämnet av skolöverstyrelsen och styrelsen för statens anstalt för pensionering

av folkskollärare m. fl.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoalskotlets utlåtande Nr 24. 7

Skolöverstyrelsen har i sitt den 12 februari 1923 dagtecknade yttrande

anfört följande:

»Med anledning av en inom andra kammaren vid 1922 års riksdag av herr

Johansson i Bro m. fl. väckt motion (nr 179) rörande samma fråga, som nu

avhandlas i herr Rooths motion, avgav överstyrelsen på anmodan av vederbörande

utskott följande utlåtande i ärendet, vilket även finnes tryckt såsom bilaga

till andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5:

De nu gällande bestämmelserna i fråga om folkskollärarnas pensionsålder,

enligt vilka sådan lärare äger rätt att uppbära hel pension efter uppnådda 60

levnads- och 33 tjänstår samt jämväl är skyldig att vid sagda levnadsålder avgå

från tjänsten, såvida ej skolråd (folkskolestyrelse) med folkskoleinspektörens

godkännande medgiver ytterligare någon tids, dock högst 5 års, kvarstående i

tjänsten, hava tillkommit i samband med genomförande av den senaste löneregleringen

för folkskollärare vid 1918 års riksdag. När sedermera genom beslut

av 1919 års riksdag en mera fullständig omändring skedde av grunderna

för folkskollärarnas pensionering, och i enlighet därmed Kungl. Maj:ts reglemente

den 31 december 1919 för statens anstalt för pensionering av folkskollärare

m. fl. utfärdades, blevo ovannämnda bestämmelser angående folkskollärares

pensionsålder oförändrade.

Motionärerna anse nu önskvärt, att en ändring i sagda bestämmelser komme

till stånd i sådan riktning, att den levnadsålder, som för manliga folkskollärare

och med dem jämnställda manliga befattningshavare medför rätt och skyldighet

att avgå med full pension, höjes. De erinra i sådant hänseende därom, att

manliga lärare vid statens läroverk och vid kommunala mellanskolor pensioneras

först vid 65 års ålder, samt framhålla såsom sin mening, att inga som

helst bärande skäl numera kunna anföras för att manliga folkskollärare och

med dem jämnställda manliga befattningshavare skola pensioneras vid lägre

ålder än andra manliga lärare.

De med folkskollärare i fråga om pensionsåldern jämnställda befattningshavare,

som av motionärerna åsyftas, torde närmast vara lärare vid högre folkskola,

övningsskollärare vid statens folkskoleseminarium, lärare vid småskoleseminarium

samt lärare vid skyddshem m. fl. anstalter, vilka samtliga omnämnas i § 41 av

reglementet för pensionsanstalten. Härav framgår emellertid, att de grupper av

lärare på den allmänna undervisningens och seminariernas område, vilkas pensionsålder

satts till 60 år, äro betydligt talrikare än de, för vilka pensionsåldern

bestämts till 65 år, vadan det med visst skäl kan sägas, att den för folkskollärarna

bestämda pensionsåldern är den för lärare i stort sett normala.

Det är emellertid begripligt, att motionärerna, då motivet för den av dem

ifrågasatta höjningen av pensionsåldern i första rummet är den statslinansiella

synpunkten, riktat sin uppmärksamhet särskilt på folkskollärarnas pensionsförhållanden

på grund av denna lärarkårs talrikhet, betingad av det stora antalet

skolpliktiga barn i riket.

Det vill emellertid förefalla, som om motionärerna vid sill framhållande av

alt ingå bärande skäl kunna anföras för att folkskollärarna skola pensioneras

vid lägre ålder än t. ex. lärare vid allmänna läroverk härvid anlade ett betraktelsesätt,

som i första hand kunde väntas, då frågan ses särskilt från tjänst
-

Skolöversty
relsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoulskottets utlåtande Nr 24.

innehavarnas synpunkt. Visserligen förhåller det sig så, att trots betydande

framsteg till det bättre under de senaste årtiondena ett allt för stort antal lärare

vid våra folk- och småskolor fortfarande måste arbeta under synnerligen ohygieniska

förhållanden beträffande såväl skollokaler som lärarbostäder, så att lärarens

hälsa mången gång blir i förtid bruten, och en hög pensionsålder på den

grund måste bliva för tjänstinnehavaren betungande. Men under normala förhållanden

och i allmänhet sett är det uppenbart, att en relativt hög pensionsålder,

varmed följer ett långvarigt åtnjutande av ordinarie lön och naturaförmåner,

även för folkskolläraren måste medföra givna ekonomiska fördelar framför

att nödgas tidigare avbryta verksamheten med en jämförelsevis liten pension.

