Skrivelse till Kungl. Maj.t med begäran om återupptagande av utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 104 av herrar Hellberg, Lyberg och Rune; och nr 119 av herr Dahl; samt inom andra kammaren nr 284 av herrar Pettersson i Södertälje, Röing, Osberg och Nilson i Örebro.
1924-05-05 · 25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:22, Skrivelse till Kungl. Maj.t med begäran om återupptagande av utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom första kammaren nr 104 av herrar Hellberg, Lyberg och Rune; och nr 119 av herr Dahl; samt inom andra kammaren nr 284 av herrar Pettersson i Södertälje, Röing, Osberg och Nilson i Örebro.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den C maj 1924 kl. ii e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels vissa ändringar
i och tillägg till lagen om medling i arbetstvister dels och
skrivelse till Kungl. Maj.t med begäran om återupptagande
av utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens
bevarande m. m.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 104 av herrar Hellberg, Lyberg och Rune; och
nr 119 av herr Dahl; samt
inom andra kammaren
nr 284 av herrar Pettersson i Södertälje, Röing, Osberg och Nilson i
Örebro.
I de likalydande motionerna nr 104 i första kammaren av herr Hellberg
m. fl. och nr 284 i andra kammaren av herr Pettersson i Södertälje m. fl.
hemställes, att riksdagen måtte besluta följande ändringar i och tillägg till
lagen om medling i arbetstvister den 28 maj 1920, nämligen
dels att i 3 § det förtydligande göres, att lagen äger giltighet även för
arbetsområden, där kollektivavtal ej äro upprättade;
dels att 4 § kompletteras med föreskrift, att part har skyldighet att inför
förlikningsman träda i förhandling med motparten;
dels att på lämpligt ställe införas stadgande!! av följande innehåll, ävensom
att härav föranledda jämkningar i gällande paragrafer av medlingslagen
samt lagarna om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om
särskilda skiljedomare i arbetstvister vidtagas:
1) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas, utan att avsikten därtill med angivande av dagen
för den tillämnade åtgärden givits motsidan tillkänna minst 10 dagar före
nämnda dag. Då dylikt tillkännagivande sker, skall skriftligt meddelande
därom samma dag avlåtas till socialstyrelsen eller vederbörande förlikningsman.
2) Uppstår tvist, som synes hota att medföra arbetsnedläggelse vid kom
munikationsföretag,
berörande en större allmänhet, sjukvårdsinrättning, renhållningsverk,
företag avseende tillförsel av vatten, gas eller elektricitet för
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 18 höft. ( Nr 22.) 1
Historik
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
belysning, uppvärmning eller för överföring av drivkraft, telegraf- eller
telefoninrättning, eller är tvisten eljest av sådan omfattning, att den hotar
en hel näringsgren eller betydande samhällsintressen, äger socialstyrelsen
förordna, att den i punkt 1) föreskrivna varseltiden utsträckes, dock högst 30
dagar från den dag tillkännagivande om tillämnad arbetsinställelse av endera
parten lämnats.
3) Har vid förhandling i tvist, varom ovan sägs, överenskommelse icke
ernåtts, äger socialstyrelsen förordna, att tvistefrågan förelägges en särskild
nämnd.
Denna nämnd har att, efter det tvistefrågan blivit av parterna klarlagd,
under förutsättning av vunnen enighet, inom 7 dagar avgiva motiverat utlåtande,
huru enligt nämndens mening tvisten rimligen bör lösas, vilket
utlåtande omedelbart oifentliggöres. Arbetsinställelse må icke förekomma,
förrän 7 dagar förflutit efter det att nämndens utlåtande offentliggjorts.
Nämnden består av tre ledamöter, förordnade av Konungen för en tid av
två år i sänder och utses dessa bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen, men som äro väl förtrogna med
förhållandena på detta område.
4) Arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd, varav arbetets fortgång
beröres, må ej vidtagas på grund av tvist om kollektivavtals rätta innebörd
och tillämpning, utan skall, därest överenskommelse genom förhandlingar
icke vinnes och endera parten det påfordrar, tvisten slitas genom
skiljedom. Där icke annat avtalats eller parterna icke kunna enas i val
av skiljemän, avgöres tvisten av centrala skiljenämnden eller särskild skiljedomare
i arbetstvister under de särskilda bestämmelser, som i motiveringen
anförts.
I motionen nr 119 i första kammaren av herr Dahl hemställes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den påbörjade men avbrutna
utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande
snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda
de förslag, som av utredningen föranledas.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina berörda yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna 1:104 och II: 284 har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande,
som i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande;
och hänvisar utskottet till dess innehåll.
Spörsmålet om lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden
har vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar
från riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av
särskilda av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 3
Uti eu vid 1887 års första lagtima riksdag i andra kammaren väckt
motion föreslogs, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att arbetareförsäkringskommittén måtte få i uppdrag att utarbeta förslag
till inrättande av lagstadgade skiljedomstolar mellan arbetare och arbetsgivare.
Behandlingen av motionen medhanns icke före riksdagsupplösningen.
Vid 1887 års senare lagtima riksdag förnyades yrkandet inom andra kammaren
uti en då väckt motion. Andra kammarens andra tillfälliga utskott
avstyrkte emellertid i avgivet utlåtande den framlagda motionen. De skäl, på
vilka utskottet grundade sitt avstyrkande, voro i huvudsak följande: Rättsskipningen
i vårt land främjade frivillig överenskommelse mellan arbetare och
arbetsgivare. Erfarenheten hade icke visat behov av att statsmakterna genom
lagstiftning ingrepe i frågan, vilken bleve i många hänseenden onödigt invecklad,
om man lämnade frivillighetens grund. På grund av bristande
material hade utskottet icke varit i tillfälle att underkasta frågan någon från
faktiska omständigheter utgående prövning med hänsyn till svenska förhållanden.
Vid en lagstiftning i ämnet vore man hänvisad till stridiga teorier och en
i väsentliga punkter omtvistad utländsk erfarenhet. Om i det allsidiga och
livligt kända behovet av ro och fred jordmånen blivit bearbetad och förberedd,
skulle det allmänna erkännandet av detta institut komma av sig
själv.
Andra kammaren biföll utan diskussion detta utskottets avstyrkande
förslag.
Vid 1892 års lagtima riksdag föreslogs inom andra kammaren uti väckt
motion, att riksdagen genom skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
utredning rörande lämpligheten av en lagstiftning i fråga om förlikningsoch
skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgivare samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, som med anledning härav kunde synas påkallade.
Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte enhälligt bifall
till den väckta motionen. Utskottets förslag avslogs emellertid av andra
kammaren med 89 röster mot 65.
Vid samma riksdag föreslogs uti en inom första kammaren väckt motion,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes så snart ske kunde utse en kommitté av därtill lämpliga personer
för att utreda den s. k. arbetarefrågan till alla dess delar, och på grund
därav framställa de förslag till arbetarklassens förbättrade förhållanden,
vartill ifrågavarande utredning kunde föranleda. Bland andra i motionen
angivna åtgärder, genom vilka regering och riksdag gemensamt eller varför
sig skulle väsentligen kunna förbättra arbetarklassens ekonomiska,
sedliga och politiska tillstånd, framhölls särskilt frågan om organiserande
av förlikning sdomstolar å yrkens och näringars alla områden, däri regeringen,
genom sina lagliga befullmäktigade ombud, skulle kunna deltaga
1887 åra
riksdagar.
1892 års
riksdag.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
j893 års
riksdag.
1895 års
lilcsdag.
och finna tillfälle att göra sina åsikter gällande, till hela samhällets skydd,
säkerhet och bästa.
Vid behandling av denna motion, i den del varom här är fråga, framhöll
första kammarens första tillfälliga utskott, att då inom den svenska
lagstiftningen man dittills icke visat någon benägenhet för inrättandet av
specialdomstolar, utan hellre gått i motsatt riktning, inrättandet av näringsdomstolar
icke syntes hos oss kunna med utsikt till framgång ifrågasättas,
men ansåg sig utskottet böra tillstyrka motionen, i vad den anginge inrättandet
av förliknings- och skiljenämnder till biläggande av tvister
mellan arbetsgivare och arbetare, enär dylika nämnder visat sig i flera
hänseenden synnerligen gagneliga och icke kunde antagas hos oss bliva
inrättade på enskild väg.
Första kammaren avslog de väckta förslagen utan votering.
Vid 1893 års riksdag förnyades inom andra kammaren den vid föregående
riksdag väckta motionen och framhölls uti motiveringen till densamma,
att förslaget icke avsåg s. k. näringsdomstolar, en institution, som
hade till uppgift att med laga kraft avdöma rättstvister mellan arbetare
och arbetsgivare — d. v. s. väsentligen mål rörande kränkning eller olika
tydning av redan ingångna arbetsavtal — utan att förliknings- och skiljenämnder
hade till mål att söka åvägabringa överenskommelse i godo och
i vissa fall meddela utslag, med eller utan åliggande för parterna att
rätta sig därefter, i intressetvister mellan arbetstagare och arbetsgivare,
d. v. s. väsentligen tvister rörande arbetslön, arbetstid och arbetssätt, personlig
behandling och andra ämnen, som kunde göras till föremål för avtal
för framtiden.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott avgav ett avstyrkande utlåtande,
vilket bifölls av kammaren.
