Sök i Ratio Lex

Memorial angående igångsättandet av arbetena ä elektrifieringen av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg.

1923-05-28 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1923:131, Memorial angående igångsättandet av arbetena ä elektrifieringen av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

1

Nr 131.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1923 kl. 3 e. m. •

Memorial angående igångsättandet av arbetena ä elektrifieringen

av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg.

(4:e avd.) .

I sammanhang med avlåtandet till riksdagen den 8 januari 1923

av propositionen (nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under

budgetåret 1923—1924 har enligt det vid propositionen under rubrik

»utgifter för kapitalökning, Bil. 1» fogade statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden

för nämnda dag (sid. 46 och 47) chefen för kommunikationsdepartementet

beträffande frågan om elektrifiering av statsbanelinjen

Stockholm—Göteborg anfört följande:

»Med bifall till Kung! Maj:ts därom gjorda framställning anvisade

1920 års riksdag för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg

för år 1921 ett reservationsanslag av 23,000,000 kronor.

Med anledning av de erinringar, riksdagen i vissa enskildheter uttalat

beträffande den av Kungl. Maj:t framlagda planen för företaget,

uppdrog Kungl. Maj:t dels den 11 juni 1920 åt en kommitté att skyndsammast

verkställa utredning och inkomma med förslag i fråga om lämpligaste

sättet för överförandet vid elektrifiering av statens järnvägar av

elektrisk ström från landets kraftverksnät till järnvägsnätet, dels ock den

30 juni 1920 åt en kommitté att skyndsamt verkställa utredning rörande

åtgärder till förekommande av störningar från statens järnvägars kraftnät

å telegrafverkets ledningar samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning. Resultatet av dessa utredningar

kommer att fullständigt föreligga under den närmaste tiden.

Järnvägsstyrelsen anför nu, att därest berörda utredningar skulle

visa, att vid de förändrade prisförhållandena ifrågavarande elektrifiering

med ekonomisk fördel skulle kunna företagas, det beträffande de tillgängliga

medlen gällde, att det redan beviljade anslaget av 23,000,000

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 smil. 71 käft. (Nr 131—132.) 1153 23 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets memorial Nr 131.

kronor under nuvarande prisförhållanden fullständigt täckte vad som

erfordrades för utförande av kontaktledningar och omformarestationer

och att alltså andra medel skulle tarvas endast för anskaffning av erforderliga

elektriska lokomotiv. Styrelsen har under sådana förhållanden ej

något nytt an slagsäskande att göra under denna rubrik.

Huruvida omförmälda elektrifieringsarbeten skola igångsättas är

givetvis beroende på resultatet av förenämnda utredningar. Innan dessa

resultat fullständigt föreligga och yttranden däröver inhämtats från vederbörande

myndigheter, är jag icke beredd att fatta ståndpunkt i frågan.

I varje fall behöver något anslag, utöver vad hittills anvisats, icke begäras

av denna riksdag.))

Sedermera har statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

i en den 19 maj 1923 till statsutskottet avlåten skrivelse anmält,

att ovanberörda utredningar blivit slutförda och yttranden däröver avgivits

av vederbörande myndigheter, och har departementschefen med

hänsyn till det ändrade läge, vari frågan sålunda kommit, ansett sig böra

till utskottet överlämna samtliga ärendet berörande handlingar.

Av de sålunda numera slutförda utredningarna inhämtas bl. a.

följande.

Den ena av de båda omförmälda kommittéerna, den s. k. 1920 års

svag strömskommitté, har sammanfattat resultatet av sina undersökningar

sålunda:

»Med ledning av i det föregående refererade teoretiska och experimentella

undersökningar samt med kännedom om de erfarenheter, som å hithörande områden

under de senaste åren vunnits i andra länder, hava kommitterade sammanfattat

sina åsikter rörande lämpligaste åtgärder för undvikande av svagströmsstörningar

vid elektriska banor på följande sätt.

I. Elektrifiering med enfasström.

Huvudvikten måste vid svagströmsstörningars bekämpande vid enfasbanor

läggas vid svagströmsledningarnas utflyttning — åtminstone såvida de ej äro utförda

som jordkablar av speciell konstruktion och för särskilda ändamål — till

så stort avstånd från banan, att all störningsinduktion, under samtidig användning

av på lämpligt sätt utförda och kopplade sugtransformatorer, reduceras till för

svagströmsledningarnas drift oskadliga värden. Erfarenheter från skilda håll

hava givit vid handen, att mer eller mindre fulländade kompensationsanordningar

av olika slag utan en samtidig utflyttning av svagströmsledningarna ej lämnar

tillräcklig trygghet, särskilt vid driftstörningstillfällen, som vid elektriska banor

aldrig kunna helt undvikas.»

Kommittén har kommit till den slutsats, att en tillfredsställande drift av

telegraf- och telefonledningar kan påräknas, om dessa utflyttas till minst 200 meter

från järnvägslinjerna — vilket i stort sett kan anses liktydigt med att telegraf
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

3

verkets ledningar förflyttas till landsvägsnätet — och om samtidigt vissa rätt

omfattande föreskrifter rörande införande bl. a. av vissa tekniska anordningar

iakttagas.

II. Elektrifiering med likström.

Kommittén tiar av i betänkandet närmare angivna orsaker ej käft möjlighet

att i nämnvärd omfattning bedriva självständiga experimentella undersökningar

rörande svagströmsstörningar vid likströmsbanor. Nedanstående föreslagna åtgärder

äro en sammanfattning av erfarenheter från utländska anläggningar, i den

mån dylika kommit till kommitténs kännedom. Dessa erfarenheter synas i stort

sett bekräfta, att svagströmsstörningar vid likströmsbanor i allmänhet äro av

mindre besvärande natur än vid enfasbanor. Dock har kommittén på anförda

grunder ej kunnat verifiera tillräckligheten av sålunda föreslagna åtgärderna.

Vid likströmselektrifiering böra med hänsyn till risken för elektrolys svagströmskablar

ej förläggas i banvallen eller i banans omedelbara närhet.

Som sammanfattning av de erfarenheter, som stå till buds med avseende

på likströmselektriefiring, skulle möjligen kunna räknas med, att svagströmsledningarna

i allmänhet kunna förläggas på 15 meters avstånd från banan. Det bör

emellertid betonas, att det med hänsyn till övertonsstörningar sannolikt kan visa

sig önskvärt eller nödvändigt att åtminstone för längre ledningar förutsätta utflyttning

till större avstånd.

