Skrivelse till Kungl. Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsherättigad man.
1924-04-25 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:18, Skrivelse till Kungl. Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsherättigad man.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924. kl. 2 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t dels angående beredande av pensionstillägg för barn
åt änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad
man och dels i fråga om fördelningen emellan äkta
makar av dem enligt nämnda lag tillkommande avgiftspensioner.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
nr 180 i första kammaren av herr von Kock, nr 68 i andra kammaren
av herrar Jonsson i Hökhult, Johanson i Huskvarna, Jonsson i
Mörkhult, Johanson i Hörninge, Johansson i Krogstorp ocli Larsson i
Kroken samt nr 268 i andra kammaren av herr Gustafson i Kasenherg.
I de lika lydande motionerna nr 180 i första kammaren och nr 268 i
andra kammaren har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn
kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen
pensionsherättigad man.
I motionen nr 68 i andra kammaren har yrkats, att riksdagen ville i
skrivelse till Knngl. Makt hemställa, det Knngl. Maj:t ville vidtaga åtgärder
för att avgiftspensionen till äkta makar måtte tillgodokomma dem
på sådant sätt, att mannen erhölle hälften och hustrun hälften därav.
Motionerna 1:180 och II: 268.
Vad först angår den i motionerna 1:180 och II: 268 väckta frågan om
viss utvidgning av rätten till pensionstillägg för barn vill utskottet till
närmare belysning av frågan lämna en kortfattad redogörelse för de förslag
angående dylika pensionstillägg, vilka varit framställda före eller
vid tillkomsten av gällande lag om allmän pensionsförsäkring av den 30
juni 1913, ävensom för de i nämnda lag sedermera därutinnan vidtagna
ändringar jämte därtill hörande ändringsförslag.
I nya arbetarförsäkringskommitténs den 30 mars 1893 avgivna betänkande
med förslag till lag angående försäkring för beredande av pension
vid varaktig oförmåga till arbete hade föreslagits en barnpensionering med
pensioner å 30 kronor för år till varje minderårigt barn inom äktenskap
efter avliden försäkrad man.
bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd■ 1!> höft. (Nr IS—19.) 1
Historik.
Nya arbetarförsäkringskommitténs
förslag 1993.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Proposition
vid 1895 års
riksdag.
Proposition
vid 1898 års
riksdag.
Ålder domspir
säkring skommUténs
förslag 1912.
Proposition
vid 1913 års
riksdag.
I den proposition, vilken på grundval av nämnda kommittébetänkande
förelädes 1895 års riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner bibehållits
under benämning av uppfostringshjälp, dock att kostnaden därför, som
enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare och arbetsgivare,
överflyttats på staten. Propositionen blev av riksdagen avslagen, men i
avlåten skrivelse påkallades av riksdagen ny utredning i ämnet, därvid
hemställdes, att vid meddelande av bestämmelser om uppfostringshjälp åt
minderåriga barn avseende även borde tagas till de utom äktenskapet födda
barnen i de fall, där sådant läte sig göra.
I det förnyade förslag i ämnet, som i proposition förelädes 1898 års
riksdag, hade stadgandet om barnpensionering icke medtagits, enär den
tidigare föreslagna barnpensionen ansetts för liten att fylla det därmed
avsedda ändamålet, under det att den beräknade kostnaden därför likväl
uppgått till ett ganska betydligt belopp. Även denna proposition förföll
emellertid.
I sitt den 9 november 1912 avgivna betänkande och förslag angående allmän
pensionsförsäkring hade ålderdomsförsäkringskommittén till dryftande
upptagit jämväl frågan om barnpensionering. Kommittén ansåg, att ett
genomförande av barnpensionering till förmån endast för inom äktenskapet
födda barn icke tillfredsställde det behov, som i detta avseende
förelåge, enär detta i liknande mån måste anses vara för handen i fråga
om de utom äktenskapet födda barnen ävensom beträffande barn till änklingar.
Enligt kommitténs mening skulle emellertid kostnaden för en
dylik pensionerings genomförande stiga till avsevärt belopp. Huvudsakligen
på grund härav framlade kommittén icke något förslag i ämnet.
En av kommitténs ledamöter, herr Branting, föreslog emellertid i avgiven
reservation, att för änkling, änka eller ogift kvinna med minderårigt
barn under 15 år skulle utgå ett pensionstillägg av högst 75 kronor för
varje sådant barn, oavsett om varaktig oförmåga till arbete vore förhanden
eller icke.
I propositionen till 1913 års riksdag upptogos bestämmelser om rätt för
pensionsberättigade änklingar, änkor eller ogifta kvinnor, som vore till
arbete varaktigt oförmögna och hade att försörja ett eller flera egna barn
under 15 år, att åtnjuta särskilt pensionstillägg med högst 60 kronor för
varje dylikt barn under förutsättning att vederbör andes årsinkomster ej
uppginge till vissa angivna belopp. Föredragande departementschefen förklarade
sig visserligen hysa stora sympatier för införande av en vidsträcktare
rätt till barntillägg, men ansåge sig av kostnadsskäl för det dåvarande
böra inskränka förslaget att omfatta ovannämnda kategorier, för vilka
behovet av barntillägg vore mest framträdande.