Vid 1895 års riksdag föreslogs uti en inom andra kammaren väckt motion,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
i vad mån en ändamålsenlig lagstiftning till biläggande av rättsoch
intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare skulle genom utveckling
av gällande lag eller antagande av ny lag kunna vinnas, ävensom
anhålla, att Kungl. Maj:t ville inför riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Andra kammarens första tillfälliga utskott tillstyrkte enstämmigt, att
andra kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning
en lagstiftning för biläggande av tvister mellan arbetare och arbetsgivare
kunde anses för vårt land behövlig och lämplig, samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Såsom huvudskäl för sitt tillstyrkande framhöll utskottet, att
frågan om lämpligaste sättet för biläggande av tvister mellan arbetsgivare
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 5
och arbetstagare vore en angelägenhet, som otvivelaktigt påkallade statsmakternas
uppmärksamhet, att samhället hade stort intresse av att dylika
tvister i möjligaste mån förebyggdes, att samhällsintresset icke kunde tillgodoses
genom de tvistandes egna åtgärder, samt att frågan om behovet
av en lagstiftning till biläggande av omhandlade tvister även i vårt land
syntes utskottet väl förtjänt av en närmare utredning. Utskottet fann det
vara en given fördel, om den ifrågasatta lagstiftningen kunde vinnas genom
en organisk utveckling av den nu bestående.
Andra kammaren biföll utskottets tillstyrkande hemställan med 105
röster mot 85.
Ärendet överlämnades därefter till första kammaren, vars första tillfälliga
utskott avstyrkte bifall till andra kammarens beslut. Utskottets
berörda hemställan bifölls utan diskussion av första kammaren.
Vid 1897 års riksdag väcktes av enskilda motionärer förslag om lagstiftningsåtgärder
till skydd för arbetsavtal och om slitande av tvister
mellan arbetsgivare och arbetstagare genom skiljedomstol. I en av ifrågavarande
motioner föreslogs jämväl införande av viss varseltid före arbetsinställelses
vidtagande.
En av lagutskottet i utlåtande nr 50 föreslagen skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om utredning i motionernas syfte blev bifallen av
första kammaren men avslagen av andra kammaren, vadan frågan förföll.
Vid 1898 års riksdag föreslogs uti en inom andra kammaren väckt motion,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga ett lagförslag i
syfte att skaffa laga effektivt skydd åt arbetsavtalets helgd.
I sitt över motionen avgivna utlåtande hemställde lagutskottet, att riksdagen
måtte i anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till sådana lagbestämmelser,
som kunde anses erforderliga för beredande av nödigt skydd
åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren
avslog såväl motionen som utskottets hemställan, vadan frågan förföll.
Vid 1899 års riksdag väcktes en motion med ungefär enahanda innehåll
som nyssberörda vid 1898 års riksdag väckta motionen. I enlighet med
tillstyrkan av lagutskottet beslöt riksdagen detta år en skrivelse till Kungl.
Maj:t med samma innehåll, som föreslagits av lagutskottet vid 1898 års riksdag.
Nämnda år väcktes ytterligare tre motioner i ämnet. I två av dessa
motioner föreslogs, att riksdagen måtte genom skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande lämpligheten av en lagstiftning i fråga om
förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgivare, samt om
framläggande för riksdagen av de förslag, som med anledning härav
1S97 års
riksdag.
1898 års
riksdag.
1899 års
riksdag.
1899 års
kommitté.
1903 års
riksdag.
1906 års
riksdag.
1907 års
kommitté.
1910 års
riksdag.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
kunde synas påkallade. I den tredje motionen hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i vad mån en
ändamålsenlig lagstiftning till biläggande av rätts- och intressetvister
mellan arbetare och arbetsgivare kunde vinnas genom utveckling av gällande
eller antagande av ny lag, samt om framläggande för riksdagen av
de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
I anledning av dessa motioner beslöt riksdagen att avlåta en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes efter erforderlig
utredning taga under övervägande frågan om inrättande av förliknings-
och skiljenämnder i intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare
samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, som kunde finnas
påkallade.
I anledning av sistnämnda riksdagsskrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den
19 maj 1899 åt en kommitté att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser
i fråga om inrättande av förliknings- och skiljenämnder i tvister
mellan arbetsgivare och arbetare. Kommittén avgav i februari 1901 betänkande
och förslag till förordning angående medling i arbetstvister.
Vid 1903 års riksdag framlade Kungl. Maj:t på grundval av nyssnämnda
kommittébetänkande en proposition med förslag till lag om medling i arbetstvister.
På grund av skiljaktiga beslut inom kamrarna förföll emellertid
frågan för denna riksdag.
Efter ytterligare överarbetning framlades nytt förslag i ämnet till 1906
års riksdag, som antog detsamma med en mindre ändring, varefter den 31
december 1906 utfärdades lagen angående medling i arbetstvister. Enligt
denna lag skulle dylik medling uppdragas åt förlikningsmän, var inom
sitt distrikt av riket.
Genom beslut den 18 oktober 1907 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
för utredning av frågan om förbättrad lagstiftning rörande olika slag av
arbetsavtal. Då emellertid kommittén på hösten 1909 ännu icke slutfört
sitt arbete och Kungl. Maj:t ansåg det av behovet oundgängligen påkallat
att förelägga frågan 1910 års riksdag, blev kommittén den 12 september
1909 upplöst.
I proposition nr 96 till 1910 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag
till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister samt lag om vissa arbetsavtal jämte åtskilliga
därmed sammanhängande mindre lagändringsförslag. I fråga om
lagen angående medling i arbetstvister avsåg propositionen allenast en
rent formell ändring av då gällande lagens 2 §, men det särskilda utskott,
till vilket propositionen av riksdagen hänvisades, tillstyrkte utan menings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
■ludra lagutskottets utlåtande Nr 22.
skiljaktighet ett förslag av enskild motionär om vidgad befogenhet för
förlikningsmannen och om inrättande av en särskild förlikningskommission
såsom andra instans för behandling av tvister rörande kollektivavtal.
Utskottets majoritet gjorde emellertid förslagets godkännande beroende av,
att de samtidigt framlagda förslagen till lagar om kollektivavtal och om
arbetsdomstol jämväl bleve antagna, medan eu minoritet från andra kammaren
yrkade på förslagets godkännande oberoende av dylikt sammanhang.
Ändringarna i lagen angående medling i arbetstvister antogos av
första kammaren blott under den av utskottet föreslagna förutsättning,
medan andra kammaren antog lagen utan sådant förbehåll. Då kamrarna
jämväl i andra delar av propositionen stannat vid olika beslut, avgav
särskilda utskottet ett sammanjämkningsförslag, som antogs av första
kammaren, men avslogs av andra kammaren. Samtliga lagförslagen och
således jämväl ändringarna i medlingslagen hade därmed förfallit.
År 1911 framlade Kungl. Maj:t ånyo för riksdagen förslag till lag om
kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol
i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dessutom förslag
till lag om vissa arbetstvister jämte några i sammanhang därmed stående
lagändringsförslag. Dessa lagförslag skilde sig i flera viktiga avseenden
från de av Kungl. Maj:t för 1910 års riksdag i samma ämne framlagda
förslagen. Kamrarna vidhöllo emellertid sina ståndpunkter i förevarande
del från år 1910 och samtliga förslagen folio således jämväl vid 1911 års
riksdag.
Sedan Kungl. Maj:t den 18 juni 1915 uppdragit åt socialstyrelsen att
verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt på net av sociailagstiftningens
väg, i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden ^ /pre.
kunde åstadkommas, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande angående
resultatet av den sålunda anbefallda undersökningen, avgav socialstyrelsen
den 13 juli 1916 utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder
till främjande av arbetsfred, upptagande dels vissa bestämmelser om
arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om förlikningsväsendet,
dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser, dels ock bestämmelser
om lokala arbetsdomare och om upprättande av en särskild domstol
i vissa arbetstvister.
Förslaget upptog bl. a. bestämmelser av innebörd, att arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd ej finge vidtagas, utan att avsikten därtill,
med angivande av dagen för den tillämnade åtgärden, givits motsidan tillkänna
sist å sjunde dagen före nämnda dag. Om dylikt tillkännagivande
skulle skriftligt meddelande samma dag avlåtas till socialstyrelsen och
vederbörande förlikningsman. Förslaget upptog jämväl förbud för den,
som av förlikningsman kallats till förmedlingssammanträde, att förrän två
dagar efter den i kallelsen utsatta dagen vidtaga stridsåtgärd.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1920 års riks- På grund av den djupt gående meningsskiljaktighet mellan arbetare och
ai betsgivare beträffande lagförslaget, som särskilt i inkomna yttranden kommit
till synes, fann emellertid Kungl. Maj:t socialstyrelsens betänkande icke
höra föranleda något förslag till riksdagen. Vid 1920 års riksdag framlade
emellertid Kungl. Maj:t i proposition nr 155 förslag till dels ny lag om
medling i arbetstvister, dels lag om central skiljenämnd för vissa arbetstvister,
dels ock lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister. Dessa förslag
blevo antagna av riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen
och trädde i kraft den 1 juli 1920.
