Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ht

1924-05-26 · 11 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:31, Andra lagutskottets utlåtande Nr Ht

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ht.

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att ifråga

om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft till lagutskott

hänvisade motionen nr 90 i första kammaren av herrar Lindhagen,

Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss samt

motionen nr 171 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby, Braniing,

Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg,

Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för

riksdagen framlägga förslag till lag med bestämmelser om förbud att i fråga

om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

Genom stadganden i ett flertal författningar har för vissa rättssubjekt rätten Författatt

förvärva fast egendom blivit inskränkt av hänsyn till allmänna intressen. ninskränka*

De viktigaste av dessa författningar äro lagen den 4 maj 1906 angående för- rätten att förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom samt lagen egend''om_

den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätteii att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag. Den förra lagen, vilken ursprungligen

avsåg endast de fyra nordligaste länen samt delar av Kopparbergs och Gävleborgs

län, men redan 1917 utsträcktes att gälla jämväl Värmlands län

och sedermera genom särskilda lagar — den första meddelad den 20 maj

1921 — provisoriskt för ett år åt gången utsträckts att gälla jämväl övriga

delar av riket, riktar sig mot svenska bolags och föreningars förvärv av jordbruksfastighet,

vilka med vissa i lagen medgivna undantag äro tillåtna endast

efter särskild prövning. Den senare lagen riktar sig bland annat mot utlänningars

— såväl enskildas som juridiska personers — fastighetsförvärv, för

vilka erfordras särskilt tillstånd av Konungen.

Givet är att dessa stadganden genom sin karaktär av undantagsbestäm- Norrlandsmelser

skola vara utsatta för fara att kringgås av mindre rättsinniga bland

dem, emot vilka stadgandena rikta sig. Redan norrlandskommittén, vars för
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

slag ligger till grund för lagen den 4 maj 1906, framhöll sålunda i sitt den

27 oktober 1904 avgivna betänkande, att ett bolag, vilket trots lagen ville

förvärva sig praktiskt taget samma inflytande över en fastighet, som vunnes

genom äganderätt, kunde låta en enskild person inköpa fastigheten samt till

bolaget överlämna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse

ägaren icke ställde sig dess önskningar till efterrättelse, kunde när som

helst låta exekutivt försälja fastigheten och därvid inropa den genom en villigare

medhjälpare. Att så skulle ske i någon större utsträckning, ansåg kommittén

dock föga troligt. Åtgärder, avseende lagens kringgående, vore nämligen

alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt

med avseende på möjligheten av att man missräknat sig i fråga om de använda

medhjälparnas pålitlighet och tillmötesgående. Det ansågs vidare från

åtskilliga synpunkter komma att medföra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst

skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän opinion understött förbud.

Skulle det emellertid visa sig, att lagen komme att på detta sätt kringgås,

vore det enligt kommitténs mening nödvändigt, att åtgärder vidtoges till

förekommande av sådant missbruk.

Riks- I en motion vid riksdagen år 1909 påvisades, att de norrländska trävarudagen

1909. p0]agCI1 re(Jan de första åren efter ikraftträdandet av 1906 års lag sökt att

kringgå densamma genom att anlita sina styrelseledamöter och funktionärer

såsom bulvaner för förvärv av fastigheter. Till förekommande härav föreslogs

i motionen, att lagen skulle utsträckas att gälla vissa enskilda personer, däribland

bolags intressenter och tjänstemän. Motionen vann emellertid ej riksdagens

bifall.

Utredningen I det betänkande, som av landshövdingen J. Widén på uppdrag av chefen

\vlrkrdn-

gärna av den ländska förbudslagstiftningen och dess verkningar, ägnades jämväl uppmärk''förbudslag1-

samliet åt denna fråga. Det påvisades däri, att bolag i ganska stor omfattstiftningen.