Åtskilliga motioner väcktes i anledning av propositionens förslag i denna
del. I några motioner yrkades avslag å barn tillägget, under det att i
andra framställdes yrkanden om höjning eller sänkning av det föreslagna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 3
tilläggsbeloppet och om dettas utgående oberoende av invaliditet, respektive
även till gifta invalider med minderåriga barn.
Det för pensionsfrågans behandling tillsatta särskilda utskottet fann
visserligen det med barnpensioneringen avsedda syftet behjärtansvärt, men
ansåg ordnandet av ifrågavarande pensionering stå i mer eller mindre intimt
sammanhang med vissa frågor, vilkas lösning ej vore att vänta förr
än i samband med revisionen av fattigvårdslagstiftningen, i följd varav
utskottet icke kunde förorda bifall till barnpensioneringens medtagande i
det förevarande lagförslaget.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1918 års riksdag upptogs ånyo frågan om barntillägg i då framlagd
proposition med förslag till vissa ändringar i den vid 1913 års riksdag
antagna lagen om allmän pensionsförsäkring. Denna proposition, vilken i
fråga om barntillägg skilde sig från den år 1913 framlagda huvudsakligen
däri, att den omfattade jämväl invalida äkta makar med minderåriga barn
och att tillägget bestämts till högst 75 i stället för högst 60 kronor för
varje barn, grundade sig å eu av pensionsstyrelsen i ämnet gjord framställning,
av vilken här återgives följande:
»Pensionstillägget för barn synes först och främst böra utgå till invalid
anka, änkling eller ogift moder. Men man synes böra gå ett steg längre
och medgiva sådant tillägg även i fall, då äktenskapet fortfar, men båda
makarna aro invalider. Ehuru behovet givetvis är mera framträdande för
anka, änkling eller ogift moder än för gift par, då endast en av makarna
ar invalid, ar uppenbarligen behovet lika stort, då båda makarna äro invalider,
som da det är fråga om änka, änkling eller ogift moder. Att gå än
längre än nu nämnts, torde av kostnadsskäl icke kunna ifrågasättas.»
Föredragande departementschefen yttrade i nu föreliggande del bl. a.
följande:
»Kvar står huvudsakligen endast den invändningen, att barnpensioneringsproblemet
icke borde losas fristående, utan i samband med frågan om värnlös.
barns vård. Att sistnämnda två frågor stå i visst samband med varandra,
synes icke kunna bestridas. Något utarbetat förslag till lösning av
iragan om varnlösa barns vård föreligger emellertid ännu icke, och ovisst
ar, nar förslag i amnet kan komma att föreläggas riksdagen. Ett bifall till
det nu framlagda förslaget om pensionstillägg för barn torde ej i någon avsevärd
man försvåra lösningen av berörda fråga. — Det hade visserligen
vant särdeles önskvärt, att stadgandet rörande pensionstillägg för barn
kunnat givas en an vidare omfattning. Med hänsyn till de betydande kost
nf/wi
S°-1? 1 a!t tal1 f?ranledas av förslaget, torde det dock vara nödvändigt
att tillsvidare stanna vid detsamma.»
Vid granskning av lagförslaget inom lagrådet avstyrktes detsamma i
nu förevarande del av en av lagrådets ledamöter, som därvid emot förslaget
framställde följande erinringar:
»Ehuru enligt förslagets avfattning pensionstillägget för barn tillkommer
pensionstagaren, ej barnet, är det tydligen i själva verket här fråga om ett
ämne, som tillhör området för samhällets barnavårdsverksamhet. Oavsett
Proposition
vid 1918 års
riksdag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
emellertid, huruvida det är pensionstagarnes eller barnens bästa, som i främsta
rummet avses med bestämmelserna om sagda tillägg, kan man ej undgå att
finna förslagets räckvidd godtyckligt begränsad. Giltig anledning torde ej
föreligga vare sig att ställa invalida föräldrar i gynnsammare situation än
de, som av annan orsak äro i behov av offentlig hjälp till sina barns underhåll,
eller att särskilt omhulda de barn, vilkas föräldrar äro invalider. Att,
såsom genom förslaget skett, till särskild behandling upptaga blott vissa av
de fall, då ett ingripande av samhällets understödjande verksamhet med avseende
å barnen må finnas påkallat, synes för övrigt vara desto mindre
lämpligt, som utredningen av hithörande frågor redan är anförtrodd åt
fattigvårdslagstiftningskommittén. — Det ekonomiska understödjandet är
blott en ‘ av de flerahanda barnavårdsuppgifter, som påvila samhället, och
vilka stå till varann i det nära förhållande, att ej en av dem bör regleras
oberoende av de övriga. Olägenheterna av att utbryta en detalj ur komplexen
av barna vårdsfrågor göra sig ock i förslaget märkbara.»
