Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsherättigad man.

1924-04-25 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:18, Skrivelse till Kungl. Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsherättigad man.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924. kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelser till Kungl.

Maj:t dels angående beredande av pensionstillägg för barn

åt änka efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad

man och dels i fråga om fördelningen emellan äkta

makar av dem enligt nämnda lag tillkommande avgiftspensioner.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna

nr 180 i första kammaren av herr von Kock, nr 68 i andra kammaren

av herrar Jonsson i Hökhult, Johanson i Huskvarna, Jonsson i

Mörkhult, Johanson i Hörninge, Johansson i Krogstorp ocli Larsson i

Kroken samt nr 268 i andra kammaren av herr Gustafson i Kasenherg.

I de lika lydande motionerna nr 180 i första kammaren och nr 268 i

andra kammaren har yrkats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Makt hemställa om utredning, huruvida icke pensionstillägg för barn

kunde i en eller annan form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen

pensionsherättigad man.

I motionen nr 68 i andra kammaren har yrkats, att riksdagen ville i

skrivelse till Knngl. Makt hemställa, det Knngl. Maj:t ville vidtaga åtgärder

för att avgiftspensionen till äkta makar måtte tillgodokomma dem

på sådant sätt, att mannen erhölle hälften och hustrun hälften därav.

Motionerna 1:180 och II: 268.

Vad först angår den i motionerna 1:180 och II: 268 väckta frågan om

viss utvidgning av rätten till pensionstillägg för barn vill utskottet till

närmare belysning av frågan lämna en kortfattad redogörelse för de förslag

angående dylika pensionstillägg, vilka varit framställda före eller

vid tillkomsten av gällande lag om allmän pensionsförsäkring av den 30

juni 1913, ävensom för de i nämnda lag sedermera därutinnan vidtagna

ändringar jämte därtill hörande ändringsförslag.

I nya arbetarförsäkringskommitténs den 30 mars 1893 avgivna betänkande

med förslag till lag angående försäkring för beredande av pension

vid varaktig oförmåga till arbete hade föreslagits en barnpensionering med

pensioner å 30 kronor för år till varje minderårigt barn inom äktenskap

efter avliden försäkrad man.

bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd■ 1!> höft. (Nr IS—19.) 1

Historik.

Nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag 1993.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Proposition

vid 1895 års

riksdag.

Proposition

vid 1898 års

riksdag.

Ålder domspir

säkring skommUténs

förslag 1912.

Proposition

vid 1913 års

riksdag.

I den proposition, vilken på grundval av nämnda kommittébetänkande

förelädes 1895 års riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner bibehållits

under benämning av uppfostringshjälp, dock att kostnaden därför, som

enligt kommitténs förslag skulle åligga arbetstagare och arbetsgivare,

överflyttats på staten. Propositionen blev av riksdagen avslagen, men i

avlåten skrivelse påkallades av riksdagen ny utredning i ämnet, därvid

hemställdes, att vid meddelande av bestämmelser om uppfostringshjälp åt

minderåriga barn avseende även borde tagas till de utom äktenskapet födda

barnen i de fall, där sådant läte sig göra.

I det förnyade förslag i ämnet, som i proposition förelädes 1898 års

riksdag, hade stadgandet om barnpensionering icke medtagits, enär den

tidigare föreslagna barnpensionen ansetts för liten att fylla det därmed

avsedda ändamålet, under det att den beräknade kostnaden därför likväl

uppgått till ett ganska betydligt belopp. Även denna proposition förföll

emellertid.

I sitt den 9 november 1912 avgivna betänkande och förslag angående allmän

pensionsförsäkring hade ålderdomsförsäkringskommittén till dryftande

upptagit jämväl frågan om barnpensionering. Kommittén ansåg, att ett

genomförande av barnpensionering till förmån endast för inom äktenskapet

födda barn icke tillfredsställde det behov, som i detta avseende

förelåge, enär detta i liknande mån måste anses vara för handen i fråga

om de utom äktenskapet födda barnen ävensom beträffande barn till änklingar.

Enligt kommitténs mening skulle emellertid kostnaden för en

dylik pensionerings genomförande stiga till avsevärt belopp. Huvudsakligen

på grund härav framlade kommittén icke något förslag i ämnet.

En av kommitténs ledamöter, herr Branting, föreslog emellertid i avgiven

reservation, att för änkling, änka eller ogift kvinna med minderårigt

barn under 15 år skulle utgå ett pensionstillägg av högst 75 kronor för

varje sådant barn, oavsett om varaktig oförmåga till arbete vore förhanden

eller icke.

I propositionen till 1913 års riksdag upptogos bestämmelser om rätt för

pensionsberättigade änklingar, änkor eller ogifta kvinnor, som vore till

arbete varaktigt oförmögna och hade att försörja ett eller flera egna barn

under 15 år, att åtnjuta särskilt pensionstillägg med högst 60 kronor för

varje dylikt barn under förutsättning att vederbör andes årsinkomster ej

uppginge till vissa angivna belopp. Föredragande departementschefen förklarade

sig visserligen hysa stora sympatier för införande av en vidsträcktare

rätt till barntillägg, men ansåge sig av kostnadsskäl för det dåvarande

böra inskränka förslaget att omfatta ovannämnda kategorier, för vilka

behovet av barntillägg vore mest framträdande.

