Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30

1924-05-27 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:30, Andra lagutskottets utlåtande Nr 30

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse

till Kungl. Maj:t angående lagstiftning för beredande

av större trygghet att vid övergång av äganderätt

till jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande

befolkningens intressen måtte tillgodoses.

Andra lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionen nr 88 i första kammaren av herrar Lindhagen.

, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss

samt motionen nr 169 i andra kammaren av herrar Johansson i

Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,

Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson

i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen

skyndsamt framlägga förslag till lag, varigenom större trygghet vinnes, att

vid övergång av äganderätt till jordbruksfastighet tillgodoses samhällets

bästa och den jordbrukande befolkningens intressen.

Motionerna utgöra ett led i strävandena att bevara jorden i den verkligt

jordbruksidkande befolkningens hand.

Ett generellt förbud för aktiebolag, fromma stiftelser samt allmänna

och enskilda inrättningar att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom

föreslogs av lagberedningen i dess år 1847 avgivna förslag till allmän

civillag. Stadgandet motiverades med, att det vore en grundsats, som

mer och mer gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skulle i

minsta möjliga mån lösryckas från personlighetsförhållandena och godtyckligt

införlivas med korporationsintressen eller andra därmed jämförda

syftemål. Förslaget, som stod i överensstämmelse med vad sedan gammalt

gällt beträffande alla slag av utländska rättssubjekt, blev emellertid ej lag.

I slutet på 1800-talet upptogs lagberedningens tanke på nytt. Närmaste

anledningen härtill var den snabba utveckling, som trävarubolagens

jordförvärv dåmera tagit. I upprepade motioner å 1890 talet och böljan

av 1900 talet påyrkades sålunda undersökning rörande omfattningen av

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 26 käft. (Nr 30.)

Historik och

nu gällande

bestämmelser

i ämnet.

1109 S4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarne ävensom

vidtagande av åtgärder i lagstiftningsväg till inskränkning av bolagens rätt

till förvärv av dylika fastigheter i nämnda provinser i och för vidmakthållande

av den självägande jordbrukarbefolkningens ställning därstädes.

Riksdagsskrivelser i ämnet tillkommo vid 1894 och 1901 års riksdagar

och föranledde den senare skrivelsen tillsättande av den s. k. Norrlandskommittén.

Såsom ett resultat av denna kommittés år 1904 avgivna betänkande

tillkom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och

förening att förvärva fast egendom. Genom denna lag har stadgats förbud

för bolag och föreningar--omfattande sedan 1911 alla slag av föreningar —

att utan Konungens tillstånd å landet förvärva odlad och odlingsbar mark

samt stödskog. Rörande lagens innehåll i övrigt hänvisas till en utförlig

redogörelse därför i utskottets samtidigt härmed avgivna utlåtande nr 29.

Lagens tillämplighetsområde, som ursprungligen avsåg de fyra nordligaste

länen samt vissa delar av Kopparbergs län och vissa inom Hälsingland

belägna socknar av Gävleborgs län, har sedermera utsträckts dels genom

lag den 10 maj 1912 till övriga delar av Hälsingland och dels genom

lag den 2 maj 1917 till Värmlands län.

Inom riksdagen har motionsvis vid skillda tillfällen framförts yrkanden

om utsträckning av 1906 års lag att gälla jämväl vissa enskilda personer,

bolagsintressenter och -tjänstemän samt enskilda skogsspekulanter.

Även beträffande övriga delar av riket hava emellertid tid efter annan

uttalats önskningar om en kontroll över bolags jordförvärv. Utan att

sammanbinda frågan med en direkt utsträckning av den norrländska förbudslagen

har nämligen inom riksdagen vid upprepade tillfällen påkallats

en utredning angående omfattningen av bolags jordförvärv i de mellersta och

södra delarna av riket samt vidtagande av de åtgärder, som med anledning

av en dylik utredning kunde föranledas. I dylikt syfte hava yrkanden

framställts i motioner vid 1907 — 1910 års riksdagar. I vissa fall hava

därvid yrkandena avsett, att jämväl enskilda industriidkares och spekulanters

jordförvärv måtte inbegripas i utredningen.

Dessa framställningar föranledde Kung! Maj.t att den 30 december

1911 tillkalla vissa sakkunniga, vilka antogo benämningen jordundersökningen.

I deras uppdrag ingick bland annat att verkställa undersökning

rörande omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna

av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde

anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens

berättigade intressen, ävensom undersökning rörande enskilda personers

större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den mån sådant

innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss angiven art.

Sedan jordundersökningen den 10 mars 1913 och den 30 december

1915 avgivit betänkanden angående jordförhållandena i Värmlands län,

beslöt Kungl. Maj: t'' den 28''januari 1916, med hänsyn till nödvändig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr BO. 3

lieteu att under dåvarande förhållanden iakttaga den största möjliga sparsamhet

med statsverkets utgifter för olika ändamål, att med fullföljande

av arbetet skulle tillsvidare anstå.