Det i propositionen framlagda förslaget om barntillägg blev av riksdagen
godkänt. I det i riksdagens skrivelse åberopade utlåtandet av vederbörande
utskott hade emellertid framhållits det mindre tillfredsställande
däri, att barntillägg enligt förslaget varken skulle utgå till ogift man,
som vore till arbete oförmögen samt hade minderårigt barn att försörja,
eller i sådana fall, där ena maken, särskilt familjeförsörjaren, vore invalid
och berättigad till pension. En utredning rörande möjligheten att utsträcka
omfattningen av barnpensioneringen syntes därför utskottet önskvärd.
Motion vid yj,| 1919 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, däri
riksdag8 hemställdes om sådan ändring i de under föregående år tillkomna bestämmelserna
angående barntillägg, att alla de barn, vilkas föräldrar eller
målsmän vore i sådana ekonomiska omständigheter, att de ej utan den
allmänna fattigvårdens hjälp kunde försörjas, borde kunna ur pensionsfonden
beredas understöd i likhet med vad fallet vore beträffande barn
till invalida föräldrar eller målsmän.
Med föranledande av att inom pensionsstyrelsen påginge utredning
rörande möjligheten av en utsträckning av rätten till pensionstillägg för
barn och även inom fattigvårdslagstiftningskommittén vore under behandling
åtskilliga spörsmål, vilka ägde nära beröring med de i motionen avhandlade
spörsmålen, samt att berörda utredningar ansåges böra avvaktas,
innan ståndpunkt toges till motionärnas förslag, föranledde motionen ingen
riksdagens åtgärd.
Proposition På grund av framställning i proposition till 1921 års riksdag utsträcktes
Vidriksda &rS från och med 1922 års bör-ian rätten till. pensionstillägg för barn att gälla
n * 00 ytterligare dels gift invalid man (även om hustrun ej är invalid) ävensom
frånskild invalid, som har barn (inkl. adoptivbarn) under 15 år att försörja,
och dels ogift invalid man, som har att försörja adoptivbarn under
15 år, varförutom pensionstillägget höjdes till högst 102 kronor för värjo
barn att utgå under förutsättning att vederbörandes årsinkomster ej uppgå
till vissa angivna belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Till fullständigande av ovan lämnade redogörelse om gällande bestämmelser
i ämnet må erinras, att då vederbörande invalide fader eller moder
ej är för egen del berättigad till pension, utgår till respektive minderåriga
barn i stället för pensionstillägg understöd till motsvarande belopp, samt
att angående dem, som före 1921 års utgång fyllt 15 år och blivit invalider,
gälla i fråga om rätt till barntillägg samt sådant tillägg ersättande
understöd särskilda övergångsbestämmelser.
Såsom motivering till sitt i motionerna framställda yrkande hava motionärerna
anfört följande.
»Enligt 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring äga i
vissa fall äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad och till arbete
varaktigt oförmögen, rätt till särskilt pensionstillägg för barn eller adoptivbarn
under 15 år, som makarna ha att försörja. Barntillägget utgår med
högst 102 kronor om året för varje sådant barn.
Dör mannen och är hans hustru icke pensionsberättigad, upphör icke blott
hans pension, utan även barntillägget. Särskilt om barnaskaran är stor,
kommer änkan då ofta i eu synnerligen brydsam belägenhet. Även om hon
är frisk och arbetsför, är hon i regel hindrad att åtaga sig något inkomstbringande
arbete på grund av att hennes tid är upptagen med att sköta de
små barnen. Hade makarna t. ex. 5 barn, för vilka barntillägg utgått med
tillhopa 510 kronor, hade familjen genom barntilläggen och mannens pension
måhända nära nog sin nödtorftiga bärgning, men genom mannens död stå
nu de efterlevande utan alla existensmedel.
Detta är ett missförhållande, som bör rättas. Enklast synes detta kunna
ske genom ett stadgande, att barntillägg får utgå även efter faderns frånfälle.
Kostnaderna för en sådan reform torde ej bliva så stora, att de behöva
verka avskräckande, men givetvis kräves i detta avseende en närmare
utredning.»
Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av pensionsstyrelsen, vilken i avgivet utlåtande anfört
följande:
»Enligt lag den 13 oktober 1921 (6 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen)
är för närvarande änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna,
som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn
under femton år, ävensom ogift man, som är till arbete varaktigt
oförmögen och har att försörja adoptivbarn under femton år, under i övrigt
i lagen angivna förutsättningar berättigad till barntillägg. Rätt till
barntillägg tillkommer även äkta makar, av vilka mannen är till arbete
varaktigt oförmögen.
Det i motionerna nr 180 och 268 framförda spörsmålet avser eu utsträckning
av rätten att uppbära barntillägg med frångående av de principer,
på vilka rätten till dylikt tillägg enligt gällande bestämmelser är byggd.