ning, med kringgående av lagen, förvärvat fastigheter i sina tjänstemäns och

andra bolagen närstående personers namn, vilka fastigheter, ehuru formellt

tillhörande enskilda personer, i själva verket disponerades av bolagen såsom

om de voro deras egendom. Då det emellertid syntes antagligt, att dessa förvärv

till den övervägande delen hänförde sig till förbudslagens första tid och

i många fall omfattat fastighetsöverlåtelser, som i själva verket varit planerade

eller till och med kontrakterade, innan lagen utfärdades, samt det därför

kunde antagas, att med tiden bolagen skulle komma att mera lojalt ställa

sig lagen till efterrättelse, ansågos praktiska skäl tala för att man icke för

tillfället vidtoge några åtgärder mot det påtalade missbruket. Skulle det däremot

visa sig, att försöken att kringgå lagen fortfore, borde en lagstiftning

i Syfte att förekomma dylika, trots de betänkligheter som kunde framställa

sig däremot, icke kunna avvisas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andni lai/ulskoUels utlåtande Nr III.

1 skrivelse den 1 niiij 11) 1 <S påkallade länsstyrelsen i Västerbottens lull Skrivelse

Kungl. Maj:ts uppinärksamliet i anledning av de talrika fall, vari IDOG års styrelse i

lag inom länet kringgåtts av vissa bolag. Enligt av länsstyrelsen verkställd ^

utredning hade under den närmast förflutna tiden minst 74 fall inom länet tolft.

inträffat, i vilka bolag genom anlitande av sina funktionärer eller andra enskilda

personer såsom bulvaner förvärvat jordbruksfastigheter; och av allt att

döma kunde antagas, att kringgående av lagen vore av vida större omfattning

än som genom den förebragta utredningen kommit till länsstyrelsens kännedom.

Under erinran, hurusom syftet med nämnda lag företrädesvis varit att

vidmakthålla och stärka den självägande jordbrukande befolkningens ställning,

anförde länsstyrelsen vidare, att detta syfte till en tid måhända i någon mån

därigenom tillgodosetts, men att allvarlig fara dåmera syntes föreligga för

hastig utbredning av bolagsväldets inflytande i länet på den kvarvarande självägande

jordbruksbefolkningens bekostnad. Erfarenheten hade visat, att lagstiftningen

praktiskt taget vore fullständigt ineffektiv och överträddes i sådan

omfattning, att allvarlig fara måste föreligga för den självägande jordbrukande

befolkningens bestånd. De självägande jordbrukarnas antal komme, om rättelse

icke skedde, att hastigt minskas, och jordbruksnäringen, vilken för bolagen

vore på sin höjd ett sekundärt intresse, att gå tillbaka.

I anledning närmast av denna anmälan utarbetades under år 1918 inom 1918 års^

justitiedepartementet ett förslag till lag med vissa bestämmelser till stävjande /ay med vissa

av förvärv av fast egendom i annans namn m. m. I motiven till detta för- bestäm°

melser till

slag framhölls, att det kringgående av 1906 års lag, som anmälts av läns- stavjaruie av

styrelsen i Västerbottens län, icke saknade motsvarighet inom andra län, för förvärv av

vilka denna lag gällde, ehuru närmare utredning därom ej förelåge. Vidare (/om (annans

påpekades, att ett kringgående, jämförligt med det som sålunda ägt rum, namn m. in.

konstaterats även i fråga om lagen den 30 maj 1916. I talrika fall hade sålunda

förekommit, att utländsk medborgare förvärvat fast egendom utan att

därtill hava erhållit Konungens tillstånd. Därvid hade man i allmänhet tillgått

på det sätt, att den fångeshandling, som ingivits för lagfart, upptagit

svensk medborgare såsom den där förvärvat egendomen, eller ock sålunda att

lagfart ej sökts utan den förutvarande ägaren fortfarande fått gälla såsom

ägare. I båda fallen hade man berett sig möjlighet att inteckna egendomen

för den nye ägarens gäld, bl. a. därigenom att den nominelle ägaren tecknat

inteckningsmedgivande å ett skuldebrev av den, för vars räkning egendomen

förvärvats. Fång av nu nämnda slag hade företrädesvis förekommit i västra

Sverige, särskilt i Värmlands län, och hade även gällt jordbruksfastigheter,

däribland sådana av högt värde.

Det omförmälda lagförslaget innehöll i huvudsak följande. Den, som »för

annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom»,skulle vara skyldig

att inom viss tid hos rätten göra anmälan om förhållandet med uppgift för

vems räkning fånget ägt rum. Enahanda skyldighet skulle åligga denne.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Lagens bestämmelser skulle äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket

den, som överlät fast egendom, fortfarande skulle gälla för ägare av densamma.

