Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3ti

1924-05-30 · 71 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 63 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:36, Andra lagutskottets utlåtande Nr 3ti

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3ti.

1

Nr SB.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kung!.

Maj.t angående social arrendelag.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionen nr 91 i första kammaren av herrar Lindhagen,

Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och

Wigforss samt motionen nr 172 i andra kammaren av herrar Johansson i

Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,

Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engherg, Sävström och Johanson

i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för

riksdagen framlägga förslag till social arrendelag i överensstämmelse med

de i motionen nr 87 i första kammaren uppdragna riktlinjer, till vilken motion

utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, får hänvisa.

Såsom av motionärernas framställning närmare framgår, brukas en avsevärd

del av landets jord av annan än ägaren. Den klass av jordbrukare,

som utgöres av arrendatorer, företer sins emellan vitt skiftande levnadsvillkor,

från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt självständig

ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägaren i mycket

närmar sig tjänsteavtalet. Givet är, att under angivna omständigheter det

blir av stor betydelse, icke minst i socialt hänseende, huru rättsförhållandet

är mellan jordägare och arrendator. De bestämmelser, som reglera detta förhållande,

innehållas i två, till sin karaktär skilda lagar, eu mera allmän,

nämligen lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vars

andra kapitel avhandlar arrende, och en till såväl giltighetsområdet som omfattningen

i övrigt begränsad lag, nämligen lagen den 25 juni 1909 om

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Före antagandet av lagen den 14 juni 1907 bestämdes hela detta betydelsefulla

rättsområde av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden

än nutidens, samt av rättspraxis och sedvana, som under

lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål. Den nya arrendelagstiftningens

uppgift blev därför ej blott att lägga grunden för ett tidsenligt

ordnande av arrendeförhållandet, utan också att söka åvägabringa en

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. .‘12 höft. (Nr 36.) 1

Historik och

gällande bestämmelser.

Lagen den H

juni 1907.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Norrlands

kommittén.

rättvis och billig utjämning av de motsatta intressen, som här å ömse sidor

krävde tillgodoseende. Lagens sociala betydelse framträder i flera av dess

bestämmelser, vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare

partens intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den naturliga

övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av de

stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren för

arrendeavtalets bävande. En ej oväsentlig trygghet är beredd åt arrendatorerna

i sådana fall, där något avtal om upplåtelsetidens längd icke har

träffats, nämligen genom bestämmelsen, att avtalet i sådan händelse skall

anses ingånget för en tid av fem år. I motsats mot förhållandet förr,

då vid saknad av uttryckliga bestämmelser i kontraktet jordägaren ofta

ansågs äga rätt att när som helst uttaga honom tillkommande dagsverken,

har genom 1907 års lag stadgats, att dagsverkena i sådant fall skola jämnt

fördelas på årets veckor, i den mån detta kan ske. Enligt denna lag skall

jordägaren vidare, antingen för varje arrendeår eller, där avtalet innehåller

föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för

varje sådan tid, i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då

han har att utgöra dagsverkena. Ej heller är arrendatorn, ändå att avtalet

annorlunda bestämmer, pliktig att för arbetes utförande inställa sig förr än

å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts, meddelats honom. Ävenledes

får ej i avtalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att, utöver

fastställt antal dagsverken, på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana; har

dylikt förbehåll skett, skall det vara utan verkan. En jämförelse med förut

gällande och tillämpad rätt torde giva vid handen, att den nya lagstiftningen

varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning

gentemot jordägaren.

Emellertid hade trävaruindustriens omfattande jordförvärv i Norrland

och Dalarne, varigenom en betydande del av befolkningen övergått från

självägande bönder till av bolagen beroende arrendatorer, föranlett krav

å en särskild lagstiftning för dessa landsdelar. Den i anledning härav

tillsatta norrlandskommittén framhöll i sitt den 27 oktober 1904 avgivna

betänkande, hurusom arrendatorerna, vilka bolagen placerat på sina fastigheter

ej blott för jordbrukets skull utan även för att dymedelst tillgodose

sitt behov av arbetskraft för skogsarbeten m. m., i allmänhet stode i

strängt beroende av bolagen. Arrendeavtalen, vilka oftast gällde endast

tillsvidare eller för ett år i sänder, ålade i ett flertal fall arrendatorerna

att ägna sitt huvudsakliga arbete åt bolagen, och där dylik arbetsplikt

också icke var genom arrendeavtalet stadgad, funno likväl arrendatorerna,

vilkas ekonomiska ställning vanligen var synnerligen svag, det för sig

fördelaktigast att söka sin utkomst mindre genom ett intresserat jordbruksarbete

än genom skogsarbeten och dylikt. Härav blev följden, att

de av dem innehavda jordbruken försummades, byggnaderna å arrendegårdarna

fingo förfalla och jorden utsattes för mer eller mindre uppenbar

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 3

vanhävd. Norrlandskommittén ansåg'' det satt utom allt tvivel, att den

norrländska jordbrnksjorden producerade avsevärt mindre, när densamma

befann sig i en bolagsarrendators hand än när den sköttes av en självägande

bonde. De påvisade skadliga verkningarna av trävaruindustriens

fastighetsförvärv ansåg kommittén vara av sådan art och omfattning, att

desamma icke kunde tänkas försvinna eller ens förminskas, med mindre

ett statligt ingripande mot dem skedde. I sitt betänkande framlade också

kommittén som bekant en serie av lagförslag, samtliga avsedda att leda

den sociala och ekonomiska utvecklingen i Norrland och Dalarne, i den

mån densamma påverkades av trävaruindustrien, i så vitt möjligt rätt

riktning. Bland dessa var också ett förslag till arrendelag.

