Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34

1924-05-30 · 18 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:34, Andra lagutskottets utlåtande Nr 34

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

I

Nr

34.

Ankom till riksdagens kansli den 90 maj 1924 kl. (i c. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av tillämplighetsområdet

för den nuvarande lagstiftningen i ämnet.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott

hänvisade motionerna

inom första kammaren

nr 94 av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson

i Göteborg och TV ig forss, och

nr 132 av herrar Carl Gustaf Ekman, Kvarnzelius, Ingeström, Andersson

i Fältenborg, Rosén och Ingebrikt Bergman, samt

inom andra kammaren

nr 175 av herrar Johansson i Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås,

Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock,

Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm, och

nr 282 av herrar Hamilton, Bäckström, Olofsson i Digernäs, Karlsson i

Gasabäck, Jansson i Edsbäcken, Bengtsson i Norup, Hamrin och Lundström.

I motionerna 1:94 och II: 175, vilka äro likalydande, har yrkats, att

riksdagen ville för sin del antaga följande vid motionerna fogade förslag till

1) Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger

boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad

att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,

dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare,

fanns å marken uppfört den 1 januari 1919 och dels att minst eu fjärdedel

av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga byggnader

äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att avtal om

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 30 höft. (Nr 34J 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas

äga motsvarande tillämpning, därest marken, då lösningsanspråket framställes,

sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren; och skall

å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.

Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller

kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt

vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första

stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet

Hyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens

make, bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.

2 §.

Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda

paragraf stadgar följande gälla.

Lösningsrätt till tomt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens

boningshus helt eller till större delen är beläget å tomten samt boningshuset

med hänsyn till läget och beskaffenheten av tomten kan anses

utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten, och skall i ty fall, även om

nyttjanderätten omfattar mera än nämnda tomt, lösningsrätt äga rum endast

till tomten.

Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,

äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften

av vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten

är obebyggd; och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.

Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall

lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå

största delen av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren,

därest det för honom skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet

att flytta boningshuset helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad

att hava huset kvar å den del av den andra tomten, varå detsamma uppförts,

intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,

jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han icke hellre

vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen bestämmes vid

förrättning, varom i 6 § sägs.

Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det

område, där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall

förrättning, som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver

fastställt.

3 §.

Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande

av lösningsrätt göres, är förverkad.

Ui heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning

ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastighet

eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet

undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken,

annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lös
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

ii Sågsnitt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande

av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke

tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

4 %.

Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader

skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att

lösenbeloppet skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande

utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa

marken.

Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla

jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas

fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva

lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren

utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den

förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.

5 %. .

Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

6 $.

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken

med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den

jordägaren enligt 4 § andra stycket och 5 § tillkommande ersättning, skall

på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i

den ordning nedan stadgas; dock skall fråga, huruvida förhållande, som i

3 § första stycket sägs, föreligger, prövas i den ordning i !) § första stycket

omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförättning skall ingivas till Konungens befallningshavande

senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas,

nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren

inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord,

huruvida han vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens

förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka

förrättning. Vill någon på grund av stadgandet i 1 v tredje stycket utöva

lösningsrätt, göre ansökan om förrättning inom nittio dagar från den dag,

nyttjanderätten upphörde.

Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande

förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare

än å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfragan blivit slutligen

avgjord. Ej heller må förpliktande att avflytta meddelas, i fall, som

avses i 1 § tredje stycket, för nyttjanderättshavarens där omförmälda

stärbhusdelägare under den i andra stycket av förevarande paragraf angivna

tid av nittio dagar och i fall, som omförmäles i 17 § sista stycket,

för nyttjanderättshavare under den i sista punkten av samma stycke angivna

tid av trettio dagar. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren

sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

njute jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej

träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän

på sätt i 17 § stadgas.

7 i

^ I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och

3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga

skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen

är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad

denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan

gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets

tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om person, som jämlikt 5 kap. 2 §

första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad förordnats att tills vidare

förrätta avstyckningar i staden eller samhället.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med

posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända

minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att

kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar

förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och

mföres i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de,

vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid ti lista deskom ma

och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller

för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap.

2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som

nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända

och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev

enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren

är stadgat.

8 i

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga

är om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande

av lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet

å nästa rättegångsdag under lagtima ting eller, då fråga är om område

i stad, som nyss sagts, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden

samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.

