Andra lagutskottets utlåtande Nr 25
1924-05-22 · 58 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 43 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:25, Andra lagutskottets utlåtande Nr 25
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1924 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring
i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall
i arbete.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 183 i första
kammaren av herr Ljunggren, nr 72 i andra kammaren av herrar Gardell
och Karlström i Lummelunda samt nr 193 i andra kammaren av herrar
Eriksson i Grängesberg, Lindqvist i Halmstad och Johanson i Stockholm.
I motionerna 1:183 och II: 193, vilka äro lika lydande, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att följande paragrafer i lagen den 17 juni 1916
om försäkring för olycksfall i arbete måtte från och med den 1 januari 1925
erhålla följande ändrade lydelse:
4§-
Försäkringen —---riksförsäkringsanstalten; dock att i fråga om den
i 6 § omförmälda tid, under vilken sjukpenning från riksförsäkringsanstalten
ej utgår, försäkring jämväl må meddelas av registrerad sjukkassa eller fortsättningskassa
efter tillsyningsmyndighetens medgivande.
11 §.
Är---mot arbetsgivarens bidrag. Vid beräknande av arbetsgivarens
bidrag till kassa, som nyss nämnts, skall hänsyn icke tagas till den avgift,
som arbetsgivaren har att utgiva till registrerad sjukkassa eller fortsättnings
kassa,
på grund av försäkring enligt vad i 4 och 35 §§ sägs. För —--
enligt denna lag.
För pensionstillägg — — — göras.
Beredas---tillämpliga.
13 §.
Tredje stycket utgår.
15 §.
Avgift---försäkring beträffande den i 6 § omförmälda tid, under
vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej utgår, av ett belopp —
--eller omkostnader, som nyss nämnts, äger rum.
Vid försäkring i registrerad sjukkassa eller fortsättningskassa, enligt vad
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 21 haft. (Nr 25.) 104724 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
i 4 och 35 §§ sägs, skall försäkringsavgiften, jämte kassans omkostnader för
försäkringen, fastställas efter av riksförsäkringsanstalten i samråd med tillsyningsmyndigheten
bestämda grunder.
Är arbetsgivare---godkännas.
Användes---alla för en.
16 §.
Såsom bidrag---motsvarande fem procent av summan av försäk
ringsavgifterna
för försäkringar under året, i den mån de ej avse den i 6 §
omförmälda tid, för vilken sjukpenning ej utgår, och beräknade utan hänsyn
till avdrag, som i 11 § omförmäles.
Övriga omkostnader---statsmedel.
29 §.
Utgår.
33 §.
Över beslut av registrerad sjukkassa eller fortsättningskassa på grund av
försäkring, som i 4 och 35 §§ sägs, må klagan föras hos riksförsäkringsanstalten
genom besvär, som skola ingivas till riksförsäkringsanstalten eller i
betalt brev med allmänna posten vara till anstalten inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då
sådant skedde.
Biksförsäkringsanstalten äger, ändå att klagan icke förts eller framställning
gjorts, till prövning upptaga ärende, som angår sådan försäkring.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning — — — då
sådant skedde.
Den som — — — försäkringsrådet.
Försäkringsrådet---avses.
Försäkringsrådet----kostnadsfritt.
Över----ej föras.
34 §.
Underlåter---föreskrivet, straffes med böter.
Lämnar — — —• utsatt.
Gör någon — — — målsäganden.
Böter — — — strafflag.
35 §.
Arbetsgivare---arbete. Sådan försäkring i fråga om annan arbetare
än i denna lag avses samt olycksfall utom arbete må meddelas även av registrerad
sjukkassa eller fortsättningskassa beträffande den i 6 § omförmälda
tid, under vilken sjukpenning från försäkringsinrättningen ej utgår.
Har försäkring —--efterrättelse.
Avtal--— må ej avslutas av försäkringsinrättning, som i 4 § avses,
dock att utan hinder — — -— anstalten.
37 §■
Intill--— i arbetsgivarens ställe av riksförsäkringsanstalten, ägande
anstalten av---statsmedel.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
I motionen II: 72 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i olycksfallsförsäkringslagen, att ersättning skall till skadad arbetare
utgå redan från och med dagen efter olycksfallsdagen, dock att sjukpenning
ej skall utgå med mindre sjukdomen varat under mer än tre dagar efter
dagen för olycksfallet, i enlighet med de grunder, som nu gälla ifråga om
sjukpenning från och med trettiosjätte dagen efter olycksfallsdagen, ävensom
att arbetsgivare, därest han själv så önskar, må äga rätt ansvara för ersättningen
under tid motsvarande nuvarande karenstiden och under sådana förhållanden
erhålla lindring i försäkringsavgifternas erläggande.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas ifrågavarande
förslag, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt
yttrande dels av försäkringsrådet, försäkringsinspektionen och riksförsäkringsanstalten
i anledning av förberörda tre motioner och dels av socialstyrelsen
såsom tillsynsmyndighet över sjukkassor över motionerna 1:183 och II: 193,
i vad de avse registrerade sjukkassor. De yttranden, som i anledning härav
inkommit, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet
till desammas innehåll.
De särskilda ändringsförslagen hänföra sig till tvenne spörsmål, nämligen
dels det nuvarande systemet för olycksfallsförsäkringens handhavande och
dels försäkring för ersättning under den s. k. karenstiden.
Ändringsförslag beträffande det nuvarande systemet för
oly eksfallsför säkring ens handhavande.
Enligt 4 § i olycksfallsförsäkringslagen skall försäkringen äga rum i riksförsäkringsanstalten;
dock att, där för ändamålet bildats ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,
vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser
delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnas
arbetare i stället må under i lagen angivna villkor äga rum i sådant
bolag.
Antalet ömsesidiga bolag, vilka ''säd sidan om riksförsäkringsanstalten driva
försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, utgör f. n. 12.
Omfattningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet i förhållande till
dessa ömsesidiga bolags framgår av följande, av utskottet inhämtade sifferuppgifter:
Under
år 1923 omfattade riksförsäkringsanstaltens verksamhet cirka 308,000
arbetsgivare, medan antalet arbetsgivare, som tecknat försäkring hos de ömsesidiga
bolagen, uppgick till 35,000. Antalet årsarbetare — inberäknat statens
— som omslötos av försäkringar i riksförsäkringsanstalten, utgjorde för
år 1921 cirka 890,000. Motsvarande tal för de ömsesidiga bolagens del utgjorde
cirka 435,000. Antalet under år 1923 anmälda olycksfall, som berörde
riksförsäkringsanstaltens försäkringsstock, inberäknat statens arbetare, uppgick
till cirka 29,400, medan motsvarande tal för de ömsesidiga bolagens del
belöpte sig till cirka 25,500.
Nu gällande
bestämmelser
i ämnet.
Motionernas
innebörd
-
Uttalanden i
ämnet i samband
med
olycksfallsförsäkringslagens
tillkomst
vid
1916 års
riksdag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
I lierrar Ljunggrens och Erikssons i Grängesberg m. fl.:s motioner har
i nu förevarande del yrkats sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att
från och med 1925 års ingång försäkring enligt samma lag endast skulle få
äga rum i riksförsäkringsanstalten, därvid av motionärerna avsetts, att för
avveckling av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen inga särskilda bestämmelser
skulle erfordras, enär för likvidationsförfarandet stadgande^ i
lagen om försäkringsrörelse ägde tillämpning.
Såsom i motionerna erinrats, har frågan om riksförsäkringsanstalten såsom
ensam bärare av hela olycksfallsförsäkringen förut varit föremål för
riksdagens prövning dels vid tillkomsten av 1916 års lag i ämnet och dels
på grund av under åren 1919 och 1920 av herrar Ljunggren och Eriksson i
Grängesberg motionsvis framställda liknande yrkanden som de nu föreliggande.
I enlighet med ålderdomsförsäkringskommitténs den 19 oktober 1915
i ämnet avgivna förslag upptog propositionen till 1916 års riksdag i hithörande
hänseende de i 4 § av lagen inrymda, ovan återgivna bestämmelserna.
Medan dessa godtogos av första kammaren, anslöt sig åter andra
kammaren med 110 röster mot 73 till ett av herr Eriksson i Grängesberg
m. fl. motionsvis framställt förslag, att försäkring enligt lagen skulle få äga
rum endast i riksförsäkringsanstalten. Vid sedermera skedd sammanjämkning
av skiljaktigheter emellan kamrarnas beslut i ämnet biträdde andra
kammaren i denna del första kammarens därutinnan fattade beslut.
Till belysning av de synpunkter, som '' lågo till grund för detta beslut,
må från vederbörande särskilda utskotts utlåtande här återgivas följande
uttalanden:
Utskottet hade icke förbisett, att vissa olägenheter kunde tänkas uppkomma
genom medgivande av försäkring i arbetsgivarbolag, men syntes det
utskottet, som om dessa olägenheter icke kunde bliva av den betydelse,
motionärerna trott sig kunna antaga.
Med hänsyn till säkerheten för ersättningarnas utfående torde betänkligheter
mot Kungl. Majrts förslag i denna del ej behöva göra sig gällande,
då ifrågavarande arbetsgivarbolag skulle vara grundade på obegränsad personlig
ansvarighet av delägarna samt vid den å Kungl. Maj:t ankommande
prövningen av bolagsordningar givetvis komme att tillses, att nödiga garantier
vore för handen med avseende å säkerheten för ersättningarnas utgivande
och lämplighet för försäkringens handhavande, särskilt i fråga om invaliditetsgraden
o. d. Vid sådant förhållande torde ej heller vara att befara, att bolag
av alltför ringa omfattning skulle kunna komma till stånd.
Beträffande de av motionärerna uttryckta farhågorna, att ett arbetsgivarbolag
med hänsyn till delägarnas ekonomiska intresse ej skulle taga erforderlig
hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande
eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller icke m. m.
dylikt, vore en sådan möjlighet naturligtvis icke alldeles utesluten. Men
med hänsyn särskilt till den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, att
försäkringsrådet erhölle rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts, upptaga
vilket försäkringsärende som helst till behandling, varigenom skulle beredas
möjlighet att i försäkringsinrättnings beslut jämväl i ersättningsfrågor
vidtaga erforderlig rättelse, syntes man hava erhållit ett medel till förekommande
av ojämnhet i lagtillämpningen uti ifrågavarande hänseende.
Andra lagutskottets utlåtande AV 25. 5
A andra sidan kunde starka positiva skäl anföras för att medgiva försäkring
genom ömsesidiga sammanslutningar, bildade av arbetsgivarna själva.
Det måste ju anses såsom en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarna,
som ju både att bära försäkringens kela börda och vilka i allmänhet hade
intresse av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önskade,
ordna och handhava försäkringen av dessa arbetare. Förutsättningen härför
måste dock, på sätt redan antytts, vara, att tillräckliga garantier beträffande
säkerhet för ersättningarnas utfående och försäkringsbestämmelsernas riktiga
tillämpning kunde anses vara för handen. Yissa arbetsgivare kunde ju också,
såsom av ålderdomsförsäkringskommittén påpekats, hava särskilt intresse av
att sluta sig tillsammans för att genom vidtagande av skydds- och andra
åtgärder söka nedbringa kostnaderna.
De vid 1919 och 1920 års riksdagar av herrar Ljunggren och Eriksson i
Grängesberg väckta motionerna med yrkanden av enahanda innebörd som i
nu föreliggande motioner föranledde ej någon riksdagens åtgärd.
Till klarläggande av de skäl, som voro bestämmande för denna utgång,
må här från vederbörande utskotts avstyrkande utlåtanden återgivas följande
uttalanden.
Rörande den vid 1919 års riksdag i ämnet väckta motionen anfördes av
första lagutskottet:
Yad vid tillkomsten av 1916 års lag till stöd för arbetsgivarbolagens berättigande
anförts torde alltjämt äga giltighet. En annan sak vore, huruvida
olägenheter av den betydelse, att de borde föranleda en övergång till systemet
med en statsanstalt, som ensam handhade försäkringen, visat sig förbundna
med det för närvarande tillämpade försäkringssystemet. Utskottet vore av
den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
givit, icke lämnade någon säker vägledning för bedömande
av förevarande spörsmål. I denna sin uppfattning styrktes utskottet av de
olika meningar, som kommit till uttryck i försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
i ärendet avgivna yttranden. Medan försäkringsrådet ansåge,
att de av motionärerna påtalade missförhållanden icke med nödvändighet
kunde anses vara förbundna med själva försäkringssystemet, och att desamma
utan tvivel skulle komma att inom den närmaste tiden avhjälpas
genom försäkringsrådets övervakande verksamhet, förmenade åter riksförsäkringsanstalten,
att den enda garantin för missförhållandenas undanröjande vore
att söka i en lagändring i den av motionärerna angivna riktning. Vid sådant
förhållande och då i varje fall förevarande fråga borde göras till föremål för
en allsidig utredning, innan något ståndpunktstagande syntes böra ifrågakomma,
finge utskottet avstyrka motionerna.
Beträffande den vid 1920 års riksdag i ämnet väckta motionen yttrade
andra lagutskottet:
Utskottet kunde i huvudsak instämma i första lagutskottets ovan återgivna
yttrande. Den ökade erfarenhet, som vunnits sedan detta skrevs,
hade dock otvivelaktigt givit vid handen, att för riksförsäkringsanstaltens
del betydande olägenheter varit förbundna med den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
uppdelning på statlig och privat verksamhet. Huruvida
dessa olägenheter i huvudsak vore att hänföra till organisatoriska svårigheter
vid försäkringens införande eller komme att bliva beståndande vore
givetvis svårt att avgöra. Likaledes huruvida de vore av den allvarliga beskaffenhet,
att de kunde motivera ett upprivande av 1916 års beslut och eu
avveckling av de nystartade privata företagens verksamhet, för vilkas fort
-
Första lagutskottets
yttrande i
ämnet vid
1919 års
riksdag.
Andra lagutskottets
yttrande
i ämnet vid
1920 års
riksdag.
Socialförsäkring
skommittén.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
bestånd, såsom framginge av inkomna utlåtanden, ävenledes starka skäl
kunde anföras. Frågans invecklade och grannlaga beskaffenhet uteslöte i
varje fall, enligt utskottets uppfattning, ett omedelbart bifall till motionerna,
men vad som i saken förekommit motiverade, att det ånyo väckta spörsmålet
upptoges till allvarlig undersökning. En sådan vore emellertid redan
igångsatt. Som försäkringsrådet i sitt yttrande meddelat, hade Kung! Maj:t
genom beslut den 30 januari 1920 anbefallt socialförsäkringskommittén att
vid behandling av viss av riksförsäkringsanstalten gjord framställning taga i
övervägande av riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 10 januari 1920 framlagt
förslag till sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som motionärerna
åsyftade.
Aven i annat sammanhang torde riksförsäkringsanstaltens ställning till
olycksfallsförsäkringen komma att underkastas prövning. Genom samstämmiga
beslut hade nämligen kamrarna nyligen med anledning av enskild
motion hos Kung! Maj:t anhållit om utredning rörande åstadkommandet
av en enhetlig organisation av socialförsäkringens olika grenar i syfte att
åstadkomma förenkling och besparing i förvaltningen ävensom största möjliga
effektivitet av försäkringen. V id utförandet av en dylik utredning måste
även, enligt utskottets uppfattning, nu föreliggande spörsmål bliva föremål
för behandling.
Till sist ville utskottet erinra om det utarbetade förslaget till allmän sjukförsäkring.
Mot detta förslag hade bland andra invändningar även framhållits
riksförsäkringsanstaltens försvårade ställning till sjukförsäkringen på
grund av befintligheten av de enskilda olycksfallsförsäkringsbolagen. Vid
den fortsatta prövningen av förslaget måste* givetvis vikten av dessa invändningar
bliva föremål för undersökning.
!Då således det av motionärerna väckta spörsmålet i annan ordning redan
vore och utan riksdagens ytterligare framställning komme att bliva föremål
för ingående undersökning, hemställde utskottet, att motionerna ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det i sistanmärkta utskottsutlåtande omförmälda, av riksförsäkringsanstalten
i skrivelse den 10 januari 1920 framlagda förslaget, att försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen borde äga rum endast i riksförsäkringsanstalten,
innehöll tillika, att såväl arbetsgivare som arbetare borde beredas
inflytande på anstaltens verksamhet genom att företrädas i ett för sådant
ändamål inrättat olycksfallsförsäkringsråd.
I skrivelse den 29 januari 1921 avgav socialförsäkringskommittén förslag
till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, vilka ändringar synts kommittén
böra vidtagas utan avvaktan på lösningen av den åt kommittén för
socialförsäkringens organisation dåmera uppdragna frågan om åvägabringande
av en, så långt det kunde befinnas lämpligt, enhetlig organisation av den
svenska olycksfalls-, pensions- och sjukförsäkringen. Till frågor, som avsåge
åstadkommande av möjligaste enhetlighet inom socialförsäkringen, hörde —- efter vad det framhölls i skrivelsen — enligt socialförsäkringskommitténs
mening frågan om införande av ett system med riksförsäkringsanstalten
såsom ensam bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen. Kommittén hade
därför, ehuru dess flesta ledamöter funne ett dylikt system vara att föredraga
framför det nuvarande systemet samt alltså deras ställning till denna fråga
principiellt överensstämde med riksförsäkringsanstaltens, icke ansett sig böra
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 1
då avgiva bestämt förslag i berörda syfte; utan hade kommittén beträffande
de ömsesidiga arbetsgivarbolagens verksamhet begränsat sig till vissa ändringsförslag,
vilka vore ägnade att undanröja de mest framträdande olägenheterna.
Proposition-med anledning av de utav socialförsäkringskommittén i skrivelsen
den 29 januari 1921 framställda förslagen förelädes 1922 års riksdag
och ledde till antagande av lag om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.
Förenämnda kommitté för socialförsäkringens organisation, vilken tillsatts Kommittén
den 11 oktober 1920, avlämnade den 6 december 1922 utlåtande med an- /6°rrsfk°fifg''ens
ledning av åt kommittén särskilt lämnat uppdrag att föreslå anordningar organisation.
för nedbringande av riksförsäkringsanstaltens och pensionsstyrelsens administrationskostnader.
I detta utlåtande, vari på anförda skäl avstyrktes
uppkommet förslag om obligatorisk försäkring i riksförsäkringsanstalten för
sådana arbetsgivare, som tillhörde gruppen icke-företagare, uttalade kommittén,
att den funnit det ligga utom ramen för det nyssnämnda uppdraget att
upptaga frågor rörande de ömsesidiga arbetsgivarbolagens verksamhet.
Sedermera har Kungi. Maj:t genom beslut den 7 december 1923 med
hänsyn till vissa inom den av Kungl. Maj:t den 1 september 1923 tillsatta
s. k. statens besparingskommitté pågående arbeten, avseende bland annat
frågan om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar, förordnat, att
arbetet inom kommittén för socialförsäkringens organisation och dess arbetsutskott
skall vila och icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande
upptagas. Sistnämnda kommitté har såmedelst ej kommit att avgiva något
yttrande rörande spörsmålet om införande av ett system med riksförsäkringsanstalten
såsom ensam omhänderhavande den sociala olycksfallsförsäkringen.
Såsom motivering till sitt i nu förevarande del framställda yrkande hava
motionärerna anfört i huvudsak följande:
I det läge, vari socialförsäkringspörsmålen numera kommit, är det skäl
•överväga, huruvida icke frågan om riksförsäkringsanstalten såsom ensam
bärare av den sociala olycksfallsförsäkringen bör lösas för sig utan att kombineras
med övriga socialförsäkringsfrågor. Av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
kvarstå numera endast några få på den rena yrkessammanslutningens
grund, medan de övriga alltmera övergått till typen för vanliga
affärsbolag. Ju mera utvecklingen fortgår i denna riktning, desto mindre
skäl tinnes för antagande, att dessa bolag skola uppfylla de syften, som vid
lagens tillkomst angåvos såsom motiv för medgivande av desamma. En av
grundförutsättningarna för de ömsesidiga bolagens tillkomst var, att försäkringsrådet
skulle komma att utöva en stark kontroll över bolagens verksamhet
medelst granskning av deras beslut i skadeersättningsfrågor, särskilt då dessa,
såsom merendels är fallet, grundats å skälighetsprövning. Erfarenheten för
de senare åren har emellertid visat, att försäkringsrådet med de arbetskrafter,
över vilka rådet därunder förfogat, ej förmått att i önsklig omfattning fullgöra
denna granskning. Antalet av de av rådet för granskning infordrade
mål, i vilka besvär ej anförts, uppgick sålunda för fjolåret endast till 90.
För att försäkringsrådet skall kunna uppfylla de fordringar, som i förevarande
hänseende ställdes å detsamma vid lagens tillkomst, skulle betydande
Motiveringen
i nu föreliggande
motioner.
8
Över
motionerna
avgivna yttranden
av
för säkring srådet,
försäkrings
inspektionen
och
riksförsäkring
sanstalten.
Reservationer
inom försäkringsrådet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
merkostnader för försäkringsrådets verksamhet uppkomma. Även om de
personer, vilka handhava de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens förvaltning,
icke medvetet partiskt söka nedpressa skadeersättningarnas storlek,
verkar dock det nuvarande systemet med ett flertal inbördes konkurrerande
bolag i konkurrens med riksförsäkringsanstalten samt med försäkringstagare
som aktieägare i riktning mot att de ersättningar, som bolagen
lämna, bestämmas så snävt som möjligt. Bestämmande av ersättningen till
en genom olycksfall skadad arbetare är en så grannlaga sak, att detta bör
ske av statstjänstemän. Den klagorätt över bolagens beslut i skadeersättningsfrågor,
som förefinnes, får icke överskattas. Bristande insikt om lagens
bestämmelser och hänsyn till vederbörande arbetsgivare föranleda lätt nog,
att även i fall, där fog därtill förefunnits, klagorätten ej tillitas. Med det
nuvarande systemet faller å riksförsäkringsanstalten automatiskt försäkringen
beträffande alla de försäkringspliktiga arbetsgivare, som ej tecknat försäkring
hos ömsesidigt bolag; och medföra åtgärderna för att söka i görligaste mån
erhålla kännedom om dessa arbetsgivare betydande kostnader för det allmänna.
Genom att försäkringen komme att omhänderhavas enbart av riksförsäkringsanstalten
skulle ernås väsentligen billigare förvaltningskostnader,
än då försäkringen är splittrad å ett flertal företag. Försäkringsavgifterna
skulle i genomsnitt kunna sänkas och tillämpningen av lagen bleve enhetlig.
De över motionen avgivna, vid utskottets utlåtande såsom bilagor fogade
yttrandena utvisa, att medan riksförsäkringsanstalten tillstyrkt samt försäkringsinspektionen
däremot avstyrkt motionerna i nu förevarande del, försäkringsrådet
förklarat sig finna det nu gällande systemet, under förutsättning
av en effektiv kontroll över försäkringsinrättningarnas verksamhet, icke
vara underlägset det av motionärerna förordade med en statlig anstalt såsom
ensam bärare av försäkringen.
Till komplettering av försäkringsrådets yttrande må meddelas, att särskilda
meningar vid ärendets behandling inom rådet uttalats av fyra dess
ledamöter.
Sålunda hava herrar Carlsson och Tengdahl uttalat såsom sin mening, att
ur såväl principiell synpunkt som ock med hänsyn till de försäkrades rättsintresse
en statlig försäkringsanstalt vore att föredraga framför det nu
gällande systemet med riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga försäkringsbolagen
såsom gemensamma bärare av försäkringen.
Försäkringsrådet Tengstrand har anfört i huvudsak följande:
Ur principiell synpunkt måste det anses riktigast, att'' den sociala olycksfallsförsäkringen
är så organiserad, att konkurrens om försäkringen icke förekommer.
Genomförandet ensamt för sig av den av motionärerna föreslagna
förändringen av organisationen torde emellertid medföra så väsentliga kostnader
och andra betydande svårigheter, att densamma synes icke böra ifrågasättas
annat än i sammanhang med frågan om socialförsäkringens eller åtminstone
den sociala olycksfallsförsäkringens organisation i dess helhet, därvid
tillika övriga möjligheter att nå samma mål kunna upptagas till prövning.
Trots ovan angivna principiella ståndpunkt biträdes därför försäkringsrådets
avstyrkande av motionärernas yrkande, så mycket hellre som de
med de nuvarande förhållandena förenade, i motionerna angivna olägenheterna
torde, på sätt i försäkringsrådets utlåtande framhålles, kunna genom
en mera effektiv kontroll i högst betydande grad avhjälpas.
Försäkringsrådet Geijer har för sin del yttrat i huvudsak följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
It
A Ultra lagutskottets utlåtande Nr 2~>.
I likhet med motionärerna anser jag för min del, att den nuvarande organisationen
på den sociala olycksfallsförsäkringens område icke bör bibehållas.
Denna organisation har nämligen — förutom att den enligt min mening
är alltför tung och vidlyftig för sitt ändamål — i praktiken visat sig leda till
eu hetsig konkurrens mellan riksförsäkringsanstalten, å ena, samt de privata
försäkringsbolagen, å andra sidan, vilken konkurrens icke är till något gagn,
utan fastmer till allvarligt men för försäkringen.