Anmälningsskyldighet skulle även gälla beträffande fång, som ägt

rum före lagens trädande i kraft. Om anmälan skulle anteckning genast ske

i lagfartsprotokollet och lagfarts- eller fastighetsboken. För underlåtenhet

att fullgöra anmälningsskyldighet stadgades i förslaget bötesansvar å 50—1,000

kronor samt en strängare strafflatitud å böter om 500—5,000 kronor eller fängelse,

då den, för vars räkning egendomen förvärvats, icke ägt att utan särskilt tillstånd

förvärva densamma. Därest icke inom viss tid, efter det anteckning om anmälan

skett i lagfartsprotokollet, lagfart å egendomen sökts för den, för vars

räkning egendomen enligt samma anmälan förvärvats, eller för annan, eller

därest gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, skulle genom länsstyrelsens

försorg egendomen försäljas å offentlig auktion, varvid vissa föreskrifter skulle

iakttagas till förebyggande av att egendomen å auktionen förvärvades av bulvan.

" Ytt''l018å * ^erta^et av de yttranden, som infordrades över detta lagförslag från länsförslag.

styrelserna, häradshövdingarna och rådstuvurätterna, vitsordades, att såväl lagen

den 4 maj 1906 som lagen den 30 maj 1916 i betydande omfattning

och i stigande utsträckning kringginges och att ett obestridligt behov förefunnes

att i lagstiftningsväg söka förhindra fastighetsförvärv genom bulvaner.

Samtidigt uttalades emellertid tvivel om den föreslagna lagens effektivitet.

Sålunda befarades av flertalet myndigheter, att anmälningsplikten ej skulle

fullgöras och att det med den definition, som givits åt bulvanbegreppet, i de

flesta fall skulle ställa sig omöjligt för åklagaren att mot en svarandes bestridande

övertyga honom om att det förelåge ett förvärv genom bulvan. Det

betonades sålunda, att någon större svårighet säkerligen ej förefunnes, att

i det särskilda fallet ordna en uppgörelse så att den icke direkt inneliölie

vad i förslaget förutsattes, men i realiteten ändock medförde ungefär samma

verkan. De personer, som uppträdde såsom bulvaner, vore i ekonomiskt hänseende

i allmänhet så starkt bundna till sin uppdragsgivare i egenskap av

bolagsdelägare, tjänstemän och dylikt, att det straffhot, som lagförslagets straffbestämmelser

framtedde mot dem, icke kunde anses vara tillfyllestgörande

för att motväga de fördelar, som kunde beredas dem genom att lämna de

föreslagna lagföreskrifterna obeaktade. Det ifrågasattes, om icke nyttan av

lagen uppvägdes av den skada insikten om dess vanmakt skulle åstadkomma.

Vidare anmärktes, att lagförslaget ginge längre än nödigt vore. Det begränsade

sig nämligen icke till de fall, då ett bulvanskap anordnats i syfte att

kringgå gällande bestämmelser angående förbud mot förvärv av fast egendom,

utan omfattade även fullt lojala fall, däri någon förvärvat fast egendom för

annans räkning men i eget namn, såsom t. ex. kommissionär. Det erinrades,

att om de köp, varom här vore fråga, verkligen vore så talrika, som man

hade anledning att förmoda, det vore oklokt att på några få månader framtvinga

fastigheternas försäljning, vilket lätt under rådande osäkra förhållanden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

kunde leda till onödiga förluster både för ägare och iiiteckningshavare. Slutligen

framhölls även, att förslaget komme att medföra stor förvirring i fastighetsinskrivningsväsendet.

Då i lagfartsprotokollet och fastighetsboken samtidigt

skulle införas anteckning om att eu namngiven person fått lagfart å eu fastighet

och att en annan, ofta nog eu person eller ett bolag, som icke ägde förvärva

fast egendom i landet, vore den rätte köparen, skulle säkerligen stora

svårigheter möta att utfärda tillförlitligt äganderättsbevis.

