Andra lagutskottets utlåtande Nr 34
1924-05-30 · 18 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1924:34, Andra lagutskottets utlåtande Nr 34
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
I
Nr
34.
Ankom till riksdagens kansli den 90 maj 1924 kl. (i c. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område m. m. dels ock om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgning av tillämplighetsområdet
för den nuvarande lagstiftningen i ämnet.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott
hänvisade motionerna
inom första kammaren
nr 94 av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson
i Göteborg och TV ig forss, och
nr 132 av herrar Carl Gustaf Ekman, Kvarnzelius, Ingeström, Andersson
i Fältenborg, Rosén och Ingebrikt Bergman, samt
inom andra kammaren
nr 175 av herrar Johansson i Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås,
Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock,
Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm, och
nr 282 av herrar Hamilton, Bäckström, Olofsson i Digernäs, Karlsson i
Gasabäck, Jansson i Edsbäcken, Bengtsson i Norup, Hamrin och Lundström.
I motionerna 1:94 och II: 175, vilka äro likalydande, har yrkats, att
riksdagen ville för sin del antaga följande vid motionerna fogade förslag till
1) Lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.
Härigenom förordnas som följer:
1 %.
Den som med nyttjanderätt innehar annan tillhörig mark samt därå äger
boningshus, som lämnar nöjaktig bostad åt honom och hans familj, vare berättigad
att i den ordning denna lag stadgar tillösa sig marken under förutsättning,
dels att sådant boningshus, tillhörigt nyttjanderättshavare,
fanns å marken uppfört den 1 januari 1919 och dels att minst eu fjärdedel
av det värde, den mark, som skall lösas, med därå befintliga byggnader
äger, belöper på nyttjanderättshavarens byggnader. Ändå att avtal om
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 30 höft. (Nr 34J 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
nyttjanderätt icke visas föreligga, skall vad i föregående punkt stadgas
äga motsvarande tillämpning, därest marken, då lösningsanspråket framställes,
sedan mer än fem år innehafts av annan än jordägaren; och skall
å innehavare av sådan mark tillämpas vad i denna lag sägs om nyttjanderättshavare.
Vid uppskattning av värde, som i föregående stycke sägs, skall ej medräknas
värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller
kostnad, som nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt
vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Avlider nyttjanderättshavare utan att hava utövat honom enligt första
stycket tillkommande lösningsrätt och skall enligt nyttjanderättsavtalet
Hyttjanderätten upphöra till följd av dödsfallet, vare dock nyttjanderättshavarens
make, bröstarvinge eller adoptivbarn berättigad utöva lösningsrätten.
2 §.
Ingår mark, varom i 1 § förmäles, i tomtindelning, skall utöver vad sagda
paragraf stadgar följande gälla.
Lösningsrätt till tomt må utövas endast i det fall, att nyttjanderättshavarens
boningshus helt eller till större delen är beläget å tomten samt boningshuset
med hänsyn till läget och beskaffenheten av tomten kan anses
utgöra ett nöjaktigt bebyggande av tomten, och skall i ty fall, även om
nyttjanderätten omfattar mera än nämnda tomt, lösningsrätt äga rum endast
till tomten.
Utgör den av nyttjanderättshavaren innehavda marken blott del av tomt,
äger lösningsrätt rum endast för det fall, att tomtdelen utgör mer än hälften
av vad jordägaren äger i tomten samt dennes återstående andel i tomten
är obebyggd; och skall i ty fall jämväl sistnämnda del lösas.
Är nyttjanderättshavarens boningshus uppfört utöver tomtgräns, skall
lösningsrätten, såframt parterna ej om annat åsämjas, avse den tomt, varå
största delen av boningshuset är beläget; och vare nyttjanderättshavaren,
därest det för honom skulle medföra oskälig kostnad eller avsevärd olägenhet
att flytta boningshuset helt in på den tomt, som skall lösas, berättigad
att hava huset kvar å den del av den andra tomten, varå detsamma uppförts,
intill dess byggnaden nedrives eller avbrinner. För det intrång,
jordägaren lider av byggnaden, njute han ersättning, såvida han icke hellre
vill avstå tomtdelen mot lösen. Sådan ersättning och lösen bestämmes vid
förrättning, varom i 6 § sägs.
Är beslut fattat om ändring i gällande tomtindelning beträffande det
område, där den tomt, vartill lösningsrätt göres gällande, är belägen, skall
förrättning, som i 6 § sägs, vila, intill dess sig visat, huruvida beslutet bliver
fastställt.
3 §.
Lösningsrätt äger ej rum, därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande
av lösningsrätt göres, är förverkad.
Ui heller må lösningsrätt äga rum, därest avståendet av den till lösning
ifrågasatta marken skulle medföra synnerlig olägenhet för huvudfastighet
eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet
undvikas därigenom, att från lösning undantages viss del av marken,
annan än den, varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lös
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3
ii Sågsnitt rum till marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande
av lösningsrätt skulle medföra olägenhet, som ovan sägs, må hänsyn icke
tagas till anordning, som vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.
4 %.
Har i nyttjanderättsavtal stadgats, att nyttjanderättshavarens byggnader
skola mot lösen tillfalla jordägaren, och framgår icke av avtalet, att
lösenbeloppet skall understiga byggnadernas fulla värde, vare dylikt stadgande
utan verkan, därest nyttjanderättshavaren vill utöva rätt att lösa
marken.
Innefattar avtalet, att nyttjanderättshavarens byggnader skola tillfalla
jordägaren antingen utan lösen eller ock mot lösen, som understiger byggnadernas
fulla värde, vare det, därest nyttjanderättshavaren vill utöva
lösningsrätt, utan annan verkan än att han är pliktig att till jordägaren
utgiva, förutom lösen för marken, skälig gottgörelse för avståendet av den
förmån, som enligt avtalet sålunda tillkommer jordägaren.