Det torde vara otvivelaktigt, att denna konkurrens medfört och alltjämt
medför betydande kostnader för försäkringsinrättningarna. Dessa kostnader
kunna visserligen icke alltid till beloppen preciseras, men för den, som haft
tillfälle att under de gångna åren följa försäkringens utveckling, är det tydligt,
att eu abnormt stor del av verksamheten, ej minst inom riksförsäkringsanstalten,
varit och alltjämt är inriktad på konkurrensuppgifter.
Förutom att denna konkurrens tillskyndar försäkringen onyttiga utgifter
medför den även den allvarliga olägenheten, att vilja till samförstånd och
samverkan för gemensamma uppgifter mellan statsanstalten, å ena, samt
bolagen, å andra sidan, helt och hållet saknas. I stället råder en irriterad
och fientlig stämning, som gör, att då konflikter mellan anstalten och bolagen
uppkomma, vilket under det nu rådande systemet är oundvikligt, dessa
merendels i onödig grad tillspetsas och försvåras.
Det finnes enligt min tanke föga hopp, att denna konkurrens, så länge
den nuvarande organisationen består, skall kunna i någon avsevärd grad
mildras.
Jag kan icke heller undgå att i likhet med motionärerna finna, att de
skadades rätt för närvarande icke är tillräckligt säkerställd. Den uppfattningen
ligger nära till hands, att då de skadade i ersättningsfrågorna hava
klagorätt hos försäkringsrådet, allt är väl beställt, och att den, som icke
begagnar sin klagorätt, må skylla sig själv. Under min tjänstgöring i försäkringsrådet
har jag dock för min del efter hand kommit till en annan
övertygelse, nämligen att skaderegleringen på olycksfallsförsäkringens område
icke för närvarande har sådan enhetlighet och stadga, att bestämmandet av
ersättningarna med trygghet kan vara överlämnad åt ett flertal sinsemellan
konkurrerande försäkringsinrättningar, samt att klagorätten hos försäkringsrådet
icke innebär en tillfredsställande garanti för att de skaderegleringar, som
äro mest i behov av justering, komma under rådets bedömande. Det är ju
för övrigt en naturlig sak, att en konkurrens sådan som den bär rådande
måste hos samtliga försäkringsinrättningar medföra en tendens till successiv
nedpressning av de skadades förmåner, därest ej från statens sida lämpliga
åtgärder vidtagas för att hindra en sådan utveckling. Särskilt då försäkringsrådets
granskande verksamhet numera så gott som helt inställts, anser
jag därför, att fara är för handen, att de skadade ofta icke komma i åtnjutande
av de förmåner, som med olycksfallsförsäkringen avses, och att detta
i särskilt hög grad drabbar de kategorier av försäkrade, hos vilka bildningsgraden
är lägst och förmågan att tillvarataga egna intressen minst, men hos
vilka behovet av försäkringens förmåner är störst. En enhetlig skadereglering
anser jag därför vara ett krav, som med det snaraste bör tillgodoses.
Det torde alltså ur flera synpunkter vara önskvärt, att den nuvarande
organisationen på detta område snarast avlöses av en ny. Innan detta sker,
kommer aldrig organisationsfrågan att kunna bringas ur världen. Man har
nämligen på alltför många håll en stark och berättigad känsla av att det
nuvarande systemet icke bör bliva bestående för framtiden. Frågan är endast,
huruvida spörsmålet om den framtida organisationen fortfarande skall
hållas svävande samt intresset och tankeverksamheten på socialförsäkringens
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
område under kommande år alltjämt vara inriktad på i och för sig fullständigt
improduktiva organisationsfrågor.
Två vägar äro tankbara. Antingen kan man, som motionärerna föreslagit,
tilldela riksförsäkringsanstalten monopolställning eller ock kan man avskaffa
densamma och låta försäkringen helt och hållet handhavas av privata bolag.
Då jag för min del ej kan finna annat än att den riktiga fördelningen mellan
statlig och privat verksamhet på detta område är, att själva försäkringsverksamheten
handhaves av privata bolag, men att de skadades ersättningar,
åtminstone i viktigare fall, bestämmas av statens organ, anser jag den lyckligaste
lösningen av frågan vore, om riksförsäkringsanstalten avskaffades och
försäkringen i sin helhet överlämnades å privata bolag. De skadades livräntor
borde då över hela linjen bestämmas av försäkringsrådet efter förslag av
bolagen. Ett särskilt skäl att välja denna utväg är ju även, att den motsatta
utvägen, nämligen att tilldela anstalten monopolställning, ovillkorligen
skulle tillskynda statsverket högst väsentligt ökade direkta kostnader för
försäkringen, varför denna utväg för närvarande torde vara oframkomlig.
Därest åter statsanstaltens verksamhet ställes under avveckling och försäkringen
för framtiden helt överlämnas åt privata bolag, kunna de direkta statsutgifterna
för olycksfallsförsäkringen säkerligen nedbringas till ett tämligen
blygsamt belopp. Jag tror för min del, trots vad som i motsatt riktning
gjorts gällande, att ett överlämnande av hela försäkringen åt privata bolag
väl låter sig praktiskt genomföras. Jag är även övertygad därom att de
privata bolagens förvaltningskostnader ävensom deras premiedebiteringar
genom lämpliga anordningar skulle, även utan konkurrens av statsanstalt,
kunna hållas inom måttliga gränser, och att de farhågor, som i motsatt riktning
uttalats, äro tämligen ogrundade. Konkurrens skulle naturligtvis
förekomma även om försäkringen helt överlämnades åt privata bolag, men den
elakartade och för försäkringen skadliga konkurrensen, som för närvarande
råder mellan statsanstalten och bolagen, skulle vara borta. Någon konkurrens
av sådant slag torde ej heller för närvarande förefinnas mellan de privata
bolagen inbördes.
Dä de skadades ersättningar genom en sådan organisationsförändring i
alla viktigare fall komme att prövas av en enda statsmyndighet, vilken dessutom
icke själv bedreve försäkrings verksamhet, vore den bästa garantien
vunnen för en rättvis och enhetlig skadereglering. På detta sätt skulle
säkerligen även försäkringsinrättningarna kunna bättre än nu gentemot allmänheten
hävda sin auktoritet, vilken för närvarande, då ju deras ställning
som de skadades motparter vid tvister inför försäkringsrådet måste bliva
skarpt framträdande, är svår att upprätthålla. Icke heller lärer mot en
sådan organisationsförändring med fog kunna invändas, att därigenom försäkringsrådet
skulle bliva första instans i ersättningsfrågorna, samt att vid
sådant förhållande bestämmelsen därom att rådets beslut icke få överklagas
skulle bliva svår att upprätthålla. Försäkringsinrättningarnas förslag till
ersättningar finge nämligen under ett sådant system just karaktären av beslut
i första instans, och att rättsmedlet blev underställning hos försäkringsrådet
i stället för besvär hos samma myndighet skulle säkerligen ej innebära
någon olägenhet, särskilt som man med fog kan påstå, att besvärsskrifternas
innehåll även för närvarande endast i undantagsfall äro av någon nämnvärd
betydelse för ersättningsfrågornas bedömande hos rådet. Om man så ville,
kunde ju för övrigt den skadade i varje fall, innan en ersättning av försäkringsrådet
fastställdes, beredas tillfälle att yttra sig över försäkringsbolagets
förslag.
Det är slutligen min uppfattning, att, därest lämpliga förändringar företoges
i försäkringsrådets organisation, rådet skulle kunna väl fylla sin upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
1 1
gift som överinstans över de privata försäkringsbolagen, utan att kostnaderna
för rådets verksamhet behövde i någon mera avsevärd grad ökas utöver vad
som för niirvarande för detta ändamål utgår. Försäkringsrådet borde då
lämpligen ombildas efter finskt mönster, så att rådet bleve eu nämnd, vars
samtliga ledamöter — helst dock med undantag av ordföranden — innehade
sina tjänster allenast som bisysslor. Rådet torde, därest eu dylik förändring
kommer till stånd, lämpligen böra bestå av en socialförsäkringsman såsom
ordförande, en jurist, en läkare samt erforderligt antal representanter för
arbetsgivarna och arbetarna. Att en av ledamöterna bleve läkare skulle
vara av synnerlig betydelse för snabbheten och säkerheten i avgörandena, då
det vida övervägande antalet av de ärenden, som komma under försäkringsrådets
handläggning, helt eller delvis äro av medicinsk natur. Dock bleve
det naturligtvis nödvändigt, att försäkringsrådet dessutom å sin stat hade
ett särskilt anslag för rådfrågning i enstaka fall av specialister inom läkarvetenskapens
olika grenar. Ärendena borde inför rådet föredragas av tre
eller möjligen fyra fast anställda sekreterare. På detta sätt skulle man
enligt min tro, utan någon alltför stor ökning av de nuvarande kostnaderna,
erhålla en väl kvalificerad överinstans på detta område.
Därest åter det nuvarande systemet med statsanstalt jämte privata bolag
bibehålies, torde det inom kort komma att visa sig, att kostnaderna för
försäkringsrådets verksamhet, långt ifrån att såsom ifrågasatts kunna ytterligare
minskas, i stället måste i väsentlig grad ökas. Av vad förut anförts
torde inses, att det under detta system finnes ett mycket starkt behov av
ett försäkringsråd med såväl yttre auktoritet som fullt tillräckliga arbetskrafter
för att de uppgifter av kontrollerande och dirigerande art inom försäkringens
olika områden, som enligt gällande lagstiftning tillkomma rådet,
skola kunna med kraft och på ett tillfredsställande sätt fyllas. Därest man
i stället väljer den vägen, att, med bibehållande i övrigt av det nuvarande
systemet, försvaga försäkringsrådets ställning inom organisationen, skall det
säkerligen inom kort visa sig, att oredan i försäkringsinrättningarnas inbördes
förhållande samt osäkerheten i rättstillämpningen alltmer kommer
att tilltaga och att de skadades rätt i växande grad kommer att givas till
spillo.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer jag om avstyrkande
av motionärernas förslag, försåvitt detsamma avser de privata försäkringsbolagens
avskaffande och tilldelande av monopolställning åt riksförsäkringsanstalten.
Till utskottet har vidare ingivits bland annat ett gemensamt yttrande över
motionerna från samtliga ovan omförmälda 12 ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.
I berörda yttrande, vilket finnes till sitt huvudsakliga innehåll
återgivet i försäkringstidningen »Gjallarhornet» för den 3 i innevarande månad,
har bland annat upplysts, att bolagen till åstadkommande av största möjliga
enhetlighet i avgörandet av ersättningsfrågor tillsatt en sakkunnig nämnd
av läkare och i skaderegleringsfrågor erfarna jurister, till vilken nämnd ersättningsfrågor
i förekommande fall hänskjutas.
Ändring sförslag beträffande försäkring för ersättning
under den s. k. karenstiden.
Enligt 37 § i olycksfallsförsäkringslagen äger, intill dess särskild lag om
sjukförsäkring må varda genomförd, arbetare vid sjukdom, som förorsakats
av olycksfall i arbete, under de 35 första dagarna efter dagen för olycks
-
Över motionen
avgivet yttrande
av de
ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolagen.
Nu gällande
bestämmelser
i ämnet.
Motionernas
innebörd.
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
fallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård och
läkemedel jämväl under sistnämnda dag av arbetsgivaren erhålla ersättning
dels för vad som erfordras till läkarvård jämte läkemedel och andra till
arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, och dels — under förutsättning
att sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet
samt att arbetsförmågan blivit nedsatt med minst eu fjärdedel — i
daglig sjukpenning ett belopp, växlande från en krona till tre kronor 50 öre
alltefter den utsträckning, i vilken den skadade jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring
påförts pensionsavgift. Kan den skadade på grund av arbetsgivarens
obestånd eller av annan anledning ej utfå ersättningen, ntgives densamma
i arbetsgivarens ställe av den försäkringsinrättning, i vilken lians
arbetare äro försäkrade enligt 4 § i lagen, med rätt för försäkringsinrättningen
att av arbetsgivaren söka åter vad sålunda utgivits. Förlust, som
på grund av denna bestämmelse må uppkomma för riksförsäkringsanstalten,
ersättes av statsmedel.
Medan sålunda enligt detta lagrum ersättningsskyldighet under däri angivna
förutsättningar åligger vederbörande arbetsgivare, har denne däremot
ej i lagen sig ålagd någon försäkringsplikt, motsvarande den ifrågavarande
ersättningsskyldigheten. Det står emellertid arbetsgivaren jämlikt 35 § i
lagen fritt, att för den ersättningsplikt, han i förevarande hänseende äger,
teckna frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag.
Vid inträffande olycksfall utbetales i sådant fall ersättning
från försäkringsinrättningen i stället för av arbetsgivaren. Klagan
över försäkringsin rättningens beslut rörande ersättning föres hos försäkringsrådet.
I händelse åter försäkring av arbetsgivare icke tagits för karenstiden,
tillhör uppkommande tvist angående ersättning under denna tid domstols
avgörande.
Enligt föreliggande uppgifter pläga de större arbetsgivarna i det övervägande
antalet fall taga frivillig försäkring för ersättning under karenstiden
i riksförsäkringsanstalten eller de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,
medan däremot de mindre arbetsgivarna, vilka huvudsakligen tillhöra riksförsäkringsanstaltens
försäkringsstock, i flertalet fall, ej torde begagna sig av
den frivilliga försäkringen för ersättning under karenstiden. Sålunda härvid
undersökning av de under år 1020 inträffade olycksfallen i arbete befunnits,
att karensförsäkring förelegat, då fråga gällt större arbetsgivare (med minst
fem arbetare) med försäkring i riksförsäkringsanstalten i 68.3 procent och med
försäkring i ömsesidiga bolag i 82.6 procent samt då fråga gällt mindre
arbetsgivare (med mindre än fem arbetare) i genomsnittligt 40 procent, därav
vid försäkring i riksförsäkringsanstalten i 24.2 procent och vid försäkring i
ömsesidiga bolag i 75.6 procent. I nu nämnda siffror ingå emellertid icke
statens arbetare, vilka enligt kungörelse den 30 november 1917 äro försäkrade
i riksförsäkringsanstalten även för karenstiden.
I herrar Gardells och Karlströms i Lummelunda motion II: 72 har yrkats
sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att försäkringen måtte göras obligatorisk
även under den nuvarande karenstiden och ersättning för berörda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 13
tid utgå enligt de i fråga om sjukpenning från och med 36 dagen efter olycksfallsdagen
nu gällande grunder (2/3 av den skadades dagliga arbetsförtjänst
vid förlust av arbetsförmågan och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen); dock med rätt för arbetsgivare,
som så önskar, att mot lindring i försäkringsavgiften kunna få stå självrisk
för karenstiden.
Herrar Ljunggren och Eriksson i Grängesberg m. 11. hava åter i motionerna
1:183 och II: 193 i nu förevarande del påyrkat sådana ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen, som erfordras för möjliggörande, att frivillig försäkring
beträffande karenstiden skall kunna tagas, förutom i riksförsäkringsanstalten,
jämväl i registrerad sjukkassa.
Vid tillkomsten av 1916 års lag var frågan om karenstiden d. v. s. den
tid, under vilken den skadade icke äger åtnjuta sjukersättning från försäkringsinrättningen,
utan sådan ersättning tillkommer honom från arbetsgivaren,
ett av de mest omstridda spörsmålen.
Ålderdomsförsäkringskommittén hade i sitt den 19 oktober 1915 avgivna
förslag till olycksfallsförsäkringslag icke upptagit någon egentlig karenstid,
utan föreslagit, i motsats till då gällande lag, som inrymde en karenstid av
60 dagar, obligatorisk försäkring för ersättning redan från och med dagen
efter olycksfallet, såvida sjukdomen varat mer än tre dagar efter nämnda
dag.
Kung! Maj:t anslöt sig i propositionen till kommitténs förslag med den
modifikationen, att ersättningen skulle utgå först från och med fjärde dagen
efter olycksfallet. Av vederbörande departementschefs yttrande framgår
emellertid, att denna anordning betraktades såsom en provisorisk lösning av
frågan i avvaktan på det definitiva ordnandet av sjukförsäkringen.
Het särskilda utskott, som hade att behandla ärendet, förordade Kung!
Maj:ts förslag, vilket ock biträddes av andra kammaren, medan åter första
kammaren för sin del godtog ett förslag, innefattande en karenstid av 60
dagar efter olycksfallet. I form av sammanjämkning emellan de båda kammarbesluten
tillkommo därefter de bestämmelser, som med sedermera gjorda
jämkningar innehållas i den nuvarande lagen.
Uti det av socialförsäkringskommittén den 14 oktober 1919 avgivna förslag
angående allmän sjukförsäkring upptogs till behandling frågan om olycksfallsförsäkringens
och sjukförsäkringens ställning till varandra. I lagförslagets
57 § finnes nämligen intagen den bestämmelsen, att »vid sjukdom, som
avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger den allmänna sjukkassan,
inom vilkens område den sjuke vistas, att för den försäkringsinrättnings
räkning, i vilken han är försäkrad enligt nämnda lag, utgiva ersättning
enligt samma lag, intill dess inrättningen finner lämpligt själv övertaga utgivandet
av ersättningen». Vidare stadgas i förslaget, att »i fråga om försäkringsinrättning,
som avses i ovannämnda lag, äger allmän sjukkassa att
med överstyrelsens medgivande och mot skälig gottgörelse för uppkommande
kostnader för inrättningens räkning åtaga sig verksamhet för genomförande
inom sjukkasseområdet av försäkring enligt samma lag.»
Propositionen
i ämnet vid
1916 års
riksdag.
Social
försäkrings
kommittén.
Kommittén
för socialförsäkringens
organisation.
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
I riksförsäkringsanstaltens ovan omförmälda skrivelse av den 10 januari
1920 med framställning om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
hade även föreslagits, att för s. k. mindre arbetsgivare eller sådana, hos
vilka i regel under aret voro anställda högst 7 tjänare eller andra arbetare,
måtte införas obligatorisk försäkring för den nuvarande karenstiden.
I den av socialförsäkringskommittén den 29 januari 1921 avgivna, förut
berörda skrivelsen med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
framhöll emellertid kommittén, att frågan om karenstidens borttagande
sammanhängde, såsom ock i 37 § av lagen angåves, på det intimaste med
frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring och borde närmast lösas
i sammanhang med behandlingen av sistnämnda fråga. Det från riksförsäkringsanstaltens
sida framställda förslaget föranledde icke heller någon
Kung! Maj:ts vidare åtgärd.
Kommittén för socialförsäkringens organisation anförde i sitt den 6 december
1922 avlämnade utlåtande med förslag till nedbringande av riksförsäkringsanstaltens
och pensionsstyrelsens administrationskostnader bl. a. följande,
som tjänar till att belysa de i nu förevarande motioner väckta spörsmålen.
Yår socialförsäkring bär tillkommit i så att säga bakvänd ordning. Man
bär byggt densamma uppifrån och ned. Om lagstiftningen på detta område
1 första hand inriktats på anordnandet av en låt vara starkt begränsad sjukförsäkring,
så både därmed grunden blivit lagd för en blivande enhetlig
socialförsäkring. Pa grundvalen av en så anordnad sjukförsäkring hade
man senare kunnat bygga upp de andra socialförsäkringsgrenarna och de
organisatoriska problemen hade då erhållit sin naturliga och följdriktiga
lösning.
Möjligheten att skapa en enhetlig socialförsäkring och i samband därmed
erforderlig decentralisation av dennas arbetsuppgifter är, såsom antytts, i
väsentlig grad betingad av genomförandet av en social sjukförsäkring. Även
om en omarbetning av gällande lagstiftning i sådant syfte skulle kunna ske
utan samband med en lösning av frågan om sjukförsäkringen, skulle dock
resultatet härav sannolikt bliva föga givande ur såväl ekonomisk som organisatorisk
synpunkt. Tidpunkten för genomförandet av en sådan sjukförsäkringslagstiftning
är emellertid i främsta rummet beroende av möjligheten
att pålägga såväl det allmänna som de enskilda samhällsmedlemmarna ökade
kostnader för socialförsäkringen. Kostnadsproblemet för socialförsäkringen
i dess helhet måste utredas och bedömas i ett sammanhang. Det blir
sedermera statsmakternas sak att taga ståndpunkt till, huruvida och när
en fullständig och möjligast enhetlig socialförsäkring må kunna genomföras
i vårt land, eventuellt med en mindre omfattande, enklare och mindre kostsam
lösning av sjukförsäkringsproblemet än den, som socialförsäkringskommittén
tänkt sig. Ty att en lösning av sjukförsäkringsfrågan i en eller
annan form icke kan uppskjutas till en obestämd framtid, utan snarast
möjligt måste komma till stånd, synes kommittén uppenbart och detta så
mycket mera, som i båda de nuvarande socialförsäkringsverkens arbete ingå
i en alltjämt stigande omfattning uppgifter, vilka egentligen skulle tillhöra
sjukförsäkringen och som icke utan olägenhet kunna uppbäras av de nuvarande
ämbetsmyndigheterna.
Olycksfallsförsäkringen förutsätter obligatorisk sjukförsäkring för att kunna
uppbyggas på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt.
indra lagutskottets utlåtande Nr 25.
15
Ett uppkommet förslag om införande av obligatorisk försäkring för s. k.
mindre arbetsgivare även för karenstiden måste anses vara av alltför stor
omfattning och alltför djupt ingripande på den sociala olycksfallsförsäkringen
i dess helhet, för att vara lämpligt såsom ett provisorium, avsett att gälla
intill dess obligatorisk sjukförsäkring kan komma att genomföras.
Antalet olycksfall, för vilka på grund av försäkring i riksförsäkringsanstalten
för karenstiden sjukersättning utgives, kan beräknas till omkring
11,000 ä 12,000 för år räknat.
Det skaderegleringsarbete, som karenstidsförsäkringen medför för riksförsäkringsanstalten,
är mycket betydande och det kan nog hända särskilt i
sådana fall, i vilka den skadade under karenstiden blir återställd, att det
icke utan skäl kan sägas, att detta arbete och de därav förorsakade kostnaderna
icke stå i rimligt förhållande till ersättningsbeloppens storlek.
Dessutom kan det, då i denna arbetsuppgift bör ingå ett betydande, rent
personligt kontrollarbete, för vilket riksförsäkringsanstaltens ortsombud
mången gång saknar förutsättningar, synas oegentlig!, att en dylik arbetsuppgift
tillkommer ett centralt ämbetsverk.
Riksförsäkringsanstalten bör fortgå på av anstalten redan inslagen väg
att träffa överenskommelse med större arbetsgivare antingen om övertagande
mot lindring i försäkringsavgiften av skyldigheten att till sina arbetare i
förekommande fall utgiva sjukersättningen för karenstiden eller om åtagande
att för riksförsäkringsanstaltens räkning förskottera denna ersättning.
I ett antal fall har riksförsäkringsanstalten ock träffat avtal med sjukkassor
om en sådan samverkan beträffande regleringen av skador under
sjukdomstiden, att kassorna mot ersättning av anstalten för deras därav
förorsakade förvaltningsbestyr i nyss angivna hänseende fungera såsom anstaltens
ombud. Då en sådan anordning givetvis bör medföra en mera verksam
sjukkontroll, är det synnerligen önskvärt, att i så stor utsträckning som
möjligt nya avtal av enahanda innebörd komma till stånd mellan riksförsäkringsanstalten
och lämpliga sjukkassor i olika delar av landet. För underlättande
av sådana avtals tillkomst bör det tagas under övervägande, om
ej såsom villkor för sjukkassas rätt till erhållande av statsbidrag skulle
kunna stadgas skyldighet för kassan att mot skälig, av tillsynsmyndigheten
godkänd ersättning bistå de statliga organ, som handhava övriga socialförsäkringsgrenar,
i utövningen av deras lokala funktioner.
Det har ock ifrågasatts, att anstalten skulle söka påvissa sjukkassor överlåta
själva karenstidsförsäkringen antingen helt och hållet eller till viss del. Eu
betydande svårighet för genomförande av en sådan anordning, som vore ägnat
att hos sjukkassorna kunna skapa ett ekonomiskt .intresse för en effektiv
sjukkontroll, ligger emellertid däri, att de nuvarande sjukkassorna i allmänhet
icke bereda sina medlemmar läkarvård och läkemedel utan endast kontant
sjukhjälp.
Arbetsutskottet inom kommittén för socialförsäkringens organisation, vars
arbete, på sätt förut nämnts, genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december
1923 förklarats skola tillsvidare vila, har den 2 november nämnda år avgivit
yttrande över en av Sveriges allmänna sjukkasseförbund den 8 förutgångna
september ingiven framställning om vidtagande av åtgärder för framläggande
så snart ske kan av förslag till en vidare utveckling och en slutlig lösning
av den sociala sjukförsäkringen. I nämnda yttrande av arbetsutskottet, i vars
överläggningar i ämnet ytterligare sex av kommitténs ledamöter deltagit, har
anförts bl. a. följande:
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Såväl socialförsäkringskommitténs ursprungliga förslag som det överarbetade
förslaget till lag om sjukförsäkring hava utgått från, att denna försäkring
skulle byggas på försäkringstvång. Arbetsutskottet delar uppfattningen,
att endast försäkringstvång kan medföra en slutgiltig och tillfredsställande
lösning av en social sjukförsäkring. Med hänsyn till rådande ekonomiska
förhållanden synes emellertid ofrånkomligt, att frågan om genomförande
av en allmän obligatorisk sjukförsäkring måste tillsvidare vänta på
sin lösning, och att man sannolikt torde, när tidpunkten för att taga ett
första steg mot detta mål kan anses vara inne, få inskränka sig till en sjukförsäkring
i endast begränsad omfattning med därefter succesivt skeende utvidgningar,
i den mån de allmänna ekonomiska förhållandena sådant medgiva.
