Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårdsoch kr onoarr endator er.

1923-04-17 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1923:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårdsoch kr onoarr endator er.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1923 kl. 4 e m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande

av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds-

och kr onoarr endator er.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft

nedan omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,

nämligen

1) två likalydande, nr 41 i första kammaren av herr Andersson,

Albin, m. fl. samt nr 76 i andra kammaren av herr Karlström i Lummelunda

m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Maj:t ville gå i författning om vidtagande av sådan

ändring av grunderna för utarrendering av ecklesiastika boställen, att

arrendator, vars kontrakt slutits efter utgången av år 1916, må äga

rätt att före den 1 september 1923 uppsäga kontraktet, i vilket fall ny

sakkunnig värdering av fastighetens arrendevärde skulle äga rum, och

arrendevillkoren, avseende tiden från den 14 mars 1924, därefter fastställas,

varefter arrendet på de fastställda villkoren skulle hem bjudas

den föregående arrendatorn med rätt för honom att inom förelagd tid

antaga arrendet på de nya fastställda villkoren; avgåve han ej dylik

förklaring, skulle han äga rätt att den 14 mars 1924 frånträda sitt

förutvarande arrende;

2) två likalydande, nr 42 i första kammaren av herr Andersson,

Albin, m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Karlström i Lummelunda

m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t ville gå i författning om vidtagande av sådan

ändring av grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner,

att arrendator, vars kontrakt slutits efter utgången av år 1916, må äga

rätt att före den 1 september 1923 uppsäga kontraktet, i vilket fall ny

sakkunnig värdering av fastighetens arrendevärde skulle äga rum, och

arrendevillkoren, avseende tiden från den 14 mars 1924, därefter fastBihang

till riksdagens protokoll 1923. 10 samt. 15 käft. (Nr 28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

V t akottet.

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

ställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren skulle hembjuda^

den föregående arrendatorn med rätt för honom att inom förelagd tid

antaga arrendet på de nya fastställda villkoren; avgåve han ef dylik

förklaring, skulle han äga rätt att den 14 mars 1924 frånträda sitt

förutvarande arrende; samt

3) nr 34 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta m. fl., vari

hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära eu skyndsam

utredning om, huruvida och på vad sätt lindring i arrendevillkoren

må kunna beredas de prästgårds- och kronoarrendatorer, som tagit

arrendena under högkonjunkturen, samt att Kungl. Maj:t till 1924 års

riksdag måtte framlägga de förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Beträffande de skäl, som förebragts för ifrågavarande framställningar,

tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

I ärendet har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttranden

från domänstyrelsen och kammarkollegium, vilka yttranden såsom bilagor

fogats vid detta utlåtande.

Förevarande motioner gå ut på åtgärder i syfte att bereda sådana

arrendatorer av publik jord, som ingått arrendeavtal under högkonjunkturen

och på grund av den rådande depressionen inom jordbruksnäringen

bragts i ekonomiska svårigheter, lindring i eller möjlighet till frånträdande

av berörda avtal. Det principspörsmål, som framkommer i

motionerna, nämligen frågan huruvida staten bör träda hjälpande emellan,

då den enskilde till följd av inträffad konjunkturväxling kommit i en

förlustbringande situation vid fullgörande av med staten ingånget avtal,

har under de senare åren vid ett flertal tillfällen vant föremal för riksdagens

bedömande. I berörda hänseende tillåter sig utskottet erinra

om den vid 1920 års riksdag slutligt behandlade frågan om ersättning

till vissa entreprenörer. Statsutskottet hade i utlåtande (nr 19o) i anledning

av vissa inom riksdagen i nyssnämnda syfte väckta motioner

hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning, huruvida och i

så fall i vad mån samt under vilka villkor ersättning kunde beredas de

entreprenörer för statsverkets räkning, som utan egen förskyllan på

grund av efter krigsutbrottet inträffade prisstegringar åsamkats förluster.

Denna statsutskottets hemställan avslogs av riksdagens båda kamrar.