Detta förslag åsyftade att tillförsäkra arrendatorerna av fastigheter,

tillhöriga bolag och enskilda idkare av trävarurörelsen, en mera tryggad

och gentemot jordägaren självständigare ställning och att därigenom bereda

arrendatorerna möjlighet att med större intresse ägna sig åt skötseln

av de arrenderade fastigheternas jordbruk. Utanför lagen skulle sålunda

falla alla egentliga bondhemman.

I detta avseende voro tre av kommitténs elva ledamöter skiljaktiga.

Dessa ledamöter (herrar Claeson, Kempe och Lindman) ansågo, att lagen

borde i huvudsak äga tillämpning å arrende av all enskild jord i Norrland

och Dalarne av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde

idkas.

På grundval av norrlandskommitténs förslag avläts proposition till 1907

års riksdag, vilken bifölls av andra kammaren men förkastades av den

första.

Vid följande årets riksdag framlades ny proposition i ämnet. Samtidigt

påyrkades i en motion, att lagens giltighetsområde måtte utsträckas att

avse hela landet. Motionären framhöll, att samma behov, som föranlett

förslag om en särskild arrendelag för Norrland och Dalarne, f bref linnés,

om också icke lika kännbart, även i andra landsdelar. Det lede intet

tvivel, att bolagen, sedan de icke annorledes än på omvägar kunde förvärva

jordbruksfastighet i Norrland och Dalarne, komme att så småningom

förlägga sin verksamhet till sydligare orter. Att så skarpt begränsa

lagens omfång, som propositionen innehölle, torde därför vara mindre

välbetänkt. Lagutskottet förordade propositionen med vissa ändringar i

detaljfrågor. Vad angick lagens tillämplighetsområde syntes det utskottet

riktigt, att den ifrågasatta lagen, som vore grundad på samma säregna

förhållanden, som föranlett tillkomsten av den redan gällande lagen angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

av den 4 maj 1906, borde, såsom skett i det kungl. förslaget, givas

enahanda tillämplighetsområde, som sistnämnda lag. Frågan föll emellertid

även denna gång på första kammarens motstånd.

Reservationer

inom norrlandskommittén.

Riksdagarna

1907—1909.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Lagen den 25

juni 1909.

4 Andra lagutskottets utlåtande År 36.

Sedan ny proposition avlåtits till 1909 års riksdag, blev denna av riksdagen

antagen.

Lag i ämnet utfärdades den 25 juni 1909. Lagen avser jord å landet,

som vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening

eller av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma. För lagens tillämplighet

erfordras vidare, att arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst

fyra hektar. Länsstyrelsen kan dock under vissa betingelser meddela

undantag från lagens tillämpning. Såsom dispensgrund angives särskilt,

att jordägaren är enskild person och det ej är uppenbart, att han besitter

det arrenderade området eller fastighet, varav det utgör en del, huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, ävensom att det arrenderade

området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att självständigt

jordbruk kan idkas därå. Den norrländska arrendelagen kan

således sägas vara avsedd att gälla allenast för sådana bolag eller enskilda

idkare av trävaruindustri tillhöriga fastigheter, som äro av beskaffenhet

att lämpa sig för självständigt jordbruk. I avseende å arrende av andra

trävaruindustrien tillhöriga fastigheter gäller allmänna nyttjanderättslagen

den 14 juni 1907.

Beträffande de huvudsakligaste bestämmelserna må i övrigt här återgivas

följande.

Arrendeavtal skall upprättas skriftligen. Ändringar och tillägg, som ej

avfattas skriftligen, äro utan verkan. Arrenderar någon på grund av muntligt

avtal jord, som i lagen avses, äger han rätt att eventuellt genom rättegång

få skriftlig bekräftelse på arrenderätten.

Arrendetiden är bestämd till minst 15 år eller arrendatorns livstid. Under

vissa i lagen närmare angivna villkor äger arrendatorn lämna från sig

arrendet, därvid jordägaren må gälda arrendatorn skälig lösen. Vill jordägaren

icke återtaga fastigheten, står det arrendatorn öppet att i sitt ställe

siitta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Legan, som kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete, skall vara

till beloppet bestämd. I händelse av i orten inträffad svårare missväxt kan

arrendatorn, därest legan är utsatt i penningar eller naturaalster, påfordra

skälig nedsättning i densamma.

En viktig bestämmelse från synpunkten av arrendatorns självständighet

gent emot jordägaren är den, att i avtalet icke må intagas förbehåll om

skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken eller annorlunda

bestämt arbete på tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon

tjänstbarhet. Ej heller må arrendatorn förpliktas att ansvara för annan för

fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som enligt lag åligger

brukare så ock för vägunderhållet in natura.

En huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rätten att å den

arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande

å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, samt att vid

avträdet erhålla ersättning för nyodling och andra jordförbättringar, som

på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, en ersättningsrätt, som dock

är begränsad dels såtillvida, att ersättning för nyodling utgår endast för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra layutskottets utlåtande Nr d(i. •>

det full, utt jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen eller

arrendatorn före dess företagande lins jordägaren anmält sin avsikt att odla

samt härvid angivit platsen för odlingsområdet ävensom genom intyg av

någon bland i lagen angivna personer styrkt, att området ägnar sig för odling

samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig, och dels därutinnan, att

ersättningen, oavsett det värde nyodlingen eller jordförbättringen i och för

sig har, ej må överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Vidare är arrendatorn genom lagen tillförsäkrad dels rätt till husbehovsvirke

och dels, därest ej å den arrenderade jorden finnes erforderligt bete

för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och denna jord

utgör allenast viss del av eu jordägaren tillhörig fastighet, rätt till nödigt

bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten, därvid dock

må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,

som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

Beträffande arrendatorns rätt till jakt och fiske giiller den allmänna regeln

i 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912, respektive 11 §

av lagen om rätt till fiske den 27 juni 189(5, enligt vilka lagrum jakträtten

respektive fiskerätten, där ej annorlunda avtalats, tillkommer arrendatorn.

Angående avtalsrätten i berörda hänseende gäller dock den inskränkningen,

att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare män än såvitt angår visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.

I avseende å byggnadsskyldigheten innehåller lagen den synnerligen viktiga

bestämmelsen, att det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla

arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader samt att under arrendetiden

verkställa erforderlig ombyggnad av dessa hus ävensom erforderliga

större reparationer å desamma. Brister jordägaren i vad sålunda åligger

honom, äger arrendatorn fordra, att vid syn förelägges jordägaren viss tid,

inom vilken han skall hava fullgjort arbetet, ävensom beräknas den kostnad,

arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskriven tid,

äger arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan det blivit godkänt

vid ny syn, undfå gottgörelse med det vid den första synen fastställda

belopp. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, står det honom öppet, där

ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid, fastigheten är i bristfälligt

skick, njuter arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften. Han

äger ock rätt till skadestånd. Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hava

utfört alla erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader ävensom överlämna

fastighetens åker och äng samt alla dess inrättningar i ett efter ortens

sed behörigt skick.

Arrendatorn åligger det däremot att avhjälpa sådana under arrendetiden

uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda mindre

reparationer.

Beträffande arrendatorns hävdeskyldighet stadgas vidare, att det åligger

arrendatorn att väl hävda jorden samt att vårda och underhålla fastighetens

åker och äng samt inrättningar, så att icke något under arrendetiden försämras.

Till reglering av rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn skall

vid arrendets början hållas tillträdessyn och vid dess upphörande avträdessyn,

därom i lagen meddelas detaljerade bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, som föranleda till arrenderättens förverkande,

innehåller lagen bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med

vad härutinnan finnes stadgat i allmänna nyttjanderättslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

U nder sokn in g

om den norrländska

arrendelagens

verkningar.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Samtliga nu omhandlade bestämmelser i den norrländska arrendelagen

äro av tvingande natur sålunda att, därest i arrendeavtalet intagits villkor,

som strider mot något av dem, detta villkor är utan verkan.

Lagens giltighetsområde utgjordes ursprungligen av de fyra nordligaste

länen samt vissa socknar av Gävleborgs och Kopparbergs län, men utsträcktes

genom lagen den 10 maj 1912 till övriga delar av Gävleborgs län.

Redan kort tid efter lagens antagande framkommo motionsvis i riksdagen

förslag om ändring i densamma och om undersökning av dess verkningar.

Med anledning av en framställning från riksdagen år 1915 om undersökning

i ämnet tillkallades häradshövdingen N. Wililborg och överlantmätaren

O. Nilsson att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av sådan

undersökning. Dessa avlämnade den 10 november 1921 betänkande i ämnet.

Beträffande verkningarna av de norrländska arrende- och vanhävdslagarna

framhölls följande:

Utredningen hade givit vid handen, att lagstiftningen haft en gynnsam

inverkan å jordbruket på de utarrenderade bolagsfastiglieterna. Sålunda hade

beträffande byggnaderna en betydande förbättring kunnat iakttagas. Den

förbättring i jordvården, som kommit till synes, hade emellertid endast undantagsvis

varit att hänföra till sådana jordförbättringar och nyodlingar,

för vilka arrendator!! vid avträdet vore berättigat till ersättning av jordägaren.

Under det att från samtliga län hade upplysts, att nyodlingar under

de senare åren förekommit i betydande omfattning på de självägande böndernas

hemman, hade i det ojämförligt största antalet svar beträffande trävaruindustriens

fastigheter anmärkts, att nyodlingar a dem förekommit ej

alls eller endast i obetydlig mån. Det livliga odlingsarbete, som man vid

norrländska arrendelagens tillkomst förväntade skola bliva en följd av det

i lagen intagna stadgandet om rätt för arrendatorerna till ersättning för

nyodling, hade således ännu icke blivit verklighet. Den huvudsakliga anledningen

till detta bristande intresse hos arrendatorerna för odlingsarbete vore

enligt de sakkunnigas mening att söka i den omständigheten, att arrendatorerna

merendels svävade i ovisshet om huru länge de Ange njuta avkastningen

av verkställda odlingsarbeten. Vid arrendeperiodens slut riskerade de

alltid antingen att icke få arrendeavtalet förlängt eller ock, därest avtalet

förlängdes, att arrendet höjdes just med hänsyn till den verkställda nyodlingen.