1921 Artrik»- Vid 1921 års riksdag väcktes i förevarande ämne ett flertal motioner inom
liksdagens båda kamrar, underskrivna av icke mindre än 139 av riksdagens
ledamöter.
1 två motioner, nr 5 i första kammaren av herr Ingeström m. fl. och nr
53 i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd m. fl., yrkades, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta närmare utreda i motionerna berörda spörsmål och snarast
möjligt förelägga riksdagen förslag till sådan lagstiftning och andra åtgärder
i syfte att lämna jordbruket berättigat skydd mot den fara, som genom
arbetsnedläggelser in. in. hotade detsamma.
I två andra motioner, nr 73 i första kammaren av herr Kvarnzelius in. fl.
och nr 121 i andra kammaren av herr Edén m. fl., hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning angående möjligheten att
genom utbyggande av nuvarande lagstiftning och genom nya lagstiftningsåtgärder
i anslutning till de synpunkter, som i motionerna blivit angivna,
söka förebygga s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser, samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
I två motioner, nr 131 i första kammaren av herr Karl Johansson i
Sölvedal m. fl. och nr 204 i andra kammaren av herr Westman i Brobygård
m. fl., hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt till främjande av
arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag till en på rättvisa och billighet
byggd och efter jordbrukets behov avpassad lagstiftning, som reglerade
arbetsavtalet och dess rättsverkningar och därvid innehölle bestämmelser
om obligatorisk medling och om varseltid, som från båda sidor skulle
iakttagas vid arbetstvister, samt om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister
och vid sådana arbetskonflikter, från vilken sida de än framkallades, vilka
vore av samhällsfarlig natur.
I en motion, nr 132 i första kammaren av herr von Sydow, påyrkades,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning angående användande av avtalsstridiga eller
samhällsvådliga blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma med
de lagförslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Slutligen hemställdes i en motion, nr 206 i andra kammaren av herr
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
9
Björkman i Norrköping in. 11., att riksdagen mätte besluta att anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om möjligheten att förebygga
s. k. allmänfarliga arbetsnedläggelser samt föreliigga riksdagen de förslag
i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 34, anförde andra lagutskottet
följande.
»Lagstiftningsmakten i vårt land bär hittills intagit den ståndpunkten
att ej till arbetsfredens bevarande forcera fram en lagstiftning emot de
närmast intresserade parternas önskningar. Även för framtiden är givetvis
av vikt, att på arbetslagstiftningens område söka vinna parternas förtroende
för de förslag, som framläggas.
Emellertid får ej förbises, att verkningarna av upprepade arbetsstrider
sträcka sig vida utöver de där engagerade parterna, varför lagstiftningsmakten,
som har att bevaka allas gemensamma intressen, ej kan ställa sig
likgiltig inför pågående maktstrider. En uppfattning om en statsmaktens
skyldighet att endast vid parternas gemensamma önskan ingripa genom
medling eller avkunnande av skiljedom kan utskottet ej dela. En dylik
passiv hållning kan tvärtom endast rättfärdigas genom övertygande bevis
för att arbetsfreden på så sätt minst äventyras. Vad som ytterst varit en
bidragande orsak till lagstiftningens hittillsvarande passivitet, har varit
hänsynen till den inom stora befolkningsskikt rådande misstron till dess
opartiskhet. En genomförd demokratiserings inverkan på lagstiftningsmaktens
utövning bör emellertid vara ägnad att så småningom skingra
denna misstro. Härigenom beredes vägen för genomförandet av en rättsordning
även på detta viktiga område av samhällslivet.
I andra lagutskottets utlåtande över ovan omnämnda proposition nr 155
till 1920 års riksdag uttalade utskottet den förhoppningen, »att Kungl. Maj:t,
så snart i framtiden en fastare rättsuppfattning på ifrågavarande område
bildats, måtte vidtaga åtgärder för att sådan rättsuppfattning i största möjliga
omfattning fastslås genom lag, på det att arbetsfreden därigenom må
effektivt främjas». Huruvida förutsättningarna för lagstiftningsåtgärder till
arbetsfredens bevarande sedan förra året ökats torde vara svårt att avgöra,
men missförhållanden av den art, som påpekas i den av herr von Sydow
väckta motionen, kunna ej undgå att ånyo draga uppmärksamheten till spörsmålet
ifråga. Utskottet delar socialstyrelsen uppfattning, att i varje fall en
undersökning av bloekadsystemet och dess oarter för att erhålla material till
ett opartiskt omdöme om dessa företeelser skulle vara gagnelig. Inom utskottet
har gjorts gällande, att det erkända missbruket av blockadvapnet å
arbetaresidan skulle på arbetsgivaresidan hava sin motsvarighet i ett på missbruk
av fört arbetarregister och s. k. »svarta listor» tillämpat bojkottssystem
mot vissa arbetare. Utskottet, som saknar material för bedömande av riktigheten
av detta påstående, finner påtagligt, att en opartisk undersökning av
illojala stridsmetoder bör omfatta sådana, utövade vare sig av arbetsgivarna
eller av arbetarna. Svårigheterna att från en opartisk undersökning av rådande
missförhållanden komma fram till gagnande lagstiftningsåtgärder emot
desamma inser utskottet i likhet med socialstyrelsen till fullo. Inom utskottet
har emellertid anförts, att dansk lagstiftning i förevarande avseende skulle
kunna vara vägledande för motsvarande svensk lagstiftning. Då i socialstyrelsens
utlåtande den danska lagstiftningen ej omnämnes i den i utlåtandet
lämnade redogörelsen för utländsk rätt, vill utskottet erinra om Danmarks
»Lov om den fäste Voldgiftsret» av den 4 oktober 1919. Enligt denna lag
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
finnes inrättad en ständig skiljedomstol, som har att handlägga frågor om
överträdelser av den mellan de centrala danska arbetare- och arbetsgivareorganisationerna
träffade överenskommelsen av den 5 september 1899 ävensom
talan om behörigheten av utbruten lockout, strejk eller blockad. Skiljedomstolen
avgör huruvida den handling, som legat till grund för käromålet, är
stridande mot träffat avtal eller huruvida det beslut, varom saken rör sig,
såsom avtalsstridigt är ogiltigt.
Utan att vilja uttala något förhandsomdöme, anser utskottet den givna
anvisningen vara förtjänt av att bliva närmare prövad.
De svårigheter, som möta vid genomförandet av en lagstiftning till arbetsfredens
bevarande på hela det industriella området och som fullt genomförd
i enlighet med socialstyrelsens uppfattning torde tarva en fullständig föreningsoch
avtalslagstiftning, bör enligt utskottets förmenande ej hindra att till ingående
prövning upptages frågan om åtgärder på vissa speciella arbetsområden,
där förhållandena gestalta sig avsevärt olika mot dem, som äro förhärskande
inom industrien i allmänhet. Sådana områden äro särskilt de av motionärerna
berörda statliga och kommunala företagen, såsom transportväsendet,
samhällenas förseende med vatten, gas och elektrisk kraft, brandväsendet
m. m. ävensom jordbruket. Utskottet finner önskvärt, att försök till lagstiftning
på dessa områden göres, varigenom även — om försöken utfalla
tillfredsställande — en grund vinnes för rättsordningens vidare utbyggande.
Vad beträffar de kommunala företagen, från vilka motionärerna hämtat
flertalet av exempel för ådagaläggandet av faran av samhällsskadliga arbetsinställelser,
lämnar utlandet exempel på lagstiftning eller försök till lagstiftning,
som böra uppmärksammas. Då på dessa områden driftens oavbrutna
fortgång måste upprätthållas, fordras det för att full effektivitet skall ernås,
en lagstiftning, som tryggar arbetsfreden jämväl utöver avtalstiden. Detta
förutsätter lönevillkorens fastställande genom obligatorisk skiljedom. I händelse
man ej kan komma så långt, återstår förhandlingsordning, varseltid och
obligatorisk medling. Frågan, huruvida en lagstiftning till förhindrande eller
försvårande av samhällsfarliga arbetsinställelser kan låta sig göra på för det
allmänna särskilt viktiga arbetsområden utöver de i egentlig mening samhälleliga
företagen, bör även uppmärksammas.
Vad åter arbetsinställelser vid jordbruket beträffar anser utskottet, att uppmärksamheten
härvidlag bör inriktas på förhindrandet av driftsavbrott under
kontraktstiden. I motsats till vad fallet är inom industrien hava jordbrukets
arbetsgivare intet intresse av att under avtalstiden kunna etablera lockout.