I anledning av de anmärkningar, som sålunda framställts mot 1918 års

lagförslag, vilket ej föranledde framläggandet av någon proposition i ämnet

till riksdagen, utarbetade jordkommissionen ett föi-slag till lag om åtgärder

till upphävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet, vilket den 9 mars

1920 överlämnades till chefen för justitiedepartementet. I motiven till

detta förslag betonade kommissionen nödvändigheten av en lagstiftning, som

riktade sig mot bulvanväsendet. Kommissionen framhöll, att ehuru den utredning,

som av kommissionen igångsatts för vinnande av upplysning, i vad mån

1906 års lag på detta sätt kringgåtts, ännu ej hunnit att slutföras, man likväl

kunde sluta sig till att så skett i betydande omfattning. Likaledes syntes

utlänningar och utländska bolag hava i ökad omfattning medelst anlitande av

bulvaner förskaffat sig rådighet över svensk jord utan att deras åtkomst blivit

föremål för författningsenligt tillstånd. Grundtanken i förslaget var, liksom i

1918 års förslag, att med lagens tillhjälp tvinga kontrahenterna i ett bestående

bulvanförhållande att upplösa detsamma. Emellertid sökte man nå detta

mål på en annan väg än i 1918 års förslag. Enligt kommissionens förslag

skulle bulvanförhållande beträffande fastighet anses föreligga, då någon, vilken

enligt gällande lagstiftning icke ägde utan särskild prövning eller tillstånd förvärva

eller behålla fastigheten, med begivande av den, som innehade äganderätten

till fastigheten, så förfogade över denna som vore han ägare till densamma.

Det förfarande, som skulle komma till användning för upplösande av

bulvanförhållande, var anordnat på följande sätt. Prövning, huruvida bulvanförhållande

förelåge, skulle tillkomma domstol, inom vars domvärjo fastigheten

vore belägen. Det skulle åligga allmän åklagare att föra talan om sådan

prövning, därvid till svaromål skulle instämmas såväl den uppgivne bulvanen

som den, till vars förmån bulvan förhållandet påstodes äga rum. Funne domstolen

bulvanförhållande föreligga, skulle bulvanen erhålla tid att genom fastighetens

avyttrande upplösa detsamma, vid äventyr, att den eljest genom överexekutor

försorg försåldes å offentlig auktion. För att förhindra skogsskövling

å fastighet, som blev föremål för bulvanprocess, var i förslaget stadgat

förbud mot annan avverkning å fastigheten än för husbehov, efter det talan

instämts. Överträdande av förbudet medförde ansvar, och skulle avverkat

virke tagas i beslag och dömas förbrutet eller, om det ej kunde tillrättaskaffas,

dess värde utgivas av den, som förbrutit sig.

Jordkommissionens

förslag till

lag om åtgärder

till

upphävande

av bulvanförhållande

i fråga om

fastighet

år 1920.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Iteserva- I eu vid förslaget fogad reservation framhöll herr Lindhagen bland annat,

jordbi mm is-att försIa8ets anordning att lägga uppsikten över lagens efterlevnad och tillsionen

mot lämpning helt i allmänna åklagarnas händer icke komme att befordra lagens

^förslag3 effektivitet, alldenstund de allmänna åklagarna skulle sakna tid och utvägar

för de undersökningar, som bleve nödvändiga för ett effektivt handhavande av

lagens tillämpning. Herr Lindhagen förordade i stället antagande av ett förslag

till provisorisk lag angående förbud i vissa fall för enskild person att

besitta fast egendom, vilket förslag av herr Lindhagen, med instämmande i

huvudsak av herrar Albin Hansson, Johansson i Uppmälby och Wohlin, reservationsvis

framlagts i sammanhang med ett av jordkommissionen den 28 januari

1920 avgivet förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags

och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige.

Enligt förstnämnda förslag Unge bl. a. icke enskild person, som i själva verket

huvudsakligen för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom,

vilken huvudmannen enligt gällande bestämmelser icke ägde förvärva, eller enskild

person, som hade del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars

rörelse omfattade handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter,

utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen med äganderätt besitta jordbruksfastighet.

Överträdde någon detta förbud, skulle länsstyrelsen förelägga honom att

inom viss tid avyttra fastigheten vid äventyr att fastigheten eljest bleve

tvångsvis försåld. Över länsstyrelsens beslut finge klagan föras i vanlig ordning.

