Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.

1923-05-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1923:46, Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1923 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.

I en inom första kammaren väckt, till banko utskottet hänvisad motion

nr 110 har herr K. G. Westman hemställt, att riksdagen ville för sin

del antaga följande

Förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse

skola införas två nya paragrafer med beteckningen 49 a och 165 a av

den lydelse nedan säges:

49 a. §. Ej må bankaktiebolag till en och samma gäldenär bevilja

kredit, för vilken ej lämnats säkerhet av inteckning i fastighet inom hälften

av senast fastställda taxeringsvärde, i den omfattning, att kreditens belopp

överstiger 10 % av bolagets egna fonder.

Äger aktiebolag aktiemajoriteten i annat aktiebolag, skola de vid

tillämpningen av denna paragraf anses såsom en och samma gäldenär.

165 a. §. Ej må solidariskt bankbolag till en och samma gäldenär

bevilja kredit, för vilken ej lämnats säkerhet av inteckning i fastighet

inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde, i den omfattning, att

kreditens belopp överstiger 10 % av bolagets egna fonder.

Äger aktiebolag aktiemajoriteten i annat aktiebolag, skola de vid

tillämpningen av denna lag anses såsom en och samma gäldenär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.

Till stöd för motionen an föres följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 sand. 40 käft. (Nr 46.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

BanJcoutslcottets utlåtande Nr 46.

»Undersöker man de missgrepp i fråga om kreditgivningen, som föranlett,

att ett så betydande antal banker i vårt land under senaste tid måst rekonstrueras

med stora förluster för des3 aktie- eller lottägare, kan man icke undgå att finna,

att rekonstruktionen i många fall nödvändiggjorts genom förluster, som uppstått

på ett fåtal stora, av banker beviljade krediter. Efter de erfarenheter, som man

gjort i vårt land, torde olämpligheten av att en bank åt ett eller ett par företag

beviljar krediter lika stora som bankens eget kapital eller motsvarande en större

del därav ligga i öppen dag.

Behövligheten av en ändring i banklagen för att förebygga dylika missförhållanden

synes vara styrkt av vad som inträffat.

Som bekant bar i den ekonomiska trygghetens intresse i fråga om bankaktiebolag

stadgats i 49 par. banklagen, att banks inlåning skall stå i visst förhållande

till dess egna fonder. Det synes vara tillrådligt att man i fråga om

banks utlåning i samma intresse sörjer för en fördelning av riskerna och i detta

syfte inskränker bankens handlingsfrihet, genom att begränsa storleken av den

kredit, som får beviljas på en hand, på det sätt, att kreditens belopp får uppgå

högst till viss procent av bankens egna fonder. Vid beräkningen av det

kreditbelopp, som härvid kommer i betraktande, synes det emellertid vara riktigt

att man ej inberäknar kredit, som lämnats mot säkerhet av inteckning i fastighet

inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde. Sker beräkningen på sådant

sätt, torde betänkligheter ej möta mot att begränsa beloppet av den kredit, som

får beviljas ett och samma företag, genom en bestämmelse, att det ej får överskrida

10 procent av bankens egna fonder.

Visserligen torde kunna antagas, att i något fall en tendens att söka

kringgå en sådan föreskrift, varom härom är fråga, skulle kunna göra sig gällande.

Det ansvar för förlust, vilken en styrelse skulle tillskynda en bank genom

att handla i strid mot en dylik lagens föreskrift, synes emellertid vara ägnat att

verka återhållande. Eu bestämmelse bör emellertid tydligen meddelas av innehåll,

att ett aktiebolag och dess dotterbolag vid tillämpningen av här föreslagna föreskrift

äro att betrakta såsom en och samma kredittagare.

Samma stadganden som i fråga om bankaktiebolag böra tydligen i här

ifrågavarande avseende utfärdas i fråga om solidariska bankbolag.

Givet är, att lämpligheten av en lagstiftning av det innehåll, som i det

föregående angivits, bör bedömas ej blott med hänsyn till önskvärdheten av att

stärka bankväsendets soliditet utan också under beaktande av nödvändigheten

att tillse att industriens berättigade krav på kreditmöjligheter ej trades för nära.

Någon fara i sist berörda avseende synes emellertid ej föreligga, då industriens

kreditmöjligheter, i den mån de stödas på inteckningar i fast egendom

under halva taxeringsvärdet, ej beröras av den föreslagna lagstiftningen. Att

tillgodose industrien överskjutande berättigade kreditbehov är en uppgift, som

vårt bankväsende utan tvivel är i stånd att lösa inom den här föreslagna gränsen.