Emellertid yppade sig inom riksdagen ett starkt intresse för fortsättande

av den sålunda avbrutna utredningen och upptagande till undersökning

av vissa därmed sammanhängande frågor. Sålunda beslöt vid

såväl 1917 som 1918 års riksdag andra kammaren för sin del, att till

Kungl. Maj:t skulle avlåtas en skrivelse i syfte att den avbrutna jordundersökningen

måtte återupptagas. Detta jämte andra önskemål föranledde

Kungl. Maj:t att den 29 november 1918 tillsätta jordkommissionen

med uppdrag bl. a. att verkställa utredning rörande omfattningen av bolags

jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta

och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika

avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling

och ortsbefolkningens berättigade intressen.

På förslag av enskilda motionärer och efter tillstyrkan av jordkommissionen

tillkom jämlikt beslut av 1921 års riksdag lagen den 20 maj

1921, varigenom 1906 års norrländska förbudslag utsträcktes att äga tilllämpning

jämväl å de delar av landet, där sistnämnda lag icke gällde*

dock med iakttagande att vid tillämpningen även förvärv av till stödskog

ej hänförlig skogsmark gjordes beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd och

att med förening skulle förstås allenast ekonomisk sådan. Lagen den

20 maj 1921, vilken erhöll giltighet intill den 1 juli 1922, har enligt

proposition till 1922 och 1923 års riksdagar prolongerats tvenne gånger,

vardera gången för ett år i sänder.

Regler angående bolags och föreningars fastighetsförvärv finnas emellertid

även i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, den s. k. inskränkningslagen.

Denna lag har avseende jämväl å utländska rättssubjekt

och uppställer såväl för dém som ock för svenska bolag och föreningar

koncessionsplikt i fråga om förvärv av fast egendom ur synpunkten att

begränsa utländska intressenters möjlighet till dylika förvärv ävensom till

gruvdrift här i riket.

Jordkommissionen avgav den 15 december 1921 betänkande med förslag

till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast

egendom. Till nämnda betänkande sluter sig en av jordkommissionen föranstaltad

statistisk utredning rörande statens, kommuners, menigheters,

stiftelsers, allmänna inrättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större

enskilda jordägares jordinnehav ävensom en av jordkommissionen utförd

enquéte rörande försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena,

syftande till att klarlägga i vad mån under nämnda tid jordbruksfastigheter

övergått i händerna på ägare, som icke kunna anses tillhöra

den verkligt jordbruksidkande befolkningen, orsakerna till dessa

Jordkommissionens

förslag den

15 december

1931.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

jordförsäljningar och följderna därav för jordbruket och skogsskötseln, försäljningarnas

inverkan p>å lantbefolkningens ekonomiska och sociala förhållanden

ävensom eu del andra därmed sammanhängande spörsmål.

Det av kommissionen avgivna lagförslaget angående rätt att förvärva

och besitta fast egendom upptager bestämmelser dels i avdelning I om

utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars

förvärv av fast egendom, dels i avdelning II om tillstånd i vissa

fall för svenska medborgare att besitta fastighet och dels i avdelning III

om förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

I de i avdelningen I inrymda stadgandena har inarbetats 1916 års s. k.

inskränkningslag, i vad densamma har avseende å fast egendom, ävensom

upptagits för landet i dess helhet avsedda bestämmelser angående bolags

och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom. Nämnda bestämmelser,

vilka alltså förutsätta upphävande av den norrländska förbudslagen,

innebära gent emot denna skärpningar i åtskilliga hänseenden. Sålunda

har förvärvsförbud utan Kungl. Maj:ts tillstånd föreslagits dels i enlighet

med vad som redan gäller enligt den provisoriska lagen av den 20 maj

1921 beträffande skogsmark, som ej är att hänföra till stödskog, och dels

beträffande bolags och föreningars förvärv av fastigheter från annan dylik

samfällighet, varförutom tiden för återför sälj ning av å exekutiv auktion av

bolag eller förening inköpt fastighet begränsats från nu föreskrivna tre till

allenast ett år.

De i avdelningen II inrymda bestämmelserna avse att bereda staten viss

kontroll över handeln med jordbruksfastigheter enskilda personer emellan.

I detta hänseende har kommissionen framhållit, hurusom ur det allmännas

synpunkt olägenheter i flera hänseenden uppkomme, då jordbruksfastigheter

förvärvades av enskilda köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande

befolkningen, såsom köpare av skog för industriella ändamål, skogsspekulanter,

jordstyckningsspekulanter och personer, som åsyftade att göra sig

vinst genom hastig prisstegring å förvärvad fastighet eller genom realisation

av gröda och inventarier. Olägenheterna vid dylika förvärv vore i

viss mån av annan art än vid bolagens. Under det att bolagen i allmänhet

avsåge att behålla förvärvade fastigheter under längre tid såsom

underlag för sin framtida verksamhet, varigenom jordens återgång till den

jordbruksidkande befolkningen under en avsevärdare tidrymd förhindrades,

hade de enskilda spekulanterna i regel ej annat intresse av sina fastigheter

än att på kortaste tid hämta största möjliga vinst från dem. Vid

de enskilda spekulanternas förvärv läge sålunda den största faran däri, att

fastigheterna, då de från spekulanterna återginge till bönderna, så gott

som undantagslöst befunne sig i ett mer eller mindre vanliävdat skick

såväl vad anginge skogen som beträffande jordbruket. Det hade ingalunda

varit ovanligt, att å hemman, som kommit i händerna på en sådan person,

jorden hade utsugits, byggnaderna fått förfalla, för så vitt de ej, såsom

ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda från fastigheten och av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr HD.

