Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10
1923-05-17 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SBevU 1923:10, Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10
Dokumentets text
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10,
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1923 kl. 4 e. m.
Sammansätta stats- och bevillningsutskottets utlåtande (nr 2), i anledning
av väckta motioner om avskaffande av mantalspenningarna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
I eu inom första kammaren väckt, till statsutskottet hänvisad motion,
nr 61, har herr Lyberg hemställt, »att riksdagen för sin del ville besluta,
att vad i förordningen den 24 april 1863 med däri genom kungl. kungörelsen
den 25 maj 1894 gjorda ändringar är stadgat om påförande av
mantalspengar skall från och med den 1 juli 1924 upphöra att gälla,
samt att förty mantalspengarna från och med sagda tidpunkt icke vidare
skola upptagas bland inkomsterna i riksstaten».
Vidare har samme motionär i en inom första kammaren väckt motion,
nr 62, föreslagit, »att riksdagen ville besluta, att de personliga skatterna,
allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften icke må påföras för tiden
efter 1924 års ingång, samt att förty efter samma tid skola upphöra att
gälla dels vad i kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 med däri sedermera
gjorda ändringar och i § 47 av lagen om landsting den 21 mars
1862 finnes stadgat om en allmän sjukvårdsavgift, dels ock vad i 58 § av
Kungl. Majrts förnyade stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket samt i lagen om folkskoleväsendet i vissa städer den 25
juni 1909 är föreskrivet om rätt för skoldistrikt att upptaga en särskild
avgift».
Sistnämnda motion har, i vad den avser kungörelsen den 26 augusti
1873 angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en allmän
sjukvårdsavgift samt stadgan angående folkundervisningen i riket, hänvisats
till bevillningsutskottet.
Berörda båda motioner, den sistnämnda i de delar densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, hava behandlats av sammansatt stats- och
bevillningsutskott.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 2 avd. 9 käft. (Nr 10.) 1
Grillande författningsbestämmelser
rörande de
personliga
avgifterna.
Tidigare förslag
om de
personliga av
giftemas avskaffande.
2 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
Beträffande motiveringen för de framställda förslagen, i den man densamma
icke här nedan återgives, får utskottet hänvisa till motionerna.
De personliga skatter eller avgifter, som ännu utgå, äro mantalspenningarna,
sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
Mantalspenningarna tillfalla staten. Enligt § 1 i förordningen den
24 april 1863 angående mantalspenningarnes utgörande skall mantalspenningar
erläggas med 40 öre för man och 20 öre för kvinna av en var, som
uppnått 18 års ålder. Från utgörande av mantalspenningar äro undantagna
personer, som åtnjuta fattigunderstöd, gemenskapen vid arméns och flottans
värvade regementen och kårer samt den egentliga lappallmogen ävensom
de, vilka, enligt vederbörande kommunalstyrelses intyg, böra för fattigdom
eller sjuklighet befrias från denna avgift.
Sjufcvårdsavgif''ten utgår till landstingen samt städer, vilka icke deltaga
i landsting, för visst här nedan angivet ändamål. Enligt kungörelsen
den 26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande och införande
av en allmän sjuk vårdsa vgift med däri genom kungörelse den 1 juni 1883
vidtagen ändring skall för den allmänna sjukvården inom varje län eller
sjukvårdsdistrikt av en var, som erlägger mantalspenningar, även utgöras
eu personlig sjukvårdsavgift i mån av länets eller sjukvårdsdistriktets behov,
därvid denna avgift, som skall utgöras av kvinna med hälften av
det belopp, som erlägges av man, icke må sättas högre än 50 öre för
man och 25 öre för kvinna. Sjukvårdsavgiften skall företrädesvis användas
till beredande av kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka och till vidtagande
i övrigt av åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande.
Beträffande folkskoleavgiften stadgas uti § 58 i förnyade stadgan den
26 september 1921 angående folkundervisningen i riket, att skoldistrikt
äger att såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet av var och en,
som erlägger mantalspenningar, upptaga eu särskild avgift, vilken skall
utgöras av kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, med
högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.
Frågan om avskaffande av de personliga avgifterna har vid flera till.
fallen varit föremål för riksdagens prövning, senast åren 1920 och 1922.
I motioner, väckta inom andra kammaren, nr 291 vid 1920 års riksdag
och nr 177 vid 1922 års riksdag, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och under vilka
Sammansatta stuts- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10. 3
förhållanden de personliga avgifterna skulle kunna upphävas. Vid båda dessa
riksdagar avslog första kammaren motionerna, medan desamma biföllos av
andra kammaren, vadan frågan för dessa riksdagar förfallit.
De skäl, som huvudsakligen anfördes mot ett bibehållande av de personliga
avgifterna, voro av ekonomisk och praktisk art. Sålunda framhölls,
att dessa avgifter, vilka genom penningvärdets fall förlorat en stor del av
sin betydelse, förorsakade så stora kostnader och besvär, att det kunde
ifrågasättas, om de influtna avgifterna motsvarade kostnaderna. För övrigt
antördes, att avgifterna kunde betraktas såsom rudiment från tidigare beskattningsformer
och voro oförenliga med moderna beskattningsprineiper.
Jämväl förenämnde motionär har såsom huvudskäl för sina yrkanden Motionen.
åberopat, att ett avskaffande av de personliga avgifterna borde medföra besparingar.