Åtskilliga motioner väcktes i anledning av propositionens förslag i denna

del. I några motioner yrkades avslag å barn tillägget, under det att i

andra framställdes yrkanden om höjning eller sänkning av det föreslagna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 3

tilläggsbeloppet och om dettas utgående oberoende av invaliditet, respektive

även till gifta invalider med minderåriga barn.

Det för pensionsfrågans behandling tillsatta särskilda utskottet fann

visserligen det med barnpensioneringen avsedda syftet behjärtansvärt, men

ansåg ordnandet av ifrågavarande pensionering stå i mer eller mindre intimt

sammanhang med vissa frågor, vilkas lösning ej vore att vänta förr

än i samband med revisionen av fattigvårdslagstiftningen, i följd varav

utskottet icke kunde förorda bifall till barnpensioneringens medtagande i

det förevarande lagförslaget.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1918 års riksdag upptogs ånyo frågan om barntillägg i då framlagd

proposition med förslag till vissa ändringar i den vid 1913 års riksdag

antagna lagen om allmän pensionsförsäkring. Denna proposition, vilken i

fråga om barntillägg skilde sig från den år 1913 framlagda huvudsakligen

däri, att den omfattade jämväl invalida äkta makar med minderåriga barn

och att tillägget bestämts till högst 75 i stället för högst 60 kronor för

varje barn, grundade sig å eu av pensionsstyrelsen i ämnet gjord framställning,

av vilken här återgives följande:

»Pensionstillägget för barn synes först och främst böra utgå till invalid

anka, änkling eller ogift moder. Men man synes böra gå ett steg längre

och medgiva sådant tillägg även i fall, då äktenskapet fortfar, men båda

makarna aro invalider. Ehuru behovet givetvis är mera framträdande för

anka, änkling eller ogift moder än för gift par, då endast en av makarna

ar invalid, ar uppenbarligen behovet lika stort, då båda makarna äro invalider,

som da det är fråga om änka, änkling eller ogift moder. Att gå än

längre än nu nämnts, torde av kostnadsskäl icke kunna ifrågasättas.»

Föredragande departementschefen yttrade i nu föreliggande del bl. a.

följande:

»Kvar står huvudsakligen endast den invändningen, att barnpensioneringsproblemet

icke borde losas fristående, utan i samband med frågan om värnlös.

barns vård. Att sistnämnda två frågor stå i visst samband med varandra,

synes icke kunna bestridas. Något utarbetat förslag till lösning av

iragan om varnlösa barns vård föreligger emellertid ännu icke, och ovisst

ar, nar förslag i amnet kan komma att föreläggas riksdagen. Ett bifall till

det nu framlagda förslaget om pensionstillägg för barn torde ej i någon avsevärd

man försvåra lösningen av berörda fråga. — Det hade visserligen

vant särdeles önskvärt, att stadgandet rörande pensionstillägg för barn

kunnat givas en an vidare omfattning. Med hänsyn till de betydande kost
nf/wi

S°-1? 1 a!t tal1 f?ranledas av förslaget, torde det dock vara nödvändigt

att tillsvidare stanna vid detsamma.»

Vid granskning av lagförslaget inom lagrådet avstyrktes detsamma i

nu förevarande del av en av lagrådets ledamöter, som därvid emot förslaget

framställde följande erinringar:

»Ehuru enligt förslagets avfattning pensionstillägget för barn tillkommer

pensionstagaren, ej barnet, är det tydligen i själva verket här fråga om ett

ämne, som tillhör området för samhällets barnavårdsverksamhet. Oavsett

Proposition

vid 1918 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

emellertid, huruvida det är pensionstagarnes eller barnens bästa, som i främsta

rummet avses med bestämmelserna om sagda tillägg, kan man ej undgå att

finna förslagets räckvidd godtyckligt begränsad. Giltig anledning torde ej

föreligga vare sig att ställa invalida föräldrar i gynnsammare situation än

de, som av annan orsak äro i behov av offentlig hjälp till sina barns underhåll,

eller att särskilt omhulda de barn, vilkas föräldrar äro invalider. Att,

såsom genom förslaget skett, till särskild behandling upptaga blott vissa av

de fall, då ett ingripande av samhällets understödjande verksamhet med avseende

å barnen må finnas påkallat, synes för övrigt vara desto mindre

lämpligt, som utredningen av hithörande frågor redan är anförtrodd åt

fattigvårdslagstiftningskommittén. — Det ekonomiska understödjandet är

blott en ‘ av de flerahanda barnavårdsuppgifter, som påvila samhället, och

vilka stå till varann i det nära förhållande, att ej en av dem bör regleras

oberoende av de övriga. Olägenheterna av att utbryta en detalj ur komplexen

av barna vårdsfrågor göra sig ock i förslaget märkbara.»

