Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8
1923-04-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1923:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1923 kl. 3 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 8 i anledning av väckt motion, nr 65, angående
förenkling av sättet för debitering och uppbörd av
•direkta skatter.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 65, har herr Lyberg hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på
vilket sätt en omläggning av vårt debiteringssystem kan ske i så måtto,
att samtliga våra direkta skatter — vare sig de utgå till staten eller till
landstinget, primärkommunen eller andra kommunala förvaltningsenheter —
påföres varje skattskyldig i en och samma debetsedel, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag till ändringar i sättet för skatternas
debitering och uppbörd, vartill utredningen föranleder.
I avseende å motiveringen hänvisas till vad samme motionär i motiveringen
till motionen nr 61 vid denna riksdag anfört om »förenkling av
debiterings- och uppbördsväsendet genom statsskatternas, landstingsskattens
och kommunalutskyldernas upptagande för varje skattskyldig i en och
samma debetsedel».
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen Utlåtande.
från riksräkenskapsverket, och är detta som bilaga fogat vid utskottets
utlåtande.
Den vittomfattande fråga, som förevarande motion avhandlar, är utan
tvivel värd ett noggrant beaktande. De olägenheter och svårigheter, vilka
veterligen vidlåda den nuvarande skattedebiteringen och skatteuppbörden,
påfordra nämligen med nödvändighet, att varje allvarligt förslag till dessas
avhjälpande grundligt undersökes, och dess förtjänster och nackdelar vägas
mot varandra under jämförelse med nuvarande system. Då utskottet så
gjort beträffande nu föreliggande motion, har utskottet ansett sig kunna
konstatera, att ett sammanförande av samtliga skatter å en och samma
debetsedel, samt, vilket då torde bliva ofrånkomligt, deras uppbärande i
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 12 samt. 2 avd. 8 höft. (Nr 8.) 1
2
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.
en och samma uppbörd skulle innebära förenklingar och besparingar samt
därigenom fördelar för både det allmänna och de skatteskyldiga. I fråga
om det närmare angivandet av dessa fördelar får utskottet hänvisa till
riksräkenskapsverkets utlåtande, vilket utskottet iinner sig kunna i denna
del till fullo biträda.
Därest förslaget om gemensam debetsedel m. m. endast medförde dessa
obestridliga fördelar, skulle sålunda utskottet kunna tillstyrka detsamma.
Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att finna, att med förslaget
äro förenade så stora olägenheter och svårigheter av praktisk art, att utskottet
ställer sig synnerligen tveksamt till lämpligheten och möjligheten
att för närvarande genomföra förslaget.
I sitt ovannämnda yttrande har riksräkenskapsverket framfört en hel
rad av betänkligheter mot förslaget, vilka i huvudsak synts utskottet av
vägande natur. Särskilt kan utskottet understryka svårigheterna angående
det praktiska ordnandet av uppbörden. Motionen har heller icke lämnat
något förslag till lösning av denna del av frågan, uppbördsförfarandet,
vilket dock är av minst lika stor vikt som debiteringsförfarandet.
Till de av ämbetsverket anförda betänkligheterna vill utskottet för
sin del foga följande erinringar. Uppbörden av kommunalskatten har, som
bekant, i allmänhet uppdelats på terminer. Denna uppdelning och tiden
för varje terminsuppbörd har inom givna gränser kunnat bestämmas av
varje kommun med hänsyn till lokala förhållanden. Härigenom har uppbörden
smidigt kunnat anpassas efter varje kommuns och dess skattdragandes
särskilda intressen. Skulle nu krono- och landstingsskatterna uppbäras
samtidigt som kommunalskatterna, måste självfallet hela denna skattesummas
uppbörd fördelas på terminer. Men då staten icke kunde vara
betjänt med att på olika tider mottaga skatt från olika kommuner, måste
likformighet i fråga om tiden för och antalet av uppbördsterminer åvägabringas,
och hänsyn kunde då icke, som nu är fallet, tagas till skilda
kommuners olika intressen och förhållanden. Kommunernas självbestämmanderätt
i detta fall bleve sålunda beskuren, utan tvivel till olägenhet
på många håll.
Utskottet anser sig icke böra underlåta att även påpeka det enligt
utskottets mening betydelsefulla förhållandet, att med debitering och uppbörd
av kommunalskatten genom andra än vissa kommunernas valda förtroendemän
kontakten mellan dessa och kommunens medlemmar i hög grad
skulle försvagas, då det framför allt är genom handhavandet av kommunens
skatteuppbörd som förtroendemännen få en mycket värdefull personlig
kännedom om sin kommuns medlemmar, utan vilken ett riktigt tillvara
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 3
tagande av kommunens intressen knappast är möjligt. Ett borttagande
av denna väg för de ledande till närmare beröring med kommunens medlemmar
finner utskottet sålunda långt ifrån önskligt.