Så har i motiveringen anförts bland annat följande: Skatteformen
vore principiellt ohållbar, ehuru skattebeloppet i varje särskilt fall vore alltför
ringa för att kännas betungande ens för de minst bemedlade. Den spelade
numera icke någon nämnvärd roll för inkomststaterna. Det psykologiska
moment, som man velat förbinda med den personliga skattens erläggande,
och som skulle göra detta till »ett uttryck av det aktiva medborgarskapet»
ägde föga värde, då skattens påförande vore beroende av de kommunala myndigheternas
gottfinnande och underlåtenhet att betala påförd avgift mycket
ofta måste tolereras. Till sist och icke minst kunde det med fog ifrågasättas,
huruvida i själva verket med hänsyn till arbete och kostnader för
de influtna medlens uttagande nämnvärd nettobehållning därvid uppstode.
Statsutskottet har i grundlagsenlig ordning begärt att av statskontoret Statskontoret
och riksräkenskapsverket erhålla yttrande över motionen 1:61; och har ajmericet.
sistnämnda utskott erhållit ett av nämnda ämbetsverk gemensamt avgivet
utlåtande, vilket återfinnes såsom bilaga till detta betänkande.
På sätt framgår av nämnda yttrande har under år 1921 influtit i Utskottet.
mantalspenningar 878,550 kronor 4 öre och i sjukvårdsavgift 1,098,018
kronor 57 öre. Beträffande beloppet av inbetalade folkskoleavgifter, som i
regel uppföras å den kommunala debetsedeln och sålunda icke redovisas
till riksräkenskapsverket, hava erforderliga uppgifter icke kunnat erhållas.
Emellertid torde det med hänsyn till antalet kommuner, vari folkskoleavgift
debiterats, och med avseende fäst därå, att sådan avgift icke påföres
i flera av de folkrikaste kommunerna, kunna antagas, att samman
-
4 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
lagda beloppet av influtna folkskoleavgifter uppgått till omkring 850,000
kronor. Sammanlagda ungefärliga beloppet av personliga avgifter, vilka
årligen inflyta, skulle därför kunna beräknas till 2,825,000 kronor.
Innan ståndpunkt tages till frågan, om de personliga avgifternas avskaffande,
är det uppenbarligen av intresse att erhålla kännedom om kommunernas
och landstingens ställning till frågan. Såsom ovan nämnts, äger skoldistrikt
att besluta, huruvida folkskoleavgift skall utgå eller icke. Enligt till utskottet
lämnad uppgift skulle år 1918, efter vilket år sannolikt icke några
väsentliga ändringar i detta hänseende ägt ruin, folkskoleavgift utdebiterats
i 2,219 av rikets 2,409 landskommuner och i 78 städer. Oaktat i regel
kommunerna själva hava att bekosta arbetet med debitering och uppbörd
av folkskoleavgiften, synas kommunerna sålunda i allmänhet funnit fördelaktigt
att bibehålla utdebiteringen av folkskoleavgiften.
Beträffande sjukvårdsavgiften har för utskottet varit tillgänglig eu utredning,
verkställd i anledning av en utav stadsfullmäktige i Stockholm i skrivelse
den 23 maj 1921 gjord framställning till Kungl. Maj:t i syfte att sådana bestämmelser
infördes, att sjukvårdsavgift icke skulle behöva utgå i Stockholms
stad, därest medel på annat sätt ställdes till förfogande för att bekosta de behov,
denna avgift avsåge att täcka. Över denna framställning har, bland andra,
statskontoret avgivit yttrande, vilket finnes intaget i bilagan till detta betänkande,
och därvid anfört, att, därest åtgärder vidtoges för upphävande av
bestämmelserna om den allmänna sjukvårdsavgiften för Stockholms stads
del, sjukvårdsavgiften syntes böra indragas jämväl för landstingen och
övriga städer, som ej deltaga i landsting. Med anledning av den sålunda
ifrågasatta indragningen av sjukvårdsavgiften hava sistberörda städer och
landsting inkommit med yttranden. Därvid hava fyra städer och sju landsting
förordat indragning av sjukvårdsavgiften, tolv landsting uttalat sig
mot avgiftens avskaffande och två landsting föreslagit att, därest någon
ändring i bestämmelserna rörande sjuk vår dsafgiften skulle anses erforderlig,
denna måtte inskränkas till, att vederbörande landsting eller stad skulle
äga besluta, huruvida sjukvårdsavgift skulle utgå eller icke.
Såsom skäl för indragning av avgiften anfördes därvid, dels att något
principiellt skäl för att skatten för ifrågavarande ändamål utginge enligt
andra grunder än de, som gällde för täckande av övriga utgifter för sjukvården,
icke förelåge, dels att en sådan indragning icke komme att i
nämnvärd mån förskjuta skattebördan, dels ock att genom avgiftens avskaffande
arbetet med debitering och uppbörd skulle komma att förenklas.
För avgiftens bibehållande åberopades dels ekonomiska skäl, dels ock att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammanfatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10. ö
anledning till avskaffande av avgiften icke kunde anses föreligga, sä länge
mantalspenningarna utginge.
