Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8

1923-04-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1923:8, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1923 kl. 3 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande

nr 8 i anledning av väckt motion, nr 65, angående

förenkling av sättet för debitering och uppbörd av

•direkta skatter.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 65, har herr Lyberg hemställt, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på

vilket sätt en omläggning av vårt debiteringssystem kan ske i så måtto,

att samtliga våra direkta skatter — vare sig de utgå till staten eller till

landstinget, primärkommunen eller andra kommunala förvaltningsenheter —

påföres varje skattskyldig i en och samma debetsedel, samt om framläggande

för riksdagen av de förslag till ändringar i sättet för skatternas

debitering och uppbörd, vartill utredningen föranleder.

I avseende å motiveringen hänvisas till vad samme motionär i motiveringen

till motionen nr 61 vid denna riksdag anfört om »förenkling av

debiterings- och uppbördsväsendet genom statsskatternas, landstingsskattens

och kommunalutskyldernas upptagande för varje skattskyldig i en och

samma debetsedel».

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen Utlåtande.

från riksräkenskapsverket, och är detta som bilaga fogat vid utskottets

utlåtande.

Den vittomfattande fråga, som förevarande motion avhandlar, är utan

tvivel värd ett noggrant beaktande. De olägenheter och svårigheter, vilka

veterligen vidlåda den nuvarande skattedebiteringen och skatteuppbörden,

påfordra nämligen med nödvändighet, att varje allvarligt förslag till dessas

avhjälpande grundligt undersökes, och dess förtjänster och nackdelar vägas

mot varandra under jämförelse med nuvarande system. Då utskottet så

gjort beträffande nu föreliggande motion, har utskottet ansett sig kunna

konstatera, att ett sammanförande av samtliga skatter å en och samma

debetsedel, samt, vilket då torde bliva ofrånkomligt, deras uppbärande i

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 12 samt. 2 avd. 8 höft. (Nr 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.

en och samma uppbörd skulle innebära förenklingar och besparingar samt

därigenom fördelar för både det allmänna och de skatteskyldiga. I fråga

om det närmare angivandet av dessa fördelar får utskottet hänvisa till

riksräkenskapsverkets utlåtande, vilket utskottet iinner sig kunna i denna

del till fullo biträda.

Därest förslaget om gemensam debetsedel m. m. endast medförde dessa

obestridliga fördelar, skulle sålunda utskottet kunna tillstyrka detsamma.

Utskottet har emellertid icke kunnat undgå att finna, att med förslaget

äro förenade så stora olägenheter och svårigheter av praktisk art, att utskottet

ställer sig synnerligen tveksamt till lämpligheten och möjligheten

att för närvarande genomföra förslaget.

I sitt ovannämnda yttrande har riksräkenskapsverket framfört en hel

rad av betänkligheter mot förslaget, vilka i huvudsak synts utskottet av

vägande natur. Särskilt kan utskottet understryka svårigheterna angående

det praktiska ordnandet av uppbörden. Motionen har heller icke lämnat

något förslag till lösning av denna del av frågan, uppbördsförfarandet,

vilket dock är av minst lika stor vikt som debiteringsförfarandet.

Till de av ämbetsverket anförda betänkligheterna vill utskottet för

sin del foga följande erinringar. Uppbörden av kommunalskatten har, som

bekant, i allmänhet uppdelats på terminer. Denna uppdelning och tiden

för varje terminsuppbörd har inom givna gränser kunnat bestämmas av

varje kommun med hänsyn till lokala förhållanden. Härigenom har uppbörden

smidigt kunnat anpassas efter varje kommuns och dess skattdragandes

särskilda intressen. Skulle nu krono- och landstingsskatterna uppbäras

samtidigt som kommunalskatterna, måste självfallet hela denna skattesummas

uppbörd fördelas på terminer. Men då staten icke kunde vara

betjänt med att på olika tider mottaga skatt från olika kommuner, måste

likformighet i fråga om tiden för och antalet av uppbördsterminer åvägabringas,

och hänsyn kunde då icke, som nu är fallet, tagas till skilda

kommuners olika intressen och förhållanden. Kommunernas självbestämmanderätt

i detta fall bleve sålunda beskuren, utan tvivel till olägenhet

på många håll.

Utskottet anser sig icke böra underlåta att även påpeka det enligt

utskottets mening betydelsefulla förhållandet, att med debitering och uppbörd

av kommunalskatten genom andra än vissa kommunernas valda förtroendemän

kontakten mellan dessa och kommunens medlemmar i hög grad

skulle försvagas, då det framför allt är genom handhavandet av kommunens

skatteuppbörd som förtroendemännen få en mycket värdefull personlig

kännedom om sin kommuns medlemmar, utan vilken ett riktigt tillvara
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 3

tagande av kommunens intressen knappast är möjligt. Ett borttagande

av denna väg för de ledande till närmare beröring med kommunens medlemmar

finner utskottet sålunda långt ifrån önskligt.

