Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårdsoch kr onoarr endator er.
1923-04-17 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1923:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårdsoch kr onoarr endator er.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1923 kl. 4 e m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds-
och kr onoarr endator er.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft
nedan omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
1) två likalydande, nr 41 i första kammaren av herr Andersson,
Albin, m. fl. samt nr 76 i andra kammaren av herr Karlström i Lummelunda
m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville gå i författning om vidtagande av sådan
ändring av grunderna för utarrendering av ecklesiastika boställen, att
arrendator, vars kontrakt slutits efter utgången av år 1916, må äga
rätt att före den 1 september 1923 uppsäga kontraktet, i vilket fall ny
sakkunnig värdering av fastighetens arrendevärde skulle äga rum, och
arrendevillkoren, avseende tiden från den 14 mars 1924, därefter fastställas,
varefter arrendet på de fastställda villkoren skulle hem bjudas
den föregående arrendatorn med rätt för honom att inom förelagd tid
antaga arrendet på de nya fastställda villkoren; avgåve han ej dylik
förklaring, skulle han äga rätt att den 14 mars 1924 frånträda sitt
förutvarande arrende;
2) två likalydande, nr 42 i första kammaren av herr Andersson,
Albin, m. fl. samt nr 77 i andra kammaren av herr Karlström i Lummelunda
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville gå i författning om vidtagande av sådan
ändring av grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner,
att arrendator, vars kontrakt slutits efter utgången av år 1916, må äga
rätt att före den 1 september 1923 uppsäga kontraktet, i vilket fall ny
sakkunnig värdering av fastighetens arrendevärde skulle äga rum, och
arrendevillkoren, avseende tiden från den 14 mars 1924, därefter fastBihang
till riksdagens protokoll 1923. 10 samt. 15 käft. (Nr 28.) 1
V t akottet.
2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
ställas, varefter arrendet på de fastställda villkoren skulle hembjuda^
den föregående arrendatorn med rätt för honom att inom förelagd tid
antaga arrendet på de nya fastställda villkoren; avgåve han ef dylik
förklaring, skulle han äga rätt att den 14 mars 1924 frånträda sitt
förutvarande arrende; samt
3) nr 34 i andra kammaren av herr Olsson i Ramsta m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära eu skyndsam
utredning om, huruvida och på vad sätt lindring i arrendevillkoren
må kunna beredas de prästgårds- och kronoarrendatorer, som tagit
arrendena under högkonjunkturen, samt att Kungl. Maj:t till 1924 års
riksdag måtte framlägga de förslag, vartill utredningen gåve anledning.
Beträffande de skäl, som förebragts för ifrågavarande framställningar,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
I ärendet har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat yttranden
från domänstyrelsen och kammarkollegium, vilka yttranden såsom bilagor
fogats vid detta utlåtande.
Förevarande motioner gå ut på åtgärder i syfte att bereda sådana
arrendatorer av publik jord, som ingått arrendeavtal under högkonjunkturen
och på grund av den rådande depressionen inom jordbruksnäringen
bragts i ekonomiska svårigheter, lindring i eller möjlighet till frånträdande
av berörda avtal. Det principspörsmål, som framkommer i
motionerna, nämligen frågan huruvida staten bör träda hjälpande emellan,
då den enskilde till följd av inträffad konjunkturväxling kommit i en
förlustbringande situation vid fullgörande av med staten ingånget avtal,
har under de senare åren vid ett flertal tillfällen vant föremal för riksdagens
bedömande. I berörda hänseende tillåter sig utskottet erinra
om den vid 1920 års riksdag slutligt behandlade frågan om ersättning
till vissa entreprenörer. Statsutskottet hade i utlåtande (nr 19o) i anledning
av vissa inom riksdagen i nyssnämnda syfte väckta motioner
hemställt om skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning, huruvida och i
så fall i vad mån samt under vilka villkor ersättning kunde beredas de
entreprenörer för statsverkets räkning, som utan egen förskyllan på
grund av efter krigsutbrottet inträffade prisstegringar åsamkats förluster.
Denna statsutskottets hemställan avslogs av riksdagens båda kamrar.