En beräkning av de kostnader, de personliga avgifterna medföra, är gir
vetvis förenad med betydande svårigheter, då arbetet med dessa fördelar
sig å ett flertal uppgifter, nämligen debitering, uppbörd, redovisning
samt i de fall, där avgifterna icke erläggas i föreskriven ordning, indrivning
av desamma. Bortsett från de säkerligen jämförelsevis fåtaliga fall,
då den skattskyldige påföres enbart kapitationsavgifter, torde arbetet med
debiteringen av dessa avgifter vålla det största besväret. En undersökning,
verkställd inom överståthållarämbetet, bär givit vid handen, att debiteringen
av i Stockholm i samband med kronouppbörden utgående personliga
avgifter — nämligen mantalspenningar, sjukvårdsavgift och personlig avgift
till prästerskapet — därest debiteringen verkställes av tillfällig arbetskraft,
vilket med hänsyn till debiteringens enkla beskaffenhet väl låter sig
göra, drager en kostnad av omkring fyra kronor för ettusen skattskyldiga
eller sålunda 0,4 öre för .skattskyldig. Beräknas kostnaderna för avgifternas
införande i avskrifter av uppbördsboken, å debetsedeln och i redovisningshandlingar
samt för det ökade besvär vid summeringar, avgifterna vålla, till
något mer än ett öre för varje skattskyldig, uppkommer för å kronodebetsedeln
uppförda, i behörig tid erlagda kapitationsavgifter en kostnad av
ungefär 11/a öre för varje skattskyldig. Denna kostnad kan ju ingalunda
anses hög i förhållande till de utdebiterade beloppen.
Påföres skattskyldig enbart personliga avgifter tillkommer kostnaderna
för skrivande av den skattskyldiges namn i uppbördsboken och å debetsedeln,
vilka kostnader med tillägg av debiteringskostnaderna, därest samtliga
kapitationsavgifter uppbäras i sammanhang med kronouppbörden, helt
säkert icke överstiga den lösen av tre öre, debiteringsförrättaren äger tillgodoföra
sig. Härtill kommer kostnaden för själva debetsedeln, vilken enligt
uppgift från postverket, som ombestyr tryckningen av flertalet debetsedlar, för
närvarande beräknas till 11/2 öre för debetsedel, ävensom för distribution av debetsedeln,
vilken sistnämnda kostnad, i de fall uppbörden verkställes genom postverket,
beräknas till fem öre för debetsedel. I de fall åter, där kommunen förrättar
uppbörden, torde de merkostnader för distribution av debetsedlar och
uppbörd, som förorsakas av de personliga avgifterna, bliva relativt obetydliga.
Erläggas de personliga avgifterna under uppbördstermin, inskränka sig
sålunda kostnaderna till jämförelsevis små belopp. Däremot torde arbetet
med indrivning av restantieposter, innefattande enbart kapitationsavgifter,
i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skola indrivas,
6 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
jämväl därest hänsyn tages till den indrivningsavgift av tjugufem öre för
debetsedel, som påföres vid underlåtenhet att i föreskriven ordning gälda
utskylderna. Även om några direkta besparingar i form av minskade utgifter
i löner icke torde kunna vinnas genom att indrivningsförrättarna
befrias från arbetet med indrivningen av sistberörda restposter, torde dock kunna
antagas, att den lättnad i arbetet, förrättningsmännen härigenom erhölle,
lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen av
de mera betydande utskyldsbeloppen.
Å andra sidan skulle sannolikt ett avskaffande av de personella avgifterna
kunna medföra olägenheter. I många fall, framför allt då den
skattskyldige taxerats till bevillning men icke till inkomst- och förmögenhetsskatt,
påföres denne å kronodebetsedeln ett obetydligt belopp i kronooch
landstingsskatt. Därest de personliga avgifterna borttoges, skulle helt
säkert i dvlika fall en disproportion mellan skattebelopp och kostnader
uppstå.
Även ur principiell synpunkt torde skäl kunna anföras för bibehållande
av en vid sidan av skatten å inkomst utgående personlig avgift. I
den mån förmåga att betala en sådan avgift föreligger, synes det utskottet
riktigt, att varje medborgare bidrager åtminstone till de direkta merkostnader
för registrering och dylikt, som han förorsakar det allmänna. Det
lärer icke sällan inträffa, att personer, oaktat de icke åtnjuta inkomst av det
slag eller till den storlek att denna göres till föremål för beskattning, till
följd av andra omständigheter såsom exempelvis underhåll av närstående
besitta en lika stor betalningsförmåga som många för inkomst taxerade
personer. De personliga avgifternas belopp understiger dessutom väsentligt
den grundavgift av tre kronor, som utgår enligt lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring, och i regel torde väl icke andra från taxering
till inkomst befriade personer än de, som tillika hava att utgöra
berörda grundavgift, påföras personliga avgifter.
Till här ovan anförda skäl kommer att nu rådande finansiella svårigheter
för staten och kommunerna synas tala mot ett bifall till motionärens
förslag att omedelbart avskaffa dessa avgifter. De missförhållanden, som
påvisats av motionären, synas dock påkalla en utredning av frågan.
Därest eu sådan utredning giver vid handen, att de personliga avgifterna
böra bibehållas, bör dock, enligt utskottets mening, sättet för dessas
påförande undergå reformering. Så synes numera intet skäl föreligga att
påföra man och kvinna avgifter med olika belopp. A idare skulle eu betydande
förenkling i arbetet vinnas, därest endast en enda personlig avgift
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
7
påfördes. Det bör därför tagas under övervägande, huruvida icke de nuvarande
kapitationsavgifterna kunde sammanslås till en enda, i samband
med kronouppbörden utgående avgift, vilken avgift sedermera kunde fördelas
mellan staten, landstingen och do städer, som ej deltaga i landsting,
samt kommunerna.
Om utskottet sålunda icke funnit anledning att utan närmare utredning
biträda motionärens förslag om kapitationsavgifternas avskaffande, har
utskottet emellertid ansett motionärens syfte att åstadkomma förenklingar
i arbetet med debiteringen och indrivningen beaktansvärt.