Av denna anledning anser kommittén, att det vid den ifrågasatta elektrifieringen

Stockholm—Göteborg, där flera viktiga telegraf- och telefonledningar av

betydande längd fortfarande komma att följa banan (särskilt å sträckan Stockholm

—Katrineholm), är förbundet med alltför stor risk att nöja sig med en genomgående

utflyttning av endast 15 meter, varför för dylika ledningar en utflyttning

till landsvägsnätet bör förutses.)''

Den andra kommittén, 1920 ars järnvägselektrijieringskommitté, anför

sammanfattningsvis följ ande:

»Med ledning av vad i det föregående anförts får kommittén på följande

sätt sammanfatta sina åsikter rörande de densamma förelagda spörsmålen:

Energitillförseln vid elektrifiering av järnvägarna inom södra och mellersta

Sverige bör, oberoende av val av strömart för järnvägsdriften, i regel ske förmedelst

de för den allmänna distributionen avsedda kraftnäten genom omformning,

på sätt ovan i föreliggande betänkande närmare angivits.

Valet mellan högspänd likström och enfasström är i vanliga fall ett val

mellan två med varandra i stort sett likvärdiga system. Enligt de verkställda

jämförande kostnadsutredningarna skulle enfassystemet vid svenska banor i ekonomiskt

avseende i allmänhet kunna fullt mäta sig med likströmssystemet, ofta

t. o. m. överträffa det senare, såsom särskilt visats för linjen Stockholm—Göteborg.

Då 1920 års svagströmskommitté ställt i utsikt, att vid enfaselektrifiering

förekommande svagströmsstörningar skola i tillfredsställande omfattning kunna

nedbringas med hjälp av åtgärder, till vilka hänsyn tagits vid de ekonomiska

beräkningarna, föreligger ingen anledning att vid en nu förestående elektrifiering

av linjen Stockholm—Göteborg frångå enfassystemet, beträffande vilket — i motsats

mot vad fallet är med de högspända likströmssystemen — flerårig erfarenhet

förefinnes inom landet.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets memorial Nr 131.

1 utlåtande den 13 april 1923 över de båda kommittébetänkandena

bar vattenfallsstyrelsen förklarat sig finna det av järnvägselektrifieringskommittén

förordade sättet för strömtillförseln vara lämpligt och att det

föreslagna enfassystemet synnerligen väl läte samordna sig med det allmänna

kraftsystemet för landets elektrifiering.

Då styrelsen vidare icke hade något att erinra mot resultatet av

svagströms kommitténs utredning, ville styrelsen tillstyrka, att elektrifieringen

av stambanan Stockholm—Göteborg verkställes i enlighet med

1920 års järnvägselektrifieringskommittés förslag.

Järnvägsstyrelsen, som likaledes anmodats avgiva yttrande över de

båda kommittéutlåtandena, har i anledning därav i ett den 7 maj 1923

dagtecknat utlåtande anfört bl. a. följande:

»Järnvägsstyrelsen kan för sin del till fullo ansluta sig till de av de båda

kommittéerna uttalade uppfattningarna och gjorda förslagen beträffande elektrifieringsspörsmålet.

Då sålunda numera full enstämmighet råder mellan järnvägsstyrelsen

och de framstående sakkunnige, som bildat ifrågavarande kommittéer,

i vilken även representanter för telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen deltagit,

beträffande de hittills svävande frågorna och då vidare genom resultatet av de

gjorda utredningarna framgått, att de av riksdagen uttalade önskemålen kunna

uppfyllas, måste sålunda elektrifieringsspörsmålet anses vara så långt möjligt på

allsidigt och slutgiltigt sätt tekniskt klarlagt.

Järnvägsstyrelsen vill därför övergå till frågan, huruvida, bedömt ur ekonomiska

synpunkter, ett omedelbart påbörjande av det beslutade elektrifieringsarbetet

kan anses vara önskvärt och riktigt. Järnvägsstyrelsen vill då erinra,

hurusom i den kungl. propositionen till 1920 års riksdag kostnaden för elektrifieringen

av linjen Stockholm—Göteborg beräknades till ett belopp av c:a 105 miljoner

kronor. — — — Vid denna beräkning antogos emellertid de å linjen ifråga

förefintliga ånglokomotiven kunna efter hand som elektrifieringsanläggningen

fortskred få omedelbar användning å andra, icke elektrifierade bansträckor. Kostnaden

för elektrifieringen ansågs därför kunna krediteras med ett visst, anskaffningskostnaden

för nya ånglokomotiv motsvarande belopp, uppskattat till 30 miljoner

kronor. Denna kostnadsberäkning hänförde sig vidare till ett trafikarbete

å linjen ifråga av c:a 6,4 miljoner tågkilometer per år--—.

Under år 1922 utfördes å linjen Stockholm—Göteborg under depressionens

tryckande inverkan ett trafikarbete av endast c:a 3,8 miljoner tågkilometer. Beräknas

elektrifieringskostnaderna med hänsyn till denna låt vara helt onormalt

reducerade trafikmängd, komma desamma att ställa sig sålunda

för omformarestationer, kontaktledningar in. m. ... IT milj. kronor

för elektriska lokomotiv ......................................... 10 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar

för svagströmsledningar

vid statens järnvägar.............................. 4,2 » »

» telegrafverket.................................... 6,8 »_»

Summa 38 milj. kronor

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

5

Vid bestämmande av den ekonomiska innebörden och vid beräkning av de

årliga driftkostnaderna bör i detta extrema lågtrafiksfall någon kreditering av elektrifieringskostnaden

för möjligheten att på andra bansträckor utnyttja de genom

elektrifieringen frigjorda ånglokomotiven icke äga rum. Det är nämligen tydligt,

att vid så ringa trafik på ifrågavarande huvudlinjer även på andra linjer måste

råda lågtrafik och saknas behov av förstärkning av dragkraften för tågen.

Den årliga driftkostnaden beräknas alltså vid denna trafikstorlek och därför

erforderliga utrustning bliva siffermässigt lika för elektrisk drift och ångdrift

vid ett kolpris av c:a 34 kronor per ton efter 5 % ränta på det nyinvesterade

kapitalet och 32 kronor per ton, om 4 ''/2 % ränta antages.

lledan vid eu tågrörelse av 1922 års ringa storlek visa dessa siffror alltså,

att elektrifieringen måste vara ekonomiskt försvarlig, då den oberäknat alla andra

fördelar, som följa med elektrisk drift, motsvaras av ett kolpris vid ångdrift, som

ligger under det nuvarande marknadsläget.