Tydligt är, att en lagstiftning av här ifrågasatt beskaffenhet i ett eller

annat fall kan medföra nödvändigheten att i viss mån reducera nu bestående

engagement. För att detta skall kunna ske utan kännbara rubbningar bör en

tillräcklig övergångstid medgivas. Den nya lagen synes därför böra träda i kraft

först den 1 jan. 1927.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

liankoutskoltets utlåtande Nr 46. 3

Bank- och fondinspektionen, vars yttrande i föreskriven ordning

inhämtats, har i utlåtande den 27 sistlidna februari anfört följande.

»Motionärens förslag innebär, att bankbolag skulle förbjudas att till en

och samma gäldenär, därest denne ej lämnat säkerhet av inteckning i fastighet

inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde, bevilja kredit i den omfattning,

att kreditens belopp överstiger tio procent av bolagets fonder. För att söka

förekomma ett kringgående av ett dylikt förbud, skulle enligt förslaget jämväl

stadgas, att om aktiebolag äger aktiemajoriteten i annat aktiebolag, de båda bolagen

vid tillämpning av förbudsbestämmelsen skulle anses såsom en och samma gäldenär.

Den närmaste anledningen till förslaget har i motionen angivits vara, att

de bankrekonstruktioner, vilka under den senaste tiden genomförts i vårt land,

befunnits i många fall nödvändiggjorda genom förluster, som uppstått på ett

fåtal stora, av vederbörande banker beviljade krediter.

I svensk banklagstiftning har hittills icke förekommit någon begränsande

föreskrift i den av motionären avsedda riktningen. Däremot har i av Kung],

Maj:t fastställda bolagsordningar för bankbolag med grundfond till belopp understigande

en miljon kronor plägat inrymmas föreskrift, att försträckning annorledes

än mot pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom

diskontering av växlar, vilka prövas vara grundade på verkliga handelsaffärer,

ej må lämnas någon till högre belopp än en tjugondedel av den inbetalade grundfonden

i vederbörande bankbolag.

I utländsk banklagstiftning åter eller förefintliga förslag till dylik lagstiftning

förekomma stadganden av nu ifrågavarande beskaffenhet, och inspektionen anser

sig därvid böra lämna eu redogörelse för lagstiftningen i Nordamerikas förenta

stater samt i Norge och Danmark.

Enligt amerikansk lagstiftning gäller, att enskild persons, bolags, förenings

eller firmas förbindelser till ett företag, därvid i ett bolags eller en firmas för-''

bindelser jämväl inbegripas de enskilda delägarnas förbindelser, vid intet tillfälle

får överstiga 10 % av det kreditgivaude företagets kapital och reserverade medel.

Denna bestämmelse äger dock icke tillämpning å kredit mot t. ex. rena affärsväxlar,

skuldsedlar med hypotek av konnossement, nederlagsbevis eller dylikt å

stapelartiklar, värda minst 115 % av skuldsumman och till fullo försäkrade,

samt skuldebrev med hypotek av statens obligationer, sedlar eller garantiförbindelser.

Vidare får låntagares förbindelser, inberäknat kredit mot skuldsedlar med

hypotek av konnossement, nederlagsbevis eller dylikt å stapelartiklar av nyss

angiven beskaffenhet men frånsett övriga i det föregående undantagua slag

av krediter, ej överstiga 25 % av det kreditgivande företagets kapital och

reserverade medel.

Den danska banklagen innehåller en föreskrift, att ingen bank utan bankinspektörens

medgivande må belåna mer än 30 % av aktie- eller andelskapital i

annan bank eller i en sparkassa.

Det norska förslaget (ill banklag, sådant detsamma föreligger i ett av

finans- och tulldepartementet upprättat propositionsutkast, innehåller i förevarande

ämne såsom huvudbestämmelse, att en bank icke får bevilja någon person högre

Bank- och

fondinspektionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

BanJcoutsicottets utlåtande Nr 46.

kredit än till ett belopp, som svarar emot 35 X av bankens aktiekapital och

reservfond. Då särskilt tvingande skäl därtill föreligga, må denna gräns dock

överskridas, om bankens styrelse fattar enhälligt beslut därom. Underrättelse

om överskridandet skall emellertid omedelbart meddelas bankinspektionen, och

skall krediten snarast möjligt nedbringas till det i huvudbestämmelsen avsedda

beloppet. Om detta icke har skett inom ett år, skall nytt meddelande lämnas

bankinspektionen, som skall bestämma den tid, inom vilken reglering av krediten

skall vara verkställd. I krediten medräknas även garantiförpliktelser till banken

men icke lån mot säkerhet i fast egendom inom hälften av allmänt uppskattningsvärde

(taxeringsvärde eller hypoteksbankens värdering), och ej heller remburser

och kortsiktiga handelsväxlar. Konungen kan meddela särskilda bestämmelser

angående de ifrågavarande stadgandenas tillämpning på två eller flera bolag, av

vilka det ena innehar aktiemajoriteten i det eller de andra, eller i vilka aktiemajoriteten

innehaves av ett och samma fristående bolag, ävensom angående

stadgandenas tillämpning på ett bolag och dettas personligen ansvariga delägare.