Det synes antagligt, att eu sådan besparing skulle kunna vinnas,
därest den enligt pensionsförsäkringslagen utgående grundavgiften, i likhet
med vad redan nu är fallet i åtskilliga städer, uppfördes å kronodebetsedeln,
som i så fall —■ under förutsättning att en sammanslagning av
mantalspenningar, sjukvårdsavgift och folkskoleavgift ägde rum — komme
att upptaga samtliga personella avgifter. Utom den minskning i arbete
för kommunerna en sådan åtgärd skulle medföra, skulle därigenom antalet
restposter avsevärt minskas, varjämte åtgärden skulle befria åtskilliga av
de skattskyldiga från besväret av att å en särskild uppbördsstämma erlägga
berörda grundavgift.
Såsom motionären framhållit, kräver indrivningen av utskylder framför
allt i de fall, handräckningsförfarandet måste tillgripas, ett betydande
arbete. I fråga om de mindre utskyldsbeloppen kommer indrivningsarbetet
ofta nog att bliva utan resultat, då i sådana fall några exekutiva åtgärder
vanligen icke kunna med framgång företagas mot de skattskyldige. Så
framgår av en i motionen I: 61 lämnad redogörelse för kronouppbörden
av personliga avgifter inom några fögderier och städer, att, medan av de
skattskyldiga, som påförts enbart personella avgifter, omkring sjuttiotvå
procent erlagt avgifterna inom föreskriven tid, av de restantieposter, vari
ingå enbart sådana avgifter, endast omkring trettiosex procent guldits.
Med hänsyn härtill och då, enligt vad för utskottet uppgivits, antalet restförda
poster, som upptaga jämförelsevis obetydliga belopp, är avsevärt,
synes det önskvärt, att beträffande sådana poster ett något enklare indrivningsförfarande
kunde komma till användning än det för närvarande
tillämpade. I § 16 uppbördsreglementet den 14 december 1917 finnas
bestämmelser införda rörande åtgärder för åstadkommande av inbetalning
genom vederbörande beskickning eller konsulat av restförda kronoutskylder,
som påförts i utlandet boende personer, och vilka åtgärder begränsats till
att avse restposter, överstigande femton kronor. Det synes utskottet, som
Gällande författningsbestämmelser
rörande de
personliga avgifterna.
8 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
om utan egentlig olägenhet en likartad begränsning skulle kunna föreskrivas
beträffande restantieförda utskyldsposter, för vilkas uttagande handräckning
skall begäras utom det distrikt, där utskylderna påförts den skattskyldige.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motioner I: 61 och I: 62 av herr Lyberg, om avskaffande
av mantalspenningarna, den allmänna sjukvårdsavgiften
och folkskola vgift en, sistnämnda motion i vad
den utgör föremål för utskottets behandling, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning, huruvida mantalspenningarna,
den personliga sjukvårdsavgiften och den personliga
folkskoleavgiften må kunna upphävas, och därvid taga
under övervägande möjligheten och lämpligheten av att
ersätta nämnda personliga avgifter med en enda, lika
för man och kvinna utgående personlig avgift samt för
riksdagen framlägga det förslag, som kan av utredningen
föranledas.
Stockholm den 17 maj 1923.
På det sammansatta utskottets vägnar:
HERM. LAMM.
Närvarande: herrar Lamm, Boman, Wiklund, Waldén, Lithander, Johansson i Kälkebo,
J. B. Johansson i Fredrikslund, Alexis Björkman, Ljungkvist och Olsson i Gävle.
Reservation
av herrar Waldén, Alexis Björkman, Ljungkvist och Olsson i Gävle, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande avfattning:
De personliga skatter eller avgifter — — — — — — — —- —
— — — lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen
av de mera betydande utskyldsbeloppen.
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr JO. 9
Om sålunda åtskilliga skäl kunna anföras för avskaffande av de personliga
avgifterna, har utskottet dock icke funnit anledning att bifalla
motionärens förslag om omedelbart avskaffande av dessa avgifter. De missförhållanden,
som påvisats av motionären, synas emellertid påkalla en utredning
av frågan.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motioner I: 61 och I: 62 av herr Lyberg, om avskaffande
av mantalspenningarna, den allmänna sjukvårdsavgiften
och folkskoleavgiften, sistnämnda motion i vad
den utgör föremål för utskottets behandling, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t ville föranstalta
om utredning, huruvida mantalspenningarna,
den personliga sjukvårdsavgiften och den personliga
folkskoleavgiften må kunna upphävas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som kan av utredningen
föranledas.
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 2 avd. 9 käft. (Nr 10.) 2
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1923.
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
1
Bilaga.
Till Riksdagens Statsutskott.
Genom nådig remiss den 2 dennes hava statskontoret och riksräkenskapsverket
anbefallts, att gemensamt avgiva och senast den 16 innevarande månad till
riksdagens statsutskott överlämna yttrande över en inom första kammaren väckt
motion om avskaffande av mantalspenningarna.
Till åtlydnad härav få ämbetsverken vördsamt anföra följande:
Såsom en kvarleva från ett övergivet beskattningssystem kvarstå till våra
dagar de s. k. mantalspenningarna.
Denna kapitationsavgift härleder sig från den kvarntull, som pålades under
Gustaf II Adolfs tid såsom naturaavgift av all säd, som fördes till kvarn för att
malas, och vilken avgift huvudsakligen användes till krigskostnadernas bestridande,
till dess den efter åtskillliga förändringar från år 1634 under namnet mantalspenningar
ålades såsom personlig avgift.
Denna avgift har sedermera undergått åtskilliga förändringar i avseende å
såväl storleken som sättet och villkoren för dess utgående.
Från att ursprungligen hava varit en naturaavgift övergick den så småningom
att erläggas uteslutande i kontanta penningar. Ännu så sent som i ett
kungl. brev den 1 mars 1820 nämnes densamma såsom i viss landsända utgående
in natura.
