Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.
1923-05-08 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1923:46, Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
1
Nr 46.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1923 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen om bankrörelse.
I en inom första kammaren väckt, till banko utskottet hänvisad motion
nr 110 har herr K. G. Westman hemställt, att riksdagen ville för sin
del antaga följande
Förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
skola införas två nya paragrafer med beteckningen 49 a och 165 a av
den lydelse nedan säges:
49 a. §. Ej må bankaktiebolag till en och samma gäldenär bevilja
kredit, för vilken ej lämnats säkerhet av inteckning i fastighet inom hälften
av senast fastställda taxeringsvärde, i den omfattning, att kreditens belopp
överstiger 10 % av bolagets egna fonder.
Äger aktiebolag aktiemajoriteten i annat aktiebolag, skola de vid
tillämpningen av denna paragraf anses såsom en och samma gäldenär.
165 a. §. Ej må solidariskt bankbolag till en och samma gäldenär
bevilja kredit, för vilken ej lämnats säkerhet av inteckning i fastighet
inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde, i den omfattning, att
kreditens belopp överstiger 10 % av bolagets egna fonder.
Äger aktiebolag aktiemajoriteten i annat aktiebolag, skola de vid
tillämpningen av denna lag anses såsom en och samma gäldenär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927.
Till stöd för motionen an föres följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 8 sand. 40 käft. (Nr 46.)
1
2
BanJcoutslcottets utlåtande Nr 46.
»Undersöker man de missgrepp i fråga om kreditgivningen, som föranlett,
att ett så betydande antal banker i vårt land under senaste tid måst rekonstrueras
med stora förluster för des3 aktie- eller lottägare, kan man icke undgå att finna,
att rekonstruktionen i många fall nödvändiggjorts genom förluster, som uppstått
på ett fåtal stora, av banker beviljade krediter. Efter de erfarenheter, som man
gjort i vårt land, torde olämpligheten av att en bank åt ett eller ett par företag
beviljar krediter lika stora som bankens eget kapital eller motsvarande en större
del därav ligga i öppen dag.
Behövligheten av en ändring i banklagen för att förebygga dylika missförhållanden
synes vara styrkt av vad som inträffat.
Som bekant bar i den ekonomiska trygghetens intresse i fråga om bankaktiebolag
stadgats i 49 par. banklagen, att banks inlåning skall stå i visst förhållande
till dess egna fonder. Det synes vara tillrådligt att man i fråga om
banks utlåning i samma intresse sörjer för en fördelning av riskerna och i detta
syfte inskränker bankens handlingsfrihet, genom att begränsa storleken av den
kredit, som får beviljas på en hand, på det sätt, att kreditens belopp får uppgå
högst till viss procent av bankens egna fonder. Vid beräkningen av det
kreditbelopp, som härvid kommer i betraktande, synes det emellertid vara riktigt
att man ej inberäknar kredit, som lämnats mot säkerhet av inteckning i fastighet
inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde. Sker beräkningen på sådant
sätt, torde betänkligheter ej möta mot att begränsa beloppet av den kredit, som
får beviljas ett och samma företag, genom en bestämmelse, att det ej får överskrida
10 procent av bankens egna fonder.
Visserligen torde kunna antagas, att i något fall en tendens att söka
kringgå en sådan föreskrift, varom härom är fråga, skulle kunna göra sig gällande.
Det ansvar för förlust, vilken en styrelse skulle tillskynda en bank genom
att handla i strid mot en dylik lagens föreskrift, synes emellertid vara ägnat att
verka återhållande. Eu bestämmelse bör emellertid tydligen meddelas av innehåll,
att ett aktiebolag och dess dotterbolag vid tillämpningen av här föreslagna föreskrift
äro att betrakta såsom en och samma kredittagare.
Samma stadganden som i fråga om bankaktiebolag böra tydligen i här
ifrågavarande avseende utfärdas i fråga om solidariska bankbolag.
Givet är, att lämpligheten av en lagstiftning av det innehåll, som i det
föregående angivits, bör bedömas ej blott med hänsyn till önskvärdheten av att
stärka bankväsendets soliditet utan också under beaktande av nödvändigheten
att tillse att industriens berättigade krav på kreditmöjligheter ej trades för nära.
Någon fara i sist berörda avseende synes emellertid ej föreligga, då industriens
kreditmöjligheter, i den mån de stödas på inteckningar i fast egendom
under halva taxeringsvärdet, ej beröras av den föreslagna lagstiftningen. Att
tillgodose industrien överskjutande berättigade kreditbehov är en uppgift, som
vårt bankväsende utan tvivel är i stånd att lösa inom den här föreslagna gränsen.
