Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds -proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen den 19 juni 1919 dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

1924-05-05 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:21, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds -proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen den 19 juni 1919 dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den ö maj 1924 kl. 11 t. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds -proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till

epidemilagen den 19 juni 1919 dels ock en i anledning av

propositionen väckt motion.

Genom en den 22 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 69, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl,

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av i statsrådet

fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen

den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till epidemilagen

den 19 juni 1919 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920; dock att med avseende

på epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i 18 § första

och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än från och med

den 1 januari 1933.

Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,

skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda förr än från och

med den 1 januari 1933, i annat fall, än då tillgång till plats finnes å

sådan sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom. omförmäles.

Ledamöter och — — — — år 1919. I

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

en av herrar Lindley och Granath inom andra kammaren väckt motion,

nr 406, i vilken hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta, att, intill

dess epidemilagen i sin helhet trätt i kraft, landsting, som icke dessförinnan

beslutat övertaga hela ansvaret för länets epidemivård, skulle

vara skyldigt att helt bestrida driftkostnaderna för de kommunala epidemisjukhus

och sjukstugor, som inom länet tillkommit före 1920 års ingång,

vare sig dessa komme att ingå i den blivande sjukhusorganisationen eller

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 saml 2 avd. 11 haft. (Nr 21.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

De före tillkomsten

av

1919 års

epidemilag

gällande bestämmelser

i

ämnet.

ej, varförutom yrkats, att vederbörande utskott måtte gå i författning om

utarbetande av de ändringar i epidemilagen, som av ett bifall till förenämnda

hemställan kunde påkallas.

Beträffande grunderna för det i propositionen innefattade lagförslaget

ävensom de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,

får utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa

till propositionen, respektive motionen.

Epidemilagen den 19 juni 1919 grundar sig i huvudsak å det betänkande

med förslag till bland annat epidemistadga, som den 1 april 1915 avgavs

av en för revision av hälsovårdsstadgan m. m. tillsatt kommitté.

Före tillkomsten av nämnda lag var ordnandet av epidemisjukvården

närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna

i ämnet funnos inrymda.i 1874 års hälsovårdsstadga, enligt vilken

vederbörande kommuner borde, där sådant var nödigt och lämpligen kunde

ske, ombesörja inrättandet för dylik sjukvård av särskilda sjukhus eller

sjukrum. Förpliktelserna i detta avseende reglerades närmare genom förordningen

den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning

av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare. Enligt denna förordning

ålåg det i stad eller stadsliknande samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd

funnes, hälsovårdsnämnden att föranstalta, att personer, insjuknade i någon

av de i förordningen avsedda sjukdomar, ofördröjligen bleve intagna till

vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet, såvida icke

enskild vård i särskilt rum under betryggande former beretts de sjuka. Beträffande

åter lantkommuner fanns i detta avseende endast föreskrivet, att

kommunalnämnd vid sjukdomsfall av nu förevarande slag vore pliktig att,

såvitt möjligt vore, bringa till verkställighet de åtgärder, som till förebyggande

av sjukdomens utbredning av läkare föreskreves.

På grundval av dessa bestämmelser hade stads- och lantkommuner upprättat

ett antal kommunala epidemisjukhus. Inom åtskilliga län hade

emellertid efter hand landstingen funnit anledning att helt eller delvis övertaga

epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden och i sådant

syfte uppfört eller från kommunerna inlöst för berörda ändamål avsedda

sjukhusbyggnader. Vid en av förenämnda kommitté år 1912 verkställd

undersökning hade antalet epidemisjukhus i riket befunnits uppgå till 237,

av vilka 95 vore belägna i städer — därav 7 tillhöriga landsting och 88

städerna själva1 — samt 142 å landsbygden — därav 32 tillhöriga landsting,

98 kommunerna och 12 bolag eller enskilda. Medan antalet sängplatser i

städerna motsvarade 2.5 platser på 1,000 invånare, utgjorde motsvarande tal

för landsbygden 0.4 9 platser på 1,000 invånare. Sammanlagda antalet sjukplatser

å landsting, städer och lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus i

hela riket uppgick vid 1917 års ingång till cirka 6,000. 1

1 Endast fem mindre städer saknade dåmera epidemisjukhus.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 3

Genom 1919 års epidemilag infördes i fråga om åtgärder för epidemisjukvård

väsentligen förändrade föreskrifter, bland annat genom att skyldigheten

att sörja för dylik vård överflyttades från primärkommunerna till landstingen.