De skäl, som lågo till grund för riksdagens avslagsbeslut och vilka

närmare framgå av de inom kamrarna förda debatterna, torde i främsta

rummet vara att söka i de synnerligen vittgående konsekvenser, som

vore att befara av medgivande av ifrågavarande slag, ävensom att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

3

grundvalen för statsverkets avtal med enskilda därigenom betänkligt

skulle rubbas, vartill komme, att utredningen och prövningen av de

särskilda fallen skulle ställa vederbörande myndigheter inför hart när

olösliga uppgifter. Den principiella ståndpunkt, som sålunda fastslagits

vid 1920 års riksdag, torde sedermera hava varit vägledande vid avgörandet

av likartade ärenden. I detta sammanhang vill utskottet

särskilt erinra, hurusom ett av Kungl. Maj:t i proposition (nr 184) till

1922 års riksdag framlagt förslag att två förutvarande länsmän måtte

medgivas förkortning i arrendetiden beträffande av dem tidigare såsom

boställen innehavda kronoegendomar, vilket förslag tillstyrktes av jordbruksutskottet

i utlåtande (nr 36), avslogs av första kammaren i anslutning

till hemställan av reservanter inom utskottet, vilka yrkat avslag å

propositionen med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till densamma

syntes kunna medföra, samt sålunda icke vann riksdagens bifall.

Vad beträffar nu förevarande motioner har utskottet visserligen

funnit att även i detta fall billighetsskäl kunna anföras för däri föreslagna

åtgärder till lindrande av ifrågavarande arrendatorers ställning.

Det synes emellertid böra beaktas, att vissa arrendatorer under högkonjunkturen

torde hava varit i tillfälle att göra betydande vinster.

Vidare tillåter sig utskottet åberopa vad kammarkollegium i sitt förenämnda

utlåtande anfört beträffande den lindring ifråga om nybyggnadsskyldighet

samt tjänstbarheter, som det inträdda prisfallet medfört för ettstort

antal prästgårdsarrendatorer. Härjämte vill utskottet särskilt understryka

vad kammarkollegium anfört i fråga om konsekvenserna av det

ifrågasatta allmänna medgivandet för vederbörande arrendatorer att uppsäga

under högkonjunkturerna ingångna arrendeavtal. En sådan uppsägningsrätt

skulle nämligen, såsom kollegium framhållit, medföra, att

en avsevärd del av landets publika jord komme att samtidigt utbjudas

på förnyade mer eller mindre långvariga arrenden på grundvalen av

arrendevärderingar, företagna vid en tidpunkt, då konjunkturerna för jordbruksnäringen

till synes befinna sig i ett bottenläge; det i och för sig

behjärtansvärda syftet att söka bispringa de personer, vilkas arrendeskyldigheter

på grund av förändrade tidsförhållanden verkligen överstege deras

förmåga och vilka i själva verket måste antagas utgöra ett fåtal, skulle

icke kunna motivera en åtgärd av angivna vittutseende innebörd. Å andra

sidan skulle — såsom kollegium likaledes framhållit — åstadkommandet

av ett rättvist och på rationella grunder vilande urval av de fall, beträffande

vilka icke blott arrendator^ iråkade svårigheter utan även samtidigt

intresset för det allmänna såsom jordägare kunde motivera ett

partiellt eftergivande av den förres enligt kontrakt åtagna skyldigheter,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

ställa vederbörande statsmyndigheter, som därmed betroddes, inför en

ytterst vansklig för att icke säga olöslig uppgift.

Under åberopande av det anförda och då utskottet icke funnit de

förekomna omständigheterna böra föranleda till att i förevarande fall

avsteg göres från de principer, som hittills varit för riksdagen bestämmande

vid avgörande av likartade spörsmål, får utskottet hemställa,

l:o) att motionerna nr 41 i första kammaren

och nr 76 i andra kammaren icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

2:o) att motionerna nr 42 i första kammaren

och nr 77 i andra kammaren icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

3:o) att motionen nr 34 i andra kammaren icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1923.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Hellström, P., Persson, Nils, Boberg, Eriksson

i Ljusdal, greve Wachtmeister, Andersson, E. B., Gabrielsson och Aström samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, frih. Hermelin,

Aarnseth, Lundström, Wahlstedt, Björk och Pettersson i Stäringe.

Reservation

av herr Pettersson i Stäringe.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga 1.

Domän styrelsens yttrande.