Såsom av det föregående framgår är för närvarande en av förutsättningarna
för rätt till barntillägg, att den, som uppbär detsamma, är varaktigt
oförmögen till arbete, d. v. s. invalid i pensionsförsäkringslagens
mening. Nu är fråga om utsträckning av denna rätt till änka, som icke
är invalid. Härmed är man i själva verket inne på frågan om barnpension
i allmänhet. Å andra sidan är den ifrågasatta utsträckningen be
-
Motiveringen
till motionärernas
yrkande.
Pensionsstyrelsens
utlåtande
över
motionerna.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Förslag till
särskild lagstiftning
om
understöd åt
änkors barn.
Motioner vid
1919 och 1920
urens riks
dagar.
gränsad till sådana fall, i vilka den avlidne maken varit invalid ocli haft
barntillägg. Behov av barnpension föreligger emellertid naturligen även
i andra liknande fall, såsom dä familjeförsörjare, som ej varit invalid,
eller båda föräldrarna avlidit utan att efterlämna några tillgångar. Pensionsstyrelsen
anser sig emellertid icke nu böra inlåta sig på frågan i
hela dess vidd utan begränsar sitt yttrande till den fråga, som i motionerna
direkt berörts.
Därest eu utsträckning av rätten till barntillägg sådan, som ifrågasatts,
skall äga rum, synes ligga närmast till hands att i huvudsak följa de
regler, som gälla beträffande invalid, ensamstående moders rätt till barntillägg.
Barnpensionen skulle då utgå med 102 kronor för varje barn
under 15 år med avdrag av %o av det belopp, varmed årsinkomsten må
överstiga 400 kronor.
Styrelsen bar sökt verkställa en beräkning av den kostnad, som den
ifrågasatta utsträckningen av rätten till barntillägg skulle medföra.
Denna beräkning bar givit till resultat, att kostnaden skulle i jämviktsläge
belöpa sig till omkring en miljon kronor, varav med tillämpning av nu
gällande grunder för pensionskostnadernas fördelning 750,000 kronor skulle
belöpa å staten. Första året skulle kostnaden uppgå till omkring 75,000,
andra året till omkring 225,000 och tredje året till omkring 400,000 kronor,
av vilka belopp 3A skulle komma på staten. Jämviktsläget torde kanna
anses inträda efter omkring tio års förlopp.
En annan och mindre kostsam utväg vore att låta barntillägget utgå
med oförändrat belopp allenast intill ett år efter mannens död. Änkan
skulle under denna tid kunna förskaffa sig arbete och i övrigt ordna för
sig och barnen. Kostnaden för en sådan reforms genomförande skulle
uppgå till omkring 75,000 kronor för första året och därefter hälla sig
omkring 150,000 kronor årligen, varav 3A skulle belöpa på staten.
Från administrativ synpunkt synes det ena eller andra sättet för sakens
ordnande icke behöva medföra några särskilda svårigheter.
Pensionsstyrelsen har för sin del intet att erinra mot bifall till det i
motionerna nr 180 och 268 framställda yrkandet om utredning.»
Innan utskottet går att för egen del yttra sig angående det i förevarande
motioner väckta spörsmålet, vill utskottet erinra om vissa i samband med
nämnda spörsmål stående, under de senare åren framkomna förslag till
särskild lagstiftning för tillgodoseende av behovet för änkors barn av understöd
i annan ordning än fattigvård.
Sålunda väcktes vid 1919 års riksdag inom andra kammaren en motion
syftande till utredning, på vilket sätt och efter vilka grunder understöd av
allmänna medel kunde utan fattigvårds verkan beredas behövande änkor
till underhåll och uppfostran av deras inom äktenskapet födda (inkl. under
detsamma adopterade) barn.
I avgivet yttrande över motionen framhöll pensionsstyrelsen bland annat,
att inom styrelsen framförts förslag att till behandling upptaga spörsmålet
om beredande av en livränta eller ett kapitalbelopp för en gång, då familjeförsörjare
avlede och efterlämnade änka och minderåriga barn, eventuellt
endast minderåriga barn.
Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll motionen, vilken emellertid
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 7
återupprepades vid 1920 års riksdag utan att likväl heller dä föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Fattigvårdslagstiftningskommittén har slutligen i sitt den 19 april 1921
avgivna betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården
in. in. i hithörande avseende yttrat bland annat följande:
Den väg, på vilken man hos oss i främsta rummet ansett ett hjälpande
av änkorna och deras barn böra åstadkommas, är genom pensionsförsäkring.
Utan tvivel är ock denna väg den, som mest skulle motsvara sakens natur
och på bästa sätt tillgodose behovet. Man har emellertid hittills på denna
väg ansett sig kunna lösa frågan endast i en mindre utsträckning. Att
döma av ett uttalande av pensionsstyrelsen torde dock frågan om en pensionering
i större utsträckning än nu förefinnes komma att bliva föremål
för utredning. Kommittén har icke att uttala sig om, huruvida en pensionering
av änkor med minderåriga barn hos oss kan ordnas eller om den
kan göras så omfattande, att därmed för alla barn till änkor, eventuellt
även barn till änklingar, kan erhållas hjälp i sådan utsträckning'', att kommunal
understödsverksamhet för dem icke vidare blir av nöden. I sakens
nuvarande läge torde kommittén emellertid ej böra underlåta att i allt fall
ägna frågan om kommunalt understöd åt sådana barn uppmärksamhet.