Det kan ifrågasättas, huruvida det icke skulle finnas möjligheter att
vid en etappvis genomförd sjukförsäkring kunna i början bygga denna på
den redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen för att sedan efter hand övergå
till en fullständigt genomförd allmän obligatorisk sjukförsäkring. En utredning
härom synes angelägen och borde den bl. a. inriktas på att undersöka
möjligheterna för en koncentrering av sjukkasseverksamheten, tillämpning
av mera enhetliga försäkringsvillkor och succesiv utveckling av samarbetet
med den övriga socialförsäkringen. De förändringar, som på grund
av en sådan utredning eventuellt skulle komma till stånd inom sjukkasseverksamheten,
skulle icke blott bliva gagneliga för denna verksamhet i och
för sig, utan sannolikt även underlätta genomförandet av en obligatorisk
sjukförsäkring, när tidpunkten härför vore inne. De undersökningar, som
av arbetsutskottet redan verkställts, och de preliminära förslag, som därvid
uppgjorts rörande gemensamma lokala organ för en enhetlig socialförsäkring,
torde kunna i icke oväsentlig grad underlätta den ifrågasatta utredningen,
liksom ock en sådan utredning bör komma att i icke ringa grad bidraga till
klarläggande av socialförsäkringsproblemet i dess helhet. Det bör vidare
framhållas, att om efter en sådan utredning en reformerad lagstiftning
rörande den frivilliga sjukkasseverksamheten kommer till stånd och om den,
såsom meningen vore, ledde till en kraftig utveckling av den frivilliga sjukkasserörelsen,
därav sannolikt skulle föranledas, att man på en tidigare tidpunkt
än som eljest vore möjligt kunde nå fram till en obligatorisk sjukförsäkring.
Motiveringen I motiveringen till motionen II: 72 om införande av obligatorisk försäkring
även för den nuvarande karenstiden hava motionärerna bl. a. framhållit,
att en på många håll utbredd ovilja mot hela olycksfallsförsäkringen
har till stor del sin grund just däri, att försäkringen ej är obligatorisk för
karenstiden. Då de flesta olycksfallen gå till hälsa redan under densamma,
framstår det för många arbetsgivare i hög grad oförklarligt, att de skola
vara tvungna betala försäkringsavgift, men som regel själva nödgas ansvara
för ersättningen till den skadade.
I motiveringen till motionerna I: 183 och II: 193 om möjliggörande att frivillig
försäkring beträffande karenstiden må kunna tagas, förutom i riksförsäkringsanstalten,
jämväl i registrerad sjukkassa hava motionärerna anfört
bl. a. följande:
Erfarenheten har visat, att jämväl ur arbetsgivarnas synpunkt försäkring
för karenstiden är att föredraga framför ersättningsplikt. Okade och bekvämare
möjligheter att genom frivillig försäkring befria sig från denna plikt
böra beredas för arbetsgivarna och ligger det därvid närmast till hands att
Motiveringen
i motionerna
1:183 och
II: 193.
opaginerad Kontrollera mot PDF
IT
Andra lagutskottets utlåtande AV 25.
ansluta dessa möjligheter till de nuvarande registrerade sjukkassorna, varigenom
samtidigt ernås det i samtliga utredningar angivna målet att sammanknyta
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. För att emellertid
sjukkassor skulle — efter tillstånd av socialstyrelsen ■— äga rätt att upptaga
försäkring under karenstiden, synes såsom villkor böra uppställas, att,
till förebyggande av svårigheterna av samarbetet med ett flertal försäkringsinrättningar,
riksförsäkringsanstalten blir ensam bärare av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Bestämmandet av premierna för karenstidsförsäkringen
synes ej böra ankomma å sjukkassorna själva, utan å riksförsäkringsanstalten
i samråd med socialstyrelsen.
De över motionerna avgivna, vid utskottets utlåtande såsom bilagor fo- över motiogade
yttrandena utvisa, att vitt skilda meningar däri uttalats angående nerna av''itm"
genomförbarheten och lämpligheten av de i motionerna innefattade förslagen. jlt,and "
Medan sålunda förslaget om införande av obligatorisk försäkring även fm
deri nuvarande karenstiden avstyrkts av försäkringsinspektionen, hava åter
såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten — det senare ämbetsverket
dock med framförande av vissa betänkligheter — uttalat sin anslutning
till en dylik utsträckning av försäkringsplikten, därvid särskilt framhållits
önskvärdheten därav för de mindre arbetsgivarna och hos dem anställda
arbetare. I fråga om grunderna för beräknande av ersättningen till
de skadade under den nuvarande karenstiden hava emellertid olika meningar
yppat sig emellan försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten. Medan sålunda
försäkringsrådet därutinnan givit sin anslutning till motionärernas förslag
om tillitande av samma ersättningsgrunder för den nuvarande karenstiden
som f. n. gälla för tiden därefter, har åter riksförsäkringsanstalten
funnit sig förhindrad att tillstyrka förslaget i denna del, utan förordat bibehållandet
av de nuvarande grunderna för ersättning under karenstiden.
A idkommande åter förslaget om möjliggörande, att frivillig försäkring beträffande
karenstiden må kunna tagas, förutom hos riksförsäkringsanstalten,
jämväl i registrerad sjukkassa, har detta förslag av försäkringsrådet avstyrkts
såsom ej tillräckligt genomtänkt och saknande nämnvärd praktisk betydelse.
Försäkringsinspektionen åter har förklarat sig ej se någon olägenhet av den
ifrågasatta anordningens genomförande, men samtidigt uttalat sig emot den
av motionärerna såsom villkor därför påyrkade omläggningen med riksförsäkringsanstalten
såsom ensam bärare av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Riksförsäkringsanstalten har för sin del i huvudsak tillstyrkt förslaget,
dock endast under det av motionärerna uppställda villkoret, att försäkringen
enligt olycksfallsförsäkringslagen komme att handhavas endast av
riksförsäkringsanstalten, samt med förbehåll om viss tids förlopp före ikraftträdandet
av de föreslagna lagändringarna. Socialstyrelsen slutligen jhar
förklarat sig visserligen i princip giva sin anslutning till motionärernas tankegång,
att försäkringen för karenstiden bäst lämpar sig för lokala sjukkasseorganisationer,
men samtidigt anfört vägande erinringar beträffande de i
motionerna föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen och den inverkan,
som förslagets genomförande skulle få på den av sjukkassorna normalt
utövade sjukhjälpsverksamheten.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 21 haft. (Nr 25.)
1047 24 2
Reservationer
inom riksförs
äkring s anstalten.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Till komplettering av riksförsäkringsanstaltens vid utskottets utlåtande
såsom bilaga fogade yttrande över motionen II: 72 om införande av obligatorisk
försäkring även för den nuvarande karenstiden må meddelas, att särskilda
meningar vid ärendets behandling inom riksförsäkringsanstalten uttalats
av två av dess ledamöter.
Sålunda bär t. f. byråchefen Åkesson därutinnan yttrat, att då den sociala
olycksfalls- och sjukförsäkringens nuvarande organisation enligt lians uppfattning
icke lämpade sig för ett genomförande av motionens i och för sig
behjärtansvärda syfte, han ansåge, att riksförsäkringsanstalten icke bort tillstyrka
bifall till motionen.
Byråchefen von Schulzenheim åter har i huvudsak anfört följande:
En obligatorisk försäkring, omfattande i huvudsak även den nuvarande
karenstiden, bör ej införas utan att samtidigt större möjlighet åvägabringas
till decentralisation vid handhavande av de därav följande förvaltningsuppgifter,
än som f. n. består eller kan åvägabringas.
Emellertid har den i 37 § olycksfallsförsäkringslagen i dess nuvarande
lydelse bestämda grunden för ersättningens utgående efter den enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring vederbörande påförda pensionsavgiften sitt
berättigande, endast så länge den arbetsgivaren ålagda omedelbara ersättningsplikten
består och en därav föranledd förenkling av det därigenom
uppkommande rättsförhållandet måste sökas.
Med hänsyn till den erkända orättvisa gent emot de skadade, som eu sålunda
bestämd ersättningsgrund innebär, är det desto viktigare, att denna
synpunkt noga fasthålles.
Erånsett att nämligen för personer, som överskridit 66 års ålder eller ej
uppnått 16 år, den dagliga sjukpenningen under den nuvarande karenstiden
under inga förhållanden kommer att överstiga 1 krona om dagen, blir samma
sjukpenning under den åsyftade tiden oskäligt låg, även då arbetaren under
det år, som ligger till grund vid pensionsavgiftens påförande, på grund av
sjukdom eller arbetslöshet eller fullgörande av värnplikt eller av annan anledning
haft otillräckliga inkomster — allt förhållanden, som bli behörigen
beaktade enligt för tiden efter karenstiden gällande grunder för ersättningens
bestämmande.
Orättvisan av den sålunda bestämda beräkningsgrunden illustreras tillräckligt^
därav, att enligt verkställda beräkningar, avseende förhållandena
under år 1920, från och med vilket år högsta sjukpenningen under karenstiden
höjts med 1 krona, medelkostnaden för den dagliga sjukpenningen
efter den nuvarande karenstiden överstiger samma kostnad under karenstiden
med för män omkring 60 och för kvinnor omkring 90 %.
Efter min mening kan det icke heller av administrativa skäl försvaras,
att, om försäkringen skulle göras obligatorisk under i huvudsak även den
nuvarande karenstiden, bibehålla systemet med ersättningens bestämmande
under 35 dagar efter olycksfallet efter den påförda pensionsavgiften. Under
ingå omständigheter kunna dylika skäl motivera eu sådan grund för ersättningens
utgående under just sagda dagantal, som alltså endast skulle bli
en allmänt utmätt utredningstid för beräknandet av den skadades arbetsförtjänst.
Man bär härvid även att beakta, att i flertalet fall den skadades
arbetsförtjänst bör kunna fastställas omedelbart med stöd av de uppgifter,
som därom lämnas i den om olycksfallet inkommande anmälningshandlingen,
och att det för dessa fall måste ställa sig avgjort mer arbetsbesparande
att tillämpa samma grund för ersättningens bestämmande under hela tiden
opaginerad Kontrollera mot PDF
1<I
Andra lai/utslcottets utlåtande Nr 25.
efter olycksfallet — nämligen (lön beräknade arbetsförtjänsten — än att
under olika mer eller mindre godtyckligt valda tider tillämpa olika grunder
i sådant avseende.
I olycksfallsförsäkringslagens 37 § bär angivits, att de där meddelade bestämmelser
rörande den så kallade karenstiden skola gälla endast ''intill dess
särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd’. Vid lagens tillkomst
förutsattes också såväl i kommittéförslaget som i den Kungl. propositionen
och av riksdagens vederbörande utskott, att i och med lagens ikraftträdande
någon reglering såtillvida skulle ske beträffande dess förhållande till sjukförsäkringen,
att dubbelförsäkring skulle undvikas.
Tillsyningsmyndiglieten över sjukkassorna anförde i sitt den 31 januari
1916 avgivna yttrande över det föreliggande förslaget till olycksfallsförsäkringslag:
Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens borttagande
anses böra oförändrat genomföras, anser sig styrelsen böra för sin del bestämt
påyrka en sådan ändring i sjukkasselagen, att registrerad sjukkassa
förbjudes lämna sjukhjälp för olycksfall, för vilka ersättning utgår på grund
av olycksfallsförsäkringslagen. Skyldigheten för sjukkassorna att lämna sådant
understöd tillkom, som ovan antytts, såsom en följd av bestämmelsen
i 1901 års olycksfallsersättningslag om 60 dagars karenstid. Borttages denna
karenstid och ålägges olycksfallsförsäkringen att svara jämväl därför, torde
konsekvensen kräva, att sjukkassorna i sin ordning fritagas från samma
skyldighet, något som under nuvarande förhållanden endast torde kunna ske
genom införandet i sjukkasselagen av en härpå syftande bestämmelse. Att
statsmakterna skulle på lagstiftningens väg organisera och till och med ekonomiskt
understödja en dubbelförsäkring, som därtill ofta skulle utgöra en
bestämd överförsäkring, skulle dessutom stå i alltför uppenbar motsats till
socialförsäkringens egna intressen och syftemål’.
Ben sålunda åsyftade bestämmelsen i sjukkasselagen kvarstår allt fortfarande.
Lagens , 15 § mom. 8, andra stycke, har sålunda fortfarande följande
innehåll: ''Utan hinder av de begränsningar beträffande sjukhjälps
tiden,
som stadgarna må innehålla, skall medlem, vilken träffats av olycksfall,
vara berättigad till sjukhjälp för olycksfallet för de första sextio dagarna
därefter -— — — —.’
Beträffande i övrigt sjukkassornas förhållande till karensförsäkringen enligt
olycksfallsförsäkringslagen kan hänvisas till socialstyrelsens i december 1916
utfärdade ''cirkulär till samtliga registrerade sjukkassor i anledning av lagen
om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916’. Såsom av detta
cirkulär framgår, äga sjukkassorna enligt 18 § andra stycket sjukkasselagen
viss möjlighet att genom stadgeändring indraga eller inskränka rätten till
sjukersättning från kassan under sjukdom till följd av olycksfall i arbete.
Och har i cirkuläret också anmärkts, att så skulle kunna ske, dock — med
hänsyn till den i många fall, genom lagens antagande beträffande karenstiden
på det sätt som skett, efter det socialstyrelsen avgav sitt berörda utlåtande
dep 31 januari 1916, för låga sjukpenningen under karenstiden —
företrädesvis endast i vad anginge tiden efter 35 dagar efter inträffat olycksfall
i arbete.
Emellertid hava sjukkassorna med beaktande, bland annat, av förutnämnda
bestämmelse i 15 § 8 mom. andra stycket sjukkasselagen, enligt
vad som inhämtats, så gott som undantagslöst icke begagnat sig av nämnda
möjlighet till stadgeändring.
Följden härav är, att, enligt vad som beräknats, ersättning utgår icke
blott enligt olycksfallsförsäkringslagen, utan även från vederbörande sjukkassa
i alla de fall, där den olycksfallsskadade arbetaren tillika är medlem
Över motionerna
1:183
och II: 193
avgivet yttrande
av de
ömsesidiga
o ty eks fallsförsäkringsbolagen.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
av registrerad sjukkassa, d. v. s. med hänsyn till att de av olycksfall i arbete
mest drabbade industriarbetarna merendels även äro medlemmar i
sådan kassa, i anledning av över hälften av samtliga inträffade olycksfall i
arbete.
Till sjukkassa utgår enligt kungl. kungörelsen den 11 oktober 1920 statsbidrag,
förutom med visst belopp per medlem, även för sjukdagar, som föranletts
av olycksfall i arbete, med 25 öre för varje sjukdag samt */4 av
kassans kostnader för läkarvård och läkemedel.
Hela antalet sjukdagar på grund av olycksfall i arbete har för år 1919
beräknats till omkring 1,350,000 och för år 1920 till omkring 1,305,000.
Härav belöpa omkring 10 % på tiden efter fyra månader efter olycksfallet,
d. v. s. på en tid, varunder i stort sett sjukpenning ej torde utgivas av
sjukkassa. Statsverkets årliga utgift för bidrag till på grund av olycksfall
i arbete sjuka personer lär alltså, om hänsyn endast tages till nämnda per
sjukdag utgående bidrag, ej kunna beräknas lägre än till omkring 140,000
kronor. Antagligen är ifrågavarande statens verkliga utgift för olycksfall i
arbete ej obetydligt högre.
Om sålunda beträffande det stora antalet olycksfallsförsäkrade arbetare,
som icke tillika äro sjukförsäkrade, behovet av en höjning enligt rättvisare
grunder av sjukersättningen under den nuvarande karenstiden är påtagligt,
låter det sig åter i fråga om de både olycksfallsförsäkrade och sjukförsäkrade
arbetarna under anförda förhållanden efter min mening icke försvaras, att
— såsom borde ske, om hänsyn toges endast till olycksfallsförsäkringen —
genomföra en dylik höjning utan att samtidigt behörigen beakta frågan om
de registrerade sjukkassornas ställning till de på grund av olycksfall i arbete
skadade och det särskilt i vad angår statens bidrag till samma skadade,
något som för övrigt under alla omständigheter synes böra ske vid en förändring
av de nuvarande karenstidsförhållandena enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Kommittén för socialförsäkringens organisation har den 2 november 1923
lios Kungl. Maj:t gjort] framställning om skyndsam utredning om möjligheten
för en koncentrering av sjukkasseverksamheten samt om successiv utveckling
av dess samarbete med den övriga socialförsäkringen.
Lika angelägna som dessa frågor synas vara, lika viktigt synes det mig,
att den nu förevarande, därmed sammanhängande frågan om karenstiden enligt
olycksfallsförsäkringslagen vinner en snar lösning med behörigt beaktande
av vad ovan anförts.
Jag hemställer därför, att utskottet måtte, i anledning av förevarande motion,
föreslå, att en utredning snarast måtte verkställas för reglering av omnämnda,
olycksfallsförsäkringen såväl som sjukförsäkringen berörande förhållanden.
I det förut omförmälda, av samtliga ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen
över motionerna I: 183 och II: 193 ingivna yttrande har beträffande frågan
om försäkring för karenstiden i sjukkassa framhållits, att tillvaron av ömsesidiga
bolag icke i något avseende förhindrade karenstidsförsäkringens ordnande
i sjukkassor. Frågan om sjukkassornas befattning med skador, uppkomna
genom olycksfall i arbete, vore ännu föremål för utredning och komme
i allt fall icke att lösas förrän i samband med den ifrågasatta omorganisationen
av sjukförsäkringen. Yarje föregripande av de förslag, som av omorganisationskommittén
rörande sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen
i sinom tid komme att framläggas, borde sålunda av statsmakterna förhindras.
Andra lag utskottets utlåtande Nr 2f).
21
Utskottets yttrande.
Vad först angår frågan om en sådan omläggning av det nuvarande systemet
för den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande, att detsamma skulle ankomma
enbart å en statens anstalt, framgår det av den ovan lämnade redogörelsen,
att berörda fråga, som redan vid tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
var synnerligen omstridd, vid 1920 års riksdag — således
efter endast ett par års tillämpning av lagen — i ett av andra lagutskottet
då avgivet, av riksdagens båda kamrar godtaget utlåtande i ämnet angivits
påkräva en ingående undersökning. Vidtagandet av en sådan undersökning
ingick ock bland de arbetsuppgifter, som ankomm o å den s. k.
socialförsäkringskommittén. Nämnda kommitté kom dock ej att taga ståndpunkt
till frågan i vidare mån, än att i en av kommittén den 29 januari
1921 avlåten skrivelse med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uttalades, att kommitténs flesta medlemmar gåvo sin principiella
anslutning till ett system med enbart en statsanstalt såsom bärare av den
sociala olycksfallsförsäkringen. Ej heller kommittén för socialförsäkringens
organisation, vars arbetsuppgifter omfattade jämväl nu förevarande spörsmål,
kom att slutligt behandla detsamma, innan sagda kommittés arbete
genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 sistlidne december förklarades skola vila
för att icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande ånyo upptagas. Enligt
vad utskottet inhämtat är den av Kungl. Maj:t den 1 september 1923 tillsatta
s. k. statens besparingskommitté f. n. sysselsatt med frågor, som avse
socialförsäkringens organisation. Aven om grundad anledning finnes till antagande,
att nu förevarande spörsmål därvid varder föremål för övervägande,
undandrager det sig likvisst utskottets bedömande, i vad mån uttalanden, innefattande
en prövning av frågan med eventuellt angivande av riktlinjer för
en omläggning av det nuvarande systemet, äro att från besparingskommitténs
sida förvänta.
Att den föreliggande frågan är lika betydelsefull till sin innebörd som
svårlöslig torde nogsamt framgå av den av utskottet ovan lämnade redogörelsen,
sammanställd med innehållet i de till utskottet avgivna yttrandena
i ämnet. Sedan de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen nu under lagens
mer än sexåriga tillämplighetstid fått i enlighet med lagens bestämmelser
utveckla sig såsom jämsides med riksförsäkringsanstalten bärare av ifrågavarande
försäkringsverksamhet, måste givetvis för ett upprivande av det
nuvarande systemet och dess ersättande med ett till grunden helt olika
sådant krävas, att den hittillsvarande anordningen i tillämpligheten visat
sig förknippad med sådana olägenheter, att en dylik omläggning kan anses
vara av förhållandena påkallad.
Obestridligt torde vara, att det nuvarande systemet med olycksfallsförsäkringens
uppdelning på statlig och enskild verksamhet visat sig ägnat att
medföra ej oväsentliga olägenheter i flerahanda hänseenden. Utskottet kan
i detta hänseende hänvisa till vad därutinnan såväl tidigare som ock i nu
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
förevarande motioner samt i riksförsäkringsanstaltens yttrande ocli av en
av reservanterna i försäkringsrådet anförts. Särskilt synas de yttringar, som
den på grund av systemet oundvikliga konkurrensen emellan den statliga
anstalten och de ömsesidiga bolagen efter hand tagit, visat sig medföra eu
ej önsklig ojämnhet i fråga om premiedebiteringen samt innebära besvärande
irritationsmoment till men för samarbetet emellan den statliga anstalten
och bolagen.
Eu huvudpunkt vid bedömandet av hithörande förhållanden måste givetvis
vara, i vad mån det nuvarande systemet tenderar till att de skadades
rätt i ersättningsfrågor ej skulle vederbörligen ses till godo. Om ock vad i
motionerna härutinnan anförts får, på sätt försäkringsrådet närmare utvecklat,
anses innehålla tydliga överdrifter samt arbetsgivare, anslutna till de ömsesidiga
bolagen, allmänt visa månhet att i ersättningsfrågor hävda sina arbetares
intressen gent emot bolagen, gäller dock, att den för de försäkrade
förefintliga besvärsrätten i ersättningsfrågor — särskilt vad angår de kategorier
av försäkrade, vilkas förmåga att tillvarataga egna intressen är minst
— icke utgör någon mera verksam garanti för tillgodoseendet av de försäkrades
rätt, samt att den vid lagens tillkomst i enahanda syfte träffade anordningen,
att försäkringsrådet skulle äga rätt att även i fall, där klagan ej
förts, upptaga försäkringsärenden till granskning för eventuell rättelses åvägabringande
under de senaste åren allt mindre kommit till användning.
Men även om det får anses klarlagt, att ej oväsentliga olägenheter visat
sig förbundna med det nuvarande systemet i dess hittillsvarande tillämpnin&
gäller det emellertid att bedöma, i vad mån det kan antagas vara
underlägset andra organisationsformer, som kunna tänkas komma till användning
i dess ställe. Att det, innan en ingående undersökning av hithörande
förhållanden kommit till stånd, icke låter sig göra att intaga en
definitiv ståndpunkt till föreliggande spörsmål, synes utskottet uppenbart.
Såsom försäkringsrådet i sitt yttrande omnämnt, råda i skilda länder olika
system i förevarande avseende, av vilka ett vart säkerligen har sina fördelar
och sina olägenheter. Utan att således nu vara berett att uttala någon förhandsståndpunkt
i frågan vill utskottet dock hava framhållit, att vägande
skäl synas utskottet tala för den meningen, att det ur principiell synpunkt
skulle vara förenat med väsentliga fördelar, om den sociala olycksfallsförsäkringen
organiserades så, att konkurrens om försäkringen icke förekornme.
Likaledes synes det påtagligt, att genom åvägabringande av enhetlighet
beträffande handhavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen det
skulle bliva vida lättare att inrangera olycksfallsförsäkringen under ett för
samtliga grenar av socialförsäkringen gemensamt system.
Sett ur arbetsgivarnas synpunkt måste det emellertid te sig såsom ett
berättigat önskemål, att, i den mån så kan ske utan åsidosättande av arbetarnas
rätt och intresse, arbetsgivarna, vilka ju själva bära kostnaderna för
olycksfallsförsäkringen, få hava sin hand med i ordnandet av försäkringsverksamheten.
I vilken utsträckning och på vad sätt så må kunna lämpligen
ske, låter sig emellertid ej i frågans nuvarande läge bedömas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2A.
23
Av det ovan anförda torde framgå, att det får anses uteslutet, att på
grundval av förevarande motioner nu skulle vidtagas ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
av sådan innebörd, att från och med innevarande års utgång
försäkring enligt lagen skulle få äga rum endast i riksförsäkringsanstalten
medan åter de nuvarande ömsesidiga bolagen, vilka, såsom av förut
lämnade uppgifter framgår, för närvarande torde omsluta cirka en tredjedel
av hela antalet årsarbetare inom landet, skulle ställas å avveckling.
