Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

1924-05-22 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:26, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1924 kl 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen

m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 29 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 67, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

i) Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

3 §.

År brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes

han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två år; må

domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden

av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna, att han skall,

i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.

Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas, genom villkorlig dom

beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter, innan den dömde fjdlt

aderton år, anståndet förklarats förverkat, gälle, ändå att ny straffdom ej meddelats,

vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare

meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall

detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast av

böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straff
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 22 Käft. (Nr 26.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

arbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till mera än fängelse

i fyra år eller straffarbete i två år.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,

är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med

annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet

ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

2) Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade

lydelse:

8 §.

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,

men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava

begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat

beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet

ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt

de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller

straffarbete i två år.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

3) Lag

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som

följer:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i

allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen straffarbete

i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt

för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt

angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans

rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,

att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton

år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i

första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets

handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

2 §•

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person

(förundersökare) förordnas att utföra densamma.

I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall

vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga motsvarande

tillämpning.

3 §.

Barnavårdsnämnd skall, på begäran av förundersökare eller allmän åklagare,

meddela för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden,

under vilka tilltalad, som ej fyllt aderton år, uppvuxit, samt huruvida

han tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående

sådana för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara

av betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.

4 §•

Finner domstol i mål, där någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad för brott,

att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet, för vilken

den tilltalade kan antagas bliva föremål, är till uppenbar olägenhet, må domstolen

kunna förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses

förordnande, varom nu sagts, böra meddelas, och är jämväl någon, som uppnått

nämnda ålder, i målet tilltalad, skall domstolen, där det finnes kunna ske

utan att utredningen i målet avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga

åtalet mot den, som ej fyllt aderton år.

Meddelas ej förordnande, att målet skall handläggas inom stängda dörrar,

och finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma genom

förundersökningen och därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att

under handläggning av sådan fråga åhörarna skola avträda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utan hinder av beslut, som i första eller andra stycket avses, må domstolen

medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva

till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara desamma.

5 §•

Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,

med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så kunnat

ske, blivit hörd i målet.

6 §.

Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,

blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där

ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

4) Lag

om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående

villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och ingår i

den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex månader

eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den

häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 2 §, ordföranden

skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga förutsättningar

för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,

där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara

för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton år,

särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i första

stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets handläggning

vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person (förundersökare)

förordnas att utföra densamma.

Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är särskilt

stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

,r>

5) Lag

om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i låsen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden

för företagande av rannsakning med häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden

för företagande av rannsakning med häktad skola erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §-

Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga rum

inför svensk domstol, skall den, som beslutat om häktningen, därom ofördröjligen

göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen

med den häktade.

Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades

ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad, ävensom,

därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han erkänt

gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd till fängelse

eller straffarbete.

Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder

eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall i

anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit.

3 §.

Har rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol för fortsatt handläggning,

skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut om hänvisning,

därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen

hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna komma

att översändas.

i Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas att äga rum

snarast möjligt, vid allmän underrätt senast å fjortonde dagen efter den dag,

då rättens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt

handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från

den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att

översändas.

4 §.

Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras, skall

fortsatt rannsakning företagas snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde

dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen,

där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

6) Lag

om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om

straffregister.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,

sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 24 maj 1918 (nr 315), skall i

nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag —--givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende

eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för

brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,

ävensom, där så skett, -

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan

påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han från

straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels när

detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida den villkorligt

medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels ock rörande

häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och om åtalets

utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall, i stället för

att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida

den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta

skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant

fall, om dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän

befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon på grund

av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning utestängd från

behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag —- -— —• innehålla upplysning.

3 mom. Därjämte skola---uppgifterna avse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

7

7) Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,

sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 19 juni 1919 (nr 369), skola i nedan

angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

16 KAP.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare

jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga eller åt

vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon,

som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mal eller ärende

biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut

skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse

härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där

genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller

skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om hävande

av sådan åtgärd ogillats.

Vad i---partens klagan.

25 KAP.

5 §.

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed, skall

i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under

rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan

|inot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som rörer

förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,

eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela

upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk, underrätt i slutligt

utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits,

särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag

beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas,

skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd av talan i huvud
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

saken, vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken,

vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången meddelat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Beträffande grunderna för de ifrågavarande lagförslagen får utskottet, i den

man ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till de vid propositionen

fogade utdragen av i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma inom första kammaren av herrar Sandegård och Pauli

samt fröken Hesselgren väckt motion, nr 259.

I denna motion har hemställts,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 5 kap. 3 § strafflagen, att domstol

erhåller befogenhet att, där någon, som fyllt femton men ej aderton år, blivit

övertygad om begånget brott, och där den brottsliges sinnesbeskaffenhet

och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda,

förordna, att han skall, i stället för att ådömas straff, insättas i allmän

uppfostringsanstalt,

samt att vederbörande utskott måtte, under förutsättning av bifall till denna

hemställan, utarbeta förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf och föreslå

de övriga ändringar i gällande lag, som kunna bliva nödvändiga.

I skrivelse den 7 juni 1918 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta

verkställa utredning, dels huruvida och under vilka villkor den i 5 kap. 1 §

strafflagen stadgade sträffbarhetsåldern av femton år skulle kunna höjas till

sexton år ävensom, därest så funnes böra ske, huruvida den, som fyllt femton

men ej sexton år och beginge brott, borde intagas i skyddshem eller i tvångsuppfostringsanstalt

och i senare fallet, huruvida domstol eller annan myndighet

skulle härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning eller annan tillrättavisning

skulle kunna komma till användning vid behandlingen av minderåriga

förbrytare, dels och huruvida och under vilka förutsättningar förordnande om intagande

i allmän uppfostringsanstalt skulle kunna allenast villkorligt meddelas.

över berörda riksdagsskrivelse ävensom ett av fångvårdsstyrelsen i skrivelse

den 28 maj 1918 framställt förslag angående anordnande av en särskild, straffverkställigheten

efterföljande uppfostringsbehandling för dem, som på grund

av brott, begånget innan de fyllt tjugu år, blivit dömda till fängelse eller straffarbete,

infordrades yttrande från åtskilliga myndigheter m. fl., däribland från

strafflagskommissionen och professorn vid universitetet i Lund J. C. W. Thyrén.

I avgivna yttranden hemställdes av strafflagskommissionen och Thyrén,

att den ifrågasatta utredningen måtte utvidgas till att omfatta frågan om ungdomsbrottsligheten

i hela dess vidd.

Sförkutar^e Jämlikt Kungh Maj :ts bemyndigande den 22 november 1918 tillkallade chetande

av för justitiedepartementet särskilda sakkunniga att inom departementet bi
-

Riksdagens

skrivelse

den 7 juni

1918.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr HG.