Önskade man att odlingsarbetet a arrendehemmanen skulle vinna

någon större omfattning, vore oundgängligt, att den i lagen fastställda

minimitid, för vilken arrendeavtal finge avslutas, avsevärt höjdes. Angående

den norrländska arrendelagens inverkan på bolagsarrendatorernas ställning

i socialt och ekonomiskt hänseende framhöllo de sakkunniga, att någon tvekan

ej kunde råda därom, att det stöd, som från det allmännas sida givits

genom denna lag, varit av den allra största betydelse för dem i deras strävanden

att uppnå en förbättrad existens. De sakkunniga betonade vidare,

att lagstiftningen vid sidan av sina gynnsamma direkta verkningar i avseende

å tillståndet på trävaruindustriens fastigheter även haft en indirekt

verkan, vars betydelse ej Ange underskattas. Den hade sålunda medfört, att

en ganska avsevärd del av den utav trävaruindustrien innehavda jordbruks.

jorden genom försäljningar återgått till bondeklassen och härigenom även

på detta sätt bidragit att skydda jordbruksnäringen mot det överväldigande

industriintresset.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

De sakkunniga framhöllo vidare, att de farhågor, som uttalats vid lagens

tillkomst om, att bolagens legitima behov av eu mera stadig arbetskraft för

skogsbruket genom densamma skulle äventyras, ingalunda besannats. Utredningen

hade sålunda visat, att trävarubolagens tillgång på arbetskraft för

deras skogsbruk icke i mera väsentlig grad påverkats av lagen och att i allt

fall de olägenheter, som lagen, enligt vad från skogsmannahåll påståtts, i

berörda hänseende medfört, voro från allmän synpunkt obetydliga i förhållande

till lagens i övrigt gynnsamma verkningar. Anmärkningsvärt vore

också, att av de bolag, till antalet över 100, vilka av de sakkunniga anmodats

meddela sina erfarenheter angående vanhävdslagstiftningen, allenast

två berört frågan om arrendelagens inflytande i nu senast avhandlade hänseende.

Emellertid anså^o de sakkunniga, att åven vissa brister förefunnos i lagen.

För avhjälpande av dessa föreslogo de bland annat, att den föreskrivna

minimitid av 15 år, för vilken arrendeavtal finge avslutas, skulle höjas till

30 år.

Jämsides med att genom den norrländska arrendelagen bereddes ökad

trygghet åt vissa kategorier arrendatorer i Norrland och Dalarne, yppade

sig krav på en liknande lagstiftning för övriga delar av riket. Sålunda

tillsattes den 22 januari 1909 av Kungl. Maj:t den s. k. torpkommissionen,

vilken skulle hava till uppgift att utreda frågan om orsakerna till den

konstaterade tillbakagången av torpareklassen samt om och i vad mån

berörda företeelse kunde vara av beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder

från statens sida. I sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande fastslog

kommissionen, att förhållandena å torpen mångenstädes vore allt

annat än tillfredsställande. Särskilt rådde svåra missförhållanden i fråga

om torparnas bostäder. Intresset för nyodlingar och jordförbättringar vore

ytterst ringa. För att bereda torparna en tryggare ställning föreslog kommissionen

vissa ändringar i allmänna nyttjanderättslagen. Sålunda förordades,

att till dagsverkstorp och andra under huvudgård lydande lägenheter

skulle utsträckas de grundsatser beträffande jordägares skyldighet att

ersätta jordförbättringar samt att vid tillträdet tillhandahålla erforderlig

åbyggnad och under arrendetiden underhålla den, vilka vunnit burskap i

norrländska arrendelagen. Däremot ansåges ej lämpligt att, såsom i berörda

lag skett, giva dessa bestämmelser tvingande natur.

I motion vid 1911 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte på

grund av kända missförhållanden i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

framläggande av förslag till norrländska arrende-, vanhävds- och eventuellt

även ägostyckningslagens tillämpning på motsvarande jord inom övriga

delar av riket.

Lagutskottet avstyrkte motionen. Norrlandslagstiftningen hade föranletts

av den fara, som bolagens omfattande jordförvärv ansetts innebära för

jordbruket och jordbruksbefolkningens existens i Norrland. I mellersta

och södra delarna av landet vore jordbrukets ställning väsentligen en

annan. Om någon fara i nu ifrågavarande hänseende kunde där ej med

Torpkommis
sionen.

Riksdagarna

1911—1914.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Jordundersök
ningen.

Riksdagarna

1917—1920.

fog talas. Några särskilda åtgärder syntes därför i dessa delar av landet

ej vara av omständigheterna betingade. Utskottet ville därjämte erinra

om att gällande arrendelag vore så ny, att dess ersättande i vissa avseenden

med en annan för det dåvarande icke syntes böra ifrågasättas.

Motionen avslogs av båda kamrarna.

Vid båda riksdagarna 1914 väcktes motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående angelägenheten att åstadkomma en för hela landet gällande

social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolagsarrendatorer och

deras vederlikar av skilda slag bland arrendatorsklassen. Lagutskottet

hemställde bägge gångerna om avslag å motionen huvudsakligen av det

skäl, att något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av

motionären ifrågasatta riktning icke, så vitt utskottet hade sig bekant,

framträtt. Inom lagutskottet anfördes emellertid båda gångerna reservationer,

däri hemställdes dels av vissa reservanter om bifall till motionen

dels ock av vissa reservanter, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning taga under

övervägande, i vad mån allmänna nyttjanderättslagen kunde jämkas i

syfte att bereda torpare, bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda

arrendatorer större självständighet och trygghet i utövningen av deras yrke

som odlare, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Andra kammaren biföll vid båda riksdagarna vad sistnämnda

reservanter hemställt, medan första kammaren anslöt sig till utskottets

förslag.