Därest, emot vad utskottet förutsatt såsom antagligt, statens besparingskommitté
icke skulle komma att ingå i prövning av nu förevarande organisationsfråga
med eventuellt angivande av riktlinjer för en omläggning av
det nuvarande systemet med försäkringens uppdelning på statlig och enskild
verksamhet, synes utskottet önskligt, att den av Kung! Maj:t å sin
tid i anslutning till uttalanden från riksdagens sida igångsatta, men numera
tillsvidare avbrutna undersökningen av hithörande förhållanden i eu eller
annan form ånyo upptages till slutförande.
Ävenledes anser sig utskottet ej kunna underlåta framhålla angelägenheten
av, att så länge det nuvarande organisationssystemet för olycksfallsförsäkringens
handhavande består, den i lagen avsedda övervakningen från försäkringsrådets
sida av beslut i skadeersättningsfrågor även i icke besvärsmål
må kunna av försäkringsrådet i nödig omfattning utövas.
Yad därefter angår de föreliggande spörsmålen om vissa betydelsefulla
ändringar angående försäkring för ersättning under den s. k. karenstiden
torde även i fråga om dessa spörsmål klart framgå av den av utskottet
lämnade redogörelsen i förening med innehållet i de till utskottet i dessa
delar avgivna yttrandena, att på grundval av förevarande motioner icke nu
kunna vidtagas de av motionärerna härutinnan föreslagna ändringarna i
olycksfallsförsäkringslagen.
Utskottet giver sin anslutning till det framförda önskemålet om åvägabringande
av obligatorisk försäkring även för den nuvarande karenstiden.
Särskilt vad angår de mindre arbetsgivarna och hos dem anställda arbetare
finner utskottet det av erfarenheten bestyrkt, att en dylik utsträckning av
försäkringsplikten är av behovet i hög grad påkallad. Frågan sammanhänger
emellertid synnerligen nära med spörsmålet om införande av obligatorisk
sjukförsäkring och synes ej lämpligen kunna lösas utan att samtidigt
större möjlighet beredes till decentralisation vid handhavandet av de därav
föranledda förvaltningsuppgifter med därmed följande större möjligheter till
snabbt ingripande och effektiv kontroll. Å socialförsäkringsområdet synas
meningarna alltmera samlas om den av bl. a. kommittén för socialförsäkringens
organisation uttalade uppfattningen, att de organisatoriska problemen
å hithörande område icke erhålla sin naturliga och följdriktiga lösning utan
på grundvalen av eu genomförd social sjukförsäkring. Allt tydligare framstår
riktigheten av denna uppfattning och sjukförsäkringsfrågans ordnande
såsom det centrala spörsmålet å socialförsäkringsområdet. Ur denna synpunkt
erbjuder det av arbetsutskottet inom nyssnämnda kommitté under
sistlidne november månad avgivna yttrandet över sjukkasseförbundets fram
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
ställning om åtgärders vidtagande för den sociala sjukförsäkringens vidare
utveckling ett ej ringa intresse. Med hänsyn till de rådande ekonomiska
förhållandena ifrågasättes i detta yttrande genomförandet av en allmän sjukförsäkring
etappvis med början i begränsad omfattning och byggd å den
redan befintliga frivilliga sjukförsäkringen. Eu dylik utveckling, som underlättas
av den nu här och var pågående koncentrationen av sjukkasseverksamlieten,
skulle i sin mån ock möjliggöra eu successiv utveckling av samarbetet
med den övriga socialförsäkringen.
Vad beträffar det framställda förslaget om möjliggörande att frivillig för
säkring beträffande karenstiden må kunna tagas, förutom i riksförsäkringsanstalten,
jämväl i registrerad sjukkassa, hava motionärerna i likhet med
riksförsäkringsanstalten för en sådan anordning uppställt såsom ett bestämt
villkor, att riksförsäkringsanstalten blir ensam bärare av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen. Som av det föregående framgår har utskottet funnit
sb? ej kunna taga ståndpunkt till sistnämnda spörsmål.
Beträffande den ovannämnda anordningens genomförande under nuvarande
forhållanden har i övrigt gjorts vägande erinringar av såväl försäkringsrådet
som ock socialstyrelsen. Uppenbart är även, att förslaget, om ock i princip
tilltalande, skulle bl. a. medföra verkningar gentemot den av sjukkassorna
normalt utövade sjukhjälpverksamheten, vilka tarva eu närmare reglering.
Utskottet håller för visst, att statens besparingskommitté under sitt syssande
med spörsmål om socialförsäkringens ekonomiska förutsättningar kommer
att^ ingå i prövning jämväl av frågan om möjligheten att genomföra en socialsjukförsäkring
och de lämpligaste vägarna därför ävensom av de organisatoriska
spörsmål i övrigt å socialförsäkringens område, som därmed äga
samband.
De riktlinjer, som besparingskommittén därvid kan komma att angiva
för dessa frågors lösning, kunna tänkas bliva av bestämmande vikt även vid
bedömandet av nu föreliggande ändringsförslag beträffande försäkring för
ersättning under den s. k. karenstiden.
Att vid ovan angivna förhållanden i en skrivelse till Kung!. Maj:t nu
skulle givas uttryck för en anslutning under vissa betingelser till de i motionerna
framförda förslagen, synes utskottet ej vara lämpligt. Däremot synes
det utskottet lägligt, att riksdagen hemställer till Kungl. Maj:t, att vid den
fortsatta behandlingen av hithörande frågor inom socialförsäkringens område
samtliga de i nu förevarande motioner väckta förslagen jämte de däröver
avgivna yttrandena måtte, under iakttagande av det ovan framhållna behovet
av enhetlighet i organisationshänseende, vinna det beaktande, vartill motionernas
och yttrandenas innehåll må giva anledning.
På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen av ovanberörda
spörsmål å socialförsäkringens område, under iakt
-
25
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
tagande av behovet av enhetlighet i organisationshänseende,
beakta de i nu förevarande motioner I: 183, II: 72 och II: 193
framförda förslagen i förening med innehållet i de över motionerna
avgivna, såsom bilagor vid detta utlåtande fogade yttrandena.
Stockholm den 22 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROK PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*), Alfred Petrén, greve
Spens*), von Kock, Tjällgren, Sigfrid Hansson och Franzén;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Karlsson i
Gasabäck, Johanson i Stockholm, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm och
Carlsson i Solberga.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer
1) av herr von Sydow, som anfört följande:
»Det i den av utskottet föreslagna skrivelsen framhållna önskemålet att
vid den fortsatta behandlingen av spörsmålet om socialförsäkringens organisation
måtte iakttagas behovet av enhetlighet i organisationshänseende,
kan, då det jämställes med yrkandet i motionerna I: 183 och II: 193, att en
statens försäkringsanstalt måtte erhålla monopol å den sociala olycksfallsförsäkringen,
giva anledning till den tolkningen, att utskottet velat giva ett
indirekt förord åt detta yrkande. För min del anser jag, att skrivelsen bort
så avfattas, att därav klart framginge, att utskottet icke velat giva ett förhandsuttalande
i denna mycket omstridda och ännu icke fullt utredda fråga.
Jag anser därför, att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:
’att riksdagen ville i skrivelse till Kung! Maj;t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vid den fortsatta behandlingen av ovanberörda
spörsmål å socialförsäkringens område taga under omprövning
de i nu förevarande motioner I: 183, II: 72 och II: 193
framförda förslagen i förening med innehållet i de över motionerna
avgivna, såsom bilagor vid detta utlåtande fogade yttrandena.
’»
2) av herr Öberg.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Bilaga 1.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 7 februari innevarande år anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttranden över motionerna nr 183 inom första
och n:ris 72 och 193 inom andra kammaren rörande ändringar i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, får rådet, som kommer att avgiva särskilt
yttrande över motionen nr 72, rörande motionerna n:ris 183 och 193, vilka
aro likalydande, härmed anföra följande.
I motionerna yrkas i huvudsak, att försäkring enligt lagen endast må äga
rum i riksförsäkringsanstalten, ävensom att försäkring för den s. k. karenstiden
må kunna tagas i registrerad sjukkassa.
I vad motionerna avse förslag om riksförsäkringsanstalten. såsom ensam
bärare av försäkringen, redogöres först för tidigare framställningar i samma
syfte och deras behandling, varefter ytterligare motiv anföras för att försäkring
enligt lagen endast bör äga rum i anstalten.
Huvudfrågan härvidlag torde vara, huruvida genom den nuvarande anordningen,
genom vilken försäkring, förutom i riksförsäkringsanstalten, jämväl
må äga rum i s. k. arbetsgivarbolag, tillräcklig garanti förefinnes för tillvaratagande
av de försäkrade arbetarnas lagliga rätt till ersättning. Motionärerna
framhålla i detta hänseende, att försäkring i arbetsgivarbolag icke för
de försäkrade vore lika betryggande som försäkring i statsanstalt, enär arbetsgivarnas
ekonomiska intresse och icke sociala synpunkter kunde antagas
göra sig gällande samt effektiv kontroll ej i varje fall kunde utföras. De
skadades klagorätt måste även anses i viss mån överskattad. Därjämte
framhålles, att bolagen alltmer avlägsnat sig från den typ, som från början
synts vara avsedd, nämligen sammanslutningar mellan vissa yrkesgrupper,
och övergått till typen för vanliga affärsföretag, samt att därför desto mindre
finnes skäl antaga, att bolagen skola uppfylla de syften, som av deras förespråkare
vid lagens tillkomst anförts såsom motiv för deras tillvaro.
Till en början må framhållas, att det förhållandet, att bolagen i allmänhet
ej längre utgöra sammanslutningar för bestämda yrken, till en del torde ha
sin grund i svårigheter beträffande arbetsgivare, som samtidigt bedriva verksamheter
av olika slag. Särskilt bland de större arbetsgivarna förekomma
många fall, då jordbruk bedrives vid sidan av industriell verksamhet o. s. v.
och det skulle i sådana fall ofta bliva svårt att bestämma det bolag, i vilket
försäkring kunde tagas, därest bolagens verksamhet begränsades till bestämda
yrken. Även arbetsgivarna själva synas föredraga den sålunda ökade möjligheten
i fråga om val av bolag för erhållande av försäkring. Att bolagen
härvid alltmera skulle antaga karaktären av »rena affärsföretag», torde knappast
vara riktigt, då bolagen, såsom grundade på ömsesidighet, endast hava arbetsgivare
såsom solidariskt ansvariga delägare, och vinst i egentlig mening
icke förekommer. Flera bolag använda visserligen agenter för ökande av
sin klientel, och kunna i sådant hänseende anses begagna sig av affärsbolagens
metoder, men även riksförsäkringsanstalten utövar genom sina ombud
en liknande verksamhet för att motarbeta arbetsgivarnas anslutning till
bolag. .
Enligt motionärernas mening kan det gällande systemet leda till, att
bolagen »medvetet eller omedvetet» bestämma för låga ersättningar för de
737 24
Andra lagutskottets utlåtande, Nr 2A.
27
skadade. Till stöd för denna mening meddela motionärerna statistiska uppgifter
för år 1922 rörande förhöjningar, genom försiikringsrådets beslut, av
ersättningar från anstalten och bolagen. Enligt dessa uppgifter skulle, i
fråga om beslut, som direkt ändrats av rådet, för anstalten sådan förhöjning
hava ägt rum i allenast 15 procent av antalet anförda besvär, men för bolagen
i 29 procent av motsvarande antal. Med hänsyn till, att bolagen i proportionsvis
större utsträckning än anstalten föredragit att låta rådet direkt besluta
om ändring i stället för att själva ändra, och då besvären i samtliga
fall avse beslut om för låga ersättningsbelopp, som först med anledning av
besvären kommit under förnyad prövning, torde man, för att ej behandla
bolagen alltför orättvist i förevarande hänseende, helst böra jämföra hela
antalen ändrade beslut. Man kommer då till ett procenttal av 29 procent
för anstalten och 47 procent för bolagen. Enligt eu genom bolagens försorg
åstadkommen utredning skulle motsvarande tal för år 1922 utgöra resp. 34
och 47 procent samt för år 1923 resp. 36 och 43 procent. I fråga om anstalten
torde dock härvid hava medräknats vissa beslut, som av anstalten själv betecknats
såsom provisoriska.
De slutsatser, som skulle kunna dragas av dylika siffror, måste tydligen,
för att bliva pålitliga, vila på en omsorgsfull prövning av omständigheterna i
varje särskilt fall, vilken prövning skulle kräva ett jämförelsevis omfattande
arbete. För rådet, som måste utnyttja sina numera minskade arbetskrafter
för behandlingen av inkomna besvär och andra ärenden, har det därför icke
varit möjligt att nu utföra eu allsidig och opartisk prövning. Av de anförda
siffrorna synes man dock kunna förstå, att ändringsprocenten för bolagen ej
i den avsevärda grad överstiger procenten för anstalten, som av motionärerna
göres gällande, ävensom att denna procent jämväl i fråga om anstalten
måste betecknas såsom betydande.
Enligt rådets erfarenhet kan man i fråga om arbetsgivarna i allmänhet
ej tala om någon tendens att söka nedpressa ersättningarna för deras skadade
arbetare. Tvärtom visa sig arbetsgivarna vanligen mycket intresserade av
att arbetarna skola få sin rätt, och i många fall anföras besvär av arbetsgivaren
för arbetarens räkning icke endast då det gäller anstalten utan även
i fråga om bolagen.
Yad motionärerna anfört angående ovan avhandlade spörsmål innehåller
sålunda, enligt rådets mening, tydliga överdrifter. Aven rörande vissa andra
omständigheter begagnas i motionerna starka uttryck för att framhålla förmenta
olägenheter av bolagens verksamhet. Sålunda anföres i fråga om
skäliglietsprövning vid bestämmande av arbetsförtjänst och invaliditet, att
»ganska störa» svängningar kunna göras utan att komma i direkt strid mot
lagens föreskrifter, och att ganska störa fel erfordras för att ett direkt oriktigt
beslut skall kunna påstås föreligga. Enligt rådets mening äro dock lagens
bestämmelser om arbetsförtjänstens beräkning och allmänt antagna regler
för invaliditetsgradens bestämmande tillräckligt tydliga och fixerade, för att
en kontroll- och besvärsmyndighet skall efter erforderlig utredning, utan
fara för misstag av betydenhet, kunna bestämma ersättningarna enligt lagen.
Motionärernas mening, att om en statsanstalt bure hela försäkringen,
därigenom billigare förvaltningskostnader skulle ernås, försäkringsavgifterna
sänkas och lagtillämpningen bliva enhetlig, torde ävenledes grunda sig på
överdrifter. Sålunda är det, såsom jämväl i rådets skrivelse till utskottet
år 1919 angives, för anstalten, relativt taget, tydligen icke något »oerhört»
arbete att i sina arbetsgivarförteckningar avpricka bolagens delägare. Att förvaltningskostnaderna
för anstalten skulle bliva, mindre, om anstalten bure
hela försäkringen, synes otroligt, då antalet skador, som skulle behandlas
av anstalten, i sådant fall skulle mer än fördubblas. Huruvida förvaltnings
-
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
kostnaden per arbetsgivare skulle minskas, torde ävenledes kunna betvivlas.
Ej heller kan man förstå, varför avgifterna skulle kunna bliva lägre, om ersättningarna
fortfarande bestämmas efter riktiga grunder. Under förutsättning
av effektiv kontroll torde även lagtillämpningen bliva väsentligen lika
enhetlig, om den utövas av anstalten eller därjämte av bolag.
Beträffande särskilt förvaltningskostnaderna har erfarenheten åtminstone
hittills ej varit uppmuntrande i fråga om de få länder, där försäkringen
liandhaves av eu enda statsanstalt. Siffrorna t. ex. från Schweiz, vilka torde
vara utskottet bekanta från andra utredningar, verka ganska avskräckande,
och t. o. in. i fråga om Norge, där antalet försäkrade arbetare är knappt eu
fjärdedel av motsvarande antal för vårt land, uppgingo år 1922 förvaltningskostnaderna
för riksforsikringsanstalten, ehuru i Norge obligatorisk sjukförsäkring
är genomförd, till så högt belopp som 952,000 kronor.
\ilken
ständigheter, vilka, såsom i rådets skrivelse till utskottet år 1919 framhålles,
icke kunna anses vara av större principiell eller praktisk betydelse, huvudfrågan
gäller dock, såsom även av motionärerna framhålles, i första hand
tillvaratagande av de skadades rätt till ersättning. Av största betydelse är
ock tillgodoseende av arbetsgivarnas intresse att ej bliva betungade med
alltför höga utgifter.
I andra länder med obligatorisk försäkring tillämpas, som bekant, olika
system för ernående av dessa ändamål. I Tyskland och Österrike t. ex. omliänderhaves
försäkringen, som är obligatorisk, av arbetsgivarsammanslutningar,
bildade enligt lagstadgade grunder. I Danmark och Finland sker
försäkringen i enskilda bolag, men invaliditetsersättningarna bestämmas av
en statsinstitution (försäkringsråd). I Holland äger försäkringen rum, efter
arbetsgivarens val, i ett arbetsgivarbolag eller i en statsanstalt, vilken dock
bestämmer ersättningarna även vid försäkring i bolag. I Schweiz och Norge
liandhaves hela försäkringen av en statsanstalt. Härtill komma vanligen
särskilt inrättade besvärsinstanser.
Det svenska systemet kan anses intaga en mellanställning mellan de i
utlandet vid obligatorisk försäkring tillämpade systemen. Arbetsgivarna
kunna enligt svensk lag välja mellan försäkring i riksförsäkringsanstalten
och i ett för ändamålet bildat arbetsgivarbolag, och därmed torde deras intressen
i huvudsak vara tillgodosedda. Anstalten har att ombesörja försäkringen
för alla fall, där försäkring ej tagits i bolag. Försäkringen omliänderhaves
sålunda av anstalten och arbetsgivarbolag, vilka inrättningar
var för sig bestämma ersättningarna för de hos dem försäkrade arbetarna.
Försäkringsrådet fungerar såsom besvärsinstans och har dessutom befogenhet
att till prövning upptaga beslut av försäkringsinrättningarna även utan
att besvär anförts, men är ej, såsom motsvarande institutioner i Danmark,
Finland och Holland, skyldigt att i varje fall bestämma ersättningen. Genom
denna befogenhet är dock för rådet möjlighet beredd att övervaka försäkringsinrättningarnas
bestämmande av ersättningarna. I själva verket skulle
rådet _ sålunda, liksom institutionerna i nämnda länder, genom att till omprövning
upptaga^ samtliga beslut om ersättning, kunna i varje fall bestämma
ersättningarna. A andra sidan kunna över försäkringsinrättningarnas beslut
besvär anföras hos rådet och besluten på denna väg komma under
rådets prövning.
Genom den svenska lagstiftningen torde sålunda, genom de båda nämnda
vägarna till ernående av rättelse i oriktiga beslut, under förutsättning av ett
effektivt övervakande från rådets sida och av ett allmännare begagnande av
besvärsrätten, vara ganska väl sörjt för tillvaratagande av arbetarnas berättigade
intressen i fråga om ersättning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
29
Av vad ovan i korthet anförts torde framgå, att rådet numera, med stöd
av vunnen erfarenhet, finner det gällande systemet, genom vilket även tillgodoses
arbetsgivarnas berättigade intresse av att själva kunna ordna eu
försäkring, vars huvudsakliga kostnader de hava att bära, icke i och för sig
vara underlägset det av motionärerna förordade systemet med en statsanstalt
såsom ensam bärare av försäkringen, och att således, under förutsättning
av effektiv kontroll över försäkringsinrättningarnas verksamhet, tillräcklig
anledning saknas för ändring i motionernas syfte av gällande bestämmelser
i förevarande hänseende.
Motionärernas huvudanmärkning mot den nuvarande anordningen gäller
emellertid det förhållandet, att rådets verksamhet beträffande granskningen
av försäkringsinrättningarnas beslut under de senare åren väsentligen inskränkts.
Då eu stark inspektion från rådets sida från början utgjorde
grundförutsättningen för arbetsgivarbolagens tillvaro, hade därigenom särskilt
stöd givits åt de farhågor, som vid lagens antagande i riksdagen från
vissa håll framhöllos.
Denna anmärkning har utan tvivel berättigande, om ock, såsom ovan
angivits, bolagens verksamhet i fråga om ersättningarnas bestämmande under
senare tider icke i särskilt betydande omfattning varit underlägsen anstaltens.
Den erfarenhet rådet hittills kunnat vinna, hänvisar emellertid på
behovet av eu omfattande granskning både av bolagens och av riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfrågor. Att under de första åren av rådets
verksamhet antalet besvär var ringa och först efterhand ökats, visar även,
att arbetarnas förmåga att genom anförande av besvär själva iakttaga sina
intressen icke och ej ens bland de organiserade arbetarna, av vilka bolagens
klientel till stor del utgöres, hittills varit sådan, att förmånen av att kunna
anföra besvär skulle göra en effektiv kontroll i någon avsevärd mån överflödig.
Över riksförsäkringsanstaltens premiebestämningar har rådet hittills ej
utövat annan kontroll, än som föranletts av anförda besvär. Omständigheterna
i ett och annat mål rörande premier tyda dock på, att även i detta
avseende en kontroll någon gång kan vara behövlig.
Givetvis har rådet haft sin uppmärksamhet riktad på nu avhandlade förhållanden.
Sedan för ett par år tillbaka var rådet betänkt på att söka
genomföra en vida mera omfattande granskning av samtliga försäkringsinrättningars
beslut i ersättningsfrågor än som kunnat åstadkommas under
de föregående åren. Så vitt rådet kunde bedöma skulle den då befintliga
personalen, med sin under föregående år vunna erfarenhet i fråga om behandling
av ärendena, i huvudsak hava varit tillräcklig för ändamålet, och
några särskilda kostnader, såsom motionärerna antaga, ej varit erforderliga.
Den därefter följande reduktionen av rådets arbetskrafter — de egentliga
tjänstemännen utgöras för närvarande av tre försäkringsråd, inclusive chefen,
en sekreterare och en notarie — gjorde det emellertid omöjligt för rådet
att fullfölja denna plan. Rådet måste efter hand inskränka sin kontroll till
allenast de mindre arbetsgivarbolagens ersättningsbeslut ävensom i övrigt
sådana beslut av anstalten eller bolagen, som av särskild anledning, t. ex.
vid frågor om kapitalutbyte, komma under rådets behandling. I detta sammanhang
torde böra framhållas, att genom prövning av ersättningarna vid
behandling av frågorna om kapitalutbyte rådets kontrollerande verksamhet
blivit avsevärt mera omfattande än som framgår av antalet direkt infordrade
mål. Då motionärerna t. ex. erinra, att de infordrade målens antal under
1923 nedgått till 90, bör sålunda detta antal rätteligen betydligt ökas.
Rådet har i flera skrivelser till regeringen framhållit de svårigheter, som
den genomförda reduktionen av arbetskrafterna måste föra med sig. Yad
opaginerad Kontrollera mot PDF
dU Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
rådet sålunda anfört har emellertid lämnats utan avseende. Vid frågans
behandling i riksdagen har riksdagen ansett sig böra ifrågasätta ytterligare
inskränkningar av personalen. Det är tydligt, att möjligheterna för rådet
att i avsedd utsträckning kunna fullgöra sina uppgifter enligt lagen sålunda
blivit synnerligen förminskade, och att, därest arbetarnas och arbetsgivarnas
förtroende ej mindre i fråga om arbetsgivarbolagen än även i fråga om
nksförsäkringsanstalten ej skall väsentligen rubbas, ändring måste ske i
nuvarande förhållanden.
I motionernas senare del föreslås beredande av rätt för arbetsgivare att
under vissa förutsättningar i registrerad sjukkassa erhålla försäkring för
karenstiden.
Därvid erinras till eu början om tillkomsten av nu gällande bestämmelser
om 35 dagars karenstid, under vilken tid arbetsgivaren själv bär ansvaret
för ersättningen, . där försäkring ej tagits enligt 35 §. Enligt 37 § skall
försäkringsinrättningen, om den skadade på grund av arbetsgivarens obestånd
eller av annan anledning ej kan utfå ersättningen, i arbetsgivarens
ställe utgiva densamma med regressrätt mot arbetsgivaren. Med anledning
:,tY motionärernas uppgift, att tillämpningen av detta stadgande »varit föremål
för olika tolkningar av försäkringsmyndigheterna», vill försäkringsrådet framhålla,
. att enligt rådets mening försäkringsinrättningen i varje fall, då ersättningen
ej. kan utfås av arbetsgivaren, har att förskottsvis utgiva densamma.
Meningen med stadgandet har tydligen ej varit, att den skadade,
med avseende å säkerheten att utfå ersättningen, skulle försättas i ogynnsammare
läge än om karenstiden ej funnits, utan endast, att frågan om
karenstiden skulle uppskjutas tills frågan om obligatorisk sjukförsäkring
kunde bliva avgjord. Anvisning om denna rådets uppfattning rörande tolkningen,
av. 37 § har meddelats vederbörande försäkringsinrättningar.