9

träda vid utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdoms- förslag till

brottsligheten. De sålunda tillkallade sakkunniga avgåvo den 18 oktober 1922 nypande

betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. av ungdomsRörande

innehållet i detta betänkande, över vilket efter remiss utlåtanden från

myndigheter m. fl. avgivits, lämnas i propositionen å sid. 16—19 en sammanfattande

redogörelse.

Vid granskning av de sakkunnigas förslag har departementschefen funnit

detsamma icke kunna i hela dess vidd nu föreläggas riksdagen till prövning.

Förslaget, som beträffande tvångsuppfostringsförfarandets tillämplighetsområde

innebär en avsevärd utvidgning — bl. a. till brottslingar i åldern mellan

aderton och tjuguett år — skulle nämligen för sitt genomförande kräva

högst betydande kostnader för staten, främst för anskaffande av erforderligt

antal anstalter. Departementschefen har därför ansett sig av statsfinansiella

skäl f. n. allenast böra framlägga förslag om vissa i de sakkunnigas betänkande

upptagna reformförslag, därvid av departementschefen tills vidare lämnats öppen

frågan om en reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över

18 år.

Ändringsförslag beträffande 5 kap. 3 § strafflagen.

Beträffande förevarande lagrum har ändring föreslagits i tre hänseenden.

1) Höjning av straff gränsen.

Enligt 5 kap. 3 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder genom lag den 7 Gällande bemaj

1917, är rätten för domstol att förordna om minderårigs insättande i allmän *tämmelser.

uppfostringsanstalt begränsad till de fall, då minderårig dömts till böter eller

till fängelse i högst ett år eller till straffarbete i högst sex månader.

I propositionen har nu, med stöd av de sakkunnigas betänkande, föreslagits, Proposiatt

berörda straffgräns skulle höjas i fråga om fängelsestraff till och med Honen.

fyra år och i fråga om straffarbete till och med två år.

I motionen åter har yrkats, att utan fastlåsande av en viss högsta straffla- Motionen.

titud såsom gräns för tillitande av tvångsuppfostran en sådan omkonstruktion

av tvångsuppfostringsinstitutet måtte ske, att i fall, då förutsättningar för anordnande

av tvångsuppfostran ansåges vara för handen, domstolen skulle utan

utsättande av visst straffmått för det brott, vartill den minderårige gjort sig

saker, förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt.

De av motionärerna upptagna spörsmålen om en omläggning av tvångsupp- Sakkunnigfostringsinstitutets

juridiska konstruktion i den av motionärerna angivna rikt- betänkandet.

ning samt om möjliggörande av tvångsuppfostrans anlitande utan hänsyn till

storleken av straffet för det brott, vartill vederbörande minderårige gjort sig

skyldig, hava under förarbetena till propositionen varit föremål för ingående

överväganden.

I de sakkunnigas betänkande har sålunda i förstnämnda hänseende anförts

följande:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida den gällande svenska

rättens juridiska konstruktion av tvångsuppfostringsinstitutet förtjänar att bibehållas

och komma till användning även för den av de sakkunniga föreslagna

utbyggnaden av detsamma.

Vid meddelande av beslut om tvångsuppfostran tillgår för närvarande så, att

domstolen i vanlig ordning ådömer straff men på samma gång förordnar, att

den dömde skall i stället för att undergå straffet intagas i allmän uppfostringsanstalt.

Därmed är emellertid straffet icke utan vidare förfallet. Förordnandet

medför allenast straff skyldighetens villkorliga bortfallande. Under vissa i lag

angivna förutsättningar förfaller förordnandet, nämligen om det icke gått i

verkställighet, innan den dömde fyllt aderton år, om denne före uppfostringsbehandlingens

avslutande genom slutlig utskrivning från uppfostringsanstalt

blir övertygad om att vare sig före eller efter förordnandets meddelande hava

begått annat brott, eller om samtidigt med förordnandet förekommer till verkställighet

en dom å straffarbete eller fängelsestraff och de förskyllda straffen

tillsammans uppgå till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader.

Då förordnande enligt vad nyss sagts förfallit, skall det ådömda straffet gå i

verkställighet. Möjligheten att meddela nytt förordnande är emellertid icke

utesluten, då förordnande förfallit i anledning av övertygande om annat brott.

När slutlig utskrivning från allmän uppfostringsanstalt ägt rum, är straffet

att anse såsom definitivt förfallet.

Ifrågavarande konstruktion av uppfostringsinstitutet saknar direkt motsvarighet

i främmande rätt. Då i utlandet uppfostringsåtgärder anses böra komma

till användning gentemot en ung brottsling, ådömes i regel icke något straff

utan förordnas allenast om uppfostran. Angivna förhållande sammanhänger

emellertid därmed, att i flertalet främmande länder uppfostringsåtgärder kunna

vinna tillämpning endast å sådana unga lagöverträdare, som antingen icke uppnått

den ålder, att de över huvud kunna göras straffrättsligt ansvariga, eller ock

befunnits sakna erforderlig insikt om gärningens straffbarhet, således allenast i

fall, där straffs ådömande är enligt lag uteslutet. Undantagsvis, till exempel

i Ungern, kan dock uppfostringsförordnande meddelas utan ådömande av straff

jämväl i avseende å straffrättsligt ansvariga unga brottslingar. Detta är ock

fallet enligt vissa nyare lagförslag.

Vad angår förhållandena i anglosaxiska länder, hava där förekommande åtgärder

i uppfostrande syfte mot förbrytare över sextonårsåldern, såsom förut

erinrats, karaktär av straff (Borstal- resp. reformatorybehandlingen), medan

dylika åtgärder mot förbrytare under nämnda ålder äro av rent uppfostrande

art och åläggas omedelbart.

Danmark och Norge intaga i förevarande hänseende en särställning. Då uppfostringsåtgärder

mot straffmyndiga unga förbrytare i dessa båda länder komma

till användning, tillgår i regel så, att åtalsmyndighet efter diskretionär prövning

avstår från åtal under förutsättning, att den brottslige underkastas »Vsergeraadsforsorg»

eller annan lämplig uppfostringsbehandling. Saken kommer

sålunda icke inför domstol, varför tydligen ej kan bliva fråga om ådömande av

straff. Anställes åtal, kan uppfostran träda i stället för straff endast i samband

med villkorlig straffdom eller villkorlig benådning.

_ Förordnande om uppfostringsåtgärder i sammanhang med villkorlig benådning

gives i ej ringa utsträckning även i Tyskland.

_ Då uppfostringsbehandling sålunda föreskrives vid villkorlig benådning eller

villkorlig straffdom, föreligger en viss överensstämmelse med den hos oss gällande

ordningen för uppfostringsförordnandes meddelande, i det att straff ådömes

och straffskyldigheten villkorligt kvarstår.