I enlighet med detta sitt uttalande har fattigvårdslagstiftningskommittén i
83 § av förslaget till lag om den offentliga barnavården upptagit ett stad"
gande av innehåll, att om änka är i behov av understöd för barn under 16
år, vilket hon har i sin vård eller bereder vård hos annan, och anledning
ej föreligger, att barnet bör av barnavårdsnämnden omhändertagas för vård
eller skyddsuppfostran, skall barnavårdsnämnden lämna henne det bidrag, som
kräves för att hon må kunna giva barnet erforderlig vård; dock att vad sålunda
sagts ej skall gälla, om hon går i nytt gifte och mannen är underhållsskyldig
mot barnet eller hon lever tillsammans med en man, med vilken hon
har barn.
I den på grundval av fattigvårdslagstiftningskommitténs ovannämnda betänkande
till innevarande riksdag avlåtna propositionen nr 150 med förslag
till lag om samhällets barnavård m. m. har ej medtagits kommitténs förslag
i vad angår frågan om understöd åt barn av ensamstående mödrar, däribland
änkor. Av föredragande departementschefen har framhållits, att han
särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets
realiserande skulle kräva, ansåge sig förhindrad att för närvarande tillstyrka
förslagets framläggande för riksdagen.
I en med anledning av berörda proposition inom andra kammaren väckt
motion har emellertid hemställts, att riksdagen måtte besluta, att för vinnande
av en provisorisk lösning av frågan om understöd åt änkors barn
det av kommittén föreslagna, ovan återgivna stadgandet inarbetas i det i
propositionen innefattade förslaget till lag om samhällets barnavård, samt att
i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning angående på vilket sätt och efter vilka grunder understöd till
änkors barn för framtiden lämpligast må kunna beredas ävensom för riksdagen
skyndsamt framlägga de förslag, utredningen kan föranleda.
b''attnjvär dslag
stiftning skommittc.
ns
betänkande
år 1921
Motion vid
innevarande
riksdag
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
Utskottets
yttrande.
Motiveringen
till motionärernas
yrkande.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att rätten till åtnjutande av
barntillägg enligt nu gällande bestämmelser i pensionsförsäkringslagen av
kostnadsskäl begränsats att gälla endast den,,som själv är varaktigt oförmögen
till arbete eller med andra ord invalid i lagens mening. Motionärerna hava
emellertid nu ifrågasatt, att denna rätt skulle utsträckas att avse jämväl
iinka efter invalid person, vilken i livstiden ägt att uppbära dylikt tillägg.
Vad i motionerna anförts till stöd för en sådan, i sig helt naturlig utsträckning
av rätten till barntillägg synes utskottet vara av så ömmande natur,
att en utredning i motionens syfte oberoende av frågan om barnpension i
allmänhet torde få anses påkallad. Genom en dylik utredning torde kunna
förväntas bliva närmare klarlagt, i vilken utsträckning och i vilken form
motionärernas önskemål lämpligen må kunna tillgodoses. Att genom något
uttalande härutinnan från riksdagens sida nu föregripa den sålunda ifrågaställda
utredningen synes utskottet ej vara lämpligt.
Motionen II: 68.
Vad därefter angår den i motionen II: 68 berörda frågan om fördelningen
mellan äkta makar av dem enligt pensionsförsäkringslagen tillkommande
avgiftspensioner hava motionärerna såsom motivering till sitt härutinnan
framställda yrkande anfört följande:
»Den allmänna folkpensioneringen i vårt land har redan varit och är till
stor välsignelse för vårt folk. Och avgiftspensionen är för många även den
mycket välkommen på gamla dagar. Men det är en oegentlighet, som vidlåder
avgiftspensionen, vilken utgår utöver den pension, vartill grundavgiften
3 kronor berättigar. Frågan gäller äkta makars pensionering. Avgiftspensionsavgiften,
som erlägges rörande äkta makar, tages nog av det gemensamma
boets tillgångar, såvida icke boskillnad ägt rum. Men avgiftspensionen utgår
nu endast till mannen. Den bör enligt vår mening delas upp och utgå lika
till en var av båda makarna, hälften av den till mannen och andra hälften
till hustrun.
Så länge båda makarna leva tillsammans betyder det i allmänhet mindre,
om pensionen utgår endast till mannen; den kommer då det gemensamma
boet till godo i alla fall. I många fall skulle det nog ändå vara önskvärt
och värdefullt för hustrun, om pensionen delades upp lika, så att mannen
och hustrun finge uppbära var sin del därav. Men om mannen dör före
hustrun, får den efterlevande änkan ingen avgiftspension utan endast pension
på grundavgiften; och hon är ju dock den svagare parten och har i
allmänhet mindre utsikter att kunna förtjäna vad hon behöver.