Motionärerna synas med sina motioner väsentligen avse att bereda »bekvämare
.och för arbetsgivarna mera till hands liggande möjligheter att
genom försäkring befria sig från ersättningsplikten under karenstiden än
en centralanstalt är i stånd erbjuda». Då det för arbetsgivaren i förevarande
hänseende gäller att befria sig från ersättningsplikten, är det svårt
att förstå, huru det skulle för honom vara »bekvämare, och mera till hands
liggande» att vända sig till någon av de få sjukkassor, som kunna bliva
godkända och om vilka han i regel ej äger kännedom, än att taga försäkringen
i den försäkringsinrättning, i vilken han i övrigt är försäkrad. Han
skulle ju eljest få med två försäkringsinrättningar att göra. Han torde ej
heller kunna beräkna att få billigare försäkring i kassan, då denna ej själv
skulle^ få bestämma avgiften. Iledan av vad sålunda i korthet antytts torde
framgå, att en anordning av den art, motionärerna tänkt sig, icke torde bliva
av någon praktisk betydelse.
Även i övrigt synes förslaget ej vara tillräckligt genomtänkt. Sålunda
är det icke klart huru motionärerna tänkt sig ansvarigheten för försäkringsförbindelserna.
Enligt sjukkasselagen häfta för kassans förbindelser allenast
dess tillgångar, och i fråga om dylika kassor linnes ej, såsom i arbetsgivarbolagen,
solidarisk ansvarighet för delägarna. Huru uppkommen brist å den
ifrågavarande försäkringsrörelsen skall täckas, lämnas oavgjort. Då meningen
synes vara, att arbetsgivaren genom försäkringen i kassan skall vara
helt fri från sin ersättningsplikt, äro dessa frågor av största betydelse ej
mindre för honom än även för den skadade, som bör vara säkerställd för
ersättningen. Ävenledes bliver ej klart huru det förhåller sig med delägarskapet
i kassan, om arbetsgivaren eller hans arbetare skola vara att anse
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 31
såsom delägare. Beträffande förhållandet mellan riksförsäkringsanstalten och
socialstyrelsen skall enligt ordalydelsen anstalten, »efter samråd» med socialstyrelsen,
själv bestämma avgifterna, och således icke båda myndigheterna
gemensamt fatta beslut härom. Ifrågasättas kan dock, huruvida ej socialstyrelsen,
såsom kassornas tillsynsmyndighet, lämpligen själv borde bestämma
premierna, naturligtvis med stöd av riksförsäkringsanstaltens erfarenhet. Beträffande
möjligheten att vinna rättelse i beslut om ersättning, skulle de
ifrågavarande kassorna komma att få tvenne besvärsvägar. Sålunda skulle
besvär över ersättningar på grund av försäkringen anföras hos anstalten och
rådet, men klagan över andra understöd föras hos allmänna domstolar, en
dualism, som väl må anses olämplig o. s. v.
Att samarbete äger rum mellan olycksfallsförsäkringens och sjukförsäkringens
organ är självfallet av den största betydelse och har även framhållits
av såväl ålderdoms- som socialförsäkringskommittén. Därvid har
man dock tänkt sig sjukkassorna såsom mellanhänder, vilka, förutom viss
annan verksamhet, för försäkringsinrättningarnas räkning åtogo sig utgivande
av ersättningar till de skadade, men icke, att de såsom självständiga försäkringsgivare
skulle övertaga någon del av försäkringen. Beträffande de nuvarande
sjukkassorna torde för övrigt försäkring för övertagande av den för
de skadade så viktiga sjukvården knappast vara genomförbar i någon avsevärd
omfattning, då dessa kassor endast undantagsvis utgiva annat än kontanta
understöd.
På grund av vad sålunda i korthet anförts får rådet avstyrka bifall till
motionerna i vad de avse förevarande fråga.
I behandlingen av detta ärende hava rådets samtliga ledamöter deltagit.
Utdrag av rådets protokoll, innefattande inom rådet uttalade särskilda
meningar vid ärendets behandling, bifogas.1)
Stockholm den 27 mars 1924.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
AND. LINDSTEDT.
Erik Jlörmy
Bilaga 2.
Till riksdagens andra lagutskott.
Jämlikt nådig remiss den* 7 februari innevarande år får försäkringsrådet
härmed avgiva yttrande över motionen nr 72 inom andra kammaren.
Motionen avser ändring i olycksfallslagen i sådant syfte, att den obligatoriska
försäkringen även skall omfatta sjukersättning under den i 37 § avsedda
karenstid.
Skälen för och emot stadgande om en karenstid hava, särskilt vid frågans
behandling under riksdagen år 1916, blivit så utförligt framhållna, att det
ej torde vara behövligt här närmare ingå på desamma. De fördelar, som
'') Denna bilaga är ej tryckt.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
borttagande av karenstiden skulle medföra ej mindre för de skadade än även
för arbetsgivarna, framför allt för de mindre bland dem, äro uppenbara. Betänkligheterna
avse väsentligen befarade svårigheter att, innan obligatorisk
sjukförsäkring blivit genomförd, utan alltför stora förvaltningskostnader för
försäkringsinrättningarna, kunna genomföra även försäkringen under''karenstiden.
Beträffande arbetsgivarbolagen meddela dessa redan nu i flertalet fall karensförsäkring,
och torde för dem svårigheterna ej bliva av större betydelse.
Aven i fråga om riksförsäkringsanstalten, vilken hittills meddelat karensförsäkring
i mindre utsträckning än bolagen, torde svårigheterna ej bliva
alltför stora och ej heller förvaltningsapparaten behöva bliva alltför dyrbar.
I varje fall torde fördelarna för arbetsgivarna och de skadade av den ifrågasatta
utvidgningen av försäkringen mer än tillräckligt motsvara de ökade
kostnader, som kunna bliva erforderliga. Även anstalten själv har tidigare
ansett sig kunna tillstyrka borttagandet av karenstiden.
Bortser man därför från det sammanhang, som kan förefinnas mellan förevarande
fråga och frågan om arbetsgivarnas bidragsplikt till en blivande
sjukförsäkring, torde enligt rådets förmenande starka skäl tala för ett genomförande
snarast möjligt av åtgärder i det av motionärerna angivna syftet.
Formuleringen av motionärernas yrkande giver vid handen, att de, även
i fråga om sjukpenningens storlek'' under de 35 första dagarna, tänkt sig
bestämmelserna i 37 § böra ersättas med de allmänna bestämmelserna i 6 §.
Härigenom skulle visserligen den del av premien, som motsvarar kostnaden
för sjukpenningen under karenstiden, jämförd med premien för frivillig försäkring
enligt nuvarande grunder, i genomsnitt komma att ökas med omkring
två tredjedelar. I förhållande till premien för försäkringen i dess
helhet, motsvarande jämväl kostnaden för sjukvård, livräntor m. m., bliver
dock premieökningen i allmänhet utan större betydelse. Sjukpenningen bliver
tydligen för den skadade bestämd efter rättvisare grunder, än om 37 § bibehålies.
Sjukpenningen skulle i flertalet fall genast kunna bestämmas med
ledning av bestämmelserna i 9 §, vilka bland annat just för ernående av en
sådan utväg erhållit sin nuvarande år 1922 ändrade lydelse. I de fall, där
en definitiv bestämning av arbetsförtjänsten ej genast är möjlig, kan enligt
13 § ett approximativt värde å densamma provisoriskt läggas till grund.
Administrationssvärigheterna torde därför ej bliva större än vid den ej sällan
ganska besvärliga undersökning, som föranledes av bestämmelserna i 37 §,
och vilken ävenledes ganska ofta nödvändiggör ett provisoriskt beslut, innan
ett definitivt resultat kunnat ernås.
Motionärernas yrkande vid slutet av sin hemställan, att arbetsgivare skulle
kunna stå självrisk för karenstiden, behöver ej föranleda någon särskild åtgärd
i fråga om lagtexten, då bestämmelserna i 11 och 15 §§ med sin nuvarande
lydelse medgiva sådant.
Skulle motionen bifallas på sätt av försäkringsrådet ovan tillstyrkts, torde
ungefär följande ändringar i olycksfallslagen bliva erforderliga:
6 §•
Har arbetare----utgivas:
1) om olycksfallet — — — mera än tre dagar efter dagen för olycksfallet,
så länge sjukdomen varar:
a) ---
b) sjukpenning---ej utgår för dagen för olycksfallet och ej heller,
där ej---fjärdedel;
2) om---sjukdom medfört---- arbetsförmågan;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
33
10 §.
Försäkringsinrättning,---när som helst och under så lång tid----
35 §.
Arbetsgivare — — — riksförsäkringsanstalten dels försäkra arbetare för
olycksfall utom arbete, dels ock försäkra annan arbetare än i denna lag avses
för olycksfall i arbete ävensom för olycksfall utom arbete. Sådan---
37 §.
Utgår.
I behandlingen av detta ärende hava rådets samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 7 april 1924.
På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:
AND. LINDSTEDT.
Erik Rörmy.
Bilaga 3.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande i anledning
av vissa inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 183 i första kammaren av herr Ljunggren och nr 193 i andra kammaren
av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. angående ändring i vissa delar
av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, samt
nr 72 i andra kammaren av herrar Gardell och Karlström i Lummelunda
om vissa ändringar i samma lag.
Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen i fråga om motionerna
nr 183 och 193 anföra följande.
Motionärerna framhålla såsom det nuvarande systemets huvudsakliga
brister:
1) att de ersättningar, som bolagen lämna, måste komma att bestämmas
så snävt som möjligt, då bolagen konkurrera med varandra och med riksförsäkringsanstalten
och hava arbetsgivare till delägare,
2) att det visat sig, att försäkringsrådet icke kunnat utöva den effektiva
kontroll över bolagens skaderegleringar, som man vid lagens antagande förutsatt,
samt
3) att riksförsäkringsanstaltens tillsyn över att de arbetsgivare, vilkas
arbetare äro försäkrade i anstalten utan avtal, erlägga vederbörliga avgifter
till anstalten, väsentligen försvåras av den omständigheten, att arbetsgivarna
kunna taga försäkring i bolagen.
Yad angår första punkten är det ingalunda så givet, som motionärerna
förmena, att bolagens konkurrens med varandra och arbetsgivarnas delägareskap
verka i den riktningen, att bolagens ersättningar sättas så snävt som
möjligt. Detta har förmodligen synts motionärerna naturligt, därför att enligt
deras förmenande bolagens premier kunna hållas lägre genom njugghet
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 21 käft. (Nr 25.) um S4 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
vid skaderegleringarna. Erfarenheten visar emellertid, att arbetsgivarna äro
mycket måna att hävda sina arbetares intressen gentemot bolagen och
mycket missnöjda, om bolagen sätta ersättningarna lägre än de enligt arbetsgivarnas
mening borde vara. Denna arbetsgivarnas hållning förklaras dels
av oegennyttigt intresse för arbetarnas rätt, dels av att de vid försäkringsfalls
inträffande känna sig mera som försäkringstagare än som delägare och
därför önska så stor valuta som möjligt för sina erlagda premier i form av
höga ersättningar. Ett bolag, som bleve känt för njugga skaderegleringar,
skulle säkerligen komma att ligga under i konkurrensen trots lägre premier.
Motionärerna hava visserligen sökt styrka sitt påstående med statistik
beträffande de av försäkringsrådet avgjorda klagomålen över bolagens och
riksförsäkringsanstaltens regleringar. Men densamma är av liera skäl icke
bevisande. För att rättvist jämföra bolagens och riksförsäkringsanstaltens
regleringar fordras en mera ingående kännedom om de överklagade regleringarna.
Det är vidare att märka, att försäkringsrådets utslag efter hand
komma att skapa prejudikat till ledning för bolagen vid kommande regleringar,
varför ändringar av desamma böra bliva sällsyntare. Härtill kommer,
att bolagen beslutat inrätta en gemensam nämnd för avgörande av sådana
skaderegleringar, som äro särskilt svåra att bedöma. Detta synes vara ett
ytterligare skäl för lagstiftaren att ställa sig avvaktande.
I vad mån fog finnes för motionärernas påstående i andra punkten, undandrager
sig försäkringsinspektionens bedömande. Det förhåller sig måhända
så, som motionärerna förmena, att kostnaderna för försäkringsrådet skulle
komma att väsentligt överstiga de beräknade, därest rådet skulle komma att
uppfylla de fordringar, som ställdes å detsamma vid lagens tillkomst. Men
detta är i så fall, som bekant, icke den enda punkt, där dessa beräkningar
visat sig för låga. Försäkringsinspektionen har anledning antaga, att man
utan att bryta sönder den nuvarande försäkringsorganisationen skulle kunna
göra besparingar, vilka mera än motvägde den ökning av försäkringsrådets
stat, som kunde vara erforderlig. I detta avseende tillåter försäkringsinspektionen
sig att hänvisa till vad försäkringsinspektionen förlidet år anfört
i ett till utskottet avgivet yttrande angående en inom riksdagens andra
kammare av herr af Ekenstam väckt motion, nr 47.
Vad angår motionärernas påstående i tredje punkten vill försäkringsinspektionen
erinra därom, att bolagens försäkringsavtal enligt lag skola
avslutas för kalenderår, och att bolagen äro skyldiga att för varje år lämna
riksförsäkringsanstalten uppgift om sina försäkringstagare. Det kan därför
icke medföra något större arbete för riksförsäkringsanstalten att avpricka
bolagens försäkringstagare i dess arbetsgivareregister. Att dettas förande,
såsom det nu är ordnat, är förenat med stora svårigheter och kostnader
beror icke i någon avsevärd mån på att riksförsäkringsanstalten saknar
monopolställning.
Motionärerna föreslå slutligen, att försäkring i fråga om karenstiden skall
kunna tagas icke blott i riksförsäkringsanstalten utan även i registrerad
sjukkassa. De motivera detta därmed, att sådan försäkring nu tecknas alltför
litet av de mindre arbetsgivarna, och förmena att detta skulle ändras, om
för dem bekvämare och mera till hands liggande möjligheter till sådan försäkring
skapades än dem, som en centralanstalt är i stånd att erbjuda.
Enligt försäkringsinspektionens mening är karensförsäkringens relativa
sällsynthet bland de mindre arbetsgivarna beroende därpå, att den ickeavtalsmässiga
försäkringen i riksförsäkringsanstalten är bekvämare för de
mindre arbetsgivarna och därför i regel föredrages av dem, ehuru den icke
omfattar karenstiden. Men om så är förhållandet, är det ej att förvänta,
att dessa arbetsgivare skulle bliva mera hågade att sluta avtal om karensförsäkring
blott därför, att den kunde tecknas i sjukkassa.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2t>. 3f)
Men å andra sidan kan försäkringsinspektionen ej se någon olägenhet av
att sådan möjlighet beredes. Och detta kan ske, även om riksförsäkringsanstalten
icke får monopol på försäkringen i övrigt. Såsom nämnts tror
försäkringsinspektionen ej, att den frivilliga karensförsäkringen kommer att
få någon större tillslutning från de mindre arbetsgivare, som hava sin obligatoriska
försäkring i riksförsäkringsanstalten utan avtal. Men även om så
skulle bliva fallet, uppstår det ingen olägenhet därav, att denna frivilliga
försäkring står öppen även för det fåtal, endast 5 ä (i %, av de mindre
arbetsgivare, som har sin obligatoriska försäkring ordnad genom avtal med
något bolag. Det synes ej troligt, att dessa arbetsgivare skulle vilja teckna
frivillig karenstidsförsäkring i en sjukkassa i stället för i respektive bolag,
då det ju endast skulle medföra ökat besvär för dem, i det de då finge
sluta två försäkringsavtal i stället för ett. Men om likväl en eller annan
av dem skulle vilja teckna sådan försäkring och någon sjukkassa är villig
att gå in på sådant antal, så ligga rättsförhållandena fullt klara genom de
båda avtalen.
Enligt försäkringsinspektionens mening finnes det alltså intet fog för
motionärernas påstående, att den nuvarande organisationen lägger allvarliga
hinder för att sjukkassorna må bliva bärare av frivillig olycksfallsförsäkring
under karenstiden.
Slutligen vill försäkringsinspektionen framhålla, att det enligt försäkringsinspektionens
åsikt icke med fog kan riktas någon principiell anmärkning
mot det nuvarande försäkringssystemet. Och om så är, synes det icke böra
sättas i fråga att utbyta detsamma mot ett helt nytt system endast därför,
att det under den korta tid organisationen fungerat visat sig, att dess verksamhet
lämnat rum för vissa anmärkningar. Vilket system man än väljer,
kan ej undvikas, att det i den praktiska tillämpningen visar sig i någon
mån ofullkomligt. Försiktigheten bjuder att ej göra systemskifte, förrän
man genom en längre tids erfarenhet funnit, att bristerna ej kunna avhjälpas
inom det tillämpade systemets ram.
Försäkringsinspektionen får därför för sin del avstyrka bifall till ifrågavarande
motion, i vad den avser att giva riksförsäkringsanstalten monopol
på den obligatoriska försäkringen.
Skulle likväl sådan monopolisering beslutas, måste de ömsesidiga bolagen
träda i likvidation. Vissa bestämmelser huru därvid skall förfaras, finnas,
såsom motionärerna påpeka, i lagen om försäkringsrörelse. Men det synes
försäkringsinspektionen, att statsmakterna, som genom nuvarande lagstiftning
föranlett bildandet av dessa bolag, måste känna sig förpliktade att tillse,
att deras anställda hållas skadelösa för förlusten av sina tjänster. Det är
omöjligt att nu säga, vilka kostnader detta kan komma att medföra för
statsverket.
Vad därefter beträffar motionen nr 72 får försäkringsinspektionen framhålla
följande.
Enligt motionärernas förslag skulle den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
bereda ersättning jämväl under de 35 första sjukdagarna, dock att
den arbetsgivare, som så önskade, skulle äga rätt ansvara för denna ersättning
och erhålla motsvarande minskning av premien.
Sådan utsträckning torde komma att höja premien ej oväsentligt. Med
nuvarande bestämmelser om sjukpenning under karenstiden lärer t. ex. premien
för frivillig karensförsäkring beräknas för jordbruksarbetare till ungefär
25 % och för kvinnliga hembiträden till 50 % av premien för den obligatoriska
försäkringen. Och då sjukpenningen under karenstiden enligt mo
-
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
tionärernas förslag skall bestämmas efter samma grunder, som gälla för tid
efter den 35:te sjukdagen, blir premieförhöjningen än större.
Karenstidens borttagande kommer att medföra, att eu mängd olycksfall, .
som medföra endast kortare tids sjukdom, skola regleras av försäkringsinrättningarna.
Omkostnaderna för dessa regleringar måste bliva mycket höga
i förhållande till de små ersättningsbeloppen och sålunda detta regleringssätt
oekonomiskt i jämförelse med det nuvarande, då arbetsgivarna själva
få direkt betala ersättningarna.
Den risk den arbetsgivare, som icke frivilligt tager försäkring för karensfiden,
står, är ej större än att han i regel kan bära den. Något skäl att,
tör att skydda arbetsgivarna för alltför stora förluster, tvinga dem att försäkra
sin ersättningsplikt synes därför icke föreligga. Och arbetarens rätt
är redan fullt skyddad genom lagens bestämmelse att, om arbetsgivaren ej
kan utgiva ersättningen, denna skall bestridas av den försäkringsinrättning,
där hans arbetare äro försäkrade för tiden efter 35:te dagen.
Motionärernas förslag skulle vidare medföra en förbättring av sjukpenningarna
under den nuvarande karenstiden. Även om denna bibehålies, kan
dylik förbättring, om den anses önskvärd, åstadkommas därigenom, att man
bestämmer högre sjukpenningar för de olika avgiftsklasserna inom den allmänna
pensionsförsäkringen.
På grund av vad sålunda anförts får försäkringsinspektionen för sin del
avstyrka bifall till motionen ifråga.
Stockholm den 26 mars 1924.
P. G. LAURIN.
Per Hasseerot. F. v. Krusenstjerna. Ragnar Wollert.
Bilaga 4.
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Maj:t har den 7 februari 1924 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över två inom riksdagen
väckta lika lydande motioner om ändring i vissa delar av lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, den ena nr 183 inom första kammaren av herr
A. Ljunggren och den andra nr 193 inom andra kammaren av herr;Bernh.
Eriksson i Grängesberg m. fl.
Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande:
Riksförsäkringsanstalten har såväl före tillkomsten av gällande olycksfallsförsäkringslag
som i sina till riksdagens första lagutskott 1919 och dess
andra lagutskott 1920 avgivna utlåtanden över då väckta motioner i förevarande
ämne uttalat som sin åsikt, att den sociala olycksfallsförsäkringen
borde handhavas endast av en statens anstalt.
Riksförsäkringsanstalten vidhåller fortfarande denna mening.
I sitt senaste utlåtande till andra lagutskottet i detta ämne’har anstalten
utförligt angivit skälen härför.
I motionerna har nu påvisats, att de utredningar, som då av utskottet
förutsattes skola komma till stånd i ämnet, icke verkställts, och att varken
socialförsäkringskommittén eller kommittén för socialförsäkringens organisation
upptagit spörsmålet till behandling i vidare mån, än att den förra
kommittén i principiell anslutning till riksförsäkringsanstaltens förenämnda
737 £4
37
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
åsikt uttalat, »att ett system med riksförsäkringsanstalten såsom ensam
bärare av försäkringen är att föredraga framför det nuvarande systemet».
Likaså kan, såsom i motionerna även anmärkts, den då i samband med den
förevarande även satta frågan om införande av obligatorisk sjukförsäkring
för närvarande knappast anses aktuell.
Under sådana förhållanden anser sig riksförsäkringsanstalten nu, i anslutning
till vad i motionerna anförts, böra under hänvisning för övrigt till sina
föregående yttranden, något närmare upptaga vissa av de spörsmål, som
efter anstaltens mening i den föreliggande frågans nuvarande läge äro av
särskild betydelse.
Till belysning av omfattningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet i
förhållande till de enskilda bolagens, vilka vid sidan om anstalten driva försäkring
enligt olycksfallsförsäkringslagen, får anstalten meddela följande
sammanställning:
1918
1919
1920
Riksför-
säkrings-
anstalten
Bolagen
Riksför-
säkrings-
anstalten
Bolagen
Riksför-
säkrings-
anstalten
Bolagen
Antal arbetsgivare......
» årsarbetare *) ...
» olycksfall *) ......
229 042
900 488
30 498
26 469
407 038
26 351
259 529
924 798
27 458
30 494
442 038
27 435
284 794
968 362
24 945
31 238
484 550
26 938
*) Inklusive statens.
Såsom anstalten tidigare framhållit, måste en social olycksfallslagstiftning Bristande tilllöv
att rätt fylla sitt syfte inom ganska rymligt tillmätta gränser lämna frihet
med avseende å bedömande av de inträffade olycksfallen, den behandling räU
och den ersättning de kräva. Så är också, såsom anstalten tidigare närmare
utvecklat, förhållande enligt nu gällande 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Detta gäller icke blott i fråga om olycksfall i arbete skall anses föreligga
eller icke, utan även rörande bestämmande av den skadades årliga arbetsförtjänst
(lagens 9 §) och av invaliditetsgrad (8 §). Börande arbetsförtjänstens
bestämmande är denna skälighetsprövning särskilt vidsträckt beträffande
bland annat minderåriga. Därtill komma bestämmelserna i lagens 25 § och
de där angivna särskilda omständigheter, som kunna föranleda, att ersättning
må »skäligen nedsättas».
I fråga om den inverkan, som denna fria prövningsrätt kan få med hänsyn
till den utgift, som försäkringsinrättningen i olika fall skall vidkännas, har
riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande till utskottet 1920 anfört en del
exempel, till vilka anstalten får hänvisa (se utskottets utlåtande nr 32 bilaga
B, sid. 13).
I mån av en alltmer vidgad erfarenhet om behandling och behandlingsmetoder
samt om andra möjligheter att återföra de skadade till höjd arbetsförmåga,
t. ex. genom yrkesutbildning m. m., framträder också alltmer kravet
att på ett för olycksfallsförsäkringen i dess helhet kostnadsbesparande sätt
kunna anpassa icke blott åtgärder i nämnda riktning, utan även inom vissa
gränser ersättningarnas utmätande med allt större hänsyn till de särskilda
individuella fallen. Härmed träder den privaträttsliga sidan av den ifrågavarande
försäkringen mer i bakgrunden för samhällsintresset, intresset att
med större hänsyn tagande till individuella fall sörja för den försäkrades försörjningsförmåga
i olika riktningar med beaktande av därvid inverkande för
hållanden.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Likasom den omnämnda redan bestående vidsträckta fria prövningsrätten
kräver ett objektivt bedömande genom statens egna organ, så är detta i än
högre grad förhållandet för möjliggörande av en utveckling i nyss antydd
riktning, i den män en sådan, såsom i olika länder numera allmänt erkännes,
är önskvärd. (Jämför femte nordiska arbetarförsäkringsmötets 1922 i Stockholm
tryckta förhandlingar sidorna 52, 53, 116 och följande. Ett exemplar
av dem bifogas härjämte.) *)
Konkurrensen mellan ett flertal olika försäkringsinrättningar, som — i
motsats mot vad som är förhållandet inom annan försäkringsverksamhet,
vilken väsentligen strävar efter att alltjämt för sig förvärva förut icke försäkrade
— endast kunna hålla sig till landets arbetsgivare, vilkas ersättningsplikt
väsentligen är reglerad genom automatisk försäkring i riksförsäkringsanstalten,
har en härav föranledd tendens till ytterligare skärpning och
kräver merendels likasom annan privat försäkringsrörelse en särskild propagandaverksamhet
oftast genom för sådant ändamål anställda och avlönade
personer.