Även i holländsk rätt förefinnes en analogi till den svenska rättens konstruktion

av uppfostringsinstitutet. I samband med förordnande om uppfostrings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

11

åtgärder i anledning av begånget brott, belagt med fängelse i tre ar eller längre

tid, kan nämligen domstolen tillika ådöma fängelsestralJ. Detta sträft får emellertid

icke verkställas, förrän uppfostringsåtgärderna definitivt avslutats, och

enligt beslut av justitieministern kan den dömde härefter erhålla villkorligt anstånd

med straffets undergående, i samband varmed bestämmes en prövotid av

samma längd som den ådömda strafftiden. Dylikt anstånd kan av justitieministern

återkallas i händelse av dåligt uppförande, däri inbegripet förövandet av

nytt brott. Praktiskt taget är här sålunda fråga om en uppfostringsbehandling

i förening med villkorlig straffskyldighet. Men i motsats mot förhållandet i

svensk rätt göres anståndet med straffets verkställande beroende av förvaltningsmyndighets

beslut, och prövotiden börjar löpa först efter uppfostringsåtgärdernas

avslutande. _ •

Mot den i vårt land rådande ordningen vid åläggande av tvångsuppfostran

kan väl anmärkas, att det synes mindre principenligt att jidöma straff, då detta

icke i första hand skall tillämpas utan uppfostringsåtgärder träda i dess

ställe. Man har även anfört, att straffets ådömande skulle innebära ett icke

önskvärt brännmärkande av den unge brottslingen. Slutligen har man velat

göra gällande, att straffets utsättande, särskilt då fråga är om frihetsstraff,

skulle medföra vissa olägenheter för uppfostringsarbetet. Från anstaltshåll

har nämligen erinrats, att såväl den i uppfostringsanstalt intagne själv som hans

anhöriga lätt nog föranledas till jämförelse mellan det ådömda, oftast tämligen

kortvariga straffet och den långa uppfostringstiden, i följd varav den intagne

stundom ansett sig orättvist behandlad och från hans egen eller hans anhörigas

sida framställts anspråk på utskrivning från uppfostringsanstalten, när han

vistats där under tid, motsvarande den ådömda strafftiden.

De åberopade klagomålen över orättvisa i behandlingen och anspråken på

snar utskrivning från uppfostringsanstalten sammanhänga med en missuppfattning

angående tvångsuppfostrans karaktär, i det att på denna anläggas samma

synpunkter som på ett i förhållande till brottets mer eller mindre svåra art

avvägt straff. Denna missuppfattning bör emellertid kunna undanröjas genom

ett upplysningsarbete, som klargör syftet med uppfostringsbehandlingen under

framhållande av att denna till sin varaktighet bestämmes icke efter den brottsliges

skuld utan efter hans utvisade förbättring. Vidare må erinras, att, även

om man vid uppfostringsförordnandes meddelande underläte att utsätta något

straff, möjligheten till jämförelse i nyss angivna avseende ej skulle vara utesluten.

Det skulle nog ändå i de flesta fall stå klart för den brottslige eller hans

anhöriga, att ett straff för honom bleve väsentligt kortare än vistelsen i uppfostringsanstalten.

Särskilt måste detta vara fallet, där en liga av brottslingar

varit tilltalad i samma mål och någon av ligans medlemmar, kanske dess ledare,

på grund av överårighet eller av annan orsak icke kunnat erhålla tvångsuppfostran

utan blivit dömd till ett frihetsstraff på några månader.

Vad angår invändningen, att den dömde genom straffets utsättande onödigt

brännmärkes, må till en början erinras, att det icke så mycket torde vara själva

straffdomen som fast mera undergåendet av straff, vilket i allmänhetens ögon

framstår såsom vanärande. Påpekas må ock, att vid villkorlig dom enligt gällande

rätt straff alltid ådömes, och att anstånd meddelas allenast med dess verkställande.

Här hava emellertid icke, såvitt känt är, försports några olägenheter

av straffets utsättande. Och dock föreligger beträffande dem, som finnas

böra erhålla villkorlig dom, så mycket större skäl att undvika varje brännmärkning,

som brottsligheten hos dem är mindre djupt rotad än hos flertalet

av dem, vilkas personliga förhållanden göra en uppfostringsbehandling

påkallad. Det må tillika framhållas, att uppfostringsinstitutet hos oss icke.

såsom flerstädes i utlandet är fallet, uteslutande eller ens företrädesvis är tilllämpligt

å sådana unga, som visat bristande mognad. Och i händelse behov

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

a-v uppfostran icke förefinnes men icke heller förutsättningarna för villkorlig

dom äro för handen, återstår ju intet annat än att ådöma och verkställa

straff.

Då uppfostringsinstitutet sålunda i stor utsträckning har sin tillämpning

å fall, som icke ur skuldsynpunkt förtjäna ett särskilt lindrigt bedömande,

kan utsättandet a,v straff, fastän uppfostringsbehandlingen skall träda i dess

ställe, ur principiell synpunkt motiveras såsom ägnat att betona den brottsliges

skuld. Betydelsen härav växer naturligen, i den mån uppfostringsinstitutet,

på sätt de sakkunniga föreslå, utsträckes att gälla även vid högre

grader av brottslighet. I varje fall torde ett sådant betonande av skulden

med hänsyn till rådande folkåskådning näppeligen kunna underlåtas beträffande

den ungdom i åldern närmast över aderton år, som enligt de sakkunnigas

förslag skall kunna underkastas uppfostran i stället för straff; och om

sålunda straff bör utsättas vid meddelande av uppfostringsförordnande beträffande

sist berörda grupp av unga brottslingar, skulle man genom att tillämpa

ett annat förfarande i fråga om yngre förbrytare beröva sig möjligheten av

en ur teknisk synpunkt önskvärd enhetlig utformning av uppfostringsinstitutet

för de yngre och de äldre åldersgrupperna.

. Frånsett att alltså de invändningar, som riktats mot den nuvarande ordningen,

icke kunna tillmätas någon avsevärd betydelse, skulle ett övergivande

av densamma, såsom bär nedan visas, medföra avsevärda olägenheter.