9 i

Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket

sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det

honom att vid första sammanträde under förrättningen antingen visa lagakraftägande

utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att

talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i

avbidan på lagakraftägande utslag.

Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,

som skall lösas.

Förrättningsmännen skola tillse, att området, så vitt möjligt, varder sålunda

bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 114.

oj möter; och äga förrättningsmännen förordna eu sådan jämkning av

områdets gränser, som härav kan föranledas.

Vid bestämmandet av löseskil]ingen skall avdrag göras för värdet av

förbättring, som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall

tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda

området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är

främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,

upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,

att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann

beskrivning över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning

intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nn sagts,

finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej

erforderligt.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,

som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i

annat fall vad lantmätaren säger.

11 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som

är missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja

talan mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren.

Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall

vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio

dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person,

som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos

honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

12 §.

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan

hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller

dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förkla''rats

avslutad enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid

ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad

angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

som i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande

av nyttjanderättshavarens anspråk.

13 §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom

vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet

vunnit laga kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen.

Överexekutor äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst

nittio dagar med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande

fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga

opaginerad Kontrollera mot PDF

<> Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

kraft, ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på

nytt candera ttshavarens bekostnad anskaffa av myndighet, som enligt 14 ^

bär att pröva förrättningen.

Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledam°i

aY ™agls^ra^en överexekutor, skola de ingivna handlingarna med

underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd

som 114 § sägs.

Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i hankinrättning

tor att där innestå mot ränta.

14 §.

Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del ai’ tomt

eller eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning

äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.

År fråga flin område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras

fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5

kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas

fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området

åsättas särskilt namn.

Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder

därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller

ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer

med vad om jorda vsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall

så förfaras, som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till

områdets avsöndrande särskilt tillstånd erfordras, sådant vore söka.

Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari

område, som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.

I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer,

som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm

på överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.

Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,

vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,

som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet,

som meddelat beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren

eller i fråga om stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest

myndigheten ej själv är överexekutor, till denne.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst

eller annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes

befriande från ansvar för intecknad gäld är särskilt stadgat.

15 i

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor

löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket

sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingför

utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde

för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till

sammanträdet genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan

rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren

tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru

därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings liuvudstol,

åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd

eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten

eller i fråga om område i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika

insända fördela ingslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes

avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.

17 §.

Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket

sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och

kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig

att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens

byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår,

utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i

1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande

för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från

den dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse

ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för

markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga

skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde

tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller

kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren i orten

eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat, rådhusrättens ordförande

förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen

säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer

sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes

honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde

har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

Har nyttjanderättshavarens lösningsanspråk blivit i följd av jordägarens

på OAran angivna grund gjorda bestridande slutligen ogillat före nyttjaderättens

upphörande, och har nyttjanderättshavaren under återstående

nyttjanderättstiden vidtagit sådana åtgärder med avseende å det upplåtna

området eller byggnaderna därå att lösningspliktens fullgörande skulle

för jordägaren bliva avsevärt mera betungande, vare jordägaren, där han

hellre än att fullgöra lösningsplikten vill låta nyttjanderättshavaren tilllösa

sig marken, berättigad att påfordra markens inlösande och give det i

ty fall nyttjanderättshavaren tillkänna inom trettio dagar från det underrättelse,

som i andra stycket sägs, blivit meddelad. Vill nyttjanderättshavaren

begagna den honom sålunda erbjudna lösningsrätten, åligger det

honom att inom trettio dagar från erbjudandet göra ansökan om sådan förrättning,

som i 6 § omförmäles.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

18 $.

Äi Hyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader

och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad

till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten

upphör, skyldighet att avträda området i följd av stadgandet i 6 § sista

stycket ännu ep inträtt, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för

bortförandet räknas från den dag, då området skall avträdas.

19 §.

Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande

lösningsrätt vare utan verkan.

20 i

’ denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med

tomträtt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 septembei'' 1924, vilken dag lagen den

26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock

skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,

varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1924, handläggas

och prövas enligt äldre lag.

. Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet

i 6 v sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång

kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

2) Lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni

1875 (nr 12 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall i nedan intagen del erhålla följande

ändrade lydelse:

Ej heller skola -----eller att egendom, som gemensamt med annan

häftar för inteckning, helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

eller att frälseränta---andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1924.