I ett system för handliavandet av den sociala olycksfallsförsäkringen med
statsanstalt vid sidan om enskilda försäkringsinrättningar, vilka icke, såsom
ursprungligen med dem avsetts, äro var för sig till sin verksamhet begränsade
till vissa yrkesgrupper, har också så fritt spelrum som över huvud
taget är möjligt givits åt denna konkurrens, vilken säkerligen också drager
en betydande del av de enskilda försäkringsinrättningarnas kostnader och
därför nationalekonomiskt sett synes kunna få en bättre användning.
I denna konkurrens har statsanstalten att antingen uppträda med mer
eller mindre liknande medel, som användas i den enskilda verksamheten,
eller också att se sig i samma mån eftersatt, som konkurrens över huvud
har någon inverkan på dess försäkringsstock.
Sålunda skapas och underblåses lätt missnöje och en kritik, som är desto
mer oberättigad ju mer den befriar sig från sakliga hänsyn.
För närmare belysning av vad hittills härutinnan förekommit får anstalten
hänvisa till sin skrivelse den 30 november 1922 till chefen för socialdepartementet,
varav ett tryckt exemplar här bifogas. ’)
I samband härmed får anstalten tillika överlämna ett tryckt exemplar av
sin skrivelse till chefen för socialdepartementet den 22 februari 1924 i anledning
av vissa uttalanden om anstaltens verksamhet. ’)
I den ifrågavarande konkurrensen blir lätt den försäkringsinrättning den
starkaste, som i stort sett kan erbjuda de lägsta försäkringsavgifterna, d. v. s.
där ej alldeles särskilda förhållanden föreligga, ytterst och i längden den,
som kan utgiva de lägsta ersättningarna till de försäkrade och som mest och
hänsynslösast begagnar den försäkringsinrättningen medgivna fria prövningsrätten
vid ersättningarnas bestämmande för nående av detta syfte.
_ Sålunda inbjudes sakligt sett alltjämt till en auktion, där det gäller att
bjuda lägre, och där insatsen väsentligen är den olycksfallsskadade arbetarens
rätt.
Det fordras därför med ett sådant system starka garantier för motverkande
av ett sådant förfaringssätt.
I Sverige har nu staten till privata institutioner för närvarande 12 stycken
bolag, delegerat en beslutanderätt i fråga om ersättningar åt i arbete olycksfallsskadade,
vilken måste anses vara av offentligrättslig natur. Och denna
myndighet har givits åt den ena parten i rättsförhållandet, åt de arbetsgivare,
som äro delägare i bolaget eller av dem utsedda representanter.
l) Denna bilaga är ej tryckt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 39
I (1(im lina försäkringsinrättningen, riksförsäkringsanstalten — som bär att
handlägga över 25,000 olycksfall om året — fattas beslut i den ordning, som
stadgas i särskild instruktion och arbetsordning för detta statens ämbetsverk,
av dess tjänstemän. I den andra privata försäkringsinrättningen fattas fullt
likartade beslut i den mångskiftande och synnerligen fria ordning, som i
allmänhet kan gälla för sådana bolag, med blott den eventuella begränsning,
den fastställda bolagsordningen tilläventyrs kan innehålla. Föreskrift om
någon viss kvalifikation hos den eller do beslutande saknas.
I motsats mot t. ex. i Danmark, där den sociala olycksfallsförsäkringen
liandhaves av enskilda försäkringsinrättningar, gäller för vårt land ingen allmän
begränsning i fråga om antalet arbetsgivare eller arbetare i nämnda
bolag. Fastmer har bolagsordning fastställts förobolag med ett minimiantal
arbetare av endast 1,000, 1,200, 2,000 o. s. v. År 1920 uppgick i vart och
ett av 6 bolag antalet arbetsgivare till endast mellan lägst 48 och högst
259 och utgjorde samma år i 6 bolag antalet försäkrade arbetare endast
1,095, 1,866, 2,590, 3,744, 8,465 och 17,366.
Inom vart och ett av de 9 minsta bolagen bär under år 1920 inträffat
endast följande antal olycksfall, nämligen 32, 47, 65, 71, 83,172, 269, 415 och
421, varav invaliditetsfallen utgjorde respektive blott 1, 1, 2, 5, 5, 7, 17, 36
och 31. ...... .
Den i Sverige gällande anordningen, att enskilda försäkringsinrättningar
äga oinskränkt rätt att själva bestämma, huruvida ersättning skall utgå i
anledning av olycksfall samt ersättningens belopp, skiljer sig påfallande från
vad som gäller i de övriga nordiska länderna. I Norge liandhaves den
sociala olycksfallsförsäkringen av eu ensam statsanstalt. I Danmark prövas
alla ersättningsfrågor av arbejderforsikkringsraadet, som är ett statens organ,
och i Finland avgöras alla dylika frågor av betydelse av försäkringsrådet,
likaledes en statens myndighet.
Såsom i motionen framhålles, har man i Sverige som korrektiv mot att
de skadades rätt till ersättning icke blir eftersatt endast dels rätten för den
skadade att anföra besvär över försäkringsinrättnings beslut hos försäkringsrådet,
dels och den försäkringsrådet i olycksfallsförsäkringslagens 5 § ålagda
skyldighet att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling
samt den rådet jämlikt lagens 33 § tillerkända rätt att, ändå att
klagan icke förts eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende, som
rör lagens tillämpning.
Fn sådan lagstiftning beträffande den sociala olycksfallsförsäkringen, som
den för vårt land tillskapade, avser och måste givetvis avse icke blott att
genom försäkringstvång ekonomiskt säkerställa de skadade arbetarna, när det
gäller att utfå ersättning, utan i ej mindre grad att giva garanti försatt
deras anspråk inom ramen av den fria prövningen från försäkringsinrättningens
sida bli rätt bedömda. Sistnämnda sida av denna lagstiftning har
visserligen liksom den förra först så småningom vunnit erkännande. Ehuru,
vad vårt land angår, redan första arbetarförsäkringskommittén i sitt betänkande
den 28 juli 1888 rörande införande av social olycksfallsförsäkring
enhälligt föreslagit obligatorisk försäkring i en statsanstalt, återgick man
sedermera i 1901 års olycksfallslagstiftning till eu annan ståndpunkt, vilken
dock numera övergivits i 1916 års lag.
Det gäller då, att de garantier, som denna lagstiftning även i fråga om
bestämmande av de jämlikt försäkringstvånget utgående ersättningarna avser
att lämna, behörigen upprätthållas och att detta ändamål icke bortelimineras.
Beträffande rätten för den skadade att anföra besvär ligger det på grund
av alla de kända omständigheter, som härvid komma i betraktande, och särskilt
i de fall, där, såsom merendels är händelsen inom de enskilda bolagen.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
den skadades mellanhavanden med försäkringsinrättningen förmedlas genom
arbetsgivaren, i öppen dag, att såsom garanti för full rättvisa i allmänhet,
när det gäller ersättningar till skadade eller deras efterlevande, ensamt besvärsinstitutionen
måste anses alltför ineffektiv. Detta bär också erkänts
i länder med i förevarande avseende jämförliga förhållanden med dem hos oss.
I den även av försäkringsrådet i dess förut i detta ämne avgivna utlåtanden^
framliallna omständigheten, att en fortlöpande granskning från
rådets sida av de enskilda försäkringsinrättningarnas beslut är erforderlig
vid sidan om den prövning av ärendena, som av rådet verkställes i a n lock
ning av anförda besvär, ligger uppenbarligen också ett bevis för att rådet
ej heller anser, att besvärsrätten är tillräcklig för tillvaratagande av de skadades
rätt och intressen enligt lagen. Detta har också vitsordats av flera
enskilda bolag i förut avgivna yttranden i detta ämne. Den granskning av
nämnda beslut, som av försäkringsrådet verkställts, har också lett till det
resultat, att en avsevärd höjning ägt rum i tillerkända ersättningar.
Rätten att anföra besvär över varje än så bagatellartat beslut även av
statsanstalten synes, i den mån den ej kan anses erforderlig, också leda till
att en alldeles onödig arbetsbörda ålägges överinstansen. (Jfr härutinnan
lagen om allmän pensionsförsäkring § 28.) Ofta bero besvären på uppenbar
missuppfattning av lagens föreskrifter i fråga om t. ex. maximum av ersättningens
belopp under karenstiden eller eljest av omständigheter, som ej
föranleda någon skälighetsprövning. Antalet dylika besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut är förhållandevis stort. I andra fall förebringas vid
besvären nya omständigheter, som leda till att anstaltens förutvarande beslut
av anstalten själv ändras, så snart anstalten om dem erhåller kännedom
genom remiss från försäkringsrådet i anledning av besvären. För förekommande
av det dubbelarbete av olika myndigheter, som sålunda i stor utsträckning,
för närvarande utföres på olycksfallsförsäkringens område, synes
redan med nuvarande system utan åtsidosättande av de skadades intressen
åtminstone den ändringen kunna ske i gällande föreskrifter, att, i händelse
av missnöje med visst av riksförsäkringsanstalten fattat beslut, rättelse först
skall sökas hos anstalten, men endast om sådan vid meddelande av nytt beslut
av anstalten icke vinnes, besvär skola få anföras hos rådet.
. 1 den mån som försäkringen skulle handhavas av eu statsanslag, skulle
givetvis genom sålunda vidtagna och andra åtgärder överinstansens arbete
kunna väsentligen inskränkas.
Vad vidare angår försäkringsrådet,s ovan angivna uppgifter i det nuvarande
organisationssystemet får anstalten åberopa föredragande departemenschefens
i motionerna återgivna yttrande vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst.
Härvid framhöll även departementschefen, att lian särskilt med hänsyn till
denna inspektionsplikt från rådets sida icke hyste betänkligheter mot att
tillerkänna ömsesida bolag rätt att meddela försäkring. Den vikt, som i den
kungl. propositionen tillerkändes försäkringsrådets i propositionen, utöver
vad kommittéförslaget innehöll, utvidgade ifrågavarande befogenhet enligt
lagens 33 §, framgår också därav, att det i lagens 16 § omförmälda förvaltningsbidrag,
som de enskilda bolagen hava att erlägga, ansågs kunna nedsättas
från av kommittén föreslagna 5 % till 3 % av försäkringsavgifterna,
enär försäkringsrådet »skulle erhålla tillräcklig befogenhet att övervaka tilllämpningen
av försäkringsbestämmelserna. rörande ersättningsbeloppen, och
att i följd därav grunderna för ersättningarnas normerande kunna antagas
komma att bliva väsentligen desamma för alla försäkringsinrättningar».
Riksdagens vederbörande utskott framhöll att »med hänsyn särskilt till
den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, att försäkringsrådet erhåller
Andra lagutskottets utlutande AV 2/5.
41
rätt att även i sådana fall, där klagan ej förts, upptaga vilket försäkringsärende
som helst till behandling, varigenom skulle beredas möjlighet att i försäkringsinrättnings
beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga erforderlig rättelse, synes
man hava erhållit ett medel till förekommande av ojämnhet i lagtillämpningen
uti ifrågavarande hänseende».
I avgivna utlåtanden till 1920 års riksdags andra lagutskott yttrar Arbetsgivarnas
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag i fråga om försäkringsrådets
förevarande granskning, att »någon verksammare, tillförlitligare kontroll över
bolagens avgöranden i ersättningsfrågor kan icke givas». Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget
Land och Sjö framhåller, »att det icke synes komma
att medföra några svårigheter för försäkringsrådet att följa bolagens arbeten
i fråga om fastställande av invaliditetslivräntor». Sveriges Köpmannaförbund
anser sig kunna »taga för givet, att vederbörande kontrollerande statsorgan
skall komma att kontrollera vederbörande handlingar och därpå fattade
beslut så omsorgsfullt, att försök i den påstådda riktningen från bolagens
sida helt enkelt är otänkbart».
Skulle nu eu så omfattande och så ingående granskningsverksamhet från
försäkringsrådets sida verkligen utföras eller kunna utföras, som sålunda förutsatts,
synes det emellertid, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare framhållit,
som om den härför erforderliga administrativa apparaten måste bli av
den omfattning, att ensamt häri ligger ett viktigt skid för att den myndighet,
som granskar de enskilda försäkringsinrättningarnas beslut, blir den i första
hand beslutande. Men en sådan anordning måste betecknas såsom i organisatoriskt
avseende praktiskt så olämplig, att i så fall ej annat återstår, än att
ett statens organ ensamt handhar försäkringen.
Vid inträffande invaliditet tillerkännas i stor utsträckning livräntor endast
på viss begränsad tid i avbidan på den skadades fortgående förbättring.
Antalet beslut, som skola granskas, blir bland annat av denna anledning
synnerligen stort och växer fortfarande år från år alltjämt. Mycket beror
också på, huruvida vederbörande försäkringsinrättning, i stället för att behålla
ärendena Adlande i avbidan på framställning eller annan åtgärd från
den skadades sida, själv tager initiativ för den skadades handledning i fall
av behov samt för införskaffande av erforderliga upplysningar för ärendenas
klarläggande till den skadades bästa —• initiativ, som också förutsättas i
olycksfallsförsäkringslagens 13 §.
I fråga om omfattningen och arten samt resultatet av den hittills från
försäkringsrådets sida utförda, även av rådet såsom nödvändig befunna inspekterande
och granskande verksamheten, saknar riksförsäkringsanstalten
anledning att, ehuru anstalten har tillgång till härutinnan inhämtade uppgifter
för åren 1918—1923, närmare ingå härpå, enär enligt vad anstalten
erfarit även försäkringsrådet kommer att avgiva yttrande över vad i motionerna
anförts.
Så myckét är i varje fall klart, att försäkringsrådets granskning under de
nämnda gångna åren ej varit av någon större omfattning, och att den varken
berört försäkringsinrättningarnas avslagsbeslut eller frågan, huruvida erforderliga
åtgärder vidtagits från deras sida för införskaffande av sådana utredningar
och upplysningar, att erforderliga beslut av dem överhuvud fattats.
Efter riksförsäkringsanstaltens mening har den erfarenhet, som numera,
sedan det rådande systemet i fråga om olycksfallsförsäkringens handhavande
bestått över sex år, vunnits om detsamma, ådagalagt, att systemet icke är
effektivt ur härovan angivna betydelsefulla synpunkter.
Anstalten övergår härefter till frågan om den nuvarande förvaltningsorganisationen
av den sociala olycksfallsförsäkringen i ekonomiskt avseende.
Förvaltnings
kostnader.
Övriga synpunkter.
42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Efter anstaltens mening är underlägsenheten av denna organisation även ur
denna synpunkt sett i ögonen fallande.
Inom riksförsäkringsanstalten har verkställts en undersökning rörande
storleken av de förvaltningskostnader, som skulle bliva erforderliga, därest
anstalten bleve ensam bärare av nämnda försäkring. Denna undersökning
har givit till resultat, att en omorganisation av förevarande art skulle komma
att medföra en betydande nationalekonomisk vinst, innebärande en årlig besparing
av minst 750,000 kronor.
För närvarande uppgå riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader
— kostnaderna för annan verksamhet än enligt 1916 års lag inräknade
— till omkring 1,675,000 kronor. Häri ingår även kostnaden för hyra av
ämbetslokaler med omkring 125,000 kronor. Förvaltningskostnaderna för de
ömsesidiga bolagen kunna beräknas till omkring 1,000,000 kronor. Den sammanlagda
förvaltningskostnaden för riksförsäkringsanstalten och bolagen kan
sålunda antagas uppgå till omkring 2,675,000 kronor. Efter en omorganisation,
varigenom riksförsäkringsanstalten skulle komma att bliva ensam bärare
av försäkringen, skulle kostnaderna för anstaltens verksamhet komma
att ökas med högst 250,000 kronor, medan bolagens nyssnämnda till omkring
1,000,000 kronor uppgående förvaltningskostnader skulle försvinna. Sistnämnda
summa, som för närvarande till icke ringa del utgår i form av anskaffningsprovisioner,
är — i varje fall vad dessa provisioner angår — ur
synpunkten av det med försäkringen avsedda ändamålet att anse såsom en
alldeles onödig'' utgiftspost, då ju arbetarna dessförutan äro tillförsäkrade de
förmåner, försäkringen erbjuder. Annorlunda gestalta sig förhållandena inom
den privata försäkringens område, där anskaffningsarbetet visat sig vara nödvändigt
för att bibringa de blivande försäkringstagarna det försäkringsskydd,
varav de äro i behov.
Den med en betydande säkerhetsmarginal beräknade ökningen av omkring
250,000 kronor i riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader, som omorganisationen
skulle komma att medföra, innebär emellertid ingalunda eu motsvarande
ökning i statens utgifter för anstaltens verksamhet. Med överförande
av bolagens försäkringsstock till riksförsäkringsanstalten ökas nämligen,
enligt bestämmelserna om tilläggsavgifter och bidrag i 16 § av olycksfallsförsäkringslagen,
statens inkomster med ett belopp, svarande mot 2 procent
av de till bolagen nu utgående försäkringsavgifterna. Dels på grund av
detta förhållande, dels på grund av en, om riksförsäkringsanstalten ensam får
handhava försäkringen, avsevärt ökad möjlighet till förvaltningens decentralisation
samt andra arbetsbesparande åtgärder, kan det väl sägas, att någon
ökning i statens utgifter för riks för säkrings anstalten i verkligheten icke kommer
att erfordras, därest anstalten skulle komma att övertaga även de ömsesidiga
bolagens försäkringsstock.
För övrigt får riksförsäkringsanstalten åberopa vad anstalten anfört i sitt
utlåtande till andra lagutskottet 1920. Yad därvid yttrats om det anstalten
med nuvarande system åvilande arbete med förandet av register över de enskilda
bolagens delägare och den därav föranledda skriftväxlingen, om anstaltens
identifieringsarbete, om anstaltens av systemet följande ökade olycksfallsrisk,
om andra organisatoriska och övriga olägenheter, om åtgärder för
tillgodoseende av arbetsgivarnas intressen vid försäkring i eu statsanstalt
samt om möjligheten för arbetsgivarna att själva stå sin egen risk äger fortfarande
giltighet.
Slutligen får anstalten med hänvisning till vad därom anförts i berörda
utlåtande särskilt framhålla, att med hänsyn till den aktuella frågan om
större enhetlighet mellan socialförsäkringens olika grenar någon önskvärd sådan
enhetlighet icke lär kunna åvägabringas utan den erforderliga enhetligheten
Andra laijulskottcts utlåtande AV 25. 43
i fråga om deri sociala olycksfallsförsäkringens handhavaude. Det är nämligen
icke nog med att — såsom Jorsäkrin().nnspektionm framhåller i eu av
inspektionen den 2 mars 1915 gjord framställning till Kung], Maj:t i fråga
om viss egendomsförsäkring — »genom hela den oblie/atoris/ca försäkringens
.samlande i en stal.san,stalt minskas förvaltningskostnaderna» och »försäkringsverksamlieten
förlöper jämnare». Utan det ligger, såsom ofta framhållits,
även i öppen dag, att den omständigheten, att försäkringsavgifter skola uppbäras
och ersättningar utbetalas av ett flertal enskilda inrättningar, måste
omöjliggöra eller åtminstone väsentligen försvåra att i detta avseende inrangera
olycksfallsförsäkringen under ett för samtliga försäkringsgrenar gemensamt
system.
På grund av vad anstalten ovan anfört får anstalten tillstyrka bifall till
motionerna i nu berörda del.
Såsom i motionerna erinras framhöll redan ålderdomsförsäkringskommittén
vid avgivande av det förslag, som ligger till grund för gällande olycksfallsförsäkringslag,
att ett samarbete vore önskvärt mellan riksförsäkringsanstalten
och sjukkassorna för åstadkommande av kontroll i fråga om de skadade och
deras behandling samt för förenkling av förvaltningen.
För detta ändamål har anstalten också organiserat ett samarbete med
sjukkassor, för närvarande fjorton, i en del städer och några andra orter.
Att detta samarbete hittills icke kunnat erhålla större omfattning, beror dels
på den nuvarande sjukkasseorganisationen, i det att densamma ofta splittrats
mellan flera mindre sjukkassor i samma ort, samt även i andra orter
kassorna hava en alltför blygsam omfattning eller kassa ej alls finnes, dels
på olycksfallsförsäkringens splittring mellan riksförsäkringsanstalten och tolv
stycken enskilda bolag samt försäkringstagarnas i en viss ort fortgående
övergång mellan anstalten och bolagen, dels och i vissa fall på att med denna
olycksfallsförsäkringens organisation kassorna merendels måste åtaga sig
även arbete för vidmakthållande av försäkringsstocken och för försäkringstagarna,
något vartill de eller deras representanter ej alltid äga håg eller
förutsättningar.
Skulle nu riksförsäkringsanstalten kunna bli ensam handhavare av olycksfallsförsäkringen,
skulle dessa båda sist omnämnda hinder för sjukkassornas
anlitande för olycksfallsförsäkringens räkning bortfalla. Och i den mån
sjukkasseverksamheten genom sammanslagning av kassor eller eljest mer
centraliseras i de olika orterna, undanröjes även det häri liggande hindret
för deras anlitande.
Så länge sjukkassorna endast kunna fungera såsom ombud för och under
omedelbar kontroll av riksförsäkringsanstalten, återstår emellertid alltjämt
ett ej obetydligt arbete för anstalten med skaderegleringen under sjukdomstiden
även i fall, där den kunnat eller skulle kunna i sådan ordning överlämnas
till kassorna.
Kunde man förvänta, att den anordning med sjukkassorna såsom självständiga
försäkringsinrättningar för den nuvarande karenstiden, motionärerna
föreslå, skulle kunna genomföras i någon mer betydande utsträckning, skulle
givetvis eu väsentlig förenkling kunna vinnas för riksförsäkringsanstalten beträffande
särskilt skaderegleringen i anledning av de kortvariga olycksfallen.
Statistiken visar nämligen, att beträffande omkring 75 % av samtliga inträffade
skador i anledning av olycksfall i arbete sjukdomstiden upphört
inom 35 dagar efter olycksfallet. Erfarenheten ådagalägger också, att vederbörligen
utrustade lokala organ äro bättre skickade för handläggning, i vad
sjukdomstiden angår, av skadeärendena än en central försäkringsinrättning.
Karensförsäkring
i
sjukkassor.
44
Andra lat/utskottets utlåtande Nr 25.
Och då flertalet i landet inträffade olycksfall i arbete på grund av vederbörande
arbetares medlemskap i sjukkassa medför rätt till ersättning för
arbetaren även från sjukkassa — varibland även statsbidrag — skulle genom
den föreslagna anordningen vinnas, att försäkringen under sjukdomstiden
komme att gälla endast hos ett, sjukförsäkringens, och ej hos två, olycksfallsförsäkringens
och sjukförsäkringens, olika organ. Ingivande av läkarintyg
och vissa övriga handlingar skulle i så fall endast behöva ske till
detta organ och ej såsom för närvarande i flertalet fall till två. Likaså
skulle i stor utsträckning utanordnandet av ersättningarna kunna ske i ett
sammanhang.
Den i motionerna föreslagna anordningen innebär, att sjukkassorna skulle
handhava den ifrågavarande försäkringen under riksförsäkringsanstaltens
ledning, i vad angår även den försäkringstekniska sidan av deras förevarande
verksamhet, och efter av anstalten och tillsynsmyndigheten meddelade direktiv.
Därvid måste givetvis så långt möjligt tillses" att arbetsgivarna ej bliva mer
betungade i fråga om lämnande av uppgifter och ingivande av handlingar för
försäkringen jämväl i kassorna än som skulle åligga dem, om hela deras
försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen gällde i endast en försäkra gsinrättning,
riksförsäkringsanstalten. Såvitt anstalten kan finna, torde också
genom ett lämpligt ordnat samarbete mellan anstalten och vederbörande
kassa samt övriga med hänsyn till försäkringstagarna träffade anordningar
kunna förhindras, att så blir förhållandet. Å andra sidan måste ju denna
försäkring så till vida vara till fördel även för arbetsgivarna, som därigenom
linnés förenkling i skaderegleringen samt ökad möjlighet till kontroll beträffande
de skadade.
Riksförsäkringsanstalten vill framhålla, att, då de ersättningar, som av
sjukkassa skulle komma att tillerkännas på grund av den ifrågavarande försäkringen
i sådan kassa, endast skulle avse sjukpenning samt läkarvård och
läkemedel ävensom i undantagsfall för arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel
under 35 dagar av den skadades sjukdomstid, den risk, som för en
sjukkassa skulle kunna uppstå av försäkringen i fråga, blir ganska begränsad.
Hela kostnaden för försäkring under karenstiden uppgår nämligen i medeltal
och i stort sett till endast omkring 20 % av hela försäkringskostnaden
för vederbörande arbetsgivare. Då försäkringen i sjukkassa endast skulle
vara frivillig och alltså endast gälla på grund av avtal, om vars giltighetstid
kassan själv kan bestämma, skulle kassan också kunna fritt välja sin försäkringsstock
med beaktande bland annat av den i varje fall beräkneliga eller
inträdda risken.
