Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken.
1923-05-23 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1923:53, Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet för kommuner att mot räntegottgörelse deponera penningmedel i riksbanken.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 53,
1
Nr 53.
i
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1923 kl. 2 e. ra
-
Utlåtande, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
för kommuner att mot räntegottgörelse deponera
penningmedel i riksbanken.
I en inom första kammaren av herr Björnsson väckt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 40 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att primäroch
länskommuner skola beredas tillfälle att mot räntegottgörelse och på
de villkor i övrigt, som kunna befinnas lämpliga, deponera penningemedel
i riksbanken».
Tillika hemställer motionären, att, om hans berörda yrkande komme att
tillstyrkas, utskottet ville utarbeta förslag till erforderlig lagändring.
Till stöd för sin ifrågavarande hemställan anför motionären följande.
»Även om det i den allmänna diskussionen aldrig på allvar ifrågasatts, att
insättarna genom de sista årens s. k. bankkrascher skulle behöva befara att
förlora sina insatta kapital, hava dock dessa bankkatastrofer varit ägnade att
rubba allmänhetens obetingade tilltro till våra enskilda bankers soliditet. En
av de viktigaste orsakerna till dessa bankers nuvarande svårigheter har varit
den, att aktier och andra värdepappex-, vilka bankerna innehaft som pant för
lån, på grund av den allmänna depressionen sjunkit så mycket i värde, att de
ej längre kunnat ge långivaren nödig säkerhet. I den mån den person säkerhet,
som bankerna ha utöver sina realsäkerheter, icke är tillräcklig, blir förlust oundviklig,
och det ligger i sakens natur, att personsäkerheter bli allt svagare ju
längre den allmänna depressionen inom näringslivet varar. Den omständigheten,
alt depressionen blir långvarig, synes därför i och för sig och oberoende av
börsvärdena utgöra ett hot mot bankernas soliditet.
Om det förhåller sig så, vill det synas, som om det skulle ligga i bankernas
eget intresse att göra allt vad på dem kan ankomma för att förkorta krisen och
undanröja hindren för en lönande produktion. Emellertid föra våra enskilda
banker för närvarande en räntepolitik, vilken åtminstone för en utomstående
ter sig som rakt motsatt mot den från nyssnämnda synpunkter naturliga, i det
Bihang till riksdagens protokoll 1923. S samt. M höft. (Nr 53.) 1
Bankoulskoltets utlåtande AV 53.
2
att marginalen mellan ut- och inlåningsräntan hålles vid en till synes orimlig
bredd. Under det att privatbankernas högsta inlåningsränta är 3 %, utgör t. ex.
kreditivräntan 6 % (varav visserligen 1 % betecknas som bokföringsavgift). Då
räntekostnader för näringslivet i allmänhet och för handeln i synnerhet utgöra
en betydande del av samtliga omkostnader, är det uppenbart, att höga räntor
icke främja utan verksamt hindra företagsamheten i dess strävan att finna lönande
sysselsättning. Lika väl som det med rätta har kunnat göras gällande, att
exempelvis allt för höga taxor för järnvägarna själva på längden kunna bliva
ödesdigra, lika väl kan det såsom jag ovan sökt visa befaras, att allt för höga
banktaxor till slut kunna äventyra bankernas soliditet.
Då det uppenbarligen är ett viktigt riksintresse, att det rådes hot på det allmänt
kärtda och beklagade missförhållande, som bottnar i för höga låneräntor,
och då detta missförhållande självfallet varit föremål för vår riksbankslednings
uppmärksamhet, måste man draga den slutsatsen, att riksbanken icke har möjlighet
att härutinnan åstadkomma rättelse. Visserligen erhöll riksbanken i enlighet
med förslag av 1917 års bankkommitté år 1920 rätt att mot räntegottgörelse
inlåna penningar direkt från allmänheten, vilket bl. a. hade till syfte att
möjliggöra för riksbanken att reglera bankernas vinstmarginal, men det kan ju
tänkas, att detta hjälpmedel vid de nuvarande förhållandena på penningmarknaden
skulle visa sig skäligen verkningslöst för ifrågavarande ändamål.
Däremot skulle en sådan inlåningsverksamhet för åtskilliga insättare öppna
möjlighet för en ekonomiskt tillfredsställande och framför allt fullt betryggande
penningplacering oberoende av de enskilda bankerna. För mindre insättare saknas
i detta avseende icke möjligheter. Genom köp av statsobligationer, insättning
i postsparbank, direkt utlåning mot inteckning i fastighet o. s. v. kunna
dessa få sina besparingar säkert deponerade. Men för kommuner och landsting
äro dessa möjligheter icke användbara.
På grund av omständigheter, som det här skulle föra för långt att närmare
utveckla, ha våra kommuner och landsting för närvarande relativt stora belopp
deponerade hos enskilda banker. Till belysande härav må det anföras, att vid
slutet av år 1918 primärkommunerna i våra städer hade innestående i annan
bank än riksbanken ungefär 24,5 miljoner kronor. För landsbygden var motsvarande
siffra 19,8 miljoner och för landstingen 9,5 miljoner eller sammanlagt
53,8 miljoner kronor. Av allt att döma äro motsvarande siffror nu avsevärt
större. Som exempel må anföras ur de senast offentliggjorda uppgifterna följande:
-
Tillgångar innestående i annan bank än riksbanken vid slutet av ar
Landsting
Östergötlands läns ...................