I de delar, som beröras av nu föreliggande proposition eller motion, innehåller

epidemilagen i huvudsak följande bestämmelser:

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall

varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt samt stad, som icke deltager

i landsting, utgöra eget sådant distrikt. Konungen äger emellertid

för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget

epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda lämnat medgivande utgör

eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till den av landstinget anordnade

allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar inom det landstingsområde

staden tillhör.

Enligt 18 § första stycket i lagen skall varje epidemidistrikt äga tillgång

till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda för personer, som

äro behäftade med någon av de i lagen avsedda sjukdomar. Sådana epidemisjukhus

skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda

med nödig utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga

personal, som av behovet påkallas. Enligt fjärde stycket i samma paragraf

skall därjämte varje epidemidistrikt vara försett med erforderlig utrustning

för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras

av särskilda omständigheter.

Jämlikt 3 § 1 mom. i lagen skall, då någon av läkare förklarats behäftad

med i lagen avsedd sjukdom, hälsovårdsnämnden tillse, att den

sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,

såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och de

därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att

kunna av nämnden godkännas eller ock med läkares intyg styrkes, att

den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas. Enligt 2 mom. i samma

paragraf äger hälsovårdsnämnden enahanda, skyldighet i de fall, då någon

misstänkes vara behäftad med i lagen avsedd sjukdom och läkare finner

hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av behovet påkallat.

Jämte det lagen angivits träda i kraft den 1 januari 1920 har i särskild

övergångsbestämmelse föreskrivits, att med avseende på epidemidistrikt,

som innefattar landsbygd, de ovan återgivna bestämmelserna i 18 § första

och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än åtta år förflutit

från det lagen trätt i kraft eller med andra ord den 1 januari 1928, samt

1 anslutning härtill att den skyldighet, som enligt ovan återgivna 1 och

2 mom. i 3 § åligger hälsovårdsnämnd, ej heller skall, såvitt angår sådan

nämnd på landet, inträda förr än åtta år förflutit från det lagen trätt i

kraft i annat fall, än då tillgång till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning,

som i 1 mom. av 3 § omförmäles.

De av propositionen

och motionen

berörda bestämmelserna

i 1919 irs

epidemilag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Statsbidrag

För dels upp

förande, inrättande

elei

inlösen och

dels driften

av epidemisjukhus.

Propositio
nen.

Jämlikt av riksdagen antagna grunder utgår statsbidrag för dels uppförande,

inrättande »eller inlösen och dels driften av epidemisjukhus (kungörelser

av den 7 september 1920).

I det förra hänseendet gäller, att statsbidrag må tilldelas epidemidistrikt

för uppförande, inrättande eller inlösen av sådant epidemisjukhus, som

avses i epidemilagen, dock att stad, som utgör eget distrikt, må åtnjuta

bidrag endast om sjukhusets uppförande eller inrättande ägt rum efter

den 1 januari 1920. Bidraget utgår med högst hälften av byggnadskostnaden

resp. lösesumman, därvid dock ej medräknas utgifterna för tomt

eller inventarier; och må bidraget ej överstiga vid uppförande av sjukhus,

vars uppförande påbörjats efter den 1 januari 1916, 2,500 kronor för varje

sjukplats, som sjukhuset med normal beläggning beräknas rymma, samt

i andra fall 1,000 kronor för varje sådan plats. För utbetalande av beviljat

statsbidrag erfordras, att sjukhuset av medicinalstyrelsen dessförinnan

avsynats och godkänts.