Genom Rungl. Maj:ts remiss den 2 februari 1923 har domänstyrelsen anbefallts

att till riksdagens jordbruksutskott avgiva utlåtande över till utskottet

remitterade motioner, nämligen nr 42 i första kammaren angående viss ändring

i grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner och nr 34 i andra

kammaren angående lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds- och kronoarrendatorer,

sistnämnda motion såvitt den avser kronoarrendatorer.

Med anledning härav får styrelsen dels överlämna en inom styrelsen uppgjord

förteckning över de kronans jordbruksdomäner, som under åren 1917—1922

upplåtits på arrende med angivande, huruvida upplåtelsen skett på grund av hembud

till förutvarande arrendator eller efter auktion ävensom av förutvarande och

nu utgående arrendebelopp, dels ock anföra följande:

I underdåniga utlåtanden den 3 februari 1922 rörande förre länsmännen

A. O. Rymans och A. Welins underdåniga ansökningar om nedsättning i arrendeavgifterna

för av dem på arrende innehavda kronohemmanen Arla nr 1 och

Rumla nr 4 i Örebro län eller om upphörande av arrenderätten till dessa egendomar

anförde styrelsen bland annat, följande.

Statens arrendeväsen hade givetvis icke kunnat undgå att i någon mån

röna inflytande av den ekonomiska högkonjunktur, som tills för något år sedan

varit rådande. För de egendomar, vilka under nämnda period blivit lediga till

arrende, hade sålunda väsentligt högre arrendeavgälder kunnat betingas, och särskilt

hade anbuden å de under senare åren hållna arrendeauktionerna i anmärkningsvärd

grad stegrats. Svårigheter hade emellertid efter högkonjunkturens slut,

och sedan denna förbytts i stark ekonomisk depression, yppat sig för sådana arrendatorer,

som i de goda tidernas spekulation!ver ådragit sig dessa dryga avgälder,

att fullgöra sina skyldigheter. Styrelsen behjärtade visserligen till fullo det svåra

läge, i vilket dessa arrendatorer råkat men hade ansett sig böra intaga den ståndpunkten

att påfordra, att det mellan kronan och arrendatorn skapade rättsförhållandet

respekterades, och att någon ändring i förevarande hänseende icke vidtoges

i det ingångna avtalet. Det kunde emellertid tänkas fall, där omständigheter av

sådan art förelåge, att rent juridiska synpunkter lämpligen borde vika för andra,

grundade på billighet. Beträffande till styrelsen för utlåtande överlämnade ansökningarna

från Ryman och Welin förelåge enligt styrelsens åsikt dylika fall.

Ryman och Welin, båda gamla statstjänare, hade samtidigt med avgången från

tjänsten nödgats lämna de av dem innehavda boställena, vilka indragits till statsverket.

Efter avslag å av dem ingivna ansökningar om åtnjutande av optionsrätt

å arrendena för boställena, som av dem innehafts under en lång följd av år, hade

s^väl Ryman, vilken vidtagit avsevärda förbättringar å det av honom innehavda

bostället Arla nr 1, som Welin, vilken väl brukat sitt boställe Rumla nr 5, tvingats

att för beredande av bostad för sig och sin familj i den trakt, där de så att säga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

vuxit fast, i tävlan å arrendeauktion avgiva anbud, vilka redan då varit att betrakta

såsom abnormt höga i förhållande till egendomarnas storlek och avkastning.

De hade ock, såsom av vederbörande ortsmyndigheter intygats, för fullgörandet

av sina förpliktelser nödgats underkasta sig avsevärda ekonomiska uppoffringar.

Starka billighetsskäl syntes alltså tala för, att kronan i förevarande fall sökte

bereda Ryman och Welin den lättnad, varav de kunde sägas vara i trängande

behov. Emellertid syntes, såsom av länsstyrelsen redan påpekats, av principiella

skäl och med hänsyn till konsekvenserna det vara mindre lämpligt att medgiva

sökandena begärda nedsättningar i deras arrendeavgifter. Det av dem ifrågasatta

alternativet, arrendeavtalens upphörande den 14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet

för dem syntes då lämpligare, helst som sökandena numera uppnått så

framskriden ålder, att deras kvarstannande vid deras respektive arrenden till arrendeperiodens

slut den 14 mars 1939 icke syntes vara att påräkna. Och Ange

styrelsen, ehuru med tvekan, för sin del tillstyrka, att sökandena vid den av dem

föreslagna tidpunkten befriades från sina arrenden utan skyldighet för dem att till

kronan erlägga något skadestånd.