I motionerna nr 1:132 och II: 282 har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast måtte framläggas

för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet för

den nuvarande lagen i förevarande ämne.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S4. 9

Katt för lägenlietsinnehavare med egna hus ä annans mark att friköpa

den av honom innehavda marken infördes genom lagen den 28 juni 1918

om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område (den s. k. ensittarlagen).

I anledning av ett utav jordkommissionen på grund av lagens bristande

effektivitet den 7 mars 1919 avgivet förslag till revision av densamma framlade

Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års riksdag förslag till ny lag i

iimnet, i vilket förslag upptagits de av jordkommissionen föreslagna ändringarna

med visst undantag. Propositionen vann emellertid icke riksdagens

gillande.

Vid påföljande eller 1920 års riksdag framlades emellertid förslaget ånyo

och vann då riksdagens bifall, varefter den 26 mars 1920 utfärdades nu

gällande lag i ämnet att träda i kraft den 1 september samma år.

I ett flertal vid riksdagen 1921 väckta motioner hemställdes om vissa

ändringar i den sålunda tillkomna lagen. Efter framställning av utskottet,

till vars behandling motionerna överlämnats, anbefalldes jordkommissionen

att avgiva yttrande över desamma. I anledning härav och till besvarande

tillika av tidigare erhållen remiss med anbefallning att yttra sig över en

av herr Lindhagen den 4 september 1920 i skrivelse till Kungl. Maj:t gjord

framställning om bl. a. revision av 1920 års lag utarbetade och överlämnade

jordkommissionen med skrivelse den 28 april 1921 förslag till ny lag i

ämnet. En av kommissionens ledamöter herr O. Olsson avstyrkte i avgiven

reservation förslaget under anförande bl. a., att med de ändringar i 1920

ars lag, som kunde visa sig vara av verkligt behov påkallade, borde anstå,

till dess kommissionen hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande

friköpningsfrågan i dess helhet och framlägga definitivt förslag därutinnan.

Efter hemställan av utskottet föranledde förenämnda motioner icke till någon

riksdagens åtgärd.

Vid följande eller 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i en den 28

april dagtecknad proposition jordkommissionens förslag till lag i ämnet, över

vilket utlåtanden avgivits av bl. a. samtliga länsstyrelser. Samtidigt väcktes

även åtskilliga motioner i ämnet.

Uti utlåtande nr 22 framhöll utskottet, att det med hänsyn till de brister,

varmed lagen vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän revision

av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas till behandling.

På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit till

riksdagen, hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt medhinna

att ägna frågan den ingående granskning, som ämnets vikt krävde. Om

ock utskottet sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande

till behandling av frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde an''

Lag den 28

juni 1918.

Riksdagen

1919.

Nu gällande

lag den 26

mars 1920.

Riksdagen

1921.

Riksdagen

1922.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

stå till nästkommande riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning

av propositionen till prövning upptaga frågan om lagens reviderande

å en särskild punkt, där bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen

framträdande samt ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter,

till dess lagstiftningen i sin helhet kunde komma att bliva reviderad,

skulle kunna leda till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve

berövade de sedan lång tid bestående hem, som de förskaffat sig å annans

mark. Utskottet föreslog sålunda den ändring av lagen, att vid upplåtelse

på viss tid lösningsrätt skulle inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens

längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag, syftande till

utvidgning av gällande lösningsrätt, syntes utskottet böra upptagas till prövning

först i samband med frågan om en allmän revision av 1920 års lag.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Motiveringen

till motionerna

I: 94

och II: 175.

Det lagförslag, som innehålles i motionerna I: 94 och II: 175, överensstämmer

med det av Kungl. Maj:t vid riksdagen 1922 framlagda förslaget. Såsom

motiv till dess framläggande anföra motionärerna följande:

Med hänsyn till de avsevärda förbättringar, som ett antagande av 1922

års proposition skulle medföra, synes lämpligt, att detta förslag redan nu

göres till lag. De viktigaste och av allmänheten mest påkallade förbättringarna

är rätt till avlösning av tomten redan under löpande arrendetid och ej

först vid dess utgång samt mildrandet av en del olägliga och opåkallade

undantagsbestämmelser i lagen. Den omständighet, att i samband med en

social friköpningslag, när förslag därtill äntligen föreligger på riksdagens

bord, ensittarlagen kan behöva att ånyo överses, bör ej få utgöra hinder för

att bringa hjälp i rättan tid till sådan husägare på annans grund, vilken

ensittarlagen avser att skydda.