Tydligt är, att en lagstiftning av här ifrågasatt beskaffenhet i ett eller
annat fall kan medföra nödvändigheten att i viss mån reducera nu bestående
engagement. För att detta skall kunna ske utan kännbara rubbningar bör en
tillräcklig övergångstid medgivas. Den nya lagen synes därför böra träda i kraft
först den 1 jan. 1927.»
liankoutskoltets utlåtande Nr 46. 3
Bank- och fondinspektionen, vars yttrande i föreskriven ordning
inhämtats, har i utlåtande den 27 sistlidna februari anfört följande.
»Motionärens förslag innebär, att bankbolag skulle förbjudas att till en
och samma gäldenär, därest denne ej lämnat säkerhet av inteckning i fastighet
inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde, bevilja kredit i den omfattning,
att kreditens belopp överstiger tio procent av bolagets fonder. För att söka
förekomma ett kringgående av ett dylikt förbud, skulle enligt förslaget jämväl
stadgas, att om aktiebolag äger aktiemajoriteten i annat aktiebolag, de båda bolagen
vid tillämpning av förbudsbestämmelsen skulle anses såsom en och samma gäldenär.
Den närmaste anledningen till förslaget har i motionen angivits vara, att
de bankrekonstruktioner, vilka under den senaste tiden genomförts i vårt land,
befunnits i många fall nödvändiggjorda genom förluster, som uppstått på ett
fåtal stora, av vederbörande banker beviljade krediter.
I svensk banklagstiftning har hittills icke förekommit någon begränsande
föreskrift i den av motionären avsedda riktningen. Däremot har i av Kung],
Maj:t fastställda bolagsordningar för bankbolag med grundfond till belopp understigande
en miljon kronor plägat inrymmas föreskrift, att försträckning annorledes
än mot pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom
diskontering av växlar, vilka prövas vara grundade på verkliga handelsaffärer,
ej må lämnas någon till högre belopp än en tjugondedel av den inbetalade grundfonden
i vederbörande bankbolag.
I utländsk banklagstiftning åter eller förefintliga förslag till dylik lagstiftning
förekomma stadganden av nu ifrågavarande beskaffenhet, och inspektionen anser
sig därvid böra lämna eu redogörelse för lagstiftningen i Nordamerikas förenta
stater samt i Norge och Danmark.
Enligt amerikansk lagstiftning gäller, att enskild persons, bolags, förenings
eller firmas förbindelser till ett företag, därvid i ett bolags eller en firmas för-''
bindelser jämväl inbegripas de enskilda delägarnas förbindelser, vid intet tillfälle
får överstiga 10 % av det kreditgivaude företagets kapital och reserverade medel.
Denna bestämmelse äger dock icke tillämpning å kredit mot t. ex. rena affärsväxlar,
skuldsedlar med hypotek av konnossement, nederlagsbevis eller dylikt å
stapelartiklar, värda minst 115 % av skuldsumman och till fullo försäkrade,
samt skuldebrev med hypotek av statens obligationer, sedlar eller garantiförbindelser.
Vidare får låntagares förbindelser, inberäknat kredit mot skuldsedlar med
hypotek av konnossement, nederlagsbevis eller dylikt å stapelartiklar av nyss
angiven beskaffenhet men frånsett övriga i det föregående undantagua slag
av krediter, ej överstiga 25 % av det kreditgivande företagets kapital och
reserverade medel.
Den danska banklagen innehåller en föreskrift, att ingen bank utan bankinspektörens
medgivande må belåna mer än 30 % av aktie- eller andelskapital i
annan bank eller i en sparkassa.
Det norska förslaget (ill banklag, sådant detsamma föreligger i ett av
finans- och tulldepartementet upprättat propositionsutkast, innehåller i förevarande
ämne såsom huvudbestämmelse, att en bank icke får bevilja någon person högre
Bank- och
fondinspektionen.
4
BanJcoutsicottets utlåtande Nr 46.
kredit än till ett belopp, som svarar emot 35 X av bankens aktiekapital och
reservfond. Då särskilt tvingande skäl därtill föreligga, må denna gräns dock
överskridas, om bankens styrelse fattar enhälligt beslut därom. Underrättelse
om överskridandet skall emellertid omedelbart meddelas bankinspektionen, och
skall krediten snarast möjligt nedbringas till det i huvudbestämmelsen avsedda
beloppet. Om detta icke har skett inom ett år, skall nytt meddelande lämnas
bankinspektionen, som skall bestämma den tid, inom vilken reglering av krediten
skall vara verkställd. I krediten medräknas även garantiförpliktelser till banken
men icke lån mot säkerhet i fast egendom inom hälften av allmänt uppskattningsvärde
(taxeringsvärde eller hypoteksbankens värdering), och ej heller remburser
och kortsiktiga handelsväxlar. Konungen kan meddela särskilda bestämmelser
angående de ifrågavarande stadgandenas tillämpning på två eller flera bolag, av
vilka det ena innehar aktiemajoriteten i det eller de andra, eller i vilka aktiemajoriteten
innehaves av ett och samma fristående bolag, ävensom angående
stadgandenas tillämpning på ett bolag och dettas personligen ansvariga delägare.