Sammanförandet av kronoskatteuppbörden med kommunalskatteuppbörden
skulle vidare nödvändiggöra en omläggning av kommunernas budgetår
och därmed ändringar i gällande kommunallagar. Riksräkenskapsverket
har därjämte påpekat, att den ifrågasatta reformen skulle medföra bl. a.
viss omläggning och ny lönereglering för landsstaten, eventuellt postverket.
Frånsett den omständigheten, att lönereglering för dessa kårer nyligen
genomförts och ny sådan redan från denna synpunkt icke är lämplig,
skulle den obestridligen medföra icke oväsentligt ökade kostnader för statsverket.
Då vidare den föreslagna utredningen med hänsyn till frågans
beskaffenhet måste bliva särdeles omfattande och således även den komma
att draga avsevärda kostnader för statsverket, finner utskottet även statsfinansiella
skäl tala emot bifall till motionärens hemställan.
Slutligen har det synts utskottet rådligt att, innan ny utredning i
hithörande frågor igångsättes, avvakta resultaten av dels 1921 års kommunalskattekommittés
arbete, dels ock av riksdagens skrivelse till Konungen
år 1921, nr 167, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 april 1923.
På utskottets vägnar:
N. J. F. ALMKVIST.
Närvarande: se utlåtandet nr 9.
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.
Bilaga.
Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom nådig remiss den 16 innevarande månad har riksräkenskapsverket
anbefallts att avgiva och senast den 2 nästkommande mars till riksdagens första
kammares andra tillfälliga utskott överlämna yttrande över en av herr Lyberg i
första kammaren väckt motion nr 65 om förenkling av sättet för debitering och
uppbörd av direkta skatter; och får riksräkenskapsverket i anledning härav anföra
följande.
Motionären har i syfte att åstadkomma sådan förenkling föreslagit, att
samtliga direkta skatter, vare sig de utgå till staten eller till landstinget, primärkommunen
eller andra kommunala förvaltningsenheter, skulle påföras varje skattskyldig
i en och samma debetsedel, och har såsom skäl för den föreslagna åtgärden
anfört bland annat följande. Därest debiteringsarbetet utfördes för varje
skattskyldig av en och samma person i samma uppbördsbok eller debiteringslängd
och i en enda debetsedel, skulle de direkta kostnaderna för debetsedlar
och deras distribution bliva betydligt mindre än hittills. Skatternas sammanförande
i en debetsedel syntes vidare ägnat att underlätta vidtagande av åtgärder
för effektivare kontroll över restantieindrivningen. Och ytterligare måste det
antagas, att häradsskrivarna på grund av sin större rutin skulle verkställa uträkningarna
mycket lättare och snabbare än de kommunala förtroendemännen.
Något bestämt förslag, huru uppbörden av de sålunda gemensamt debiterade
skattebeloppen skulle verkställas, har emellertid icke blivit i motionen framställt.
Motionären har allenast framhållit, att uppbörden skulle kunna på ett
tillfredsställande sätt ordnas efter olika linjer. Antingen skulle uppbörden av
samtliga skatter ombänderhavas av samma tjänstemän, som hittills haft befattning
med statsskattens uppbärande (postverket och städernas kronouppbördskassörer)
eller ock skulle endast kronoskatten uppbäras i den för denna skatt nu
fastställda eller möjligen framdeles jämkade ordning, men skatten till länskommunen
och primärkommunerna uppbäras genom kommunala tjänstemän och
förtroendemän. Slutligen skulle ett gemensamt debiterande av samtliga direkta
skatter medföra den fördelen, att debiteringsarbetet kunde förläggas till en sådan
tidpunkt, att det justeringsarbete, som nu på grund av prövningsnämndens
ändringar måste vidtagas beträffande de i uppbördsboken införda beloppen, skulle
kunna undvikas.
Då riksräkenskapsverket nu går att yttra sig i denna ganska vittutseende
fråga, måste ämbetsverket inskränka sig till en allmän orientering på grundval
av den kännedom om förhållandena, som ämbetsverket utan närmare undersökning
av frågans detaljer redan äger. En mera ingående undersökning skulle
nämligen erfordra betydligt längre tid än den, som av Kungl. Maj:t blivit föreskriven
för avgivande av detta utlåtande.
Då motionen emellertid blott utmynnar i eu hemställan om utredning, lärer
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 5
det heller icke vara avsett att denna utredning redan på detta stadium skall av
riksräkenskapsverket åvägabringas.