Vid bedömandet, huruvida den ifrågavarande elektrifieringen av linjen

Stockholm—Göteborg är ur ekonomisk synpunkt försvarlig och lämplig att nu

genomföra, skulle det likväl vara orimligt att utgå från ett så lågt liggande gränsfall

för trafikrörelsen, som motsvarar 1922 års under särskilt svår depression för

näringslivet lidande trafik. Det av depressionen framkallade stillaståendet i

trafikrörelsens normala stegring måste enligt styrelsens uppfattning vara övergående.

Iledan nu konstateras också en bestämd tendens till trafikens uppgång.

Till ett riktigare belysande av frågan vill styrelsen därför göra det uppenbarligen

mycket rimliga antagandet, att 1922 års trafikrörelse å linjen Stockholm—Göteborg

tämligen snart blir ökad med 25%, d. v. s. från 3,8 miljoner tågkilometer

till c:a 4,8 miljoner. Anläggningskostnaden för elektrifieringen ställer sig då

sålunda:

för omformarestationer, kontaktledningar in. m. ... 18 milj. kronor

för elektriska lokomotiv .......................................... 12 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar

för svagströmsledningar

vid statens järnvägar.................................... 4,2 » »

» telegrafverket.......................................... 6,8 » »

Summa 41 milj. kronor

I detta fall är det uppenbart, att man bör förutsätta, att även trafiken på

andra linjer måste hava stigit, och att alltså behov av dragkraftens förstärkning

där skall föreligga. I varje fall bör man — även om antalet på andra linjer befintliga

lokomotiv skulle vara tillräckligt för den antagna ökade trafikens avvecklande

— dock beräkna, att genom överflyttning av de på linjen Stockholm—

Göteborg befintliga mest moderna och bäst ekonomiserande ånglokomotiven de

ångdrivna linjernas kapacitet och lokomotivtjänstens ekonomi bliva på ett värdefullt

sätt höjda och förbättrade. Styrelsen har därför i detta fall ansett sig böra

gottskriva elektrifieringsanläggningen ett belopp av 5 miljoner kronor. De årliga

driftkostnaderna bliva redan vid här antagen trafikstorlek siffermässigt lika

för elektrisk drift och ångdrift vid ett kolpris av c:a 26 kronor per ton, om

räntan antages till 5 % och omkring 24 kronor per ton, om räntan antages till

till 4 V, JK.

Vid ovanstående beräkningar har förutsatts, att såväl statens järnvägars

som telegrafverkets svagströmsledningar skola ändras till kabelledningar och har,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets memorial Nr 131.

för att man skall vara på säkra sidan, kela räntekostnaden för detta ändringsarbete

medtagits i beräkningen, ehuruväl en stor del av densamma motsvaras av

vinst genom minskat underhåll och minskad driftkostnad på grund av kabelledningarnas

större driftsäkerhet.

Av de verkställda utredningarna framgår sålunda, att elektrifiering av linjen

Stockholm—Göteborg, som också givet är, numera kan genomföras för ett väsentligt

lägre kapitalutlägg än förut beräknats. Anledningarna till denna ändring i

kostnadsbeloppet äro flera. 1920 års elektrifieringsförslag beräknades sålunda

som ovan angivits för en trafik å linjen ifråga, som motsvarade en väsentligt

starkare intensitet än för närvarande, varigenom bland annat behovet av elektriska

lokomotiv då har måst antagas väsentligt större. Vidare hava de gjorda

utredningarna, som jämväl ovan anförts, givit vid handen, att det numera med

större såväl ekonomisk som praktisk fördel låter sig göra att direkt från statens

redan befintliga kraftnät till järnvägens ledningar överföra den erforderliga elektriska

energien, varigenom ett utbyggande av ett särskilt överföringsnät för järnvägsdriften

blivit överflödigt. Slutligen har den allmänna nedgången i såväl

arbets- som materialpriser inverkat förminskande på kostnadssiffrorna.

Redan de siffermässigt utförda beräkningarna visa, att utförandet av elektrifiering

av linjen Stockholm—Göteborg är ekonomiskt fullt försvarbart, om

man utgår från de kolpris, med vilka man har att räkna som sannolika. Hur

kolpriset i en framtid, sedan de ekonomiska förhållandena på världsmarknaden

hunnit stabilisera sig, kan komma att ställa sig är dock för närvarande omöjligt

att med större säkerhet avgöra. Som bekant är kolpriset för närvarande ej obetydligt

högre än vad i det för elektrifieringen mest ogynnsamma antagandet

bildar paritetskostnaden, men även om kolpriset skulle nedgå under ovan angivna

paritetssiffror, och därigenom det siffermässigt beräknade driftresultatet

ogynnsamt påverkas, medför införandet av elektrisk drift en mängd stora fördelar,

som ehuru svåra eller omöjliga att omsätta i exakta siffror, dock med

säkerhet uppväga eu icke obetydlig nedgång i kolpriset.

I första rummet är härvidlag att märka, att, då merkostnaderna vid trafikstegring

stiga väsentligt saktare vid elektrisk drift än vid ångdrift och man väl

får räkna med en i stort sett jämnt fortskridande trafikökning vid våra stambanor,

den tid — huru de ekonomiska resultaten under elektrifieringens första

trafikår än komma att ställa sig — dock snart måste inträda, då en elektrifierad

järnväg mellan Stockholm och Göteborg skall rent siffermässigt visa ekonomiska

fördelar framför en ångdriven bana. Vid fortskridande trafikökning komma dessa

fördelar därefter att kontinuerligt växa. I det föregående visade paritetssiffror

för stenkolspris vid olika trafikstorlek, visa med tydlighet, att så är fallet.

Den större hastighet, med vilken de elektriskt drivna tågen framföras utan

någon motsvarande kostnadsökning, föranleder vidare ett smidigare avvecklande

av trafikrörelsen och ett bättre utnyttjande av tillgängliga anordningar, såväl i

avseende på rullande materiel som banan. Detta kommer att möjliggöra snabbare

och bättre tågförbindelser för allmänheten. Den ökade trafikkapacitet, som banan

erhåller, medför i sin tur den fördelen att investering av kapital för utbyggande

av bangårdar- dubbelspår, anskaffning av rullande materiel m. m., som vid

ökad trafikrörelse och bibehållen ångdrift gör sig gällande, kan genom elektrifieringen

till tiden framflyttas.

Att landets handelsbalans förbättras genom elektrifieringen ligger i öppen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

(Lig, helst som eu icke oväsentlig del av driftkostnaderna vid den elektrifierade

järnvägen faller på ersättning för elektrisk ström. Ett flertal andra fördelar

skulle kunna här anföras, men får styrelsen i berörda hänseende hänvisa till det

uttalande angående erfarenheterna av elektrifiering vid de Schweiziska förbundsbanorna,

som i det följande skall citeras.