Sammanförandet av kronoskatteuppbörden med kommunalskatteuppbörden

skulle vidare nödvändiggöra en omläggning av kommunernas budgetår

och därmed ändringar i gällande kommunallagar. Riksräkenskapsverket

har därjämte påpekat, att den ifrågasatta reformen skulle medföra bl. a.

viss omläggning och ny lönereglering för landsstaten, eventuellt postverket.

Frånsett den omständigheten, att lönereglering för dessa kårer nyligen

genomförts och ny sådan redan från denna synpunkt icke är lämplig,

skulle den obestridligen medföra icke oväsentligt ökade kostnader för statsverket.

Då vidare den föreslagna utredningen med hänsyn till frågans

beskaffenhet måste bliva särdeles omfattande och således även den komma

att draga avsevärda kostnader för statsverket, finner utskottet även statsfinansiella

skäl tala emot bifall till motionärens hemställan.

Slutligen har det synts utskottet rådligt att, innan ny utredning i

hithörande frågor igångsättes, avvakta resultaten av dels 1921 års kommunalskattekommittés

arbete, dels ock av riksdagens skrivelse till Konungen

år 1921, nr 167, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 april 1923.

På utskottets vägnar:

N. J. F. ALMKVIST.

Närvarande: se utlåtandet nr 9.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.

Bilaga.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom nådig remiss den 16 innevarande månad har riksräkenskapsverket

anbefallts att avgiva och senast den 2 nästkommande mars till riksdagens första

kammares andra tillfälliga utskott överlämna yttrande över en av herr Lyberg i

första kammaren väckt motion nr 65 om förenkling av sättet för debitering och

uppbörd av direkta skatter; och får riksräkenskapsverket i anledning härav anföra

följande.

Motionären har i syfte att åstadkomma sådan förenkling föreslagit, att

samtliga direkta skatter, vare sig de utgå till staten eller till landstinget, primärkommunen

eller andra kommunala förvaltningsenheter, skulle påföras varje skattskyldig

i en och samma debetsedel, och har såsom skäl för den föreslagna åtgärden

anfört bland annat följande. Därest debiteringsarbetet utfördes för varje

skattskyldig av en och samma person i samma uppbördsbok eller debiteringslängd

och i en enda debetsedel, skulle de direkta kostnaderna för debetsedlar

och deras distribution bliva betydligt mindre än hittills. Skatternas sammanförande

i en debetsedel syntes vidare ägnat att underlätta vidtagande av åtgärder

för effektivare kontroll över restantieindrivningen. Och ytterligare måste det

antagas, att häradsskrivarna på grund av sin större rutin skulle verkställa uträkningarna

mycket lättare och snabbare än de kommunala förtroendemännen.

Något bestämt förslag, huru uppbörden av de sålunda gemensamt debiterade

skattebeloppen skulle verkställas, har emellertid icke blivit i motionen framställt.

Motionären har allenast framhållit, att uppbörden skulle kunna på ett

tillfredsställande sätt ordnas efter olika linjer. Antingen skulle uppbörden av

samtliga skatter ombänderhavas av samma tjänstemän, som hittills haft befattning

med statsskattens uppbärande (postverket och städernas kronouppbördskassörer)

eller ock skulle endast kronoskatten uppbäras i den för denna skatt nu

fastställda eller möjligen framdeles jämkade ordning, men skatten till länskommunen

och primärkommunerna uppbäras genom kommunala tjänstemän och

förtroendemän. Slutligen skulle ett gemensamt debiterande av samtliga direkta

skatter medföra den fördelen, att debiteringsarbetet kunde förläggas till en sådan

tidpunkt, att det justeringsarbete, som nu på grund av prövningsnämndens

ändringar måste vidtagas beträffande de i uppbördsboken införda beloppen, skulle

kunna undvikas.

Då riksräkenskapsverket nu går att yttra sig i denna ganska vittutseende

fråga, måste ämbetsverket inskränka sig till en allmän orientering på grundval

av den kännedom om förhållandena, som ämbetsverket utan närmare undersökning

av frågans detaljer redan äger. En mera ingående undersökning skulle

nämligen erfordra betydligt längre tid än den, som av Kungl. Maj:t blivit föreskriven

för avgivande av detta utlåtande.

Då motionen emellertid blott utmynnar i eu hemställan om utredning, lärer

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 5

det heller icke vara avsett att denna utredning redan på detta stadium skall av

riksräkenskapsverket åvägabringas.

