Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Mai ds proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom dels ock i ämnet väckta motioner.

1924-05-27 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Mai ds proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

]Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 28 ma] 1924 kl. 12 in

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Mai ds proposition med förslag

till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921

angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening

att förvärva fast egendom dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 1 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 23, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående

förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast

egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa

fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag

gäller tills vidare intill den 1 juli 1924, skall äga fortsatt tillämpning tills

vidare intill den 1 juli 1925.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
dels

en inom första kammaren av herr Bondeson väckt motion, nr 207,

dels en inom samma kammare av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i

Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wig forss väckt motion, nr 89,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,

Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i

Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm

väckt motion, nr 170.

I herr Bondesons motion har yrkats, att riksdagen måtte avslå förenämnda

proposition.

I de båda övriga, sinsemellan lika lydande motionerna, vilka väckts före

propositionens avlämnande, har yrkats, att riksdagen ville för sin del anBihantj

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Redogörelse

för innebörden

i

lagen den

20 mag 1921.

taga ett i motionen intaget förslag till lag om fortsatt tillämpning av 1921

års ifrågavarande lag. Berörda lagförslag är, med allenast en mindre redaktionell

olikhet, av samma lydelse som det i propositionen framlagda förslaget.

Beträffande grunderna för det i propositionen innefattade, av lagrådet utan

anmärkning lämnade förslaget ävensom de skäl, som av herr Bondeson åberopats

till stöd för hans ovannämnda yrkande, får utskottet, i den mån

redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen, respektive

motionen. Såsom motivering till det i herr Lindhagens m. flis och herr

Johanssons i Uppmälby m. flis motioner innefattade förslaget har av dessa

motionärer anförts, att det nu gällande provisoriet å förevarande område

givetvis bör förlängas, till dess frågan om definitiv lagstiftning i ämnet

blivit prövad av statsmakterna.

Den i propositionen avsedda lagen den 20 maj 1921 angående förbud i

vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom innehåller,

att den för de fyra nordligaste länen och Värmlands samt vissa delar

av Kopparbergs och Gävleborgs län gällande lagen den 4 maj 1906 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

(deri norrländska förbudslagen) skall utom i vad angår lagens 3 § _ om

vars innehåll redogörelse lämnas här nedan — äga tillämpning jämväl i de

delar av landet, där lagen för närvarande icke gäller, dock med iakttagande

att vid denna tillämpning med förening skall förstås allenast ekonomisk

sådan.

Den norrländska förbudslagen innehåller i huvudsak följande:

Genom densamma stadgas förbud för bolag och föreningar att å landet

förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Huru mycket skog på

varje ort skall hänföras till stödskog bestämmes detaljerat i lagen. Konungen

äger dock på grund av särskilda omständigheter medgiva tillstånd till förvärv

av mark, som nu nämnts. Erhålles ej sådant tillstånd, blir fånget

ogillt. Tillstånd erfordras ej för förvärv av annan mark än ovan omförmälts,

ej heller för förvärv av fastighet, som äger sitt huvudsakliga värde

i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller

dylikt, eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske

eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock beroende därav, att förvärvaren

inom viss tid efter fånget underställer detsamma vederbörande länsstyrelses

prövning. Länsstyrelsen skall därvid tillse, att fastigheten är av

den beskaffenhet, att densamma ej inbegripes under förvärvsförbudet. Har

länsstyrelsen en gång förklarat fastighet vara av sådan beskaffenhet, gäller

detta även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav. Fastighet,

som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och sedermera

alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet

fritt förvärvas. Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv auktion

inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för vars förvärvande i annan

ordning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, som inropat

dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd.