Innan bank- och fondinspektionen ingår på ett bedömande av det av

motionären framlagda förslaget, har inspektionen ansett sig böra lämna en redogörelse

för en inom inspektionen verkställd utredning angående antalet engagemang,

som stå i visst procentuellt förhållande till storleken av vederbörande kreditgivande

banks egna fonder. Denna utredning, som hänför sig till förhållandena

den 1 februari 1922, då ännu icke de av den ekonomiska depressionens verkningar

betingade bankrekonstruktionerna vidtagit i någon nämnvärd omfattning,

har givit ett resultat, som kan sammanfattas i följande tabell:

Bankbolag

Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbö- rande kreditgivande bankbolags egna fonder:

Egna fonder

An-

10

X

15

X

20 X

25

X

30 X

35

X

tal

I

II

I

II

I

II

I

II

I

II

I

II

t. o. m. 6 milj.

kr.............

18

71

16

35

11

22

6

12

5

5

5

4

över 6 milj. t.

o. m. 40 milj.

kr.............

12

55

18

32

12

20

8

16

6

12

3

5

10

3

3

över 40 milj.

kr.............

8

34

10

15

8

10

_

<

3

3

3

3

Summa

160

44

82

30

52

21

31

14

20

13

18

10

Anm. Med I betecknas industri-, handels- och rederiengagemang och med ll aktieengagemang

och dylikt. Krediter till kommuner och främmande banker hava icke inräknats i de uti

tabellen angivna antal.

s. 5 Kontrollera mot PDF

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 46.

5

För egen del får bank- och fondinspektionen anföra följande.

Bland de grundsatser, vilkas tillämpning utgöra en av betingelserna för

en suud och välskött bankverksamhet, intager den om riskfördelningen otvivelaktigt

en framskjuten plats. Erfarenheten från krigskonjunkturen med dess efterverkningar

har, såsom motionären även framhållit, såväl här i landet som även

i våra grannländer givit ett otvetydigt stöd för denna mening. Och vad vårt

land angår, vinnes ett sådant stöd även i erfarenheten från tiden dessförinnan,

i det nämligen flertalet av de bankolyckor, som hos oss inträffat före år 1914,

kunna sägas hänföra sig till avsteg från denna grundsats. Motionärens syfte att

genom grundsatsens legaliserande vinna garanti för dess mera allmänna tillämpning

är därför enligt inspektionens mening värt allt beaktande.

Då man emellertid trots dessa erfarenheter icke tidigare velat binda bankerna

på ifrågavarande område, torde detta hava skett avsiktligt. Genom banklagstiftningen

har man syftat att hålla bankverksamheten ren från skadliga utväxter.

Men man har däremot velat lämna själva kärnan i bankverksamheten,

den vanliga kreditgivningen, fri från laglig reglering, och detta sannolikt på den

grund att man å ena sidan ansett det ligga eå i bankledningarnas eget välförstådda

intresse att driva denna verksamhet efter sunda principer, att någon tvångsreglering

icke skulle vara av nöden, samt å den andra funnit det förenat med

svårigheter att finna regler, som icke skulle lägga en onödig eller måhända skadlig

press på näringslivets fullt legitima kreditbehov.

Om man nu skall rubba på denna ståndpunkt, gäller det emellertid att

framgå med all försiktighet, så att icke intressen av nyss antydda beskaffenhet

skadas. Frånsett det i och för sig betänkliga i om så skulle bliva förhållandet,

måste man, om lagen blir för sträng, vara beredd på att de åsyftade verkningarna

komma att utebliva genom lagens kringgående på ett eller annat sätt.

Den viktigaste bland de invändningar, som pläga göras emot reglering på

föreslaget sätt av en banks kreditgivning, är den, att en dylik reglering skulle

befordra det s. k. Herbankssystemet. Härutinnan ligger otvivelaktigt något berättigat.