Den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911 tillsatts för

att undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares jordförvärv

i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda

jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för

jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, hemställde

i sitt den 30 december 1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län bland annat, att en social arrendelagstiftning

för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer, lantbönder

och torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte

för hela riket komma till stånd.

Vid riksdagen 1917 väcktes ånyo motion om att riksdagen ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte upptaga till behandling angelägenheten, att en

social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,

lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans

jord måtte för hela riket komma till stånd, samt för riksdagen framlägga

förslag i ämnet.

Lagutskottet hemställde på anförda skäl i sitt utlåtande, att riksdagen

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning taga under

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jk dra lagutskottets utlåtande Nr 36. 9

övervägande, i vild mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14

juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare

och med dem socialt jämställda arrendatorer en i rättsligt avseende

mera tryggad ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda. Såsom särskilda önskemål att beakta vid

den ifrågasatta lagstiftningens utarbetande framhöll utskottet en lagstadgad,

tillräckligt lång minimitid för arrendeupplåtelsen, jordägarens skyldigheter

i fråga om nybyggnad och dyrbara reparationer samt arrendators rätt till

uppodling och ersättning därför.

Reservation anfördes inom utskottet av sex ledamöter, som hemställde,

att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren med 98 röster mot 08,

som avgåvos för reservationen inom utskottet, men avslogs av första kammaren

med 67 röster mot 50, som avgåvos för bifall. Frågan hade alltså

även denna gång fallit.

Vid följande års riksdag upptogs motionen ånyo. Lagutskottet hemställde

om bifall till densamma, vilket ock blev andra kammarens beslut.

Första kammaren ställde sig däremot avvisande.

Vid riksdagen 1919 väcktes av 14 lantmannarepresentanter inom andra

kammaren en motion om utredning angående en ny arrendelag, som beredde

en tryggare rättslig ställning för mindre arrendatorer och torpare i

alla delar av landet.

Lagutskottet hemställde om avslag å motionen under hänvisning till att

frågan dåmera hänvisats till utredning av jordkommissionen.

I enlighet härmed utföll också riksdagens beslut.

Frågan upptogs ånyo vid nästa riksdag, men rönte även då samma utgång.

Såsom redan nämnts, hade frågan om beredande av en tryggare ställning

för bolagsarrendatorer och torpare samt därmed jämställda brukare

av annans jord hänvisats till utredning av jordkommissionen. I sitt den

28 februari 1923 avgivna betänkande del VI har kommissionen framlagt

ett utkast till lag i förevarande ämne.

I motiven till detta utkast har kommissionen framhållit bl. a. följande:

Den undersökning, som kommissionen låtit verkställa genom utsändande

av frågor till orterna, hade bekräftat vad tidigare från olika håll uppgivits,

nämligen att den allmänna arrendelagen numera icke mäktade giva

de svagaste brukarna av annans jord det stöd, dessa i allmänhet behövde

för utövning av sitt yrke som odlare och vilket vore ett oundgängligt krav

för jordbrukets utveckling å dessa arrendegårdar. Missförhållanden av den

svåraste art hade framkommit, vilka enligt kommissionens mening oundgängligen

påkallade den största uppmärksamhet från lagstiftarens sida.

Grunden härtill vore huvudsakligast att söka i den ekonomiska utveckling,

Jordkomsnis
sionen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

som under de senaste årtiondena ägt rum i vårt land. De stora värden,

våra skogar representerade, både även i mellersta och södra delarna av landet

lockat bolag och enskilda spekulanter att slå under sig allt flera av

böndernas hemman. En av följderna av bolagens fastighetsförvärv hade

varit uppkomsten av ett talrikt arrendatorsstånd. Den forna självägande

bonden kvarsutte ej sällan efter att hava försålt sin gård till ett bolag såsom

arrendator å densamma. Gjorde han ej det, måste bolaget oftast skaffa

en annan arrendator å gården, då bolaget sällan vore i tillfälle att lägga

densamma under sin egen förvaltning. I vilket fall som helst komrne

arrendatorn å en sådan gård i ett större eller mindre beroende av bolaget.

Och detta beroende bleve desto betänkligare, då det härrörde från eu husbonde,

som merendels var bosatt långt ifrån den arrenderade egendomen och

som därför måste utöva sin tillsyn genom förvaltare, ett system, som nästan

alltid vore ogynnsamt för arrendatorerna. Och denna husbonde vore

icke blott affärsman, för vilken de underhavandes välbefinnande ofta vägde

jämförelsevis litet mot ett glänsande affärsresultat, utan hans affär vore

ock av den beskaffenhet, att den direkt konkurrerade med jordbruket om

arbetskraft, något som allt för ofta toge sig uttryck i arrendekontrakten på

ett sätt, som icke kunde annat än ingiva de största farhågor i avseende på

arrendatorernas jordbruks framtid. Dessa kontrakt syntes nämligen ofta giva

arrendatorn en karaktär av att vara företrädesvis skogsarbetare. Därtill

komme, att de stora skogsägarna, vilka i avsikt att minska eller utesluta

konkurrensen allt mer syntes sträva efter att sins emellan uppdela landet i

intressesfärer, genom sina områdens ofta betydliga omfattning finge ett särskilt

inflytande i avseende a gestaltningen av arrendeförhållandena a eu

ort. Då ett såg- eller industribolag disponerade över så gott som alla arrendetillfällen