Ser man däremot förevarande pensionsfråga företrädesvis från det allmännas

synpunkt, måste man finna starka skäl tala för att den ålder, vid vilken folkskollärare

må vara skyldig att avgå från tjänsten, sättes lägre än motsvarande

pensionsålder för t. ex lärare vid allmänt läroverk och med sådant jämförlig

läroanstalt. Såvitt överstyrelsen känner, har också alltid bestämmandet av folkskollärarnas

pensionsålder skett med hänsyntagande i första rummet till vad

skolans bästa kräver. Överstyrelsen får i sådant hänseende erinra om följande.

När folkskollärarnas pensionsinrättning bildades är 1866, bestämdes, att folkskollärare

skulle äga rätt att uppbära hel pension efter uppnådda 60 levnadsoch

30 tjänstår. En kungl. kommitté, som år 1874 tillsattes för att dels utreda

frågan om en folkskollärarnas änke- och pupillkassa, dels föreslå ändringar i

reglementet den 30 november 1866 för folkskollärarnas pensionsinrättning, kom

till det resultat, att den då gällande pensionsåldern för folkskollärarna i skolundervisningens

intresse måste nedsättas till 55 levnadsår. Vid 1876 års riksdag

väcktes ock motioner från lantmannahåll, vari med samma motivering en nedsättning

i pensionsåldern kraftigt påyrkades. »Oberäknelig är den skada», yttrade

motionärerna, »folkskolan lider därigenom att hon nödgas behålla en uttröttad

lärare, som icke längre förmår sköta sitt kall». Motionen bifölls av

båda kamrarna, och en kungl. kungörelse utfärdades den 24 november 1876,

enligt vilken folkskollärarnas pensionsålder bestämdes till 55 levnads- och 30

tjänstår. Denna pensionsålder blev sedan orubbad tills genom den kung!, kungörelsen

den 6 december 1918 ändring skedde och pensionsåldern bestämdes till

den nuvarande.

Initiativet till sistnämnda höjning av pensionsåldern togs av lärarlönenämnden

i dess betänkande den 31 oktober 1914. Nämnden ansåg självfallet, att en

tidsenlig lönereglering borde för folkskollärarkåren medföra en höjning i pensionsåldern,

och den fann också, att de förhållanden, under vilka folkskolan

numera arbetade, liksom ock lärarutbildningen så väsentligen förbättrats, att

en höjning kunde ske utan att behöva medföra samma men för skolväsendet,

som man tidigare kunnat befara. Även om det icke saknades röster, som menade,

att pensionsåldern för folkskollärarna kunde vara densamma som för

läroverkens lärare, motsatte sig lärarlönenämnden enhälligt en sådan tanke med

bland annat följande motivering. »För lärare vid folkskolan torde dock en

sådan pensionsålder vara allt för hög. En synpunkt, som härvid måste beaktas,

är den påtagliga olikhet, som förefinnes mellan de allmänna läroverken

och folkskolan därutinnan, att medan vid ett läroverk undervisningen alltid

bestrides av flera lärare, de flesta folkskolor hava endast en lärarkraft. Det är

vid sådant förhållande tydligt, att om en lärare på grund av hög ålder blir

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.

9

mindre skickad att uppehålla sin tjänst, undervisningen måste bliva i långt

högre grad lidande vid en skola, som är beroende av en ensam lärare, än vid

en läroanstalt, som förfogar över flera lärarkrafter». Till dessa synpunkter anslöto

sig sedermera skolöverstyrelsen, löneregleringkommittén samt Kungl Maj:t

och riksdagen. Löneregleringskommittén ansåg dock, att pensionsåldern för de

kvinnliga folkskollärarna borde sättas till 58 levnads- och 30 tjänstår.