Frågan om elektrifiering av ångdrivna järnvägar har också på grund av den

elektriska driftens många företräden under de senare åren blivit alltmer aktuell

såväl i Amerika som å kontinenten och eu mängd järn vägselektrifieringar iiro

redan genomförda eller under utförande.

I Schweiz har sålunda elektrifiering av statsjärnvägarna till en längd av 412

km. sedan ar 1918 färdigställts och pågå för närvarande dylika arbeten på ytterligare

388 km. Redan med år 1924 beräknas den elektrifierade längden av dessa

järnvägar uppgå till eea 67(3 km. och vid utgången av är 1926 till c:a 950 km.

Förhållandena i Schweiz erbjuda såväl i avseende på järnvägstrafiken som i andra

avseenden många jämförelsepunkter med förhållandena i Sverige. Trafiken å do

schweiziska järnvägarnas huvudlinjer utgöres, liksom fallet är beträffande linjen

Stockholm—Göteborg av såväl tunga godståg, som tunga eller lättare persontåg

samt lokaltåg, således en i hög grad blandad och sammansatt trafikrörelse.

Schweiz har i likhet med vad praktiskt taget är fallet i Sverige ingen egen tillgång

på stenkol, vadan liksom hos oss under kristiden stora svårigheter i avseende

pa koltillförseln till järnvägarna vore för handen. Däremot finnes liksom

i Sverige riklig^ tillgång pa vattenkraft. Då den erfarenhet, som vunnits av elektrifieringen

i Schweiz, enligt järnvägsstyrelsens mening är belysande även för

elektrifieringsfrågan beträffande linjen Stockholm—Göteborg, tillåter sig järnvägsstyrelsen

bär anföra ett utdrag ur ett uttalande den 29 augusti 1922 av generaldirektionen

för de schweiziska statsbanorna till förvaltningsrådet för dessa banor,

i vilket uttalande generaldirektionen hemställer om anslag för elektrifieringsarbetenas

påskyndande. »Trafiktekniskt har elektrifieringen hittills stått sig utmärkt.

De hysta förväntningarna hava i många avseenden överträffats. Störningar i tågrörelsen

hava icke inträffat oftare än vid ångdrift. Resande och järn vägsper sonalen

finna bortfallandet av röken vara en stor trevnad och ett hygieniskt framsteg.

Den rullande materielens rengöring blir väsentligt underlättad och livslängden

av alla vid en järnväg så talrikt förekommande föremål av järn, såsom

överbyggnader, broar, plattformstak, vagnar etc. utökadJ Prestationsförmågan

hos de arbetare, som äro sysselsatta vid spårunderhållet i tunnlarna har väsentligt

stegrats, ett förhållande, som gör sig särskilt gällande på Gottliardlinjen.

På grund av den högre hastigheten kan måhända en snabbare avnötning av den

yttre spårsträngen i kurvor förväntas. Den fria utsikten från lokomotiven och

den större lättheten att observera signalerna höja trafiksäkerheten. Den snabbare

uppaccelerationen hos de elektriska lokomotiven och de större tåghastighetermy

som kunna erhållas särskilt i stigningar, möjliggöra en mycket välkommen

förbättring av tidtabellen.» I slutet av sitt uttalande yttrar generaldirektionen

vidare: »Elektriska driften betyder ett stort framsteg på järn vägsväsendets område.

Den befriar de resande, personalen och järnvägens grannar från den obehagliga

röken och öppnar genom sin större resehastighet och den ringa ökade

kostnad, som inläggandet av flere tåg medför vid redan bestående fasta elektriska

anordningar, allehanda möjligheter till förbättring av järnvägstrafiken — vilka

möjligheter . saknas vid ångdriften. Järnvägarne behöva detta framsteg, såvida

de under tidernas lopp skola kunna fylla sina ekonomiska och kulturella upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets memorial Nr 131.

gifter. Nödvändigheten av att införa elektrisk drift har också blivit erkänd i utfandet.

I nästan alla stater, även de finansiellt svagaste, göras i detta avseende

stora ansträngningar. Det kan därför icke finnas något tvivel om, att icke även

i vårt land bör fortsättas på den redan inslagna vägen i avseende på järnvägselektrifieringen.

De hittills vunna goda erfarenheterna och möjligheten att ersätta

de utländska stenkolen med egen vattenkraft samt möjligheten att åstadkomma

produktivt arbete under nu rådande arbetslöshet böra i hög grad bidraga

till att här föreslagna elektrifiering kommer till stånd.»

Det är sålunda endast goda erfarenheter, som av schweiziska statsbanorna

vunnits beträffande den där införda elektriska driften. Järnvägsstyrelsens egen

erfarenhet från den numera i sin helhet elektrifierade linjen Luleå—Riksgränsen,

där emellertid trafikrörelsen som bekant är av en annan natur än å linjen Stockholm—Göteborg,

giver också vid handen, att denna drift är säker, smidig och

ekonomisk och helt fyllande de på densamma ställda förväntningarna.

Järnvägsstyrelsen anser alltså alla skäl tala för att man nu efter avslutade

utredningar omedelbart bör skrida till upptagande av arbetet med utförande av

elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg. Härvid utgar styrelsen ifrån, att

anläggningarna från början böra så tilltagas, att de med nödiga utvecklingsmöjligheter

i övrigt efter behov kunna anpassas för upptagande av en trafik, ungefärligen

så stor som styrelsen antagit för sina kalkyler i sist behandlade alternativ.

Givetvis bör dock därvid beträffande de elektriska lokomotiven gälla, att

sådana från början ej anskaffas i större antal än som erfordras för avvecklande

av det vid varje tidpunkt förefintliga trafikbehovet.

Styrelsen beräknar under sådana utgångsantaganden kostnaderna för elektrifieringens

utförande efter föreliggande tekniska program på följande sätt:

för omformarestationer, kontaktledningar m. m......................... 18 milj. kronor

för elektriska lokomotiv.................................................................. 10 » »

för svagströmskablar m. fl. anordningar för svagströmsledningar
vid

statens järnvägar ........................................................... 4,2 » »

vid telegrafverket ................................................................ (>-8 ''''__

Summs 39 milj. kronor.

Av denna summa anser styrelsen, att 5 miljoner kronor böra bestridas av

medel från statens järnvägars förnyelsekonto, såsom motiverat av den fördel, som

vinnes för driftsekonomin på andra linjer, genom att ett antal moderna och

bränsleekonomiserande ånglokomotiv frigöras och överflyttas från linjen Stockholm—Göteborg.