Under senare tider ingångna avtal vid jordbruket förutsätta även, att intet
slag av arbetsinställelse får förekomma under avtalstiden. För lagstiftningen
återstår att i någon form sanktionera och garantera dessa parternas frivilliga
överenskommelser. För avtalslagstiftning på industriens område hava de
svåraste stötestenarna varit att åstadkomma enighet rörande omfattningen
av arbetsfreden under avtalstiden samt formen och omfattningen av parternas
skadeståndsskyldighet vid avtalsbrott. Den förra av dessa frågor synes utskottet
ej behöva innebära några svårigheter för jordbrukets del, då principiell
enighet mellan parterna synes föreligga därom, att fullständig arbetsfred
under avtalstiden bör råda. Skadeståndsfrågan innebär däremot givetvis
vanskligheter. För undvikande av varje missförstånd vill utskottet understryka,
att kriminellt ansvar för brytande av de civilrättsliga arbetsavtalen
givetvis måste vara uteslutet. Att kriminella handlingar i samband med
arbetsinställelser däremot straffas enligt allmän lag är en sak för sig. Sålunda
har straff för djurplågeri ådömts deltagare i mjölkningsstrejk.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 11
Frågan om arbetsfreden på jordbrukets område bör beaktas i samband med
behandlingen av riksdagens på utskottets hemställan gjorda begäran om modern
avtalslagstiftning till ersättande av don föråldrade tjänstehjonsstadgan.
Utskottet vill erinra, hurusom i motiveringen till denna riksdagsskrivelse
framhållits, att en avtalslagstiftning på jordbrukets område bör kunna åstadkommas
utan sammankoppling med den ännu mera svårlösta frågan om
avtalslagstiftning inom industrien.»
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i
anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t, med beaktande av vad ovan anförts, måtte till prövning upptaga,
huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits,
ytterligare kunna företagas samt för riksdagen framlägga de förslag,
som härav må föranledas.
Mot utskottets förenämnda utlåtande anfördes reservation av herrar C. E.
Svensson, Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Johanson i Stockholm och
Holmström i Stockholm, vilka därvid anförde följande:
»Som ett allmänt omdöme om de föreliggande motionerna torde kunna
sägas, att de grunda sig på eu oriktig föreställning om förhållandena på den
svenska arbetsmarknaden och en benägenhet att generalisera vissa enstaka,
av det abnorma tillståndet under krisåren föranledda händelser. Motionärerna
synas vilja göra gällande, att vårt land befunnit eller befinner sig i ett särskilt
svårt nödläge sett ur arbetsrättslig synpunkt och att exceptionella åtgärder
äro av behovet påkallade för att förebygga och förhindra avtalsstridiga,
samhällsvådliga och allmänfarliga arbetskonflikter. Eu var, som vill
bedöma denna sak objektivt, torde emellertid nödgas erkänna, att vårt land
i stort sett varit förskonat från konflikter av detta slag, och att det, tack
vare ett på sunda rättsgrundsatser fotat organisationsväsende och ett till
detta smidigt anpassat förliknings- och skiljenämndsinstitut, icke hotas av
en ur samhällets synpunkt ogynnsam utveckling på detta område. De avtalsstridiga
arbetskonflikterna ha utgjort rena undantag, ofta direkt föranledda
av det av krisen skapade nödläget, och ifråga om de samhällsvådliga eller
allmänfarliga arbetskonflikterna måste man, för att citera en av motionerna,
konstatera, att de »åtminstone intill sista tiden varit relativt taget sällan
förekommande».
Någon bärande saklig grund finns alltså icke för den opinionsyttring, som
kommit till uttryck i de av motionärerna framställda yrkandena på lagstiftningsåtgärder.
Bedan av den anledningen ha vi funnit, att motionerna icke
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.
Härtill kommer, att i motionerna överhuvudtaget icke givits några vägledande
riktlinjer för en eventuell lagstiftning på detta område, vilket omöjliggör
ett bedömande av konsekvenserna av ett bifall till de i motionerna
framställda yrkandena. Detta gäller särskilt herr von Sydows motion, där
icke ens en antydan gjorts i detta hänseende. I t. ex. de av herrar Kvarnzelius
in. fl. och Edén m. fl. väckta motionerna har man visserligen hänvisat
till vissa i utlandet vidtagna eller ifrågasatta åtgärder, men vid en närmare
granskning av dessa anvisningar kan man icke undgå att konstatera, att
ifrågavarande åtgärder så gott som undantagslöst visat sig resultatlösa eller
rent av skadliga med hänsyn till arbetsrättens sunda utveckling och de intressen,
som man avsett att skydda. Det torde härvidlag vara tillräckligt
att erinra om de erfarenheter, som gjorts i Australien och Norge.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Sakkunnig för
utredning av
frågan om
vidtagande av
Socialstyrelsen har också i sitt yttrande över motionerna nödgats giva uttryck
åt en synnerligen pessimistisk uppfattning angående möjligheterna att
på lagstiftningens väg förhindra konflikter av det slag, varom motionärerna
orda. Den framhåller sålunda med tanke på herr von Sydows motion, att
utsikter ej synas förefinnas för genomförande på lagstiftningens väg av
några allmänt verkande åtgärder emot användandet av avtalsstridiga eller
samhällsvådliga blockader i arbetstvister. Med hänsyn till de i utlandet
gjorda erfarenheterna understryker socialstyrelsen, att en lagstiftning angående
organisationers och avtals rättsliga ställning måste utgöra grundvalen
för lagstiftningsåtgärder av den art, som nu ifrågasattes, men den
ställer sig å andra sidan tveksam, huruvida det kan anses påkallat eller
lämpligt att nu ånyo upptaga berörda spörsmål i hela dess vidd till omprövning.
Förutsättningarna för ett dylikt omfattande lagstiftningsförsök
anser styrelsen icke föreligga och erinrar om behandlingen av detta ärende
vid 1910 och 1911 års riksdagar samt det förslag angående lag om arbetsfred,
som styrelsen utarbetade år 1916.
Svårigheterna ifråga om lagstiftningen rörande arbetsförhållandena vid
så kallade allmänviktiga företag och vid jordbruket har styrelsen fäst uppmärksamheten
vid med sitt uttalande, att »i varje fall lärer det varken för
de allmänviktiga enskilda företagens del eller för jordbruket bliva i längden
gagneligt att under särskilt bindande former reglera anställningens art utan
att på samma gång sörja för möjlighet till ett rättvist avvägande av löneoch
arbetsvillkoren».
Med detta uttalande har socialstyrelsen pekat på de ofrånkomliga konsekvenserna
av en lagstiftning av det slag, som flertalet av motionärerna synes
ha tänkt sig. Men man måste fråga sig: finnas de nödiga förutsättningarna
för en sådan ekonomisk tvångslagstiftning, vars verkningar svårligen kunna
på förhand överskådas? Kan det vara möjligt att genomföra en sådan lagstiftning,
som säkerligen ingen av de direkt intresserade parterna är benägen
att lämna sin medverkan till? Kan det vara klokt att på detta sätt
ingripa på ett område, där förhållandena hittills utan större olägenheter för
samhällsintresset reglerats genom fria förhandlingar och fria överenskommelser?
Genom
att successivt utbygga det frivilliga förliknings- och skiljenämndsinstitutet
ha statsmakterna på ett verksamt sätt främjat arbetsrättens utveckling
i vårt land. Samhällsintresset gagnas utan tvivel bäst, om utvecklingen
utan onödiga tvångsåtgärder får fortskrida på den vägen. Ett
stöd för denna uppfattning lämna icke minst de erfarenheter, som gjorts i
Australien, där man, efter att under årtionden ha fåfängt experimenterat
med tvångslagar på detta område, funnit klokheten och samhällsintresset
bjuda en övergång till ett friare förhållande på kollektivavtalets grund».
I anslutning till vad reservanterna sålunda anfört hemställdes, att de
ifrågavarande motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen godkänd, i första kammaren
med 47 röster mot 33 och i andra kammaren med 98 röster mot 59.
Skrivelse av ovan angivet innehåll blev härefter expedierad till Kungl. Maj:t.
På grund av 1921 års ovannämnda riksdagsskrivelse tillkallade chefen för
socialdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juli 1921 eu
sakkunnig person att inom departementet biträda med utredning angående
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 13
frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett, till arbetsfredens
bevarande ävensom — med föranledande av eu riksdagsskrivelse den
12 juni 1920 —- beträffande frågan om upphävande av legostadgan och dess
ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 är emellertid berörda
utredningsarbete vilande alltsedan den 1 januari 1923; och skall detsamma
därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande upptagas.
Sedan riksdagen år 1921 avlät sin förenämnda skrivelse, hava sådana förhållanden
icke inträtt å arbetsmarknaden, som motivera ett frångående av
riksdagens då uttalade uppfattning rörande behovet av ytterligare åtgärder
till förhindrande av avtalsstridiga, samhällsvådliga och allmänfarliga arbetsinställelser.
Tvärtom torde de senare årens erfarenhet å ifrågavarande område
visa, att lagstiftningsbehovet kvarstår med oförminskad styrka. Da
härtill kommer, att de ringa kostnader, som slutförandet av ifrågavarande
utredning kan åsamka statsverket, mer än väl motiveras av vikten av sagda
arbete, tvekar utskottet icke att tillstyrka det i herr Dahls motion framförda
kravet på utredningens snara återupptagande.