Erhålles ej sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit

från det auktionen vann laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagått

och framgår e.j av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten

är avyttrad, förordnar länsstyrelsen, att fastigheten skall säljas i exekutiv

ordning. Ä den auktion, som i anledning av sådant förordnande hålles, får

fastigheten ej åter inropas av samma bolag eller förening. Har bolaget eller

föreningen inropat fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet,

varför fastigheten på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken

häftar, och kan bolaget eller föreningen visa sannolika skäl, att

fastigheten ej kunnat utan förlust avyttras inom den ovannämnda respittiden,

äger Konungen på särskild ansökan medgiva förlängd respittid efter

ty skäligt prövas.

I 3 § av norrländska förbudslagen lämnas föreskrift om den bolag och

förening förbehållna rätten att utan Konungens tillstånd förvärva den del

av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken av vederbörande

länsstyrelse i ovan angivna ordning prövas ej vara att hänföra till stödskog

eller odlingsområde.

Genom att sistnämnda lagrum, enligt vad ovan nämnts, undantagits från

tillämpningen av lagen den 20 maj 1921 har åt denna i så måtto givits ett

strängare innehåll än den norrländska förbudslagen äger, att enligt lagen

den 20 maj 1921 rätten för bolag och förening att förvärva även till stödskog

ej liänförlig skogsmark etc. såmedelst gjorts beroende av Konungens

tillstånd och följaktligen i de förekommande fallen förutsätter, att särskilda

omständigheter giva anledning till förvärvet.

Den ifrågavarande lagen den 20 maj 1921, vilken tillkom på initiativ av Prolongation

enskilda motionärer, efter det att jordkommissionen i avgivet utlåtande tillstyrkt

lagens antagande, erhöll vid tillkomsten giltighet tillsvidare intill den beslut av 1922

1 juli 1922. Enligt förslag i propositionen till 1922 och 1923 års riksdagar ^riksdagar™

har lagen sedermera prolongerats tvenne gånger, vardera gången för ett år

i sänder.

Vid tillkomsten av lagen den 20 maj 1921 förutsattes av riksdagen, att

frågan om definitiv lagstiftning i ämnet skulle kunna komma till behandling

vid nästkommande riksdag.

Då vid 1922 års riksdag fråga förevar om förlängning av giltighetstiden

för 1921 års provisoriska lag å ytterligare ett år, hade jordkommissionen

kort förut avgivit ett den 15 december 1921 dagtecknat förslag till lag med

bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. Berörda

förslag innehåller bland annat för landet i dess helhet avsedda bestämmelser

angående bolags och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom.

Nämnda bestämmelser, vilka alltså förutsätta upphävande av den norrländska

förbudslagen, innebära gent emot denna skärpningar i åtskilliga hänseenden.

Sålunda har förvärvsförbud utan Konungens tillstånd föreslagits

dels, i enlighet med vad som redan gäller enligt den provisoriska lagen av

den 20 maj 1921, beträffande skogsmark, som ej är att hänföra till stödskog,

och dels beträffande bolags och föreningars förvärv av fastigheter från

annan dylik samfällighet, samt vidare tiden för återförsäljning av å exekutiv

s. 4 Kontrollera mot PDF

Ben nu föteliggande

propositionen.

4 , Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

auktion av bolag eller förening inköpt fastighet begränsats från nu föreskrivna

tre till allenast ett år.

över jordkommissionens förenämnda lagförslag avgåvos yttranden under

senare hälften av år 1922 från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,

däribland av länsstyrelserna och lantbruksstyrelsen, vilken senare

myndighet vid sitt yttrande fogat utlåtanden från länens hushållningssällskap.

I de avgivna yttrandena hava vitt skiftande meningar i fråga om

förslaget i dess nu förevarande del kommit till uttryck. Medan sålunda

förslaget i hithörande del å några håll vunnit full anslutning, har åter i

andra yttranden i princip tillstyrkts en lagstiftning därutinnan i förslagets

syfte, men påyrkats mer eller mindre genomgripande modifikationer i förslaget,

därvid från åtskilliga håll särskilt ifrågasatts lämpligheten av att

utsträcka lagstiftningen härom att avse hela den delen av landet, för vilken

lagen den 20 maj 1921 nu är gällande. Vidare har i ett stort antal av

yttrandena förslaget i nu förevarande del helt och hållet avstyrkts.