inom en större trakt, hade det tydligen tämligen fria händer vid

bestämmandet av arrendevillkoren, och ett hot om arrendeuppsägning finge

en mycket större makt över en arrendators sinne än som kunde anses

nyttigt, om man önskade vinna ett livskraftigt arrendatorsstånd. Enligt av

statistiska centralbyrån verkställd undersökning funnes inom de delar av

landet, där den norrländska arrendelagen för närvarande ej gäller, icke

mindre än 16,056 arrendebruk, som lydde under bolag och ekonomiska

föreningar. Då antalet sådana ägare tillhöriga arrendebruk inom norrländska

arrendelagens giltighetsområde uppginge till 8,282, vore antalet bolagsarrendatorer

i övriga delar av landet sålunda nära nog dubbelt så stort. Vad

nu sagts om bolagens förhållande till sina arrendatorer gällde i viss mån

även de s. k. enskilda spekulanterna, när dessa utarrenderade fastighet. Då

de enskilda spekulanternas huvudsakliga intresse oftast vore att tillgodogöra

sig fastighetens skogstillgångar, ägnade de föga eller ingen uppmärksamhet

åt jordbruket. Den ekonomiska utvecklingen hade även satt sina spår a

förhållandet mellan fideikommissarie!’ och större godsägare å ena och deras

arrendatorer å andra sidan. Det patriarkaliska förhållande, som länge

härskade a fideikommissen och storgodsen, försvunne allt mer. I dess ställe

framträdde hos jordägaren en av tidsläget förestavad strävan att intill det

yttersta utnyttja arrendegårdarnas ekonomiska möjligheter. Att detta icke

kunde försiggå utan starka slitningar mellan jordägare och arrendator vore

uppenbart, i all synnerhet då såsom ofta vore fallet arrendet gått från far

till son under flera generationer. Slutligen vore, såsom av torpkommissionen

framhållits, den otrygga ställning torpare och därmed jämställda lägenhetshavare

intoge, en av de viktigaste orsakerna till torpareklassens tillbakagång.

Allt som allt ansåg kommissionen, att arrendeförhållandena mången
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 11

städes i mellersta och södra Sverige numera vore av lika beklaglig art, som

da lagstiftaren fann sig föranlåten att ingripa reglerande beträffande vissa

arrenden i Norrland och Dalarne.

Bland de missförhållanden, som vid undersökningen konstaterats, har

kommissionen i främsta rummet framhållit den fortgående minskningen

i arrendetiden för nu ifrågavarande jordbruksarrenden, vilken uppenbarligen

vore en förgripelse mot all jordbruksdrift, samt det dåliga skick, varuti

mångenstädes å arrendegårdarna och torpen byggnaderna, särskilt boningshusen,

befunne sig. Vidare har kommissionen erinrat om att de mindre

arrendatorerna och torparna i allmänhet ålades en betungande arbetsskyldighet

till jordägaren, vilken hindrade dem att ordentligt sköta sitt

jordbruk, samt därjämte ofta taxerades efter för dem synnerligen oförmånliga

och vid jämförelse med priserna i den fria arbetsmarknaden orättvisa

grunder. Slutligen har kommissionen framhållit, att jordens hävd

på de mindre arrendegårdarna i stort sett vore avsevärt sämre än på

gårdar av samma storlek, som sköttes av ägarna själva, ävensom att hos

arrendatorerna merendels förefunnes ringa eller intet intresse för jordförbättringar

och nyodlingar. Därest jordbruket skulle kunna höjas å de

mindre arrendegårdarna och torpen, vilket finge anses vara av stor nationalekonomisk

betydelse, samt den sociala vantrevnad, som allmänt vore

till finnandes inom de beroende arrendators- och torpareklasserna, skulle

kunna undanröjas, har kommissionen funnit det vara en tvingande nödvändighet

att genom en väl avvägd arrendelag bereddes dem något av den

självägande bondens självständighet och trygghet i utövning av sitt yrke

som odlare. Att en sådan lagstiftning uppbures av en allmän opinion inom

den beroende arrendatorsklassen, framginge av de uttalanden i ämnet,

som från arrendatorssammanslutningar och enskilda i olika delar av landet

kommit kommissionen till hända.

Angående huvudgrunderna i det av kommissionen framlagda utkastet

till lag angående vissa jordbruksarrenden må här erinras om följande:

Lagens omfattning.

Enligt utkastet skulle lagen avse hela landet och sålunda för Norrlands

vidkommande ersätta den norrländska arrendelagen. Kommissionen har

härutinnan framhållit, att de missförhållanden, som kommissionen konstaterat,

ingalunda varit mindre framträdande i de sydligare provinserna än

i landets nordligare delar. Antalet bolagsarrenden vore numera till och

med större i mellersta och södra delarna av riket än i Norrland. Vidare

vore de talrika arrendatorerna under fideikommiss och storgods i de förut

nämnda delarna av landet ävenledes i starkt behov av skyddet av en social

arrendelag, vilket även gällde torpareklassen, som där vore särskilt företrädd.