Återstående belopp 34 miljoner kronor bör påföras statens

järnvägar såsom kapitalökning, eventuellt minskat med det belopp, som enligt

blivande överenskommelse kan komma att överföras på telegrafverkets kapitalkonto.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört får styrelsen

då genom den utredning och de förslag, som avgivits av de av Kungl. Maj:t

tillsatta kommittéerna, nu klarlagts på vilket sätt, elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg

lämpligast bör genomföras och sålunda de hittills svävande

frågorna beträffande densamma blivit lösta,

då den verkställda beräkningen giver vid handen, att den elektriska driften

redan vid nu rådande trafikrörelse å linjen Stockholm—Göteborg blir siffermässigt

räknat ekonomiskt fullt jämvärdig med ångdriften,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

9

då vid en efter hand sig ökande trafik ännu bättre siffermässiga ekonomiska

resultat komma att erhållas av elektriska driften,

då införandet av sådan drift medför eu mängd andra fördelar, såsom förbättrad

handelsbalans, smidigare avveckling av trafikrörelsen, ökad reseliastighet och större

behag för resande och personal, minskad underhållskostnad av den rullande

materielen in. in., framskjutande av annars behövlig kapitalinsats för utökande av

järnvägens kapacitet,

och då slutligen eu snar användning genom elektrifieringen vinnes för vissa

nu pågående utbyggnader vid statens kraftverk och sålunda eu bättre förräntning

av dessa kraftverk erhålles,

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga järnvägsstyrelsen igångsätta

arbetet med elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg på ungefärligen

det sätt, som i de båda kommittéernas till styrelsen remitterade utlåtanden angives,

samt att Kungl. Maj:t måtte ställa till järnvägsstyrelsens förfogande det

belopp av 23 miljoner kronor, som 1920 års riksdag för ändamålet anvisat.

Arbetet beräknas av järnvägsstyrelsen kunna slutföras inom loppet av två år

räknat från tidpunkten för detsammas igångsättande. I den händelse detta sker

under år 1923, skulle sålunda återstående anslagsbeloppet, 11 miljoner kronor,

behöva beviljas av 1924 års riksdag.»

Telegrafstyrelsen har i ett den 14 maj 1923 avgivet utlåtande anfört

bl. a. följande:

»Beträffande svagströmskommitténs betänkande tillåter sig styrelsen betona,

att järnvägselektrifieringen, vilken för järnvägarnas drift och ekonomi enligt allmänt

vitsordande under vissa förhållanden innebär väsentliga fördelar, ej kan utföras

utan avsevärda olägenheter för svagströmsledningarna. Dessas oklanderliga

funktionerande är dock, särskilt i ett sådant telefonland som Sverige, för den

stora allmänheten av större vikt än järnvägsdriftens omläggning till elektrisk.

Problemet om berörda olägenheters reducerande till för telegraf- och telefondriften

ofarliga värden har visserligen bragts närmare sin lösning, men kan likväl

såsom av nedanstående framgår ännu ej anses vara på betryggande sätt löst.

Man måste beklaga, att 1920 års svagströmskommitté icke blivit satt i tillfälle

att slutföra sitt arbete. Detta arbete måste under alla förhållanden fullföljas antingen

av kommitténs medlemmar eller av de intresserade ämbetsverken med biträde

av erforderlig specialsakkunskap.

I anslutning till kommitténs uttalanden anser sig telegrafstyrelsen böra särskilt

framhålla och understryka följande viktiga synpunkter.

Svagströmsledningarna, som icke kunna bibehållas inom de elektrifierade

järnvägarnas område, måste med stora kostnader bortflyttas. Störningarna från

järnvägselektrifieringen sträcka nämligen sina verkningar även långt utanför det

av järnvägarna ägda och nyttjade området. Kommittén har beträffande svagströmsledningarna

ej anvisat några tekniska möjligheter, som göra sådan bortflyttning obehövlig.

Enligt de »slutsatser», till vilka kommittén kommit, kan nämligen en

tillfredsställande drift av telegraf- och telefonledningar icke påräknas, med mindre

dessa ledningar utflyttas minst 200 meter från järnvägslinjerna. Och då har man

ändå tänkt sig, att anordningarna å själva banledningarna skulle för störningsorsakernas

reducerande utnyttjas i en utsträckning, som torde vara mycket nära

gränsen för vad som kan nås i detta hänseende. Elektrifieringen av järnvägarna

innebär följaktligen, så att säga, ett beslagtagande från järnvägarnas sida av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 6 sand. 71 höft. (Nr 131—132.) 1153 23 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets memorial Nr 131.

område på ömse sidor om banan till en sammanlagd bredd av minst 400 meter.

Oavsett i vems ägo detta område befinner sig, förhindras därigenom inom detsamma

uppförandet av svagström sanläggningar av någon utsträckning och betydelse

— ett missförhållande, som nu gällande bestämmelser för elektriska anläggningar

icke beaktat.

Enligt stadgandena i 2 och 5 §§ av lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, kan nämligen en jordägare utan

Kungl. Maj.ts tillstånd under vissa villkor utföra elektrisk anläggning på egen

mark. Till förekommande av skadlig inverkan medelst induktion eller annorledes

å annan redan befintlig elektrisk anläggning har han visserligen skyldighet att

vidtaga erforderliga anordningar eller förändringar å den ena eller den andra

anläggningen, men inga dylika skyldigheter åligga honom med avseende å senare

tillkommande anläggningar. Det kan väl dock icke anses förenligt med rationell

lagstiftning att på detta sätt stora områden kunna göras mer eller mindre otillgängliga

för användandet av ett så allmänt kommunikationsmedel som telefonen.

Ovannämnda avspänning av ett visst område på ömse sidor om banan medför

i realiteten ofta att vida större områden måste vid svagströmsledningarnas

framdragande undvikas, då dessa ej kunna ekonomiskt byggas och än mindre

underhållas var som helst i terrängen, utan måste framföras utmed de trafikleder

som återstå, landsvägarna. Som landsvägsnätet i Sverige i allmänhet är jämförelsevis

glest och de landsvägar som gå i järnvägarnas huvudriktning oftast

till någon del komma inom det område, som på grund av elektrifieringen måste

undvikas, blir resultatet, att svagströmsledmngarna måste föras omvägar, som

förlänga ledningarna. Genom den ökade ledningslängden försämras talöverföringsförmågan

samtidigt som ledningarnas underhåll i avsevärd mån ökas.