Efter det att storleken av mantalspenningarna till år 1863 växlat för olika
orter, bestämdes genom kungl. kungörelsen den 24 april nämnda år deras belopp
lika över hela riket, nämligen till 40 öre för man och 20 öre för kvinna, med
vilka belopp avgiften fortfarande utgår.
Befrielse från mantalspenningars erläggande har vid olika tider åtnjutits
dels av vissa samhällsklasser, dels av personer intill eller över viss ålder, dels enligt
vissa andra grunder.
På 1809—1810 års riksdag åtog sig adeln för sig och sitt folk samt prästeståndet
för dem av ecklesiastikstaten, som dittills njutit befrielse från mantalspenningar,
sådan avgift, med villkor att endast gemenskapen av allt krigsfolk, då
de ej voro jordägare, måtte därifrån undantagas. Riksdagens beslut härom åberopas
i kung!, brevet till kammarrätten den 5 maj 1841.
Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 april 1850 till dess befallningshavande
skulle torpare och andra till arbetsklassen hörande personer, som »mot ar betsskyldighet»
innehade mindre jordlägenheter, efter fyllda 63 år åtnjuta befrielse från
mantalspenningar.
Genom liknande cirkulär den 10 oktober 1851 förklarades nämnda personer
skola i enlighet med riksdagens skrivelse den 29 mars samma år åtnjuta full befrielse
från mantalspenningars erläggande.
Liknande befrielse medgavs jämlikt kungl. kungörelsen den 15 december
1854 från och med år 1855 backstugusittare med hustrur och änkor samt inhyseshjon.
Genom kungl. kungörelsen den 30 maj 1862 förklarades, att de av allmogen,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 samt. 2 avd. 9 käft. (Nr 10. Bilaga.) 1
2 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10,
som ägde eller brukade hemman, vilkas värde icke överstege 1,500 riksdaler riksmynt,
torpare, gärningsmän, inhyseshjon, bruks- och fabriksarbetare å landet,
drängar och arbetskarlar så å landet som i städerna, fiskare på landet, fiskare och
sådana torftiga personer i städerna, som ej voro borgare samt förenämnda personers,
ävensom gemenskapens hustrur och änkor, skulle när de hade fyra barn
och därutöver av ett eller flera giften och under 15 år, vara tills vidare befriade
från mantalspenningar.
I kungl. proposition till 1862—1863 års riksdag meddelades, att visserligen
befrielse från mantalspenningar, vare sig ständig eller under vissa år, vore av författningarna
medgiven, dels åt vissa orters samtliga befolkning (Lappmarken, Sårna
och Idre), dels inom hela riket åt en mängd av yrkesklasser, vilka icke alla hörde
till de minst bemedlade (såsom krigsbefäl, hovrättsassessorer i tredje klassen, professorer
vid akademierna o. s. v.), men att likväl mantalspenningar i allmänhet
påfördes en del av de i lagstiftningen om denna avgift undantagna.
I avseende å befrielse från mantalspenningar för personer vid viss ålder må
erinras om följande.
Genom kungl. kungörelsen den 7 april 1841 påbjöds, att man talspenningarna,
som dittills i allmänhet bort erläggas av var och en efter uppnådda 15 år, skulle
framgent utgå efter fyllda 17 år.
Enligt kungl. kungörelse den 3 april 1857 skulle de beräknas från fyllda
18 år och i de fall, då dittills befrielse efter fyllda 63 år ägt rum, upphöra med
fyllda 60 år.
Genom kungl. kungörelsen den 24 april 1863 bestämdes avgiften för alla
personer över 18 år till 40 öre för man och 20 öre för kvinna, dock undantogos
härifrån de, som åtnjöto fattigunderstöd ävensom de, vilka enligt vederbörande
kommunalstyrelses intyg borde för fattigdom eller sjuklighet från denna avgift befrias,
gemenskapen vid arméns och flottans värvade regementen och kårer samt
den egentliga lappallmogen ävensom, intill dess allmän författning om mantalsoch
skattskrivning inom rikets lappmarker kunde varda utfärdad, övriga inbyggare
därstädes. Undantaget för sistnämnda inbyggare upphörde enligt kungl. kungörelsen
den 25 maj 1894, varefter ändring av 1863 års författning icke förekommit.
Fråga om mantalspenningarnas avskaffande har från 1880-talet intill nuvarande
tid upprepade gånger förevarit såsom t. ex. vid 1884, 1888, 1889, 1895,
1896, 1899, 1912, 1920 och 1922 års riksdagar.
Den skatteregleringskommitté, som av Kungl. Maj:t tillsattes den 20 juni
1879 med uppdrag att efter fullständig utredning av alla skatteförhållanden i riket
uppgöra förslag till eu på denna utredning grundad rättvis fördelning av skattebördorna,
har enligt utlåtande den 13 september 1882 ansett, att en personlig skatt
till staten fortfarande borde utgå samt att i sådant avseende företrädesvis mantalspenningarna
borde bibehållas. Såsom skäl härför anförde kommittén, bland annat,
att åtminstone en, men en lindrig personlig skatt till staten läte försvara sig såsom
en påminnelse om de fördelar, en av staten tryggad samhällsordning erbjöde, att
såsom villkor för skattebördornas möjligast rättvisa fördelning krävdes en mångfald
av skatter och således även den speciella skatteformen av rent personliga
avgifter samt att mantalspenningarna hade gammal hävd och därför av flertalet
skattedragande uppfattades såsom ett uttryck av det »aktiva medborgarskapet».