Riksräkenskapsverket får till en början uttala, att ett sammanförande av
statsskatten, kommunalskatten och landstingsskatten å en och samma debetsedel,
uppbärande av dessa skatter i en och samma uppbörd samt ett gemensamt indrivningsförfarande
för alla dessa utskylder otvivelaktigt skulle innebära stora
fördelar för både det allmänna och för de skattskyldiga själva. Ett betydande
dubbelarbete skulle kunna undvikas, ordning och enhetlighet skulle vinnas, debiteringsarbetet
skulle komma att utföras av ett fåtal för sin uppgift väl skickade
debiteringsförrättare, restantieindrivningen skulle förenklas samtidigt som effektiviteten
skulle höjas; och slutligen skulle en betydligt mera träffsäker kontroll
än den under nuvarande förhållanden möjliga kunna å indrivningsmännen
utövas.
Den ofta på tal bragta frågan om kronoskatteuppbördens uppdelning i två
eller flere terminer — vars lösning hittills huvudsakligen strandat på tekniska
svårigheter — skulle lösas av sig själv, då det är självfallet, att en debetsedel,
som innefattade både krono-, kommunal- och landstingsskatt, måste i fråga om
inbetalningen vara fördelad å flera terminer, och att eu efter de skattdragandes
intressen lämpad fördelning då bleve lätt att genomföra.
Likaledes skulle den vid senaste riksdag väckta frågan om en effektivare
skatteindrivning genom det i motionen ifrågasatta reformförslagets genomförande
knnna anses vara löst.
Ehuru riksräkenskapsverket alltså finner det mål, vartill motionären strävar,
vara nog så lockande, uppställer sig dock omedelbart en hel rad av betänkligheter.
Den ifrågasatta reformen borde nämligen, för att icke vålla allt för stora
svårigheter vid det praktiska genomförandet, föregås av andra förenklingar, som
icke obetingat kunna åvägabringas, bland annat, om än icke i främsta rummet,
eu genomgripande reform i fråga om den nuvarande kronoskattedebetsedeln.
Denna debetsedel borde till lättnad för debiterings- och uppbördsarbetet så att
säga »renodlas», d. v. s. från densamma borde avföras alla den rena statsskatten
och kommunalskatterna ovidkommande medel, såsom, exempelvis, riddarhusmedel,
hushållningssällskapsavgifter, vägskatt och tingshusmedel samt alla slag av försäkringsavgifter,
vilkas uppbörd utan olägenhet skulle kunna ordnas på annat
sätt. Dessa belopp, av vilka vägskatt och tingshusmedel redan nu i flera distrikt
deibiteras och uppbäras av vederbörande styrelser själva, hava nämligen intet
ovtllkorligt samband med vare sig kronoskatten eller kommunalskatten, och övriga
an ydda avgifters (riddarhusmedel, hushållningssällskapsavgifter, försäkringsavgifter)
debitering och uppbörd representera intet stats- eller kommunalintresse,
men kunna å andra sidan i vissa fall t. o. m. ställa sig hindrande i vägen,
exempelvis då en skattedragare vägrar att underkasta sig inbetalningen av ett
enstaka debiterat belopp. Vidare och på i huvudsak enahanda skäl borde, på
sätt ämbetsverket i ett nyligen avgivit utlåtande tillstyrkt, de s. k. personella
utskylderna (mantalspenningar, sjukvårdsavgift och folkskoleavgift) i detta sammanhang
lämpligen försvinna.
På sätt motionären även föreslagit skulle dessutom landstingsmedel och
bidrag till skjutsentreprenaderna debiteras i eu post.
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.
Kronodebetsedeln borde under sådana förhållanden, för att möjliggöra reformen,
i regel komma att innehålla, förutom debetsedelslösen, endast en debiterad
post, nämligen inkomst- och förmögenhetsskatt.
I detta sammanhang torde det höra framhållas, att lika väl som på sätt
här betonats kronodebetsedeln bör renodlas och landstingsskatten utgå i allenast
en debiterad post, så bör jämväl skatten till kommunen uttagas i eu enda post.
Än vidare torde det för reformens genomförande bliva nödvändigt att
bringa överensstämmelse mellan krono- och kommunalutskylderna på så sätt, att
de utskylder, som debiteras samtidigt, också komma att avse samma år. Sådana
förhållandena nu äro, uttagas däremot kronoutskylderna samma år de till grund
för utskylderna liggande inkomsterna deklarerats, under det att de å samma inkomst
belöpande kommunalutskylderna uttaxeras först ett år senare. Denna ojämnhet
måste bortarbetas, för att icke vålla oreda, och särskilt måste man beakta, att ett
framskjutande av kronouppbörden till en senare tidpunkt än den nuvarande vore
en reform bakåt, som icke torde undgå att väcka statsfinansiella betänkligheter.