I de fall där ledningarna förläggas i kabel kan man visserligen påräkna

minskad underhållskostnad, men tillkommer här i stället driftkostnaden för erforderliga

förstärkarestationer m. in.

Förutom nyssnämnda utflyttning av ledningarna fordras för en tillfredsställande

drift av telegraf- och telefonverksamheten, såsom framhålles i svagströmskommitténs

»slutsatser», jämväl iakttagande av vissa närmare angivna föreskrifter

rörande den elektriska utrustningen för banan.

Såväl vid projektering av järn vägselektrifiering som vid utfärdande av föreskrifter

rörande ledningarnas underhåll ävensom vid kopplingar av ledningar

under normal drift eller vid feltillfällen är det nödvändigt, att oavlåtlig uppmärksamhet

ägnas även åt synpunkten att hålla svagströmsledmngarna störningsfria.

I detta avseende äro de föreliggande erfarenheterna från riksgränsbanan ej

i allo tillfredsställande. Här har nämligen i stor utsträckning förekommit, att

sträckor av banan tagits i trafik med elektrisk drift utan att de för undvikande

av svagströmsstöringar erforderliga åtgärderna blivit vidtagna. Resultatet har

också blivit, att beträffande svagström sledningarna trafiktillståndet tidvis varit

mycket otillfredsställande. Trots framförda betänkligheter har igångsättande av

trafik skett under förklaring, att det försenade utförandet beträffande utrustningen

för störningarnas hävande berott på leveransförseningar, materialsvårigheter m. m.,

samt med den motiveringen att det varit av stort ekonomiskt intresse för järnvägen

att utan uppskov igångsätta den elektriska driften.

Om detta otillfredsställande tillstånd vid den tämligen obetydliga telegraf
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

11

och telefonrörelse, som finnes vid riksgränsbanan, förorsakat stora svårigheter och

klagomål jämte förstöring av telegrafverkets materiel samt i några fall allvarligare

olyckstillbud, så skulle samma förhållanden i dessa hänseenden vid en av telegrafverkets

stamlinjer i mellersta Sverige bliva rent olidliga.

I fråga om valet mellan högspänd likström och enfasström får telegrafstyrelsen

meddela, att styrelsen icke har någon på erfarenhet grundad uppfattning

av de båda systemens relativa företräden i störningsavseende. Enfassystemet har

visat sig i hög grad störande, åtminstone vid banor med stor trafik, t. ex. riksgränsbanan.

Erfarenheterna i utlandet hava, såsom jämväl i betänkandena omnämnes,

i allmänhet givit vid handen, att vid likströmsbanor störningarna äro

mindre allvarliga än vid enfasbanor. Vid de förra tillkomma dock elektrolyssvårigheter

för telegrafverkets jordkablar.

Slutligen får telegrafstyrelsen erinra därom, att sedan styrelsen under elektrifieringsfrågans

behandling år 1920 gjort gällande, att problemet angående förekommande

av störningar från järnvägens kraftnät å telegrafverkets ledningar ännu

icke vore tillfredsställande löst, samma års riksdag uttalat, att en ur allmänna

samfärdselns synpunkt tillfredsställande lösning av förevarande fråga utgjorde en

oeftergivlig förutsättning för den ifrågasatta elektrifieringens genomförande och

för att anslag till densamma finge utgå.

I vad mån de åtgärder, som äro avsedda att vidtagas och vilka, såsom

nämnts, till innebörden äro synnerligen obestämt angivna, komma att uppfylla

ovanstående fordringar på maximalt tillåten störning, är såsom av det ovanstående

även framgår ej i erforderlig grad utrett. Det synes därför telegrafstyrelsen

vara ett med stor risk förenat experiment att, innan närmare resultat vunnits i

fråga om tillräckligheten av de ifrågasatta åtgärderna, igångsätta elektrifieringen

i den omfattning som föreslagits.

För att få konstaterat, huruvida kommitténs olika förslag tillsammans äro

tillräckliga för att förebygga svagströmsstörningar vid en eventuell elektrifiering,

hade det varit önskvärt, att en bana blivit i alla avseenden utförd i enlighet med

dessa förslag, och skulle det härvid ligga närmast till hands att såsom försöksbana

använda riksgränsbanan.

Oavsett kostnaderna härför anse vederbörande i järnvägsstyrelsen, att en

så utförd elektrifiering å denna bana på grund av säregna jordledningsförhållanden

ej kan beräknas giva lika gott resultat som vid en bana i en annan del av

landet. Aven efter ett eventuellt misslyckat försök skulle därför med säkerhet

framhållas, att dess resultat ej vore tillämpligt på exempelvis elektrifieringen

Stockholm—Göteborg.

Som elektrifieringsfrågan alltså ur störningssynpunkt ej är på betryggande

sätt löst, förefinnes ännu ej den förutsättning, som riksdagen betecknat såsom

oeftergivlig.

Om det oaktat en elektrifiering på teknikens nuvarande ståndpunkt skall

igångsättas, måste därför telegrafstyrelsen, som det åligger att vaka över att ej

telegraf- och telefontrafiken utsättes för störningar, på det allvarligaste framhålla

nödvändigheten därav, att igångsättandet sker med den största försiktighet och

på grund därav nu inskränkes till ett försök å en del av stambanan Stockholm—

Göteborg, t. ex. sträckan Göteborg—Skövde, där telefonförhållandena dessutom

äro sådana, att banlinjen fortast kan göras ren för elektrifieringens genomförande.

Kostnaden för flyttningen av telegrafverkets ledningar å denna sträcka belöper

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets memorial Nr 131.

Utskottets

yttrande.

sig till c:a kronor 485,000 under förutsättning att telegrafledningarna kunna

bibehållas enkeltrådiga. Dock måste telegrafstyrelsen på grund av erfarenheter

från riksgränsbanan bestämt fordra, att icke någon del av bananläggningen sättes

under spänning eller än mindre tages i drift, förrän anläggningen i de delar, som

avse upphävande eller reducering av svagströmsstörningarna, är fullt färdig och

telegrafverkets ledningar blivit i enlighet med den plan, som kan komma att

uppgöras, flyttade. Till konstaterande härav bör anläggningen således först besiktigas

och vederbörligen godkännas av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.»

Vid sitt år 1920 lämnade godkännande av den då framlagda propositionen

om anvisande av ett reservationsanslag av 23 miljoner kronor

för elektrifiering av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg fastade riksdagen

såsom villkor, att en tillfredsställande lösning kunde vinnas av de

i propositionen närmare angivna båda spörsmålen dels om sättet för

överförandet av ström från landets kraftverksnät till det blivande järnvägsnätet,

rörande vilken fråga olika meningar förefunnos mellan järnvägsstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen, dels ock rörande möjligheterna att

kunna förekomma störningar å telegrafverkets ledningar.