yttrade, inventarierna hade förskingrats och'' skogen utsatts för den hänsynslösaste

exploatering. Detta gällde i första rummet skogsspekulanter

och s. k. jobbare, men även i viss mån jordstyckningsspekulanter. Jordbrukets

upprätthållande och ordentliga skötsel vore ofta för den på affärsvinst

beräknade privata styckningsverksamlieten av intet intresse, enär det

för densamma gällde att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter

försälja inköpta områden. Under tiden vansköttes ofta jordbruket

och byggnaderna fingo förfalla. Härtill komme att utstyckningen

ofta skedde på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt

sätt. I fråga om förvärv av s. k. stadskapitalister, där syftet icke

vore att ur ren affärssynpunkt utnyttja fastigheten utan nöjesändamål eller

kapitalplacering, kunde väl i regel ej anmärkning framställas mot det sätt,

varpå jordbruk och skog sköttes, men ur synpunkten av jordens bevarande

i den jordbruksidkande befolkningens hand måste förvärvet icke desto

mindre anses beklagligt. Ofta nedlades nämligen så stora kostnader å

bostadshus, parkanläggningar och dylikt, att en person, som vore hänvisad

att uteslutande leva av en sådan fastighets jordbruk, icke utan förlust

kunde inköpa densamma. Genom förvärvet bleve sålunda fastigheten

ej sällan i själva verket för avsevärd tid undandragen den jordbruksidkande

befolkningen. Av dessa skäl framstode det såsom en angelägenhet

av största vikt att vissa inskränkningar gjordes icke blott för bolag utan

jämväl för vissa enskilda medborgare i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I fråga om förslagets innebörd i sistnämnda hänseende har kommissionen

framhållit, att de enskilda personer, som från det allmännas synpunkt

vore mindre önskvärda såsom jordägare, i regel icke bosatte sig på av

dem förvärvade fastigheter, och att man i denna omständighet hade en

lämplig utgångspunkt, då det gällde att på lagstiftningens väg söka förhindra

deras jordförvärv. Kommissionen har i anslutning härtill föreslagit,

att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet,

skulle med undantag för avtal mellan äkta makar och vissa närskylda

etc. vara pliktig att inom tre månader efter den i fångeshandlingen

utsatta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på

ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att framdeles

under fem år i följd från tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Ville förvärvare

utan att iakttaga vad sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet,

finge det icke ske utan därtill av länsstyrelsen lämnat tillstånd. Dylikt

tillstånd finge ej beviljas med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde.

Vissa i förslaget angivna myndigheter skulle hava att hos länsstyrelsen

anmäla, då anledning fanns antaga att fastighetsägare eftersatte

de stadganden, som ovan berörts. Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga,

både länsstyrelsen att förordna om åklagare för talans utförande mot

fastighetsägaren vid vederbörlig domstol. I händelse denna funne fastighetsägaren

hava eftersatt förenämnda bestämmelse, skulle föreläggande meddelas

honom, vid äventyr av fastighetens försäljning inom viss tid i exekutiv

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

ordning, antingen, därest han ville behålla fastigheten och icke redan till

länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd därtill, att inom tre månader

från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att

avyttra fastigheten. Innan förvärvare av fastighet bosatt sig därå eller erhållit

tillstånd av länsstyrelsen att det oaktat behålla fastigheten, ägde han

ej rätt att å fastigheten avverka skog annorledes än för husbehov eller att

därifrån bortföra stråfoder. Skulle förvärvare, som ej erhållit tillstånd,

avflytta från fastigheten, innan fem år förflutit från förvärvet, ägde länsstyrelsen

meddela förbud mot dylik exploatering av fastigheten.

Reservationer Reservationer hava avgivits jämte andra av herrar Lindhagen och Wohlhv

''kommission Båda hava uttalat tvivel om lagstiftningens effektivitet. Herr Wohlin har

nen. bland annat anfört: Intet hinder funnes för en jordspekulant att under en

tid med starkt stigande priser å skogsvirke och jordbruksalster successivt

bosätta sig å olika fastigheter och i tur och ordning exploatera dem.

Medlet mot osund jordspekulation vore under normala tider en skärpt

skogslagstiftning. Koncessionslagen torde i anslutning härtill hava till syfte

att förebygga jordens övergång dels till bolag och dels i sådana enskilda

personers mera varaktiga besittning, vilka icke tillhörde den verkligt jordbruksidkande

befolkningen och vilka därtill icke vore önskvärda såsom ägare

av svensk jord. I anslutning härtill borde bosättningstvånget ersättas med

ett tvång att under tio år vara mantalsskriven å fastigheten.

Herr Lindhagen har å sin sida förordat en till tidslängden obegränsad

bosättningsplikt samt uttalat sig för att hithörande ärenden borde i stället

för att prövas av domstol fullföljas genom de administrativa instanserna.

Yttranden Över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelkommissio-

serna> lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, lantbruksakademien, järnnens

förslag, kontoret, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges

allmänna liypoteksbank och föreningen Sveriges stadsdomare. I de avgivna

yttrandena har förslaget, så vitt rörer bestämmelserna om kontroll över

enskilda svenska medborgares fastighetsförvärv, mötts av en nästan enhällig

kritik. Endast länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län

hava förklarat sig icke hava något att erinra mot de huvudprinciper, vara

förslaget är byggt.