5 %. .
Finnes å mark, som skall lösas, jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren
pliktig lösa jämväl sådan byggnad.
6 $.
Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om den för marken
med vad därtill hör utgående löseskilling, däri jämväl inbegripen den
jordägaren enligt 4 § andra stycket och 5 § tillkommande ersättning, skall
på ansökan av nyttjanderättshavaren avgöras vid lantmäteriförrättning i
den ordning nedan stadgas; dock skall fråga, huruvida förhållande, som i
3 § första stycket sägs, föreligger, prövas i den ordning i !) § första stycket
omförmäles.
Ansökan om lantmäteriförättning skall ingivas till Konungens befallningshavande
senast den dag, då, frånsett vad nedan i denna paragraf stadgas,
nyttjanderättshavaren är skyldig avträda marken. Varder nyttjanderättshavaren
inom sex månader före sagda dag av jordägaren tillspord,
huruvida han vill utöva lösningsrätt, vare dock, vid äventyr av lösningsrättens
förlust, skyldig att inom nittio dagar efter det han tillspordes söka
förrättning. Vill någon på grund av stadgandet i 1 v tredje stycket utöva
lösningsrätt, göre ansökan om förrättning inom nittio dagar från den dag,
nyttjanderätten upphörde.
Ansökan om förrättning skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande
fastigheten.
Har nyttjanderättshavare sökt förrättning, må han icke mot sitt bestridande
förpliktas att från den mark, lösningsanspråket avser, avflytta tidigare
än å den fardag, som infaller näst efter det lösningsfragan blivit slutligen
avgjord. Ej heller må förpliktande att avflytta meddelas, i fall, som
avses i 1 § tredje stycket, för nyttjanderättshavarens där omförmälda
stärbhusdelägare under den i andra stycket av förevarande paragraf angivna
tid av nittio dagar och i fall, som omförmäles i 17 § sista stycket,
för nyttjanderättshavare under den i sista punkten av samma stycke angivna
tid av trettio dagar. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren
sitter kvar utöver den dag, då nyttjanderätten upphör,
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
njute jordägaren ersättning med belopp, som, i fall överenskommelse ej
träffas, bestämmes vid förrättningen eller, därest så ej kan ske, av skiljemän
på sätt i 17 § stadgas.
7 i
^ I fråga om förrättning, varom i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och
3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga
skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Hör mark, om vars inlösen
är fråga, till stad eller eljest till samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall vad
denna lag innehåller i avseende å lantmätare och förordnande för sådan
gälla om mätningsman, som må vara anställd i stadens eller samhällets
tjänst, eller ock, där sådan ej finnes, om person, som jämlikt 5 kap. 2 §
första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad förordnats att tills vidare
förrätta avstyckningar i staden eller samhället.
Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren
genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med
posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem till hända
minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att
kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar
förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen, och
mföres i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de,
vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid ti lista deskom ma
och bevaka sin rätt.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller
för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt 11 kap.
2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt, som
nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro kända
och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev
enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren
är stadgat.
8 i
Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten eller, då fråga
är om område i stad med magistrat, hos rådhusrätten anmälan om förordnande
av lantmätare. Förordnandet skall antecknas i inteckningsprotokollet
å nästa rättegångsdag under lagtima ting eller, då fråga är om område
i stad, som nyss sagts, å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden
samt anmärkas i intecknings- eller fastighetsboken.
9 i
Vill jordägaren under åberopande av förhållande, som i 3 § första stycket
sägs, bestrida nyttjanderättshavarens lösningsanspråk, åligger det
honom att vid första sammanträde under förrättningen antingen visa lagakraftägande
utslag, att nyttjanderätten förverkats, eller ock styrka, att
talan därom är anhängig; och skall i sistnämnda fall förrättningen vila i
avbidan på lagakraftägande utslag.
Rättsägarna äga överenskomma om jämkning av gränserna för det område,
som skall lösas.
Förrättningsmännen skola tillse, att området, så vitt möjligt, varder sålunda
bestämt, att hinder för meddelande av fastställelse å förrättningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 114.
oj möter; och äga förrättningsmännen förordna eu sådan jämkning av
områdets gränser, som härav kan föranledas.
Vid bestämmandet av löseskil]ingen skall avdrag göras för värdet av
förbättring, som i 1 § andra stycket sägs. Nyttjanderättshavaren skall
tillgodoräknas värdet av dylik förbättring å sådan del av det innehavda
området, som icke löses, i den mån förbättringen ej uppenbarligen är
främmande för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Det åligger lantmätaren att avfatta det område, som skall lösas, å karta,
upptagande jämte sagda område sådana fasta punkter och mätningsuppgifter,
att områdets läge är fullt bestämt, ävensom att upprätta noggrann
beskrivning över områdets storlek, läge och gränser; skolande berörda beskrivning
intagas i förrättningsprotokollet. Därest karta, som nn sagts,
finnes tillgänglig, vare upprättande av särskild karta vid förrättningen ej
erforderligt.
10 §.
Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad de
flesta säga.
Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den mening,
som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i
annat fall vad lantmätaren säger.
11 §.
Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, vad rättsägare, som
är missnöjd med förrättningen, har att enligt 12 § fullgöra för att fullfölja
talan mot förrättningen ävensom vad enligt 13 § åligger nyttjanderättshavaren.
Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall
vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio
dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person,
som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos
honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.
12 §.
Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan
hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola till ägodelningsrätten eller
dess ordförande ingivas inom sextio dagar från det förrättningen förkla''rats
avslutad enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid
ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad
angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,
som i 3 § andra stycket sägs, må detsamma ej vidare åberopas till bestridande
av nyttjanderättshavarens anspråk.
13 §.
Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom
vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet
vunnit laga kraft hos överexekutor nedsätta den bestämda löseskillingen.