Den gemensamma debetsedeln skulle alltså komma att upptaga följande poster:
Skatt till staten:
Inkomst- och förmögenhetsskatt.
Skatt till landstinget:
Landstingsmedel.
Skatt till N. N. kommun:
Kommunalskatt samt
Debetsedelslösen.
Till dessa poster komma visserligen för närvarande bevillning och kommunal
progressivskatt, men bevillningen är ju avsedd att försvinna och den kommunala
progressivskatten utgår allenast till och med 1924.
De å debetsedeln sålunda uppförda skattebeloppen kunde sedermera med
lätthet uppdelas så, att de förfölle till betalning i exempelvis tre eller fyra terminer.
Vid en jämkning av tiden för kronouppbörden eller dess fördelning på
flera terminer får emellertid, såsom ämbetsverket redan antytt, icke förbises, att
det hela måste ordnas så, att man därigenom icke äventyrar en av de fördelar
man ville vinna genom budgetårets omläggning, den nämligen, att riksstatens
förnämsta inkomst skulle komma att tillflyta statskassan under budgetårets första
hälft.
Men även efter dessa förenklingar, vilka alla kräva ett noggrannt övervägande,
innan de kunna tillstyrkas, måste man ägna uppmärksamhet åt andra
omständigheter, som icke få i detta sammanhang förbises.
Den ifrågasatta reformen skulle komma att mer eller mindre beröra länsstyrelserna,
magistraterna, häradsskrivarna, landsfiskalerna, postverket och de
kommunala befattningshavare, som nu handhava debitering och uppbörd av
kommunalutskylderna. För de statliga befattningshavarna skulle reformens
genomförande medföra en betydande utökning av deras redan nu alltför stora
arbetsbörda, under det att samma reform för vederbörande kommunala befattningshavare
i regel skulle medföra lindring och i vissa fall rent avTöranleda
indragning av tjänster. Reformens genomförande skulle med andra ord nödvändiggöra
å ena sidan en omorganisation och lönereglering för landsstaten och
å andra sidan en reglering, eventuellt indragning, av vissa kommunala befatt
-
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 7
ningar, exempelvis särskilt tillsatta kommunalkamrerare, men förutom de organisatoriska
problem, som nu berörts, synas jämväl andra omständigheter böra
beaktas, innan man beslutar sig för denna reform.
Särskilt bereder det praktiska ordnandet av uppbörden svårigheter. Detta
förhållande, bestyrkes även därav, att något förslag till lösning av denna del av
frågan icke lämnats i motionen, där det endast helt allmänt uttalats att uppbörden
på ett tillfredsställande sätt kan ordnas efter olika linjer. Vilken linje
man än väljer, torde emellertid konsekvenserna därav att å samma debetsedel
bliva uppförda utskylder, som skola redovisas åt skilda håll, böra noga beaktas.
Därest uppbörden skulle verkställas genom postverket, och om länsstyrelserna
alltså komme att få samma befattning med samtliga direkta skatter som de nu
ha beträffande kronoskatten, bleve det nödvändigt att i länets räkenskaper upplägga
lika många nya konti som det finnes kommuner inom länet, vilket torde
få anses vara rätt så betänkligt.
I fråga om avkortning och avskrivning av påförda utskylder skulle den
föreslagna reformen ävenledes medföra olägenheter, som måste övervinnas. Beträffande
å samma debetsedel uppförda utskylder skulle avkortning resp. avskrivning
komma att medgivas än av länsstyrelsen efter i gällande författningar
stadgade grunder och än av de kommunala myndigheterna efter deras i varje
särskilt fall fattade beslut. Hur denna sak lämpligen kan ordnas tilltror sig
ämbetsverket icke att f. n. avgöra.
Ehuruväl riksräkenskapsverket alltså, på sätt förut i detta utlåtande framhållits,
hyser den uppfattningen, att en gemensam debitering, uppbörd och restindrivning
av samtliga direkta skatter skulle — under förutsättning att ett konsekvent
och ett likformigt genomförande vore möjligt — vara till fördel för de skattskyldige
och leda till avsevärda besparingar för staten, landstingen och kommunerna,
måste ämbetsverket likväl, med tanke på alla de svårigheter, som för närvarande
obestridligen möta för reformens genomförande, avråda från varje förhastat steg;
och särskildt med hänsyn därtill, att den ifrågasatta reformen skulle nödvändiggöra
viss omorganisation och lönereglering för landsstaten, eventuellt postverket,
samt indragning av kommunala befattningar, ställer sig riksräkenskapsverket
synnerligen tveksamt, huruvida i denna ekonomiskt brydsamma tid en utredning
syftande till en så vittomfattande reform må anses tillrådlig.
Stockholm den 28 februari 1923.
CHR. L. TENOW.
Albin Litzén.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.