Yad angår motionerna I: 104 och II: 284 anser utskottet icke tillrådligt
att utan vidare utredning och omprövning genomföra de av motionärerna
föreslagna lagstiftningsåtgärderna. Med allt erkännande av det behjärtansvärda
i motionernas syfte ställer sig dock utskottet tveksamt inför
frågan, huruvida motionärernas förslag i alla avseenden innefatta det lämpligaste
sättet att nå detta syfte. Det förefaller utskottet som om de erinringar,
vilka socialstyrelsen framställt mot motionerna, i vissa avseende äro
väl värda beaktande. Att på detta lagstiftningsområde införa nya lagbud
utan att stadga någon påföljd för överträdelse av desamma synes utskottet
icke ändamålsenligt. Att enbart lita till parternas goda vilja i detta avseende
torde vara alltför optimistiskt. Utskottet vill ingalunda förneka, att
det är svårt att utfinna praktiska och effektiva lagbestämmelser rörande påföljd
för dylika lagöverträdelser, men anser en lösning av denna fråga vara
oeftergivlig, om icke hela den ifrågasatta lagstiftningen skall bliva gagnlös.
Vad angår den av motionärerna föreslagna s. k. opinionsnämnden, instämmer
utskottet i socialstyrelsens yttrande, att eu dylik permanent nämnd med all
sannolikhet skulle verka ofördelaktigt i avseende å förlikningsmannainstitutionen.
Skulle den utredning komma till stånd, vars återupptagande utskottet här
ovan förordat, bör givetvis därvid även de uti ifrågavarande motioner 1:104
och II: 284 framförda förslagen bliva ingående prövade och vinna tillbörligt
beaktande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
åtgärder Ull
a7 bets fr edens
bevarande
m. m.
Utskottets
yttrande.
A) att riksdagen, med föranledande av motionen 1:119,
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att den på
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
började men avbrutna utredningen angående ytterligare
åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas
samt att för riksdagen bleve framlagda de
förslag, som av utredningen föranledas;
B) att motionerna 1:104 och II: 284, i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan under A)
hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Linder, greve Spens, von Kock, Tjållyren,
Sigfrid Hansson och T hörberg samt fröken Hesselgren ;
från andra kammaren: herrar Öberg,* Hagman,* Karlsson i Gasabäck, Johanson i Stockholm,
Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Carlsson i Solhetta* och Svensson i Skönsberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
l:o) av herrar Linder, Sigfrid Hansson och Thorberg, fröken Hesselgren
samt herrar Hagman, Johanson i Stockholm, Holmström i Stockholm och
Svensson i Skönsherg, vilka ansett, att utskottets utlåtande från och med
stycket å sid. 13 med kantrubrik »Utskottets yttrande» bort hava följande
lydelse:
»De föreliggande motionernas syfte — i den mån detta avser främjandet
av strävandena att förebygga arbetsinställelser — har hittills ingalunda
lämnats obeaktat av regering och riksdag. Betydelsefulla lagstiftningsåtgärder
ha härvidlag redan vidtagits. Lagen om medling i arbetstvister
torde sålunda få anses utgöra en utomordentligt värdefull insats för arbetsfreden,
vilken ytterligare främjats av lagen om central skiljenämnd och
lagen om särskilda arbetsdomare.
Hittills gjorda erfarenheter ha givit vid handen, att dessa åtgärder
skattas högt av såväl arbetsgivarna som arbetarna, vilka funnit att staten
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 15
till deras förfogande ställt instrument, varmed deras bemödanden att
göra upp sina mellanhavanden avsevärt underlättats. Det torde ej heller
kunna förnekas, att det allmännas intressen främjats av ifrågavarande
lagstiftning på så sätt, att arbetsinställelser i stor omfattning kunnat förebyggas
eller begränsas.
Emellertid kan ju icke förnekas, att arbetsfreden icke kunnat till fullo
tryggas medelst nu åberopade lagstiftningsåtgärder, något som dock ingalunda
är beroende på lagstiftningens beskaffenhet utan fastmera grundar
sig på faktiskt befintliga ekonomiska intressemotsatser. Omfattande och
till sina verkningar ödesdigra arbetsinställelser ha icke helt kunnat förebyggas,
och det är icke uteslutet, att sådana även framdeles kunna inträffa.
I detta avseende torde likväl vårt land icke befinna sig i en brydsammare
situation än andra länder. De sociala och ekonomiska förhållandena överallt
i världen äro sådana, att konflikter mellan arbetsgivare och arbetare
icke kunna undvikas. En jämförelse mellan förhållandena i vårt land
och i utlandet lär emellertid knappast giva anledning till misströstan.
Att vi även i vårt land icke desto mindre ägna all möjlig omtanke om
strävandena att förebygga arbetsinställelser finner utskottet välbetänkt.
Utskottet anser sig emellertid, i likhet med motionären herr Hellberg m. fl.,
böra erinra därom, att lagstiftaren här rör sig på ett synnerligen ömtåligt
område och att insikten härom manar att gå fram med stor varsamhet.
Det gäller framför allt att se till, att eventuella nya lagstiftningsåtgärder
icke äventyra det, som med möda redan åstadkommits till arbetsfredens
itömma och till gagn för såväl samhället som de av åtgärderna direkt
berörda parterna. Enligt utskottets mening finnes anledning befara, att
en sund och naturlig utveckling av det på parternas frivilliga medverkan
grundade och stort sett framgångsrika förliknings- och skiljedomsförfarandet
kan komma att hämmas och snedvridas, därest åtgärder av det slag,
som motionärerna åsyfta, vidtagas.
Den av herr Dahl väckta motionen (1:119) innebär visserligen endast,
att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla, att den av riksdagen år
1921 begärda, men av Kungl. Maj:t i slutet av år 1922 avbrutna utredningen
skall återupptagas. Riksdagsskrivelsen av år 1921 hade emellertid
föranletts av några motioner, vari påyrkats lagstiftningsåtgärder, av vilka
en del voro av det slag, att de enligt utskottets mening icke kunna främja
den utveckling, varom ovan talats, men väl medföra ur arbetsrättslig synpunkt
betänkliga konsekvenser. Riksdagsbeslutet innebar ett i varje fall
indirekt förordande av dessa åtgärder, och ett bifall till den av herr Dahl
väckta motionen skulle följaktligen kunna tolkas som ett ytterligare understrykande
av de år 1921 framförda kraven, om vilka meningarna voro skarpt
delade i riksdagen och mot vilka socialstyrelsen gjort allvarliga erinringar.
Utskottet finner med hänsyn därtill icke anledning att tillstyrka bifall till
herr Dahls motion.
Ett bifall till densamma är enligt utskottets mening opåkallat även med
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
hänsyn därtill, att det givetvis står Kungl. Maj:t fritt att, oberoende av
initiativ från riksdagens sida, låta återupptaga utredningsarbetet, därest
Kungl. Maj:t skulle finna anledning därtill. Utredningsarbetet har nämligen
endast förklarats vilande tills vidare. Dock synes det utskottet som någon
sådan anledning för närvarande icke skulle förefinnas.
Utskottet anser sig även böra avstyrka bifall till motionerna 1:104 och
II: 284.
Härvidlag tillåter sig utskottet huvudsakligen åberopa de skäl, som anförts
i socialstyrelsens yttrande över desamma. Beträffande den första av motionärerna
påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken skulle medföra skyldighet för
varterna att inför förlikningsmannen träda i förhandling med varandra,
delar sålunda utskottet den av socialstyrelsen uttalade uppfattningen, att en
sådan komplettering av stadgandena i lagen om medling i arbetstvister
dels icke skulle förändra lagens nuvarande innehåll och dels näppeligen få
någon praktisk betydelse, eftersom resultatet av ett formellt uppfyllande av
lagens bud om sådan förhandlingsskyldighet måste bliva negativt i de fall,
där viljan till saklig förhandling saknas.
Likaledes anser utskottet, att motionärernas yrkande på förtydligande av
ifrågavarande lag med hänsyn till dess giltighet även vå arbetsområden,
där kollektivavtal icke äro uyyrättade, icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Det förhåller sig nämligen obestridligen så, som socialstyrelsen påpekat,
att nu gällande lagtext icke innehåller någon bestämmelse, som kan
anses tyda på, att lagens tillämplighet skulle vara begränsad till sådana
fall, där arbetsförhållandet är reglerat genom kollektivavtal.
Motionärernas yrkande på lagbestämmelser angående viss s. k. varseltul
giver utskottet anledning att framhålla, att dylika bestämmelser skulle,
trots parternas formella likställighet, otvivelaktigt i praktiken komma att
verka ofördelaktigt i synnerhet för arbetareparten. Enligt motionärernas
förslag skulle varseltiden kunna utsträckas till en månad och däröver.
Som allmän regel skulle gälla, att den part, som ämnade vidtaga arbetsinställelse
eller därmed jämförlig åtgärd, skulle tillkännagiva detta för
motparten minst 10 dagar före den dag, då den ämnade vidtaga åtgärden
i fråga. Därjämte skulle i vissa fall, t. ex. om arbetsinställelsen komme
att gälla s. k. allmännyttiga företag, eller då tvisten vore av sådan omfattning,
att den hotade »en hel näringsgren eller betydande samhällsintressen»,
varseltiden kunna utsträckas till icke mindre än 30 dagar.