Jönköpings » ...................
Blekinge » ...................
Göteborgs och Bohus läns.......
Ålvsborgs läns ...........................
I 1000-tal
kronor
1918
1921
............. 732,6
4,095,9
............. 1,192,4
1,933,1
118,2
613,4
............. 338,0
2,999,7
............. 51,1
4,642,9
Summa 2,432,2
14,285,0
Bankoutskottets utlåtande Nr 53.
3
Enbart dessa fem landsting hade sålunda ökat sin insättxiing i de enskilda
bankerna från c:a 2,5 miljoner kronor till c:a 14 miljoner från 1918 till 1921.
Även om det är en företeelse av tillfällig och övergående art, att primär- och
länskommuner hava sä stora penningebelopp deponerade hos enskilda banker,
synes det icke vara mindre viktigt, att det kan beredas en fullt betryggande
placering åt dessa, och det synes, som om en sådan placering skulle utan olägenhet
kunna äga rum i riksbanken. I varje fall synes detta kunna ske utan
lära för riksbankens huvuduppgift att vara en centralbank. Vidare synes riksbanken
genom en utvidgning i denna riktning av sin verksamhet bliva i tillfälle
att med exempel visa, vilken marginal mellan in- och utlåningsräntor den vid
varje tillfälle anser såsom skälig.»
Utskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande
över ifrågavarande motion; och hava fullmäktige i en till utskottet den 12
nästlidna april avlåten skrivelse anfört följande:
»Såsom motionären framhåller, kan hans förslag icke genomföras utan änd- Fullmäktige
ring av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897. En sådan ändring till ‘ riksbanken
förmån för en viss kategori av insättare lärer dock knappast böra genomföras, utan
att man samtidigt upptager till behandling den omtvistade och principiellt viktiga
frågan om riksbankens rätt att betala ränta å hos banken insatta medel i detta
spörsmåls hela omfattning. Detta torde icke kunna ske utan en grundlig utredning
i ämnet med beaktande icke minst av de senare årens erfarenheter. Under sådana
förhållanden och då det dessutom synes föga sannolikt, att kommunerna
skulle i någon större utsträckning begagna sig av en eventuell rätt att i riksbanken
insätta penningar mot den räntegottgörelse, som riksbanken skulle kunna
erbjuda, anse sig fullmäktige böra avstyrka, att en sådan lagändring, som med
motionen avses, för närvarande genomföres.»
Enligt 16 § lagen för Sveriges riksbank, sådant detta författningsrum lyder utskottet.
jämlikt lagen den 23 april 1920, må fullmäktige i riksbanken, där omständigheterna
sådant påkalla, medgiva räntegottgörelse för medel innestående
å depositionsräkning.
Motionärens förslag innebär sådan ändring av ifrågavarande bestämmelser,
att det skulle medgivas primär- och landskommuner rättighet att mot räntegottgörelse
i riksbanken deponera penningmedel. Detta spörsmål äger
emellertid nära samband med frågan om rätt för riksbanken till inlåning
mot ränta i hela denna frågas omfattning och synes därför icke böra för
sig upptagas till behandling. Vid sådant förhållande har utskottet funnit
sig böra avstyrka bifall till motionen.
Utskottet hemställer alltså,
4
Bankoulskottets utlåtande Nr 53.
att förevarande motion I: 40 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 maj 1923.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
au första kammaren: herrar Gustafsson, Lindley* () lingren* Johansson, Malmberg,
Andersson i Hägelåkra,* Carlsson* och Abrahamsson;*
av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro,*
Hamrin ,* Bäcklund, Winkler, Lovén och Strindlund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Eriksson i Grängesberg, som ansett, att utskottets yttrande och
förslag bort hava följande lydelse:
»För motionärens förslag om rättighet för kommunerna att mot räntegottgörelse
få deponera penningemedel i riksbanken synes talande skäl kunna
anföras, och ett medgivande i sådant avseende lärer icke behöva medföra
som konsekvens, att frågan om riksbankens rätt att betala ränta å insatta
medel skall lösas i detta spörsmåls hela omfattning. Det kan dock ifrågasättas,
om en förändring av hithörande bestämmelser bör ske i så begränsad
omfattning, som motionären föreslagit. Vissa andra offentliga institutioner
såsom hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt stiftelser och vissa
föreningar torde i detta avseende böra likställas med kommunerna. En
ändring av bestämmelserna för riksbankens inlåning, på sätt motionären
föreslagit, synes därför icke böra genomföras utan en närmare utredning.
Vid övervägande av förevarande spörsmål bör jämväl erinras om, att statsmakterna
beslutat teckna huvudparten av aktiekapitalet i Aktiebolaget Jordbrukarbanken,
varigenom denna bank fått en statlig karaktär.
På anförda skäl bar utskottet för närvarande icke funnit sig böra föreslå
några åtgärder i motionens syfte.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion I: 40 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»
samt av herrar Malmberg, Bäcklund och Lovén, vilka instämt med herr
Eriksson i Grängesberg.
CENTRA {/TRYCKERI ET, STOCKHOLM 1923
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.