Propositionen till 1923 års riksdag stödde sig bland annat på ett av jordkommissionen

den 7 december 1922 avgivet yttrande, däri kommissionen

utan meningsskiljaktighet tillstyrkt, att i händelse förslag till definitiv lagstiftning

rörande bolags jordförvärv icke bleve förelagt 1923 års riksdag,

giltighetstiden för 1921 års provisoriska lag borde ytterligare förlängas.

I sitt över propositionen avgivna utlåtande anförde utskottet, att i det

skick, i vilket frågan om den norrländska förbudslagstiftningens definitiva

utsträckning till landet i övrigt eller vissa delar därav för närvarande befunne

sig, syntes utskottet, att i avbidan på ståndpunktstagande till berörda

spörsmål den sedan två år tillbaka gällande provisoriska lagstiftningen i

fråga om förbud för bolags och föreningars fastighetsförvärv inom de delar

av landet, vilka ej vore underkastade den norrländska förbudslagen, borde,

på sätt i propositionen föreslagits, tillsvidare under ännu ett år upprätthållas.

Ett motionsvis framfört spörsmål rörande lämpligheten av att generellt

undantaga egnahemsföreningar och egnahemsbolag från koncessionsplikt

ansåge utskottet vara väl värt beaktande. Då emellertid en dylik

undantagsbestämmelse, vilken ej av jordkommissionen föreslagits för en

eventuell definitiv lagstiftning å området, icke funnes inrymd i den norrländska

förbudslagen, samt bristande överensstämmelse därutinnan emellan

denna och 1921 års lag ej syntes önsklig, hade utskottet ansett lämpligt, att

den av motionärerna väckta frågan ej i samband med prolongering av

den provisoriska lagen tillsvidare på ytterligare ett år upptoges till bedömande,

utan att därmed borde anstå till dess under nu förslagna provisorietid

komme att tagas ståndpunkt till spörsmålet om en defintiv lagstiftning

å området.

I nu föreliggande proposition har i sammandrag återgivits från samtliga

länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen och

s. 5 Kontrollera mot PDF

hindra lagutskottets utlåtande Nr 29. 5

Värmlands län avgivna yttranden, huruvida en fortsatt förlängning av 1921

ars lags giltighetstid kunde anses höra äga rum.

Såsom motivering för det i propositionen innefattade förslaget om dylik

förlängning har föredragande departementschefen anfört följande:

»Av de utlåtanden, för vilka jag nu lämnat redogörelse, framgår, att motsatta

uppfattningar gjorts gällande om hehovet och lämpligheten av den nu

ifrågavarande provisoriska lagens prolongation. Från de länsstyrelsers sida,

vilka tillstyrkt en dylik åtgärd, har i allmänhet såsom ett huvudsakligt skiil

anförts, att det nuvarande provisoriet icke bör avbrytas förr än slutlig

ståndpunkt kunnat tagas till frågan om en definitiv lagstiftning i detta

ämne. Övriga länsstyrelser, vilka haft att yttra sig i ärendet, hava i regel

hänvisat till att under den tid, lagen hittills ägt giltighet, densamma inom

vederbörande län haft ringa eller ingen praktisk tillämpning och att vid

sådant förhållande en utsträckning av giltighetstiden icke kan anses påkallad.

Beträffande frågan om en definitiv lagstiftning rörande rätten till jordförvärv

får jag erinra, att i detta avseende sedan år 1922 föreligger ett av

jordkommissionen utarbetat förslag till lag med bestämmelser angående rätt

att förvärva och besitta fast egendom. Om detta förslag uttalade under

fjolåret vid behandling av frågan om prolongation av 1921 års lag min

företrädare i ämbetet, att han funne förslaget icke böra i dess nuvarande

skick läggas till grund för omedelbar lagstiftning. Han framhöll tillika,

att spörsmålet om koncessionslagstiftning ifråga om jordförvärv givetvis

krävde en allsidig och ingående prövning, innan till detsamma toges definitiv

ståndpunkt.