De skäl, som lågo till grund för riksdagens avslagsbeslut och vilka
närmare framgå av de inom kamrarna förda debatterna, torde i främsta
rummet vara att söka i de synnerligen vittgående konsekvenser, som
vore att befara av medgivande av ifrågavarande slag, ävensom att
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
3
grundvalen för statsverkets avtal med enskilda därigenom betänkligt
skulle rubbas, vartill komme, att utredningen och prövningen av de
särskilda fallen skulle ställa vederbörande myndigheter inför hart när
olösliga uppgifter. Den principiella ståndpunkt, som sålunda fastslagits
vid 1920 års riksdag, torde sedermera hava varit vägledande vid avgörandet
av likartade ärenden. I detta sammanhang vill utskottet
särskilt erinra, hurusom ett av Kungl. Maj:t i proposition (nr 184) till
1922 års riksdag framlagt förslag att två förutvarande länsmän måtte
medgivas förkortning i arrendetiden beträffande av dem tidigare såsom
boställen innehavda kronoegendomar, vilket förslag tillstyrktes av jordbruksutskottet
i utlåtande (nr 36), avslogs av första kammaren i anslutning
till hemställan av reservanter inom utskottet, vilka yrkat avslag å
propositionen med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till densamma
syntes kunna medföra, samt sålunda icke vann riksdagens bifall.
Vad beträffar nu förevarande motioner har utskottet visserligen
funnit att även i detta fall billighetsskäl kunna anföras för däri föreslagna
åtgärder till lindrande av ifrågavarande arrendatorers ställning.
Det synes emellertid böra beaktas, att vissa arrendatorer under högkonjunkturen
torde hava varit i tillfälle att göra betydande vinster.
Vidare tillåter sig utskottet åberopa vad kammarkollegium i sitt förenämnda
utlåtande anfört beträffande den lindring ifråga om nybyggnadsskyldighet
samt tjänstbarheter, som det inträdda prisfallet medfört för ettstort
antal prästgårdsarrendatorer. Härjämte vill utskottet särskilt understryka
vad kammarkollegium anfört i fråga om konsekvenserna av det
ifrågasatta allmänna medgivandet för vederbörande arrendatorer att uppsäga
under högkonjunkturerna ingångna arrendeavtal. En sådan uppsägningsrätt
skulle nämligen, såsom kollegium framhållit, medföra, att
en avsevärd del av landets publika jord komme att samtidigt utbjudas
på förnyade mer eller mindre långvariga arrenden på grundvalen av
arrendevärderingar, företagna vid en tidpunkt, då konjunkturerna för jordbruksnäringen
till synes befinna sig i ett bottenläge; det i och för sig
behjärtansvärda syftet att söka bispringa de personer, vilkas arrendeskyldigheter
på grund av förändrade tidsförhållanden verkligen överstege deras
förmåga och vilka i själva verket måste antagas utgöra ett fåtal, skulle
icke kunna motivera en åtgärd av angivna vittutseende innebörd. Å andra
sidan skulle — såsom kollegium likaledes framhållit — åstadkommandet
av ett rättvist och på rationella grunder vilande urval av de fall, beträffande
vilka icke blott arrendator^ iråkade svårigheter utan även samtidigt
intresset för det allmänna såsom jordägare kunde motivera ett
partiellt eftergivande av den förres enligt kontrakt åtagna skyldigheter,
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
ställa vederbörande statsmyndigheter, som därmed betroddes, inför en
ytterst vansklig för att icke säga olöslig uppgift.
Under åberopande av det anförda och då utskottet icke funnit de
förekomna omständigheterna böra föranleda till att i förevarande fall
avsteg göres från de principer, som hittills varit för riksdagen bestämmande
vid avgörande av likartade spörsmål, får utskottet hemställa,
l:o) att motionerna nr 41 i första kammaren
och nr 76 i andra kammaren icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2:o) att motionerna nr 42 i första kammaren
och nr 77 i andra kammaren icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
3:o) att motionen nr 34 i andra kammaren icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 april 1923.
På jordbruksutskottets vägnar:
O. NILSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Hellström, P., Persson, Nils, Boberg, Eriksson
i Ljusdal, greve Wachtmeister, Andersson, E. B., Gabrielsson och Aström samt
från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Olsson i Broberg, frih. Hermelin,
Aarnseth, Lundström, Wahlstedt, Björk och Pettersson i Stäringe.
Reservation
av herr Pettersson i Stäringe.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga 1.
Domän styrelsens yttrande.