De i motionerna

I: 94

oeh II: 175

föreslagna

huvudsakliga

avvikelserna

från gällande

lagen.

Det i nu förevarande motioner innefattade förslaget utgör en omfattande

och i flera punkter genomgripande omarbetning av nu gällande lagstiftning

i ämnet. Det innebär först och främst eu avsevärd utvidning av lösningsrätten.

I den hemställan av jordkommissionen, som ligger till grund för

förevarande lagförslag, har sålunda framhållits, att syftemålet med lagstiftningen

vore att bereda skydd och trygghet åt de egna hem, som inretts på

annans mark. Med detta syftemål torde icke stämma överens att, såsom i

1920 års lag skett, göra lösningsrätten beroende av att lägenheten under viss

tid varit ur jordägarnas besittning. Det som konstituerade lösningsrätt vore

själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att därutöver kräva,

att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten, ledde

till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kunde ej heller antagas

innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten.

Den huvudsakliga garantin härutinnan läge däri, att lagen hade tillämpning

endast på lägenheter, som vid en viss tidpunkt före dess ikraftträdande vore

bebyggda med nöjaktigt boningshus. Stadgande härutinnan hade förslaget

bibehållit. I det fall att upplåtelseavtal icke visats föreligga, måste därjämte

s. 11 Kontrollera mot PDF

t

Andra lagutskottet* utlåtande År 34.

11

såsom ytterligare säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning

så lång tid, att det kunde antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt

tysta samtycke till brukarens innehav av lägenheten. Härutinnan hade föreslagits

ett tidsmått av fem år.

Även i ett annat hänseende innebär nu ifrågavarande lagförslag en betydelsefull

utvidgning av den frilcöpningsrätt, som 1920 års lag medgiver.

Denna lag äger ej tillämpning beträffande område, som ingår i tomtindelning,

eller ifråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser. Jordkommissionen har framhållit,

att inom stationsområden marken ofta nog vore tomtindelad och att i anledning

därav lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa

sina innehavda jordområden. Med lagens syfte kunde icke anses överensstämmande,

att eu redan i utsikt ställd rätt till friköpning skulle gå om

intet till följd av sådana administrativa åtgöranden som tomtindelnings genomförande

eller ett områdes inkorporering med stad. I förslaget har av dessa

skäl förordats, att lösningsrätt under vissa betingelser, vilka närmare framgå

av 2 § av lagförslaget, även finge äga rum beträffande mark, som ingår i

tomtindelning.

Då härmed det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan

vara föremål för lösningsrätt, skall utgöra del av fastighet, måst uppgivas,

har i förslaget vidare upptagits bestämmelse om, att Hven hel fastighet

skulle kunna lösas, därest betingelser för lösningsrätt i övrigt föreligga.

Även gällande lags bestämmelser om inskränkning i lösningsrätten, då

sådan påkallas av hänsyn till huvudfastighetens intresse, hava i förslaget i

så måtto modifierats, att lösningsrättens realiserande ej gjorts beroende av

visst avstånd mellan lägenheten och huvudfastighetens boningshus m. m.

I motiven till förevarande lagförslag har vidare framhållits, att en av anledningarna

till att ensittarlagen framkallat besvikelse hos den del av befolkningen,

till vars fromma den tillkommit, vore, att lösningsrätten icke finge

utövas förrän vid den tidpunkt, då gällande nyttjanderättsavtal upphörde.

För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare, nämligen dem, som hade

livstidskontrakt, och dem, vilkas avtal utlöpte först efter en avsevärd tidrymd,

betydde detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt negerande

av sådan rätt. För övrigt borde det även ligga i jordägarnas intresse,

att lösningsrätten realiserades ju förr dess hellre. Med hänsyn härtill hava

förevarande förslag så utformats, att lägenhet sinnehav ar en äger göra sitt

lösningsanspråk gällande även under löpande kontraktstid.

Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom

tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust, att dels

inom viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om

uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren tillkänna sin avsikt

att lösa det upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande

påkalla förrättning för lösningsanspråkets realiserande. I motiven till förevarande

lagförslag har framhållits, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare

på grund av försummelse att iakttaga dessa fatalietider gått förlustiga sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

Motiveringen

till motionerna

1:132

och 11:282.

Utskottets

yttrande.