Skolöverstyrelsen är fortfarande av den uppfattningen, att den motivering, som

sålunda anförts för en lägre pensionsålder för lärare vid folk- och småskolor

än för lärare vid de allmänna läroverken, är starkt grundad i de verkliga förhållandena.

I de fall, då en lärare är av en eller annan anledning mindre skickad

för sitt uppfostrings- och undervisningskall, eller då en skola på grund av lärarens

sjuklighet nästan ständigt måste skötas av vikarie, ligger det uppenbarligen i

skolans intresse, att pensionsåldern icke är högre än 60 levnadsår. En god anpassning

efter förhållandena på folkundervisningens område innebär ock den

sedan gammalt gällande bestämmelsen om fem respitår, under vilka de lokala

skolmyndigheterna må kunna medgiva lärare att kvarstå i tjänsten. Det är

givetvis önskligt såväl med hänsyn till den rådande lärarbristen som ur allmän

kostnadssynpunkt, att detta medgivande tillämpas i så stor utsträckning som

med skolundervisningens sanna bästa är förenligt. I verkligheten torde ock förhållandena

komma att gestalta sig så, att folkskollärares avgång från tjänsten

i regeln endast på grund av särskilda skäl kommer att ske tidigare än vid 65 års

ålder. Att möjlighet finnes för tidigare avgång är emellertid, såsom redan

framhållits, både för skolan och för läraren en fördel av mycket stor betydelse.

Den utredning, som motionärerna yrka i syfte att få till stånd en höjning i

folkskollärares m. fl. lärares pensionsålder, avser emellertid endast de manliga

befattningshavarna. I fråga om kvinnlig folkskollärare, yttra motionärerna, synes

anledning ej finnas att upptaga frågan om hennes pensionsålder, så länge den civila

pensionslagen för lärarinnor i statsskolorna stadgar en pensionsålder av 60 år. Då

det föreliggande förslaget sålunda innebär icke blott ifrågasatt höjning av pensionsåldern

för manliga folkskollärare m. fl. utan tillika införande av skillnad i

pensionsålder för manliga och kvinnliga folkskollärare, linner sig överstyrelsen

böra erinra om det samband, som på grund av statsmakternas beslut vid genomförandet

av den senaste löneregleringen för folkskollärarkåren företinnes mellan

å ena sidan de nu utgående avlöningarna och å andra sidan den bestämda

pensionsåldern. Såsom framgår av den kungl. propositionen till 1918 års riksdag

(nr 260) angående löne- och pensionsreglering för lärarna vid de allmänna läroverken,

högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna, folk- och småskolorna,

de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna, blevo lönerna för de

kvinnliga lärarna vid sagda läroanstalter bestämda i förhållande till de manliga

lärarnas löner enligt vissa av löneregleringskommittén uppställda grunder, vilka

bland annat inneburo att vid lönernas beräkning hänsyn skulle tagas till den

för de manliga och kvinnliga befattningshavarna bestämda pensionsåldern. Vid

beräkning av den avlöning, som enligt sagda grunder skulle tillkomma folkskollärarinna,

hade löneregleringskommittén sålunda tagit hänsyn till, att kommittén,

såsom förut sagts, föreslagit kvinnlig folkskollärares pensionsålder till

allenast 58 är. Då Kungl. Maj:t sedermera i ovannämnda proposition föreslog

även folkskollärarinnornas pensionsålder till 60 år, måste på grund härav även

dessa lärarinnors löner sättas i en annan relation till de manliga folkskollärarnas

Bihang till riksdagens protokoll 1923. S samt 21 höft. (Nr 23— 2b). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskoltets utlåtande Nr 2i.

avlöning än enligt kommitténs beräkningar. En redogörelse för den sålunda

företagna förändringen lämnades av departementschefen i propositionen dels å

sid. 42—43 och dels å sid. 339. Beräkningen resulterade i en höjning av folkskollärarinnornas

begynnelselön med 100 kronor på grund av den skedda utjämningen

i pensionsåldern. Härav torde framgå, att någon rubbning av det

nuvarande förhållandet mellan den för manlig och kvinnlig lärare bestämda

pensionsåldern icke kan ske, så länge de nuvarande avlöningsbestämmelserna

för lärarna äro gällande, och att en eventuell utredning i det av motionärerna

angivna syftet sålunda närmast synes höra tillsammans med en blivande ny

löne- och pensionsreglering för lärare vid olika läroanstalter.

