Skrivelse till Konungen angående ett successivt genomförande av departementalref ormen.
1923-03-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1923:5, Skrivelse till Konungen angående ett successivt genomförande av departementalref ormen.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1923 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 i anledning
av väckt motion, nr 66, om skrivelse till Konungen
angående ett successivt genomförande av departementalref
ormen.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 66, har herr von Kock hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer, att — såsom ett led i strävandet att uppnå ökad
enkelhet, effektivitet och sparsamhet inom statsförvaltningen — Kungl. Maj:t
måtte till övervägande upptaga frågan om den s. k. departementalreformens
successiva genomförande inom härför lämpade arbetsområden.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Det vida övervägande antalet centrala verk, som yttrade sig över departementalkommitterades
år 1912 framlagda förslag i fråga om departementens
inre organisation, uttalade betänkligheter mot detsamma, vilka huvudsakligen
utmynnade i farhågor, att den oberoende och självständiga ställning, som de
centrala verken nu intaga icke blott i den förvaltning, som är åt dem anförtrodd,
utan även med avseende å regeringsärendenas handläggning, skulle
genom verkens inflyttning i departementen åtminstone i sistnämnda avseende
gå förlorad eller väsentligen försvagas. Därjämte framhölls bland annat, att
föredragningen av regeringsärendena genom centralverkens tjänstemän skulle
verka förryckande på arbetet inom verken och i allt fall öka behovet av dessas
arbetskraft.
Vid framläggande av proposition till 1919 års lagtima riksdag med
förslag till ny departementsindelning yttrade vederbörande departementschef,
efter att hava erinrat om att prövningen av förslaget till departementens inre
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 12 sand. 2 avd. 5 käft. (Nr 5.)
Motionen.
Utskottet.
2 Första Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
organisation dittills lämnats å sido, bland annat följande. ”Nämnda förslag
innebär en genomgripande omläggning av nuvarande förhållanden i förevarande
avseende. Det är självfallet, att ett förslag av den stora betydelse och
räckvidd som det ifrågavarande fordrar en sorgfällig omprövning och en ingående
granskning ur olika synpunkter. Uppgiften vid en reform av denna art
måste gå ut på att söka råda bot för de olägenheter, som må vara förbundna
med det nuvarande förvaltningssystemet, utan att giva till spillo de därmed
förenade fördelar. Om jag också för min del hyser den uppfattningen, att de
grundtankar, från vilka departementalkommitterade vid utarbetandet av sitt
organisationsförslag utgått — beredande av erforderlig fackkunskap vid regeringsärendenas
behandling i statsdepartementen, undvikande av omgång och
tidsutdräkt vid dessa ärendens beredning och avgörande, åvägabringande av
en närmare förbindelse mellan departementscheferna och de centrala verken
samt åstadkommande av erforderligt samarbete inom centralförvaltningen —
äro värda allt beaktande, är jag dock icke övertygad om, att de linjer, efter
vilka kommitterade velat praktiskt omsätta dessa grundtankar, äro lyckligt
funna. Det torde ingalunda vara uteslutet, att en fullgod lösning av det föreliggande
problemet skall kunna vinnas utan den djupgående omvälvning av
den nuvarande organisationen, som kommitterades förslag innebär. För denna
min åsikt hämtar jag stöd jämväl i de uttalanden, som av de centrala ämbetsverken
i förevarande hänseende avgivits. Det är därjämte att uppmärksamma,
att departementens lokalfråga enligt departementalkommitterades mening
måste ordnas i samband med organisationsfrågan. Redan av dessa orsaker
kan jag icke nu fatta definitiv ståndpunkt beträffande den riktning, i vilken
en allmän reform av statsdepartementens inre organisation lämpligen bör
åvägabringas, eller med avseende å den utsträckning, vari denna reform bör
äga rum.---Det torde i själva verket kunna ifrågasättas, huruvida icke
det väsentliga av vad departementalkommitterade avsett att vinna särskilt
genom de centrala ämbetsverkens införlivande med departementen kan ernås
allenast genom utvecklingen av en sund praxis för samarbetet mellan departementen
och vederbörande centrala verk, vilken praxis, allteftersom den vinner
stadga, jämväl kan erhålla uttryck i utfärdade instruktioner och arbetsordningar.