Överexekutor äge dock, när skäl därtill äro, medgiva anstånd av högst
nittio dagar med nedsättningen.
Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande
fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga
opaginerad Kontrollera mot PDF
<> Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
kraft, ävensom karta över området, vid äventyr att det felande varder på
nytt candera ttshavarens bekostnad anskaffa av myndighet, som enligt 14 ^
bär att pröva förrättningen.
Är i stad med magistrat Konungens befallningshavande eller viss ledam°i
aY ™agls^ra^en överexekutor, skola de ingivna handlingarna med
underrättelse om nedsättningen överlämnas till magistraten för åtgärd
som 114 § sägs.
Löseskillingen skall av överexekutor ofördröjligen insättas i hankinrättning
tor att där innestå mot ränta.
14 §.
Finnes område, som skall lösas, ej utgöra tomt eller del ai’ tomt
eller eljest särskilt avskild fastighet, skall i den ordning nedan sägs prövning
äga rum, huruvida fastställelse å områdets avskiljande må meddelas.
År fråga flin område i stad eller annat samhälle, för vilket skall föras
fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall fastställelse
meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 5
kap. 6 och 8 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad är stadgat. Meddelas
fastställelse, skall, såvitt framställning därom gjorts, det avstyckade området
åsättas särskilt namn.
Är fråga om annat område än i andra stycket sägs, skall, utan hinder
därav att avhandling rörande områdets överlåtande icke upprättats eller
ingivits, fastställelse meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer
med vad om jorda vsöndring är stadgat. Vid ärendets prövning skall
så förfaras, som vore området av jordägaren avsöndrat och, därest till
områdets avsöndrande särskilt tillstånd erfordras, sådant vore söka.
Ej vare den omständigheten hinder för fastställelse, att fastighet, vari
område, som skall lösas, ingår, innehaves såsom fideikommiss.
I denna paragraf omförmäld prövning ankommer å landet samt i städer,
som lyda under landsrätt, på Konungens befallningshavande, i Stockholm
på överståthållarämbetet och i övriga städer på magistraten.
Då beslut, varigenom fastställelse meddelats eller funnits ej erforderlig,
vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad och upphöre det nyttjanderättsavtal,
som legat till grund för lösningsrätten. Den myndighet,
som meddelat beslutet, göre om detsamma ofördröjligen anmälan till domaren
eller i fråga om stad med magistrat till rådhusrätten ävensom, därest
myndigheten ej själv är överexekutor, till denne.
Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst
eller annan förmån, varom i 7 § sista stycket sägs. Angående inlöst områdes
befriande från ansvar för intecknad gäld är särskilt stadgat.
15 i
Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale överexekutor
löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som därtill är berättigad.
Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 § sista stycket
sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskillingför
utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Sammanträde
för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande kallelse till
sammanträdet genom överexekutors försorg minst fjorton dagar förut med
posten sändas till jordägaren och kända innehavare av fordran eller annan
rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle överexekutor den innehavaren
tillkommande ersättning inne, till dess Konungen förordnat, huru
därmed skall förfaras.
Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings liuvudstol,
åligger överexekutor att därom, sedan fördelningen blivit godkänd
eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten
eller i fråga om område i stad med magistrat hos rådhusrätten samt tillika
insända fördela ingslängden.
16 §.
Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst områdes
avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttjanderättshavaren.
17 §.
Har jordägaren, under åberopande av förhållande, som i 3 § andra stycket
sägs, bestritt nyttjanderättshavarens anspråk att lösa marken, och
kommer på grund därav lösningsrätt ej att äga rum, vare jordägaren pliktig
att vid nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens
byggnader och för dem, därest av nyttjanderättsavtalet annat icke framgår,
utgiva full lösen, ävensom ersätta honom värdet av förbättring, som i
1 § andra stycket sägs, i den mån denna ej uppenbarligen är främmande
för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.
Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda stadgats,
tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från
den dag, då skyldighet att avträda området för honom inträtt. Kan överenskommelse
ej träffas om vad i löseskilling eller såsom ersättning för
markförbättring skall utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojäviga
skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde
tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller
kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äger domaren i orten
eller, där fastigheten är belägen i stad med magistrat, rådhusrättens ordförande
förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen
säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer
sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes
honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.
Har nyttjanderättshavarens lösningsanspråk blivit i följd av jordägarens
på OAran angivna grund gjorda bestridande slutligen ogillat före nyttjaderättens
upphörande, och har nyttjanderättshavaren under återstående
nyttjanderättstiden vidtagit sådana åtgärder med avseende å det upplåtna
området eller byggnaderna därå att lösningspliktens fullgörande skulle
för jordägaren bliva avsevärt mera betungande, vare jordägaren, där han
hellre än att fullgöra lösningsplikten vill låta nyttjanderättshavaren tilllösa
sig marken, berättigad att påfordra markens inlösande och give det i
ty fall nyttjanderättshavaren tillkänna inom trettio dagar från det underrättelse,
som i andra stycket sägs, blivit meddelad. Vill nyttjanderättshavaren
begagna den honom sålunda erbjudna lösningsrätten, åligger det
honom att inom trettio dagar från erbjudandet göra ansökan om sådan förrättning,
som i 6 § omförmäles.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
18 $.
Äi Hyttjanderättshavares rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader
och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag begränsad
till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och har, då nyttjanderätten
upphör, skyldighet att avträda området i följd av stadgandet i 6 § sista
stycket ännu ep inträtt, skall, där inlösen ej kommer till stånd, tiden för
bortförandet räknas från den dag, då området skall avträdas.
19 §.
Avtal om inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag tillkommande
lösningsrätt vare utan verkan.
20 i
’ denna lag stadgas, äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör
kronan, stad, köping eller municipalsamhälle eller som innehaves med
tomträtt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 septembei'' 1924, vilken dag lagen den
26 mars 1920 (nr 132) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla; dock
skall ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande,
varom i 6 § sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september 1924, handläggas
och prövas enligt äldre lag.
. Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 (nr 36) om nyttjanderätt
till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, då på grund av stadgandet
i 6 v sista stycket denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång
kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.
2) Lag om ändrad lydelse av 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni
1875 (nr 12 s. 12) angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 36 § 2 mom. i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall i nedan intagen del erhålla följande
ändrade lydelse:
Ej heller skola -----eller att egendom, som gemensamt med annan
häftar för inteckning, helt eller delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
eller att frälseränta---andra stycket sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1924.
I motionerna nr 1:132 och II: 282 har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att förslag skyndsammast måtte framläggas
för riksdagen i fråga om utvidgning av tillämplighetsområdet för
den nuvarande lagen i förevarande ämne.
Andra lagutskottets utlåtande Nr S4. 9
Katt för lägenlietsinnehavare med egna hus ä annans mark att friköpa
den av honom innehavda marken infördes genom lagen den 28 juni 1918
om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område (den s. k. ensittarlagen).
I anledning av ett utav jordkommissionen på grund av lagens bristande
effektivitet den 7 mars 1919 avgivet förslag till revision av densamma framlade
Kungl. Maj:t i proposition till 1919 års riksdag förslag till ny lag i
iimnet, i vilket förslag upptagits de av jordkommissionen föreslagna ändringarna
med visst undantag. Propositionen vann emellertid icke riksdagens
gillande.
Vid påföljande eller 1920 års riksdag framlades emellertid förslaget ånyo
och vann då riksdagens bifall, varefter den 26 mars 1920 utfärdades nu
gällande lag i ämnet att träda i kraft den 1 september samma år.
I ett flertal vid riksdagen 1921 väckta motioner hemställdes om vissa
ändringar i den sålunda tillkomna lagen. Efter framställning av utskottet,
till vars behandling motionerna överlämnats, anbefalldes jordkommissionen
att avgiva yttrande över desamma. I anledning härav och till besvarande
tillika av tidigare erhållen remiss med anbefallning att yttra sig över en
av herr Lindhagen den 4 september 1920 i skrivelse till Kungl. Maj:t gjord
framställning om bl. a. revision av 1920 års lag utarbetade och överlämnade
jordkommissionen med skrivelse den 28 april 1921 förslag till ny lag i
ämnet. En av kommissionens ledamöter herr O. Olsson avstyrkte i avgiven
reservation förslaget under anförande bl. a., att med de ändringar i 1920
ars lag, som kunde visa sig vara av verkligt behov påkallade, borde anstå,
till dess kommissionen hunnit slutligen utforma sin ståndpunkt beträffande
friköpningsfrågan i dess helhet och framlägga definitivt förslag därutinnan.
Efter hemställan av utskottet föranledde förenämnda motioner icke till någon
riksdagens åtgärd.
Vid följande eller 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t i en den 28
april dagtecknad proposition jordkommissionens förslag till lag i ämnet, över
vilket utlåtanden avgivits av bl. a. samtliga länsstyrelser. Samtidigt väcktes
även åtskilliga motioner i ämnet.
Uti utlåtande nr 22 framhöll utskottet, att det med hänsyn till de brister,
varmed lagen vore behäftad, varit önskvärt, att frågan om en allmän revision
av densamma redan vid 1922 års riksdag kunnat upptagas till behandling.
På grund av att propositionen i ämnet så sent inkommit till
riksdagen, hade utskottet emellertid funnit det icke vara möjligt medhinna
att ägna frågan den ingående granskning, som ämnets vikt krävde. Om
ock utskottet sålunda kommit till den uppfattningen, att med upptagande
till behandling av frågan om en allmän revision av 1920 års lag borde an''
Lag den 28
juni 1918.
Riksdagen
1919.
Nu gällande
lag den 26
mars 1920.
Riksdagen
1921.
Riksdagen
1922.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
stå till nästkommande riksdag, hade utskottet dock ansett sig böra med anledning
av propositionen till prövning upptaga frågan om lagens reviderande
å en särskild punkt, där bristfälligheterna enligt utskottets åsikt vore synnerligen
framträdande samt ett uppskov med avhjälpande av samma bristfälligheter,
till dess lagstiftningen i sin helhet kunde komma att bliva reviderad,
skulle kunna leda till att ett ej ringa antal nyttjanderättshavare bleve
berövade de sedan lång tid bestående hem, som de förskaffat sig å annans
mark. Utskottet föreslog sålunda den ändring av lagen, att vid upplåtelse
på viss tid lösningsrätt skulle inträda oberoende av den sista upplåtelsetidens
längd. Övriga i propositionen innefattade ändringsförslag, syftande till
utvidgning av gällande lösningsrätt, syntes utskottet böra upptagas till prövning
först i samband med frågan om en allmän revision av 1920 års lag.
Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.
Motiveringen
till motionerna
I: 94
och II: 175.
Det lagförslag, som innehålles i motionerna I: 94 och II: 175, överensstämmer
med det av Kungl. Maj:t vid riksdagen 1922 framlagda förslaget. Såsom
motiv till dess framläggande anföra motionärerna följande:
Med hänsyn till de avsevärda förbättringar, som ett antagande av 1922
års proposition skulle medföra, synes lämpligt, att detta förslag redan nu
göres till lag. De viktigaste och av allmänheten mest påkallade förbättringarna
är rätt till avlösning av tomten redan under löpande arrendetid och ej
först vid dess utgång samt mildrandet av en del olägliga och opåkallade
undantagsbestämmelser i lagen. Den omständighet, att i samband med en
social friköpningslag, när förslag därtill äntligen föreligger på riksdagens
bord, ensittarlagen kan behöva att ånyo överses, bör ej få utgöra hinder för
att bringa hjälp i rättan tid till sådan husägare på annans grund, vilken
ensittarlagen avser att skydda.