3
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
De skäl åter, som i de ofta återkommande förslagen om mantalspenningarnas
avskaffande anförts för eu sådan åtgärd, hava varit mångahanda. Kraftigast hava
de måhända betonats i motion till 1890 års riksdag, däri anfördes följande. Förkastligheten
av de personliga skatterna förefölle så påtaglig, att den svårligen av
någon rättänkande och förnuftig människa med ringaste insikt i skatteväsendets
beskaffenhet borde kunna förnekas. Eu sådan skatteform stode i rakt omvänt förhållande
till skatte förmågan. Att den fattigaste för sin familj och sina tjänare
skulle betala samma belopp som millionären — för att ej tala om aktiebolag och
banker, som vore alldeles befriade — syntes orimligt. Också hade de personliga
skatterna i de flesta civiliserade länder blivit avskaffade. Och det vore blott med
några få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige delade
den tvetydiga äran av deras bibehållande.
Då frågan om mantalspenningarnas avskaffande återkommit i motion till
innevarande års riksdag, har såsom skäl härför åberopats, vad i motioner till föregående
riksdagar anförts, nämligen att skatteformen i fråga icke vore förenlig med
de principer, vilka eljest äro grundläggande för vårt skattesystem, liksom för
moderna skattesystem i allmänhet. Vidare har gentemot skälet för mantalspenningarnas
bibehållande såsom »ett uttryck av det aktiva medborgarskapet» framhållits,
hurusom detta skäl syntes förlora det mesta av sin bärkraft med hänsyn
till den befogenhet att befria från avgiften, vilken lagts i de kommunala myndigheternas
händer. Denna rätt utnyttjades mycket olika inom olika kommuner.
Än vidare förtjänade uppmärksammas det synnerligen stora antalet fall, där avkortning
eller avskrivning av debetsedlar, i vilka påförts endast mantalspenningar
och sjukvårdsavgifter, förekommit. Ytterligare har anförts, att det besvär och de
kostnader, som voro förbundna med dessa avgifters uttagande, icke stode i rimlig
proportion till de obetydliga skattebeloppen samt att, trots ett besvärligt handräckningsförfarande,
en avsevärd del av de påförda mantalspenningarna till sist
måste avskrivas. Disproportionen mellan de små skattebeloppen — vilka bibehållits
oförändrade och vars höjande knappast torde kunna ifrågakomma — och kostnaderna
för deras uttagande hade på grund av penningvärdets fall i hög grad ökats. I
de fall, där endast mantalspenningar och sjukvårdsavgift, tillhopa alltså 90 öre för
man och 45 öre för kvinna, påfördes den skattskyldige, påfordrades likväl ett flertal
debiterings- och indrivningsåtgärder och vore missförhållandet mellan skattebelopp
och omkostnader synnerligen stort. Motionen avser alltså att anvisa en utväg till
vinnande av besparingar inom förvaltningen.
Ämbetsverken få till början hänvisa till bifogade tablå (Bil. I) av vilken
framgår till vilka belopp mantalspenningarna för åren 1903—1921 blivit i riksstaten
beräknade samt med vilka belopp desamma influtit. Tablån upptar jämväl
inkomstskatten respektive inkomst- och förmögenhetsskatten för samma tid. penna
tablå utvisar, huru obetydlig statsverkets inkomst av mantalspenningarna är i jämförelse
med den egentliga statsskatten, men den visar även huru denna inkomstkälla
under årens lopp ökats utan att debiteringsgrunden undergått någon förändring.
I detta sammanhang torde det icke sakna intresse att erfara, i vilken utsträckning
mantalspenningarna i hela riket uppdebiteras, avkortas och avskrivas,
inflyta och restföras.
4 Sammansätta stats-
och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
För år 1921 föreligga fullständiga sifferuppgifter i detta hänseende, som här
nedan återgivas.
Oredovisade vid årets början
Uppdebiterade under året.......
överlevererade .......................
...................................................... kronor 261,295: 51
........................................................ » 1,065,052:3 8
......................................................... » 329:6 6
Summa kronor 1,326,677:5 5.
överlevererade ......................
Avkortade och avskrivna......
Influtna under året ...............
Oredovisade vid årets slut ...
........................................................ kronor 152:16
....................................................... » 109,480: 30
........................................................ » 878,550:0 4
...................................................... » 338,495:0 5
Summa kronor 1,326,677: 5 5.
För att åstadkomma en uppgift om till vilka belopp de ännu kvarstående,
s. k. personella skatterna sammanlagt uppgå, ha liknande sifferuppgifter, som här- ovan lämnats beträffande mantalspenningarna för år 1921, jämväl uppgjorts be- träffande sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften för samma år.
För sjukvårdsavgiften ställa sig siffrorna sålunda:
Oredovisade vid årets början
Uppdebiterade under året......
överlevererade ......................
...................................................... kronor 325,030: 31
......................................................... » 1,331,340:2 9
........................................................ » 520:’oe
Summa kronor 1,656,890: 6 6.
överlevererade .......................
................................. kronor 309: m
Avkortade och avskrivna.......
Influtna under året ...............
Oredovisade vid årets slut ...
......................................................... » 137,125: 7 9
......................................................... » 1,098,018:5 7
........................................................ » 421,444:2 9
Summa kronor 1,656,890:6 6.
För folkskoleavgiften äro beloppen följande:
Oredovisade vid årets början................................................................ kronor 1,238: 25
Uppdebiterade under året ................................................................... » 6,861: 50
överlevererade ........................................................................................ » 5.9G
Summa kronor 8,105: 71 •
överlevererade ........................................................................................ kronor 5:9 6
Avkortade och avskrivna .................................................................... » 530: 7 5
Influtna .................................................................................................... » 5,636:75
Oredovisade vid årets slut .................................................................... » 1,932:2 5
Summa kronor 8,105:71.