Enligt av medicinalstyrelsen verkställda beräkningar kommer den 1 instundande

juli antalet sängplatser å epidemisjukhus, som blivit av medicinalstyrelsen

godkända, att belöpa sig till minst 5,000.

För driften av sådant epidemisjukhus, som avses i epidemilagen och

förvaltas enligt bestämmelserna i samma lag samt blivit av medicinalstyrelsen

godkänt, utgår statsbidrag med 2 kronor för underhållsdag för

varje kostnadsfritt vårdad sjuk, dock icke för flera sjukplatser för dag,

än som av medicinalstyrelsen fastställts såsom motsvarande normal beläggning

av sjukhuset.

Under femte huvudtiteln i statsverkspropositionen till innevarande års

riksdag har emellertid av Kungl. Maj:t föreslagits nedsättande från 1925

års början av det till epidemisjukhusens drift nu utgående statsbidraget

med 30 öre eller således till 1 krona 70 öre för dag och patient.

Det förslag om förlängning av ovan återgivna övergångstider för tilllämpningen

av vissa bestämmelser i epidemilagen å ytterligare 5 år eller

således intill den 1 januari 1933, vilket innefattas i den föreliggande propositionen,

har föranletts av en framställning i ämnet från Norrbottens

läns landsting. Såsom skäl för framställningen har huvudsakligen anförts,

hurusom under de två sista åren nämnda landstings utgifter särskilt för

sjukvårdsändamål undergått en sådan stegring, samtidigt med att skattekraften

sänkts, att landstinget icke ansåge sig mäkta att genomföra epidemisjukvårdens

ordnande inom den nu lagstadgade övergångstiden. Medan

landstingets framställning avsåg, att Kungl. Maj:t på ansökan av landsting

och efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall skulle äga

medgiva respektive landsting uppskov för en tid intill 5 år med det slutliga

ordnandet av epidemivården inom landstingsområdet, föreslog åter

medicinalstyrelsen såsom för ändamålet lämpligare ett allmänt gällande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

uppskov med tillämpningen av hithörande bestämmelser, dock begränsat

till att gälla endast 3 år.

Föredragande departementschefen har förklarat sig finna det uppenbart,

att det nuvarande ekonomiska läget måste för en del landsting resa oöverstigliga

svårigheter att inom den nu stadgade tiden eller före ingången

av år 1928 genomföra ordnandet av epidemivården inom vederbörande

landstingsområden. Även den statsfinansiella situationen påfordrade återhållsamhet

med avseende å uppförande och inlösen av epidemisjukhus.

Storleken av de statsutgifter, som föranleddes av statens bidrag till kostnaderna

för anordnandet av epidemisjukhus, gjorde det synnerligen önskvärt,

att uppförandet och inlösen av dylika sjukhus under de närmaste

åren bedreves i en långsammare takt än vad de nuvarande övergångsbestämmelserna

till epidemilagen förutsatte. En utsträckning av övergångstiden

för epidemivårdens fullständiga ordnande syntes följaktligen

påkallad av hänsyn såväl till landstingens som till statens ekonomi. Vad

anginge den form, i vilken en dylik utsträckning av övergångstiden borde

genomföras, torde det vara lämpligast att, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit,

generellt förlänga den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen

medgivna anståndstiden. Tiden för denna förlängning syntes emellertid

i överensstämmelse med det yrkande, som framställts av Norrbottens läns

landsting, böra sättas till fem år.

Såsom motivering till sitt i motionen II: 406 framställda yrkande hava

motionärerna anfört i huvudsak följande:

Mot ett uppskov å ytterligare 5 år beträffande tillämpningen av § 18

första och fjärde styckena i epidemilagen torde i och för sig intet vara

att invända, utan syntes det i propositionen innefattade förslaget därom

fullkomligt motiverat av den rådande ekonomiska situationen. Emellertid

komme ett dylikt förlängande av övergångstiden i praktiken att bliva

olägligt på grund av den tolkning, som givits åt övergångsbestämmelsernas

innebörd. Medan nämnda bestämmelser enligt motionärernas mening

innefattade ett uppskov endast med den nybyggnadsskyldighet, som lagen

föreskreve, så att »i den mån ett landsting kunde sörja för epidemistjukvårclen

utan nyanläggning» landstinget vore skyldigt att även under övergångstiden

så göra, hade åter vid tillämpning av bestämmelserna åt desamma

av myndigheterna givits den innebörd, att någon skyldighet för

ett landsting att sörja för epidemisjukvården överhuvud icke inträdde

under hela övergångstiden. Inför ett förlängt provisorium framstode därför

än starkare ett behov av närmare föreskrifter rörande ordningen för

epidemivårdens övertagande av landstingen.

Även om i regel inga större slitningar uppstått mellan de kommuner,

som hade egna epidemisjukhus, och vederbörande landsting, torde ändock

det läge, i vilket en del kommuner kommit, påfordra uppmärksamhet. I

praktiken hade den i lagen inrymda möjligheten för städer, som deltaga i

Motionen

il: 406.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

landsting, att bilda egna epidemidistrikt förbehållits endast de städer, som

nått den folkmängd, att de närmade sig villkoren för utträde ur landsting.

Alla övriga till landsting hörande städer och landskommuner hade tvingats

ingå i landstingets epidemidistrikt. Situationen hade sålunda regelmässigt

blivit den, att städer och andra primärkommuner, som vid lagens tillkomst

haft egna epidemisjukhus, stått inför tvenne eventualiteter, antingen uppgörelse

med landstinget om sjukhusets övertagande eller också fortsatt

ansvar för epidemisjukvården inom sitt eget område under övergångstiden.

Det vore klart, att dessa kommuners ställning som förhandlande part i

detta läge icke kunnat vara särdeles stark. Emellertid hade situationen

blivit än betänkligare i de fall, där landstinget utan att övertaga hela

ansvaret börjat ordna med epidemisjukvården i länet och anslagit medel

för detta ändamål. Kommunerna i fråga hade då ansetts dels skyldiga

ansvara för sjukvården inom sitt eget område och dels deltaga i landstingets

kostnader. Att dessa primärkommuner hidroge till nyanskaffningar

av sjukhus för länet kunde väl anses skäligt, men knappast att de skulle

bidraga även till driften av länsanstalterna. Önskvärt hade helt visst

varit, om vid epidemilagens genomförande bestämda regler fastställts för

uppgörelser mellan landstingen och primärkommunerna. Åtminstone i

den mån en primärkommuns epidemisjukhus efter sakkunnigt bedömande

befunnits användbart för landstingets behov och hinder icke mött för dess

inordnande i en för hela länet ändamålsenlig epidemisjukhusorganisation,

borde det varit landstingets skyldighet att omedelbart övertaga detsamma.

Om ansvaret för sjukhusvården på detta område ansåges böra överflyttas

från primärkommunerna på större enheter, syntes billigheten fordra, att

kommunernas sjukhus icke ställdes vid sidan av den nya organisationen

och kommunerna därigenom bleve utan ersättning för de kostnader deras

sjukhus medfört. Städer och en del andra större samhällen hade i största

utsträckning gjort betydande uppoffringar för epidemivården och syntes

det därför skäligt, att hänsyn i görligaste mån toges härtill. I det skick

frågan nu läge, då den blivande sjukvårdsorganisationen för epidemiska

sjukdomar redan i stor utsträckning varit föremål för beslut, torde det

vara för sent att lagstifta på detta område. Däremot torde det i samband

med en eventuell förlängning av provisorietiden få anses billigt och rättvist

att söka avhjälpa de svårigheter, som uppstått för primärkommuner,

där övererenskommelse ej kunnat träffas om övertagande av epidemisjukvården.

Enklast torde detta låta sig göra på den väg, på vilken flera

län slagit in, nämligen att landstinget bekostade driften vid befintliga

anstalter inom länet.

Redogörelse

för vad vid

epidemilagens

tillkomstförekommit

i det

i motionen

berörda

hänseendet.