Innan bank- och fondinspektionen ingår på ett bedömande av det av
motionären framlagda förslaget, har inspektionen ansett sig böra lämna en redogörelse
för en inom inspektionen verkställd utredning angående antalet engagemang,
som stå i visst procentuellt förhållande till storleken av vederbörande kreditgivande
banks egna fonder. Denna utredning, som hänför sig till förhållandena
den 1 februari 1922, då ännu icke de av den ekonomiska depressionens verkningar
betingade bankrekonstruktionerna vidtagit i någon nämnvärd omfattning,
har givit ett resultat, som kan sammanfattas i följande tabell:
Bankbolag
Antal engagemang utgörande i förhållande till vederbö- rande kreditgivande bankbolags egna fonder:
Egna fonder
An-
10
X
15
X
20 X
25
X
30 X
35
X
tal
I
II
I
II
I
II
I
II
I
II
I
II
t. o. m. 6 milj.
kr.............
18
71
16
35
11
22
6
12
5
5
5
4
över 6 milj. t.
o. m. 40 milj.
kr.............
12
55
18
32
12
20
8
16
6
12
3
5
10
3
3
över 40 milj.
kr.............
8
34
10
15
8
10
_
<
3
3
3
3
Summa
160
44
82
30
52
21
31
14
20
13
18
10
Anm. Med I betecknas industri-, handels- och rederiengagemang och med ll aktieengagemang
och dylikt. Krediter till kommuner och främmande banker hava icke inräknats i de uti
tabellen angivna antal.
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 46.
5
För egen del får bank- och fondinspektionen anföra följande.
Bland de grundsatser, vilkas tillämpning utgöra en av betingelserna för
en suud och välskött bankverksamhet, intager den om riskfördelningen otvivelaktigt
en framskjuten plats. Erfarenheten från krigskonjunkturen med dess efterverkningar
har, såsom motionären även framhållit, såväl här i landet som även
i våra grannländer givit ett otvetydigt stöd för denna mening. Och vad vårt
land angår, vinnes ett sådant stöd även i erfarenheten från tiden dessförinnan,
i det nämligen flertalet av de bankolyckor, som hos oss inträffat före år 1914,
kunna sägas hänföra sig till avsteg från denna grundsats. Motionärens syfte att
genom grundsatsens legaliserande vinna garanti för dess mera allmänna tillämpning
är därför enligt inspektionens mening värt allt beaktande.
Då man emellertid trots dessa erfarenheter icke tidigare velat binda bankerna
på ifrågavarande område, torde detta hava skett avsiktligt. Genom banklagstiftningen
har man syftat att hålla bankverksamheten ren från skadliga utväxter.
Men man har däremot velat lämna själva kärnan i bankverksamheten,
den vanliga kreditgivningen, fri från laglig reglering, och detta sannolikt på den
grund att man å ena sidan ansett det ligga eå i bankledningarnas eget välförstådda
intresse att driva denna verksamhet efter sunda principer, att någon tvångsreglering
icke skulle vara av nöden, samt å den andra funnit det förenat med
svårigheter att finna regler, som icke skulle lägga en onödig eller måhända skadlig
press på näringslivets fullt legitima kreditbehov.
Om man nu skall rubba på denna ståndpunkt, gäller det emellertid att
framgå med all försiktighet, så att icke intressen av nyss antydda beskaffenhet
skadas. Frånsett det i och för sig betänkliga i om så skulle bliva förhållandet,
måste man, om lagen blir för sträng, vara beredd på att de åsyftade verkningarna
komma att utebliva genom lagens kringgående på ett eller annat sätt.
Den viktigaste bland de invändningar, som pläga göras emot reglering på
föreslaget sätt av en banks kreditgivning, är den, att en dylik reglering skulle
befordra det s. k. Herbankssystemet. Härutinnan ligger otvivelaktigt något berättigat.