De huvudsakliga invändningar, som framställts mot den föreslagna

kontrollen över enskildas förvärv av jordbruksfastighet, äro följande: Förslaget

bure i allt för hög grad prägel av kristidens abnorma förhållanden

å fastighetsmarknaden. 1 lider normala förhållanden, vilka numera finge

anses hava inträtt, förelåge intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet

så djupt ingripande lagstiftning som den föreslagna. De personer,

som förslaget avsåge att utestänga från fastighetsmarknaden å landet, vore

dels skogsspekulanter, dels ägostyckningsspekulanter, dels rena jobbare dels

ock slutligen stadskapitalister, vilka förvärvade jordbruksfastighet för kapi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

talplacering eller för nöjesändamål. De olägenheter, som ur allmän synpunkt

kunde anses förenade med jordförvärv av personer, tillhörande de

två första kategorierna, kunde och borde lämpligen avhjälpas genom skärpt

skogs- och skifteslagstiftning. Köp, där syftet vore spekulation i hastigt

stigande värde å fastigheten eller dess gröda och inventarier, förekomme

i regel ej under normala förhållanden. I varje fall kunde de olägenheter,

som vore förenade med dylika köp, lämpligen förebyggas genom en allmän

vanhävdslagstiftning. Ej heller vore förvärv av jordbruksfastighet för

kapitalplacering eller nöjesändamål någon mera allmän företeelse och de

fåtaliga förvärv av denna kategori man hade att räkna med vore säkerligen

ur det allmännas synpunkt mera till nytta än skada. Erfarenheten hade

visat, att därvid ej sällan nedlades betydande kapital på jordbrukets utveckling,

och att understundom verkliga »mönstergårdar» skapades. I likhet

med vad reservanter inom jordkommissionen påpekat, anmärktes, att

lagen säkerligen komme att bliva föga effektiv. Bosättning innebure ingen

garanti för att jordbruket bleve ordentligt skött. Grunderna för prövning

av koncessionsansökan vore vidare synnerligen svävande och lämnade rum

för godtycke. Härigenom komme ett starkt osäkerhetsmoment att införas

i fastighetshandeln. Da de kapitalstarkaste köparna av jord genom lagen

utestängdes från marknaden, kunde det ej undvikas, att priserna å jordbruksfastigheter

komme att sjunka. Detta torde i sin tur medföra en

allmän sänkning av jordbruksfastigheternas kreditvärden, något som komme

att mer eller mindre hårt drabba alla jordägare, mindre som större. Under

tider med fallande fastighetsvärden och stagnation på fastighetsmarknaden

kunde det bliva ogörligt för en förvärvare, som fått koncessionsansökan

avslagen, att finna köpare till sin fastighet, vilken då måste undergå exekutiv

försäljning. Man hade alltså åtminstone beträffande vissa tidsperioder

att emotse, att exekutiva försäljningar — utan något samband med

kreditförhållandena och ekonomiska förhållanden i övrigt — bleve tämligen

vanliga. Att jämväl detta komme att medföra osäkerhet och rubbningar

i fastighetskrediten, läge i öppen dag. Genom möjligheten av dylika

tvångsförsäljningar komme givetvis risken för kreditgivarna att nödgas för

skyddandet av sina intressen övertaga de belånade fastigheterna att avsevärt

ökas och samtidigt komme deras benägenhet att tillhandahålla krediter

att minskas. Även härav bleve med all sannolikhet följden, att belåningsgränsen

för jordbruksfastigheter komme att sjunka. Av styrelsen för

Sveriges allmänna liypoteksbank har ytterligare framhållits, att då såsom

säkerhet för bankens utelöpande obligationsförbindelser, av vilka en stor

del vore placerade i utlandet, läge inteckningar i jordbruksfastigheter,

kunde det befaras, att genom de sjunkande fastighetsvärdena bankens utländska

kredit skulle skadas samt därmed även rikets allmänna kreditanseende

i utlandet. Allt som allt innebure den föreslagna lagen ett för

stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet, som vore ett grundvillkor

för jordbrukets utveckling och förkovran.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Motionärernas

motivering.

TJtskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna bland annat anfört:

»Jordkommissionens förslag har rönt ett häftigt motstånd. Det torde

härvid vara på sin plats att erinra, hurusom från just sådana håll, från

vilka försports den starkaste kritiken mot förslaget, tidigare framhållits,

att ett bevarande av landets jordbruk i bondehänder förutsatte ett ingripande

ej blott gent emot bolagens utan även mot de enskilda spekulanternas

jordförvärv. Väl är det sant, att genom den av 1923 års

riksdag beslutade skogsvårdslagen, den växande skogen beretts ett bättre

skydd än förut och att därigenom en del av vådan utav enskilda spekulanters

jordförvärv avlägsnats; väl är det också sant, att genom en effektiv

vanhävdslagstiftning en annan del av olägenheterna utav dylika jordförvärv

kan bortelimineras; väl är det slutligen utrett, att de enskilda spekulanternas

jordförvärv till skillnad från bolagens, om ej helt och hållet

så dock i stort sett, väsentligen äro en kristidsföreteelse. Förglömmas

bör emellertid ej, att på dessa vägar icke kan rådas bot för de olägenheter,

som ligga däruti, att bondejordbruk sammanslås i enskild hand till

större egendomar, varigenom den självständiga bondeklassen minskas.