Det händer att familjer, som haft rätt stora inkomster och som fått erlägga
rätt mycket i avgiftspensionsavgifter utöver grundavgiften, på ett eller
annat sätt förlorat sin förmögenhet och den inkomst de haft. Om mannen
då dör, skulle det vara och även kännas hårt för änkan att icke få någon
pension mera än för grundavgiften, då från hennes och hennes mans gemensamma
bo erlagts rätt höga avgiftspensionsavgifter.
Vi tro icke det betyder något vidare för den ifrågavarande pensionskassan,
om man vidtager en sådan förändring, att avgiftspensionen, som utgår utöver
grundavgiften, fördelas så att den utgår lika till en var av äkta makar,
ehuru givetvis sammanlagt med enahanda belopp, varmed den nu utgår en
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. !l
dast till mannen. Ibland avlider mannen först och ibland hustrun i ett
äktenskap. Vi tro, att det i stort sett jämnar ut sig''. Men man bör giva
rättvisa och likställighet åt kvinnan även i detta fall, då hon troligen har
den tyngsta bördan att sammanhålla, förestå och sköta hemmet.»
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av pensionsstyrelsen, vilken i avgivet utlåtande
anfört följande:
»I de yttranden, som avgåvos över älderdomsförsäkringskommitténs förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring, framställdes från eu del håll
anmärkning mot förslaget, i vad det avsåg den ställning, som däri givits
den gifta kvinnan. Det framhävdes sålunda bland annat, att det låga
pensionsbeloppet för kvinnor, som vore hustrur till personer med större
inkomster, än som medförde allenast grundavgift, vore en beaktansvärd
olägenhet. Denna olägenhet borde kunna avhjälpas antingen därigenom,
att pensionsavgiften höjdes för kvinnor, vilkas män hade en årsinkomst
av 800 respektive 1,200 kronor eller därutöver, eller därigenom att pensionerna
i dessa fall något sänktes, medan två makar samtidigt uppbure
pension, för att åter höjas, när endera upphörde att vara pensionstagare,
eller ock genom en kombination av dessa båda utvägar.
Vid 1916 års riksdag framställdes i motion nr 102 i andra kammaren
yrkande om utredning angående villkoren för och lämpligheten av sådan
ändring i pensionsförsäkringslagen, att gift kvinna påfördes hälften av
mannens pensionsavgift, i vad denna ginge utöver grundavgiften, och i
motion nr 174 i samma kammare hemställdes bland annat om utredning,
huruvida icke sådan ändring av de i 4 § av lagen om allmän pensionsförsäkring
meddelade bestämmelser om avgiftspåföring borde vidtagas, att
viss del av makarnas inkomst skulle anses belöpa å hustrun och läggas
till grund för bestämmandet av hennes pensionsavgift.
Pensionsstyrelsen avgav yttrande i anledning av dessa motioner den 30
mars 1916 och hänvisade däri till erhållet uppdrag att verkställa utredning
rörande möjligheten och lämpligheten av en omläggning av grunderna
för pensionsavgifternas beräkning m. m.
Lagutskottet anförde i utlåtande nr 42, att då de av motionärerna påyrkade
utredningarna enligt pensionsstyrelsens uttalade uppfattning folie
inom ramen av nyssnämnda uppdrag och styrelsen, såsom nämnt, själv
betecknat dessa utredningar såsom önskvärda, vore enligt utskottets mening
någon åtgärd från riksdagens sida i förevarande hänseende icke påkallad.
Motionerna blevo av riksdagen avslagna.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 gjorde pensionsstyrelsen
framställning om åtskilliga ändringar i pensionsförsäkringslagen.
Därvid uttalade styrelsen, att en omläggning av grunderna för de gifta
kvinnornas pensionsavgifter vore i liög grad påkallad, och anförde vidare
i förevarande hänseende: ''Enligt nuvarande bestämmelser tillhöra samtliga
hustrur, som ej taxerats för egen inkomst av 500 kronor eller mera,
den lägsta inkomstklassen. Deras avgiftspensioner bliva på grund härav
helt obetydliga. Detta har ansetts orättvist och olämpligt samt givit anledning
till mycket klander. En utbredd mening torde vara, att hustruns
inkomst borde vid påföring av pensionsavgift beräknas till omkring hälften
av makarnas inkomst. Om man än icke skulle anse lämpligt att
Pensionsstyrelsens
aflåtande
över
motionen
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
sträcka sig sa långt, torde dock en viss del av mannens inkomst böra
beräknas för hustrun. Dessutom torde böra vidtagas eu del andra åtgärder
i syfte,. bland annat, att pensionsavgift, som skall erläggas för gift
kvinna, må bliva ungefär lika stor som mannens pensionsavgift.’ Emellertid
ansåg sig styrelsen icke böra i frågans dåvarande läge framlägga
något förslag i ämnet.