Vederbörande ägde ock rätt att inom viss tid påkalla domstols prövning

av frågan. Den, som besutte fastighet i strid mot lagen, finge icke

nyttja skog, torvmosse eller andra*dess nyttigheter annorledes än till husbehov,

ej heller eljest så förfara med egendomen, att jord och åbyggnader försämrades

eller minskades i värde. Äventyret var böter till och med tiotusen

kronor eller fängelse. Lagens efterlevnad skulle övervakas i första hand av

allmän åklagare och länsstyrelsen, men skulle det åligga jämväl domhavande,

häradsskrivare, skogsstyrelse och jordbrukskommission jämte underlydande

tjänstemän att till länsstyrelsen inberätta de olagliga fastighetsinnehav, varom

de under sin tjänsteutövning kunde få kunskap.

Yttranden

över 1920 års

förslag.

Över jordkommissionens förslag infordrades yttranden från länsstyrelserna

m. fl. I flertalet av de inkomna yttrandena, särskilt från Norrland och Värmland,

betonades nödvändigheten av en lagstiftning, som kunde förhindra kringgående

av gällande lagar angående inskränkning i rätten att förvärva fast

egendom. I liera yttranden framhölls dock, att den föreslagna lagens beskrivning

å vad som skulle förstås med bulvanförhållanden icke vore tillfredsställande

och att stora svårigheter att styrka förekomsten av dylikt förhållande

skulle uppkomma, vadan lagen skulle bliva ganska ineffektiv. Det vore uppenbart,

att bulvanen kunde inrymma åt sin huvudman mycket värdefulla befogenheter

beträffande en fastighet t. ex. en omfattande skogsavverkningsrätt,

utan att denne senare kunde anses förfoga över fastigheten såsom eu ägare,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande Nr Ht.

7

och sålunda vore redan genom definitionen av själva bulvanbegreppet ganska

värdefulla anvisningar lämnade åt den, vilken på ett för lagstiftningen oåtkomligt

sätt önskade vinna det syftemål, som lagstiftningen avsåge att motarbeta.

Det kunde också mycket väl hända, att något förfogande från huvudmannens

sida överhuvud icke förekomma, i vilket fall lagen icke skulle kunna

tillämpas. Det framhölls vidare, att landsfiskalerna efter fögderiförvaltningens

omorganisation vore så överhopade med tjänstegöromål, att det icke kunde

förväntas, att de i full utsträckning skulle medhinna de krävande och tidsödande

uppgifter, som i lagförslaget ålades dem. Slutligen uttalades, liksom

i fråga om 1918 års förslag, av en länsstyrelse farhåga för att den föreslagna

tvångsförsäljningen komme att menligt inverka på fastighetskrediten.

1 sitt den 15 december 1921 avlämnade huvudbetänkande del I upptog

jord kommissionen ånyo frågan om en lagstiftning mot bulvanförhållanden. Kommissionen

framhöll, att enligt den av kommissionen verkställda utredningen icke

mindre än 500 å 600 kända fall av förvärv av fastigheter för bolags räkning genom

styrelsemedlemmar eller befattningshavare hos vederbörande bolag eller andra

bulvaner förekomme inom de delar av landet, där 1906 års lag gällde, innan

den provisoriskt utsträcktes, samt att dessa fall, av vilka flertalet avsågo

Västernorrlands och Jämtlands län, fördelade sig på sammanlagt 142 kommuner.

Genom utredningen måste det anses ytterligare fastslaget, att bulvanväsendet

i betydande omfattning kommit till användning för kringgående av den

norrländska förbudslagstiftningen. Förekomsten av bulvanförhållanden kunde antagas

vara i verkligheten större än utredningen utvisade. Under framhållande av

nödvändigheten av en lagstiftning, som bringade bestående dylika förhållanden

att upphöra och motverkade uppkomsten av nya, erinrade kommissionen om de

stora vanskligheter, som mötte vid utformandet av en sådan lagstiftning, samt

framhöll, att lagstiftningen, huru den än utformades, näppeligen komme att

bliva under alla förhållanden effektiv. Därest en bulvanlag bleve antagen,

komme nämligen helt visst de, som ville begagna sig av bulvan för att förvärva

viss fastighet, att iakttaga den största varsamhet och på allt sätt söka dölja

sitt förfarande. Svårigheten att leda bulvanförhållanden i bevis borde emellertid