Förglömmas bör ej heller, att de förhållanden, som förde med sig kristidens

osunda jordspekulationer, ånyo kunna inställa sig. Det måste ock

besinnas, att det starkaste stödet för effektiviteten i berörda lagstiftning

mot bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner säkerligen är att söka i

den begarda och föreslagna koncessionslagstiftningen även för sådana

förvärv av jordbruksfastigheter, som äga rum genom enskilda, ej till en

jordbrukande befolkning hörande spekulanter. Här skall dock ej nu påyrkas

lösning i viss riktning av de frågor, som avses i jordkommissionens

förslag till koncession slag. Frågorna tränga till sin lösning, men med

hänsyn till den kritik, som mött jordkommissionens förslag, lärer vara

lämpligast att nu begränsa sig till kravet på en förnyad utredning.»

Beträffande den föreliggande motionen vill utskottet till en början erinra,

att motionärernas hemställan om framläggande för riksdagen av förslag till

lag, varigenom större trygghet vinnes att vid övergång av äganderätt till

jordbruksfastighet tillgodoses samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens

intressen, synes utskottet vara så allmänt avfattad, att en

skrivelse av det innehåll, som sålunda påyrkats, utan angivande av närmare

direktiv lärer för Kung! Maj:t bliva till föga eller intet gagn.

Motiveringen till motionärernas hemställan giver emellertid vid handen,

att denna närmast syftar till lagbestämmelser i de hänseenden, som innefattas

i avdelningarna I—III av jordkommissionens förslag till lag med

bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom.

Vad beträffar de i avdelningarna I och III av lagförslaget inrymda bestämmelserna

vill utskottet erinra:

att de från 1916 års s. k. inskränkningslag i avdelningen I inarbetade

stadgandena äro i sak oförändrade;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

it

att utskottet i utlåtande nr 29 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

nr 23 med förslag till lag om fortsatt tillämpning angående förbud

i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva och besitta

fast egendom dels ock i samma ämne väckta motioner tillstyrkt i propositionen

innefattat förslag om fortsatt tillämpning av 1921 års provisoriska

lag under ytterligare ett år intill den 1 juli 1925; samt

att utskottet i samtidigt härmed avgivet utlåtande nr 31, med bifall till

därom väckta motioner, hemställt om avlåtande av en skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om utarbetande och framläggande för riksdagen av

förslag till bestämmelser med syftemål att förhindra, att de rättssubjekt,

för vilka inskränkande bestämmelser i rätten att förvärva fast egendom

gälla, genom anlitande av bulvaner kringgå dessa bestämmelser, ävensom

att avveckla redan uppkomna dylika bulvanförhållanden.

Därjämte vill utskottet framhålla, att utskottet i förenämnda, med nr

29 betecknade utlåtande uttalat önskvärdheten av, att ståndpunkt till frågan

om den norrländska förbudslagens permanenta utsträckande till andra

delar av riket än de, för vilka den enligt sin nuvarande lydelse gäller,

snarast må kunna tagas, samt att vid övervägande av berörda fråga givetvis

kommer att tagas under bedömande, i vad mån de för mellersta och södra

Sverige rådande förhållanden påkalla ett annat innehåll åt blivande lagbestämmelser

i ämnet än de, som innefattas i 1906 års lag. Självfallet

är, att i samband med nämnda bedömande ock kommer att upptagas till

prövning de skärpningar i åtskilliga hänseenden, som innefattas i avdelningen

I av jordkommissionens förslag, jämfört med innehållet i den nuvarande

norrländska förbudslagen.

Vad sedan angår de i avdelningen II av jordkommissionens förslag

upptagna koncessionsbestämmelserna för enskilda i fråga om förvärv av

jordbruksfastigheter, vill utskottet framhålla, att den av jordkommissionen

härutinnan föreslagna lagstiftningen synes utskottet vara i allt för hög

grad påverkad av de onormala förhållanden, som rått under kristiden.

De syftemål, som man med en dylik lagstiftning velat befrämja, torde

enligt utskottets förmenande under normala förhållanden å fastighetsmarknaden

stå att vinna genom medel, vilka ej så djupt ingripa i den

enskildes rörelsefrihet eller medföra sådana ekonomiska konsekvenser för

näringslivet som det av kommissionen framlagda förslaget. Vad i de över

lagförslaget avgivna yttrandena härutinnan anförts kan av utskottet i allt

väsentligt biträdas.

Beträffande de olägenheter, som ur allmän synpunkt kunna anses förenade

med att vissa personer utom den jordbrukande befolkningens krets

förvärva jordbruksfastigheter, vill utskottet erinra, att dessa olägenheter,

såsom jordkommissionen i sitt betänkande framhållit, äro av en annan art än

de, som åtfölja bolagens jordförvärv. Faran för kumulation på en hand

av ett stort antal jordbruksfastigheter och därmed förenad jordmonopol

och övermäktigt inflytande inom orten är givetvis betydligt större vid de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

senares jordförvärv. De enskilda spekulanterna äro näppeligen i stånd att

förvärva och sammanhålla fastighetskomplex av samma omfattning som

bolagen. I allmänhet avse de ej heller något sådant. Förr eller senare

avyttra de sålunda sina fastigheter. Och i de fall, där så ej sker, bliva

fastigheterna efter kortare eller längre tid föremål för arvsdelningar. Den

av jordkommissionen föranstaltade utredningen har ej heller ådagalagt, att,

där fråga ej är om bolag, ett anhopande på en hand av större jordområden

numera är någon mera vanlig företeelse. Snarare torde få anses såsom

visst, att utvecklingen går mot upplösandet av redan befintliga större

domäner. Yad motionärerna anfört angående faran för kumulation av

bondejordbruk på enskild hand, synes utskottet sålunda icke motivera en

koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare.