Genom Rungl. Maj:ts remiss den 2 februari 1923 har domänstyrelsen anbefallts
att till riksdagens jordbruksutskott avgiva utlåtande över till utskottet
remitterade motioner, nämligen nr 42 i första kammaren angående viss ändring
i grunderna för utarrendering av kronans jordbruksdomäner och nr 34 i andra
kammaren angående lindring i arrendevillkoren för vissa prästgårds- och kronoarrendatorer,
sistnämnda motion såvitt den avser kronoarrendatorer.
Med anledning härav får styrelsen dels överlämna en inom styrelsen uppgjord
förteckning över de kronans jordbruksdomäner, som under åren 1917—1922
upplåtits på arrende med angivande, huruvida upplåtelsen skett på grund av hembud
till förutvarande arrendator eller efter auktion ävensom av förutvarande och
nu utgående arrendebelopp, dels ock anföra följande:
I underdåniga utlåtanden den 3 februari 1922 rörande förre länsmännen
A. O. Rymans och A. Welins underdåniga ansökningar om nedsättning i arrendeavgifterna
för av dem på arrende innehavda kronohemmanen Arla nr 1 och
Rumla nr 4 i Örebro län eller om upphörande av arrenderätten till dessa egendomar
anförde styrelsen bland annat, följande.
Statens arrendeväsen hade givetvis icke kunnat undgå att i någon mån
röna inflytande av den ekonomiska högkonjunktur, som tills för något år sedan
varit rådande. För de egendomar, vilka under nämnda period blivit lediga till
arrende, hade sålunda väsentligt högre arrendeavgälder kunnat betingas, och särskilt
hade anbuden å de under senare åren hållna arrendeauktionerna i anmärkningsvärd
grad stegrats. Svårigheter hade emellertid efter högkonjunkturens slut,
och sedan denna förbytts i stark ekonomisk depression, yppat sig för sådana arrendatorer,
som i de goda tidernas spekulation!ver ådragit sig dessa dryga avgälder,
att fullgöra sina skyldigheter. Styrelsen behjärtade visserligen till fullo det svåra
läge, i vilket dessa arrendatorer råkat men hade ansett sig böra intaga den ståndpunkten
att påfordra, att det mellan kronan och arrendatorn skapade rättsförhållandet
respekterades, och att någon ändring i förevarande hänseende icke vidtoges
i det ingångna avtalet. Det kunde emellertid tänkas fall, där omständigheter av
sådan art förelåge, att rent juridiska synpunkter lämpligen borde vika för andra,
grundade på billighet. Beträffande till styrelsen för utlåtande överlämnade ansökningarna
från Ryman och Welin förelåge enligt styrelsens åsikt dylika fall.
Ryman och Welin, båda gamla statstjänare, hade samtidigt med avgången från
tjänsten nödgats lämna de av dem innehavda boställena, vilka indragits till statsverket.
Efter avslag å av dem ingivna ansökningar om åtnjutande av optionsrätt
å arrendena för boställena, som av dem innehafts under en lång följd av år, hade
s^väl Ryman, vilken vidtagit avsevärda förbättringar å det av honom innehavda
bostället Arla nr 1, som Welin, vilken väl brukat sitt boställe Rumla nr 5, tvingats
att för beredande av bostad för sig och sin familj i den trakt, där de så att säga
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
vuxit fast, i tävlan å arrendeauktion avgiva anbud, vilka redan då varit att betrakta
såsom abnormt höga i förhållande till egendomarnas storlek och avkastning.
De hade ock, såsom av vederbörande ortsmyndigheter intygats, för fullgörandet
av sina förpliktelser nödgats underkasta sig avsevärda ekonomiska uppoffringar.
Starka billighetsskäl syntes alltså tala för, att kronan i förevarande fall sökte
bereda Ryman och Welin den lättnad, varav de kunde sägas vara i trängande
behov. Emellertid syntes, såsom av länsstyrelsen redan påpekats, av principiella
skäl och med hänsyn till konsekvenserna det vara mindre lämpligt att medgiva
sökandena begärda nedsättningar i deras arrendeavgifter. Det av dem ifrågasatta
alternativet, arrendeavtalens upphörande den 14 mars 1924 utan skadeståndsskyldighet
för dem syntes då lämpligare, helst som sökandena numera uppnått så
framskriden ålder, att deras kvarstannande vid deras respektive arrenden till arrendeperiodens
slut den 14 mars 1939 icke syntes vara att påräkna. Och Ange
styrelsen, ehuru med tvekan, för sin del tillstyrka, att sökandena vid den av dem
föreslagna tidpunkten befriades från sina arrenden utan skyldighet för dem att till
kronan erlägga något skadestånd.