Då alltså i enlighet med den utredning, överstyrelsen här ovan anfört, sakliga

skäl alltfort tala för att folkskollärarnas pensionsålder sättes något lägre än

pensionsåldern för lärare vid allmänna läroverk, och då vidare frågan om ifrågasatt

ändring i förhållandet mellan manlig och kvinnlig lärares pensionsålder icke

för närvarande kan lösas såsom ett fristående spörsmål utan samband med

löne- och pensionsfrågan i dess helhet, får överstyrelsen för sin del avstyrka

bifall till den föreliggande motionen.’

De synpunkter, överstyrelsen sålunda framlade i ärendet, upptogos i sina

väsentliga delar av utskottet, vilket avstyrkte motionen. Denna blev också av

kammaren utan diskussion eller votering avslagen.

Överstyrelsen vidhåller nu till alla delar sitt i fjol avgivna yttrande och hänvisar

sålunda till detta. Endast i fråga om ett par punkter linner sig överstyrelsen

böra förtydliga och komplettera detsamma.

Då överstyrelsen i sitt yttrande framhöll, att det på grund av den möjlighet,

som nu linnes för skoldistrikten att iåta med en lärares avsked anstå ytterligare

fem år efter uppnådda pensionsålder, »i verkligheten torde komma att gestalta

sig så, att folkskollärares avgång från tjänsten i regeln endast på grund av

särskilda skäl kommer att ske tidigare än vid 65 års ålder», så uppfattades

detta uttalande — såsom framgår av ovannämnda utskottsutlåtande och den

därvid fogade reservationen — som om därmed blivit sagt, att folkskollärares avgång

med pension i de flesta fall skedde först vid 65 års ålder. Överstyrelsen

hade emellertid icke och har icke heller nu till sitt förfogande något statistiskt

material, som kunde närmare belysa denna fråga. Uttalandet var sålunda, såsom

också framgår av sammanhanget, mera allmän hållet. De särskilda skäl för en

tidigare avgående än vid 65 års ålder, som åsyftades, och som kunna förefinnas

å såväl lärarnas som skoldistriktens sida, äro säkerligen många. Enligt överstyrelsens

mening är det också särskilt för skoldistrikten på landsbygden och

deras folkskolor av synnerlig betydelse, att ingen ändring sker i de möjligheter

till lärares avgång från tjänsten redan vid 60 års ålder, som nuvarande lagstiftning

lämnar. Överstyrelsen får i sådant hänseende ytterligare betona, vad överstyrelsen

särskilt framhöll i sitt i fjol avgivna yttrande, nämligen att förhållandena

vid de allmänna läroverken och kommunala mellanskolorna, där flera lärare

finnas med starkt fördelad ämnesläsning, äro så helt olika förhållandena vid

folkskolan, där i så många fall endast en lärare svarar för hela skolan, att man

icke utan vidare i pensionshänseende kan jämställa dessa båda grupper av

lärare.

Den av motionären påpekade omständigheten, att en mängd pensionerade

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottels utlåtande Nr 24. 11

folkskollärare under en följd av år »på ett tillfredsställande sätt» som vikarier

uppehållit ordinarie lärartjänster, kan enligt överstyrelsens mening icke utgöra

något bärande skäl för en allmän höjning av pensionsåldern till 65 år. Under

den starka lärarbrist, som de senare åren gjort sig gällande, har uppenbarligen

i många fall en pensionerad lärare, även om han varit 65 å 70 år, varit att

föredraga framför alldeles oexaminerade krafter, vilka i stor utsträckning måst

anlitas. För visso stå skolans myndigheter och skoldistrikten i tacksamhetsskuld

till de gamla trotjänare i skolans tjänst, som velat ställa sina krafter till

förfogande. Men därav följer icke, att de skolor, som få nöja sig med pensionerade

lärare, alltid bli på ett fullt tillfredsställande sätt skötta. Det innebär

ingen förnärmelse mot de gamla pensionärerna, om den uppfattningen uttalas,

att dessa med hänsyn till de krav, som den alltjämt fortgående utvecklingen i

fråga om folkskolans inre arbete — och särskilt den nu pågående omläggningen

av detsamma enligt den nya undervisningsplanen — numera ställa på folkskolans

lärare, i regeln icke kunna på ett tillfredsställande sätt gå i land med uppgiften.