I den skrivelse av den 23 februari 1921, vari pensionsstyrelsen framlade
förslag till en del ändringar i pensionsförsäkringslagen, avseende
bland annat höjning av pensionsavgifterna, berördes även frågan om de
gifta kvinnornas pensioner. Styrelsen framhöll sålunda bland annat, att
ändringsförslagen icke avhjälpte den ofta påpekade olägenheten, att de
gifta kvinnornas och änkornas avgiftspensioner i regel bleve av ringa betydelse.
Men en tillfredsställande rättelse av detta missförhållande kunde
ernås endast i samband med en väsentlig rubbning i grunderna för den
nuvarande pensionsförsäkringen, och styrelsen ansåg sig därför nödsakad
att låta tills vidare anstå med denna reform.
I anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 284) till 1921 års riksdag
med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen om allmän
pensionsförsäkring m. in. hemställdes bland annat i motion nr 198 i första
kammaren, att riksdagen måtte, med uttalande att förhöjning av folkpensioneringsavgifterna
icke borde äga rum utan samtidig ändring i grunderna
för deras beräknande därhän, att äkta makar finge erlägga lika avgift,
avslå den kungl. propositionen.
I andra kammaren avgavs en lika lydande motion, nr 296.
Vidare yrkades, likaledes med anledning av propositionen, i motion nr 210
i första kammaren och nr 309 i andra kammaren, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning, huru ökning av avgiftspensionerna
måtte komma även gifta och f. d. gifta kvinnor tillgodo.
I skrivelse den 8 juni 1921 (nr 287) angående förutnämnda proposition
anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
icke eu förbättring av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering
kunde åstadkommas, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Genom beslut den 7 juli 1921 anbefalldes pensionsstyrelsen att verkställa
den av riksdagen sålunda begärda utredningen. I skrivelse den 8 juli 1922
hemställde emellertid styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte återkalla nämnda
uppdrag och anbefalla kommittén för socialförsäkringens organisation
att i samband med fullgörande av sitt uppdrag verkställa ifrågavarande
utredning. I anledning härav återkallade Kungl. Maj:t genom beslut den
28 juli 1922 det styrelsen meddelade uppdraget och anbefallde kommittén
för socialförsäkringens organisation att i samband med fullgörande av de
kommittén genom brev den 11 oktober 1920 och den 4 oktober 1921 anförtrodda
uppdrag verkställa samma utredning.
Beträffande motionen nr 68 i andra kammaren låter det, redan av
praktiska skäl, sig svårligen göra att dela lika mellan två makar den
pension, som på grund av erlagda tilläggsavgifter skulle enligt nu gällande
bestämmelser tillkomma mannen. Skulle hustrun eller änkan tilldelas
hälften av samma pension, innebure detta vidare en väsentlig rubbning
av de grunder, i enlighet med vilka a vgift spensionerna äro beräknade.
Vill man göra en uppdelning i den riktning, motionären torde åsyfta,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
11
synes, det vara riktigare uppdela den gemensamma inkomsten pa makarna
och därefter beräkna tilläggsavgift för mannen och för hustrun. Härvid
ligger närmast till hands att dela inkomster eller tilläggsavgifter till lika
belopp för makarna, ehuru en viss minimigräns torde böra bestämmas för
inkomsten för att en dylik uppdelning skall äga rum.
Emellertid skulle med de jämförelsevis obetydliga tilläggsavgifter,
som för närvarande utgå, en uppdelning av tilläggsavgifterna på sätt
nämnts komma att resultera i pensioner, som för ingendera maken skulle
hava något större värde. Het kan även ifrågasättas, huruvida icke, även
om avgifterna höjas, skäl föreligga att såsom hittills tillgodoräkna mannen
den övervägande delen av pensionsavgifterna. Behovet av pension
för makarna är i regel betydligt större, om mannen blir varaktigt oförmögen
till arbete, enär hustrun endast undantagsvis försörjer familjen.
Så länge mannen är arbetsför, torde hustruns behov av pension vara relativt
litet. Annorlunda ställer sig dock saken, om mannen avlider. Är
hustrun då invalid eller ålderstigen, behöver hon naturligtvis större pension
än den, som enligt nuvarande grunder motsvarar hennes egna avgifter.
Det är emellertid tydligt, att man genom att taga särskild hänsyn
till änkors större behov av pension skulle kunna väsentligt förbättra
kvinnornas ställning utan att minska männens pensioner i så hög grad,
som fallet bleve, om avgifterna skulle fördelas lika i fråga om äkta makar.
En approximativ kalkyl har sålunda givit till resultat, att, om gifta kvinnors
rätt till avgiftspension upphörde, änkor vid invaliditet eller senast
från 67 års ålder skulle kunna erhålla i genomsnitt omkring 80 procent
högre pension än med nuvarande bestämmelser. Man skulle sålunda be
0.
5
höva överflytta endast ’ eller 28 procent av mannens tilläggsavgifter
JL. 8
på hustrun, för att denna som änka skulle vid invaliditet eller från 67 års
ålder — förutom pension för egna avgifter — erhålla samma pension, som
nu skulle kunna utgå till hustrun, om hälften av mannens tilläggsavgifter
(iverfördes till henne.