Vidare skulle, för den händelse socialstyrelsen förordnade, att tvisten
skulle föreläggas en särskild nämnd, s. k. opinionsnämnd, tiden utsträckas
med ytterligare 14 dagar. I sistnämnda fall skulle alltså vederbörande
part kunna bliva nödsakad att uppskjuta en åtgärd av ifrågavarande slag
för en tid, som kan överstiga sex veckor.
Det ligger i öppen dag, att tvångsbestämmelser, som så kraftigt skulle
komma att beskära parternas fri- och rättigheter, icke gärna kunna vinna
parternas gillande. Fall skulle otvivelaktigt kunna inträffa, då en av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra In (/utskottets utlåtande Nr 22. IT
parterna försattes i ett sådant tvångsläge, att den bleve nödsakad att antingen
offra i och för sig fullt berättigade krav eller göra sig skyldig till
lagöverträdelse. Motparten skulle, synes det utskottet, kunna utnyttja
den långa varseltiden till att stärka sin ställning till förfång för den andra
partens intressen. Det skulle även kunna inträffa, att syftet med lagstiftningen
— förebyggandet av en ur samhällets synpunkt icke önskvärd
arbetsinställelse — det oaktat icke kunde ernås. Ifrågavarande
motioner avse nämligen icke åtgärder, vilka till varje pris skulle förhindra
arbetsinställelse. Motionärerna äro medvetna om, att effektiva åtgärder
av detta slag svårligen kunna vidtagas. De ha sålunda uttalat,
att långt gående ändringar i gällande lagstiftning, exempelvis införande
av obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister med förbud mot
arbetsinställelser »icke nu böra ifrågakomma». De ha icke ens ansett det
vara tillrådligt att stadga påföljd för uraktlåtenhet att iakttaga varselskyldigheten.
De hygga uteslutande på den förhoppningen, att parterna
lugnt skola foga sig i sitt öde, och att den part, som befinnes hava rätten
på sin sida, skall förlita sig på det moraliska stöd, som den till äventyrs
intresserade allmänna opinionen är villig att lämna. Utskottet vill icke
underskatta värdet av ett sådant stöd, men vågar betvivla att en part,
som ser sina materiella intressen hotade och äger materiella maktmedel
till sitt förfogande, skall tillmäta detsamma så stor betydelse, att den
avstår från att använda sina maktmedel.
Vad socialstyrelsen i sitt yttrande uttalat rörande motionärernas förslag
på denna punkt, anser sig utskottet böra särskilt understryka. I likhet
med socialstyrelsen befarar sålunda utskottet, att ett lagstadgande om
varselskyldighet skulle kunna bliva till förfång för den lojale, men till
förmån för den mindre nogräknande parten.
I fråga om yrkandena på bestämmelser angående s. k. opinionsnämnd
ansluter sig utskottet helt till den av socialstyrelsen uttalade uppfattningen,
att en dylik nämnd sannolikt skulle komma att verka ofördelaktigt
i avseende på förlikningsmannainstitutionen. Under förväntan på
ett eventuellt ingripande av nämnden skulle nämligen, framhåller socialstyrelsen,
parterna i åtskilliga fall antagligen underlåta att ingå på allvarliga
förhandlingar inför förlikningsmannen. Ett av nämnden avgivet
utlåtande, som icke godtoges av båda parterna, skulle väl även medföra
ett ganska besvärligt utgångsläge för fortsatta förlikningsförsök.
Vårt förlikningsmannainstitut skulle, med andra ord, påtagligen komma
att utsättas för allvarliga risker, vilka måhända kunde äventyra syftet
med den nu gällande, av alla högt uppskattade lagstiftningen. Härvidlag
torde det alltså vara välbetänkt att iakttaga den allra största varsamhet.
Beträffande slutligen motionärernas förslag om införande av obligatoriskt
skiljedomsförfarande i tvister rörande kollektivavtals rätta innebörd eller
tillämpning (s. k. rättstvister) vågar utskottet, under hänvisning till att
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt 2 avd. IS höft. (Nr 22.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
praxis redan åstadkommit ett tillfredsställande, på frivillighet grundat
och i stor omfattning i kollektivavtalen garanterat rättsförfarande, göra
gällande, att lagstiftningsåtgärder ej heller härvidlag äro av behovet påkallade.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att motionen nr 1:119 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd, samt
B) att motionerna 1:104 och II: 284 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»
2:o) av herrar von Kock och Karlsson i Gasabäck, vilka ansett, att utskottets
utlåtande från och med stycket å sid. 13 med kantrubrik »Utskottets
yttrande» bort hava följande lydelse:
»Trots alla de åtgärder, som under senare tid vidtagits för att trygga
arbetsfreden, förekomma alltjämt långvariga och uppslitande arbetskonflikter,
vilka både ur nationalekonomisk och social synpunkt måste anses förkastliga.
Dessa oupphörliga avbrott i samhällets lugna ekonomiska utveckling
äro till skada icke allenast för de närmast berörda, arbetsgivarna och arbetarna,
utan därjämte för samhället i sin helhet. Att ytterligare åtgärder
böra vidtagas för att, i den mån möjligt är, öka utsikterna till fred på
arbetsmarknaden synes utskottet därför uppenbart.
En lämplig utgångspunkt synes utskottet då vara, att den utredning i
nämnda syfte, som på grund av 1921 års riksdags skrivelse blev igångsatt,
men vilken sedan någon tid är vilande, nu åter upptages. Utskottet har
icke anledning att frångå den uppfattning i denna sak, som uttalades av
utskottet vid 1921 års riksdag. Utskottet anser sig därför böra tillstyrka
det i herr Dahls motion framkomna kravet på nämnda utrednings snara
återupptagande.
Emellertid anser utskottet det böra utsägas, att de uppslag, som framkommit
i motionerna 1:104 och II: 284, böra under sagda utredning bliva
föremål för särskilt beaktande. Visserligen delar utskottet socialstyrelsens
uppfattning, att några av i motionerna förordade åtgärder kunna synas
obehövliga. Så synes vara fallet med förslaget om bestämmelser, att vederbörande
parter skulle vara skyldiga att inför förlikningsmannen träda i
förhandling med varandra, samt det föreslagna förtydligandet i medlingslagen
att lagen, gäller även arbetsområden, beträffande vilka kollektiva
avtal ej äro upprättade. Men, då det i praxis förekommit, att part sökt
undandraga sig förlikningsförfarande med hänvisning till lagens innehåll
i berörda avseenden, torde det icke vara ur vägen att här förtydliga lagstiftningen.
Särskilt förefalla emellertid såväl »varsel»-institutet som den
s. k. opinionsnämnden och den obligatoriska skiljedomen i rättstvister ut
-
Andni lagutskottets utlåtande Nr 22.
19
göra uppslag, som böra upptagas till allvarligt övervägande. Vad först
angår »varsel»-institutet, bör erinras, att socialstyrelsen tidigare framlagt
förslag om att arbetsinställelse ej Unge vidtagas utan att underrättelse
därom viss tid förut meddelats motparten jämte socialstyrelsen och förlikningsmannen.
Vidare bör erinras att, såsom framgår av socialstyrelsens
utlåtande, i våra närmaste grannländer tillämpas bestämmelser, som visserligen
skilja sig från varandra, men alla dock syfta till att arbetsinställelse
ej får tillgripas, innan motparten och vederbörande myndigheter
blivit varskodda. Det förefaller vara en rimlig fordran, att ett
sådant »varsel»-institut införes i vårt land, då detsamma uppenbart i utlandet
varit till nytta. Utskottet vill icke närmare ingå på bestämmelserna,
blott antyda, att den föreslagna varseltiden enligt motionärernas
förslag under vissa omständigheter synes alltför lång. Men gent emot
den från visst håll yppade farhågan, att ett lagstadgande om varselskyldighet
utan påföljder skulle innebära betänkligheter, vill utskottet, i likhet
med motionärerna, erinra därom, att motsvarande anordningar inom den
svenska lagstiftningen ingalunda blivit verkningslösa, därför att stadgad
påföljd av överträdelse saknats. Med hänsyn till den uppmärksamhet,
som numera ägnas arbetsstriderna från allmänhetens sida, torde den part,
som underlåter att iakttaga de stadgade bestämmelserna, så försvaga sin
ställning, att endast i undantagsfall överträdelser torde komma att inträffa.
Jämväl motionärernas förslag om att en opartisk institution under vissa
förhållanden skulle framlägga sitt utlåtande i en stridsfråga till allmänhetens
bedömande anser utskottet värt allt beaktande. Visserligen kan
ifrågasättas, om den i motionerna angivna benämningen »opinionsnämnd»
ger ett riktigt uttryck för vad närmast avses; och även synes socialstyrelsen
hava rätt i sin förmodan, att en för visst tillfälle utsedd nämnd —
vid vars utseende hänsyn tagits till den föreliggande tvisten — är att
föredraga framför en permanent nämnd. Men i allt fall torde en saklig
och opartisk undersökning kunna utöva en fördelaktig inverkan i fråga
om sådana konflikter, som äro synnerligen invecklade och där allmänheten
står tvekande. Givetvis måste noga övervägas, under vilka förhållanden
det föreslagna organet bör ingripa. Om saken ordnas på ett rationellt
sätt, behöver ingen fara uppstå för att förlikningsmannainstitutionen
härav skulle skadas.