Meddelas uppfostringsförordnande utan samtidigt ådömande av straff, ligger

det väl närmast till hands att låta förordnandet innebära ett definitivt

bortfallande av straffskyldigheten för det föreliggande brottet. Tänkbart är

dock även att låta straffskyldigheten villkorligt kvarstå, fastän den icke omedelbart

genom dom fixeras utan först, om och när förordnandet förfaller på

grund därav, att uppfostringsåtgärderna av särskilda skäl befinnas icke längre

vara ändamålsenliga. Först angivna alternativ kan väl i och för sig synas

tilltalande. . Detsamma kunde emellertid under vissa omständigheter medföra

ett betänkligt försvagande av samhällets ingripande mot brottsligheten. Så

bleve till exempel förhållandet, därest uppfostringsförordnandet förfölle, antingen

emedan verkställighet därav ej påbörjats före viss ålder, eller ock av

den anledning, att den dömde kort efter uppfostringsbehandlingens påbörjande

förövat nytt brott. Att till fullo förebygga denna olägenhet läte sig näppeligen

göra.

Med hänsyn till samhällsskyddets intressen skulle därför det andra av de

ovan angivna alternativen förtjäna företräde och uppfostringsförordnande sålunda

böra innebära, att straffskyldigheten för brottet villkorligt kvarstode.

Teoretiskt sett förefinnes väl icke något hinder mot att meddela uppfostringsförordnande

med dylik innebörd utan samtidigt utsättande av straff. En sådan

ordning skulle emellertid vara förenad med betydande nackdelar i processuellt

hänseende. Straffet skulle nämligen utmätas först, då förordnandet

förfallit, kanske långt efter brottets begående, och för visso ej sällan av

annan domstol än den, som rannsakat i målet.

För övrigt. är att märka, att en omvandling av uppfostringsinstitutets nuvarande

tekniska utformning följdriktigt måste leda till en ändrad anordning

jämväl av den villkorliga domen för unga lagöverträdare såtillvida, att

icke. heller vid meddelande av sådan dom skulle utsättas något straff. Från

att i överensstämmelse med de kontinentalt-europeiska rättsordningarna innebära

ett^ uppskov med verkställandet av ådömt straff skulle den villkorliga

domen sålunda för de ungas del övergå till att efter engelskt och amerikanskt

mönster bliva ett uppskjutande av domen. Man måste med andra ord låta

anstå om ej med brottets fastställande, själva sakerförklaringen, så dock med

bestämmandet utav påföljd för brottet. En sådan omgestaltning av den vill
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. 13

korliga domen vore emellertid förbunden med samma proeessuella olägenheter,

som ovan visats vara förenade med att låta uppfostringsförordnande innebära

villkorlig straffskyldighet, utan att straffet på förhand utsattes. Antalet

fall, i vilka dessa olägenheter komme att förspörjas, skulle därmed betydligt

ökas.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit den nuvarande

konstruktionen av tvångsuppfostringsinstitutet böra bibehållas.

Beträffande frågan om huru strängt straff, som borde få utbytas mot tvångsuppfostran,

hava de sakkunniga anfört följande:

Vad angår storleken av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran,

finna de sakkunniga av skäl, som ovan anförts, att tvångsuppfostran bör kunna

komma till användning jämväl vid strängare straff än det för närvarande

stadgade maximum, straffarbete i sex månader. Emellertid torde icke varje

begränsning uppåt kunna undvaras. Att låta även de strängaste straffen utbytas

mot en uppfostrande behandling skulle säkerligen allt för mycket stöta

det allmänna rättsmedvetandet. Det skulle dessutom vara betänkligt ur allmänpreventiv

synpunkt, med mindre vistelsen i uppfostringsanstalt kunde utsträckas

över synnerligen lång tid. De sakunniga föreslå, att gränsen sättes

vid två års straffarbete. Där den brottslige förskyllt strängare frihetsstraff,

torde strafftiden få anses vara tillräckligt lång för att bereda tillfälle till erforderlig

påverkan genom uppfostran under straffverkställigheten. I detta

fall förefinnes också möjlighet att, sedan han utstått två tredjedelar av straffet,

villkorligt frigiva honom, i samband varmed han ställes under tillsyn, som

skall fortgå minst ett år. Väl är villkorlig frigivning medgiven även vid kortare

straff, om vistelsen i straffanstalten ej understiger ett ^år. Erfarenheten

visar emellertid, att en straffbehandling under allenast ett år eller något däröver

ofta är otillräcklig för brottslingens rättande.

I detta sammanhang må erinras, att enligt införskaffade upplysningar från

statens uppfostringsanstalt å Bona tiden för vistelsen vid nämnda anstalt i medeltal

utgjort för elever, som villkorligt eller slutligt utskrivits under vart och

ett av nedannämnda år:

år 1916................2 år 1 mån. 24 dagar

» 1917 ...............2 » 15 »

> ] 918................1 » 9 mån. 23 »

» 1919................2 » 1 * 3 »

> 1920 ................ 2 » 2 » 28 »

» 1921................2 > 2 » 12 »

Den angivna gränsen vid två års straffarbete föreslås skola gälla för hela

gruppen av brottslingar mellan femton och tjuguett år. Man kunde väl möjligen

vilja gorå gällande, att gränsen borde sättas högre för brottslingar mellan

femton och aderton år för att i större utsträckning förskona dem från undergående

av straff. Till stöd därför kunde åberopas, att de på grund av

mindre mognad hava ringare skuld. Härvid är emellertid att märka, att detta

förhållande vinner beaktande vid straffmätningen dels såsom en förmildrande

omständighet, dels ock, så vitt rör straffarbete på viss tid, såsom en straffrn

in åknings grund, i det att sistnämnda straff kan nedsättas intill hälften av

minimum i brottets straffskala.

Styrelsen för anstalten å Bona samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands

län hava i utlåtanden över de sakkunnigas förslag uttalat sig för

en sådan omändring beträffande tvångsuppfostringsinstitutet, att straff ej

skulle utsättas för den, om vilkens insättande a allmän uppfostringsanstalt

Utlåtanden

över de

sakkunnigas

förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

domstol förordnade. Även skolöverstyrelsen har ur de synpunkter, från vilka

styrelsen hade att betrakta hithörande spörsmål, förklarat sig anse starka

skäl föreligga för en dylik omläggning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i avgivet utlåtande ifrågasatt, att tvångsuppfostran

för minderåriga förbrytare skulle få komma till användning utan

någon som helst begränsning med hänsyn till straffets storlek. Länsstyrelserna

i Gävleborgs, Norrbottens och Uppsala län hava däremot förordat en begränsning

för tvångsuppfostrans tillitande till straffarbete i ett år. Länsstyrelsen

i Uppsala län anser, att icke heller fängelsestraff på längre tid än

ett år borde få utbytas mot tvångsuppfostran, under det att länsstyrelsen i

Gävleborgs län finner gränsen för fängelsestraffets vidkommande böra sättas

vid två år. I sistberörda fråga har länstyrelsen i Norrbottens län icke gjort

något uttalande. I övriga avgivna utlåtanden har den av de sakkunniga föreslagna

begränsningen med hänsyn till straffets storlek lämnats utan erinran.