Det i propositionen framlagda förslaget om barntillägg blev av riksdagen

godkänt. I det i riksdagens skrivelse åberopade utlåtandet av vederbörande

utskott hade emellertid framhållits det mindre tillfredsställande

däri, att barntillägg enligt förslaget varken skulle utgå till ogift man,

som vore till arbete oförmögen samt hade minderårigt barn att försörja,

eller i sådana fall, där ena maken, särskilt familjeförsörjaren, vore invalid

och berättigad till pension. En utredning rörande möjligheten att utsträcka

omfattningen av barnpensioneringen syntes därför utskottet önskvärd.

Motion vid yj,| 1919 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, däri

riksdag8 hemställdes om sådan ändring i de under föregående år tillkomna bestämmelserna

angående barntillägg, att alla de barn, vilkas föräldrar eller

målsmän vore i sådana ekonomiska omständigheter, att de ej utan den

allmänna fattigvårdens hjälp kunde försörjas, borde kunna ur pensionsfonden

beredas understöd i likhet med vad fallet vore beträffande barn

till invalida föräldrar eller målsmän.

Med föranledande av att inom pensionsstyrelsen påginge utredning

rörande möjligheten av en utsträckning av rätten till pensionstillägg för

barn och även inom fattigvårdslagstiftningskommittén vore under behandling

åtskilliga spörsmål, vilka ägde nära beröring med de i motionen avhandlade

spörsmålen, samt att berörda utredningar ansåges böra avvaktas,

innan ståndpunkt toges till motionärnas förslag, föranledde motionen ingen

riksdagens åtgärd.

Proposition På grund av framställning i proposition till 1921 års riksdag utsträcktes

Vidriksda &rS från och med 1922 års bör-ian rätten till. pensionstillägg för barn att gälla

n * 00 ytterligare dels gift invalid man (även om hustrun ej är invalid) ävensom

frånskild invalid, som har barn (inkl. adoptivbarn) under 15 år att försörja,

och dels ogift invalid man, som har att försörja adoptivbarn under

15 år, varförutom pensionstillägget höjdes till högst 102 kronor för värjo

barn att utgå under förutsättning att vederbörandes årsinkomster ej uppgå

till vissa angivna belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Till fullständigande av ovan lämnade redogörelse om gällande bestämmelser

i ämnet må erinras, att då vederbörande invalide fader eller moder

ej är för egen del berättigad till pension, utgår till respektive minderåriga

barn i stället för pensionstillägg understöd till motsvarande belopp, samt

att angående dem, som före 1921 års utgång fyllt 15 år och blivit invalider,

gälla i fråga om rätt till barntillägg samt sådant tillägg ersättande

understöd särskilda övergångsbestämmelser.

Såsom motivering till sitt i motionerna framställda yrkande hava motionärerna

anfört följande.

»Enligt 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring äga i

vissa fall äkta makar, av vilka mannen är pensionsberättigad och till arbete

varaktigt oförmögen, rätt till särskilt pensionstillägg för barn eller adoptivbarn

under 15 år, som makarna ha att försörja. Barntillägget utgår med

högst 102 kronor om året för varje sådant barn.

Dör mannen och är hans hustru icke pensionsberättigad, upphör icke blott

hans pension, utan även barntillägget. Särskilt om barnaskaran är stor,

kommer änkan då ofta i eu synnerligen brydsam belägenhet. Även om hon

är frisk och arbetsför, är hon i regel hindrad att åtaga sig något inkomstbringande

arbete på grund av att hennes tid är upptagen med att sköta de

små barnen. Hade makarna t. ex. 5 barn, för vilka barntillägg utgått med

tillhopa 510 kronor, hade familjen genom barntilläggen och mannens pension

måhända nära nog sin nödtorftiga bärgning, men genom mannens död stå

nu de efterlevande utan alla existensmedel.

Detta är ett missförhållande, som bör rättas. Enklast synes detta kunna

ske genom ett stadgande, att barntillägg får utgå även efter faderns frånfälle.

Kostnaderna för en sådan reform torde ej bliva så stora, att de behöva

verka avskräckande, men givetvis kräves i detta avseende en närmare

utredning.»

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av pensionsstyrelsen, vilken i avgivet utlåtande anfört

följande:

»Enligt lag den 13 oktober 1921 (6 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen)

är för närvarande änkling, änka, frånskild make eller ogift kvinna,

som är till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja barn eller adoptivbarn

under femton år, ävensom ogift man, som är till arbete varaktigt

oförmögen och har att försörja adoptivbarn under femton år, under i övrigt

i lagen angivna förutsättningar berättigad till barntillägg. Rätt till

barntillägg tillkommer även äkta makar, av vilka mannen är till arbete

varaktigt oförmögen.

Det i motionerna nr 180 och 268 framförda spörsmålet avser eu utsträckning

av rätten att uppbära barntillägg med frångående av de principer,

på vilka rätten till dylikt tillägg enligt gällande bestämmelser är byggd.