Beträffande slutligen kravet på införande av obligatoriskt skiljedomsförfarande
i tvister rörande kollektivavtals rätta innebörd eller tillämpning,
synes utskottet tiden vara inne att genomföra detsamma. Det torde så
mycket lättare kunna ske som på en hel del verksamhetsområden i kollektivavtalen
införts bestämmelser om rättstvisters slitande genom skiljenämndsförfarande.
Tvister av denna art borde sålunda för framtiden icke
få föranleda strid på arbetsmarknaden.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet anhålla,
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
A) att riksdagen, med föranledande av motionen
1:119, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att
den påbörjade men avbrutna utredningen angående
ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast
måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda
de förslag, som av utredningen föranledas;
B) att i den under A) begärda skrivelsen jämväl
måtte hemställas, att vid den med skrivelsen avsedda
utredningen de i motionerna I: 104 och II: 284 framställda
synpunkter och förslag måtte bliva föremål för
en ingående prövning.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
21
Bilaga.
Stockholm den 10 mars 1924.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 februari 1924 bär Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över tvenne motioner, nr 104 inom
första och nr 284 inom andra kammaren, angående vissa ändringar i och
tillägg till lagen om medling i arbetstvister. Med anledning härav får
socialstyrelsen anföra följande.
Föreliggande motioners syfte — att på ett mera effektivt sätt än hittills
söka förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och arbetare
samt att bereda utvägar för tvisters biläggande — finner styrelsen vara
värt allt beaktande. Styrelsen har även tidigare haft anledning framhålla
angelägenheten av åtgärder för tillgodoseende av nu berörda syfte. I ett
den 13 juli 1916 avgivet underdånigt utlåtande framlade styrelsen sålunda
förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred. Nu berörda
lagförslag ledde emellertid icke till resultat i vidare mån, än att
vissa delar därav lädes till grund för de den 28 maj 1920 utfärdade lagarna
om medling i arbetstvister — vilken lag avlöste en författning med samma
beteckning av den 31 december 1906 — om central skiljenämnd för vissa
arbetstvister och om särskilda skiljedomare i arbetstvister. De genom
omförmälda lagstiftning tillkomna medlings- och skiljenämndsorganen
ha otvivelaktigt verkat i åsyftad riktning och varit till avsevärt gagn
för arbetsfreden, men förnekas kan ej, att motionärerna ha fog för sin
mening, att de uppnådda resultaten lämna åtskilligt att önska.
Ehuru styrelsen sålunda delar motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten
av ytterligare åtgärder för tryggande av arbetsfreden, finner
den sig icke kunna underlåta att framställa en del erinringar mot de i
motionerna framlagda särskilda förslagen. Styrelsen vill dessutom redan
här påpeka, att vårt land saknar en grundläggande förenings- och avtalslagstiftning,
utan vilken de nödiga förutsättningarna för en sådan utveckling,
som motionärerna tänkt sig, icke torde föreligga.
Beträffande den första av motionärerna påkallade lagstiftningsåtgärden,
vilken skulle medföra skyldighet för parterna att inför förlikningsmannen
träda i förhandling med varandra, får styrelsen framhålla, att då det
stadgas i 3 § av lagen om medling i arbetstvister, att förlikningsman skall
kalla de tvistande att sammankomma till förhandling med varandra
inför förlikningsmannen, och i 4 §, att det åligger de tvistande att efterkomma
förlikningsmans kallelse, man måste anse det vara lagens mening,
att part har skyldighet att träda i förhandling med motparten. Den föreslagna
kompletteringen skulle sålunda ej förändra lagens innehåll. Något
praktiskt värde skulle ett ytterligare understrykande av förpliktelsen att
träda i förhandling ej heller gärna kunna få, då resultatet av ett formellt
uppfyllande av lagens bud tydligtvis måste bliva negativt i de fall, där
viljan till saklig förhandling saknas.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
I avseende å medlingslagens tillämplighet önska motionärerna, att det
måtte förtydligas, att lagen äger giltighet, även å arbetsområden, beträffande
vilka kollektiva avtal icke äro upprättade. Gällande lagtext torde
emellertid icke innehålla någon bestämmelse, som kan anses tyda på, att
lagens tillämplighet skulle vara begränsad till sådana fall, där arbetsförhållandet
är reglerat genom kollektivavtal. Ej heller lär förlikningsmännens
praxis giva stöd för en uppfattning av nu berörda innebörd.
Tanken på »varsel»-institutets lagfästande i den svenska arbetsrätten är
ej ny. Socialstyrelsens förut omnämnda förslag till lag om vissa åtgärder
till främjande av arbetsfred innehöll bestämmelser härom av innebörd, att
arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd icke finge vidtagas, utan
att underrättelse därom viss tid förut — minst sju dagar — lämnats motparten
samt socialstyrelsen eller förlikningsmannen. Förslaget, som jämväl
upptog förbud för den, som av förlikningsman kallats till medlingssammanträde,
att förrän två dagar efter den i kallelsen utsatta dagen vidtaga
stridsåtgärd, rönte bestämda gensagor från både arbetsgivar- och arbetarhåll
såsom alltför mycket inskränkande parternas rörelsefrihet. Det
ledde ej heller till något resultat.
Från utlandet kunna anföras åtskilliga exempel på regler av ifrågavarande
art, av vilka här må erinras om de i våra grannländer förekommande.
Den norska lagen om arbetstvister av den 6 augusti 1915 innehåller
sålunda bland annat följande bestämmelser. När en uppsägning av arbetsanställning
företages i anledning av tvist mellan en fackförening och en
arbetsgivare eller en arbetsgivareförening om arbetsvillkor, som ej äro
reglerade i kollektivavtal, eller om upprättandet av kollektivavtal, skall
anmälan härom omedelbart göras till vederbörande förlikningsman. Arbetsinställelse
får ej tillgripas, innan uppsägningstiden utgått och ej heller
innan fyra dagar förflutit, efter det att anmälan inkommit till förlikningsmannen
om att förhandlingar icke kommit till stånd eller att de blivit avbrutna.
I allt väsentligt likartade bestämmelser inflöto i ett i Finland år
1920 framlagt regeringsförslag till lag om arbetstvister. I Danmark är
varselinstitutet reglerat redan genom det s. k. Septemberforliget av år 1899
mellan den danska arbetsgivareföreningen och arbetarnas landsorganisation
(De samvirkende Fagforbund). Enligt överenskommelsen förbinda sig
huvudorganisationerna att icke godkänna eller understödja strejk eller
lockout, som tillkommit i strid mot vissa givna bestämmelser, vilka bland
annat innehålla, att arbetsinställelse skall godkännas med minst 3A majoritet
av vederbörande representation inom organisationerna och vidare, att motparts
huvudorganisation minst 14 dagar före tillämnad arbetsinställelse
skall underrättas, att frågan härom förelägges sådan representation. Slutligen
skall till motparten lämnas meddelande om representationens beslut
minst sju dagar före tiden för arbetsinställelses igångsättande.
I den riksöverenskommelse, som träffades inom pappersmasseindustrien
i vårt land efter förra åi’ets långvariga arbetskonflikt, infördes följande
punkt: »Parterna äro ense om att, därest någondera sidan beslutar arbetsinställelse
(lockout, strejk eller dylikt), meddelande härom lämnas till motparten
minst 24 timmar före ikraftträdande av sådant beslut.» Ett och
annat kollektivavtal inom skilda näringsgrenar innehåller bestämmelse om
att parterna skola, innan stridsåtgärder företagas, gemensamt göra hän-,
vändel,se till förlikningsman om medling. Med undantag för dessa fall, av
vilka det förstnämnda endast synes avse att förebygga direkta skador ;f
maskiner och materiel, saknas föreskrifter av hithörande slag i de svenska
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lag utskottets utlåtande Nr 22. -j:s
kollektivavtalen. Viil torde det i viss utsträckning förekomma, att underrättelse
om arbetsinställelse någon tid före dess igångsättande meddelas,
men några enhetliga och allmänt erkända regler i förevarande avseende
tillämpas icke. Lika ofta torde också, särskilt beträffande lokala konflikter,
arbetet inställas utan varning eller efter mycket kort tidsfrist. Det
synes emellertid vara en rimlig fordran från samhällets sida, att ett sådant
tillvägagångssätt icke understödes av parternas organisationer, utan att
tillräckligt rådrum lämnas vederbörande för ett noggrant övervägande av
möjligheten att på fredlig väg lösa uppkomna tvister. Åtminstone torde
krav på en kortare frist få anses berättigat, där så erfordras till förekommande
av skador genom driftens avstannande.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida eu lagbestämmelse av den art,
som i motionen föreslås, skulle medföra åsyftad verkan. Motionärerna förklara
uttryckligen, att de icke tänkt sig lagstadgad påföljd för underlåtenhet
att ställa sig föreskriven varselskyldighet till efterrättelse. De hysa den
uppfattningen, att lagstiftningen ändock icke skulle bli verkningslös. I arbetskonflikter
stå emellertid i regel mycket starka intressen — ekonomiska
eller andra på spel. bindel- sådana förhållanden torde man icke kunna
räkna med, att ett enbart moraliskt tvångsbud alltid skulle följas. Tvärtom
ligger den farhågan nära till hands, att part ofta komme att åsidosätta
lagens föreskrift, da eu mer betydande fördel därigenom kunde vinnas. X
våra grannländer, där ändock förevarande skyldighets iakttagande är
straffgaranterat, har det visat sig, att överträdelser förekomma. Skulle sådana
inträffa annat än rent undantagsvis, bleve respekten för lagens bud
snart förslappad. Oavsett det principiellt betänkliga i dylika företeelser,
skulle ett lagstadgande om varselskyldighet sålunda kunna bliva till förfång
för den lojale, men till förmån för den mindre nogräknade parten.
