Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken.

1923-05-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1923:53, Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 53,

1

Nr 53.

i

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1923 kl. 2 e. ra
-

Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet

för kommuner att mot räntegottgörelse deponera

penningmedel i riksbanken.

I en inom första kammaren av herr Björnsson väckt, till bankoutskottet

hänvisad motion nr 40 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att primäroch

länskommuner skola beredas tillfälle att mot räntegottgörelse och på

de villkor i övrigt, som kunna befinnas lämpliga, deponera penningemedel

i riksbanken».

Tillika hemställer motionären, att, om hans berörda yrkande komme att

tillstyrkas, utskottet ville utarbeta förslag till erforderlig lagändring.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan anför motionären följande.

»Även om det i den allmänna diskussionen aldrig på allvar ifrågasatts, att

insättarna genom de sista årens s. k. bankkrascher skulle behöva befara att

förlora sina insatta kapital, hava dock dessa bankkatastrofer varit ägnade att

rubba allmänhetens obetingade tilltro till våra enskilda bankers soliditet. En

av de viktigaste orsakerna till dessa bankers nuvarande svårigheter har varit

den, att aktier och andra värdepappex-, vilka bankerna innehaft som pant för

lån, på grund av den allmänna depressionen sjunkit så mycket i värde, att de

ej längre kunnat ge långivaren nödig säkerhet. I den mån den person säkerhet,

som bankerna ha utöver sina realsäkerheter, icke är tillräcklig, blir förlust oundviklig,

och det ligger i sakens natur, att personsäkerheter bli allt svagare ju

längre den allmänna depressionen inom näringslivet varar. Den omständigheten,

alt depressionen blir långvarig, synes därför i och för sig och oberoende av

börsvärdena utgöra ett hot mot bankernas soliditet.

Om det förhåller sig så, vill det synas, som om det skulle ligga i bankernas

eget intresse att göra allt vad på dem kan ankomma för att förkorta krisen och

undanröja hindren för en lönande produktion. Emellertid föra våra enskilda

banker för närvarande en räntepolitik, vilken åtminstone för en utomstående

ter sig som rakt motsatt mot den från nyssnämnda synpunkter naturliga, i det

Bihang till riksdagens protokoll 1923. S samt. M höft. (Nr 53.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Bankoulskoltets utlåtande AV 53.

2

att marginalen mellan ut- och inlåningsräntan hålles vid en till synes orimlig

bredd. Under det att privatbankernas högsta inlåningsränta är 3 %, utgör t. ex.

kreditivräntan 6 % (varav visserligen 1 % betecknas som bokföringsavgift). Då

räntekostnader för näringslivet i allmänhet och för handeln i synnerhet utgöra

en betydande del av samtliga omkostnader, är det uppenbart, att höga räntor

icke främja utan verksamt hindra företagsamheten i dess strävan att finna lönande

sysselsättning. Lika väl som det med rätta har kunnat göras gällande, att

exempelvis allt för höga taxor för järnvägarna själva på längden kunna bliva

ödesdigra, lika väl kan det såsom jag ovan sökt visa befaras, att allt för höga

banktaxor till slut kunna äventyra bankernas soliditet.

Då det uppenbarligen är ett viktigt riksintresse, att det rådes hot på det allmänt

kärtda och beklagade missförhållande, som bottnar i för höga låneräntor,

och då detta missförhållande självfallet varit föremål för vår riksbankslednings

uppmärksamhet, måste man draga den slutsatsen, att riksbanken icke har möjlighet

att härutinnan åstadkomma rättelse. Visserligen erhöll riksbanken i enlighet

med förslag av 1917 års bankkommitté år 1920 rätt att mot räntegottgörelse

inlåna penningar direkt från allmänheten, vilket bl. a. hade till syfte att

möjliggöra för riksbanken att reglera bankernas vinstmarginal, men det kan ju

tänkas, att detta hjälpmedel vid de nuvarande förhållandena på penningmarknaden

skulle visa sig skäligen verkningslöst för ifrågavarande ändamål.

Däremot skulle en sådan inlåningsverksamhet för åtskilliga insättare öppna

möjlighet för en ekonomiskt tillfredsställande och framför allt fullt betryggande

penningplacering oberoende av de enskilda bankerna. För mindre insättare saknas

i detta avseende icke möjligheter. Genom köp av statsobligationer, insättning

i postsparbank, direkt utlåning mot inteckning i fastighet o. s. v. kunna

dessa få sina besparingar säkert deponerade. Men för kommuner och landsting

äro dessa möjligheter icke användbara.

På grund av omständigheter, som det här skulle föra för långt att närmare

utveckla, ha våra kommuner och landsting för närvarande relativt stora belopp

deponerade hos enskilda banker. Till belysande härav må det anföras, att vid

slutet av år 1918 primärkommunerna i våra städer hade innestående i annan

bank än riksbanken ungefär 24,5 miljoner kronor. För landsbygden var motsvarande

siffra 19,8 miljoner och för landstingen 9,5 miljoner eller sammanlagt

53,8 miljoner kronor. Av allt att döma äro motsvarande siffror nu avsevärt

större. Som exempel må anföras ur de senast offentliggjorda uppgifterna följande:
-

Tillgångar innestående i annan bank än riksbanken vid slutet av ar

Landsting

Östergötlands läns ...................