I enlighet med styrelsens herörda av statskontoret biträdda hemställan avläts
proposition i ämnet till 1922 års riksdag.
Enligt riksdagens skrivelse den 1 juni 1922 blev emellertid denna proposition
ej av riksdagen bifallen.
Vid sådant förhållande och då mera ömmande omständigheter ej förekommit
i något av de övriga likartade fall, som kommit till styrelsens kännedom, finner
styrelsen sig sakna anledning att för sin del tillstyrka avseende å de i förevarande
motioner väckta förslag, såvitt de avse kronans utarrenderade jordbruksdomäner.
Stockholm den 9 februari 1923.
KARL FREDENBERG.
C. J. M. Hasselgren.
Bilaga 2.
Kammarkollegii yttrande.
Sedan slutet av år 1921 har kollegium haft att till Kungl. Maj:t avgiva
yttranden över ett flertal framställningar från p r äs t gå r d s a.r rendat o r er, vilka
på de i här ifrågavarande motioner angivna skäl begärt lindring i arrendevillkoren.
Dessa hittills behandlade framställningar synas hava berört inalles
42 särskilda boställen, belägna ett inom varje av Uppsala, Kalmar, Blekinge,
Göteborgs och Bohus’, Älvsborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, tjugo inom Södermanlands, fyra inom Gottlands, fem inom Malmöhus, tre
inom Skaraborgs samt två inom Örebro län.
I den för Södermanlands län angivna siffran ingå de nitton ecklesiastik^
boställen, vilkas innehavare biträtt den i motionen nr 34 omförmälta gemensamma
framställningen i ämnet från nämnda län. Härförutom äro 12 ansök
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28. 7
ningar av ifrågavarande beskaffenhet ännu beroende å kollegii handläggning.
Av de i dessa ansökningar berörda boställena tillhöra ett Östergötlands, två
Gottlands, fyra Malmöhus, ett Hallands, tre Skaraborgs och ett Västerbottens
län.
I fråga om två av de hittills prövade, till ämbetsverket tidigast inkomna
ansökningarna fann sig kollegium föranlåtet att på grund av särskilt talande
omständigheter förorda ett partiellt tillmötesgående. I sina den <30 januari och
den 6 mars 1922 avgivna underdåniga utlåtanden i dessa ärenden gjorde kollegium
till en början följande allmänna uttalanden: Vid prövningen av framställningar
i dessa ansökningars syfte torde synnerlig varsamhet vara av nöden.
Ett förbehållslöst bifall till en sådan framställning av boställsarrendator att på
grund av ändrade konjukturförhållanden vinna nedsättning i en redan betingad
arrendeavgift skulle tvivelsutan verka uppmuntrande å talrika andra
arrendatorer, som lika mycket berördes av den för närvarande rådande depressionen
inom jordbruksnäringen, att på mer eller mindre giltiga skäl söka utverka
sig samma förmån. Ileträffande de arrendeavtal rörande ecklesiastika
löneboställen, som slötos före krigs- och kristiden, hade kyrkofonden under den
högkonjunktur för jordbruket, som därunder till en början uppkom, gått miste
om säkerligen mycket avsevärda inkomster. Det hade i dessa fall veterligen
icke ifrågasatts att göra det allmänna delaktigt i de kristidsvinster, dessa arrenden
avkastat för sina innehavare. Det syntes icke kunna skäligen påfordras
än mindre vara förenligt med kyrkofondens ekonomi att, där konjunkturerna
sedermera växlat i en för arrendatorerna ogynnsam riktning, det allmänna
skulle såsom regel träda emellan för att skydda dessa för därav följande ekonomiskt
avbräck. Övertagande av ett jordbruksarrende på en så avsevärd tid
som 20 år vore i själva verket till sin innebörd en spekulationsaffär på lång
sikt. En konjunkturväxling till arrendatorns nackdel, som under denna tid
inträdde, kunde icke berättiga denne att varda löst från sina åtagna förpliktelser.