Såsom av det föregående framgår är för närvarande en av förutsättningarna

för rätt till barntillägg, att den, som uppbär detsamma, är varaktigt

oförmögen till arbete, d. v. s. invalid i pensionsförsäkringslagens

mening. Nu är fråga om utsträckning av denna rätt till änka, som icke

är invalid. Härmed är man i själva verket inne på frågan om barnpension

i allmänhet. Å andra sidan är den ifrågasatta utsträckningen be
-

Motiveringen

till motionärernas

yrkande.

Pensionsstyrelsens

utlåtande

över

motionerna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Förslag till

särskild lagstiftning

om

understöd åt

änkors barn.

Motioner vid

1919 och 1920

urens riks

dagar.

gränsad till sådana fall, i vilka den avlidne maken varit invalid ocli haft

barntillägg. Behov av barnpension föreligger emellertid naturligen även

i andra liknande fall, såsom dä familjeförsörjare, som ej varit invalid,

eller båda föräldrarna avlidit utan att efterlämna några tillgångar. Pensionsstyrelsen

anser sig emellertid icke nu böra inlåta sig på frågan i

hela dess vidd utan begränsar sitt yttrande till den fråga, som i motionerna

direkt berörts.

Därest eu utsträckning av rätten till barntillägg sådan, som ifrågasatts,

skall äga rum, synes ligga närmast till hands att i huvudsak följa de

regler, som gälla beträffande invalid, ensamstående moders rätt till barntillägg.

Barnpensionen skulle då utgå med 102 kronor för varje barn

under 15 år med avdrag av %o av det belopp, varmed årsinkomsten må

överstiga 400 kronor.

Styrelsen bar sökt verkställa en beräkning av den kostnad, som den

ifrågasatta utsträckningen av rätten till barntillägg skulle medföra.

Denna beräkning bar givit till resultat, att kostnaden skulle i jämviktsläge

belöpa sig till omkring en miljon kronor, varav med tillämpning av nu

gällande grunder för pensionskostnadernas fördelning 750,000 kronor skulle

belöpa å staten. Första året skulle kostnaden uppgå till omkring 75,000,

andra året till omkring 225,000 och tredje året till omkring 400,000 kronor,

av vilka belopp 3A skulle komma på staten. Jämviktsläget torde kanna

anses inträda efter omkring tio års förlopp.

En annan och mindre kostsam utväg vore att låta barntillägget utgå

med oförändrat belopp allenast intill ett år efter mannens död. Änkan

skulle under denna tid kunna förskaffa sig arbete och i övrigt ordna för

sig och barnen. Kostnaden för en sådan reforms genomförande skulle

uppgå till omkring 75,000 kronor för första året och därefter hälla sig

omkring 150,000 kronor årligen, varav 3A skulle belöpa på staten.

Från administrativ synpunkt synes det ena eller andra sättet för sakens

ordnande icke behöva medföra några särskilda svårigheter.

Pensionsstyrelsen har för sin del intet att erinra mot bifall till det i

motionerna nr 180 och 268 framställda yrkandet om utredning.»

Innan utskottet går att för egen del yttra sig angående det i förevarande

motioner väckta spörsmålet, vill utskottet erinra om vissa i samband med

nämnda spörsmål stående, under de senare åren framkomna förslag till

särskild lagstiftning för tillgodoseende av behovet för änkors barn av understöd

i annan ordning än fattigvård.

Sålunda väcktes vid 1919 års riksdag inom andra kammaren en motion

syftande till utredning, på vilket sätt och efter vilka grunder understöd av

allmänna medel kunde utan fattigvårds verkan beredas behövande änkor

till underhåll och uppfostran av deras inom äktenskapet födda (inkl. under

detsamma adopterade) barn.

I avgivet yttrande över motionen framhöll pensionsstyrelsen bland annat,

att inom styrelsen framförts förslag att till behandling upptaga spörsmålet

om beredande av en livränta eller ett kapitalbelopp för en gång, då familjeförsörjare

avlede och efterlämnade änka och minderåriga barn, eventuellt

endast minderåriga barn.

Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll motionen, vilken emellertid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 7

återupprepades vid 1920 års riksdag utan att likväl heller dä föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Fattigvårdslagstiftningskommittén har slutligen i sitt den 19 april 1921

avgivna betänkande med förslag till lag om den offentliga barnavården

in. in. i hithörande avseende yttrat bland annat följande:

Den väg, på vilken man hos oss i främsta rummet ansett ett hjälpande

av änkorna och deras barn böra åstadkommas, är genom pensionsförsäkring.

Utan tvivel är ock denna väg den, som mest skulle motsvara sakens natur

och på bästa sätt tillgodose behovet. Man har emellertid hittills på denna

väg ansett sig kunna lösa frågan endast i en mindre utsträckning. Att

döma av ett uttalande av pensionsstyrelsen torde dock frågan om en pensionering

i större utsträckning än nu förefinnes komma att bliva föremål

för utredning. Kommittén har icke att uttala sig om, huruvida en pensionering

av änkor med minderåriga barn hos oss kan ordnas eller om den

kan göras så omfattande, att därmed för alla barn till änkor, eventuellt

även barn till änklingar, kan erhållas hjälp i sådan utsträckning'', att kommunal

understödsverksamhet för dem icke vidare blir av nöden. I sakens

nuvarande läge torde kommittén emellertid ej böra underlåta att i allt fall

ägna frågan om kommunalt understöd åt sådana barn uppmärksamhet.