Styrelsens för statens uppfostringsanstalt å Bona yttrande är i hithörande delar

av i huvudsak följande lydelse:

Det har erinrats, att såväl den å uppfostringsanstalt intagne själv som hans

anhöriga lätt nog förledas till jämförelse mellan det ådömda, oftast tämligen

kortvariga straffet och den långa uppfostringstiden, i följd varav anspråk framställts

på utskrivning från uppfostringsanstalten, när den tid, som motsvarar

den ådömda strafftiden, förflutit. Det säkraste sättet att få den ovanberörda

missuppfattningen angående tvångsuppfostrans karaktär helt och hållet undanröjd

vore otvivelaktigt genomförandet av sådan lagändring, afl den, om vilkens

insättande i allmän uppfostringsanstalt domstol förordnar, icke ådömes

något straff. Detta läte sig också göra, därest domstol ägde att — där förutsättningar

för uppfostringsförfarande vore tillfinnandes — förordna härom, oberoende

av vad straff det brott, för vilket han sakerförklarats, skulle betingat.

Då den strafflatitud, inom vilken tvångsuppfostran skulle kunna komma till

användning, enligt det framlagda lagförslaget skulle höjas till två års straffarbete,

respektive fyra års fängelse, bleve det ett sådant fåtal unga lagöverträdare

mellan 15 och 18 år, som ej komme under bestämmelsen i fråga, att

det icke borde möta några betänkligheter att här helt upphäva varje strafflatitud.

Erfarenheten har nämligen ådagalagt, att man icke av brottet i och

för sig kan bilda sig något bestämt omdöme om uppfostringsmöjligheterna.

Det har sålunda icke sällan förekommit, att en yngling, som endast varit

dömd till böter eller någon månads fängelse, varit vida mer svårdisciplinerbar

än den, som dömts till flera månaders straffarbete. Med de föreslagna bestämmelserna

skulle det också alltjämt kunna hända, att domstols befogenhet att

förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt bleve beroende av om brottet

fullbordats eller ej. Då det ju här gäller att bestämma om den med hänsyn

till förebyggande av brottets upprepande lämpligaste behandlingen, måste det

emellertid betraktas såsom principiellt oriktigt, att det förhållandet, huruvida

ett brott (såsom exempelvis otukt med minderårig flicka) fullbordats eller på

grund av omständigheter, som äro oberoende av gärningsmannen, icke blivit

fullbordad — i vilket senare fall straffet blir vida mindre — skall vara avgörande

för, huruvida uppfostringsförfarande må kunna tillgripas eller ej.

Brottslingens uppfostran blir ju icke svårare i det ena fallet än i det andra.

Och vid det förhållandet, att en diskretionär prövning, huruvida en särskilt

uppfostrande behandling kan för lagöverträdarens rättande vara lämpligare än

undergående av straff, i varje fall tillkommer domstolen, kan det ju ej finnas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

15

något tvingande skäl att inom viss strafflatitud begränsa domstols befogenhet

att förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt. Upphäves här varje

strafflatitud, torde intet hinder möta för sådan lagändring, att i det fall domstol

prövar uppfostringsåtgärder böra komma till användning, det efter sakerförklaring

icke ådömes något straff.

Meddelas uppfostringsförordnande på nu antytt sätt, skulle detta måhända

medgiva en förenkling av föreskrifterna rörande rättsverkningarna av dylikt

förordnande och i varje fall tvångsuppfostringsinstitutets juridiska konstruktion

härigenom erhålla en — åtminstone för folkuppfattningen — mindre

straffrättslig karaktär.

Med den här förordade lagändringen, enligt vilken ådömande av straff icke

skulle föregå insättande å uppfostringsanstalt, vunnes också den stora fördelen,

att å allmän uppfostringsanstalt skulle kunna mottagas även sådana unga personer,

vilka enligt § 46 mom. 2 i förslaget till lag om den offentliga barnavården

(d. v. s. barn mellan 15 och 18 år, vilka förfallit till bettleri eller kringstrykande,

lastbart eller oordentligt levnadssätt) skola beredas skyddsuppfostran.

I förut åberopat underdånigt yttrande den 23 januari 1922 över berörda

lagförslag har styrelsen uttalat sig i denna riktning. Enligt motiven

till förslag om ny barnavårdslagstiftning skulle åkerbrukskolonien Hall övertagas

av staten och apteras till skyddshem för sådana vanartade gossar, vilka

på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen kunna mottagas

i de vanliga skyddshemmen, varjämte här även skulle anordnas ett annex

dels för kroppsligt sjuka, defekta, dels psykiskt abnorma, epileptiska och undermåliga

vanartade gossar. Då detta statens skyddshem sålunda finge en

ganska omfattande uppgift, skulle det utan tvivel vara till gagn för dess kommande

verksamhet, om det kunde bliva befriat från de mera besvärliga och

svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande till Bona,

vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att omhändertaga

dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i stora gemensamma

sovsalar.

I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som

Bona finge mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever,

som efter domstols förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen,

att ett betydande antal av de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri

och lösdriveri. En uppdelning av unga vagabonder till olika anstalter,

allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är emellertid helt och hållet

konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oondentliga, regellösa levnadssättet.

Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta

mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas

på grund av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru

dessa ej blivit kända eller beivrade. Det väsentliga är i det ena som andra, fallet

själva asocialiteten. Det är denna, som skall bekämpas. Behandlingsmetoderna

ändras i intet avseende av det förhållandet, att en straffbar handling

därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter skicka

välartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dylik, som ännu

icke gjort sig skyldig till brottslig gärning, finnes icke.. En uppfostringsanstalt

för minderåriga lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat

än ett skyddshem, må vara detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har

att omhändertaga äldre åldersklasser än andra skyddshem, måste vara organiserat

på ett något annorlunda sätt än dessa. Det kan vara på tiden, att statens

uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tillerkännes denna sin

naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.

Med stöd av vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen, att 5 kap.

3 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Departementschefens

motivering.

»Har någon, som fyllt femton, men ej aderton år, blivit övertygad om begånget

brott; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning

samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna,

att han skall, i stället för att ådömas straff, insätta^ i allmän uppfostringsanstalt.

»

Länsstyrelsens i Stockholms län uttalande i ämnet är av följande lydelse:

Länsstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att den nu stadgade

begränsningen av domstols möjlighet att använda uppfostringsinstitutet

är alltför snäv. Det torde till och med kunna ifrågasättas, om överhuvud taget

någon begränsning av denna art — efter straffskalan — är oundgänglig. Mycket

talar för att domstolarna kunde erhålla frihet att tillgripa uppfostringsförfarande

oberoende av straff latituden. Det avgörande vid prövningen av alternativet

straff eller uppfostringsanstalt måste i varje fall vara domstolens

uppfattning om den unge brottslingens förutsättningar för att genom det senare

alternativet räddas åt samhället, och dessa förutsättningar kunna, åtminstone

i undantagsfall, befinnas föreligga, även där brottet i och för sig

skulle föranleda ett mycket strängt straff. Man lärer kunna vara förvissad

om, att domstol vid en dylik obegränsad utsträckning av den diskretionära

prövningen ingalunda skulle förordna om straffets utbytande mot intagande i

uppfostringsanstalt i andra fall än sådana, där vägande skäl därför föreligga.