ej avhålla från att genom lagstiftning skapa möjlighet att ingripa mot

dem, där så kunde ske. Kommissionen framhöll vidare, att frågan genom det

i betänkandet framlagda förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att

förvärva och besitta fast egendom i viss mån kommit i ett annat läge, i det

att däri föreslagits bestämmelser, som avsåge kontroll även å enskilda svenska

medborgares förvärv genom köp, byte eller gåva av fast egendom. Dylikt förvärv

skulle i regel medföra förpliktelse för förvärvaren att på ett stadigvarande

sätt bosätta sig på den förvärvade fastigheten. Skulle förvärvaren uraktlåta

detta och kunde han oj åt sig utverka tillstånd att det oaktat såsom

ägare innehava fastigheten, ålåge det honom att inom viss tid avyttra densamma,

vid äventyr att den eljest genom överexekutors försorg frånsåldes

Jord kommissionens

förslag till

lag med bestämmelser

angående

rätt att förvärva

och

besitta fast

egendom

kr 1921.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

honom. Det vore tydligt, att genom dessa bestämmelser bolagsfunktionärer i

ett flertal fall betoges möjlighet att göra bulvanköp för sina bolags räkning.

Det läte sig nämligen för dem i regel icke göra att på ett stadigvarande sätt

bosätta sig på den fastighet, vilken de såsom bulvan förvärvat.

Med hänsyn till de framkomna anmärkningarna mot kommissionens tidigare

lagförslag i ämnet hade kommissionen företagit en omarbetning av detta och

upptogos bestämmelserna såsom ett särskilt kapitel i kommissionens förut

nämnda förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta

fast egendom. Det föreslogs däri, att bulvanskap skulle anses föreligga, då

någon, som icke ägde att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva

fastighet, eller någon, som enligt lagförslaget i händelse av förvärv av fastighet

icke ägde att utan bosättning därå eller särskilt tillstånd besitta densamma,

med begivande av den, som rättsligen framstode såsom ägare till fastigheten

(bulvanen), rådde över densamma eller del därav såsom vore han ägare till

fastigheten. I enlighet med vad ett flertal myndigheter i sina yttranden över

de tidigare lagförslagen i ämnet förordat, föreslog kommissionen vidare, att

därest bulvanskap konstaterades, såväl bulvanen som hans huvudman skulle

dömas till böter å 100 — 10,000 kronor eller fängelse, varjämte bulvanen skulle

föreläggas att inom sex månader avyttra fastigheten vid äventyr av tvångsförsäljning.

Närmaste tillsyn över lagens efterlevnad skulle tillkomma länsstyrelsen,

som hade att verkställa utredning angående inom länet förekommande

bulvanskap i fråga om äganderätt till fastighet. För att underlätta

denna tillsyn föreslogs därjämte skyldighet för vissa myndigheter, som på

grund av sin verksamhet Ange anses besitta god kunskap om fastighetsförhållandena

inom orten, att, då de hade anledning förmoda förefintligheten av

bulvanskap, därom göra anmälan hos länsstyrelsen. Sådan skyldighet skulle

åligga — förutom allmänne åklagaren — mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd,

jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårdslcommitté

ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke funnes, vederbörande jägmästare. Funne

länsstyrelsen på grund av inkommen anmälan eller eljest giltiga skäl föreligga,

skulle den förordna om anställande av talan mot vederbörande samt uppdraga

åt åklagare att vid domstolen i orten anhängiggöra och utföra sådan talan.

Från det tidigare förslaget bibehölls dessutom bestämmelsen därom, att allmän

åklagare ägde att jämväl utan särskilt förordnade föra talan angående bulvanskap.