5

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

lösningsrätt. Det liar därför ansetts önskvärt, att lagen i detta avseende så

mycket som möjligt förenklades och dess bestämmelser om fatalietid så

anordnades, att iakttagandet därav icke komme att vålla nyttjanderättshavarna

några större svårigheter. Bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderätt

dia va ren att inom viss tid och på visst sätt giva jordägaren tillkänna

sin avsikt att lösa kunde utan större olägenhet utgå ur lagen. Jordägarens

hefogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande

få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren komme att begagna sig

av sin lösningsrätt, bleve tillräckligt tillgodosett, därest i lagen stadgades

plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid, efter det han blivit av

jordägaren därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust söka förrättning.

I överensstämmelse härmed hava förslagets bestämmelser utformats.

I motiveringen till motionerna n:ris 1:132 och II: 282 har framhållits,

att, ehuru den revision ensittarlagen vid två tillfällen undergått i hög

grad ökat dess giltighetsområde, ett stort antal lägenhetsinnehavare fortfarande

vore utestängda, beträffande vilka det syntes motiverat, att även

de finge åtnjuta lagens tillämpning. Bland dessa vore de, som hade livstidsupplåtelse.

För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare med sådan

upplåtelse och även för dem, vilkas avtal utlöpte först om ett avsevärt

antal år, hade bestämmelsen, att friköpning icke finge ske förrän vid

upplåtelsetidens slut, inneburit en djup missräkning. Mot den nuvarande

lagen vore vidare att anmärka, att den tidrymd av över 20 år, som lägenheten

skulle hava innehafts av annan än ägaren, vore onödigt lång. En

tidrymd av 10 år syntes fullt tillräcklig. Det syntes motionärerna vara

en viktig angelägenhet, att förslag, innebärande en revision i nu angivna

hänseenden, skyndsammast förelädes riksdagen.

I likhet med vad utskottet anfört i sina utlåtanden till riksdagen såväl

1921 som 1922, håller utskottet före, att gällande lagstiftning om rätt för

lägenhetsinnehavare med egna hus å annans grund att friköpa den av

honom innehavda marken i åtskilliga hänseenden tarvar revision.

Av den föregående redogörelsen framgår, att, medan i motionerna I: 94

och II: 175 yrkats antagande av en ny lag i ämnet, hemställes åter i de

båda andra motionerna om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t

med anhållan om framläggande för riksdagen av förslag till ändringar i

gällande lag, innefattande dels rätt till lösningsanspråks utövande även

under löpande avtalstid och dels utvidgning av lösningsrätten genom förkortning

av den tid, lägenheten innehafts av annan än ägaren, från 20

till 10 år.

I samband med det förslag till lag om delning av jord å landet, som

den 16 oktober 1920 avgivits till chefen för justitiedepartementet, har den

s. k. jordstyckningskommissionen föreslagit ändringar i ett flertal paragrafer

i 1920 års lag. Efter att hava granskats av lagrådet och undergått

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr St
-

yl

överar betning'' inom justitiedepartementet hava dessa lagförslag nyligen i

sitt sålunda omarbetade skick varit föremål för granskning av lantmäteristyrelsen.

I de till lantmäteristyrelsen remitterade förslagen har beträffande

1920 års lag föreslagits en genomgripande omläggning av det lantmäteritekniska

förfarandet vid lösen av i lagen avsedda lägenheter med

därav föranledd omformulering av ett stort antal paragrafer i lagen.

Vidare är däri föreslaget en utsträckning av lagen till att gälla även

mark inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister

enligt de för stad meddelade bestämmelser, medan däremot i motsats

till vad i 1922 års proposition och motionerna I: 94 och II: 175

föreslagits, lagen fortfarande ej skulle avse område, som ingår i tomtindelning.

Vid besvarandet av herr Reuterskiölds interpellation i jordfrågan

vid innevarande års riksdag i första kammaren har chefen för

justitiedepartementet uttalat den förhoppningen, att förslag om ny jorddelningslagstiftning

skulle kunna av regeringen föreläggas nästa riksdag

samt i samband därmed åtskilliga viktiga spörsmål, däribland även ensittarlagen,

vinna sin lösning. Vid nu angivna förhållanden synes utskottet

den revision av ifrågavarande lagstiftning, som i motionerna 1:94 och

II: 175 äskats, lämpligen böra anstå, till dess förevarande lagstiftningsspörsmål

genom sålunda i utsikt ställd proposition från Kungl. Maj:ts

sida bringas under riksdagens prövning. Då det emellertid synes utskottet

synnerligen önskvärt, att detta måtte kunna ske redan nästkommande år,

har utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen härom hos Kungl.