Denna tablå avviker högst väsentligt från de uppgifter, som i motionen
lämnats beträffande folkskoleavgiften. Siffrorna grunda sig emellertid'' på de redogörelser
över kronouppbörden, som månatligen ingå till riksräkenskapsverket. Det
Sammansatta stats och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10. 5
iir nämligen endast i Skaraborgs och Örebro län, som folkskola''vgiften upptages i
samband med kronoutskylderna.
I vissa andra län, där sådan avgift förekommer, lärer densamma uttagas
i samband med kommunalutskylderna.
Sammanställer man uppgifterna beträffande både mantalspenningar^, sjukvårdsavgiften
och folkskoleavgiften finner man, att ett borttagande av de personella
utskylderna skulle beröva staten, landstingen och vissa kommuner en sammanlagd
uppbörd av i runt tal 2,400,000 kronor per år, oavsett vad som inflyter i samband
med kommunalutskylderna.
I eu tid av sjunkande inkomster för staten och det allmänna över huvudtaget
kan detta vara nog så betänkligt. Men å andra sidan torde kostnaderna
för dessa skatters debitering, uppbörd, indrivning och redovisning stå i uppenbar
disproportion till vad de inbringa.
Borttagandet av denna skatteform skulle förutom de lättnader i debiteringen,
uppbörden, indrivningen och redovisningen, som av motionären påvisats, jämväl
innebära avsevärda lättnader i arbetet på andra håll.
Skyldigheten för fattigvårdsstyrelsen att uppgöra förteckning å dem, som
åtnjuta fattigvårdsunderstöd samt för kommunalstyrelse att upprätta förteckning
a personer, som inom kommunen till följd av fattigdom eller sjuklighet böra från
erläggande av mantalspenningar befrias, skulle genom mantalspenningarnas borttagande
upphöra.
Vidare skulle häradsskrivarna befrias från arbetet med att i mantalslängden
särskilja personer, som böra erlägga mantalspenningar och sådana,''som äro från
erläggande av mantalspenningar befriade.
Jämföres allt det arbete, som är förenat med mantalspenningarnas påförande,
uppbörd, indrivning och redovisning med de belopp, varmed desamma utgå, måste
det medges, att motionen om denna skatteforms upphörande är väl motiverad,
fastän den framkommit på en tid, då ovanligt stora budgetsvårigheter föreligga
och ehuru man måste göra sig den frågan, om icke skattens bibehållande tillsvidare
är påkallat av dessa svårigheter. Men oaktat besväret med uppbörden
dock icke är så stort att, om detsamma bortfaller, någon eller några tjänstebefattningar
kunna indragas eller utgifterna för statsverket och kommunerna så avsevärt
minskas, att en bestående besparing på det hela nu omedelbart uppkommer,
så torde dock den minskning i arbete, som otvivelaktigt blir följden av de personella
utskyldernas indragning, komma att lätta på den stora arbetsbörda, som
påvilar fögderitjänstemännen och som kan befaras medföra krav på ytterligare
tjänstebefattningar. Intet tvivel kan nämligen råda därom, att nationalekonomiskt
sett, värdet av den genom de personliga skatternas avskaffande åstadkomna lättnaden
i arbetsbördan för liäradsskrivare, landsfiskaler, stadsfogdar, fjärdingsmän
och exekutionsbetjänte, vida överstiger dessa skatters ^nuvarande värde för statsverket
och landstingen. Och denna nationalekonomiska vinst kommer det allmänna
att kunna tillgodogöra sig vid nästa reglering av ifrågavarande befattningshavares
antal, avlöningar och tjänsteåligganden. I sistnämnda hänseende erinra ämbetsverken,
att dylik reglering redan nu, i avseende på landsfiskaler och fjärdingsmän,
är föremål för utredning i samband med frågan om polisväsendets omorganisation.
Visserligen framgår av den tablå över mantalspenningar och inkomstskatt
(inkomst- och förmögenhetsskatt), som här ovan i detta utlåtande åberopats, att
6 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
inkomsttiteln mantalspenningar numera utgör en försvinnande liten del av statens
direkta skatteinkomster, men samtidigt måste framhållas, att därest icke på sätt
motionären även föreslagit samtidigt med mantalspenningar^ jämväl övriga personella
utskylder, nämligen sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften borttagas, man
icke vinner något väsentligt med denna förenkling i skattehänseende. Endast under
förutsättning av att alla personella utskylder samtidigt avskaffas kunna ämbetsverken
därför tillstyrka bifall till motionen; och statskontoret har redan i ett den
4 maj 1922 dagtecknat underdånigt utlåtande (Bil. II) angående Stockholms stadsfullmäktiges
framställning om upphävande för Stockholms stads del av bestämmelserna
om allmän sjukvårdsavgift uttalat den meningen, att såväl för landstingen
som Stockholms stad och övriga städer, som ej deltaga i landsting, sjukvårdsavgiften
borde borttagas; och riksräkenskapsverket för sin del har i sin den
31 mars 1921 avgivna revisionsberättelse (å sid. 50 och följande) i samband med
frågan om uteslutande ur kronouppbördsboken av vissa äldre skattemedel, vilkas
indrivning och redovisning förorsakade statsverket utgifter, som betydligt överstege
vad skatterna i fråga tillförde statskassan, jämväl berört frågan om indragning
av mantalspenningar, sjukvårdsavgift och skolavgift, vartill hänvisas.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade,
byråchefen Beckman samt statskommissarierna Spilhammar och Ouchterlony.