Till närmare belysning av det i motionen väckta spörsmålet anser sig utskottet

böra lämna följande redogörelse för vad vid epidemilagens tillkomst

i hithörande hänseende förekommit.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

Förenämnda kommitté för revision av hälsovårdsstadgan m. m. hade i Kommittén för

sitt den 1 april 1915 avgivna betänkande föreslagit, att alla städer, även häUov&rdsde

som deltoge i landsting, skulle handhava sin epidemivård för sig. stadgan m. in.

Kommitténs uppfattning i denna del var väsentligen grundad därpå, att

städerna i regel redan hade sin epidemivård jämförelsevis väl ordnad.

Beträffande å landsbygden redan befintliga, lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus

förutsatte kommittén, att dessa, om de kunde i avseende på beskaffenhet

och belägenhet godkännas såsom sjukvårdsanstalter, skulle förvärvas

eller förhyras av vederbörande landsting. I kommitténs förslag

fanns upptagen en övergångstid i förut angivna hänseenden å 5 år utan

någon ''särskild motivering till stadgandet.

I propositionen till 1919 års lagtima riksdag med förslag till epidemilag Propositionen

gjorde föredragande departementschefen gällande, att den koncentration utav lagtima 9riksepidemisjukvården,

som alla syntes vara ense om att anse önskvärd, icke dag.

torde kunna åvägabringas på annat sätt än genom att ifrågavarande sjukvård

såväl i städer som på landsbygd överflyttades till vederbörande landsting.

Härvid syntes emellertid möjlighet böra beredas för landstingsområdet

tillhörande städer att i särskilda fall erhålla medgivande att själva handhava

sin sjukvård. Förutsättningen för ett sådant medgivande syntes böra

vara, dels att vederbörande stad ordnade sin epidemisjukvård på ett fullt

tillfredsställande sätt, dels ock att det icke för ett rationellt anordnande av

epidemisjukvården inom landstingsområdet i övrigt kunde anses erforderligt,

att jämväl den ifrågavarande staden inginge i landstingets sjukvårdsorganisation.

Beträffande de redan befintliga epidemisjukhus, vilka tillhörde lantkommuner

eller städer, som deltoge i landsting, förutsatte departementschefen,

att landstingen skulle, i den mån så prövades lämpligt, övertaga

dem från vederbörande kommuner. Någon svårighet för åvägabringande av

uppgörelse mellan landsting och primärkommuner därvidlag torde icke behöva

befaras. Skulle i undantagsfall en kommun för överlåtelse av sitt

epidemisjukhus uppställa villkor, som icke kunde av landstinget godkännas,

stode det ju landstinget fritt att själv anlägga epidemisjukhus å lämplig

ort. Kommitténs förslag om en övergångstid, beträffande landsbygden av 5

år för anordnande av de i lagförslaget föreskrivna epidemisjukhusen och

anskaffande av utrustning för de tillfälliga sjukvårdslokalerna godtoges av

departementschefen.

Uti en av herr Zander inom andra kammaren väckt motion påyi’kades, Motion av herr

att föreskriften att varje landstingsområde skulle utgöra ett epidemidistrikt Zandericke

måtte träda i tillämpning förr än 10 år förflutit från det lagen trätt

i kraft, i de fall att landstingets städer eller dess landsbygd haft från landstinget

självständig epidemisjukvård och dessa parter icke kunde enas om

landstingets övertagande av epidemisjukvården med därtill hörande sjukvårdsinrättningar.

Till stöd för detta sitt yrkande anförde motionären, efter

erinran att många städer byggt åt sig dyrbara epidemisjukhus, följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Andra lagutskottet

1919

Utskottets

yttrande.

I lagförslaget funnes ingenting, som angåve grunderna för landstingens

övertagande av städernas sjukhus, utan vore detta lämnat till fri överenskommelse.