För att ytterligare förbättra de gifta kvinnornas pensionsrätt, skulle
man kunna använda sig av även en del av de ogifta männens avgifter.
Eu sådan åtgärd skulle kunna anses befogad med hänsyn till den omständigheten,
att flertalet män förr eller senare ingå äktenskap. Genom
att slå in på båda de här antydda vägarna behövde till de gifta kvinnorna
överföras endast en mindre betydande del av männens avgifter
för att tillförsäkra änkorna en lika stor invaliditets- och ålderspension
som den, vilken enligt nuvarande grunder skulle utgå, om äkta makars
avgifter delades lika på man och hustru.
Intet hindrar, att, under det från männen överförda avgifter skulle
berättiga endast änkor till pension, de avgifter, som nu påföras
hustrurna själva, berättigade dem till pension, oberoende av männens
frånfälle. Härigenom skulle i viss mån hänsyn tagas till den invalida
hustruns behov av pension.
Pensionsstyrelsen har icke ännu tagit ställning till något av de antydda
förslagen, men endast velat omnämna dem för att framhålla önskvärdheten
av att icke binda utredningen vid vissa förutsättningar. Andra
förslag, som äro mera lämpliga och kunna giva bättre resultat, kunna
under utredningen framkomma.
Såsom förut nämnts har kommittén för socialförsäkringens organisation
anbefallts verkställa den i riksdagens skrivelse av den 8 juni 1921 be
-
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.
gärda utredning i samband med fullgörande av de kommittén i övrigt
lämnade uppdrag. Dessa uppdrag avsågo i första hand utredning angående
en mera enhetlig organisation av socialförsäkringen i dess helhet.
En förutsättning för en ändamålsenlig dylik organisation anses emellertid
vara, att frågan om en allmän sjukförsäkring i en eller annan form
erhåller sin lösning. I nuvarande statsfinansiella läge är dock ovisst,
när detta kan ske. Kommittén har därför anbefallts att tills vidare avbryta
sitt arbete.
Pensionsstyrelsen anser emellertid frågan om kvinnornas avgiftspensioner
vara av den vikt, att den bör lösas så snart som möjligt. Med
hänsyn till det förändrade läge, som inträtt efter det styrelsen avlät sin
skrivelse till Kungl. Maj:t av den 8 juli 1922, bör enligt styrelsens mening
förevarande angelägenhet utan dröjsmål upptagas till närmare utredning
enligt linjer, vilka, så långt möjligt, icke föregripa en eventuell
framtida omorganisation av socialförsäkringen i dess helhet.
Då styrelsen sålunda har för avsikt att snarast upptaga till utredning
den i motionen nr 68 avsedda frågan, synes icke förefinnas anledning, att
motionen skulle behöva föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens
sida.»
Utskottets Av pensionsstyrelsens utlåtande i ärendet framgår, hurusom efter till
yttraBde,
hornsten av gällande lag om allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913
fråga gång efter annan väckts om ändrade grunder för gifta kvinnors pensionsavgifter
och för gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering samt
hurusom riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1921 anhållit
om verkställande av utredning, huruvida icke eu förbättring i gifta och
förut gifta kvinnors avgiftspensionering kunde åstadkommas, ävensom om
framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde för anleda,
I det utskottsutlåtande, som låg till grund för denna riksdagsskrivelse,
framhölls, att de gifta och förut gifta kvinnorna vore utan tvivel i jämförelse
med andra kvinnor för närvarande ogynnsamt ställda beträffande
avgiftspensioneringen, samt att en reform på detta område vore av behovet
påkallad. Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes ursprungligen
åt pensionsstyrelsen, men blev sedermera på pensionsstyrelsens hemställan
genom beslut den 28 juli 1922 uppdragen åt kommittén för socialförsäkringens
organisation att fullgöras i samband med övriga åt samma kommitté lämnade
uppdrag. Av pensionsstyrelsens till utskottet avgivna yttrande framgår
vidare, att, sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 7 sistlidne december förordnat,
att arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation och
dess arbetsutskott skulle vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgi vande
ånyo upptagas, pensionsstyrelsen har för avsikt att snarast upptaga till utredning
frågan om kvinnornas avgiftspensioner.
Då det i förevarande motion berörda spörsmålet sålunda inom den närmaste
tiden torde bliva föremål för utredning inom pensionsstyrelsen och
med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse förslag i ämnet därefter
från Kungl. Maj:ts sida torde kunna förväntas till riksdagen, anser utskottet
motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 13
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen med anledning av motionerna 1:180
och II: 268 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida
icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan
form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen
pensionsberättigad man, samt därefter för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda
;
B) att motionen II: 68 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från törsta kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydoiv, Alfred Petréngreve Spens,
von Koch, Sigfrid Hansson. Thorberg och Schedin;
tran andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Karlsson i Gasabäck, Nilsson i Vibberbo,
Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och Johansson i
Solletteå.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av
herr Bror Petrén angående den under punkten A) gjorda hemställan.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:134 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt pensio s. 1 i texten