I enlighet med detta sitt uttalande har fattigvårdslagstiftningskommittén i

83 § av förslaget till lag om den offentliga barnavården upptagit ett stad"

gande av innehåll, att om änka är i behov av understöd för barn under 16

år, vilket hon har i sin vård eller bereder vård hos annan, och anledning

ej föreligger, att barnet bör av barnavårdsnämnden omhändertagas för vård

eller skyddsuppfostran, skall barnavårdsnämnden lämna henne det bidrag, som

kräves för att hon må kunna giva barnet erforderlig vård; dock att vad sålunda

sagts ej skall gälla, om hon går i nytt gifte och mannen är underhållsskyldig

mot barnet eller hon lever tillsammans med en man, med vilken hon

har barn.

I den på grundval av fattigvårdslagstiftningskommitténs ovannämnda betänkande

till innevarande riksdag avlåtna propositionen nr 150 med förslag

till lag om samhällets barnavård m. m. har ej medtagits kommitténs förslag

i vad angår frågan om understöd åt barn av ensamstående mödrar, däribland

änkor. Av föredragande departementschefen har framhållits, att han

särskilt med hänsyn till de mycket betydande kostnader, som förslagets

realiserande skulle kräva, ansåge sig förhindrad att för närvarande tillstyrka

förslagets framläggande för riksdagen.

I en med anledning av berörda proposition inom andra kammaren väckt

motion har emellertid hemställts, att riksdagen måtte besluta, att för vinnande

av en provisorisk lösning av frågan om understöd åt änkors barn

det av kommittén föreslagna, ovan återgivna stadgandet inarbetas i det i

propositionen innefattade förslaget till lag om samhällets barnavård, samt att

i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning angående på vilket sätt och efter vilka grunder understöd till

änkors barn för framtiden lämpligast må kunna beredas ävensom för riksdagen

skyndsamt framlägga de förslag, utredningen kan föranleda.

b''attnjvär dslag

stiftning skommittc.

ns

betänkande

år 1921

Motion vid

innevarande

riksdag

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottets

yttrande.

Motiveringen

till motionärernas

yrkande.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att rätten till åtnjutande av

barntillägg enligt nu gällande bestämmelser i pensionsförsäkringslagen av

kostnadsskäl begränsats att gälla endast den,,som själv är varaktigt oförmögen

till arbete eller med andra ord invalid i lagens mening. Motionärerna hava

emellertid nu ifrågasatt, att denna rätt skulle utsträckas att avse jämväl

iinka efter invalid person, vilken i livstiden ägt att uppbära dylikt tillägg.

Vad i motionerna anförts till stöd för en sådan, i sig helt naturlig utsträckning

av rätten till barntillägg synes utskottet vara av så ömmande natur,

att en utredning i motionens syfte oberoende av frågan om barnpension i

allmänhet torde få anses påkallad. Genom en dylik utredning torde kunna

förväntas bliva närmare klarlagt, i vilken utsträckning och i vilken form

motionärernas önskemål lämpligen må kunna tillgodoses. Att genom något

uttalande härutinnan från riksdagens sida nu föregripa den sålunda ifrågaställda

utredningen synes utskottet ej vara lämpligt.

Motionen II: 68.

Vad därefter angår den i motionen II: 68 berörda frågan om fördelningen

mellan äkta makar av dem enligt pensionsförsäkringslagen tillkommande

avgiftspensioner hava motionärerna såsom motivering till sitt härutinnan

framställda yrkande anfört följande:

»Den allmänna folkpensioneringen i vårt land har redan varit och är till

stor välsignelse för vårt folk. Och avgiftspensionen är för många även den

mycket välkommen på gamla dagar. Men det är en oegentlighet, som vidlåder

avgiftspensionen, vilken utgår utöver den pension, vartill grundavgiften

3 kronor berättigar. Frågan gäller äkta makars pensionering. Avgiftspensionsavgiften,

som erlägges rörande äkta makar, tages nog av det gemensamma

boets tillgångar, såvida icke boskillnad ägt rum. Men avgiftspensionen utgår

nu endast till mannen. Den bör enligt vår mening delas upp och utgå lika

till en var av båda makarna, hälften av den till mannen och andra hälften

till hustrun.

Så länge båda makarna leva tillsammans betyder det i allmänhet mindre,

om pensionen utgår endast till mannen; den kommer då det gemensamma

boet till godo i alla fall. I många fall skulle det nog ändå vara önskvärt

och värdefullt för hustrun, om pensionen delades upp lika, så att mannen

och hustrun finge uppbära var sin del därav. Men om mannen dör före

hustrun, får den efterlevande änkan ingen avgiftspension utan endast pension

på grundavgiften; och hon är ju dock den svagare parten och har i

allmänhet mindre utsikter att kunna förtjäna vad hon behöver.