Naturligtvis finnas undantag från regeln, men torde dessa icke skäligen kunna

läggas till grund för en generell lagstiftning. Av åtskilligt att döma börjar också

lärarbristen att gå tillbaka, så att man inom en icke alltför avlägsen framtid

torde kunna räkna med en mera normal tillgång på examinerade lärare.»

Med åberopande av vad överstyrelsen sålunda och i sitt ovan återgivna

yttrande den 21 februari 1922 anfört, har överstyrelsen för sin del avstyrkt

bifall till den föreliggande motionen.

Styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. 11. har i

sitt ovanberörda, den 9 februari 1923 dagtecknade yttrande anfört följande:

»I motionen ifrågasättes höjning av manlig folkskollärares pensionsålder från

60 till 65 levnadsår. Det erinras, att pensionsåldern är 65 år för manliga lärare

vid kommunal mellanskola och vid allmänt läroverk och 67 år för de flesta

civila befattningshavare. Motionären anför att, med hänsyn till den långa tid,

folkskollärare äro tjänstefria, en utsträckt pensionsålder icke torde kunna anses

oberättigad, samt att erfarenheten har visat, att en mängd pensionerade folkskollärare

under en följd av år på ett tillfredsställande sätt såsom vikarier uppehållit

ordinarie lärartjänster.

Den nuvarande pensionsåldern för folkskollärare fastställdes genom nådiga

kungörelsen den 6 december 1918 (nr 1092) angående ändring av vissa bestämmelser

i förordningen och reglementet den 30 november 1866 angående folkskollärarnas

pensionsinrättning. Där stadgades sålunda en pensionsålder av 60

år, vid vilken ålder lärare skulle vara skyldig att avgå från tjänsten, vederbörande

skolstyrelse likväl obetaget att medgiva honom att kvarstå i tjänsten,

därest och så länge han prövades vara för skolan gagnelig dock icke i något

fall längre än till fyllda 65 år. Bestämmandet av den nu gällande pensionsåldern

företogs således i sammanhang med genomförandet av ny lönereglering

för, bland andra, lärarpersonalen vid rikets folkskolor. Stadgandena i förevarande

hänseende hava sedermera oförändrade influtit i reglementet för statens

anstalt för pensionering av folkskollärare m. 11. den 31 december 1919 (nr 878).

Rörande förarbetena för ovannämnda lönereglering må erinras, hurusom lärar
-

Statens an

stalt för pensionering

an

folkskollärare

m. fl.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 2''i.

lönenämnden i siit betänkande den 31 oktober 1914 uttalat såsom sin åsikt,

att den då gällande bestämmelsen om skyldighet för lärare, som uppnått 60 års

ålder, att avgå från tjänsten, dock endast i det fall att lian vore berättigad till

hel pension, borde ersättas med en föreskrift om skyldighet att, oberoende av

antalet intjänade tjänsteår, avgå vid viss levnadsålder. Nämnden föreslog denna

ålder till 60 år. Såsom skäl härför åberopades, att den levnadsålder, vid vilken

folkskollärare skulle äga rätt till hel pension, ursprungligen varit bestämd till

60 år, ehuru den sedermera från 1876 års ingång, av orsaker, som icke vidare

kunde anses föreligga, nedsatts till 55 år. Å andra sidan ansåg nämnden, att

skolstyrelse fortfarande såsom hittills borde äga befogenhet att låta anstå med

pensionsberättigad lärares avsked, därest och så länge hans fortsatta tjänstgöring

ansåges gagnelig för skolan, men fann att en övre åldersgräns av 67 år

borde fastställas, utöver vilken en folkskollärare icke finge tillåtas kvarstå i

tjänst. Härvid hänvisade nämnden till att, ehuru enligt gällande bestämmelser

lärare vid allmänt läroverk vore skyldig avgå först vid uppnådda 65 levnadsår

men kunde medgivas rätt att stå kvar till fyllda 70 år, det knappast torde hava

förekommit, att vederbörande myndighet ansett en lärare vid allmänt läroverk

kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, sedan han fyllt 67 år.