Då 1921 års lag antogs såsom ett provisorium och hittills upprätthållit

såsom ett sådant, torde därmed i väsentlig mån hava åsyftats, att den praktiska

erfarenhet, som under någon tid genom koncessionssystemets tillämpning

kunde vinnas om behovet och verkningarna av en dylik lagstiftning

skulle kunna tillgodogöras vid frågans slutliga prövning. Av de nu före

liggande utlåtandena framgår, att under ifrågavarande tidsperiod inom flertalet

län i mellersta och södra Sverige endast i obetydlig mån förekommit,

att bolag eller ekonomiska föreningar sökt medgivande att besitta fast egendom.

Emellertid torde — såsom ock antytts av några länsstyrelser — detta

förhållande nära sammanhänga med den stagnation inom det ekonomiska

livet, vilken under de senaste åren mångenstädes varit rådande och vilken

haft ett i hög grad hämmande inflytande å den av här avsedda sammanslutningar

hedrivna verksamheten. Ett verkligt vägledande omdöme lärer

således knappast kunna grundas å den erfarenhet, som hittills föreligger, i

varje fall icke beträffande hela det område, inom vilket lagen äger tillämpning.

Härav synes mig följa, att den genom den provisoriska lagen införda

ordningen hör tillsvidare bibehållas, och jag flnner mig därför böra tillstyrka,

att lagens giltighetstid ytterligare utsträckes. I fråga om den tid,

prolongationen skall avse, synes mig lämpligast, att denna tid, såsom hittills

skett, bestämmes till ett år.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

Motiveringen

i herr Bondesons

motion.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Beträffande frågan om att giva bolag och föreningar med ändamål att befrämja

uppkomsten av egna hem en undantagsställning i denna lagstiftning, har

departementschefen framhållit, att av de inkomna utlåtandena finge anses

framgå, att lagen icke i någon mera avsevärd mån verkat hindrande för

dessa företags utveckling, då allenast i ett utlåtande förekomme en antydan,

att en närmare undersökning i detta hänseende till äventyrs kunde vara

påkallad. Att en dylik undersökning komme att verkställas i samband med

övervägande om en definitiv lagstiftning på detta område, syntes departementschefen

otvivelaktigt. I avbidan härå torde enligt departementschefens

mening tillsvidare böra anstå med upptagande av speciella frågor om lämpligheten

av att i 1921 års lag göra avvikelser från vad 1906 års lag för motsvarande

fall innehölle.

Herr Bondeson har med framhållande av, att han ansåge en efter förhållandena

lämpligt anpassad definitiv lagstiftning å förevarande område i

vissa fall vara av behovet påkallad, till stöd för sitt yrkande om avslag å

propositionen anfört huvudsakligen följande:

Vid tillkomsten av 1921 års såsom provisorium närmast för ett år avsedda

lag hade det utgåtts ifrån, att frågan om definitiv lagstiftning å området

skulle inom kort upptagas till prövning. Det torde för närvarande icke

vara möjligt att med någon grad av visshet förutsäga, vare sig huru den

definitiva lagen efter den granskning, som förenämnda lagförslag för närvarande

vore föremål för, komme att gestalta sig, eller den tidpunkt, inom

vilken förslag i ämnet komme att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.

Departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet syntes giva vid handen,

att enligt hans mening den provisoriska lagen borde bibehållas så länge,

till dess tillräcklig erfarenhet kunde hava vunnits rörande dess verkan

jämväl efter inträdda normala förhållanden på det ekonomiska området. Då

för närvarande intet torde kunna förutsägas i sådant avseende, ställdes med

andra ord den provisoriska lagens upphävande och ersättande med definitiv

lag helt och hållet på framtiden, något som givetvis icke varit riksdagens

mening vid provisoriets antagande. Det vore betänkligt att år från år förlänga

giltigheten av en lag, om vars innebörd det rådde en allmänt omfattad

mening, att den icke vore anpassad efter de förhållanden den avsåge

att reglera. Blotta tillvaron av en provisorisk lag sådan som den förevarande

vore ägnad att medföra ett osäkerhetstillstånd, som i åtskilliga fall

kunde komma att verka hämmande på det sunda affärslivets utveckling.

Fall hade förekommit, då Kungl. Maj:t vid prövning enligt 1921 års lag

av tillstånd till bolags fastighetsförvärv förfarit med större stränghet än de

förhandenvarande förhållandena krävt. En å ifrågavarande område förefintlig

lag borde icke, såsom med den provisoriska lagen syntes vara fallet,

vara av sådan innebörd, att bolags jordförvärv och rörelsefrihet eller den

praktiska aktiebolagsformens legitima utnyttjande inskränktes mer än som

överensstämde med avsikterna med en sådan lag eller att förhindra uppkomsten

i södra och mellersta Sverige av motsvarigheter till de med bolags

jordförvärv i Norrland förenade sociala missförhållandena. I betraktande

härav syntes ock det förhållandet, att egnahemsföreningar och egnahemsbolag

icke vore undantagna från lagens tillämplighet, förtjänt av uppmärksamhet.

Även om sådana sökande som regel kunde räkna med bifall till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

7

ti jord framställning om fastighetsförvärv, utgjorde dock själva ansökningsproeeduren

och prövningen hos Kungl. Maj:t en tidsförlust, som i vissa fall

kunde för sökanden medföra icke oväsentliga olägenheter.

För en fortsatt förlängning av lagen vore åtskilliga förändringar däri

ofrånkomliga. Då emellertid ifrågavarande ärendes tidigare behandling inom

riksdagen gåve vid handen, att en nästan enig uppfattning rådde om olämpligheten

av att över huvud vidtaga ändringar i den endast såsom provisorium

antagna lagen, ansåge sig motionären böra ställa sig helt avvisande

mot den ifrågavarande lagens ytterligare prolongering.

För vinnande av kännedom, i vilken utsträckning ärenden rörande ansökning

om tillstånd till fastighetsförvärv enligt 1921 års lag förekommit, har

utskottet därom införskaffat uppgifter. Av dessa framgår, att hela antalet

av hos Kungl. Maj:t intill 1923 års utgång prövade dylika fall utgjort 52,

av vilka allenast 4 lämnats utan bifall. Antalet under år 1923 prövade

fall har uppgått till 31, därav 3 lämnats utan bifall samt 12 avsett ansökningar

från egnahemsföreningar och egnahemsbolag.

Av Kungl. Maj:ts förevarande proposition framgår, att Kungl. Maj:t

ännu icke ansett sig kunna taga ståndpunkt till spörsmålet om den norrländska

förbudslagstiftningens utsträckande till landet i övrigt eller delar

därav, och att till följd härav eu prolongation av 1921 års provisoriska

lag på ytterligare ett år synts Kungl. Maj:t vara av förhållandena påkallad.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning under hänvisning till utskottets

utlåtande vid fjolårets riksdag rörande den då genomförda prolongationen

av lagen för tiden intill den 1 juli innevarande år.