Slutligen upptogs bestämmelse om att länsstyrelse eller domstol, vid

vilken talan om bulvanskap anhängiggjorts, ägde, därest skäl därtill förelåge,

meddela såväl bulvanen som hans huvudman förbud att intill dess ärendet

blivit slutligen avgjort, å fastigheten avverka skog annorledes än för dess

oundgängliga husbehov ävensom därifrån bortföra stråfoder. Rörande bulvanskap,

som uppkommit före lagens ikraftträdande, föreslogs, att för dess upplösning

skulle beviljas en frist av sex månader, vilken frist, då synnerliga

skäl därtill visades, kunde av länsstyrelsen på ansökan förlängas med högst

sex månader. Bleve bulvanskapet icke upplöst inom denna frist, finge talan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

därom, på sätt förut nämnts, anliängiggöras. Dock finge ansvar ej ådömas

den, av vilken det ej berott, att bulvanskapet icke blivit upplöst.

I reservation uttalade herr Lindhagen farhåga för att kommissionens Reservation

definition å bulvanskap vore för snäv. Han förordade en kombination av den •

i - , * * ^ jord Rom
föreslagna

lydelsen med den formulering, han givit bulvanbegreppet i sin missionen

reservation till 1920 års förslag. Omsorgen om lagens eifektivitet krävde i ^försfag^

varje fall eu uttrycklig bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och

dess tjänstemän icke finge utan koncession förvärva jordbruksfastighet. Beträffande

ordningen för konstaterande av bulvanförhållanden ställde sig reservanten

fortfarande synnerligen obenägen mot frågans överlämnande åt domstolarna.

Da emellertid bulvanförhållande i förslaget kriminaliserats, stode

ingen annan utväg öppen. Denna befogade åtgärd hade dock två sidor.

Genom kriminaliserandet komme kravet på s. k. full bevisning att ytterligare

skärpas samt lagens effektivitet att än mer äventyras. Fråga vore om ej det

av reservanten år 1920 förordade administrativa förfarandet vore det effektivaste.

1 varje fall vore emellertid kommissionens senare förslag att föredraga

framför det tidigare.

I en annan, av tre ledamöter i kommissionen avgiven reservation uttalades Yttranden

den uppfattningen, att allmän åklagare ej borde tillåtas anhängiggöra talan om ÖVeförslagå''S

bulvanskap med mindre länsstyrelsen därom förordnade.

Över förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och

besitta fast egendom avgåvos yttrande av länsstyrelserna, lantbruksstyrelsen

och hushållningssällskapen m. fl. sammanslutningar. Endast ett mindre antal

yttranden berörde emellertid förslagets bestämmelser angående bulvanskap.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län (J. Widén) betonades, att nödvändigheten av

eu lagstiftning i ämnet tillräckligt bestyrkts av de sista årens erfarenheter

och att den omfattning, i vilken s. k. bulvanskap förekommit — varigenom

för Norrlands vidkommande syftet med 1906 ärs lag i icke ringa grad gäckats —

och den missaktning för gällande lag, som därvid gjort sig gällande, gjorde,

att tvekan ej heller syntes böra råda därom, att den häremot riktade lagstiftningen

borde, såsom ock i förslaget iakttagits, givas retroaktiv verkan. Mot

förslaget anmärktes företrädesvis, att bestämmelserna i praktiken torde komma

att visa sig mindre effektiva. Från liera håll framhölls dessutom, att bestämmelserna

icke vore så tydligt avfattade, att en säker lagtillämpning kunde

grundas på dem. I några yttranden uttalades slutligen betänkligheter mot att

bulvanskapet kriminaliserades och att lagen gåves tillämpning å redan bestående

förhållanden.

Såsom stöd för sin i förevarande motioner gjorda hemställan hava motio- Motionärerna.

anfört: Sedan norrländska förbudslagen en tid varit i tillämpning, motivering

hade försports, att bolagen genom användande av bulvaner för fastighetsför
Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 31.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

värv kringginge förbudslagstiftningen. Genom jordkommissionens utredning

kunde det anses fastslaget, att ett sådant kringgående av lagen särskilt på

senare tider skett i ej obetydlig omfattning. Givet vore, att i händelse av

utsträckt definitiv lagstiftning mot bolagsförvärv försök att kringgå densamma

skulle kunna förekomma även i de orter, till vilka förbudslagstiftningen komme

att utsträckas. Under sådana förhållanden vore det angeläget, att staten förhindrade

vidare dylika försök samt framtvingade ett avvecklande av de bulvanköp,

som i strid med gällande lagars anda och mening redan kommit till

stånd. För samhället måste nu berörda fråga anses vara av största vikt

jämväl ur den synpunkten, att utfärdade lagar borde hållas i helgd. En bulvanlag

torde kunna komma till stånd, även innan spörsmålet om den definitiva

förbudslagstiftningen blivit slutbehandlad. På grundval av det förslag

till frågans lösning, som innehölles såsom ett särskilt kapitel i jordkommissionens

förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta

fast egendom, borde ett särskilt förslag till bulvanlag kunna utan hinder

av i övrigt pågående utredningsarbete rörande förbudslagstiftning föreläggas

riksdagen.