De i motionerna
I: 94
oeh II: 175
föreslagna
huvudsakliga
avvikelserna
från gällande
lagen.
Det i nu förevarande motioner innefattade förslaget utgör en omfattande
och i flera punkter genomgripande omarbetning av nu gällande lagstiftning
i ämnet. Det innebär först och främst eu avsevärd utvidning av lösningsrätten.
I den hemställan av jordkommissionen, som ligger till grund för
förevarande lagförslag, har sålunda framhållits, att syftemålet med lagstiftningen
vore att bereda skydd och trygghet åt de egna hem, som inretts på
annans mark. Med detta syftemål torde icke stämma överens att, såsom i
1920 års lag skett, göra lösningsrätten beroende av att lägenheten under viss
tid varit ur jordägarnas besittning. Det som konstituerade lösningsrätt vore
själva förefintligheten av eget hem på annans mark. Att därutöver kräva,
att marken under viss sammanlagd tidslängd varit till annan upplåten, ledde
till godtycklighet. Uppställandet av en dylik tidsgräns kunde ej heller antagas
innebära någon duglig garanti mot missbruk av friköpningsrätten.
Den huvudsakliga garantin härutinnan läge däri, att lagen hade tillämpning
endast på lägenheter, som vid en viss tidpunkt före dess ikraftträdande vore
bebyggda med nöjaktigt boningshus. Stadgande härutinnan hade förslaget
bibehållit. I det fall att upplåtelseavtal icke visats föreligga, måste därjämte
t
Andra lagutskottet* utlåtande År 34.
11
såsom ytterligare säkerhet krävas, att lägenheten varit ur jordägarens besittning
så lång tid, att det kunde antagas, att jordägaren åtminstone givit sitt
tysta samtycke till brukarens innehav av lägenheten. Härutinnan hade föreslagits
ett tidsmått av fem år.
Även i ett annat hänseende innebär nu ifrågavarande lagförslag en betydelsefull
utvidgning av den frilcöpningsrätt, som 1920 års lag medgiver.
Denna lag äger ej tillämpning beträffande område, som ingår i tomtindelning,
eller ifråga om mark i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser. Jordkommissionen har framhållit,
att inom stationsområden marken ofta nog vore tomtindelad och att i anledning
därav lägenhetsinnehavarna med egna hus saknade möjlighet att få friköpa
sina innehavda jordområden. Med lagens syfte kunde icke anses överensstämmande,
att eu redan i utsikt ställd rätt till friköpning skulle gå om
intet till följd av sådana administrativa åtgöranden som tomtindelnings genomförande
eller ett områdes inkorporering med stad. I förslaget har av dessa
skäl förordats, att lösningsrätt under vissa betingelser, vilka närmare framgå
av 2 § av lagförslaget, även finge äga rum beträffande mark, som ingår i
tomtindelning.
Då härmed det i gällande lag uppställda kravet, att den mark, som kan
vara föremål för lösningsrätt, skall utgöra del av fastighet, måst uppgivas,
har i förslaget vidare upptagits bestämmelse om, att Hven hel fastighet
skulle kunna lösas, därest betingelser för lösningsrätt i övrigt föreligga.
Även gällande lags bestämmelser om inskränkning i lösningsrätten, då
sådan påkallas av hänsyn till huvudfastighetens intresse, hava i förslaget i
så måtto modifierats, att lösningsrättens realiserande ej gjorts beroende av
visst avstånd mellan lägenheten och huvudfastighetens boningshus m. m.
I motiven till förevarande lagförslag har vidare framhållits, att en av anledningarna
till att ensittarlagen framkallat besvikelse hos den del av befolkningen,
till vars fromma den tillkommit, vore, att lösningsrätten icke finge
utövas förrän vid den tidpunkt, då gällande nyttjanderättsavtal upphörde.
För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare, nämligen dem, som hade
livstidskontrakt, och dem, vilkas avtal utlöpte först efter en avsevärd tidrymd,
betydde detta uppskov med lösningsrättens inträde ett faktiskt negerande
av sådan rätt. För övrigt borde det även ligga i jordägarnas intresse,
att lösningsrätten realiserades ju förr dess hellre. Med hänsyn härtill hava
förevarande förslag så utformats, att lägenhet sinnehav ar en äger göra sitt
lösningsanspråk gällande även under löpande kontraktstid.
Enligt 1920 års lag åligger det nyttjanderättshavare, som vill utöva honom
tillkommande lösningsrätt, vid äventyr av lösningsrättens förlust, att dels
inom viss längre tid före nyttjanderättsavtalets upphörande, på sätt som om
uppsägning av arrendeavtal är stadgat, giva jordägaren tillkänna sin avsikt
att lösa det upplåtna området, dels ock sist å dagen för områdets avträdande
påkalla förrättning för lösningsanspråkets realiserande. I motiven till förevarande
lagförslag har framhållits, att i ett flertal fall nyttjanderättshavare
på grund av försummelse att iakttaga dessa fatalietider gått förlustiga sin
opaginerad Kontrollera mot PDF
Motiveringen
till motionerna
1:132
och 11:282.
Utskottets
yttrande.
5
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
lösningsrätt. Det liar därför ansetts önskvärt, att lagen i detta avseende så
mycket som möjligt förenklades och dess bestämmelser om fatalietid så
anordnades, att iakttagandet därav icke komme att vålla nyttjanderättshavarna
några större svårigheter. Bestämmelsen om skyldighet för nyttjanderätt
dia va ren att inom viss tid och på visst sätt giva jordägaren tillkänna
sin avsikt att lösa kunde utan större olägenhet utgå ur lagen. Jordägarens
hefogade anspråk att inom viss tid före nyttjanderättsavtalets upphörande
få avgjort, huruvida nyttjanderättshavaren komme att begagna sig
av sin lösningsrätt, bleve tillräckligt tillgodosett, därest i lagen stadgades
plikt för nyttjanderättshavaren att inom viss tid, efter det han blivit av
jordägaren därom tillspord, vid äventyr av lösningsrättens förlust söka förrättning.