Resultaten av de i dessa hänseenden av två kommittéer utförda

utredningarna föreligga nu och hava överlämnats till utskottet. Såväl

med föranledande härav som ock på grund av de förändringar beträffande

de allmänna ekonomiska förutsättningarna för företaget, som inträtt

sedan år 1920, då det tidigare bemyndigandet till Kungl. Maj:t

lämnades, har utskottet ansett sig böra till förevarande punkt i statsrådsprotokollet

foga några uttalanden, avseende att närmare klarlägga

utskottets nuvarande ståndpunkt till frågan.

Beträffande först spörsmålet om sättet för överförande av kraften

från allmänna ledningsnätet till järnvägen har enighet numera vunnits

om att den erforderliga strömmen bör uttagas från statens kraftnät genom

i lämpligt antal utmed järnvägslinjen uppförda omformarstationer

och alltså utan utbyggande av ett särskilt överföringsnät för järnvägsdriften.

I valet mellan enfasström — d. v. s. det å riksgränsbanan tilllämpade

systemet — och högspänd likström, som allmänt kommit till

användning vid liknande anläggningar utomlands, hava såväl vederbörande

kommitté som ock järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen stannat vid

det förstnämnda systemet, vilket ansetts ställa sig ekonomiskt fördelaktigare

och varom erfarenhet förelåge inom landet. Härutinnan synes

alltså tillfyllestgörande klarhet numera hava vunnits, och synes alltså

något hinder i detta avseende icke längre förefinnas för elektrifieringen.

Vidkommande åter problemet om störningarna på telegrafverkets

ledningar har av den härför tillsatta kommittén framlagts en längre utredning,

’ utmynnande i att en tillfredsställande drift av telegraf- och telefonledningarna

kan påräknas genom att dessa utflyttas till minst 200

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

13

meter från järnvägslinjerna — vilket i stort sett kan anses liktydigt

med att nämnda ledningar förflyttas till landsvägsnätet — och genom

att ett flertal av kommittén angivna föreskrifter om införandet av vissa

tekniska anordningar iakttagas. I anledning härav har emellertid telegrafstyrelsen

framhållit, att elektrifieringsfrågan icke ännu kunde anses

ur störningspunkt på ett betryggande sätt löst samt att, om det oaktat

en elektrifiering på teknikens nuvarande ståndpunkt igångsattes, styrelsen,

som det ålåge att vaka över att ej telegraf- och telefontrafiken

utsattes för störningar, på det allvarligaste ville framhålla nödvändigheten

av att igångsättandet skedde med den största försiktighet och på

grund därav nu inskränktes till ett försök å en del av banan, exempelvis

Göteborg—Skövde.

Särskilt med hänsyn till den vikt, som 1920 års riksdag funnit

böra givas åt frågan om elektrifieringsåtgärdens inverkan på telefonoch

telegrafförbindelsernas ostörda gång, bär utskottet icke ansett sig

kunna underlåta att fästa stort avseende vid de sålunda av telegrafstyrelsen

uttalade betänkligheterna. Det har emellertid för utskottet framhållits,

att även om det inom vederbörande kommitté verkställda utredningsarbetet

icke hunnit fullföljas . så långt som varit önskligt, i det

bland annat med utförandet av vissa tekniska experiment måst anstå

på grund av satt tidsbegränsning för kommitténs arbete, det dock icke

kunde anses tvivel underkastat, att icke tillfyllestgörande tekniska anordningar

till förebyggande i erforderlig grad av störningar skulle

kunna åstadkommas. Gentemot den av telegrafstyrelsen framförda tanken

på att till en början endast genomföra en elektrifiering av en delsträcka

exempelvis sträckan Göteborg—Skövde måste vidare, enligt vad

utskottet inhämtat, ur järnvägsekonomiska synpunkter resas så starka

betänkligheter, att i varje fall en sådan plan måste förkastas.

Enligt utskottets förmenande kan det icke bortses ifrån att det

dröjsmål med elektrifieringsarbetets igångsättande, som ett avvaktande

av resultaten av nya tidsödande utredningar och experiment rörande

ifrågavarande starkströmsledningars inverkan på svagströmsnäten skulle

medföra, torde komma att ställa sig rätt hinderligt för företaget. I detta

avseende må här endast erinras om de omfattande förberedelser, bl. a.

i form av tecknandet av kontrakt av leverans av materiel m. m., som

vid ett företag av sådan omfattning som det nu ifrågavarande måste

föregå själva arbetena utmed järnvägslinjen. På grund härav och då,

på sätt utskottet här nedan angiver, ur andra synpunkter starka skäl

kunna anföras för ett snart igångsättande av elektrifieringsarbetet, har

utskottet icke ansett de ytterligare utredningar, som kunna erfordras

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets memorial Nr 131.

rörande elektrifieringens inverkan på telefon- och telegrafväsendet böra

få stå hindrande i vägen för ett påbörjande av företaget. Utskottet

förutsätter dock, att hithörande problem alltjämt ägnas den största uppmärksamhet

och att intet underlåtes för att säkerställa telefon- och telegrafförbindelsernas

ostörda gång, i vilket syfte ett kontinuerligt, intimt

samarbete bör under elektrifieringsföretagets planläggande och utförande

äga rum mellan telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Vid sin behandling av frågan har, såsom ovan antytts, utskottet

ansett särskild uppmärksamhet böra fästas vid det förändrade ekonomiska

läge, varunder företaget nu skulle komma att påbörjas, ävensom vid vissa

därmed sammanhängande omständigheter, som med särskild styrka synas

tala för ett snabbt igångsättande av elektrifieringsarbetena.

Å ena sidan hava visserligen kolpriserna högst väsentligt nedgått

under vad som tidigare antagits, varigenom driftkostnadskalkylerna förskjutits

i en i viss mån ofördelaktig riktning. Å andra sidan hava emellertid

kostnaderna för anskaffande av koppar och annan arbetsmateriel

liksom ock arbetslönerna avsevärt sjunkit, varigenom anläggningskostnaderna

också kommit att i hög grad förminskas. Belysande härför är

att, medan kostnaderna för elektrifieringen enligt 1920 års plan beräknades

till 105 miljoner kronor, järnvägsstyrelsen nu, under antagande

av en trafikrörelse 25 procent högre än den under år 1922, anser kostnaderna

kunna begränsas till 41 miljoner kronor enligt följande beräkningsgrunder:
för

omformarestationer, kontaktledningar m. m. 18 miljoner kronor

för elektriska lokomotiv............................................. 12 )) »

för svagström skablar m. fl. anordningar för svagströmsledningar:
vid

statens järnvägar ................................................ 4.2 » x>

vid telegrafverket........................................................ 6.8 »_»

Summa 41 miljoner kronor.