Det händer att familjer, som haft rätt stora inkomster och som fått erlägga

rätt mycket i avgiftspensionsavgifter utöver grundavgiften, på ett eller

annat sätt förlorat sin förmögenhet och den inkomst de haft. Om mannen

då dör, skulle det vara och även kännas hårt för änkan att icke få någon

pension mera än för grundavgiften, då från hennes och hennes mans gemensamma

bo erlagts rätt höga avgiftspensionsavgifter.

Vi tro icke det betyder något vidare för den ifrågavarande pensionskassan,

om man vidtager en sådan förändring, att avgiftspensionen, som utgår utöver

grundavgiften, fördelas så att den utgår lika till en var av äkta makar,

ehuru givetvis sammanlagt med enahanda belopp, varmed den nu utgår en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. !l

dast till mannen. Ibland avlider mannen först och ibland hustrun i ett

äktenskap. Vi tro, att det i stort sett jämnar ut sig''. Men man bör giva

rättvisa och likställighet åt kvinnan även i detta fall, då hon troligen har

den tyngsta bördan att sammanhålla, förestå och sköta hemmet.»

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av pensionsstyrelsen, vilken i avgivet utlåtande

anfört följande:

»I de yttranden, som avgåvos över älderdomsförsäkringskommitténs förslag

till lag om allmän pensionsförsäkring, framställdes från eu del håll

anmärkning mot förslaget, i vad det avsåg den ställning, som däri givits

den gifta kvinnan. Det framhävdes sålunda bland annat, att det låga

pensionsbeloppet för kvinnor, som vore hustrur till personer med större

inkomster, än som medförde allenast grundavgift, vore en beaktansvärd

olägenhet. Denna olägenhet borde kunna avhjälpas antingen därigenom,

att pensionsavgiften höjdes för kvinnor, vilkas män hade en årsinkomst

av 800 respektive 1,200 kronor eller därutöver, eller därigenom att pensionerna

i dessa fall något sänktes, medan två makar samtidigt uppbure

pension, för att åter höjas, när endera upphörde att vara pensionstagare,

eller ock genom en kombination av dessa båda utvägar.

Vid 1916 års riksdag framställdes i motion nr 102 i andra kammaren

yrkande om utredning angående villkoren för och lämpligheten av sådan

ändring i pensionsförsäkringslagen, att gift kvinna påfördes hälften av

mannens pensionsavgift, i vad denna ginge utöver grundavgiften, och i

motion nr 174 i samma kammare hemställdes bland annat om utredning,

huruvida icke sådan ändring av de i 4 § av lagen om allmän pensionsförsäkring

meddelade bestämmelser om avgiftspåföring borde vidtagas, att

viss del av makarnas inkomst skulle anses belöpa å hustrun och läggas

till grund för bestämmandet av hennes pensionsavgift.

Pensionsstyrelsen avgav yttrande i anledning av dessa motioner den 30

mars 1916 och hänvisade däri till erhållet uppdrag att verkställa utredning

rörande möjligheten och lämpligheten av en omläggning av grunderna

för pensionsavgifternas beräkning m. m.

Lagutskottet anförde i utlåtande nr 42, att då de av motionärerna påyrkade

utredningarna enligt pensionsstyrelsens uttalade uppfattning folie

inom ramen av nyssnämnda uppdrag och styrelsen, såsom nämnt, själv

betecknat dessa utredningar såsom önskvärda, vore enligt utskottets mening

någon åtgärd från riksdagens sida i förevarande hänseende icke påkallad.

Motionerna blevo av riksdagen avslagna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 januari 1918 gjorde pensionsstyrelsen

framställning om åtskilliga ändringar i pensionsförsäkringslagen.

Därvid uttalade styrelsen, att en omläggning av grunderna för de gifta

kvinnornas pensionsavgifter vore i liög grad påkallad, och anförde vidare

i förevarande hänseende: ''Enligt nuvarande bestämmelser tillhöra samtliga

hustrur, som ej taxerats för egen inkomst av 500 kronor eller mera,

den lägsta inkomstklassen. Deras avgiftspensioner bliva på grund härav

helt obetydliga. Detta har ansetts orättvist och olämpligt samt givit anledning

till mycket klander. En utbredd mening torde vara, att hustruns

inkomst borde vid påföring av pensionsavgift beräknas till omkring hälften

av makarnas inkomst. Om man än icke skulle anse lämpligt att

Pensionsstyrelsens

aflåtande

över

motionen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

sträcka sig sa långt, torde dock en viss del av mannens inkomst böra

beräknas för hustrun. Dessutom torde böra vidtagas eu del andra åtgärder

i syfte,. bland annat, att pensionsavgift, som skall erläggas för gift

kvinna, må bliva ungefär lika stor som mannens pensionsavgift.’ Emellertid

ansåg sig styrelsen icke böra i frågans dåvarande läge framlägga

något förslag i ämnet.

I den skrivelse av den 23 februari 1921, vari pensionsstyrelsen framlade

förslag till en del ändringar i pensionsförsäkringslagen, avseende

bland annat höjning av pensionsavgifterna, berördes även frågan om de

gifta kvinnornas pensioner. Styrelsen framhöll sålunda bland annat, att

ändringsförslagen icke avhjälpte den ofta påpekade olägenheten, att de

gifta kvinnornas och änkornas avgiftspensioner i regel bleve av ringa betydelse.