Stockholm den 12 februari 1923.
PER SÖDERMARK. CHR. L. TENOW.
ALBIN LITZÉN.
Föredragande.
Einar Wibom.
Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
7
Bil. I.
Tablå
utvisande till vilka belopp mantalspenningar samt inkomstskatt (inkomst* och förmögenhetsskatt)
blivit för åren 1903-1921 1 riksstaten beräknade samt med vilka belopp desamma
inflntlt.
A r
Mantalspenningar
Inkomstskatt
Enligt riks- staten beräknat
belopp
Behållen
inkomst
Enligt riks- staten beräknat
belopp
Behållen
inkomst
! 1903 ...........................
750,000
776,267
91
10,500,000
10,584,202
1904 ...........................
780,000
—
783,280
45
10,500,000
—
12,022,324
58
1905 ...........................
780,000
—
794,540
57
11,000,000
12,627,005
90
1906 ...........................
780,000
—
801,676
38
11,400,000
13,995,809
54 |
1907 ...........................
800,000
—
812,658
23
12,600,000
16,014,639
05
j 1908 ...........................
800,000
—
819,320
84
7,000,000
—
8,535,002
70
1 1909 ...........................
825,000
—
816,643
61
15,000,000
—
16,637,836
11 1
| 1910 ...........................
825,000
—
823,636
97
16,000,000
—
16,107,759
— 1
1911 ...........................
825,000
—
833,457
76
31,000,000
—
33,887,992
7 7
1 1912 ..........................
825,000
—
846,622
46
31,000,000
—
35,261,169
90 |
1913 ...........................
825,000
—
853,809
09
33,000,000
—
39,838,755
66
1914 ...........................
850,000
846,566
98
38,000,000
—
43,136,835
86 |
1915 ...........................
850,000
—
859,355
92
38,500,000
—
42,282,509
50 I
I 1916 ...........................
850,000
—
879,830
86
39,000,000
—
64,670,860
92 j
1917 ...........................
850,000
—
887,240
17
48,000,000
—
110,779,891
85 |
1918 ...........................
850,000
962,634
26
70,000.000
—
127,611,465
27 j
1919 ...........................
850,000
_
934,101
63
112,000,000
—
145,127,652
49
1920 ...........................
900,000
_
950,748
65
222,500,000
—
299,720,248
69 |
1921 ...........................
900,000
—
878,550
04
238,000,000
—
292,933,001
68 i
Summa i
15,715,000
16,160,942
78
995,000,000
—:
1,341,774,963
47 ''
8 Sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande Nr 10.
BIL II.
Underdånigt utlåtande, tecknat å K. Rem. Nr
864/1921 ang. Stockholms stadsfullmäktiges framställning
om upphävande tör Stockholms stads
del av bestämmelserna om allmän sjukvårdsavgift.
Genom nådiga kungörelsen den 26 augusti 1873 (nr 48) angående kurhusavgiftens
upphörande och införande av en allmän sjuk vårdsa vgift har förordnats,
att för den allmänna sjukvården inom varje, län eller sjukvårdsdistrikt skall för
år 1874 och vidare årligen, intill dess annorlunda förordnas, av en var, som erlägger
mantalspenningar, även utgöras en personlig sjukvårdsavgift särskilt för
varje län eller sjukvårdsdistrikt i mån av dess behov.
Vidare har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 12 oktober 1906 fastställt
särskilda bestämmelser för sjukhuset Eira, Stockholms stads och läns sjukhus,
och därvid bl. a. medgivit, att för bestridande av sjukhusets utgifter direktionen
för sjukhuset årligen må uppbära de av stadens invånare erlagda allmänna personliga
sjukvårdsavgifter ävensom föreskrivit att, därest för gäldande av utgifterna
för sjukhuset ytterligare medel kunde erfordras utöver såväl denna avgift som vissa
andra till sjukhuset inflytande medel, framställning om sådan medelsanvisning borde
göras hos Stockholms stadsfullmäktige.
I likhet med överståthållarämbetet finner statskontoret det framgå av bestämmelserna,
att den allmänna sjukvårdsavgiften i Stockholm skall användas till
bestridande av kostnader för sjukhuset Eira samt att stadsfullmäktige icke äga utan
medgivande av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen indraga denna avgift samt bestrida
kostnaden i dess helhet av kommunala skattemedel, uttaxerade enligt i allmänhet
härför gällande grunder.
Den utav stadsfullmäktige gjorda framställningen om sjukvårdsavgiftens
upphörande synes emellertid giva vid handen, att avgiften för Stockholms stads vidkommande
är skäligen betydelselös samt att dess uppbärande medför avsevärda
kostnader och åtskilliga andra olägenheter för staden. Statskontoret har på grund
härav intet att erinra mot att åtgärder vidtagas för upphävande, vad Stockholms
stad angår, av bestämmelserna om den allmänna sjukvårdsavgiften.
Därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna, att åtgärder i sådant syfte böra vidtagas,
lärer emellertid detta icke böra ske allenast för Stockholms städs del, utan
synes sjukvårdsavgiften böra indragas jämväl för landstingen och övriga städer,
som ej deltaga i landsting. Statskontoret finner sig alltså, i likhet med överståthållarämbetet,
böra tillstyrka, att åtgärder av Eders Kungl. Maj:t vidtagas
för upphävande av ovannämnda nådiga kungörelse den 26 augusti 1873 i dess
helhet.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Spilhammar samt t. f. statskommissarierna Bäckström, Alve och
Gibson. Stockholm den 4 maj 1922.
Underdånigst:
PER SÖDERMARK.
Kakl H. Tottie.
Nils G. Hansson.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1923-
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.