Maj:t gör en formlig framställning.

Såsom utskottet i sitt utlåtande till 1922 års riksdag framhållit, har lagstiftarens

syfte att för ägare till boningshus å annans mark möjliggöra att

ernå trygghet i besittningen av deras hem kommit till uttryck ej blott i

1920 års nu förevarande lag utan ock i lagen den 12 maj 1917 om expropriation

(1 § 7, samt 99—101 §§). Medan enligt den förra lagen initiativet

till lösningsförfarandet lagts helt i nyttjanderättshavarens egen hand, förutsätter

åter expropriationslagen, att samma förfarande igångsättes enbart

av kronan eller vederbörande kommun eller municipalsamhälle. Förutsättningarna

för att ett lösningsförfarande skall få äga rum äro i båda lagstiftningarna

väsentligen olika. Då det emellertid med hänsyn till gemensamheten

i syftemålen för de båda lagstiftningarna föreligger ett nära samband

dem emellan, förutsatte utskottet i sitt ovan nämnda utlåtande, att vid förnyad

behandling av frågan om revision av 1920 års lag nödig uppmärksamhet

jämväl skulle komma att ägnas frågan om möjligt åvägabringande

av större överensstämmelse emellan ifrågavarande lagstiftningar. Utskottet

anförde vidare:

Enligt vad utskottet erfarit torde under expropriationslagens hittillsvarande

mer än fyraåriga tillämpning ej i något enda fall lösningsförfarande

jämlikt lagens hithörande bestämmelser hava kommit till stånd. Då sålunda

sagda bestämmelser ej visat sig ägnade att förverkliga det ändamål, som

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

vid deras tillkomsts åsyftats, eller att för ägare av hus å ofri grund inom

ort med större sammanträngd befolkning möjliggöra ernående av tryggad

besittning till den mark, varå husen uppförts, ansåge utskottet det böra

tagas under övervägande, huruvida och i vilka avseenden åtgärder kunde

vidtagas för att expropriationslagens ifrågavarande bestämmelser skulle kunna

vinna den med dem åsyftade tillämpning. Utskottet hemställde fördenskull,

att riksdagen måtte till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med framställning

i berörda syfte.

I enlighet härmed utföll ock riksdagens beslut.

Till den uppfattning riksdagen sålunda uttalat om önskvärdheten av

åvägabringande vid förestående revision av 1920 års lag av största möjliga

överensstämmelse mellan de i nämnda lag och i expropriationslagen inrymda

bestämmelserna om lösningsförfarande beträffande ägare till boningshus å

annans mark, har i förevarande lagförslag icke tagits någon hänsyn. En

överarbetning av de båda lagarna i det syfte, för vilket riksdagen år 1922

sålunda uttalat sig, synes utskottet även lämpligen böra utgå från Kungl.

Maj:t. Utskottet anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att utskottet

i annat samtidigt härmed avgivet utlåtande funnit sig ej kunna tillstyrka

eu motionsvis påkallad skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om framläggande

av förslag till eu social friköpningslagstiftning.

Ett ytterligare skäl för att riksdagen icke nu inlåter sig på en mera

genomgripande revision av 1920 års lag synes utskottet vara, att dessförinnan

den erfarenhet synes böra tillgodogöras, som vid den praktiska tilllämpningen

av lagen vunnits, efter det att jordkommissionens förslag under förra

hälften av år 1921 avgivits. Enligt vad utskottet inhämtat, har nämligen

under de senaste åren lagens tillämpning bragt i dagen luckor och bristfälligheter

i densamma, vilka även kommit till synes i rättsfall från landets

domstolar.

I vad mån härav kunna föranledas ändringar eller jämkningar i det

redan ett år efter tillkomsten av 1920 års lag utarbetade förslag till revision

av densamma, om vars antagande i nu förevarande motioner hemställts, har

utskottet ej varit i tillfälle att överblicka, utan synes utskottet detta lämpligen

böra övervägas i samband med förarbetena till den av utskottet påkallade

propositionen i ämnet till nästkommande års riksdag.