Löneregleringskommittén utlät sig den 21 februari 1918 över lärarlönenämndens

betänkande och anförde därvid att, därest en övre åldersgräns av 67 år

bleve fastställd, det skulle ligga nära till hands att befara, att sagda ålder i

realiteten kunde bliva den sedvanliga avgångsåldern, ett förhållande som, med

hänsyn till önskvärdheten av en starkare och behövlig cirkulation på dessa

befattningar, måste betecknas såsom otillfredsställande. Å andra sidan skulle

det, med hänsyn till förhandenvarande lärarbrist, ej befinnas med skolans bästa

förenligt att sänka berörda övre åldersgräns allt för mycket. Vid övervägande

härav ansåg kommittén ifrågavarande åldersgräns kunna bestämmas till 65 år.

Såsom av det ovan anförda framgår, har under förarbetena för den nuvarande

löneregleringen någon högre pensionsålder än 60 levnadsår för folkskollärare

icke ifrågasatts av lärarlönenämnden eller löneregleringskommittén, ehuru

delade meningar yppat sig om den övre åldersgräns, efter vilken en folkskollärare

icke skulle kunna tillåtas kvarstå i tjänsten. Att någon högre pensionsålder

än 60 levnadsår icke ansetts böra ifrågasättas, torde väsentligen hava berott

därpå att folkskollärare förut ägde rättighet att redan vid 55 års ålder avgå

med hel pension och att således en höjning av pensionsåldern med 5 år ansågs

i och för sig så avsevärd, att någon ytterligare höjning icke borde ifrågakomma.

Då den nuvarande pensionsåldern således blivit så nyligen bestämd och sedan

dess knappast något förhållande kan anses hava inträtt, som påkallar en ändring,

kan redan på grund härav dragas i tvivel, huruvida det kan vara lämpligt att

nu ifrågasätta en ytterligare höjning. Hittills kan ej heller tillräcklig erfarenhet

anses vunnen om de nya pensionsbestämmelsernas verkan. Det kan tänkas

att, såsom löneregleringskommittén antytt, den fastställda övre åldersgränsen av

65 år allt mera visar sig bliva den sedvanliga åldern för avgång från tjänst,

och i sådant fall skulle med stöd av en vunnen dylik erfarenhet kunna anses

befogat att taga i övervägande pensionsålderns höjande i enlighet med motionärens

förslag.

Skulle det emellertid anses lämpligt att verkställa en utredning i det syfte,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoatskottets utletande Nr 24. 13

som i motionen angives, vill pensionsanstalten framhålla, att den av motionären

anställda jämförelsen mellan folkskollärares och läroverkslärares pensionsålder

kan anses befogad endast i sådant fall, där folkskollärare arbeta under

förhållanden, som äro jämförliga med läroverkslärarnas, således i större samhällen,

framför allt i större städer. Folkskollärare å landsbygden torde däremot

i allmänhet arbeta under förhållanden, som göra en tidigare pensionsålder befogad.

Någon genomgående höjning av folkskollärares pensionsålder till 65 år

synes därför icke kunna ifrågasättas, med mindre det samtidigt stadgades att

lärare, som uppnått 60 levnadsår, ägde avgå eller kunde av skolstyrelsen entledigas

med pension i förhållande till intjänat antal tjänsteår. Ett annat uppslag,

som skulle kunna tagas i övervägande, vore att höja manlig folkskollärares

pensionsålder till 62 levnadsår. Härigenom skulle man uppnå den övre åldersgräns

av 67 år för avgång från tjänsten, som lärarlönenämnden ansett icke

höra överskridas.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har pensionsanstalten förklarat

sig icke finna skäl att för närvarande tillstyrka en utredning i det av motionären

angivna syftet men ansett att, om i allt fall en dylik utredning ansåges

böra ifrågakomma, denna utredning borde vidtagas enligt någon av de riktlinjer,

som pensionsanstalten ovan antytt.

Statskontoret har för egen del i ärendet anfört följande:

»Som skäl för sin framställning har motionären anfört, bland annat, att det

måste vara för staten angeläget att folkskollärarnas arbetskraft utnyttjades i full

utsträckning, då ju dessa lärare huvudsakligen avlönades av statsmedel, varjämte

motionären framhållit, att en mängd pensionerade folkskollärare under

de senare åren förordnats såsom vikarier på folkskollärartjänst och på ett tillfredsställande

sätt uppehållit dylik befattning.