I enlighet med styrelsens herörda av statskontoret biträdda hemställan avläts

proposition i ämnet till 1922 års riksdag.

Enligt riksdagens skrivelse den 1 juni 1922 blev emellertid denna proposition

ej av riksdagen bifallen.

Vid sådant förhållande och då mera ömmande omständigheter ej förekommit

i något av de övriga likartade fall, som kommit till styrelsens kännedom, finner

styrelsen sig sakna anledning att för sin del tillstyrka avseende å de i förevarande

motioner väckta förslag, såvitt de avse kronans utarrenderade jordbruksdomäner.

Stockholm den 9 februari 1923.

KARL FREDENBERG.

C. J. M. Hasselgren.

Bilaga 2.

Kammarkollegii yttrande.

Sedan slutet av år 1921 har kollegium haft att till Kungl. Maj:t avgiva

yttranden över ett flertal framställningar från p r äs t gå r d s a.r rendat o r er, vilka

på de i här ifrågavarande motioner angivna skäl begärt lindring i arrendevillkoren.

Dessa hittills behandlade framställningar synas hava berört inalles

42 särskilda boställen, belägna ett inom varje av Uppsala, Kalmar, Blekinge,

Göteborgs och Bohus’, Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län, tjugo inom Södermanlands, fyra inom Gottlands, fem inom Malmöhus, tre

inom Skaraborgs samt två inom Örebro län.

I den för Södermanlands län angivna siffran ingå de nitton ecklesiastik^

boställen, vilkas innehavare biträtt den i motionen nr 34 omförmälta gemensamma

framställningen i ämnet från nämnda län. Härförutom äro 12 ansök
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28. 7

ningar av ifrågavarande beskaffenhet ännu beroende å kollegii handläggning.

Av de i dessa ansökningar berörda boställena tillhöra ett Östergötlands, två

Gottlands, fyra Malmöhus, ett Hallands, tre Skaraborgs och ett Västerbottens

län.

I fråga om två av de hittills prövade, till ämbetsverket tidigast inkomna

ansökningarna fann sig kollegium föranlåtet att på grund av särskilt talande

omständigheter förorda ett partiellt tillmötesgående. I sina den <30 januari och

den 6 mars 1922 avgivna underdåniga utlåtanden i dessa ärenden gjorde kollegium

till en början följande allmänna uttalanden: Vid prövningen av framställningar

i dessa ansökningars syfte torde synnerlig varsamhet vara av nöden.

Ett förbehållslöst bifall till en sådan framställning av boställsarrendator att på

grund av ändrade konjukturförhållanden vinna nedsättning i en redan betingad

arrendeavgift skulle tvivelsutan verka uppmuntrande å talrika andra

arrendatorer, som lika mycket berördes av den för närvarande rådande depressionen

inom jordbruksnäringen, att på mer eller mindre giltiga skäl söka utverka

sig samma förmån. Ileträffande de arrendeavtal rörande ecklesiastika

löneboställen, som slötos före krigs- och kristiden, hade kyrkofonden under den

högkonjunktur för jordbruket, som därunder till en början uppkom, gått miste

om säkerligen mycket avsevärda inkomster. Det hade i dessa fall veterligen

icke ifrågasatts att göra det allmänna delaktigt i de kristidsvinster, dessa arrenden

avkastat för sina innehavare. Det syntes icke kunna skäligen påfordras

än mindre vara förenligt med kyrkofondens ekonomi att, där konjunkturerna

sedermera växlat i en för arrendatorerna ogynnsam riktning, det allmänna

skulle såsom regel träda emellan för att skydda dessa för därav följande ekonomiskt

avbräck. Övertagande av ett jordbruksarrende på en så avsevärd tid

som 20 år vore i själva verket till sin innebörd en spekulationsaffär på lång

sikt. En konjunkturväxling till arrendatorns nackdel, som under denna tid

inträdde, kunde icke berättiga denne att varda löst från sina åtagna förpliktelser.