I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att vådan vid de

enskilda spekulanternas jordförvärv huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna,

då de från spekulanterna återgå till bondebefolkningen, befinna sig

i ett mer eller mindre vanhävdat skick. Såsom även av motionärerna

framhållits, torde emellertid genom den nya skogsvårdslagen den växande

skogen hava beretts erforderligt skydd mot den ödeläggelse, vilken enligt

utskottets mening varit den allvarligaste faran vid spekulanternas jordförvärv.

Den vanvård av jordbruket, som utgör en annan av skuggsidorna

vid dylika jordförvärv, anser utskottet i likhet med vad en del myndigheter

i sina yttranden över jordkommissionens förslag betonat samt även

motionärerna framhållit, lämpligen böra förebyggas genom en väl avvägd

vanhävdslagstiftning. Skrivelse i syfte att få till stånd en sådan lagstiftning

har av utskottet i anledning av därom väckta motioner tillstyrkts i

annat, samtidigt härmed avgivet utlåtande. Det är ock att hoppas, att

genom den planerade skifteslagstiftningen tillfredsställande garantier må

kunna erhållas mot de olägenheter, som en osund jordstyckning medför

för jordbrukets bestånd och utveckling. Slutligen vill utskottet framhålla,

att för bevarandet av jorden åt den verkligt jordbrukande befolkningen

mycket torde stå att vinna genom åtgärder till förbättrande och vidare utvidgning

av egnahemslånerörelsen.

Att en koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare skulle

vara ett nödvändigt komplement till en eventuell lagstiftning i syfte att

förebygga bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner har utskottet icke

blivit övertygat om, utan förutsätter utskottet, att det må bliva möjligt att så

utforma en blivande bulvanlagstiftning, att det icke ur berörda synpunkt

skall visa sig nödigt, att å alla enskilda medborgare lägges ett sådant

tvång, som jordkommissionens föreslagna koncessionslagstiftning innebär.

Ej heller kan utskottet dela motionärernas uppfattning, att den omständigheten,

att kristidens osunda jordspekulationer tilläventyrs i en framtid

ånyo inträda, kan eller bör motivera antagandet av nu föreslagna eller

därmed likartade tvångsbestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

11

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens* och Sigfrid

Hansson, fröken Hesselgren* samt herrar Lindhagen, Martin Svensson och Schedin;

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde,

Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*, Sundling* och Olovson

i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Hage, Svensson i Skönsberg,

Johansson i Sollefteå och Olovson i Västerås, vilka hemställt, att riksdagen

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast framlägga förslag till

definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags och ekonomiska

föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket samt jämväl taga

i övervägande, i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg må erfordras

och kunna åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters förvärv av

dylik egendom.

Till stöd för detta yrkande, med hänsyn särskilt till utskottets motivering,

har av herr Lindhagen anförts följande:

I fråga om jordkommissionens förslag till norrländska förbudslagens

permanenta utsträckande beträffande bolagsförvärven av jordbruksfastigheter

till övriga delar av riket har utskottet icke tagit någon ställning utan

endast förordat ett övervägande och ett därpå grundat ståndpunktstagande

för eller emot. I ett annat betänkande (nr 29) har utskottet därtill lagt,

att utskottet instämde i de »synpunkter», som anförts av en motionär i

första kammaren, herr Bondeson, beträffande önskvärdheten av ett sådant

ståndpunktstagande. Det är, såsom mig synes, oklart vad härmed åsyftas

av de i motionen framlagda synpunkterna, av vilka åtskilliga enligt min

mening lämna rum för allvarliga erinringar. Hitintills har man verkligen

trott, att behövligheten av en permanent koncessionslagstiftning för bolags

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

förvärv av jorbruksfastigheter så slagit igenom i den allmänna meningen,

att utskottet i denna fråga icke skulle tvekat att giva saken ett bestämt

förord genom en därom till regeringen avlåten skrivelse, såsom skett beträffande

social arrendelag, vanhävdslag, bulvanlag och ensittarlagen.

Efter alla utredningar och diskussioner om denna sak i nära en mansålder,

efter andra kammarens upprepade uttalanden om behovet, efter anslutning

till sist även av första kammaren, angelägenhetens befästande

genom den provisoriska lagen samt jordkommissionens utredning och förslag

borde riksdagen kunna vara även på denna punkt färdig att giva åtminstone

en generell riktlinje. Det är från riksdagen, som man i en sådan

social fråga som denna — själva utgångspunkten för vår jordfrågas

problemställningar — måste förvänta en åsikt och ett krav i sak. De

största farhågor kunna hysas inför utskottets förslag, att riksdagen nu,

i tiden för frågans mognad, skulle inställa tills vidare sitt eget omdöme

och utan riktlinjer överlåta frågan åt en ny obekant bearbetning ovanifrån

under ledning kanske av tillkallade personer, tämligen okänsliga för

det sociala innehållet och allt för mycket infångade av sin miljös fördomar

och intressen.