I de flesta fall torde sådan överenskommelse också kunna träffas

på för båda parterna acceptabla grunder. Men under antagande att en

stad ville begagna sitt övertag mot landstinget, stode, med de föreslagna

bestämmelserna, landstinget nästan maktlöst. Det vore nämligen ingenting

bestämt, huru det skulle förfaras, i fall parterna ej kunde åsämjas. Det

kunde visserligen tänkas, att Kungl. Maj:ts rätt att för särskilda fall medgiva,

att stad, som deltoge i landsting, finge utgöra eget epidemidistrikt,

här kunde komma emellan och förebygga en eljest svårlöst konflikt. Det

syntes emellertid motionären icke vara rådligt att i detta avseende helt bygga

på denna Kungl. Majcts prerogativrätt.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde andra lagutskottet rörande

förevarande spörsmål följande: Utskottet funne det kunna befaras, att vissa

svårigheter skulle komma att yppas vid de uppgörelser, som av motionären

avsåges. Att härvid — såsom motionären förutsatte — städer med ordnade

epidemisjukhus skulle äga »övertag», syntes vara tvivelaktigt, då väl städerna

i regel torde komma att ingå i landstingets gemensamma epidemidistrikt

och bliva bidragspliktiga för erforderlig nybyggnad. Dessa svårigheter

torde dock icke undgås genom anlitande av den av motionären föreslagna

utvägen att viss tid uppskjuta tillämpandet av bestämmelserna om

epidemidistriktens omfattning. Utskottet hade icke heller ansett lämpligt

att i frågans dåvarande skede ifrågasätta införande i lagen av bestämmelse

om rättsmedel av något slag för sådana fall. Utskottet förutsatte ock, att

landstingens övertagande av primärkommunernas epidemisjukhus skulle

fortgå utan slitningar, men utskottet uttalade tillika den förvissningen, att

Kungl. • Maj:ts uppmärksamhet komme att vara riktad på frågan, huruvida

vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser behov skulle visa sig av

särskilda föreskrifter angående ordnandet av frågor om sjukhusens övertagande.

Den av Kungl. Maj:t föreslagna övergångstiden av 5 år vore enligt

utskottets mening allt för kort för ordnande av hela epidemisjukvårdsväsendet

med inlösande och nyuppförande av sjukhus m. m., varför utskottet

föi’esloge övergångstidens utsträckande till 8 år.

Utskottets utlåtande blev av, riksdagens båda kamrar godkänt.

Vad angår den i propositionen föreslagna utsträckningen intill den 1

januari 1933 av den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen medgivna

anståndstiden för epidemivårdens fullständiga ordnande finner utskottet på

de av föredragande departementschefen anförda grunder en dylik utsträckning

av ifrågavarande anståndstid vara påkallad av det nuvarande ekonomiska

läget, varför utskottet förordar bifall till förslaget härom.

Beträffande därefter det i motionen framställda förslaget, att, intill dess

epidemilagen i sin helhet trätt i kraft, landsting, som icke dessförinnan

beslutat övertaga hela ansvaret för länets epidemivård, skulle vara skyldigt

att helt bestrida driftkostnaderna för de kommunala epidemisjukhus och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

0

sjukstugor, som före 1920 års ingång inom länet tillkommit, vare sig dessa

komme att ingå i den blivande sjukhusorganisationen eller ej, så vill utskottet

härutinnan till en början lämna följande av utskottet inhämtade

upplysningar.

Medgivande att utgöra eget epidemidistrikt har hittills av Kungl. Maj:t

lämnats endast åt tvenne i landsting deltagande städer (Eskilstuna och

Örebro), vilka städer såmedelst befriats från bidrag till den av respektive

landsting anordnade allmänna epidemisjukvården inom landstingsområdet.

Under de första åren efter epidemilagens tillkomst inkomna framställningar

i dylikt syfte från ytterligare nio städer hava av Kungl. Maj:t

lämnats utan bifall.