I överensstämmelse härmed hava förslagets bestämmelser utformats.
I motiveringen till motionerna n:ris 1:132 och II: 282 har framhållits,
att, ehuru den revision ensittarlagen vid två tillfällen undergått i hög
grad ökat dess giltighetsområde, ett stort antal lägenhetsinnehavare fortfarande
vore utestängda, beträffande vilka det syntes motiverat, att även
de finge åtnjuta lagens tillämpning. Bland dessa vore de, som hade livstidsupplåtelse.
För ett mycket stort antal lägenhetsinnehavare med sådan
upplåtelse och även för dem, vilkas avtal utlöpte först om ett avsevärt
antal år, hade bestämmelsen, att friköpning icke finge ske förrän vid
upplåtelsetidens slut, inneburit en djup missräkning. Mot den nuvarande
lagen vore vidare att anmärka, att den tidrymd av över 20 år, som lägenheten
skulle hava innehafts av annan än ägaren, vore onödigt lång. En
tidrymd av 10 år syntes fullt tillräcklig. Det syntes motionärerna vara
en viktig angelägenhet, att förslag, innebärande en revision i nu angivna
hänseenden, skyndsammast förelädes riksdagen.
I likhet med vad utskottet anfört i sina utlåtanden till riksdagen såväl
1921 som 1922, håller utskottet före, att gällande lagstiftning om rätt för
lägenhetsinnehavare med egna hus å annans grund att friköpa den av
honom innehavda marken i åtskilliga hänseenden tarvar revision.
Av den föregående redogörelsen framgår, att, medan i motionerna I: 94
och II: 175 yrkats antagande av en ny lag i ämnet, hemställes åter i de
båda andra motionerna om avlåtande av en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om framläggande för riksdagen av förslag till ändringar i
gällande lag, innefattande dels rätt till lösningsanspråks utövande även
under löpande avtalstid och dels utvidgning av lösningsrätten genom förkortning
av den tid, lägenheten innehafts av annan än ägaren, från 20
till 10 år.
I samband med det förslag till lag om delning av jord å landet, som
den 16 oktober 1920 avgivits till chefen för justitiedepartementet, har den
s. k. jordstyckningskommissionen föreslagit ändringar i ett flertal paragrafer
i 1920 års lag. Efter att hava granskats av lagrådet och undergått
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr St
-
yl
överar betning'' inom justitiedepartementet hava dessa lagförslag nyligen i
sitt sålunda omarbetade skick varit föremål för granskning av lantmäteristyrelsen.
I de till lantmäteristyrelsen remitterade förslagen har beträffande
1920 års lag föreslagits en genomgripande omläggning av det lantmäteritekniska
förfarandet vid lösen av i lagen avsedda lägenheter med
därav föranledd omformulering av ett stort antal paragrafer i lagen.
Vidare är däri föreslaget en utsträckning av lagen till att gälla även
mark inom städer och andra samhällen, för vilka skola föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, medan däremot i motsats
till vad i 1922 års proposition och motionerna I: 94 och II: 175
föreslagits, lagen fortfarande ej skulle avse område, som ingår i tomtindelning.
Vid besvarandet av herr Reuterskiölds interpellation i jordfrågan
vid innevarande års riksdag i första kammaren har chefen för
justitiedepartementet uttalat den förhoppningen, att förslag om ny jorddelningslagstiftning
skulle kunna av regeringen föreläggas nästa riksdag
samt i samband därmed åtskilliga viktiga spörsmål, däribland även ensittarlagen,
vinna sin lösning. Vid nu angivna förhållanden synes utskottet
den revision av ifrågavarande lagstiftning, som i motionerna 1:94 och
II: 175 äskats, lämpligen böra anstå, till dess förevarande lagstiftningsspörsmål
genom sålunda i utsikt ställd proposition från Kungl. Maj:ts
sida bringas under riksdagens prövning. Då det emellertid synes utskottet
synnerligen önskvärt, att detta måtte kunna ske redan nästkommande år,
har utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen härom hos Kungl.
Maj:t gör en formlig framställning.
Såsom utskottet i sitt utlåtande till 1922 års riksdag framhållit, har lagstiftarens
syfte att för ägare till boningshus å annans mark möjliggöra att
ernå trygghet i besittningen av deras hem kommit till uttryck ej blott i
1920 års nu förevarande lag utan ock i lagen den 12 maj 1917 om expropriation
(1 § 7, samt 99—101 §§). Medan enligt den förra lagen initiativet
till lösningsförfarandet lagts helt i nyttjanderättshavarens egen hand, förutsätter
åter expropriationslagen, att samma förfarande igångsättes enbart
av kronan eller vederbörande kommun eller municipalsamhälle. Förutsättningarna
för att ett lösningsförfarande skall få äga rum äro i båda lagstiftningarna
väsentligen olika. Då det emellertid med hänsyn till gemensamheten
i syftemålen för de båda lagstiftningarna föreligger ett nära samband
dem emellan, förutsatte utskottet i sitt ovan nämnda utlåtande, att vid förnyad
behandling av frågan om revision av 1920 års lag nödig uppmärksamhet
jämväl skulle komma att ägnas frågan om möjligt åvägabringande
av större överensstämmelse emellan ifrågavarande lagstiftningar. Utskottet
anförde vidare:
Enligt vad utskottet erfarit torde under expropriationslagens hittillsvarande
mer än fyraåriga tillämpning ej i något enda fall lösningsförfarande
jämlikt lagens hithörande bestämmelser hava kommit till stånd. Då sålunda
sagda bestämmelser ej visat sig ägnade att förverkliga det ändamål, som
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
vid deras tillkomsts åsyftats, eller att för ägare av hus å ofri grund inom
ort med större sammanträngd befolkning möjliggöra ernående av tryggad
besittning till den mark, varå husen uppförts, ansåge utskottet det böra
tagas under övervägande, huruvida och i vilka avseenden åtgärder kunde
vidtagas för att expropriationslagens ifrågavarande bestämmelser skulle kunna
vinna den med dem åsyftade tillämpning. Utskottet hemställde fördenskull,
att riksdagen måtte till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med framställning
i berörda syfte.