Jönköpings » ...................

Blekinge » ...................

Göteborgs och Bohus läns.......

Ålvsborgs läns ...........................

I 1000-tal

kronor

1918

1921

............. 732,6

4,095,9

............. 1,192,4

1,933,1

118,2

613,4

............. 338,0

2,999,7

............. 51,1

4,642,9

Summa 2,432,2

14,285,0

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 53.

3

Enbart dessa fem landsting hade sålunda ökat sin insättxiing i de enskilda

bankerna från c:a 2,5 miljoner kronor till c:a 14 miljoner från 1918 till 1921.

Även om det är en företeelse av tillfällig och övergående art, att primär- och

länskommuner hava sä stora penningebelopp deponerade hos enskilda banker,

synes det icke vara mindre viktigt, att det kan beredas en fullt betryggande

placering åt dessa, och det synes, som om en sådan placering skulle utan olägenhet

kunna äga rum i riksbanken. I varje fall synes detta kunna ske utan

lära för riksbankens huvuduppgift att vara en centralbank. Vidare synes riksbanken

genom en utvidgning i denna riktning av sin verksamhet bliva i tillfälle

att med exempel visa, vilken marginal mellan in- och utlåningsräntor den vid

varje tillfälle anser såsom skälig.»

Utskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande

över ifrågavarande motion; och hava fullmäktige i en till utskottet den 12

nästlidna april avlåten skrivelse anfört följande:

»Såsom motionären framhåller, kan hans förslag icke genomföras utan änd- Fullmäktige

ring av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. En sådan ändring till ‘ riksbanken

förmån för en viss kategori av insättare lärer dock knappast böra genomföras, utan

att man samtidigt upptager till behandling den omtvistade och principiellt viktiga

frågan om riksbankens rätt att betala ränta å hos banken insatta medel i detta

spörsmåls hela omfattning. Detta torde icke kunna ske utan en grundlig utredning

i ämnet med beaktande icke minst av de senare årens erfarenheter. Under sådana

förhållanden och då det dessutom synes föga sannolikt, att kommunerna

skulle i någon större utsträckning begagna sig av en eventuell rätt att i riksbanken

insätta penningar mot den räntegottgörelse, som riksbanken skulle kunna

erbjuda, anse sig fullmäktige böra avstyrka, att en sådan lagändring, som med

motionen avses, för närvarande genomföres.»

Enligt 16 § lagen för Sveriges riksbank, sådant detta författningsrum lyder utskottet.

jämlikt lagen den 23 april 1920, må fullmäktige i riksbanken, där omständigheterna

sådant påkalla, medgiva räntegottgörelse för medel innestående

å depositionsräkning.

Motionärens förslag innebär sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser,

att det skulle medgivas primär- och landskommuner rättighet att mot räntegottgörelse

i riksbanken deponera penningmedel. Detta spörsmål äger

emellertid nära samband med frågan om rätt för riksbanken till inlåning

mot ränta i hela denna frågas omfattning och synes därför icke böra för

sig upptagas till behandling. Vid sådant förhållande har utskottet funnit

sig böra avstyrka bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoulskottets utlåtande Nr 53.

att förevarande motion I: 40 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1923.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

au första kammaren: herrar Gustafsson, Lindley* () lingren* Johansson, Malmberg,

Andersson i Hägelåkra,* Carlsson* och Abrahamsson;*

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro,*

Hamrin ,* Bäcklund, Winkler, Lovén och Strindlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Eriksson i Grängesberg, som ansett, att utskottets yttrande och

förslag bort hava följande lydelse:

»För motionärens förslag om rättighet för kommunerna att mot räntegottgörelse

få deponera penningemedel i riksbanken synes talande skäl kunna

anföras, och ett medgivande i sådant avseende lärer icke behöva medföra

som konsekvens, att frågan om riksbankens rätt att betala ränta å insatta

medel skall lösas i detta spörsmåls hela omfattning. Det kan dock ifrågasättas,

om en förändring av hithörande bestämmelser bör ske i så begränsad

omfattning, som motionären föreslagit. Vissa andra offentliga institutioner

såsom hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt stiftelser och vissa

föreningar torde i detta avseende böra likställas med kommunerna. En

ändring av bestämmelserna för riksbankens inlåning, på sätt motionären

föreslagit, synes därför icke böra genomföras utan en närmare utredning.

Vid övervägande av förevarande spörsmål bör jämväl erinras om, att statsmakterna

beslutat teckna huvudparten av aktiekapitalet i Aktiebolaget Jordbrukarbanken,

varigenom denna bank fått en statlig karaktär.

På anförda skäl bar utskottet för närvarande icke funnit sig böra föreslå

några åtgärder i motionens syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion I: 40 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.»

samt av herrar Malmberg, Bäcklund och Lovén, vilka instämt med herr

Eriksson i Grängesberg.

CENTRA {/TRYCKERI ET, STOCKHOLM 1923

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.