Då kollegium, oaktat de här yttrade principiella betänkligheterna, ansåg

sig, ehuru endast med tvekan, kunna i avseende å de förenämnda båda ansökningarna

tillstyrka ett visst tillmötesgående, lät sig kollegium bestämmas icke

av de rörande dessa fall lämnade upplysningarna i fråga om arrendevillkorens

i ''följd av konjunkturväxlingen särskilda hårdhet, utan av det allmännas intresse

därav, att nämnda arrendatorer, beträffande vilkas skötsel av boställena

goda vitsord förelågo, icke skulle nödgas att på grund av dem övermäktiga ekonomiska

svårigheter i förtid frånträda sina arrenden. Kollegium, som emellertid

framhöll, att den av ortsmyndigheterna förordade nedsättningen av arrendeavgälderna

till de till grund för arrendeupplåtelserna^ fastställda arrendeuppskattningsvärdena

givetvis icke borde avse hela den återstående arrende

tiden utan beviljas endast tillsvidare för visst begränsat antal år framåt, för - slog, att Kungi. Maj:t skulle i vartdera av de nämnda fallen bemyndiga länsstyrelsen

att tillsvidare, förslagsvis under fem år, bevilja sökanden nedsättning

i arrendeavgiften, dock högst med det belopp, varmed den för bostället betingade

arrendeavgälden översteg förenämnda arrendeuppskattningsvärde, därvid

det skulle ankomma å länsstyrelsen att för varje år, efter omsorgsfull utredning

och sedan sökanden för varje gång avlämnat en tillförlitlig tablå over

sin ekonomiska ställning, närmare bestämma det belopp, varmed nedsättning i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

sagda arrendeavgift för det följande arrendeåret skäligen kunde beviljas, allt

slutligen under förbehåll, att den sålunda sökanden personligen tilldelad för

mån icke finge, därest arrendet tilläventyrs komme att övertagas av sökandens

löftesmän eller konkursborgenärer, tillgodonjutas av dessa.

Kollega sålunda gjorda — för övrigt icke enhälliga — hemställan i dessa

ärenden följdes icke av Kungl. Maj:t. Såväl dessa två framställningar som öv

riga hittills prövade ansökningar i liknande syfte hava av Kungl. Maj:t genom

särskilda beslut lämnats utan avseende.

Den ytterligare erfarenhet, som kollegium, efter tiden för avgivandet av

sina ovan omförmälda utlåtanden, vunnit rörande framställningar i bär ifråga

varande syfte, har bibragt ämbetsverket ytterligare tvivelsmål om tillrådligheten

att ens i särskilda fall frångå en principiell avslagslinje. Ett rättvist och

på rationella grunder vilande urval av de fall, beträffande vilka icke blott

arrendatorns iråkade ekonomiska svårigheter utan samtidigt även intresset

för det allmänna såsom jordägare kunde tänkas motivera ett partiellt eftergivande

av den förres kontraktsenligt åtagna skyldigheter, lärer i själva verket

ställa vederbörande statsmyndighet, som därmed betroddes, inför en ytterst

vansklig för att icke säga olöslig uppgift. En förmån, som i ett givet fall inrymdes

åt en arrendator, skulle, där eljes till det yttre ungefärligen likartade

omständigheter förelåge, icke kunna förvägras den andre.

Vad åter angår det framförda förslaget om ett allmänt medgivande för

vederbörande arrendatorer att utan hänsyn till den kontraherade arrendetiden

uppsäga här ifrågavarande under högkonjunkturen ingångna arrenden synes

kollegium en sådan åtgärd än mindre kunna förordas.

Då ny, på 1910 års lagstiftning grundad lönereglering för prästerskapet

trätt i tillämpning, år 1917 i 179 pastorat, år 1918 i 202 pastorat, år 1919 i 204

pastorat, år 1920 i 222 pastorat och år 1921 i 156 pastorat samt landets pastorat

kunna beräknas i genomsnitt innehava ett och ett halvt ecklesiastikt bostadsbo

ställe, skulle följaktligen de under nämnda år utarrenderade f. d. bostadsboställena

kunna med grov approximation uppskattas till ett antal överstigande

1,400. En uppsägningsrätt, sådan motionärerna tänkt sig, skulle följaktligen

komma att upplösa bestående arrendeavtal beträffande en mycket avsevärd

del av landets publika jord, med den för det allmänna givna konsekvensen

att på en gång nödgas utbjuda nämnda jord på förnyade mer eller mindre

långvariga arrenden på grundvalen av arrendevärderingar, företagna vid eu

och samma tidpunkt, då konjunkturerna för jord bruk,so ä ringen till synes befinna

sig i ett bottenläge. Det i och för sig behjärtansvärda syftet att söka bispringa

de personer, vilkas arrendeskyldigheter på grund av de förändrade

tidsförhållandena verkligen överstiga deras förmåga och vilka i själva verket

måste antagas utgöra endast ett relativt mindretal, lärer icke kunna motivera

en åtgärd av här angivna vittutseende innebörd.