De av motionären framhållna synpunkterna synes statskontoret värda beaktande;

och då, enligt vad statskontoret inhämtat, skyldighet att avgå för folkskollärare

i Danmark och Norge inträder först vid 70 års ålder, vill det synas,

som om 60 år i Sverige vore en onödigt låg pensionsålder. Givetvis kan det

ju inträffa, att i vissa fall vederbörande vid denna ålder icke besitter erforderlig

kroppslig och andlig vigör, men detta torde dock långt ifrån vara regel;

och om blott möjlighet beredes att vid 60 års ålder pensionera sådan mindre

arbetsduglig lärare, synes det, som om man utan våda kunde framflytta den

normala avgångsåldern. Att enligt motionärens förslag sätta denna till samma

ålder som nu gäller för lärare vid allmänna läroverk eller 65 år, kan måhända

med avseende å vad skolöverstyrelsen anfört vara att gå för långt, men det

synes ej vara uteslutet att den normala avgångsåldern kan lämpligen sättas till

62 eller 63 år, om blott dessutom föreskrives, att folkskollärare, som vid uppnådda

60 års ålder befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga

urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, skall

kunna av vederbörande myndighet förklaras skyldig att från tjänsten avgå.»

Av den redogörelse, som skolöverstyrelsen lämnat för den tidigare behandlingen

av förevarande fråga, framgår, att pensionsåldern för folkskollärare,

Stats
kontoret
-

t''/sköttel

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bankoutskottets*utlåtande Nr 24.

då folkskollärarnas pensionsinrättning år 1866 tillkom, bestämdes till 60

levnadsår men att densamma redan 10 år senare — genom kungörelse den

24 november 1876 — nedsattes till 55 år. Pensionsåldern förblev sedermera

orubbad till år 1918, då den i samband med den senaste löneregleringen

för folkskollärarkåren åter höjdes till 60 levnadsår.

Det torde icke kunna förnekas att, såsom motionären även framhållit,

det för staten måste anses vara angeläget, att folkskollärarnas arbetskraft i

tillbörlig grad utnyttjas; och synes fördenskull en alltför tidig pensionering

av denna tjänstemannagrupp böra undvikas. Med hänsyn till skolans bästa

torde emellertid, på sätt skolöverstyrelsen erinrat, starka skäl tala för att i

fråga om folkskollärarna bibehålla en lägre pensionsålder än den, som i

allmänhet fastställts för civila befattningshavare i statens tjänst. Att, såsom

motionären synes åsyfta, med avseende å pensionsåldern likställa folkskolans

lärare med lärarna vid de allmänna läroverken toi’de icke vara möjligt med

hänsyn till de väsentliga olikheterna i tjänstgöringsförhållandena vid dessa

båda slag av läroanstalter. Det övervägande flertalet folkskolor hava nämligen

endast en lärare, medan vid ett allmänt läroverk undervisningen alltid

bestrides av flera lärarkrafler. I de fall, där tjänstgöringsförhållanden eller

andra omständigheter medgiva en utsträckning av folkskollärarens tjänstetid,

är emellertid möjlighet till sådan utsträckning beredd genom den bestämmelse,

enligt vilken de lokala skolmyndigheterna må medgiva rätt för lärare

att under fem år efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst. Denna bestämmelse,

vilken åtminstone under de senaste åren i stor utsträckning synes

hava vunnit tillämpning, är enligt utskottets uppfattning i hög grad ägnad

att motväga de olägenheter ur statsekonomi synpunkt, som enligt motionärens

mening äro förenade med de nuvarande bestämmelserna rörande

pensionsåldern.

Av skäl, som här angivits, och då tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits

beträffande verkningarna av den så nyligen vidtagna höjningen av folkskollärarnas

pensionsålder, har utskottet nu icke ansett sig kunna tillstyrka

någon ändring i förevarande avseende.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion 1:16 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bankoutskottets utlåtande Nr 2b.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Ö ting ren, Walles, Enhörning, Vindahl, Malmberg,

Berge, Andersson i Hägelåkra och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,

Winkler, Lovén, Ryberg, Höglund och Janson i Kungsör.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.