Men en tillfredsställande rättelse av detta missförhållande kunde

ernås endast i samband med en väsentlig rubbning i grunderna för den

nuvarande pensionsförsäkringen, och styrelsen ansåg sig därför nödsakad

att låta tills vidare anstå med denna reform.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 284) till 1921 års riksdag

med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen om allmän

pensionsförsäkring m. in. hemställdes bland annat i motion nr 198 i första

kammaren, att riksdagen måtte, med uttalande att förhöjning av folkpensioneringsavgifterna

icke borde äga rum utan samtidig ändring i grunderna

för deras beräknande därhän, att äkta makar finge erlägga lika avgift,

avslå den kungl. propositionen.

I andra kammaren avgavs en lika lydande motion, nr 296.

Vidare yrkades, likaledes med anledning av propositionen, i motion nr 210

i första kammaren och nr 309 i andra kammaren, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning, huru ökning av avgiftspensionerna

måtte komma även gifta och f. d. gifta kvinnor tillgodo.

I skrivelse den 8 juni 1921 (nr 287) angående förutnämnda proposition

anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida

icke eu förbättring av gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering

kunde åstadkommas, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Genom beslut den 7 juli 1921 anbefalldes pensionsstyrelsen att verkställa

den av riksdagen sålunda begärda utredningen. I skrivelse den 8 juli 1922

hemställde emellertid styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte återkalla nämnda

uppdrag och anbefalla kommittén för socialförsäkringens organisation

att i samband med fullgörande av sitt uppdrag verkställa ifrågavarande

utredning. I anledning härav återkallade Kungl. Maj:t genom beslut den

28 juli 1922 det styrelsen meddelade uppdraget och anbefallde kommittén

för socialförsäkringens organisation att i samband med fullgörande av de

kommittén genom brev den 11 oktober 1920 och den 4 oktober 1921 anförtrodda

uppdrag verkställa samma utredning.

Beträffande motionen nr 68 i andra kammaren låter det, redan av

praktiska skäl, sig svårligen göra att dela lika mellan två makar den

pension, som på grund av erlagda tilläggsavgifter skulle enligt nu gällande

bestämmelser tillkomma mannen. Skulle hustrun eller änkan tilldelas

hälften av samma pension, innebure detta vidare en väsentlig rubbning

av de grunder, i enlighet med vilka a vgift spensionerna äro beräknade.

Vill man göra en uppdelning i den riktning, motionären torde åsyfta,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

synes, det vara riktigare uppdela den gemensamma inkomsten pa makarna

och därefter beräkna tilläggsavgift för mannen och för hustrun. Härvid

ligger närmast till hands att dela inkomster eller tilläggsavgifter till lika

belopp för makarna, ehuru en viss minimigräns torde böra bestämmas för

inkomsten för att en dylik uppdelning skall äga rum.

Emellertid skulle med de jämförelsevis obetydliga tilläggsavgifter,

som för närvarande utgå, en uppdelning av tilläggsavgifterna på sätt

nämnts komma att resultera i pensioner, som för ingendera maken skulle

hava något större värde. Het kan även ifrågasättas, huruvida icke, även

om avgifterna höjas, skäl föreligga att såsom hittills tillgodoräkna mannen

den övervägande delen av pensionsavgifterna. Behovet av pension

för makarna är i regel betydligt större, om mannen blir varaktigt oförmögen

till arbete, enär hustrun endast undantagsvis försörjer familjen.

Så länge mannen är arbetsför, torde hustruns behov av pension vara relativt

litet. Annorlunda ställer sig dock saken, om mannen avlider. Är

hustrun då invalid eller ålderstigen, behöver hon naturligtvis större pension

än den, som enligt nuvarande grunder motsvarar hennes egna avgifter.

Det är emellertid tydligt, att man genom att taga särskild hänsyn

till änkors större behov av pension skulle kunna väsentligt förbättra

kvinnornas ställning utan att minska männens pensioner i så hög grad,

som fallet bleve, om avgifterna skulle fördelas lika i fråga om äkta makar.

En approximativ kalkyl har sålunda givit till resultat, att, om gifta kvinnors

rätt till avgiftspension upphörde, änkor vid invaliditet eller senast

från 67 års ålder skulle kunna erhålla i genomsnitt omkring 80 procent

högre pension än med nuvarande bestämmelser. Man skulle sålunda be
0.

5

höva överflytta endast ’ eller 28 procent av mannens tilläggsavgifter

JL. 8

på hustrun, för att denna som änka skulle vid invaliditet eller från 67 års

ålder — förutom pension för egna avgifter — erhålla samma pension, som

nu skulle kunna utgå till hustrun, om hälften av mannens tilläggsavgifter

(iverfördes till henne.

För att ytterligare förbättra de gifta kvinnornas pensionsrätt, skulle

man kunna använda sig av även en del av de ogifta männens avgifter.