Ty det är uppenbart, att en näringsidkare, som av formella skäl hos
sin vanliga bankförbindelse får avslag på en ansökan om den ökade kredit, för
vilken ett fullt legitimt behov föreligger, vänder sig till en annan bank för att
få detta behov tillfredsställt. Nu anser man emellertid och detta med rätta, att en
låntagare bör koncentrera sina affärer ho3 en bank; banken får nämligen endast
under denna förutsättning den överblick över vederbörandes ställning, som är
nödvändig för ett riktigt bedömande av hans kreditvärdighet. Lika riktigt som
det kan vara att söka befordra riskfördelningsprincipen, lika oriktigt är det, förmenar
man, att motverka enbankssystemet. Denna invändning giver yttermera
vid handen, att den ifrågasatta lagstiftningsvägen måste beträdas med varsamhet.
Huruvida den av motionären föreslagna gränsen för kreditgivningen på
en band — 10 % av bankbolags egna fonder — är den riktiga, förefaller inspektionen
ur nyss angivna synpunkt tvivelaktigt. Bland de i ovanstående tabell
upptagna krediter, som ligga över denna gräns, finnas nämligen många, som ur
såväl soliditets- som legitimitetssynpunkt icke lämna något övrigt att önska. Det
vill därför förefalla inspektionen, som om denna gräns vore för snäv. Den gräns
6
Banlioutslcottets utlåtande Nr 46.
som det norska lagförslaget sätter eller 35 % är åter allt för vid för att med
våra större bankförhållanden få någon mera avsevärd betydelse.
Motionären undantager vid begränsningen kredit, som beviljas mot säkerhet
av inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet.. Frånsett
att ensamt taxeringsvärdet, särskilt när det gäller industriella anläggningar, icke
alltid är en lämplig mätare, när det gäller belåningsvärdet, synes emellertid med
dylikt hypotek böra likställas vissa slag av obligationer samt verkliga handelsväxlar,
möjligen med en för dylika säkerheter fastställd än vidare gräns. A
andra sidan torde i kreditbeloppet böra inräknas även ansvarsförbindelser till
banken samt av banken ställda garantier. Ahdare torde från bestämmelsens
giltighet böra undantagas sådana krediter, där staten, kommun eller annan dylik
samfällighet, hypoteksinrättning eller annat bankbolag är kredittagare.
Såsom ovan antytts är det av vikt att bestämmelsen göres i viss mån
elastisk, så att densamma icke behöver tvinga någon att t. ex. för tillgodoseende
av ett mera tillfälligt, fullt legitimt kreditbehov söka en ny bankförbindelse. Den
fastslagna gränsen bör därför under vissa betingelser kunna överskridas. I detta
hänseende synes det norska förslaget kunna tjäna till förebild.
En svårighet vid avfattandet av en bestämmelse sådan som den ifrågavarande
bereder, såsom alltid då det gäller restriktioner för förvärvsverksamhet,
faran för att densamma skall kunna kringgås och syftet därmed pa så sätt äventyras.
Motionären har i sådant avseende föreslagit, att krediter till dotterbolag
skola inräknas i moderbolagets krediter. Detta är ett fall och givetvis ett ganska
viktigt där ett kringgående av lagen skulle i brist av särskild bestämmelse kunna
äga rum. Men andra lika viktiga fall kunna förekomma. I åtminstone en av
de nyligen inträffade bankrekonstruktionerna och ävenledes eu av de tidigare, där
fallet kan hänföras till alltför stor kreditgivning på ett håll, hava de synliga
låntagarna varit formellt åtskilda även i det av motionären angivna hänseendet.
De hava emellertid under annan associationsform företrätt ett gemensamt intresse,
vilket kommit i åtnjutande av krediterna. Enligt inspektionens mening
är det av vikt att även dylika och andra liknande förhållanden omfattas av lagen.
Det kan i detta sammanhang också förtjäna övervägas huruvida icke t. ex.
en alltför omfattande belåning av aktier i ett och samma företag, låt vara genom
ett flertal låntagare, bör förhindras. Om alltså inspektionen anser motionärens
syfte vara värt all uppmärksamhet, torde av vad ovan anförts framgå, att inspektionen
icke utan vidare kan förorda den bestämmelse, som .motionären föreslagit
till omedelbart antagande av riksdagen. Ämnet bör enligt inspektionens
mening göras till föremål för utredning i viktiga hänseenden, en utredning där
även de, som frågan närmast berör, nämligen bankerna själva böra få göra sin
röst hörd.
Då nu statsrådet och chefen för finansdepartementet redan vid förra årets
riksdag bebådat en revision av banklagstiftningen i dess helhet, en revision, som
även av utskottet i dess utlåtande nr 10 vid innevarande års riksdag förordats,
synes utredningen rörande det av motionären uppställda spörsmålet böra verkställas
av dem, som få sig nyssberörda revisionsarbete anförtrott. Och enligt
inspektionens mening föreligger under förhandenvarande förhållanden inom det
ekonomiska livet ingen anledning att befara några olägenheter av ett uppskov.»