I fråga om lagens omfattning i övrigt har kommissionen framhållit, att

Huvudgrunderna

i kommissionen*

utkast

till lag

angående

vissa jordbruksarrenden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

lagen principiellt borde avse endast sådana jordbruk, som jordägaren på

grund av sitt yrke eller av andra orsaker nödgades hava ständigt upplåtna

på arrende. Sålunda borde lagen först och främst äga tillämpning

å arrende av jord, som vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag eller

ekonomisk förening eller person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten

eller därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest

1 spekulationssyfte (s. k. enskilda spekulanter). Vidare skulle under lagen

inbegripas arrende av annan enskild person eller fideikommiss tillhöriga

hemman, hemmansdelar, torp eller andra jordbrukslägenheter, som lydde

under huvudgård. Medan sålunda alla bolag och spekulanter tillhöriga

arrendegårdar skulle falla under lagen, oavsett huruvida de vore att anse

såsom huvudgårdar eller såsom torp och utgårdar, skulle lagens tillämplighet

i fråga om andra enskilda jordägare vara inskränkt till jordbruk av

sist angiven beskaffenhet. Utarrendering av egentliga bondgårdar eller

huvudgårdar under fideikommiss och storgods brukade nämligen merendels

ej vara av permanent art.

Kommissionen har vidare framhållit, att större arrenden, eller s. k.

affärsarrenden givetvis icke borde omfattas av lagen. Vid dylika arrenden

kunde ej arrendatorn anses i förhållande till jordägaren vara i den beroende

ställning, att han icke utan stödet av en särskild lagstiftning

kunde tillvarataga sin rätt. För avskiljande av dessa arrenden har i förslaget

stadgats, att lagen ej skulle äga tillämpning, därest arrendet omfattade

odlad jord till större areal än 25 hektar.

Enligt kommissionens mening borde lagen vidare avse allenast arrende

av jord av den omfattning, att eu arrendator med medelstor familj kunde

hämta sin huvudsakliga bärgning av därå drivet jordbruk. Upplåtelser

av rena arbetarelägenheter borde sålunda ej falla därunder. Då det emellertid

mången gång utan en mera ingående undersökning ej kunde avgöras,

huruvida ett arrende vore av den omfattning, som nu angivits, har kommissionen

ansett praktiska skäl tala för att lagens tillämplighet även

gjordes beroende av en minimiarealgräns. Sålunda har föreslagits, att

lagen ej skulle tillämpas, därest i arrendet icke inginge inrösningsjord

till en vidd av minst 4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst

2 hektar.

För undanröjande av de olägenheter, som givetvis alltid äro förenade

med att göra en lags tillämplighet beroende av arealgränser, har i förslaget

upptagits bestämmelse om att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde,

dispens kunde givas från lagens tillämplighet. Såsom särskild

dispensgrund har angivits, att det arrenderade området till sin beskaffenhet

vore sådant, att därå drivet jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning

åt en medelstor familj.

Slutligen hava från lagens tillämplighet undantagits arrendeavtal mellan

närmare anförvanter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andni luf/utskollets utlåtande Nr SO.

13

Med den omfattning av lagen, som sålunda föreslagits, liar kommissionen

beräknat, att den skulle komma att avse ett antal arrenden, som avsevärt

överstege 30,000.

För övriga arrenden skulle gälla vad om arrende i allmänhet iir stadgat.

Arrendetiden och optionsrätt.

Enligt allmänna arrendelagen är icke någon viss minimitid för arrendeupplåtelse

föreskriven. Sådan tid är däremot stadgad i den norrländska

arrendelagen. Norrlandskommittén hade i detta hänseende föreslagit 20 år.

Sammanjämkningsvis bestämdes tiden av riksdagen till 15 år.

I redogörelsen för kommissionens enquete har framhållits, att synnerligen

olikartade förhållanden råda i fråga om arrendetiden.

I Sydsveriges jordbruksbygder, d. v. s. Malmöhus, Kristianstads, Hallands

och Kalmar lön, varierade sålunda arrendetiderna mellan 10 och 20 år.

Ofta förekommande arrendeperioder vore där 14 och 16 år, allteftersom jordbruket

vore utlagt i 7 eller 8 skift. Arrendator!! vore alltså, genom en pa

så sätt utmätt arrendetid, tillförsäkrad möjligheten att, vid utgången av den

första sju- resp. åttaårsperioden i växelbruket, få begagna sig av under

denna första period inhämtad erfarenhet för en påföljande period. Dock

förekomme i nämnda bygder mer undantagsvis även en arrendetid på 7 a

8 år. Kortare tid vore ovanlig. I Mellansveriges jordbruksbygder, Mälardalen,

Östergötlands och Skaraborgs län vore det däremot sällsynt, att den

i kontraktet bestämda arrendetiden överstege 10 år. I regel uppginge den

till 5—10 år. Men även arrendetider under 5 år vore ej ovanliga. I skogsbygderna

vore arrendetiderna mycket växlande, särskilt med hänsyn till

vilken kategori av jordägare arrendet tillhörde. De ägaregrupper, vilka i

allmänhet tillämpade den längsta arrendeperioden, vore fideikommiss och

större enskilda jordägare, vilka, då det ej vore fråga om upplåtelse av torp,

tillämpade en arrendetid av i regel 5—10 år. Ofta nog stipulerades även

längre arrendetid, särskilt i Sydsverige. För torp, tillhörande sistnämnda

två ägaregrupper, vore arrendetiden däremot mycket växlande. Ej sällan

vore den inskränkt endast till ett år. För arrendegårdar och torp tillhörande

mindre enskilda jordägare plägade i regel ej stipuleras längre tid än 5, högst

10 år. Ovanligt vore dock, att arrendetiden sattes till kortare tid än 5 år.