Däremot har utskottet tagit parti i det av jordkommissionen i överensstämmelse

med en tidigare allmänt uttalad önskan framlagda förslaget till

en koncessionslagstiftning jämväl beträffande enskilda spekulanters förvärv

av jordbruksfastigheter. Utskottet är i denna punkt berett att taga bestämt

avstånd från all sådan lagstiftning och säger sig därvid i allt väsentligt

biträda de i ärendet inkomna yttranden härutinnan — yttranden, som

infordrats från den sociala jordfrågans naturliga motståndare, under det

att de nödlidande samhällsklasser, som skulle hjälpas, icke blivit i ärendet

hörda (se jordkommissionens betänkande, del Yl, sid. 482 o. f.).

Det förhåller sig enligt min uppfattning så, att bolagens jordförvärv

äro i tidernas längd av flera skäl mycket farligare än enskilda spekulanters

förvärv. Utskottet misstager sig emellertid, då det föreställer sig,

att kommissionens förslag, så vitt det avser dessa spekulanter, i allt för

hög grad påverkats av kristidsförhållandena. Sådana spekulanter funnos

och väckte uppmärksamhet långt innan kristidens inbrott och frågan om

stävjandet av deras framfärd är lika gammal som frågan om en förbudslag

för bolag.

För övrigt har just storindustrien, den högre finansen, godsägareklassen

och det högre ämbetsmannaståndet, vilkas utlåtanden utskottet gjort till

sitt, beställt en lag mot de enskilda spekulanternas förvärv åren 1901,

1906, 1912 och 1917, nämligen vid alla de tillfällen, då förbud för

bolag att förvärva åkerbruk utan tillstånd varit ifrågasatt. Man har då i

sammanhang med motståndet däremot med skärpa krävt, att de enskilda

spekulanterna också måste tagas med. Man tyckte till och med, att de voro

ännu farligare förvärvare än bolagen. Att förbjuda bolag att fritt köpa

åkerbruk utan att också ingripa i de tvetydiga och skadliga enskilda spe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

13

kulanternas förvärv ansåg man vara mycket oriktigt. Nu liar ett förslag,

riktat mot de enskilda spekulanterna framkommit, men nu vill vederbörande

tillskyndare av en sådan lagstiftning icke längre vara med om

densamma. Eu orsak är måhända att förbudet mot bolags förvärv över

hela landet nu blivit eu verklighet. Man har då icke vidare användning

för de enskilda spekulanterna i syfte att få släppa lös även bolagsförvärven,

ja till och med de norrländska. Eu varm längtan till det sista

framlyser dock ur månget nu avgivet utlåtande icke minst från vissa

länsstyrelser.

Vill man hava ett ingripande på detta område, så är säkerligen det nu

framlagda förslaget det naturligaste och minst invecklade, som kan utfinnas

i denna visserligen icke lättlösta fråga. Det har nämligen visat sig omöjligt

för juridiken att kunna uppfinna eu rimlig metod för att hindra de

enskilda spekulanternas förvärv vid dessas tillkomst. Ett bolag är något

att taga på. Men för att hindra vissa enskildes förvärv måste man vid

själva förvärvstillfället rannsaka alla svenska förvärvares hjärtan och njurar.

Detta kräver en så gott som omöjlig apparat, och förutsätter i varje fall

tvångsbestämmelser mot alla köpare.

Det fanns då endast ett sätt, nämligen det, som har förebilder uti norrländska

arrende- och vanhävdslagarna, vilka söka urskilja verkliga jordbrukare

från icke jordbrukare genom bosättningen. I dessa bägge lagar

har det gått för sig att på detta sätt upptäcka de obehöriga spekulanterna.

Denna förebild är följd också i kommissionens förslag, men dessutom

hava tillagts flera omständigheter, som kunna helt befria från koncessionsskyldighet,

oaktat bosättning ej kommit till stånd. Detta system löser

också på ett smidigt och osökt sätt det juridiskt svåra förvärvsbedömandet.

Detta bedömande överlämnas nämligen till de enskilda själva. Den,

som känner på sig, att han ej kan få koncession, underlåter i regel att

förvärva fastigheten. Det blir således endast undantagsfall, där konflikter

kunna uppstå, och den redan i både norrlandslagen och banklagarna förefintliga

skyldigheten att avhända sig eu fastighet kommer till användning.

Redan nu måste enligt lag utlänningar och bolag söka Konungens tillstånd

för att få förvärva jordbruksfastighet. Och ändå äger samhället

bestånd. Nu skulle därtill komma, att en del enskilda, förmodligen företrädesvis

stadsbor av herremannaklassen, som ej ämna bosätta sig, måste

söka en sådan koncession och därvid enligt förslaget endast behöva hänvända

sig till länsstyrelsen, vilket blir billigare och lättvindigare. Då

kommer av de förenämnda utlåtandena att döma samhället i gungning och

allt ramlar. I Norge har utan vådor genomförts ungefär samma lag och

därifrån meddelats, att omkring 85 % ansökningar från enskilda, som behöva

söka koncession, bliva bifallna.