Riksräkenskapsverket får till en början uttala, att ett sammanförande av

statsskatten, kommunalskatten och landstingsskatten å en och samma debetsedel,

uppbärande av dessa skatter i en och samma uppbörd samt ett gemensamt indrivningsförfarande

för alla dessa utskylder otvivelaktigt skulle innebära stora

fördelar för både det allmänna och för de skattskyldiga själva. Ett betydande

dubbelarbete skulle kunna undvikas, ordning och enhetlighet skulle vinnas, debiteringsarbetet

skulle komma att utföras av ett fåtal för sin uppgift väl skickade

debiteringsförrättare, restantieindrivningen skulle förenklas samtidigt som effektiviteten

skulle höjas; och slutligen skulle en betydligt mera träffsäker kontroll

än den under nuvarande förhållanden möjliga kunna å indrivningsmännen

utövas.

Den ofta på tal bragta frågan om kronoskatteuppbördens uppdelning i två

eller flere terminer — vars lösning hittills huvudsakligen strandat på tekniska

svårigheter — skulle lösas av sig själv, då det är självfallet, att en debetsedel,

som innefattade både krono-, kommunal- och landstingsskatt, måste i fråga om

inbetalningen vara fördelad å flera terminer, och att eu efter de skattdragandes

intressen lämpad fördelning då bleve lätt att genomföra.

Likaledes skulle den vid senaste riksdag väckta frågan om en effektivare

skatteindrivning genom det i motionen ifrågasatta reformförslagets genomförande

knnna anses vara löst.

Ehuru riksräkenskapsverket alltså finner det mål, vartill motionären strävar,

vara nog så lockande, uppställer sig dock omedelbart en hel rad av betänkligheter.

Den ifrågasatta reformen borde nämligen, för att icke vålla allt för stora

svårigheter vid det praktiska genomförandet, föregås av andra förenklingar, som

icke obetingat kunna åvägabringas, bland annat, om än icke i främsta rummet,

eu genomgripande reform i fråga om den nuvarande kronoskattedebetsedeln.

Denna debetsedel borde till lättnad för debiterings- och uppbördsarbetet så att

säga »renodlas», d. v. s. från densamma borde avföras alla den rena statsskatten

och kommunalskatterna ovidkommande medel, såsom, exempelvis, riddarhusmedel,

hushållningssällskapsavgifter, vägskatt och tingshusmedel samt alla slag av försäkringsavgifter,

vilkas uppbörd utan olägenhet skulle kunna ordnas på annat

sätt. Dessa belopp, av vilka vägskatt och tingshusmedel redan nu i flera distrikt

deibiteras och uppbäras av vederbörande styrelser själva, hava nämligen intet

ovtllkorligt samband med vare sig kronoskatten eller kommunalskatten, och övriga

an ydda avgifters (riddarhusmedel, hushållningssällskapsavgifter, försäkringsavgifter)

debitering och uppbörd representera intet stats- eller kommunalintresse,

men kunna å andra sidan i vissa fall t. o. m. ställa sig hindrande i vägen,

exempelvis då en skattedragare vägrar att underkasta sig inbetalningen av ett

enstaka debiterat belopp. Vidare och på i huvudsak enahanda skäl borde, på

sätt ämbetsverket i ett nyligen avgivit utlåtande tillstyrkt, de s. k. personella

utskylderna (mantalspenningar, sjukvårdsavgift och folkskoleavgift) i detta sammanhang

lämpligen försvinna.

På sätt motionären även föreslagit skulle dessutom landstingsmedel och

bidrag till skjutsentreprenaderna debiteras i eu post.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8.

Kronodebetsedeln borde under sådana förhållanden, för att möjliggöra reformen,

i regel komma att innehålla, förutom debetsedelslösen, endast en debiterad

post, nämligen inkomst- och förmögenhetsskatt.

I detta sammanhang torde det höra framhållas, att lika väl som på sätt

här betonats kronodebetsedeln bör renodlas och landstingsskatten utgå i allenast

en debiterad post, så bör jämväl skatten till kommunen uttagas i eu enda post.

Än vidare torde det för reformens genomförande bliva nödvändigt att

bringa överensstämmelse mellan krono- och kommunalutskylderna på så sätt, att

de utskylder, som debiteras samtidigt, också komma att avse samma år. Sådana

förhållandena nu äro, uttagas däremot kronoutskylderna samma år de till grund

för utskylderna liggande inkomsterna deklarerats, under det att de å samma inkomst

belöpande kommunalutskylderna uttaxeras först ett år senare. Denna ojämnhet

måste bortarbetas, för att icke vålla oreda, och särskilt måste man beakta, att ett

framskjutande av kronouppbörden till en senare tidpunkt än den nuvarande vore

en reform bakåt, som icke torde undgå att väcka statsfinansiella betänkligheter.