Då kollegium, oaktat de här yttrade principiella betänkligheterna, ansåg
sig, ehuru endast med tvekan, kunna i avseende å de förenämnda båda ansökningarna
tillstyrka ett visst tillmötesgående, lät sig kollegium bestämmas icke
av de rörande dessa fall lämnade upplysningarna i fråga om arrendevillkorens
i ''följd av konjunkturväxlingen särskilda hårdhet, utan av det allmännas intresse
därav, att nämnda arrendatorer, beträffande vilkas skötsel av boställena
goda vitsord förelågo, icke skulle nödgas att på grund av dem övermäktiga ekonomiska
svårigheter i förtid frånträda sina arrenden. Kollegium, som emellertid
framhöll, att den av ortsmyndigheterna förordade nedsättningen av arrendeavgälderna
till de till grund för arrendeupplåtelserna^ fastställda arrendeuppskattningsvärdena
givetvis icke borde avse hela den återstående arrende
tiden utan beviljas endast tillsvidare för visst begränsat antal år framåt, för - slog, att Kungi. Maj:t skulle i vartdera av de nämnda fallen bemyndiga länsstyrelsen
att tillsvidare, förslagsvis under fem år, bevilja sökanden nedsättning
i arrendeavgiften, dock högst med det belopp, varmed den för bostället betingade
arrendeavgälden översteg förenämnda arrendeuppskattningsvärde, därvid
det skulle ankomma å länsstyrelsen att för varje år, efter omsorgsfull utredning
och sedan sökanden för varje gång avlämnat en tillförlitlig tablå over
sin ekonomiska ställning, närmare bestämma det belopp, varmed nedsättning i
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
sagda arrendeavgift för det följande arrendeåret skäligen kunde beviljas, allt
slutligen under förbehåll, att den sålunda sökanden personligen tilldelad för
mån icke finge, därest arrendet tilläventyrs komme att övertagas av sökandens
löftesmän eller konkursborgenärer, tillgodonjutas av dessa.
Kollega sålunda gjorda — för övrigt icke enhälliga — hemställan i dessa
ärenden följdes icke av Kungl. Maj:t. Såväl dessa två framställningar som öv
riga hittills prövade ansökningar i liknande syfte hava av Kungl. Maj:t genom
särskilda beslut lämnats utan avseende.
Den ytterligare erfarenhet, som kollegium, efter tiden för avgivandet av
sina ovan omförmälda utlåtanden, vunnit rörande framställningar i bär ifråga
varande syfte, har bibragt ämbetsverket ytterligare tvivelsmål om tillrådligheten
att ens i särskilda fall frångå en principiell avslagslinje. Ett rättvist och
på rationella grunder vilande urval av de fall, beträffande vilka icke blott
arrendatorns iråkade ekonomiska svårigheter utan samtidigt även intresset
för det allmänna såsom jordägare kunde tänkas motivera ett partiellt eftergivande
av den förres kontraktsenligt åtagna skyldigheter, lärer i själva verket
ställa vederbörande statsmyndighet, som därmed betroddes, inför en ytterst
vansklig för att icke säga olöslig uppgift. En förmån, som i ett givet fall inrymdes
åt en arrendator, skulle, där eljes till det yttre ungefärligen likartade
omständigheter förelåge, icke kunna förvägras den andre.
Vad åter angår det framförda förslaget om ett allmänt medgivande för
vederbörande arrendatorer att utan hänsyn till den kontraherade arrendetiden
uppsäga här ifrågavarande under högkonjunkturen ingångna arrenden synes
kollegium en sådan åtgärd än mindre kunna förordas.
Då ny, på 1910 års lagstiftning grundad lönereglering för prästerskapet
trätt i tillämpning, år 1917 i 179 pastorat, år 1918 i 202 pastorat, år 1919 i 204
pastorat, år 1920 i 222 pastorat och år 1921 i 156 pastorat samt landets pastorat
kunna beräknas i genomsnitt innehava ett och ett halvt ecklesiastikt bostadsbo
ställe, skulle följaktligen de under nämnda år utarrenderade f. d. bostadsboställena
kunna med grov approximation uppskattas till ett antal överstigande
1,400. En uppsägningsrätt, sådan motionärerna tänkt sig, skulle följaktligen
komma att upplösa bestående arrendeavtal beträffande en mycket avsevärd
del av landets publika jord, med den för det allmänna givna konsekvensen
att på en gång nödgas utbjuda nämnda jord på förnyade mer eller mindre
långvariga arrenden på grundvalen av arrendevärderingar, företagna vid eu
och samma tidpunkt, då konjunkturerna för jord bruk,so ä ringen till synes befinna
sig i ett bottenläge. Det i och för sig behjärtansvärda syftet att söka bispringa
de personer, vilkas arrendeskyldigheter på grund av de förändrade
tidsförhållandena verkligen överstiga deras förmåga och vilka i själva verket
måste antagas utgöra endast ett relativt mindretal, lärer icke kunna motivera
en åtgärd av här angivna vittutseende innebörd.