Skall emellertid en viss strafflatitud fortfarande kvarstå, anser länsstyrelsen,

att den av de sakkunniga föreslagna icke är för vid.

Föredragande departementschefen har i nu ifrågavarande spörsmål anfört

följande:

Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn till storleken

av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, synes mig välgrundad.

Gröres begränsningen snävare, lämnas icke tillräckligt utrymme för det uppfostrande

momentet. Å andra sidan skulle en längre gående reform knappast

äga stöd i rådande folkåskådning och för övrigt vara betänklig ur allmänpreventiv

synpunkt. Där strafftiden är längre än två år, finnes också, såsom de

sakkunniga framhållit, tillfälle att under straffverkställigheten utöva ett, vad

tidslängden beträffar, i regel tillräckligt fostrande inflytande på den dömde.

Med stöd av särskilda bestämmelser i gällande lag angående verkställighet

av straffarbete och fängelsestraff har man också sökt så ordna straffverkställigheten,

att de unga fångarnas behov av fostran i möjligaste mån må tillgodoses.

Huruvida beträffande fängelsestraff gränsen för tvångsuppfostrans

tillämplighet sättes vid två eller vid fyra år lärer väl ur praktisk synpunkt

vara likgiltigt. Fyraårsgränsen synes emellertid motiverad med hänsyn till det

i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade förhållandet mellan straffarbete och fängelsestraff.

Till belysning av den ifrågasatta reformens praktiska betydelse må med

ledning av de sakkunnigas betänkande här meddelas några statistiska uppgifter.

Icke någon brottsling i åldern under aderton år blev under perioden

1918—1921 dömd till fängelsestraff på längre tid än ett år. Antalet till straffarbete

i mer än sex månader men ej över två år dömda män i nämnda ålder

utgjorde år 1919 53, år 1920 10 och år 1921 allenast 1. Medeltalet för de

tre åren var således omkring 22. År 1918 var motsvarande antal 91. Under

sistnämnda år var emellertid ungdomsbrottslighetens frekvens nära sex gånger

större än under perioden 1912—1916. Även år 1919 voro förhållandena i

förevarande hänseende abnorma, i det att sagda år antalet nykomna straffarbetsfångar,

vilka icke fyllt tjugu år, var mer än två och en halv gånger så

stort som under perioden 1912—1916. Om man utgår från att en utsträck
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

‘indra lagutskottets utlåtande Nr BO.

17

ning av tvångsupp 1''o.sl rams användning i enlighet med vad ovan ifrågasatts

skulle med ett antal av omkring 10 öka den årliga kontingenten till tvångsuppfostran

överlämnade ynglingar, torde man därför i varje fall icke hava

räknat med för låg siffra. Med en beräknad anstallsvistelse av i medeltal

två och ett halvt år — jämväl denna beräkning lärer vara snarare för hög

än för låg — skulle reformen i fråga medföra, att för manliga minderåriga

omkring 25 elevplatser mer än för närvarande komme att tagas i anspråk. Tillgång

härtill finnes enligt vad av förut lämnade uppgifter framgår vid anstalten

å Bona. Vad angår kvinnor i åldern under aderton år, var antalet

av dem, som blivit dömda till straffarbete i mer än sex månader men ej över

två år, under åren 1018—1921 resp. 3, 1, 2 och 2 eller i medeltal 2 om året. För

omhändertagande av dessa vid skyddshemmet å Viebäck möter icke någon svårighet.

Strängare straff än straffarbete i två år ådömes endast i sällsynta undantagsfall

för brott, begånget av den, som icke fyllt aderton år. Jämlikt 5 kap.

2 § strafflagen må nämligen för brottsling i nu nämnd ålder straffarbete på viss

tid nedsättas intill hälften av det i brottets straff skala stadgade minimum,

dock ej under två månader. Med ledning av statistiska uppgifter, som lämnas

i de sakkunnigas betänkande, må bär nämnas, att under åren 1918—1920 icke

någon kvinna och sammanlagt endast 13 män blivit för brott, begångna i åldern

under aderton år, dömda till strängare frihetsstraff än straffarbete i två år.

Av de sålunda dömda hade 9 (4 femton-, 2 sexton- och 3 sjuttonåringar) gjort

sig skyldiga till grova sedlighetsbrott, 1 (femtonåring) förövat mordbrand,

1 (sextonåring) begått våldtäkt, 1 (sjuttonåring) medelst sprängämne åstadkommit

förödelse å byggnad samt 1 (sjuttonåring) gjort sig saker till ett flertal

förfalskningsbrott. År 1921 dömdes allenast 1 sextonåring och 2 sjuttonåringar

till mer än två års straffarbete. Samtliga dessa voro män. Om beskaffenheten

av deras brott lämnar den av de sakkunniga uppgjorda statistiken icke

någon upplysning. I verkligheten blir det således allenast ett obetydligt fåtal

brottslingar i åldern under aderton år, vilka på grund av den ifrågasatta begränsningen

beträffande straffets storlek komma att bliva utestängda från förmånen

att få straffet utbytt mot tvångsuppfostran.

En reform av nu angivna begränsade innebörd synes mig böra genomföras

utan rubbning i övrigt av gällande huvudgrunder för tvångsuppfostringsinstitutet.

Mera omfattande lagändringar torde böra anstå, till dess frågan om

ungdomsbrottsligheten i dess helhet kan upptagas till behandling. Jag anser

mig därför icke hava anledning att i detta sammanhang närmare ingå på spörsmålet

angående lämpligheten av en sådan ändring av tvångsupp fostringsinstitutets

juridiska konstruktion, att förordnande om tvångsuppfostran skulle meddelas

utan föregående ådömande av straff. Då emellertid en dylik ändring förordats

i de utlåtanden, som avgivits av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs

och Västernorrlands län samt styrelsen för statens uppfostringsanstalt

å Bona, anser jag mig dock böra erinra därom, att, såsom av de sakkunnigas

betänkande framgår, den nuvarande ordningen vild sidan av vissa olägenheter

medför särskilda fördelar i olika hänseenden, samt att ett övergivande av densamma

följdriktigt borde föranleda en motsvarande omläggning av den villkorliga

domen, vad angår minderåriga förbrytare. Jag finner det därför olämpligt

att i samband med den föreslagna partiella reformen frångå nu gällande

ordning för meddelande av förordnande om tvångsuppfostran. Icke heller synes

mig i detta sammanhang böra vidtagas någon ändring beträffande de till

den brottsliges personliga förhållanden sig hänförande förutsättningarna för

tvångsuppfostrans användning eller i gällande föreskrifter angående uppfostringsanstalternas

organisation och verksamhet.