Då det gäller att generellt bedöma de villkor, varunder de ifrågavarande

under högkonjunkturen inropade ecklesiastika boställsarrendena numera innehavas,

lärer böra beaktas, att det inträdda allmänna prisfallet ingalunda ensidigt

inverkat till arrendatorernas nackdel, utan — på grund av vissa ifråga

om detta slag av arrenden gällande särskilda omständigheter •— säkerligen i

avsevärd utsträckning kommit att medföra en faktisk och, såvitt kollegium kan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

9

bedöma, ofta mycket betydande lindring i arrendevillkoren. Kollegium syftar

härvid på de poster bland ecklesiastika boställsarrendatorers prestanda, som utgöras

av nybyggnadsskyldighet samt tjänstbarheter jämlikt 13 § i gällande

ecklesiastika arrendeförordning.

Som bekant medför prästgårdarnas utbrytning å de förutvarande bostadsboställena

gemenligen den konsekvensen, att löneboställena vid syner enligt

64 § boställsordningen måste belastas med betydande nybyggnadsbeloppI

vissa fall kan detta löneboställets behov av nybyggnad tillgodoses genom insyning

av den avträdande prästen tillhöriga överloppshus. I regel har emellertid

synerätten måst föreskriva skyldighet för en blivande arrendator att,

ofta i betydande omfattning, under arrendetiden verkställa nybyggnader. Vid

de under dyrtiden hållna syneförrättningarna uppskattades självfallet dessa

byggnadskostnader efter då rådande uppdrivna pris. I enlighet med dessa

värdesättningar hava därefter årsbeloppen för nybyggnad uträknats och i arrendekontrakten

påförts arrendatorerna. Då vederbörande synerätter i allmänhet

medgivit rundligt tilltagna respittider för byggnadernas färdigställande,

kan antagas, att ifrågavarande under dyrtiden värderade byggnader i

synnerlig utsträckning kommit till utförande först efter prisfallet. Under de

nästförflutna åren bava härjämte talrika framställningar gjorts av här ifrågavarande

arrendatorer om anstånd med fullgörande av viss dem ålagd byggnadsskyldighet.

Såvitt kollegium kan erinra sig, hava dessa framställningar undantagslöst

bifallits.

Man synes av skäl, som här berörts, berättigad antaga, att de genom prisfallet

sänkta byggnadskostnadema kommit att för här ifrågavarande ecklesiastika

boställsarrendatorer medföra betydande lättnader i deras ingångna arrendeavtal

och detta i en omfattning, som lärer sakna varje motsvarighet beträffande

andra grupper av arrendatorer utav publik eller enskild jord.

Ifråga om de s. k. tjänstbarhetema är förhållandet i stort sett enahanda.

å alla de orter, där ersättningen för dessa tjänstbarheter, helt eller delvis, av

länsstyrelserna fastställts till låga men fixa pris och där följaktligen vederbörande

arrendatorer vid arrendeinropet käft att räkna med dessa prestanda

såsom en ofta mycket avsevärd debetpost, har prisfallet helt omkastat situationen.

Enligt vad kollegium försport, ha förhållandena å vissa orter lett

ända därhän, att tjänstbarheter, i kontrakten uppskattade till priser långt under

deras vid tidpunkten för tillträdet gällande värden, nu ej ens tagas i anspråk

av vederbörande prästerliga tjänstinnehavare.

Kollegium kan på grund av det anförda icke förorda motionärernas

skrivelseförslag.

Stockholm den 12 februari 1923.

Tom Wonr.iN.

HJ. NERMAN.

Bengt Nilsson.

Bihang till riksdagms protokoll 1923. 10 samt. 15 höft. (Nr 28.)

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.