”
Då nu frågan om departementalreformens genomförande i och med ifrågavarande
motion framlägges för riksdagen, sker det under den form, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
till övervägande upptaga frågan om reformens successiva genomförande. Det
torde då från början böra fastslås, att en begäran om successivt genomförande
av reformen förutsätter, att riksdagen godtagit principen om de centrala verkens
inflyttande i departementen och för sin del funnit sig övertygad därom,
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 5. 3
att de genomgripande förändringar i vår statsförvaltning, som departementalkommitterades
förslag härutinnan innebär, äro nödvändiga och lämpliga.
Det synes också klart, att en partiell reform, omfattande blott ett departement
så som motionären föreslagit, snart nog skulle visa sig olämplig, då det icke
kan vara ändamålsenligt, att regeringsärenden inom olika departement handläggas
på fullkomligt olika sätt, varför det sannolikt mycket snart skulle
visa sig vara ofrånkomligt att genomföra reformen för hela den av densamma
berörda förvaltningen. Ett bifall till motionärens hemställan skulle således
i verkligheten innebära ett visserligen successivt men dock till slut fullständigt
genomförande av reformen. Under sådana förhållanden har det för
utskottet framstått såsom nödvändigt att i någon män beröra det förslag till
fullständig omläggning av regeringsärendenas handläggning, som kommitterades
förslag innebär.
Departementalkommitterades förslag går ut på, bland annat, att de cem
träla ämbetsverkens chefer eller byråchefer skulle bliva föredragande inför
departementschefen och i statsrådsberedningen. Härigenom skulle fackkunskapen
på ett effektivare sätt kunna göra sig gällande vid ärendenas avgörande.
Sedan kommitterades förslag framlagts, synes dock, enligt vad utskottet
erfarit, den fackliga insikt, som de centrala verkens föredragande måste
besitta, mer och mer hava tagits i anspråk vid ärendenas beredning inom departementen,
och detta utan att grunderna för förvaltningens organisation i
detta hänseende blivit rubbade. Det lärer numera ej vara ovanligt, att vederbörande
inom departementen, i den mån sådant är erforderligt, inhämtar
muntliga upplysningar av verkschef eller föredragande inom centralt verk,
vilka ävenledes stundom inkallas för att personligen närvara vid ärendens
beredning och därvid lämna upplysningar och förklaringar. Den brist i
handläggningen av ärenden, som kommitterade 1912 ansågo sig kunna pavisa,
är således i viss omfattning avhjälpt, och kommitterades önskemål i
denna del kunna följaktligen genom utvecklingen inom ramen av nu bestående
organisation anses vara i betydande utsträckning tillgodosedda. Något
hinder för en ytterligare utveckling i denna riktning, i den mån ärendenas
allsidiga utredning och övriga förhållanden så påkalla, föreligger, enligt utskottets
mening, icke heller. Vidare bör erinras därom, att efter år 1912 departement
med specialuppgifter, nämligen kommunikations- och handelsdepartementen,
inrättats, och torde härigenom de fackliga synpunkterna å kommunikations-
och handelsärenden i högre grad än förut kunna göra sig gäl
lande. Med hänsyn till allt detta, synes det såsom ett grundläggande skäl
framställda kravet på fackkunskapens starkare tillgodoseende vid regeringsärendenas
berednig inom departementen genom en fullständig omläggning av
organisationen i mycket hava förlorat sitt berättigande. Och att från det nu
-
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
varande sättet för den fackliga insiktens hörande i beredningen övergå till
ständig föredragning av verkschef eller centralt verks byråchef synes utskottet
förenat med stora olägenheter. Bland dessa vill utskottet framhålla
svårigheten för en på visst område fackutbildad föredragande med givet intresse
för sitt speciella fack att taga tillbörlig hänsyn till andra på ärendet
inverkande fackliga synpunkter av annan art. Den nuvarande ordningen för
föredragning i kansliet av i departementets olika grenar utbildade högre
tjänstemän synes tvärtom borga för, att olika fackliga intressen vägas mot
varandra från synpunkten av vad som är bäst för det allmänna. Vidare har
utskottet icke kunnat frigöra sig från den uppfattningen, att, därest de centrala
verken införlivas med nuvarande departementen såsom departementsavdelningar.
deras självständighet utan tvivel skulle betydligt försvagas. Det
lärer nämligen bland annat knappast kunna förnekas, att initiativen från en
dA delning, ställd omedelbart under departementschefen, icke komme att röna
samma beaktande som nu, då de härröra från ett självständigt verk.