Vad särskilt beträffar den i motionerna 1:132 och II: 282 ifrågasatta

utvidgningen av lagens tillämplighetsområde genom sänkning av den nu

lagstadgade tidrymd av över 20 år, under vilken lägenhet skall hava innehafts

av annan än jordägaren för att lösningsrätt till densamma skall

kunna äga rum, vill utskottet härutinnan framhålla, att en sådan förkortning

av tidrymden i fråga jämlikt den av jordkommissionen å sin tid

föranstaltade statistiska utredningen torde komma att öppna möjlighet för

ytterligare cirka 4,400 nyttjanderättshavare att förvärva äganderätt till

den mark, därå de skapat sig ett eget hem. Det i motionerna I: 94 och

II: 175 framlagda lagförslaget synes utskottet däremot obetingat i denna

del gå för långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal föreligger, icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15

Kör något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna

området bör hava varit ur jordägarens besittning. I vad mån en nedsättning

av den i lagen nu föreskrivna tidrymden i fråga må kunna ske,

synes utskottet böra bliva föremål för närmare övervägande i sammanhang

med förarbetena till den av utskottet ifrågasatta propositionen i ämnet till

nästa års riksdag.

I likhet med vad i motionerna 1:132 och II: 282 framhållits synes det

utskottet vara i överensstämmelse med förevarande lagstiftnings sociala

uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall, då förutsättningarna för lösningsrätt

föreligga, försättes i tillfälle att utan avbidan å upplåtelsetidens

utgång förvärva den tryggare ställning, som äganderätten medför, ett krav,

som även innefattas i de två andra väckta motionerna.

Beträffande övriga i 1922 års proposition innefattade ändringsförslag

vill utskottet särskilt framhålla den synnerliga vikten av att bestämmelserna

rörande sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk i görligaste

mån förenklas. Att, såsom jordkommissionen framhållit, nyttjanderättshavare

på grund av försummelse att iakttaga de lagstadgade fatalietiderna

i ett flertal fall gått förlustiga sin lösningsrätt, kan ej annat än väcka

beklagande. Därest, i enlighet med vad utskottet härnedan kommer att

hemställa, lagen mera effektivt än hitintills skett bringas till allmänhetens

kännedom, torde dock vara att hoppas, att sådana olägenheter må

kunna förebyggas.

Ävenledes synas utskottet giltiga skäl tala för en utsträckning av lagen

att avse även självständiga fastigheter. Visserligen torde de lägenheter,

om vilka i detta sammanhang kan bliva fråga, vanligast icke utgöra i

kameralt hänseende självständiga fastigheter, utan bestå av en under huvudgård

lydande äga, men uteslutet är ingalunda, att motsatsen kan inträffa.

Några bärande skäl för att innehavaren av en sådan i kameralt hänseende

självständig fastighet icke skulle äga lösningsrätt till densamma,

därest förutsättningarna i övrigt därför föreligga, synas utskottet näppeligen

kunna anföras, helst som expropriation av dylik fastighet är medgiven

i den allmänna expropriationslagen.

Såsom utskottet redan i sitt förutnämnda utlåtande till 1922 års riksdag

framhållit, är det enligt utskottets mening av synnerlig vikt, att den ifrågavarande

lagstiftningens innehåll på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades

kännedom ute i orterna. Av Kungl. Maj:t har visserligen utfärdats

en kungörelse angående bestridande i vissa fall av allmänna medel

av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område

m. in., och hos varje länsstyrelse skall finnas en person, som har att tillhandagå

nyttjanderättshavare med råd och upplysningar i hithörande frågor.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen har detta dock ej varit tillfyllest

för att hjälpa menige man till rätta med lagens ofta svårförståeliga

och invecklade bestämmelser. Att staten ställt juridisk hjälp till nyttjanderättshavares

förfogande, synes sålunda icke hava vunnit mera allmänt beak
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

tände. Såsom redan nämnts torde det kunna anses för visst, att ett ej ringa

antal nyttjanderättshavare i följd av bristande kännedom om vad de för

tillvaratagande av sin rätt haft att iakttaga gått förlustiga den förmån,

som genom lagstiftningen avsetts att bereda dem. Med hänsyn härtill har

utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra

hemställan om att åtgärder skyndsamt vidtagas för att den ifrågavarande

lagstiftningens innehåll på ett mera effektivt sätt än hitintills skett bringas

till allmänhetens kännedom.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

I: 94 och 132 samt II: 175 och 282 måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels för

nästkommande års riksdag framlägga förslag till reviderad

lagstiftning om rätt för nyttjanderättshavare med

egna hus å annans grund att inlösa det upplåtna området,

dels ock skyndsamt vidtaga åtgärder, att innehållet

i gällande lagstiftning i förevarande ämne på ett

mera effektivt sätt än hitintills skett bringas till därav

intresserades kännedom ute i orterna.