Möjligheten att utfå ersättning för skada, förorsakad genom underlåtenhet
att iakttaga bestämmelse om varsel, torde också ställa sig olika, allt efter
som skadeståndstalan riktas mot arbetsgivar- eller arbetarparten.
I motionen har vidare framställts förslag om utsträckt varseltid eller
temporärt förbud mot arbetsinställelse vid s. k. allmänfarliga och därmed
jämförliga konflikter. Styrelsen får i denna del hänvisa till det ovan anförda
och i övrigt, beträffande spörsmålet om ett sakfällande i lagstiftningen
av arbetskonflikter inom vissa arbetsområden, erinra om sitt utlåtande
till andra lagutskottet av den 11 maj 1921 angående vissa vid nämnda
års riksdag väckta motioner om lagstiftning rörande dylika arbetstvister.
1 samband med nu berörda fråga om utsträckt varseltid i vissa fall
framlägga motionärerna förslag till upprättande av en särskild institution
— av motionärerna betecknad såsom ett slags opinionsnämnd — vars uppgift
skulle vara att efter ingående undersökning av konfliktförhållandena
till ledning för allmänhetens bedömande avgiva ett utlåtande i frågan.
Förnekas kan ej, att förslaget om upprättande av en dylik institution
synes ha åtskilliga skäl för sig, men mot detsamma kunna även anföras
vägande erinringar. Till grund för nämndens utlåtanden skulle ligga av
parterna tillhandahållna uppgifter, räkenskaper m. in. och i övrigt muntligt
lämnade upplysningar. I detta, avseende torde emellertid vissa svårigheter
kunna möta, då parterna säkerligen ej alltid skulle vara hågade
att utlämna alla erforderliga handlingar eller meddela alla på tvisten inverkande
omständigheter och då nämnden väl icke skulle tilldelas domstols
befogenhet att höra vittnen på ed. Det officiella upplysningsmaterialet
lär ej heller, förutom de betydelsefulla uppgifterna rörande lev
-
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
nadskostnaderna, erbjuda den ledning, som skulle vara av behovet påkallad
— en någorlunda omfattande samt snabbt bearbetad lönestatistik
skulle tydligtvis vara av stort gagn för här ifrågavarande ändamål.
Utan tillgång till ett fullt tillförlitligt och uttömmande material torde
det dock bliva en vansklig uppgift för nämnden att framlägga ett betänkande,
som skall innefatta icke allenast redogörelse för tvistens innebörd
utan tillika nämndens egen mening om huru den bör lösas. Otvivelaktigt
skulle det bliva förenat med svårigheter att finna personer, som ej blott
äga den vidsträckta insikt och erfarenhet, som erfordras för bedömande
av arbetstvister inom vitt skilda verksamhetsområden, utan även intaga
eu sådan ställning och ha ett sådant anseende, att deras uttalanden kunna
förväntas vinna parternas och allmänhetens förtroende. I alla händelser
synes eu permanent institution äga mindre förutsättningar härför än eu
för det speciella fallet tillsatt nämnd. Oavsett det starkare intryck ett
särskilt regeringsingripande i regel är ägnat att väcka, kan nämligen
tydligtvis åt en tillfällig nämnd givas en med hänsyn till den föreliggande
tvisten särskilt avpassad sammansättning. Befaras kan också, att en
permanent nämnd, som givetvis ej skulle undgå klander ifrån dem, vilkas
intressen nämndens utlåtanden ginge emot, snart nog skulle bliva så
att säga förbrukad.
I avseende å förlikningsmannainstitutionen skulle en permanent nämnd
av bär åsyftad art med all sannolikhet verka ofördelaktigt. Under förväntan
på eventuellt ingripande av nämnden skulle nämligen parterna
i åtskilliga fall antagligen underlåta att ingå i allvarliga förhandlingar
inför förlikningsmannen. Ett av nämnden avgivet utlåtande, som icke
godtoges av båda parterna, skulle väl även medföra ett ganska besvärligt
utgångsläge för fortsatta förlikningsförsök.
Enligt motionärernas uppfattning skulle den föreslagna nämnden
kunna väntas utöva starkare tryck på parterna än eu medlingsmyndighet
genom att bringa sitt utlåtande inför offentligheten. I särskilda fall
kan nog eu vädjan till den allmänna opinionen icke sakna betydelse, och
erinras må, att förlikningsmän och förlikningskommissioner vid några
tillfällen, när de trott sig därmed kunna främja lösningen av en konflikt,
låtit allmänheten genom pressen få del av medlingsförslag, parternas
ståndpunkter o. s. v. I de flesta fall torde dock sekretessen vara att föredraga
framför publiciteten, varigenom fortsatt medling vanligen blir försvårad
eller omöjliggjord.
I viss mån annorlunda ställer sig emellertid saken, om det här ifrågavarande
ingripandet begränsas till en saklig och opartisk undersökning
av tvistefrågans innebörd och ett offentliggörande av de därvid inhämtade
upplysningarna. Sådana undersökningar ha även vid några mera
omfattande arbetstvister verkställts av socialstyrelsen. Givetvis kan
också, om så i särskilda fall skulle befinnas önskvärt, det uppdragas åt
en för ändamålet tillsatt nämnd att verkställa dylik undersökning.
Anmärkas kan för övrigt i detta sammanhang, att erfarenheten givit
vid handen, att parterna i arbetstvister, i regel stödda av vardera sidans
press, vanligen ej fästa alltför stort avseende vid de opartiska meningsyttringar,
som kunna komma till synes, eller vid allmänhetens omdöme
— även om detta skulle vara ganska enhälligt. Eu annan iakttagelse,
som måhända förtjänar att omnämnas här, är den, att vid de framgångsrika
förlikningarna ej blott rättssynpunkten utan även åtskilliga andra
synpunkter pläga komma i beaktande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 25
Beträffande slutligen motionärernas förslag om införande av obligatoriskt
skiljedomsförfarande i tvister rörande kollektivavtals rätta innebörd
eller tillämpning är styrelsen liksom i fråga om varselskyldigheten
tveksam, huruvida detsamma skulle låta sig på tillfredsställande sätt genomföra
utan straffgaranti. Det kan nämligen med skäl befaras att part,
mot vars vilja en tvist blivit hänskjuten till skiljedom, trots det moraliska
tvång, lagen pålägger honom, ej sällan skulle vägra att åtlyda domslutet.
Olägenheten härav skulle vara stor och kunna befaras medföra ett minskat
förtroende till det frivilliga skiljedomsförfarandet.
Beträffande flera viktiga verksamhetsområden, såsom den mekaniska
verkstadsindustrien, byggnadsverksamheten, tryckerier, kommunala företag,
elektriska installationsfacket, sjöfarten, enskilda järnvägarna, jordbruket
m. fl., ha i kollektivavtalen införts bestämmelser om rättstvisters
slitande genom skiljenämndsförfarande. Även eljest synas parterna numera
i större utsträckning än tidigare vara benägna att hänskjuta tvister
om kollektivavtals tolkning och tillämpning till avgörande av de statliga
skiljedomsorganen eller för särskilda fall anordnade skiljenämnder.
I likhet med vad styrelsen ovan framhållit beträffande varselskyldigheten,
ehuru i detta fall med ännu större skäl, torde samhället på parternas
organisationer kunna ställa det kravet, att de lämna sitt fulla erkännande
åt principen om rättstvisters slitande genom skiljedom och utan
anlitande av maktmedel. Särskilt vill det synas, som om man kunde
vara berättigad förvänta, att arbetsgivar- och arbetarsidornas huvudorganisationer
skulle, i vad på dem ankommer, söka att i kollektivavtalen
få till stånd bestämmelser om tillämpning av nu angivna princip. Skulle
berörda förväntan emellertid icke i skälig mån förverkligas, torde statsmakterna
måhända böra tillgripa lagstiftningsåtgärder, varvid givetvis
måste tillses, att garantier skapas för effektuerandet av givna föreskrifter,
vilket åter förutsätter en fastare reglering av parternas rättsställning.
GUNNAR HUSS.
A. Molin.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. IS höft. (Nr 22.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.