Utskottet har särskilt återgivit och förenat sig i skildringar i de

angivna utlåtandena om faran för fastighetskrediten. Enligt vissa av dessa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

utlåtanden skulle till ock med alla fastighetsvärden bli omkastade, ingen

kredit kunde mera givas i fastigheter, hypoteksbankerna måste uppsäga

alla sina lån för att nu ej tala om alla andra låntagare. Särskilt betonas

i vissa utlåtanden äventyret av den tvångsförsäljning, som dock, såsom ovan

erinrats, endast sällan skulle behöva äga rum.

Fastighetskreditens spöke har alltid frammanats mot varje erinran om,

att jorden är till för att tjäna människorna och deras förnuftiga ändamål.

Dessutom vill man nu ha sekundär fastighetskredit befrämjad för att

kunna inteckna jordbruken upp emot eller över skorstenarna och trädtopparna,

vilken viktiga angelägenhet också anförts som ett skäl emot

förslaget.

Emellertid glömmer man, att alla inteckningar, som redan finnas och

nu ytterligare skola uppmuntras, kunna enligt gällande lag leda till tvångsförsäljning

blott för en utebliven räntebetalning. De tvångsförsäljningar,

som enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma, bliva endast eu droppe

mot det hav av tvångsförsäljningar, som redan äga rum av nyssnämnda

anledning. Och ändå existerar fastighetskrediten.

Man förbiser vidare konjunkturerna, denna mäktiga naturkraft, som

leker fritt och ohejdat med fastighetsvärdena på ett verkligen högst

äventyrligt sätt. Och ändå existerar fastighetskrediten.

För övrigt giver ju den ifrågasatta lagstiftningen allmänheten trygghet

för att en jordbruksfastighet kommer att bevaras i händerna på lämpliga

innehavare, som kunna antagas skola hålla den vid makt. År icke en

sådan lagstiftning värd att uppmuntras högeligen just ur fastighetskreditens

synpunkt?

* Dylika synpunkter på kreditfrågan återfinnas från kommissionen och en

ledamot i jordkommissionens betänkande del I och Yl, men hava icke

av utskottet refererats.

Yad skola för (ivrigt bankerna göra av sina pengar, om de nu bara

för jordkommissionens skull måste dra dem bort från hela den svenska

jorden. De hava väl ingen annan plats för dem än att sätta in dem i

jorden igen, då detta under alla förhållanden blir en tryggare placering

än en placering i bankernas spekulationer.

Alla skäl, som här anförts, alla olycksprofetior, som nu uppbådats,

hava anförts och i all synnerhet anförts emot förvärvsförbud för bolag,

och ingen av profetiorna har gått i uppfyllelse.

Förhållandet är helt enkelt, att vad som här driver sitt spel är ingenting

annat än intressena, intresset att obetingat få köpa och sälja och

framför allt att få köpa andras jord. Att bereda någon fred över jorden,

som nu är tummelplatsen för all ofred, tror man skola hota ett sådant

system, som man är bunden vid och inrättat sig efter.

Yad nu angår behovet av en lagstiftning mot enskilda spekulanter vid

sidan av den betydelsefullare lagstiftningen mot bolagsförvärv, så har detta,

som sagt, tidigare ansetts mycket stort och lärer icke heller numera hava

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

alldeles utplånats. Historien brukar nämligen upprepa sig. Benägenheten

för enskilda att sammanslå två eller flera jordbruk kan komma igen och

även kristider, som befrämja en sådan utveckling, och då kan det vara

gagneligt att hava en lagstiftning till hands för att möta skickelserna. Men

även under normala tider förekomma och måste förekomma sådana sammanslagningar

här och var i orterna, varpå exempel, som sagt, givits även

före kristiden. Skogslagstiftningen kan så vitt på den ankommer verka

förhindrande, men den befinner sig ännu icke i fullkomningens stadium.

En vanhävdslag finnes ännu icke, och även om den kommer i tillräcklig

omfattning för nu ifrågavarande ändamål, så räcker den ej mer än att med

stora besvärligheter bota en redan uppkommen vanhävd, under det att

ett system med jordbrukens förvärv av de rätta jordbrukarna förekommer

i största möjliga utsträckning uppkomsten av vanhävd, vilket är huvudsaken.

Uppenbart är också, att en sådan koncessionslagstiftning för enskilda

skulle vara ett verksamt komplement till den svårformulerade bulvanlagstiftningen.

Utskottet kan häremot endast sätta en förhoppning, att

något annat medel möjligen kan uppfinnas, vilket är en klen tröst.

Med dessa erinringar har jag velat framhålla, att en koncessionslagstiftning

även mot enskilda spekulanters förvärv av jordbruksfastigheter

är en beaktansvärd och överkomlig sak- I varje fall stupar den icke

ofelbart på de av utskottet åberopade uttalandena från den sociala jordfrågans

naturliga vedersakare. Även denna sak förtjänar verkligen ett fortsatt

övervägande jämväl ur andra synpunkter än dem, som ntt på sistone fått

framföras väsentligen av storindustrien, den högre finansen, godsägareklassen,

det högre ämbetsmannaståndet och vederlikar.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.