I förevarande hänseende inskränker jag mig därför till att föreslå en ändring

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 9 samt. B avd. SB käft. (Nr BO.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Motiveringen

till

motionen.

Uttalande

i ämnet av

professorn

J. C. TF.

Thyrén.

Förslaget

till lag om

samhällets

barnavård.

av de i 5 kap. 3 § strafflagen och 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran givna stadgandena,

i vad de röra straffets storlek. Med hänsyn därtill, att 1 mom. i nyssnämnda

lagrum i strafflagen är avfattat med det fall för ögonen, att allenast ett enda

brott föreligger till bestraffning, bör i nämnda moment icke angivas någon

begränsning beträffande fängelsestraff. Sådant straff kan nämligen endast i

händelse av sammanträffande av brott ådömas på längre tid än två år. Däremot

synes det nödigt att även i fråga om fängelsestraff en begränsning stadgas

i 2 mom. i samma lagrum ävensom i ovannämnda paragraf i verkställighetslagen.

Det kan nämligen tänkas inträffa fall, i vilka med tillämpning av 4 kap.

10 § strafflagen dömes till fängelsestraff över fyra år.

Herr Sandegård och hans medmotionärer hava, efter erinran om styrelsens

för Bona ovannämnda uttalande, såsom motivering för sin ovan upptagna hemställan

yttrat följande:

Enligt vår mening kan mot den principiella riktigheten av dessa synpunkter

icke resas några vägande invändningar. Det torde väl icke heller komma att

visa sig omöjligt att övervinna de praktiska och lagtekniska svårigheter, som

en lagändring i denna riktning möjligen skulle medföra. Slutligen må framhållas,

att erfarenheten visat, att även med den av Kungl. Maj it föreslagna

högre strafflatituden fall kunna förekomma, där domstolen trots övertygelse om

lämpligheten av tvångsuppfostran skulle vara förhindrad meddela förordnande

härom.

Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga

förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av professorn

Thyrén framlagda betänkande om principerna för en straff lagsreform (del I

sid. 135 ff) har sålunda en ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet,

för vars bekämpande föreslagits särskilda straffmedel och skyddsåtgärder.

Thyrén uttalar sig därvid för att vid mycket svåra brott t. ex. mord någon

behandling i uppfostringsanstalt icke borde ifrågakomma. Skälet därför

vore icke, att graden av fördärvet alltid skulle stå i proportion till brottets svårhet,

utan grundade sig på allmänpreventiva hänsyn och folkets rättsåskådning.

Under det att enligt författarens mening straff alltid borde ådömas på viss

tid, borde uppfostringstiden allenast bestämmas till ett minimum. Skulle minderårighetsgränsen

hava passerats, utan att uppfostringsförfarandet påbörjats,

borde beslutet om uppfostringsåtgärd få förfalla och vanligt straff inträda.

Praktiska skäl kunde möjligen föranleda, att detta straff in subsidium utsattes

redan på förhand.

I det av professorn Thyrén sedermera år 1916 framlagda förberedande utkastet

till strafflagens allmänna del, däri såsom kriminell åldersgräns bibehållits

femton år, har icke medtagits några bestämmelser om minderåriga brottslingars

behandling och såsom skäl härför angivits, att, därest ungdomskriminaliteten

skulle utformas i den riktning, som angivits i principbetänkandet, komme

det att inom straffrätten intaga en sådan särställning och kräva en sådan

mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone tills

vidare möjligheten torde böra hållas öppen för dess behandling i en särskild lag.

I det vid innevarande riksdag genom propositionen nr 150 framlagda förslaget

till lag om samhällets barnavård har föreslagits, att för skyddsuppfostran

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lag utskottets utlåtande Nr SO. 1*)

omhändertaget, vanartat barn över 15 år, som intagits å skyddshem och visat

särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.

Vid genomförande av denna anordning, vilken vid lagförslagets prövning vunnit

utskottets tillstyrkan, komma således i förekommande fall grovt vanartade,

vilka icke dömts för brott, att uppfostras tillsammans med dem, vilka, efter att

hava ådömts vissa straffmått, enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt.

Vad först angår den av motionärerna föreslagna omändringen beträffande

nu gällande ordning för meddelande av förordnande om tvångsuppfostran i syfte

att sådant förordnande skulle ske utan föregående ådömande av straff synes

väl ur principiell synpunkt åtskilligt tala därför. Å andra sidan framgår det

emellertid av vad de sakkunniga i denna del anfört, att ej oväsentliga olägenheter

i processuellt hänseende skulle vara förenade med en sådan omgestaltning

av tvångsuppfostringsinstitutet, likasom att densamma följdriktigt måste leda

till en motsvarande omläggning jämväl av den villkorliga domen, i vad angår

minderåriga förbrytare.

I likhet med departementschefen finner utskottet det av motionärerna väckta

spörsmålet ej lämpligen böra upptagas till prövning i samband med nu föreliggande

reform med dess jämförelsevis begränsade innebörd, utan därmed böra

anstå, tills frågan om ungdomsbrottsligheten i en vidare omfattning upptages

till behandling.

Det i propositionen framlagda förslaget om höjning av straffgränsen för

vidgande av rätten till meddelande av förordnande om minderårigas intagande

i allmän uppfostringsanstalt innebär enligt utskottets mening ett avgjort

framsteg å förevarande lagstiftningsområde. Redan vid antagande av 1902 års

lag i ämnet uttalade riksdagen sin förvissning om att, i den mån de emotsedda

goda verkningarna av lagens bestämmelser hunne komma till synes, statsmakterna

skulle låta sig angeläget vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde

lagens utsträckning till alla de fall, där en lycklig verkan av dess

bestämmelser kunde vara att påräkna. De erfarenheter om lagens goda verkningar,

som gjorts efter den år 1917 vidtagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde,

synas väl motivera den nu föreslagna ytterligare utvidgningen.