Ty det är uppenbart, att en näringsidkare, som av formella skäl hos

sin vanliga bankförbindelse får avslag på en ansökan om den ökade kredit, för

vilken ett fullt legitimt behov föreligger, vänder sig till en annan bank för att

få detta behov tillfredsställt. Nu anser man emellertid och detta med rätta, att en

låntagare bör koncentrera sina affärer ho3 en bank; banken får nämligen endast

under denna förutsättning den överblick över vederbörandes ställning, som är

nödvändig för ett riktigt bedömande av hans kreditvärdighet. Lika riktigt som

det kan vara att söka befordra riskfördelningsprincipen, lika oriktigt är det, förmenar

man, att motverka enbankssystemet. Denna invändning giver yttermera

vid handen, att den ifrågasatta lagstiftningsvägen måste beträdas med varsamhet.

Huruvida den av motionären föreslagna gränsen för kreditgivningen på

en band — 10 % av bankbolags egna fonder — är den riktiga, förefaller inspektionen

ur nyss angivna synpunkt tvivelaktigt. Bland de i ovanstående tabell

upptagna krediter, som ligga över denna gräns, finnas nämligen många, som ur

såväl soliditets- som legitimitetssynpunkt icke lämna något övrigt att önska. Det

vill därför förefalla inspektionen, som om denna gräns vore för snäv. Den gräns

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Banlioutslcottets utlåtande Nr 46.

som det norska lagförslaget sätter eller 35 % är åter allt för vid för att med

våra större bankförhållanden få någon mera avsevärd betydelse.

Motionären undantager vid begränsningen kredit, som beviljas mot säkerhet

av inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet.. Frånsett

att ensamt taxeringsvärdet, särskilt när det gäller industriella anläggningar, icke

alltid är en lämplig mätare, när det gäller belåningsvärdet, synes emellertid med

dylikt hypotek böra likställas vissa slag av obligationer samt verkliga handelsväxlar,

möjligen med en för dylika säkerheter fastställd än vidare gräns. A

andra sidan torde i kreditbeloppet böra inräknas även ansvarsförbindelser till

banken samt av banken ställda garantier. Ahdare torde från bestämmelsens

giltighet böra undantagas sådana krediter, där staten, kommun eller annan dylik

samfällighet, hypoteksinrättning eller annat bankbolag är kredittagare.

Såsom ovan antytts är det av vikt att bestämmelsen göres i viss mån

elastisk, så att densamma icke behöver tvinga någon att t. ex. för tillgodoseende

av ett mera tillfälligt, fullt legitimt kreditbehov söka en ny bankförbindelse. Den

fastslagna gränsen bör därför under vissa betingelser kunna överskridas. I detta

hänseende synes det norska förslaget kunna tjäna till förebild.

En svårighet vid avfattandet av en bestämmelse sådan som den ifrågavarande

bereder, såsom alltid då det gäller restriktioner för förvärvsverksamhet,

faran för att densamma skall kunna kringgås och syftet därmed pa så sätt äventyras.

Motionären har i sådant avseende föreslagit, att krediter till dotterbolag

skola inräknas i moderbolagets krediter. Detta är ett fall och givetvis ett ganska

viktigt där ett kringgående av lagen skulle i brist av särskild bestämmelse kunna

äga rum. Men andra lika viktiga fall kunna förekomma. I åtminstone en av

de nyligen inträffade bankrekonstruktionerna och ävenledes eu av de tidigare, där

fallet kan hänföras till alltför stor kreditgivning på ett håll, hava de synliga

låntagarna varit formellt åtskilda även i det av motionären angivna hänseendet.

De hava emellertid under annan associationsform företrätt ett gemensamt intresse,

vilket kommit i åtnjutande av krediterna. Enligt inspektionens mening

är det av vikt att även dylika och andra liknande förhållanden omfattas av lagen.

Det kan i detta sammanhang också förtjäna övervägas huruvida icke t. ex.

en alltför omfattande belåning av aktier i ett och samma företag, låt vara genom

ett flertal låntagare, bör förhindras. Om alltså inspektionen anser motionärens

syfte vara värt all uppmärksamhet, torde av vad ovan anförts framgå, att inspektionen

icke utan vidare kan förorda den bestämmelse, som .motionären föreslagit

till omedelbart antagande av riksdagen. Ämnet bör enligt inspektionens

mening göras till föremål för utredning i viktiga hänseenden, en utredning där

även de, som frågan närmast berör, nämligen bankerna själva böra få göra sin

röst hörd.