Stockholm den 30 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, port Sydow, Linder, Sigfrid Hansson,

Lindhagen, Martin Svensson, Schedin och von Stockenström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,

Magnusson i Skövde’, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg, Olovson i Västerås och

Persson i Trången.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

17

Reservationer:

1) av herrar von Sydow, Martin Svensson, Magnusson i Skövde och

Carlsson i Solberga mot vissa delar av motiveringen;

2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,

Hage, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka anfört följande:

»De i motionerna 1:94 och 11:175 framlagda lagförslagen överensstämma

med den proposition i ämnet, som, efter det bland annat lagrådets yttrande

blivit infordrat, framlagts för 1922 års riksdag i anslutning till jordkommissionens

år 1921 avgivna förslag i ämnet. Till stöd för dessa lagförslag

åberopa vi i huvudsak jordkommissionens, propositionens och motionernas

motiveringar.

Den sena timma, i vilken utskottets utlåtande framkommit, skulle tilläventyrs

kunnat motivera, att nu liksom år 1922 allenast något eller

några av de mest angelägna och brådskande ändringarna företagas till

avgörande vid denna riksdag, såsom i fråga om de nu gällande bestämmelserna,

att avlösning får ske endast vid upplåtelsetidens slut och att

kameralt från huvudfastigheten avskild lägenhet, oaktat de uppförda husen

ägas av nyttjanderättshavaren, ej må inlösas. Då emellertid en dylik

begränsning av ämnet i alla fall måste leda till omskrivningar i åtskilliga

paragrafer, hava vi funnit övervägande skäl tala för att nu omsider på

en gång vinna de olika förbättringar, vilka innefattas i 1922 års proposition

och i olika avseenden mer eller mindre böra komma nyttjanderättshavarna

till godo utan vidare dröjsmål och därmed förbundna äventyr.

Utskottet har nu visserligen anfört andra tillkomna omständigheter,

vilka enligt utskottets mening skulle tala för ett ytterligare förhalande

av frågans lösning. Utsikterna för ett snart avgörande genom ett sådant

uppskov äro mycket ovissa. I varje fall böra fördelarna för nyttjanderättshavarna

av 1922 års regeringsförslag enligt vår mening, såsom redan

framhållits, skäligen komma dem omedelbart till godo, vilket väl kan ske

genom nämnda förslags antagande utan dess sammankopplande med några

nya vidlyftigheter.

Däremot instämma vi livligt i andra delen av utskottets skrivelseföl

slag, vari begäres, såsom även tidigare framställningar avsett, att lag

stiftningen effektivt bringas till intresserades kännedom i orterna.

Vi hemställa alltså om riksdagens bifall till

A) de i förenämnda motionerna I: 94 och 11:175 framlagda lagförslagen; och

B) den andra delen av utskottets skrivelseförslag.»

Bihang till riksdagens protokoll 192i. 9 sand. 2 avd. 30 höft. (År 3i.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3) av herr Lindhagen, som för sin del tillika anfört:

»Under åberopande av mina tidigare framställningar i jordkommissionen

och i riksdagen (senast motionen 1:173 vid 1922 års riksdag sid. 33 o. f

samt sid. 46) synes mig, att ej blott lagstiftningens innehåll bör bringas

till intresserades kännedom, utan även direkt råd och stöd på begäran

meddelas för de enskilda fallen.

I förenämnda framställningar yrkades sålunda bl. a., dels att det måtte

ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet och inspekterandet

av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven

ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse

med praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning

och dels att regeringen måtte planlägga den ifrågavarande stora

jordreformens finansiering samt i den mån riksdagens medverkan erfordras,

därom framlägga förslag för riksdagen.

Dessa erinringar synas mig fortfarande vara välbefogade och särskilt

förefaller mig andra delen i utskottets skrivelseförslag böra utvidgas i

förenämnda först angivna syfte.»

4) av herrar Schedin och Persson i Trången mot viss del av motiveringen.

Stockholm, Isaac Marens’ Boktryckeri-Aktiebolag,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:313 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt u a1 i texten