Förevarande motioner äga nära samband med trenne andra av samma motionärer

vid innevarande riksdag väckta motioner i jordfrågan, avseende den

ena (motionerna I: 88 och II: 169) skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning

för beredande av större trygghet att vid övergång av äganderätt till

jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens intressen

måtte tillgodoses, den andra (motionerna I: 89 och II: 170) förslag

till lag om fortsatt tillämpning av den mellersta och södra delarna av riket

avseende lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och

ekonomisk förening att förvärva fast egendom och den tredje (motionerna I:

101 och II: 182) förslag till provisorisk lag angående förbud i vissa fall för

enskild person att förvärva fast egendom.

Utskottet, som avgivit utlåtanden över dessa motioner i särskilda med

nr 30, 29 och 32 betecknade utlåtanden, vill erinra, att, medan utskottet av anförda

skäl avstyrkt förstnämnda och sistberörda motioner, utskottet åter tillstyrkt

det i motionerna I: 89 och II: 170 framställda yrkandet, vilket sammanfaller

med av Kungl. Maj:t i proposition nr 23 för innevarande riksdag framställt

förslag i ämnet.

Vad nu förevarande motioner beträffar lärer av den sammanfattande redogörelse,

som utskottet i det föregående lämnat, otvetydigt framgå, att såväl

lagen den 4 maj 1906 som lagen den 30 maj 1916 i betydande omfattning

kringgåtts på det sätt, att bolag och utlänningar använt bulvaner för förvärvav

fastigheter, vilka de själva varit lagligen förhindrade att förvärva. De

missbruk, som sålunda förekommit, äro enligt utskottets mening av så betänklig

art, att frågan om deras stävjande måste av statsmakterna allvarligen beaktas.

Insikten om nödvändigheten härav synes ock vara allmän i de bygder,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

där missförhållandena mest gjort sig gällande. Givet är också, såsom motionärerna

framhållit, att, därest de inskränkande bestämmelser, som nu gälla beträffande

bolags och föreningars rätt att förvärva jordbruksfastighet i Norrland,

Dalarne och Värmland, komma att i eu eller annan form definitivt utsträckas

jämväl till andra delar av landet, faran växer av hithörande bestämmelsers

kringgående. Utskottet finner således en lagstiftning med det syftemål,

som i motionerna angives, uppbäras av ett föreliggande verkligt behov.

Att stora vanskligheter möta vid utformandet av eu dylik lagstiftning förbiser

utskottet ingalunda. Såsom av det föregående framgår, hava ett flertal

utarbetade förslag i ämnet hittills framkommit, mot vilka alla framställts mer

eller mindre bärande anmärkningar. De lagtekniska svårigheterna böra dock

ej föranleda till att tanken på lagstiftning undanskjutes, utan synes frågan

därom böra upptagas till fortsatt behandling.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 90 och II: 171 måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

bestämmelser med syftemål att förhindra, att de rättssubjekt,

för vilka inskränkande bestämmelser i rätten att förvärva fast

egendom gälla, genom anlitande av bulvaner kringå dessa

bestämmelser, ävensom att avveckla redan uppkomna dylika

bulvan förhållanden.

Stockholm den 26 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens*, Tjältgren* och Sigfrid

Hansson, fröken Hesselgren* samt herrar Lindhagen och Martin Svensson;

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Magnusson i Skövde, Holmström

i Stockholm*, Carlsson i Solberga, Johansson i Sollefteå*, Olovson i Västerås

och Persson i Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

av herrar greve Spens, Magnusson i Skövde och Carlsson i Solberga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:311 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att i fråga om äganderätt till fasti a1 i texten