Reformens genomförande skulle vidare, enligt kommitterade, göra slut
på det dubbelarbete, som är förenat med den nuvarande ordningen. Utskottet
är emellertid icke övertygat därom, att dubbelarbete i verkligheten föreligger
i så stor utsträckning, att befogat klander däremot kan resas. Det arbete
med ett regeringsärendes handläggning, som sker inom de centrala verken,
är självfallet huvudsakligast av facklig art, medan däremot ärendets fortsatta
beredning inom departementen sker från allmänt sakliga och praktiska lämplighetssynpunkter,
och ärendet blir sålunda i de olika instanserna skärskådat
från olika synpunkter. När alltså ett ärende från facksynpunkt utretts av
vederbörande centrala verk, granskas detsamma inom departementet från allmänna
administrativa och konstitutionella synpunkter. Att denna uppdelning
av ett ärendes beredning icke kan kallas dubbelarbete i vanlig mening
ligger i öppen dag, liksom det ej heller torde kunna bestridas, att systemet
medför givna fördelar. I den mån verkligt dubbelarbete föreligger, är naturligtvis
ändring önskvärd, men sådan torde kunna åstadkommas på den av
kommitterade även föreslagna vägen att överföra vissa ärenden från departementen
till de centrala verken, utan att någon genomgripande ombildning
av förvaltningen fördenskull behöver äga rum; och vill utskottet i detta sammanhang
erinra därom, att under de senaste åren sådan decentralisering i
betydande utsträckning vidtagits.
Redan de här anförda synpunkterna synas utskottet vara av den art.
att utskottet icke kan finna, att reformen nu är nödvändig eller lämplig. Under
de elva år, som förflutit sedan reformförslaget framlades, hava successivt
genomförts sådana förändringar av statsförvaltningens arbetssätt, att enligt
utskottets mening det av motionären förordade förslaget ej i det skick, det
5
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
föreligger, kan tagas till utgångspunkt för en omorganisation, varför detsamma
i viktiga delar måste överarbetas och anpassas efter nu rådande förhållanden,
innan det förelägges för riksdagen.
Avgörande för utskottets ståndpunkt i ärendets nuvarande läge hava
även varit de ekonomiska konsekvenser, som förslagets genomförande skulle
medföra. Såväl departementalkommitterade som motionären uppställa nämligen
det villkoret för frågans tillfredsställande lösning, att ämbetsverket befinner
sig under samma tak som departementet eller åtminstone i omedelbar
närhet av detsamma. En sådan anordning är, enligt utskottets mening, icke
möjlig att genomföra utan sådana kostnader, att de, åtminstone för närvarande,
måste betecknas såsom oöverkomliga. Anordningen skulle nämligen
innebära ett sönderbrytande av den byggnadsplan, som utarbetats för den
centrala statsförvaltningens byggnader och föranleda en fullständig omläggning
av hela den statliga byggnadsplanen. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra därom, att omfattande förarbeten till ett nytt kanslihus och igångsättandet
av störa byggnader för centrala verk å bland annat Kungsholmen ägt
rum. Visserligen har motionären med hänsyn bland annat till lokalfrågans
lösning föreslagit endast ett successivt genomförande av reformen, varigenom
de oundgängliga byggnadsarbetena ej omedelbart i hela sin utsträckning
skulle behöva beslutas, men då, som ovan framhållits, ett blott partiellt genomförande
av omorganisationen i längden är ohållbart, måste förr eller senare
den vittomfattande lokalfrågan med dess för närvarande oöverskådliga
ekonomiska konsekvenser upptagas till fullständig lösning. Utskottet har
dessutom icke kunnat finna, att reformens genomförande skulle medföra så
stor vinst i fråga om arbetssättets förenkling, att de stora kostnaderna för
ett nöjaktigt ordnande av lokalfrågan därigenom kunde uppvägas. Den minskning
i utgifter, som skulle ernås genom viss minskning i tjänstemännens antal,
har nämligen för utskottet framstått såsom obetydlig i jämförelse med
byggnadskostnaderna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 mars 1923.
A utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKVIST.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Almkvist
Hooth, Julin, Franzén, Jönsson, J. i Slätåker och Andersson, P. i Arbrå.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.