Med föranledande av föredragande departementschefens uttalande om att

den genom den provisoriska lagen införda ordningen borde tillsvidare bibehållas

för vinnande av större praktisk erfarenhet genom koncessionssystemets

tillämpning under ytterligare någon tid i fråga om behovet och verkningarna

av lagstiftningen i fråga, vill utskottet, med instämmande i de

synpunkter, som därutinnan anförts av herr Bondeson, framhålla önskvärdheten

av att ståndpunkt till frågan om den norrländska förbudslagens utsträckande

snarast må kunna tagas.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att tillkomsten av 1921

års lag ävensom sedermera skedda prolongeringar av densamma förestavats

ej av syfte att få åvägabragt en försökslagstiftning å området, utan att

för den tid, som erfordrades för prövning av föreliggande förslag till en

permanent lagstiftning i ämnet, förebygga de missförhållanden, som lagstiftningen

avsåge att förhindra.

Vid övervägande av frågan om en permanent lagstiftning på detta område

kommer givetvis under bedömande, dels i vilken utsträckning behov

av koncessionsbestämmelser å hithörande område föreligger för även andra

delar av landet än de, för vilka den norrländska förbudslagen enligt sin

lydelse nu gäller, och dels i vad mån de för mellersta och södra Sverige

Av Kungl.

Maj it prövade

an^ökningsärenden

om

tillstånd till

fastighetsförvärv

enligt

1921 års lag.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

rådande förhållandena påkalla ett annat innehåll åt blivande lagbestämmelser

i ämnet, än de, som innefattas i 1906 års lag.

Beträffande den i herr Bondesons motion berörda frågan om generellt

undantagande av egnahemsföreningar och egnahemsbolag från koncessionsplikt

finner utskottet i anslutning till vad därom i utskottets vid fjolårets

riksdag i ämnet avgivna utlåtande anförts ej tillräcklig anledning

att nu i samband med den ifrågasatta prolongeringen av lagen å ytterligare

ett år upptaga nämnda fråga till bedömande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen

bifallas;

B) att motionerna nr 89 och 207 i första kammaren

samt nr 170 i andra kammaren måtte anses besvarade

genom vad utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 27 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens9, Tjällgren, Thorberg*, Lindhagen,

Martin Svensson, von Stockenström och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,

Hage, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg, (Hönson i Västerås och Persson i Trången.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

!)

Reservationer-,

1) av herrar greve Spens och Martin Svensson;

2) av herrar Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg

och Olovson i Västerås beträffande vissa delar av motiveringen; samt

3) av herr Lindhagen, som beträffande motiveringen anfört:

»Föredragande departementschefen har uttalat, att den genom den provisoriska

lagen införda ordningen borde tillsvidare bibehållas för vinnande av

större praktisk erfarenhet genom koncessionssystemets tillämpning under ytterligare

någon tid i fråga om behovet och verkningarna av lagstiftningen ifråga.

Utskottet har häremot med synnerligt fog erinrat, att syftet med lagstiftningen

icke varit att få åvägabragt en försökslagstiftning utan att förebygga

missförhållanden i avbidan på en permanent lagstiftning. Härtill skulle jag

vilja lägga, att genom detta provisorium aldrig kan bliva utrönt, vilka köp

skulle kommit till stånd, om detta ej funnits, och att den väsentliga grunden

för en försökslagstiftning således saknas. Man kan därför befara, att bakom

propositionens uppfattning snarare döljer sig en förväntan, att förevändningar

trots allt skola erbjuda sig till ett uppgivande av lagstiftningsförsök

på ifrågavarande område inom södra och mellersta delarna av landet.

Utskottets uttalande om önskvärdheten av ett snart ståndpunktstagande till

frågan om den norrländska förbudslagens utsträckande har jag ansett böra

utbytas mot ett direkt förord för en sådan åtgärd. Beträffande detta ämne

samt utskottets instämmande i stället i de »synpunkter», som därutinnan

anförts av herr Bondeson, hänvisas till erinringarna i mitt särskilda yttrande

till utskottets betänkande nr 30.»

Bihang till riksdagens protokoll 192i.

9 samt.

2 avd. 25 höft. (Nr 29.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:310 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 mai 1921 angående förbud i vi a1 i texten