I enlighet härmed utföll ock riksdagens beslut.
Till den uppfattning riksdagen sålunda uttalat om önskvärdheten av
åvägabringande vid förestående revision av 1920 års lag av största möjliga
överensstämmelse mellan de i nämnda lag och i expropriationslagen inrymda
bestämmelserna om lösningsförfarande beträffande ägare till boningshus å
annans mark, har i förevarande lagförslag icke tagits någon hänsyn. En
överarbetning av de båda lagarna i det syfte, för vilket riksdagen år 1922
sålunda uttalat sig, synes utskottet även lämpligen böra utgå från Kungl.
Maj:t. Utskottet anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att utskottet
i annat samtidigt härmed avgivet utlåtande funnit sig ej kunna tillstyrka
eu motionsvis påkallad skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om framläggande
av förslag till eu social friköpningslagstiftning.
Ett ytterligare skäl för att riksdagen icke nu inlåter sig på en mera
genomgripande revision av 1920 års lag synes utskottet vara, att dessförinnan
den erfarenhet synes böra tillgodogöras, som vid den praktiska tilllämpningen
av lagen vunnits, efter det att jordkommissionens förslag under förra
hälften av år 1921 avgivits. Enligt vad utskottet inhämtat, har nämligen
under de senaste åren lagens tillämpning bragt i dagen luckor och bristfälligheter
i densamma, vilka även kommit till synes i rättsfall från landets
domstolar.
I vad mån härav kunna föranledas ändringar eller jämkningar i det
redan ett år efter tillkomsten av 1920 års lag utarbetade förslag till revision
av densamma, om vars antagande i nu förevarande motioner hemställts, har
utskottet ej varit i tillfälle att överblicka, utan synes utskottet detta lämpligen
böra övervägas i samband med förarbetena till den av utskottet påkallade
propositionen i ämnet till nästkommande års riksdag.
Vad särskilt beträffar den i motionerna 1:132 och II: 282 ifrågasatta
utvidgningen av lagens tillämplighetsområde genom sänkning av den nu
lagstadgade tidrymd av över 20 år, under vilken lägenhet skall hava innehafts
av annan än jordägaren för att lösningsrätt till densamma skall
kunna äga rum, vill utskottet härutinnan framhålla, att en sådan förkortning
av tidrymden i fråga jämlikt den av jordkommissionen å sin tid
föranstaltade statistiska utredningen torde komma att öppna möjlighet för
ytterligare cirka 4,400 nyttjanderättshavare att förvärva äganderätt till
den mark, därå de skapat sig ett eget hem. Det i motionerna I: 94 och
II: 175 framlagda lagförslaget synes utskottet däremot obetingat i denna
del gå för långt, då det, för den händelse upplåtelseavtal föreligger, icke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15
Kör något som helst förbehåll beträffande den tid, varunder det upplåtna
området bör hava varit ur jordägarens besittning. I vad mån en nedsättning
av den i lagen nu föreskrivna tidrymden i fråga må kunna ske,
synes utskottet böra bliva föremål för närmare övervägande i sammanhang
med förarbetena till den av utskottet ifrågasatta propositionen i ämnet till
nästa års riksdag.
I likhet med vad i motionerna 1:132 och II: 282 framhållits synes det
utskottet vara i överensstämmelse med förevarande lagstiftnings sociala
uppgift, att nyttjanderättshavaren i de fall, då förutsättningarna för lösningsrätt
föreligga, försättes i tillfälle att utan avbidan å upplåtelsetidens
utgång förvärva den tryggare ställning, som äganderätten medför, ett krav,
som även innefattas i de två andra väckta motionerna.
Beträffande övriga i 1922 års proposition innefattade ändringsförslag
vill utskottet särskilt framhålla den synnerliga vikten av att bestämmelserna
rörande sättet för genomförandet av ett lösningsanspråk i görligaste
mån förenklas. Att, såsom jordkommissionen framhållit, nyttjanderättshavare
på grund av försummelse att iakttaga de lagstadgade fatalietiderna
i ett flertal fall gått förlustiga sin lösningsrätt, kan ej annat än väcka
beklagande. Därest, i enlighet med vad utskottet härnedan kommer att
hemställa, lagen mera effektivt än hitintills skett bringas till allmänhetens
kännedom, torde dock vara att hoppas, att sådana olägenheter må
kunna förebyggas.
Ävenledes synas utskottet giltiga skäl tala för en utsträckning av lagen
att avse även självständiga fastigheter. Visserligen torde de lägenheter,
om vilka i detta sammanhang kan bliva fråga, vanligast icke utgöra i
kameralt hänseende självständiga fastigheter, utan bestå av en under huvudgård
lydande äga, men uteslutet är ingalunda, att motsatsen kan inträffa.
Några bärande skäl för att innehavaren av en sådan i kameralt hänseende
självständig fastighet icke skulle äga lösningsrätt till densamma,
därest förutsättningarna i övrigt därför föreligga, synas utskottet näppeligen
kunna anföras, helst som expropriation av dylik fastighet är medgiven
i den allmänna expropriationslagen.
Såsom utskottet redan i sitt förutnämnda utlåtande till 1922 års riksdag
framhållit, är det enligt utskottets mening av synnerlig vikt, att den ifrågavarande
lagstiftningens innehåll på ett effektivt sätt bringas till därav intresserades
kännedom ute i orterna. Av Kungl. Maj:t har visserligen utfärdats
en kungörelse angående bestridande i vissa fall av allmänna medel
av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område
m. in., och hos varje länsstyrelse skall finnas en person, som har att tillhandagå
nyttjanderättshavare med råd och upplysningar i hithörande frågor.