Då det gäller att generellt bedöma de villkor, varunder de ifrågavarande
under högkonjunkturen inropade ecklesiastika boställsarrendena numera innehavas,
lärer böra beaktas, att det inträdda allmänna prisfallet ingalunda ensidigt
inverkat till arrendatorernas nackdel, utan — på grund av vissa ifråga
om detta slag av arrenden gällande särskilda omständigheter •— säkerligen i
avsevärd utsträckning kommit att medföra en faktisk och, såvitt kollegium kan
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.
9
bedöma, ofta mycket betydande lindring i arrendevillkoren. Kollegium syftar
härvid på de poster bland ecklesiastika boställsarrendatorers prestanda, som utgöras
av nybyggnadsskyldighet samt tjänstbarheter jämlikt 13 § i gällande
ecklesiastika arrendeförordning.
Som bekant medför prästgårdarnas utbrytning å de förutvarande bostadsboställena
gemenligen den konsekvensen, att löneboställena vid syner enligt
64 § boställsordningen måste belastas med betydande nybyggnadsbeloppI
vissa fall kan detta löneboställets behov av nybyggnad tillgodoses genom insyning
av den avträdande prästen tillhöriga överloppshus. I regel har emellertid
synerätten måst föreskriva skyldighet för en blivande arrendator att,
ofta i betydande omfattning, under arrendetiden verkställa nybyggnader. Vid
de under dyrtiden hållna syneförrättningarna uppskattades självfallet dessa
byggnadskostnader efter då rådande uppdrivna pris. I enlighet med dessa
värdesättningar hava därefter årsbeloppen för nybyggnad uträknats och i arrendekontrakten
påförts arrendatorerna. Då vederbörande synerätter i allmänhet
medgivit rundligt tilltagna respittider för byggnadernas färdigställande,
kan antagas, att ifrågavarande under dyrtiden värderade byggnader i
synnerlig utsträckning kommit till utförande först efter prisfallet. Under de
nästförflutna åren bava härjämte talrika framställningar gjorts av här ifrågavarande
arrendatorer om anstånd med fullgörande av viss dem ålagd byggnadsskyldighet.
Såvitt kollegium kan erinra sig, hava dessa framställningar undantagslöst
bifallits.
Man synes av skäl, som här berörts, berättigad antaga, att de genom prisfallet
sänkta byggnadskostnadema kommit att för här ifrågavarande ecklesiastika
boställsarrendatorer medföra betydande lättnader i deras ingångna arrendeavtal
och detta i en omfattning, som lärer sakna varje motsvarighet beträffande
andra grupper av arrendatorer utav publik eller enskild jord.
Ifråga om de s. k. tjänstbarhetema är förhållandet i stort sett enahanda.
å alla de orter, där ersättningen för dessa tjänstbarheter, helt eller delvis, av
länsstyrelserna fastställts till låga men fixa pris och där följaktligen vederbörande
arrendatorer vid arrendeinropet käft att räkna med dessa prestanda
såsom en ofta mycket avsevärd debetpost, har prisfallet helt omkastat situationen.
Enligt vad kollegium försport, ha förhållandena å vissa orter lett
ända därhän, att tjänstbarheter, i kontrakten uppskattade till priser långt under
deras vid tidpunkten för tillträdet gällande värden, nu ej ens tagas i anspråk
av vederbörande prästerliga tjänstinnehavare.
Kollegium kan på grund av det anförda icke förorda motionärernas
skrivelseförslag.
Stockholm den 12 februari 1923.
Tom Wonr.iN.
HJ. NERMAN.
Bengt Nilsson.
Bihang till riksdagms protokoll 1923. 10 samt. 15 höft. (Nr 28.)
9
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.