Givetvis skulle tillsyningsmyndigheten icke lämna sjukkassa medgivande
att handhava ifrågavarande försäkring, med mindre kassan befinnes därför
lämpad. Sådant medgivande skulle i allmänhet ej heller lämnas åt flere
sjukkassor i samma ort.
Då omkostnaderna för den ifrågavarande försäkringen i sjukkassorna enligt
motionärernas förslag skulle bestridas av vederbörande försäkringstagare,
skulle givetvis någon ökad kostnad för statsverket icke följa av ett genomförande
av deras förslag. I den mån förvaltningskostnaden för den nuvarande
karensförsäkringen i riksförsäkringsanstalten överstiger den till 5 % å försäkringsavgiften
uppgående tilläggsavgift, som de i riksförsäkringsanstalten försäkrade
arbetsgivarna enligt olycksfallsförsäkringslagens 16 § hava att erlägga
i bidrag till anstaltens förvaltningskostnader, vinnes fastmer genom överflyttande
i större eller mindre omfattning av sagda försäkring å sjukkassor
en direkt besparing i samma kostnader.
I motionerna har föreslagits, att även vid försäkring i anstalten för den
nuvarande karenstiden, förvaltningskostnaden för denna försäkring skulle
fullt ut bestridas av vederbörande arbetsgivare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4(i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2!i.
i fråga om ikraftträdande av do föreslagna lagändringarna böra iakttagas, att
tillräckligt lång tid liiirför gives.
I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråchefen Eisen och t. f. byråchefen Åkesson samt ledamöterna Löfmark
och [vidiström.
Stockholm deri 28 mars 1924.
J. MAY.
H. V. ScHULZENITEIM. SVEN SlDVAEL.
►
Bilaga
Till riksdagens andra lagutskott.
Kungl. Maj:t har den 7 februari 1924 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en av herrar Th.
Gardell och Hugo Karlström inom andra kammaren väckt motion nr 72 om
vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete i syfte att arbetare
skall vara försäkrad även under den s. k. karenstiden.
I anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Såsom i motionen erinras, hade i det av ålderdomsförsäkringskommittén
avgivna förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete, vilket ligger
till grund för nu gällande 1916 års lag, icke upptagits någon karenstid, i
det att enligt detta förslag sjukpenning skulle utgå till den skadade från
och med dagen efter olycksfallet, om detsamma medfört väsentlig nedsättning
av den skadades arbetsförmåga under mer än tre dagar efter dagen för
dess inträffande, varjämte den skadade skulle äga erhålla erforderlig läkarvård
och läkemedel från och med dagen för olycksfallet.
I Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete både, i vad rätten till sjukpenning angår, upptagits en karenstid
av fyra dagar, dagen för olycksfallet inräknad, under villo! sjukpenning
ej skulle utgå. Erforderlig läkarvård och läkemedel skrälle erhållas, så snart
olycksfall i arbete inträffat, som medfört sjukdom, vilken förorsakat förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan.
Yid lagförslagets behandling i riksdagen antog andra kammaren för sin
del Kungl. Maj ds förslag i berörda del, medan första kammaren för sin del
beslöt, att vid sjukdom i anledning av olycksfall i arbete ersättning skulle
utgå först från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet.
Sammanjämkningsvis erhöll därefter lagen i denna del den lydelse, som
angavs i 37 §, och framhölls därvid i lagtexten, att vad sålunda stadgades
skulle gälla, »intill dess särskild lag om sjukförsäkring må vara genomförd».
Denna paragraf har sedermera undergått ändringar dels genom lag den 26
april 1918, enligt vilken ersättning för läkarvård och läkemedel skall utgå
redan från och med olycksfallsdagen och icke såsom ursprungligen i paragrafen
stadgats först från och med dagen efter olycksfallet, dels genom lag
den 19 juni 1919, varigenom högsta sjukpenningen under karenstiden höjdes
från 2 kronor 50 öre till 3 kronor 50 öre, dels ock slutligen genom lag den
15 juni 1922, varigenom, sedan pensionsavgifterna enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring höjts, i förevarande paragraf under mom. e) av formell
anledning tillsattes orden »eller mera».
737 24
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lat/alnkottets utlåtande Nr 25. 45
Förblir försäkringen under karenstiden frivillig, skulle icke vara något att
erinra mot att sålunda arbetsgivaren, om lian ville begagna sig av försäkringsförmånen,
även fullt ersatte kostnaden härför. Blir däremot försäkringen
obligatorisk även. för den nuvarande karenstiden synes det icke låta sig försvaras
. att härutinnan skilja mellan olika tider, kortare eller längre efter
olycksfallet. Biksförsäkringsanstalteu anser därför, att, åtminstone ou) sa
blir händelsen, den omständigheten att sjukkassa medgives rätt att i=gv den
nuvarande karenstiden meddela försäkring enligt motionärernas förslag, ickte
flor föranleda ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om arbetsgivarnas
bidrag till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader. Den obetydliga
kostnad, varom bär kan bli fråga, synes i allt fall icke kunna få någon in-„
verkan, när det gäller för arbetsgivaren att avgöra, om försäkringen av honom^l
skall tagas i riksförsäkringsanstalten eller i vederbörande lokala sjukkassa.
o Anstalten har inhämtat yttranden över motionärernas förslag, i vad nu är i
fråga, från de sjukkassor, med vilka anstalten för närvarande samarbetar.
De bestå av dessa hava uttalat sin sympati för och förordat förslaget samt
därvid tillika framhållit, att en bestämd förutsättning för dess genomförande
vore, att anstalten ensam handhade försäkringen. Skulle nämligen eu kassa
vid omhänderhavandet av ifrågavarande verksamhet mottaga direktiv från
°ch sta under kontroll av ett flertal försäkringsinrättningar, med vilka den
för ändamålet även skulle få att skriftväxla, skulle enligt kassornas mening
uppgiften i fråga för dem ställa sig alltför svår och besvärlig.
Detta synes också riksförsäkringsanstalten ligga i öppen dag.
Med den sociala olycksfallsförsäkringens nuvarande organisation, då arbetsgivarna
i varje ort endast i begränsad alltjämt växlande omfattning hava sina
arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten, kan det tydligen icke heller
förväntas, att den ifrågavarande försäkringen i sjukkassor skall bli av någon
betydelse. För utjämning av försäkringsrisken för den särskilda sjukkassan
och ^ för förenkling av administrationen i orten, i vad olycksfallsförsäkringen
angår, är det givetvis erforderligt, att den ifrågavarande försäkringen i varje
sjukkassa, som vill åtaga sig sådan försäkring, erhåller viss omfattning beträffande
den förevarande orten.
Slutligen får anstalten beträffande sjukkassornas rätt att åtaga sig uppdrag
av hithörande art hänvisa till 2 § sjukkasselagen och ålderdomsförsäkringskommitténs
betänkande, vari bland annat avsågs återförsäkring i sjukkassa
av riksförsäkringsanstalten. Kommittén anförde härom: »I fråga om
sjukkassas rätt att åtaga, sig uppdrag eller utöva verksamhet av förevarande
art torde något tvivel ej kunna råda, då sådan verksamhet är närbesläktad
med sjukkasseverksamheten i övrigt och ej kan anses såsom uppenbarligen
främmande för kassans verksamhet och således enligt § 2 av gällande sjukkasselag
må utövas av registrerad sjukkassa. Det bör måhända i detta sammanhang
påpekas, att hädanefter, därest obligatorisk olycksfallsförsäkring
enligt kommitténs förslag skulle komma till stånd, någon slags agenturverksamhet
för anskaffande av försäkringar icke skulle komma att åligga riksförsäkringsanstalt.
ens ombud och .således ej heller ifrågakomma beträffande
sjukkassa, som i större eller mindre omfattning övertagit dylika ombuds
åligganden».
På grund, av vad sålunda anförts och under förutsättning av bifall till
motionerna i övrigt, får anstalten alltså — med ovan angivna förbehåll i
fråga om förvaltningsbidrag vid försäkring i anstalten — tillstyrka motionärernas
förslag, även i vad angår försäkring i sjukkassa.
För beredande av de för eu dylik försäkring likasom för genomförande
av motionärernas förslag i övrigt erforderliga åtgärder synes dock anstalten
47
Andra lagutskottets utlåtande Nr .2/5.
Skälen till att en karenstid ansågs erforderlig voro huvudsakligen dels
sammanhanget mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen, dels de
administrativa svårigheter samt svårigheter i kontrollavseende, som antogos
skola följa av de kortvariga olycksfallens handläggning av centrala försäkringsinrättningar.
En undersökning angående den omfattning, vari arbetsgivarna begagnat
sig av den dem enligt sålunda gällande lag medgivna rätten att genom frivillig
försäkring överflytta å riksförsäkringsanstalten eller å i lagen avsedd enskild
försäkringsinrättning den arbetsgivarna ålagda omedelbara ersättningsplikten
under karenstiden, ger det resultat, som framgår av följande sammanställning,
vilken avser det senaste år, 1920, för vilket slutligt bearbetat
material härom föreligger.
Riksförsäkringsanstalten
Ömsesidiga bolag
Samtliga
olycksfall
Samtliga
olycksfall
Härav med
karensför-
säkring
I procent
karen sför- säkring
I procent
Större arbetsgivare (med fem
arbetare eller mera) .........
Mindre arbetsgivare (med
19 128
13 056
G8-s
26 228
21673
82-6
mindre än fem arbetare)...
1623
393
24-2
710
537
75-6
Samtliga arbetsgivare
20 751
13 449
64-8
26 938
22 210
82-4
I dessa siffror ingå icke statens arbetare, vilka enligt kung! kungörelsen
den 30 november 1917 äro försäkrade i riksförsäkringsanstalten även för
karenstiden.
Anledningen till skillnaden i procenttalen av karenstidsförsäkrade i riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga bolagen torde åtminstone i viss mån
böra tillskrivas det förhållandet, att försäkringen i riksförsäkringsanstalten
är automatisk men i bolagen äger rum efter ansökan, som i allmänhet innehåller
en fråga, huruvida karensförsäkring önskas eller ej.
Det framgår alltså, att vederbörande i stor utsträckning begagnat sig av
den frivilliga karensförsäkringen, och att det huvudsakligen endast är beträffande
de mindre i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetsgivarna, som
karensförsäkringen erhållit mindre utbredning. Såsom i motionen framhålles,
torde anledningen till sistnämnda förhållande till stor del vara att söka dels
i viss mån i bristande kännedom om karensförsäkringen, dels i bristande
omtanke om förmånen av sådan försäkring och vidtagande av åtgärd för dess
erhållande. Anstalten har visserligen på olika sätt huvudsakligen genom
sina ortsombud sökt sprida kännedom om karensförsäkringen bland arbetsgivarna.
Bland de större och största arbetsgivarna kan det väl antagas, att
karensförsäkringen numera är känd, men svårigheten att härvid nå det stora
antalet mindre arbetsgivare — i riksförsäkringsanstalten nära 300,000 — och
komma dem att genom ifyllande och insändande av därför uppgjort formulär
hos anstalten eller dess ombud göra anmälan om erhållande av sådan
försäkring har alltjämt gjort sig gällande. I den mån olycksfall inträffa, som
ej föranleda ersättning från försäkringsinrättningen, ökas emellertid insikten
om karensförsäkringen och förmånen av densamma.
Riksförsäkringsanstalten anser givetvis, att den nuvarande anordningen
med endast ersättningsplikt under de 35 första dagarna efter olycksfallet
från social synpunkt är otillfredsställande.
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
Vid prövning av det i motionen framställda yrkandet, att för undanröjande
av de olägenheter, som den nuvarande karenstiden otvivelaktigt
innebär, den obligatoriska försäkringen må utsträckas att gälla jämväl under
karenstiden, måste emellertid tagas under övervägande, huruvida eu utsträckning
av den obligatoriska försäkringen bör äga rum, så länge den nuvarande
organisationen av den sociala olycksfallsförsäkringen med splittring av försäkringen
å flera försäkringsinrättningar förefinnes samt innan frågan om
allmän sjukförsäkring och andra därmed sammanhängande spörsmål blivit
lösta.
Innan eu allmän sjukförsäkring införts, som organiserats i tanke jämväl
på ett samarbete med olycksfallsförsäkringen för möjliggörande av decentralisation
av behandlingen av de kortvariga olycksfallen, kan det därför synas
betänkligt att utsträcka den obligatoriska försäkringen att automatiskt omfatta
även dessa olycksfall.
An vidare kan möjligen i viss mån anses tveksamt, om eu åtgärd bör vidtagas,
varigenom den dubbelförsäkring av de olycksfallsskadade, som för
närvarande i viss omfattning äger rum, därigenom att de skadade samtidigt
uppbära ersättning dels från organen för den sociala olycksfallsförsäkringen,
och dels från de statsunderstödda sjukkassorna, ytterligare utsträckes.
Slutligen måste ock hänsyn tagas till huruvida icke ett bestämmande av
sjukpenningen, såsom motionärerna föreslagit, i enlighet med de bestämmelser,
som gälla efter karenstiden och som förutsätter ett beräknande av
den skadades årliga arbetsförtjänst, skulle, då nöjaktig decentralisation saknas,
bliva ur organisatorisk synpunkt alltför betungande. På grund härav
måste man måhända se sig föranlåten stanna vid nuvarande ersättningsgrunder
för karenstiden — sjukpenningens bestämmande efter pensionsavgifternas
storlek m. m. —- och sålunda i lagstiftningen fortfarande fastslå
en ersättningsgrund, som vid lagens tillkomst tillgreps såsom en nödfallsåtgärd
och vilken grund allmänt erkännes icke stå i överensstämmelse med
de krav, som måste ställas på en social olycksfallsförsäkringslagstiftning.
Förutom dessa mer principiella invändningar kan givetvis mot förslaget
anföras, att det knappast kan sägas innebära en lättnad för statsanstaltens
administration, utan snarare måste antagas medföra ytterligare arbete för
riksförsäkringsanstalten.
Det måste givetvis undersökas, huruvida de ovan angivna betänkligheterna
böra tillmätas den betydelse, att det av motionärerna framställda förslaget
måste avvisas, eller om de kunna uppvägas och neutraliseras av de skäl, som
förefinnas för obligatorisk försäkring under karenstiden.
Till en början må framhållas, att vid olycksfall, som drabba i de ömsesidiga
bolagen försäkrade, 82.6 procent av olycksfallen hos större arbetsgivare
och 75.6 procent hos mindre arbetsgivare redan äro karenstidsförsäkrade.
Däremot äro av olycksfall, som drabba i riksförsäkringsanstalten försäkrade,
endast 68.3 procent av olycksfallen hos större arbetsgivare och
24.2 procent hos mindre arbetsgivare försäkrade under karenstiden.
Härav framgår, att det föreslagna stadgandet skulle hava sin största betydelse
beträffande det stora antalet i riksförsäkringsanstalten försäkrade
mindre arbetsgivare.
Frågan om eu lagstiftning angående allmän sjukförsäkring är för närvarande
fullständigt svävande. Att därför uppskjuta den i motionen föreslagna
åtgärden i avvaktan på en sådan lagstiftning och på en i sammanhang
härmed genomförd decentralisation av behandlingen av de kortvariga olycksfallen,
är förty att uppskjuta frågan på obestämd tid. Det har, såsom bekant,
opaginerad Kontrollera mot PDF
4! t
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
förflutit åtta år, sedan olycksfallsförsäkringslagen antogs, och frågan om eu
allmän sjukförsäkring är nu kanske mer oviss än då. Därtill kommer, att
riksförsäkringsanstalten under senaste åren inlett ett samarbete med nuvarande
sjukkassorna och synes detta samarbete, om ock i viss begränsad
omfattning, kunna utsträckas, ltiksförsäkringsanstalten har ock denna dag
i ett till andra lagutskottet avgivet utlåtande tillstyrkt framställt förslag, att
sjukkassa under vissa förutsättningar må äga rätt teckna försäkring för karenstiden
enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Vad angår den förut omnämnda dubbelförsäkringen, varigenom ersättning
till den skadade kan komma att utgå från såväl organen för den sociala
olycksfallsförsäkringen som från de statsunderstödda sjukkassorna, torde få
erinras, att vid förarbetena till nu gällande olycksfallsförsäkringslag och
lagförslagets behandling i riksdagen denna fråga var föremål för uppmärksamhet.
Emellertid ansågo såväl ålderdomsförsäkringskommittén som Kuugl.
Maj:t faran för en sådan dubbelförsäkring icke utgöra hinder för en obligatorisk
försäkring utan karenstid. Riksförsäkringsanstalten var i huvudsak
av samma mening.
Det må framhållas, att genom att ersättningsplikt utbytes mot försäkringsplikt,
åtminstone formellt, någon ytterligare utsträckning av ersättning samtidigt
dels enligt olycksfallsförsäkringslagen, dels från understödd sjukkassa
icke kommer att äga rum. De arbetare, som äro försäkrade i statsunderstödd
sjukkassa, äga redan nu under viss förutsättning rätt att under
karenstiden erhålla dubbelersättning, om ock den del av dubbelersättningen,
som grundar sig på olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser,
kommer att utgivas direkt av arbetsgivaren, för såvitt denne icke tecknat
frivillig försäkring under karenstiden. De arbetare, som hava sådan dubbelförsäkring,
torde emellertid i avsevärd utsträckning tillhöra den kategori
arbetare, fabriksarbetare m. fl., för vilka i stor omfattning frivillig försäkring
under karenstiden redan nu tecknats. Beträffande tiden efter karenstiden
utgår, därest försäkring för sjukdom tecknats i sjukkassa, redan nu dubbelersättning
på grund av den obligatoriska försäkringen.
Statens arbetare hava, såsom ovan nämnts, ända från olycksfallsförsäkringslagens
ikraftträdande, enligt kungörelsen den 30 november 1917 varit försäkrade
i riksförsäkringsanstalten jämväl för karenstiden.
Huruvida den ifrågavarande dubbelförsäkringen kan anses vara av den
betydelse, att åtgärder av statsmakterna böra vidtagas för dess förhindrande,
synes vara beroende av storleken av den sammanlagda ersättning, som den
skadade härigenom i allmänhet beredes. Givetvis är det icke önskvärt, att
en arbetare vid sjukdom på grund av olycksfall skall på grund av lagstiftningen
eller eljest genom statens medverkan erhålla ett understöd, som
uppgår till eller överstiger den avlöning, han eljest erhåller. Det synes dock
ovisst, om detta i någon nämnvärd utsträckning är fallet.
Beträffande statens bidrag till sjukkassorna torde få erinras, att hänsyn
till de enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående förmånerna i visst fall
redan ägt rum vid beviljande av statsbidrag till sjukkassorna, i det att under
tiden den 1 maj 1918 — den 31 december 1922 av statsmedel utgick ett
extra bidrag av 50 öre om dagen under sjukdomstiden till i sjukkassa försäkrade,
dock att detta bidrag icke skulle utgå till personer, som åtnjöte
sjukersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser. Detta extra
bidrag har numera bortfallit.
För närvarande utgår, förutom vissa bidrag till läkarvård in. m., statsbidraget
till sjukkassorna med 25 öre för varje sjukdag, under vilken i sjukkassa
försäkrad erhåller sjukpenning, samt dessutom 2 kronor om året för
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 21 luft. (Nr 20.) 1017 21 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr ,25.
varje medlem. Det må i detta sammanhang erinras om, att man i sjukförsäkringsförslaget
räknade med ett årligt medeltal av 9 sjukdagar.
Åtgärders vidtagande för förhindrande av statens medverkan till en dubbelförsäkring,
som ovan nämnts, synes, därest sådan åtgärd anses önskvärd,
komma under kungl. socialstyrelsens ämbetsområde genom förslag till ändrade
bestämmelser för statsbidraget till sjukkassorna. I sitt över ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag till olycksfallsförsäkringslag avgivna yttrande
föreslog ock styrelsen bestämmelser i förevarande hänseende till förekommande
av dubbelförsäkring.
För sin del kan riksförsäkringsanstalten med hänsyn till vad ovan sagts
icke finna, att faran för nu ifrågakomna dubbelförsäkring är av den betytydelse,
att motionärernas förslag på grund härav bör avvisas.
Yad vidare angår motionärernas förslag, att sjukpenningen under den
nuvarande karenstiden skall utgå efter samma grunder, som lagen stadgar
för tiden efter den nuvarande karenstiden, eller sålunda på grundval av den
skadades årliga arbetsförtjänst i enlighet med 9 § olycksfallsförsäkringslagen,
skulle, då nöjaktig decentralisation av arbetet med ersättande av de kortvariga
olycksfallen saknas, detta beräkningssätt bliva ur organisatorisk synpunkt
mer betungande än sjukpenningens beräknande efter de grunder, som
för närvarande gälla under karenstiden.
Ehuru riksförsäkringsanstalten helst skulle vilja förorda, att ersättningen
redan från första dagen efter inträffat olycksfall utginge efter samma grunder
som efter den nuvarande karenstiden, anser sig riksförsäkringsanstalten
på grund av ovanberörda skäl icke kunna tillstyrka ett förslag i denna riktning,
åtminstone icke innan närmare erfarenhet vunnits angående lagändringens
tillämpning i praktiken. Frågan är då, om obligatorisk försäkring
kan införas med bibehållande av de nuvarande grunderna för ersättningunder
karen stiden.
Även om man till fullo medger de brister, som den nuvarande grunden
vid beräknande av sjukpenningen under karenstiden har, torde dock icke
kunna sägas, att orättvisan mot de skadade bliver större därigenom, att en
förut i vissa fall osäker ersättning nu säkerställes genom försäkring. Lagändringen
kan, särskilt om lagstadgandet bibehåller sin provisoriska karaktär,
icke anses utgöra ett hinder för att, därest så anses skäligt, i sinom tid
ändring vidtages. Det bör emellertid fortfarande uttryckligen utsägas, att
bestämmelserna om ersättning under karenstiden (37 §) gälla, »intill särskild
lag om sjukförsäkring må varda genomförd».
Om å ena sidan fortfarande mot lagförslaget kvarstå vissa principiella betänkligheter,
finnas å andra sidan starka positiva skäl, som tala för den
före slagna lagändringen om obligatorisk försäkring under nuvarande karenstid.
Riksförsäkringsanstalten anser härvid, att den nuvarande bestämmelsen
om ersättningsplikt och icke försäkringsplikt för arbetsgivarna beträffande
skadeersättningen under så lång tid som 35 dagar efter inträffat olycksfall
strider mot en av grundprinciperna för en social olycksfallsförsäkringslagstiftning.
Såsom riksförsäkringsanstalten förut vid olika tillfällen framhållit,
har i det allmänna rättsmedvetandet numera ingått, att arbetarna vid föi’- lorad eller minskad arbetsförmåga genom olycksfall i arbete förvärva en
verklig rätt till ersättning, i fråga om vilken det enligt lagstiftningen bör
tillkomma staten ej endast att bestämma densamma utan även att tillse, att
ersättningen under fullt betryggande former kommer arbetaren till godo.
Om man betänker, att statistiken visar, att beträffande omkring 75 procent
av samtliga inträffade skador i anledning av olycksfall i arbete sjukdomstiden
upphör inom 35 dagar efter olycksfallet och att sålunda endast 25
procent av olycksfallen komma under den obligatoriska försäkringen, fram
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
träda än mera bristerna i det provisoriska stadgandet i 37 § av olycksfallsförsäkringslagen.
Även om dessa brister i viss mån avhjälpas genom lagstadgandet om
möjlighet till frivillig försäkring under karenstiden samt stadgandet i 37 §
olycksfallsförsäkringslagen, att, om den skadade på grund av arbetsgivarens
obestånd eller annan anledning ej kan utfå ersättningen, densamma skall i
arbetsgivarens ställe utgivas av den försäkringsinrättning, i vilken hans arbetare
äro försäkrade enligt 4 § av lagen, kvarstå dock allt fortfarande väsentliga
och från social synpunkt synnerligen betänkliga olägenheter för såväl
arbetsgivare som arbetare av berörda stadgande.
Eiksförsäkringsanstalten finner sig beträffande olägenheterna av karenstiden
i huvudsak kunna vitsorda de sakförhållanden, vilka i motionen anförts
såsom skäl för lagändringen. ,
Med anledning av ett meddelande till riksförsäknngsanstaltens ombud i
tidskriften Arbetareskyddet rörande motionen hava ett stort antal av anstaltens
ombud inkommit med yttranden i ämnet.
På ett undantag när hava samtliga ombuden på det kraftigaste betonat
önskvärdheten eller till och med nödvändigheten av att försäkringen blir
obligatorisk även för de 35 första dagarna efter olycksfall, särskild vad beträffar
mindre arbetsgivare.
Det framhålles att de flesta arbetsgivare helt enkelt ej kunna fatta, att
de, då de betala olycksfallsförsäkringsavgift, ändock skola vara skyldiga utbetala
ersättning till den skadade. För en mindre, mången gång fattig
arbetsgivare bliva kostnaderna, vid ett inträffat olycksfall, också allt för
betungande; särskilt vore detta förhållandet, om det är långt till närmaste
läkare eller sjukvårdsinrättning.