Enligt vad erfarenheten givit vid handen har detta dock ej varit tillfyllest
för att hjälpa menige man till rätta med lagens ofta svårförståeliga
och invecklade bestämmelser. Att staten ställt juridisk hjälp till nyttjanderättshavares
förfogande, synes sålunda icke hava vunnit mera allmänt beak
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
tände. Såsom redan nämnts torde det kunna anses för visst, att ett ej ringa
antal nyttjanderättshavare i följd av bristande kännedom om vad de för
tillvaratagande av sin rätt haft att iakttaga gått förlustiga den förmån,
som genom lagstiftningen avsetts att bereda dem. Med hänsyn härtill har
utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra
hemställan om att åtgärder skyndsamt vidtagas för att den ifrågavarande
lagstiftningens innehåll på ett mera effektivt sätt än hitintills skett bringas
till allmänhetens kännedom.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner
I: 94 och 132 samt II: 175 och 282 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte dels för
nästkommande års riksdag framlägga förslag till reviderad
lagstiftning om rätt för nyttjanderättshavare med
egna hus å annans grund att inlösa det upplåtna området,
dels ock skyndsamt vidtaga åtgärder, att innehållet
i gällande lagstiftning i förevarande ämne på ett
mera effektivt sätt än hitintills skett bringas till därav
intresserades kännedom ute i orterna.
Stockholm den 30 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, port Sydow, Linder, Sigfrid Hansson,
Lindhagen, Martin Svensson, Schedin och von Stockenström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,
Magnusson i Skövde’, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg, Olovson i Västerås och
Persson i Trången.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
17
Reservationer:
1) av herrar von Sydow, Martin Svensson, Magnusson i Skövde och
Carlsson i Solberga mot vissa delar av motiveringen;
2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,
Hage, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka anfört följande:
»De i motionerna 1:94 och 11:175 framlagda lagförslagen överensstämma
med den proposition i ämnet, som, efter det bland annat lagrådets yttrande
blivit infordrat, framlagts för 1922 års riksdag i anslutning till jordkommissionens
år 1921 avgivna förslag i ämnet. Till stöd för dessa lagförslag
åberopa vi i huvudsak jordkommissionens, propositionens och motionernas
motiveringar.
Den sena timma, i vilken utskottets utlåtande framkommit, skulle tilläventyrs
kunnat motivera, att nu liksom år 1922 allenast något eller
några av de mest angelägna och brådskande ändringarna företagas till
avgörande vid denna riksdag, såsom i fråga om de nu gällande bestämmelserna,
att avlösning får ske endast vid upplåtelsetidens slut och att
kameralt från huvudfastigheten avskild lägenhet, oaktat de uppförda husen
ägas av nyttjanderättshavaren, ej må inlösas. Då emellertid en dylik
begränsning av ämnet i alla fall måste leda till omskrivningar i åtskilliga
paragrafer, hava vi funnit övervägande skäl tala för att nu omsider på
en gång vinna de olika förbättringar, vilka innefattas i 1922 års proposition
och i olika avseenden mer eller mindre böra komma nyttjanderättshavarna
till godo utan vidare dröjsmål och därmed förbundna äventyr.
Utskottet har nu visserligen anfört andra tillkomna omständigheter,
vilka enligt utskottets mening skulle tala för ett ytterligare förhalande
av frågans lösning. Utsikterna för ett snart avgörande genom ett sådant
uppskov äro mycket ovissa. I varje fall böra fördelarna för nyttjanderättshavarna
av 1922 års regeringsförslag enligt vår mening, såsom redan
framhållits, skäligen komma dem omedelbart till godo, vilket väl kan ske
genom nämnda förslags antagande utan dess sammankopplande med några
nya vidlyftigheter.
Däremot instämma vi livligt i andra delen av utskottets skrivelseföl
slag, vari begäres, såsom även tidigare framställningar avsett, att lag
stiftningen effektivt bringas till intresserades kännedom i orterna.
Vi hemställa alltså om riksdagens bifall till
A) de i förenämnda motionerna I: 94 och 11:175 framlagda lagförslagen; och
B) den andra delen av utskottets skrivelseförslag.»
Bihang till riksdagens protokoll 192i. 9 sand. 2 avd. 30 höft. (År 3i.)
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
3) av herr Lindhagen, som för sin del tillika anfört:
»Under åberopande av mina tidigare framställningar i jordkommissionen
och i riksdagen (senast motionen 1:173 vid 1922 års riksdag sid. 33 o. f
samt sid. 46) synes mig, att ej blott lagstiftningens innehåll bör bringas
till intresserades kännedom, utan även direkt råd och stöd på begäran
meddelas för de enskilda fallen.
I förenämnda framställningar yrkades sålunda bl. a., dels att det måtte
ej mindre omedelbart skridas till verket för organiserandet och inspekterandet
av ifrågavarande jordreform utan även på det sätt, som i motiven
ifrågasatts, bringas till intresserades i orterna kännedom en berättelse
med praktiska anvisningar om ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning
och dels att regeringen måtte planlägga den ifrågavarande stora
jordreformens finansiering samt i den mån riksdagens medverkan erfordras,
därom framlägga förslag för riksdagen.
Dessa erinringar synas mig fortfarande vara välbefogade och särskilt
förefaller mig andra delen i utskottets skrivelseförslag böra utvidgas i
förenämnda först angivna syfte.»
4) av herrar Schedin och Persson i Trången mot viss del av motiveringen.
Stockholm, Isaac Marens’ Boktryckeri-Aktiebolag,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1924:313 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner dels med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt u a1 i texten