Det direkt erforderliga anslagsbeloppet, varav 23 miljoner kronor

redan finnas anvisade, har emellertid ansetts kunna ytterligare nedbringas

till 34 miljoner kronor. Med anskaffande av vissa elektriska lokomotiv

har nämligen beräknats tillsvidare i avvaktan på trafikens stegring kunna

anstå, varigenom den härför upptagna posten 12 miljoner kronor skulle

kunna minskas till 10 miljoner kronor. Därjämte har ett belopp av 5

miljoner kronor föratsatts kunna utgå ur förnyelsefonden, på grund av

den fördel, som vunnes genom att vissa nya ånglokomotiv kunde över
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets memorial Nr 131.

15

föras från linjen Stockholm—Göteborg till andra sträckor. Till jämförelse

må nämnas att — enligt uppgjorda överslagsberäkningar — de

arbeten, för vilka totalkostnaderna sålunda förutsatts komma att uppgå

till 39 miljoner kronor, efter fredspris kunna antagas hava dragit eu

kostnad av 30,2 miljoner ki’onor.

De årliga driftkostnaderna, vari, på sätt nyss antytts, på grund av

den inträdda nedgången i kolpriset uppstått eu förskjutning till nackdel

för elektrifieringen, ställa sig det oaktat dock alltjämt jämförelsevis fördelaktiga,

i det dessa vid nyss antagen trafikstorlek beräknats bliva

siffermässigt lika för elektrisk drift och ångdrift vid ett kolpris av cirka

26 kronor per ton, om räntan å anläggningskapitalet uppgår till 5 %,

och cirka 24 kronor, om räntan uppgår till 4 Va %.

Beträffande de blivande leveranserna från statens vattenfallsverk av

elektrisk energi har utskottet uppmärksammat, att det förutsatts ett så

högt pris å kraften som 3,75 öre per kilowattimme. I anledning härav

och med hänsyn till vikten av att den framtida järnvägsdriften icke

onödigt betungas genom för höga avgifter å den erforderliga elektriska

energien, anser sig utskottet böra uttala sin förväntan, att det definitiva

framtida kraftpriset icke fastställes förrän efter ett allsidigt övervägande,

huru detsamma bör lämpligen beräknas med hänsyn tagen till alla på

prisbildningen inverkande faktorer.

Av de sålunda av järnvägsstyrelsen framlagda beräkningarna har

synts utskottet framgå, att företaget, även bedömt med hänsyn tagen till

de omkastningar i det ekonomiska läget, som inträffat, sedan den ursprungliga

planen år 1920 framlades, dock alltjämt kan anses räntabelt

och öppnande utsikter till vinst. Åven de övriga skäl, som tidigare

åberopats för åtgärdens företagande, såsom exempelvis möjligheterna till

en förbättring av vår handelsbalans, bättre och säkrare drift m. in., torde

alltjämt äga oförminskad giltighet.

Bland alla de mer eller mindre indirekta fördelar, som följa med

elektrifieringen, anser sig utskottet böra framhålla den ökade tåghastigheten,

som enligt vad utskottet inhämtat på sträckan Stockholm—Göteborg

kan antagas medföra eu förkortad restid av minst 2 timmar.

Men till alla dessa faktorer, vilka närmare utvecklats i sammanhang

med statsmakternas tidigare ståndpunkttagande till frågan, har på sista

tiden kommit en omständighet, som med särskild styrka talar för arbetenas

omedelbara igångsättande, nämligen den möjlighet, som genom

ett snabbt genomförande av ifrågavarande elektrifieringsföretag skulle

öppnas att tillvarataga kraften från den nu under anläggning varande

kraftstationen vid Lilla Edet, för vilken, så vitt nu kan bedömas, ''ingå

utsikter till en tillfredsställande avsättning av kraft åtminstone under den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets memorial Nr 131.

första tiden efter färdigställandet eljest synes föreligga. Det bör uppmärksammas,

att enligt utskottet lämnade uppgifter avgifterna för den kraft,

som skulle åtgå för järnvägsdriften å ifrågavarande sträcka, beräknats

komma att belöpa sig på omkring 2 miljoner kronor per år.

Förbises må ej heller det stöd, som igångsättandet av ett företag

av sådan omfattning som det ifrågavarande skulle, särskilt under nuvarande

förhållanden, innebära för svensk industri, åt vilken — under förutsättning

självfallet av godtagbara offerter — kunde lämnas stora beställningar

för detsamma.

Ehuru utskottet ej kunnat i grund granska det föreliggande spörsmålet

och den definitiva prövningen ävensom det därmed förenade ansvaret

givetvis bör ankomma på Ivungl. Maj:t, har utskottet dock funnit

sådana skäl förebragta för ett igångsättande av ovannämnda företag, att

utskottet ej velat motsätta sig arbetets upptagande, därest Kungl. Maj:t

efter ytterligare överväganden och efter prövning av alla på frågan inverkande

omständigheter finner så lämpligen böra ske.

Denna sin uppfattning har utskottet velat härigenom för riksdagen

omförmäla.

Stockholm den 28 maj 1923.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Sicartz, N. A. Nilsson

i Kabharp, J. Nilsson i Skottlandshus, H. F. Lamm, C. P. V. Nilsson i Gränebo, J. L.

Widéll, J. Nilsson i Malmö. O. Berggult, K. A. Tengdahl, F. O. Strutz och C. Johansson

i Hälsingborg samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, J. Jönsson i

i Revinge, O. H:son Waldén, P. Nilsson i Bonarp, O. Olsson i Kullenbergstorp, L. J.

Carlsson-Frosterad A. Å. Törnkvist i Karlskrona, P. M. Olsson i Blädinge, S. E. Ljungkvist,

B. F:son Holmgren och O. Osberg.

Reservation

av herrar S. H. Kvarnzelius och O. Olsson i Kullenbergstorp, vilka

ansett, att utskottet, efter den redogörelse för innehållet av de till utskottet

överlämnade liandlingarne i ärendet som slutar å sid. 12, endast

bort förklara sig hava velat vad sålunda förekommit för riksdagen omförmäla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.