Då nu statsrådet och chefen för finansdepartementet redan vid förra årets

riksdag bebådat en revision av banklagstiftningen i dess helhet, en revision, som

även av utskottet i dess utlåtande nr 10 vid innevarande års riksdag förordats,

synes utredningen rörande det av motionären uppställda spörsmålet böra verkställas

av dem, som få sig nyssberörda revisionsarbete anförtrott. Och enligt

inspektionens mening föreligger under förhandenvarande förhållanden inom det

ekonomiska livet ingen anledning att befara några olägenheter av ett uppskov.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 46.

7

Motionärens förslag avser införande i lagen om bankrörelse av förbud

för bankbolag att till en och samma gäldenär, därest denne ej

lämnat säkerhet av inteckning i fastighet inom hälften av senast fastställda

taxeringsvärde, bevilja kredit i den omfattning, att kreditens

belopp överstiger 10 procent av bolagets fonder. Härjämte föreslås, för

det fall att aktiebolag äger aktiemajoriteten i annat aktiebolag, visst tilllägg

i syfte att förebygga ett kringgående av den ifrågasatta förbudsbestämmelsen.

Motionären framhåller i sin motivering, hurusom de på senare

tider i vårt land genomförda bankrekonstruktionerna i många fall nödvändiggjorts

genom förluster, som uppstått på ett fåtal stora, av vederbörande

banker beviljade krediter. För förebyggande av dylika missförhållanden

anser motionären en ändring i banklagen vara av behovet

påkallad.

Såsom bank- och fondinspektionen erinrar, har hittills i vår banklagstiftning

icke förekommit någon begränsning uti här åsyftad riktning.

Endast för vissa bankbolag eller sådana med grundfond under en miljon

kronor har i den fastställda bolagsordningen plägat inrymmas föreskrift

i visst begränsande syfte. Däremot förekomma, omförmäler inspektionen,

i utländsk banklagstiftning eller befintliga förslag till dylik

lagstiftning stadganden av här avsedd art och har inspektionen lämnat

en redogörelse för lagstiftningen i vissa länder, bland andra Danmark

och Norge.

Utskottet delar bank- och fondinspektionens mening därom att

bland de grundsatser, vilkas tillämpning utgöra en av betingelserna för

en sund och välskött bankverksamhet, den om riskfördelningen onekligen

intager en framträdande plats. För riktigheten av denna uppfattning

har erfarenheten vid flera tillfällen givit otvetydiga bevis. Inspektionen

framhåller sålunda bland annat, att redan från tiden före krigskonjunkturen

flertalet inträffade bankolyckor kunna sägas hänföra sig till

avvikelser från nyssnämnda grundsats. Det i motionen angivna syftet,

att genom grundsatsens befästande erhålla säkerhet för dess mera allmänna

tillämpning, synes därför vara värt beaktande.

Inspektionen har emellertid funnit sig icke utan vidare kunna förorda

den av motionären föreslagna bestämmelsen utan ansett frågan böra göras

till föremål för utredning, därvid även tillfälle borde beredas bankerna

att yttra sig i ämnet.

Utskottet, som anser sig kunna instämma med inspektionen i dess sistberörda

uttalande, vill i likhet med inspektionen erinra, hurusom redan vid

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

förlidet års riksdag dåvarande chefen för finansdepartementet ställt i utsikt

en revision av banklagstiftningen i dess helhet. Utskottet anser sig

vidare böra framhålla, att utskottet tidigare under riksdagen i samband

med förslag angående ändrade bestämmelser rörande aktiebolaget kreditkassan

av år 1922 med styrka framhållit behovet av en noggrann undersökning,

huruvida vår nuvarande banklagstiftning kunde anses vara tillfyllest

för tillvaratagande av de intressen, nämnda lagstiftning har till

uppgift att skydda. Dessa spörsmål vore enligt utskottets mening av den

natur, att de krävde ett synnerligen ingående och omsorgsfullt övervägande,

innan de kunde göras till föremål för lagstiftning; och syntes

det utskottet, att med hänsyn till ärendets stora vikt och betydelse

Kungl. Maj:t icke komme att underlåta att vidtaga härför erforderliga

åtgärder. Detta uttalande har av riksdagen lämnats utan erinran.

På förut anförda skäl och då man sålunda med all visshet lärer

kunna räkna med en fullständig revision av vår nuvarande banklagstiftning,

varvid jämväl här förevarande spörsmål kommer under omprövning,

har utskottet ansett sig böra avstyrka, att åtgärder nu vidtagas i motionens

syfte.

Åberopande vad sålunda förekommit, hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 110 icke må till någon

vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 maj 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, Bindley, öhngren, Wallés, Vindahl,

Johansson, Andersson i Hägelåkra och Carlsson;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,

Winkler, Höglund, Janson i Kungsör, Törnkvist och Strindlund.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget. 192a.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.