Att, såsom i den föreliggande motionen gjorts gällande, nu upphäva varje

begränsning med hänsyn till storleken av det straff, som må utbytas mot

tvångsuppfostran, torde icke vara] tillrådligt. Oavsett vilken vikt man vill

lägga vid de emot en dylik omläggning framförda erinringarna om bristande

stöd därför i rådande folkåskådning och ur allmänpreventiv synpunkt, föreligga

i allt fall omständigheter, som enligt utskottets mening föranleda till att

ifrågavarande spörsmål icke lämpligen bör upptagas till prövning i detta sammanhang.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, äro de i föreliggande

proposition innefattade förslagen icke avsedda att utgöra en lösning

av hela spörsmålet om ungdomskriminaliteten. Denna fråga kommer med all sannolikhet

snart nog att åter upptagas i en vidare omfattning. Bland de spörsmål,

som nu lämnats olösta, är framför andra frågan, huruvida uppfostringsbehandling

i anstalt bör komma i tillämpning jämväl beträffande ungdom i åldern mel
-

Utskottets

yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Gällande

bestämmel
ser.

Proposi
tionen.

Utskottet.

lan aderton och tjuguett år. De synpunkter, som tala för att låta- brottslingar

under aderton år, oberoende av det ådömda straffets storlek, intagas i uppfostringsanstalt,

torde icke kunna med samma styrka göras gällande beträffande

brottslingar i åldern upp emot tjuguett år. Därest den av motionärerna föreslagna

principen nu genomfördes, kunde måhända befaras, att densamma i en snar

framtid åter ansåges böra frångås.

De brottslingar, som enligt det i propositionen innefattade förslaget icke

skulle erhålla möjligheten att kunna få strafförfarandet utbytt mot tvångsuppfostran,

utgöra, enligt vad de senare årens statistik utvisar, allenast ett mycket

ringa antal (sammanlagt 13 ynglingar under treårsperioden 1918—1920

och 3 ynglingar under år 1921). Några mera betydande olägenheter torde

därför näppeligen kunna föranledas av att ifrågavarande grupp av brottslingar

tills vidare lämnas utanför lagens tillämplighetsområde. Det ungdomsfängelse

för manliga fångar upptill en ålder av 20 år, som sedan några år tillbaka

finnes i Uppsala, och vari dessa brottslingar äro inrymda, torde under sin hittillsvarande

verksamhetstid hava lämnat goda resultat. Om ock onekligen olägenheter

kunna uppstå därav att, såsom nu kan inträffa, manlig ungdom i pubertetsåren

insättes under flera månader i följd i cell, torde dock genom innehållet

i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff vara

sörjt för att berörda olägenheter kunna förebyggas. Nämnda lag innehåller

nämligen i 8 § den bestämmelsen, att fånge icke må hållas till straff i enrum,

om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen

kan befaras.

Slutligen erinras om möjligheten, då särskilda omständigheter därtill kunna

giva anledning, att av nåd erhålla straffets avtjänande utbytt mot intagning i

allmän uppfostringsanstalt.

2) Utökning av möjligheten att ådöma tvång suppfostran i de fall, då villkorligt

lämnat anstånd med straff förverkats.

Enligt gällande lagstiftning äger domstol rätt att meddela förordnande om

minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, då ett genom tidigare villkorlig

dom lämnat anstånd med honom ådömt straff förklaras förverkat eller

förfaller i samband därmed, att straff för annat brott ådömes honom.

I propositionen har nu föreslagits, att i 5 kap. 3 § strafflagen skall infogas

ett stadgande därom, att förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt

jämväl må meddelas, då ett genom villkorlig dom lämnat anstånd med

straff, utan samband med meddelande av ny straffdom, förklaras förverkat,

innan den dömde fyllt aderton år (13 § i gällande lag angående villkorlig straffdom).

Utskottet anser den ifrågasatta lagändringen vara välgrundad.

3) Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen förfaller, då elev utskrives från

allmän uppfostringsanstalt.

I propositionen har föreslagits, att till 5 kap. 3 § strafflagen skall fogas ett

nytt fjärde stycke av innehåll, att vid utskrivning från allmän uppfostrings
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

21

anstalt sådan jämte straffet ådömd påföljd, som omförmäles i 2 kap. 19 §

strafflagen, skall förfalla.

De av departementschefen till stöd för berörda ändringsförslag anförda syn- Utskottet.

punkter delas av utskottet, varför utskottet tillstyrker den sålunda föreslagna

lagändringen.

Övriga lagförslag.

I samband med den föreslagna utvidgningen av tvångsuppfostrans tillämplighetsområde

har i propositionen upptagits vissa processuella reformer. Sålunda

har beträffande unga brottslingar föreslagits utsträckt användning av

förundersökningsförfarandet ävensom vissa inskränkningar i domstolsförhandlingarnas

offentlighet. Rörande den närmare innebörden av ifrågavarande

lagändringar hänvisas till propositionen. Övriga i propositionen föreslagna

lagändringar äro i huvudsak av redaktionell art.

Utskottet har icke funnit de ifrågavarande förslagen föranleda någon er- Utskottet.

inran från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas,

B) att motionen I: 259 icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 22 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Alfred Petrén och Tjällgren,

fröken Hesselgren samt herrar Martin Svensson och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,

Hage, Nilsson i Vibberbo, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och Molander .

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Reservation

av herr Alfred Petrén, fröken Hessélgren, samt herrar Franzén, Magnusson

i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg och Molander, vilka anfört följande:

I princip ansluta vi oss till den i motion nr 259 i första kammaren uttalade

uppfattningen, att straff utsättning icke borde äga rum vid förordnande om

insättande i allmän uppfostringsanstalt, men då genomförandet av en sådan

lagändring möter stora lagtekniska svårigheter, hava vi måst inskränka oss

till det yrkandet, att domstols befogenhet att förordna om insättande i allmän

uppfostringsanstalt icke måtte bliva begränsat av visst ådömt straffmått. I

enlighet med denna ståndpunkt hava vi ansett, att utskottet bort tillstyrka

följande ändrade avfattning av:

1) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

5 KAP.

3 §.

Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes

han härför till böter eller frihetsstraff; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet

och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas

sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda

straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Har domstol, enligt vad därom

särskilt stadgas, genom villkorlig dom beviljat anstånd med ådömt straff, och

har därefter, innan den dömde fyllt aderton år, anståndet förklarats förverkat,

galle, ändå att ny straffdom ej meddelats, vad nyss är sagt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare

meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall

detta straff anses inbegripet i förordnandet.

Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,

är förfallet, gälle om det adömda straffets förening eller sammanläggning med

annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.

Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet

ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ZC>.

23

2) P ö r s 1 a }»•

till

Lag

om lindrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet

av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande änd-.

rade lydelse:

8 §.

Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,

men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava

begått annat brott, vare förordnandet förfallet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

3) Förslag

till

Lag

innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som

följer:

1 §•

Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan

därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i allmänna

strafflagen är belagt med straff, skall ordföranden skvndsamt för

vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt angående

de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans

rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,

att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.

Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton

år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i

första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets

handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.

2—6 §§ = utskottets förslag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:244 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m. a1 i texten