Eu sådan åtgärd skulle kunna anses befogad med hänsyn till den omständigheten,

att flertalet män förr eller senare ingå äktenskap. Genom

att slå in på båda de här antydda vägarna behövde till de gifta kvinnorna

överföras endast en mindre betydande del av männens avgifter

för att tillförsäkra änkorna en lika stor invaliditets- och ålderspension

som den, vilken enligt nuvarande grunder skulle utgå, om äkta makars

avgifter delades lika på man och hustru.

Intet hindrar, att, under det från männen överförda avgifter skulle

berättiga endast änkor till pension, de avgifter, som nu påföras

hustrurna själva, berättigade dem till pension, oberoende av männens

frånfälle. Härigenom skulle i viss mån hänsyn tagas till den invalida

hustruns behov av pension.

Pensionsstyrelsen har icke ännu tagit ställning till något av de antydda

förslagen, men endast velat omnämna dem för att framhålla önskvärdheten

av att icke binda utredningen vid vissa förutsättningar. Andra

förslag, som äro mera lämpliga och kunna giva bättre resultat, kunna

under utredningen framkomma.

Såsom förut nämnts har kommittén för socialförsäkringens organisation

anbefallts verkställa den i riksdagens skrivelse av den 8 juni 1921 be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

gärda utredning i samband med fullgörande av de kommittén i övrigt

lämnade uppdrag. Dessa uppdrag avsågo i första hand utredning angående

en mera enhetlig organisation av socialförsäkringen i dess helhet.

En förutsättning för en ändamålsenlig dylik organisation anses emellertid

vara, att frågan om en allmän sjukförsäkring i en eller annan form

erhåller sin lösning. I nuvarande statsfinansiella läge är dock ovisst,

när detta kan ske. Kommittén har därför anbefallts att tills vidare avbryta

sitt arbete.

Pensionsstyrelsen anser emellertid frågan om kvinnornas avgiftspensioner

vara av den vikt, att den bör lösas så snart som möjligt. Med

hänsyn till det förändrade läge, som inträtt efter det styrelsen avlät sin

skrivelse till Kungl. Maj:t av den 8 juli 1922, bör enligt styrelsens mening

förevarande angelägenhet utan dröjsmål upptagas till närmare utredning

enligt linjer, vilka, så långt möjligt, icke föregripa en eventuell

framtida omorganisation av socialförsäkringen i dess helhet.

Då styrelsen sålunda har för avsikt att snarast upptaga till utredning

den i motionen nr 68 avsedda frågan, synes icke förefinnas anledning, att

motionen skulle behöva föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens

sida.»

Utskottets Av pensionsstyrelsens utlåtande i ärendet framgår, hurusom efter till
yttraBde,

hornsten av gällande lag om allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913

fråga gång efter annan väckts om ändrade grunder för gifta kvinnors pensionsavgifter

och för gifta och förut gifta kvinnors avgiftspensionering samt

hurusom riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1921 anhållit

om verkställande av utredning, huruvida icke eu förbättring i gifta och

förut gifta kvinnors avgiftspensionering kunde åstadkommas, ävensom om

framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde för anleda,

I det utskottsutlåtande, som låg till grund för denna riksdagsskrivelse,

framhölls, att de gifta och förut gifta kvinnorna vore utan tvivel i jämförelse

med andra kvinnor för närvarande ogynnsamt ställda beträffande

avgiftspensioneringen, samt att en reform på detta område vore av behovet

påkallad. Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes ursprungligen

åt pensionsstyrelsen, men blev sedermera på pensionsstyrelsens hemställan

genom beslut den 28 juli 1922 uppdragen åt kommittén för socialförsäkringens

organisation att fullgöras i samband med övriga åt samma kommitté lämnade

uppdrag. Av pensionsstyrelsens till utskottet avgivna yttrande framgår

vidare, att, sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 7 sistlidne december förordnat,

att arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation och

dess arbetsutskott skulle vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgi vande

ånyo upptagas, pensionsstyrelsen har för avsikt att snarast upptaga till utredning

frågan om kvinnornas avgiftspensioner.

Då det i förevarande motion berörda spörsmålet sålunda inom den närmaste

tiden torde bliva föremål för utredning inom pensionsstyrelsen och

med anledning av riksdagens förenämnda skrivelse förslag i ämnet därefter

från Kungl. Maj:ts sida torde kunna förväntas till riksdagen, anser utskottet

motionen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18. 13

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen med anledning av motionerna 1:180

och II: 268 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida

icke pensionstillägg för barn kunde i en eller annan

form utgå även till änka efter enligt pensionsförsäkringslagen

pensionsberättigad man, samt därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda

;

B) att motionen II: 68 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från törsta kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydoiv, Alfred Petréngreve Spens,

von Koch, Sigfrid Hansson. Thorberg och Schedin;

tran andra kammaren: herrar Öberg, Hagman, Karlsson i Gasabäck, Nilsson i Vibberbo,

Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och Johansson i

Solletteå.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av

herr Bror Petrén angående den under punkten A) gjorda hemställan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:134 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt pensio s. 1 i texten