Den gemensamma debetsedeln skulle alltså komma att upptaga följande poster:

Skatt till staten:

Inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skatt till landstinget:

Landstingsmedel.

Skatt till N. N. kommun:

Kommunalskatt samt

Debetsedelslösen.

Till dessa poster komma visserligen för närvarande bevillning och kommunal

progressivskatt, men bevillningen är ju avsedd att försvinna och den kommunala

progressivskatten utgår allenast till och med 1924.

De å debetsedeln sålunda uppförda skattebeloppen kunde sedermera med

lätthet uppdelas så, att de förfölle till betalning i exempelvis tre eller fyra terminer.

Vid en jämkning av tiden för kronouppbörden eller dess fördelning på

flera terminer får emellertid, såsom ämbetsverket redan antytt, icke förbises, att

det hela måste ordnas så, att man därigenom icke äventyrar en av de fördelar

man ville vinna genom budgetårets omläggning, den nämligen, att riksstatens

förnämsta inkomst skulle komma att tillflyta statskassan under budgetårets första

hälft.

Men även efter dessa förenklingar, vilka alla kräva ett noggrannt övervägande,

innan de kunna tillstyrkas, måste man ägna uppmärksamhet åt andra

omständigheter, som icke få i detta sammanhang förbises.

Den ifrågasatta reformen skulle komma att mer eller mindre beröra länsstyrelserna,

magistraterna, häradsskrivarna, landsfiskalerna, postverket och de

kommunala befattningshavare, som nu handhava debitering och uppbörd av

kommunalutskylderna. För de statliga befattningshavarna skulle reformens

genomförande medföra en betydande utökning av deras redan nu alltför stora

arbetsbörda, under det att samma reform för vederbörande kommunala befattningshavare

i regel skulle medföra lindring och i vissa fall rent avTöranleda

indragning av tjänster. Reformens genomförande skulle med andra ord nödvändiggöra

å ena sidan en omorganisation och lönereglering för landsstaten och

å andra sidan en reglering, eventuellt indragning, av vissa kommunala befatt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, Nr 8. 7

ningar, exempelvis särskilt tillsatta kommunalkamrerare, men förutom de organisatoriska

problem, som nu berörts, synas jämväl andra omständigheter böra

beaktas, innan man beslutar sig för denna reform.

Särskilt bereder det praktiska ordnandet av uppbörden svårigheter. Detta

förhållande, bestyrkes även därav, att något förslag till lösning av denna del av

frågan icke lämnats i motionen, där det endast helt allmänt uttalats att uppbörden

på ett tillfredsställande sätt kan ordnas efter olika linjer. Vilken linje

man än väljer, torde emellertid konsekvenserna därav att å samma debetsedel

bliva uppförda utskylder, som skola redovisas åt skilda håll, böra noga beaktas.

Därest uppbörden skulle verkställas genom postverket, och om länsstyrelserna

alltså komme att få samma befattning med samtliga direkta skatter som de nu

ha beträffande kronoskatten, bleve det nödvändigt att i länets räkenskaper upplägga

lika många nya konti som det finnes kommuner inom länet, vilket torde

få anses vara rätt så betänkligt.

I fråga om avkortning och avskrivning av påförda utskylder skulle den

föreslagna reformen ävenledes medföra olägenheter, som måste övervinnas. Beträffande

å samma debetsedel uppförda utskylder skulle avkortning resp. avskrivning

komma att medgivas än av länsstyrelsen efter i gällande författningar

stadgade grunder och än av de kommunala myndigheterna efter deras i varje

särskilt fall fattade beslut. Hur denna sak lämpligen kan ordnas tilltror sig

ämbetsverket icke att f. n. avgöra.

Ehuruväl riksräkenskapsverket alltså, på sätt förut i detta utlåtande framhållits,

hyser den uppfattningen, att en gemensam debitering, uppbörd och restindrivning

av samtliga direkta skatter skulle — under förutsättning att ett konsekvent

och ett likformigt genomförande vore möjligt — vara till fördel för de skattskyldige

och leda till avsevärda besparingar för staten, landstingen och kommunerna,

måste ämbetsverket likväl, med tanke på alla de svårigheter, som för närvarande

obestridligen möta för reformens genomförande, avråda från varje förhastat steg;

och särskildt med hänsyn därtill, att den ifrågasatta reformen skulle nödvändiggöra

viss omorganisation och lönereglering för landsstaten, eventuellt postverket,

samt indragning av kommunala befattningar, ställer sig riksräkenskapsverket

synnerligen tveksamt, huruvida i denna ekonomiskt brydsamma tid en utredning

syftande till en så vittomfattande reform må anses tillrådlig.

Stockholm den 28 februari 1923.

CHR. L. TENOW.

Albin Litzén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.