Det i motionen framställda förslaget, att de arbetsgivare, som sa önska,
skola äga rätt att efter begäran själva ansvara för kostnaderna under karenstiden,
anses av flera ombud lämpligt. . ...
En del ombud hava omnämnt, att den skadade, som ej får ersättning . av
sin arbetsgivare under de första 35 dagarna efter olycksfallet, ofta far lida
stor förlust, ja, ibland rent av nöd till följd av att han ingen ersättning får
under denna tid. Det förekommer, att arbetsgivare vägra betala någon som
helst ersättning under karenstiden, många därvid förmenande sig ha rätt därtill,
då de ej få något av riksförsäkringsanstalten. för samma tid. Hellre än
att stämma inför domstol, finner sig i många fall arbetaren i att bliva utan
ersättning. . .
Vidare påpeka en del ombud, att då karensförsäkring ej finnes, anmales
ofta icke mindre olycksfall, vilkas följder antagas vara snart övergående.
Först om sjukdomen tilltager, och det lider mot slutet av karenstiden, besökes
läkare. Skadan har då blivit betydligt svarare att läka och kostnaderna
därför bli högre.
Orsaken till den ringa anslutningen till den frivilliga karensförsäkrmgen
bland mindre arbetsgivare anses närmast få tillskrivas vederbörandes svårighet
att komma sig för att begära sådan försäkring. I många fall är anledningen
också bristande kännedom om dylik försäkring.
Vad härefter angår det i motionen framställda yrkandet, att, därest arbetsgivare
själv så önskar, han må äga rätt ansvara för ersättningen under
tid, motsvarande nuvarande karenstiden, och under sådana förhallanden
erhålla lindring i försäkringsavgifternas storlek, sammanfaller detta yrkande
delvis med den arbetsgivarna redan nu enligt 11 och 15 §§ olycksfallsförsäkringslagen
givna möjligheten att mot avdrag å försäkringsavgiften stå s. k.
självrisk.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
...^4 nyssnämnda s. k. självrisk skola visserligen de ersättningar, som
självrisken avser, utgivas av arbetsgivarna, men åligger det dock fortfarande
vederbörande forsaknngsmrättning att gentemot arbetaren stå det ekonomiska
ansvaret för ersättningarnas utfående ävensom att bestämma rätten
till ersättning samt ersättningens art och storlek. Den föreslagna lagändringen
synes avse att gå längre, så att under angivna förhållanden
namnda skyldigheter icke skulle tillkomma försäkringsinrättningen. Därav
komme att följa, att tvist om ersättnings utgivande under nuvarande karenstiden
i dessa fall skulle komma — icke under försäkringsrådets — utan
under allmän domstols prövning. År motionärernas avsikt den ovan omförmalda,
finner riksförsäkringsanstalten sig böra avstyrka motionen i denna del
Vad slutligen angår storleken av premierna under den nuvarande karenstiden
samt riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader vid en obligatorisk
försäkring under nämnda tid får anstalten meddela, att premien under
karenstiden exempelvis för en manlig arbetare i jordbruk uppgår till en
krona 40 öre per 1,000 kronors avlöningssumma och för en kvinnlig arbetare
i jordbruk till en krona.
Enligt olycksfallsstatistiken åren 1918—1920 torde, därest sjukpenningen
under karenstiden beräknats enligt samma grunder som efter karenstiden,
den genomsnittliga sjukersättningen per sjukdag (sjukpenning jämte läkarvård)
hava vant omkring 40 procent större än den under dessa år faktiskt
utgjort.
Beträffande riksförsäkringsanstaltens administrationskostnader vid en obligatorisk
försäkring under karenstiden torde, såvitt riksförsäkringsanstalten
nu kan bedöma, ökningen i kostnaderna böra beräknas till omkring 30,000
kronor, men torde man kunna påräkna, att denna ökning kommer att ungefärligen
kompenseras av tilläggsavgifter, som komma att till statsverket inflyta
enligt bestämmelserna i 16 § olycksfallsförsäkringslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten tillstyrka
motionärernas förslag, att arbetare, som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete den IT juni 1916, skall vid sjukdom, som förorsakats
av olycksfall i arbete, jämväl under de 35 första dagarna efter dagen för
olycksfallet, så länge sjukdomen varar, samt beträffande erforderlig läkarvård
och läkemedel även imder sistnämnda dag, vara försäkrad på sätt i lagen
stadgas angående försäkring för tiden efter de 35 första dagarna, dock att
beträffande den dagliga sjukpenningens belopp samt sjukpenningens utgående
under de tre första dagarna efter dagen för olycksfallet skall gälla vad i 37
§ föreskrives.
Däremot får riksförsäkringsanstalten avstyrka motionärernas förslag, att
arbetsgivare jämväl under andra villkor, än som omförmälas i 11 och 15 §§
i lagen, må erhålla lindring i försäkringsavgifterna.
I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Eisen och von oSchulzenheim, ledamöterna Löfmark och Källström
samt t. f. byråchefen Åkesson.
Protokollsutdrag, utvisande inom anstalten yppade skiljaktiga meningar,
bifogas !).
Stockholm den 28 mars 1924.
Sven Sidvall.
J. MAY.
*) Denna bilaga är ej tryckt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5:3
Andra lar/utskottets utlåtande Nr 2r>.
Bilaga ti.
Stockholm den 31 mars 1924.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 7 nästlidne februari har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom
första kammaren väckt motion, nr 183, och en inom andra kammaren väckt
motion, nr 193, om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, i vad motionerna avse registrerade sjukkassor.
Med anledning härav får styrelsen anföra följande.
I överensstämmelse med den uppfattning, som tidigare allmänt gjort sig
gällande i vårt land att i fråga om olycksfallsförsäkringen en viss karenstid
vore av praktiska skäl påkallad, stadgades i lagen angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 en dylik karenstid av
sextio dagar. Lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916
kan icke heller sägas markera någon förändrad uppfattning i princip rörande
karenstidsproblemet. Ålderdomsförsäkringskommittén ansåg emellertid, att,
så. länge sjukförsäkringen i vårt land vore ordnad enligt frivillighetens
princip och icke enligt sådana grunder, att ersättningen under sjukdomstiden
kunde åläggas sjukkassorna, frågan om ersättningen till den genom
olycksfall skadade borde lösas under förutsättning av kortast möjliga karenstid.
Denna uppfattning angående sambandet mellan sjukförsäkringen och
försäkringen för olycksfall i arbete underströks ännu starkare av riksdagen,
som visserligen i förevarande hänseende i huvudsak anslöt sig till Kungl.
Maj:ts på kommittébetänkandet byggda proposition, men tillika beslöt att,
»intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd», ersättningen
under de trettiofem första dagarna efter olycksfallet icke skulle innefattas
under den obligatoriska försäkringen utan utgivas direkt av arbetsgivaren.
För den ersättningsskyldighet, innefattande skyldighet att lämna
såväl läkarvård och läkemedel som sjukpenning, som sålunda ålades arbetsgivaren,
skulle emellertid denne kunna fritaga sig genom försäkring antingen
i riksförsäkringsanstalten eller i bolag, som avses i 4 § i olycksfallsförsäkringslagen.
Förevarande motioner innebära, i vad de beröra registrerade sjukkassor,
att sådan försäkring må utom av riksförsäkringsanstalten kunna efter tillsynsmyndighetens
medgivande meddelas jämväl av registrerad sjukkassa
eller fortsättningskassa. Förutsättning är emellertid att all försäkring i
övrigt för olycksfall i arbete skall äga rum i riksförsäkringsanstalten ensamt
och att sålunda samtliga s. k. arbetsgivarebolags befattning med nämnda
försäkring skall upphöra.
Den tankegång, som ligger bakom, vad motionärerna i detta hänseende
föreslagit, eller att försäkringen under karenstiden bättre lämpar sig för
lokala sjukkasseorganisationer med deras större möjligheter till snabbt ingripande
och effektiv kontroll, är otvivelaktigt riktig och har tidigare av
styrelsen städse bestämt hävdats bland annat i styrelsens underdåniga utlåtande
den 31 januari 1916 över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande
och förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete. »Enligt styrelsens
åsikt» — heter det sålunda i detta utlåtande — »stål- ersättningen under
karenstiden i direkt och naturligt samband med sjukförsäkringen och kan
icke utan allvarliga olägenheter, icke minst för olycksfallsförsäkringen, skiljas
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
från förstnämnda försäkring. En centraliserad handläggning av hela den
stora mängden av småskador skulle ock, såsom bland annat erfarenheten
från Nederländerna utvisar, oskäligt betunga och fördyra förvaltningen äv
olycksfallsförsäkringen.»
Till den frivilliga sjukkasserörelsen, för så vitt den utövas av registrerade
sjukkassor, torde för närvarande vara anslutna 700—750,000 personer, till
långt övervägande del tillhörande de samhällsklasser, som beröras av lagen
om försäkring för olycksfall i arbete. Åtminstone i fråga om dem, vilka
själva tillhöra sjukkasserörelsen, är den i motionerna föreslagna anordningen
säkerligen den mest ändamålsenliga. Oberoende av olycksfallsförsäkringslagen
utbetala som regel de registrerade sjukkassorna, på sätt nedan närmare
visas, redan understöd åt sina medlemmar vid olycksfall i arbete. Även för
dem, som stå utanför sjukkasserörelsen, torde emellertid sjukkassan på orten
kunna betraktas såsom den naturliga förmedlaren av olycksfallsförsäkringen
under karenstiden.
För den genom olycksfall i arbete skadade skulle sjukkassornas övertagande
av karenstidsförsäkringen framför allt innebära att understöd kunde
lämnas omedelbart och mera direkt än som i regel är möjligt vid en mera
centraliserad handläggning av hithörande ärenden. Om sjukkassorna övertoge
försäkringen på egen risk och ansvar, ligger det uppenbarligen också
i deras intresse att genom effektiv kontroll, så långt _ görligt är, förebygga
simulation och andra missbruk. Sjukkassornas organisation torde å andra
sidan innebära garanti för att understöd icke obehörigen vägras eller inknappas.
För sjukkasseverksamheten såsom sådan skulle övertagandet av
denna uppgift otvivelaktigt medföra ett tillskott i prestige och ökad anslutning
från de samhällsklassers sida, som beröras av olycksfallsförsäkringen.
Det torde numera allmänt erkännas, att socialförsäkringen i vårt land i
organisatoriskt hänseende lider av en alltför stark centralisation. Försäkringsärendena
handläggas hos oss såsom varje annan offentlig förvaltningsuppgift
i huvudsak utan aktivt deltagande av de av försäkringen berörda
samhällsgrupperna. Följden härav har blivit å ena sidan en omisskännelig
tendens till mekanisering och å andra sidan bristande intresse för försäkringen
och dess uppgifter. Botemedlet ligger otvivelaktigt framför allt i en
planmässigt genomförd decentralisering, som möjliggör en på självförvaltningens
grund byggd direkt medverkan från de försäkrades sida. Helt kan
visserligen denna reform icke genomföras, förrän en fast grund för hela
socialförsäkringen blivit lagd genom sjukförsäkringens definitiva ordnande.
I avvaktan härpå kan den här ifrågavarande reformen anses såsom ett steg
i rätt riktning och styrelsen vill därför för sin del i princip förorda densamma.
Yad åter beträffar de ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
som föreslagits i motionerna, och den inverkan, som reformen skulle få på
den av sjukkassorna normalt utövade sjukhjälpsverksamheten; har styrelsen
ansett sig böra göra följande erinringar.
Jämlikt 2 § i sjukkasselagen är registrerad sjukkassa icke förhindrad att
utöva hven annan verksamhet än sjuk- och begravningslijälpsverksamhet men
får å andra sidan icke utöva verksamhet, som uppenbarligen är främmande
från sistnämnda uppgifter. Meddelandet av försäkring för olycksfall i arbete
under karenstiden är emellertid så långt ifrån att vara främmande för sjukhjälpsverksamheten
att den fastmera måste anses på det närmaste sammanhänga
med denna. Ått detta är sjukkasselagens mening framgår ju därav
att sjukkasselagen, på sätt nedan anföres, icke blott jämställer sjukdom till
följd av olycksfall med andra sjukdomar utan till och med ålägger registrerad
sjukkassa särskilda förpliktelser i fråga om förstnämnda understödsfall.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra latjlilslnil/cln allåtandr nr
Skall emellertid sjukkassa självständigt och såsom egen risk övertaga karenstidsförsiikringen
och härför ikläda sig ekonomiska förpliktelser, synes
detta påkalla en lindring av 20 § mom. 2 i sjukkasselagen. Jämlikt nämnda
lagrum få nämligen de inkomster, vilka äro bestämda för sjuk])jälpsverksamlieten
och eventuellt förekommande begravningshjälpsverksamliet, icke i vidare
mån än som kan bero av stadgande jämlikt (j § vid 11) i sjukkasselagen
användas för annat ändamål iin nämnda verksamhetsgrenar samt i
sjukkasselagen föreskriven fondavsättning. Några andra inkomster liga emellertid
de registrerade sjukkassorna som regel icke. Medgivande att använda
sjukkassas för dess egentliga uppgifter bestämda inkomster för karenstidsförsäkringens
genomförande kan visserligen till synes vara ur principiell
synpunkt betänkligt, i all synnerhet som karenstidsförsäkringen sannolikt
ofta skulle komma att omsluta även personer, vilka icke som medlemmar
tillhörde kassan. Praktiskt taget och då fråga är om en längre följd av år,
varunder under- och överskott med största sannolikhet skulle i stort sett
taga ut varandra, saknar dock denna invändning betydelse, åtminstone då
fråga är om icke alltför små sjukkassor. Förslaget förutsätter dessutom, att
för övertagande av uppgift, som bär avses, skulle krävas tillsynsmyndighetens
medgivande. Det torde kunna förutsättas, att sådant medgivande icke
skulle komma att lämnas annat än under fullt betryggande förhållanden.
En utväg, som skulle kunna ifrågasättas, åtminstone för den händelse även
mindre sjukkassor ansågos böra medgivas rätt till karenstidsförsäkring, vore
att sjukkassorna genom inbördes återförsäkring sinsemellan utjämnade
riskerna.
Mer än hälften av dem, som omslutas av olycksfallsförsäkringen, torde
för närvarande stå utanför sjukkasserörelsen. Möjligheten att på en sjukkassa
överlåta karenstidsförsäkringen skulle därför med all sannolikhet bliva
endast föga utnyttjad, därest genom försäkringen kunde omslutas endast
arbetare, vilka som medlemmar tillhörde kassan, men däremot icke övriga
hos arbetsgivaren anställda arbetare. Dess bättre är dock en dylik begränsning
icke nödvändig. Ty visserligen förbjuder 15 § mom. 1 i sjukkasselagen
registrerad sjukkassa att meddela sjukhjälp åt annan än den som för erhållande
av sådant understöd är medlem av kassan (sjukhjälpsförsäkrad
medlem). Detta stadgande torde dock icke äga tillämpning annat än å sjukkassas
i enlighet med sjukkasselagen normalt utövade sjukhjälpsverksamhet
men däremot icke å sjukhjälpsverksamhet, som kassan vid sidan av och
oberoende av den förra åtagit sig. Yad som i avsevärd mån torde förringa
reformens betydelse är däremot den starka splittringen inom sjukkasserörelsen.
Då det ju på flertalet större orter vanligen finnes ett betydande
antal sjukkassor och det icke torde kunna ifrågasättas, att avtal om försäkring
för karenstiden skulle träffas med mer än en sjukkassa på varje ort,
skulle sålunda sjukkassa, som mottagit dylikt uppdrag, ganska ofta i ärende,
som rör olycksfallsförsäkringen, få att göra med personer, tillhörande andra
sjukkassor. Ett dylikt förhållande skulle säkerligen ses med föga blida ögon
från dessa senare kassors sida och lätt kunna giva anledning till konflikter
sjukkassorna emellan. Uteslutet är emellertid icke, att denna omständighet
skulle i vissa fall bidraga till en konsolidering av sjukkasseverksamheten.
Enligt sjukkasselagen är sjukdom till följd av olycksfall med hänsyn till
rätten till understöd icke blott fullständigt likställd med andra sjukdomsfall
utan intar i vissa hänseenden en särskilt gynnad ställning. I överensstämmelse
med karenstidsbestämmelsen i 1901 års lag om ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete intogos nämligen, såsom ovan framhållits, i
sjukkasselagen bestämmelser om skyldighet för registrerad sjukkassa att vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
50
sjukdom, vållad av olycksfall, under alla förhållanden meddela sjuklijälp,
med vissa inskränkningar, för de första sextio dagarna efter olycksfallet.
Bestämmelserna härom återfinnas i 15 § mom. 8, andra st}Tcket, IT §, första
stycket, samt 18 §, första stycket, i lagen. Genom förstnämnda lagrum har
sålunda stadgats, att medlem, som trätfats av olycksfall, utan hinder av bestämmelser
i fråga om sjukhjälpstiden, som kassans stadgar må innehålla,
skall, i förekommande fall, vara berättigad till sjuklijälp för de första sextio
dagarna efter olycksfallet. Därest sjukhjälpstiden enligt stadgarna är längre
än den i lagen stadgade minimitiden (nittio dagar för tidsperiod av tolvmånader)
och i fråga om den sålunda överskjutande tiden föreskrivits, att
sjukhjälpen därunder skall vara på visst sätt begränsad, må vidare jämlikt
18 §, första stycket, sådan föreskrift icke leda till inskränkning i den ovannämnda.
i 15 § inom. 8 medlem tillförsäkrade rätt till sjuklijälp vid olycksfall.
Yad slutligen beträffar den i 17 §, första stycket, meddelade föreskriften
angående väntetid av sextio dagar efter inträdet i kassan, skall denna föreskrift
jämlikt samma lagrum icke gälla i fråga om sjukdom eller dödsfall,
som orsakats av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan.
Samtliga dessa bestämmelser äro av tvingande natur. Genom föreskriften
i 18 §, andra stycket, har emellertid öppnats möjlighet för sjukkassa, som
så önskar, att undandraga sig understödsskyldigheten, helt eller delvis, för
olycksfall, för vilka ersättning skall utgivas enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete. I verkligheten begagna sig dock sjukkassorna så gott
som aldrig av denna utväg, och praktiskt taget kunna därför samtliga registrerade
sjukkassor sägas för närvarande utbetala understöd enligt ovan åberopade
lagrum utan inskränkning för sjukdom till följd av olycksfall i arbete.
Endast i enstaka undantagsfall har sjukkassa ansett sig böra genom föreskrift
i stadgarna begränsa rätten till sjuklijälp till de trettiofem första dagarna
i fråga om olycksfall, för vilka ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Förutsatt att ändring härutinnan icke sker, skulle därför sjukkassa, som åtager
sig karenstidsförsäkring, för framtiden hava att vid olycksfall i arbete som regel
utbetala understöd på en gång enligt tvenne olika lagar och efter väsentligt
olika grunder. Även om man bortser från faran för överförsäkring, vilken fara
ju i allt fall redan förefinnes oberoende av karenstidsförsäkringen, torde ett
dylikt sakernas tillstånd få anses mindre tillfredsställande Huru denna
olägenhet skall kunna undvikas är emellertid icke lätt att avgöra. Att helt
och hållet förbjuda sjukkassorna att lämna understöd vid olycksfall, för vilka
ersättning utgives på grund av olycksfallsförsäkringslagen, skulle sannolikt
anses stå i alltför uppenbar strid med dessa sjukkassors karaktär av på
frivillighetens grund vilande självhjälpsföreningar. Yad som alltid skulle
kunna göras vore emellertid, att upphäva de ovan anförda, i sjukkasselagen
stadgade utvidgningarne av understödsskyldigheten, i vad de gälla olycksfall
i arbete. Jämväl i fråga om villkoren för statsbidrag åt sjukkassor synes
eu sådan ändring kunna ifrågasättas, att dylikt bidrag icke beviljades för
sjukdag, för vilken understöd samtidigt utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.
Med avseende på förslaget att försäkring för karenstiden skulle kunna
övertagas jämväl av fortsättningskassor må framhållas, att en sådan försäkring
torde få anses ligga helt och hållet utanför dessa kassors naturliga, i
sjukkasselagen anvisade uppgifter. Jämlikt sjukkasselagen 1 § och såsom
benämningen antyder hava forsättningskassorna till uppgift att bereda sjukhjälp
åt medlemmar av andra registrerade sjukkassor samt uteslutande eller
huvudsakligen för tid, för vilken dessa medlemmar på grund av redan åtnjuten
sjuklijälp icke äro berättigade att vid sjukdom bekomma sjuklijälp
57
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 2a.
från sistnämnda kassor. Fortsättningskassorna utgöra med andra ord ett
slags påbyggnad på de egentliga sjukkassorna med uppgift att lämna understöd
framför allt vid mera långvariga sjukdomsfall. Härtill kommer det ovan
berörda förhållandet att sjukkasselagen åliigger sjukkassorna att lämna sjukhjälp
vid sjukdom, som förän!odes av olycksfall, även utöver den eljest stadgade
understödstiden. Därest karonstidsförsäkring övertoges av eu fortsättningskassa,
skulle därför sjukhjiilp vid olycksfall i arbete komma att utgivas
på en gång från såväl sjukkassa (på grund av sjukkasselagens och stadgarnas
föreskrifter) och fortsättningskassan (på grund av karenstidsförsäkring),
något som torde få anses mindre ändamålsenligt.
På grund härav anser styrelsen, att rätt att övertaga försäkring för olycksfall
i arbete under karenstiden må tillkomma allenast registrerad sjukkassa.
Tvistemål mellan registrerad sjukkassa och dess medlemmar skola, där
icke stadgarna — såsom dock vanligen är förhållandet — innehålla förbehåll
att dylika tvister skola liänskjutas till avgörande av skiljemän, avdömas av
domstol. På grund av föreskrifterna i 93 §, andra stycket, och 94 § sjukkasselagen,
kan dock dylikt mål även komma att prövas i administrativ ordning
av tillsynsmyndigheten och på besvär över dess beslut av Konungen.
Enligt motionerna skulle däremot klagan över beslut av registrerad sjukkassa
på grund av karenstidsförsäkringen föras hos riksförsäkringsanstalten
och i andra instans hos försäkringsrådet. Yidare skulle icke blott
försäkringsrådet utan jämväl riksförsäkringsanstalten, ändå att klagan icke
förts, äga till prövning upptaga sådant ärende. Slutligen äro icke heller bestämmelserna
om besvärstiden identiska. Jämlikt sjukkasselagen 94 § utgör
besvärstiden trettio respektive fyrtiofem dagar från beslutets dag räknat.
Enligt motionerna åter skulle klagotiden utgöra trettio dagar efter det klaganden
av beslutet erhållit del.
Yid bifall till vad motionerna i detta hänseende innehålla och under förutsättning
att någon ändring icke sker i fråga om sjukkassornas nuvarande
ställning till frågan om ersättning vid olycksfall i arbete, skulle sålunda i sak
samma mål angående ersättning vid olycksfall under karenstiden kunna komma
att till föga båtnad för rättssäkerheten handläggas parallellt som både tvistemål
och administrativt ärende, eller på en gång av olika administrativa myndigheter.
Den redan nu inom den sociala försäkringen rådande villervallan
i fråga om besvärsrätt och instansordning skulle härigenom ytterligare förvärras,
och styrelsen anser sig därför böra i denna punkt bestämt avstyrka
motionerna.
Styrelsen anser sig slutligen böra påpeka, att den nu föreliggande frågan
är allenast ett av de många viktiga spörsmål rörande vårt sjukkasseväsens
utveckling, vilka efter hand bragts till aktualitet, men vilka styrelsen ansetts
icke böra av egen drift upptaga till lösning, så länge frågan om fullständig
omorganisation på området varit föremål för särskilda utredningar. Klart
är emellertid att, sedan frågan om införandet av'' obligatorisk sjukförsäkring
numera synes vara undanskjuten till en oviss framtid, hithörande frågor icke
rimligen kunna längre undanskjutas. Först i samband med upptagandet i
sin helhet av dessa frågor torde även förevarande i motionerna berörda organisatoriska
spörsmål kunna föras fram till en lösning av mera bestående
värde.
En med motionärernas förslag närbesläktad fråga, nämligen frågan om
åläggande för sjukkassa att mot skälig ersättning omhändertaga riksförsäkringsanstaltens
lokala angelägenheter, har efter framställning i ämnet från
anstalten av styrelsen förelagts sociala rådets sektion för sjukkasseväsen (sjukkassenämnden)
vid dess sammanträde den 3 december 1923. Sektionen uttalade
sig härvid enhälligt för att de registrerade sjukkassorna skulle, så
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 21 käft. (Nr 25.) 1047 24 5
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.
långt möjligt var, lämna sin medverkan till ett dylikt samarbete. Utdrag
av det vid sammanträdet förda protokollet bifogas.1)
I detta ärendes slutliga handläggning liava utom undertecknade deltagit
byråcheferna Bergsten och Molin.
GUNNAR HUSS.
Theofie Andersson.
*) Denna bilaga är ej tryckt.
Stockholm, K. I>. Beckmans Boktr., 1924.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:243 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete. a1 i texten