Till komplettering av den uti en bilaga till motionen lämnade översikten

över de av respektive landsting till och med 1922 vidtagna eller beslutade

åtgärder för epidemisjukvårdens ordnande må meddelas, att på grundval

av uppgifter från de särskilda epidemidistrikten beräknats för budgetåret

1924—25 av vederbörande landsting komma att innehavas av medicinalstyrelsen

godkända (endels av landstingen förhyrda) epidemisjukhus med ett

antal sängplatser för Stockholms län av 359, Uppsala län av 184, Södermanlands

län av 247, Östergötlands län av 356, Jönköpings län av 311,

Kalmar län, norra delen, av 38, Blekinge län av 109, Hallands län av

203, Göteborgs och Bohus län av 228, Älvsborgs län av 457, Skaraborgs

län av 67, Örebro län av 30, Västmanlands län av 331, Kopparbergs län

av 241, Gävleborgs län av 259, Jämtlands län av 58 och Norrbottens län

av 82. I detta samband må ock anmärkas, att medelkostnaden för underhållsdag

å epidemisjukhusen inom landet för år 1922 beräknats hava uppgått

till 7 kronor 83 öre, vadan det för driften av dylika sjukhus utgående

statsbidraget för nämnda år täckt inemot en fjärdedel av den beräknade

totala medelkostnaden för underliållsdag.

Av tillgängliga uppgifter rörande av landstingen under fjolåret fattade

beslut i frågor rörande epidemisjukvård framgår vidare, att inom ett flertal

ytterligare landsting då fattats förberedande eller definitiva beslut för

övertagande av epidemisjukvården inom respektive landstingsområden.

Att utan landstingens föregående hörande nu föreskriva åläggande för

vederbörande landsting att under de i motionen angivna förutsättningar

bestrida driftkostnaden för vissa kommunala epidemisjukhus och sjukstugor

synes utskottet uteslutet. Icke heller synes utskottet motionen

giva tillräfcklig anledning att från riksdagens sida påkalla en undersökning,

i vad mån reglerande bestämmelser i motionens syfte kunna anses

erforderliga. Om ock, synnerligast under de första åren efter epedimilagens

tillkomst, här och var slitningar gjort sig gällande vid ordnandet

av frågor om landstingens övertagande av primärkommuners epedimisjukhus,

torde dock, i den mån lämpliga förutsättningar för sjukhusens övertagande

förefunnits, på överenskommelsens väg numera allmänt hava

ernåtts uppgörelser därutinnan; och torde det kunna förväntas, att, där

Bihang till riksdagens protokoll 7924. 9 saml. 2 avd. 77 höft. (Nr 21.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

så ännu ej skett, under enahanda förutsättningar rimliga uppgörelser utan

större tidsutdräkt skola kunna komma till stånd. Det av den ovan lämnade

redogörelsen bestyrkta förhållandet, att landstingen allmänt synas

eftersträva att så fort lämpligen kan ske få epidemisjukvården inom länen

ordnad enligt epidemilagens föreskrifter, giver stöd för en sådan uppfattning.

Om ock billighetsskäl kunna anföras för den av flera landsting

träffade anordningen att, intill dess de hunnit ordna epidemivården medelst

egna sjukvårdsanstalter, bekosta driften vid inom länet befintliga, primärkommuner

tillhöriga dylika anstalter, erbjuder det dock vanskligbeter att

i enlighet med motionärernas hemställan lagfästa en sådan skyldighet

för landstingen, vilka ju stå utan inflytande å sättet för handhavandet

av driften å anstalten i fråga.

Utskottet vill slutligen erinra, att det i landstingsförordningen förefintliga

stadgandet om rätt för landsting att i förekommande fall besluta

skattedifferentiering i territoriellt hänseende (§ 47, i nya förslaget till lag

om landsting § 46) inrymmer möjlighet att fritaga primärkommun med

eget epidemisjukhus från att under övergångstiden även bidraga till kostnaderna

för driften av därunder utav landstinget drivna dylika sjukhus.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen

bifallas;

B) att motionen nr 406 i andra kammaren icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Alfred Petrén; greve Spens,

Tjällgren och Sigfrid Hansson, Iröken Hesselgren samt herr Franzén;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,

Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg och

Sundling.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.