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 46.
7
Motionärens förslag avser införande i lagen om bankrörelse av förbud
för bankbolag att till en och samma gäldenär, därest denne ej
lämnat säkerhet av inteckning i fastighet inom hälften av senast fastställda
taxeringsvärde, bevilja kredit i den omfattning, att kreditens
belopp överstiger 10 procent av bolagets fonder. Härjämte föreslås, för
det fall att aktiebolag äger aktiemajoriteten i annat aktiebolag, visst tilllägg
i syfte att förebygga ett kringgående av den ifrågasatta förbudsbestämmelsen.
Motionären framhåller i sin motivering, hurusom de på senare
tider i vårt land genomförda bankrekonstruktionerna i många fall nödvändiggjorts
genom förluster, som uppstått på ett fåtal stora, av vederbörande
banker beviljade krediter. För förebyggande av dylika missförhållanden
anser motionären en ändring i banklagen vara av behovet
påkallad.
Såsom bank- och fondinspektionen erinrar, har hittills i vår banklagstiftning
icke förekommit någon begränsning uti här åsyftad riktning.
Endast för vissa bankbolag eller sådana med grundfond under en miljon
kronor har i den fastställda bolagsordningen plägat inrymmas föreskrift
i visst begränsande syfte. Däremot förekomma, omförmäler inspektionen,
i utländsk banklagstiftning eller befintliga förslag till dylik
lagstiftning stadganden av här avsedd art och har inspektionen lämnat
en redogörelse för lagstiftningen i vissa länder, bland andra Danmark
och Norge.
Utskottet delar bank- och fondinspektionens mening därom att
bland de grundsatser, vilkas tillämpning utgöra en av betingelserna för
en sund och välskött bankverksamhet, den om riskfördelningen onekligen
intager en framträdande plats. För riktigheten av denna uppfattning
har erfarenheten vid flera tillfällen givit otvetydiga bevis. Inspektionen
framhåller sålunda bland annat, att redan från tiden före krigskonjunkturen
flertalet inträffade bankolyckor kunna sägas hänföra sig till
avvikelser från nyssnämnda grundsats. Det i motionen angivna syftet,
att genom grundsatsens befästande erhålla säkerhet för dess mera allmänna
tillämpning, synes därför vara värt beaktande.
Inspektionen har emellertid funnit sig icke utan vidare kunna förorda
den av motionären föreslagna bestämmelsen utan ansett frågan böra göras
till föremål för utredning, därvid även tillfälle borde beredas bankerna
att yttra sig i ämnet.
Utskottet, som anser sig kunna instämma med inspektionen i dess sistberörda
uttalande, vill i likhet med inspektionen erinra, hurusom redan vid
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 46.
förlidet års riksdag dåvarande chefen för finansdepartementet ställt i utsikt
en revision av banklagstiftningen i dess helhet. Utskottet anser sig
vidare böra framhålla, att utskottet tidigare under riksdagen i samband
med förslag angående ändrade bestämmelser rörande aktiebolaget kreditkassan
av år 1922 med styrka framhållit behovet av en noggrann undersökning,
huruvida vår nuvarande banklagstiftning kunde anses vara tillfyllest
för tillvaratagande av de intressen, nämnda lagstiftning har till
uppgift att skydda. Dessa spörsmål vore enligt utskottets mening av den
natur, att de krävde ett synnerligen ingående och omsorgsfullt övervägande,
innan de kunde göras till föremål för lagstiftning; och syntes
det utskottet, att med hänsyn till ärendets stora vikt och betydelse
Kungl. Maj:t icke komme att underlåta att vidtaga härför erforderliga
åtgärder. Detta uttalande har av riksdagen lämnats utan erinran.
På förut anförda skäl och då man sålunda med all visshet lärer
kunna räkna med en fullständig revision av vår nuvarande banklagstiftning,
varvid jämväl här förevarande spörsmål kommer under omprövning,
har utskottet ansett sig böra avstyrka, att åtgärder nu vidtagas i motionens
syfte.
Åberopande vad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att förevarande motion I: 110 icke må till någon
vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 maj 1923.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Gustafsson, Bindley, öhngren, Wallés, Vindahl,
Johansson, Andersson i Hägelåkra och Carlsson;
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,
Winkler, Höglund, Janson i Kungsör, Törnkvist och Strindlund.
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget. 192a.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.