Bolagen vore den grupp av jordägare, som tillämpade den kortaste arrendetiden.

10-års kontrakt beträffande mindre arrendegårdar eller torp vore

sålunda mycket sällsynta. För arrendegårdarna torde 5-års kontrakt kunna

anses vara de mest gängse, även om ej sällan förekomme kortare tid. För

bolagstorpen växlade tiden mellan 1—5 år. Ettårskontrakt vore sålunda

synnerligen vanliga i Örebro och Värmlands län samt även i vissa trakter

av Västmanlands län.

Såsom orsak till att bolagsarrendena i regel avslutas för så korta tidsperioder,

har i enquéten uppgivits, att bolagsarrendena till sin natur vore

så väsentligt skilda från flertalet övriga slags arrenden. På grund av

den arbetsskyldighet, som vid dessa arrenden merendels ålåge arrendatorn,

bleve bolaget-jordägaren mer beroende av sina arrendatorers arbetsduglighet

och lämplighet i övrigt än andra upplåtare och därför obenäget

att binda sig för längre tid vid en arrendator, som kanske kunde komma

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

att visa sig olämplig såsom arbetare. Men även lios arrendatorerna å

bolagsjord funnes en bestämd motvilja att för någon längre tid fastlåsa

sig v id arrenden, där deras rörelsefrihet vore så starkt kringskuren.

I enquéten har vidare påpekats, att arrendeavtal på obestämd tid ingalunda

upphört. Vanligt vore också, att jordägare uppläte fastighet på en

i kontraktet bestämd tid med tillägg, att, efter denna tids utgång, avtalet

likväl skulle äga bestånd antingen tills vidare, till dess uppsägning å

någondera sidan skedde, eller också med ett ar i sänder, tills uppsägning

skedde. I båda fallen förefunnes i lika hög grad samma osäkerhet i besittningen.

I båda fallen måste arrendatorn under varje år vara beredd

på att träffas av uppsägning. Mot detta förfarande funnes intet hinder i

den gällande allmänna arrendelagen.

Enligt enquéten hade under de senaste åren icke i allmänhet försports

någon strävan hos jordägaren att vid nya upplåtelser förkorta arrendetiden

inom de trakter, där de egentliga jordbruksarrendena förekomma.

Endast inom Skånelänen hade dylik strävan förmärkts. I de trakter åter,

där jordbruket spelar en mindre framträdande roll och där arrendatorerna

och torparna på den grund i stor utsträckning för jordägarens räkning

utföra industriellt arbete, såsom skogskörningar, kolning o. d., hade det

under de senaste åren blivit mycket vanligt, att vid nya upplåtelser arrendetiden

förkortats. Den under världskriget inträdda starka växlingen i priserna

syntes nämligen i nämnda trakter hava medfört en avgjord obenägenhet

för långa avtalstider. Detta gällde i all synnerhet bolagsarrendena,

vilka ofta nog upplåtits på endast ett år i sänder. Dessa strävanden att

förkorta arrendetiden hade gjort sig gällande ej endast från jordägarens

sida. Även arrendatorerna hade, säges det, varit föga benägna för lång

avtalstid.

Under åberopande av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissionen

anfört; De missförhållanden, som trots den allmänna arrendelagens

strävanden i motsatt riktning, faktiskt förekommit i stor utsträckning,

måste givetvis mana till ett allvarligt beaktande. Ett oeftergivligt

villkor för att genom den sociala arrendelagen skulle vinnas vad med denna

lag åsyftades vore, att arrendeperioderna icke bleve för korta. Endast

därest arrendetiden sattes jämförelsevis lång, kunde arrendeförhållandet för

arrendatorn bereda något av den självständighet och trygghet, som vore

utmärkande för den självägande bondens ställning; och endast under denna

förutsättning kunde det förväntas, att han skulle ägna något livligare

intresse för jordbrukets förbättrande och utökande. I likhet med herrar

Wihlborg och Nilsson ansåge kommissionen, att en sådan minimitid, som i

den norrländska arrendelagen för närvarande är föreskriven, vore alldeles

otillräcklig. Emellertid kunde kommissionen icke biträda herrar Wihlborgs

och Nilssons förslag om höjning av denna tid till 30 år. Stora betänkligheter

måste möta mot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrendeperiod.

Kontrahenterna måste beredas möjlighet att bättre anpassa legan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr -di. 15

efter växlande konjunkturer. Detta mål trodde kommissionen skulle vinnas,

om minimiarrendetiden liksom för närvarande i den norrländska arrendelagen

bestämdes till femton år samt arrendatorn»därjämte tillförsäkrades

vid varje arrendeperiods utgång optionsrätt varje gång för ytterligare

femton år. Vid varje arrendeperiods utgång kunde då reglering av arrendeavgiften

äga rum. Och genom en sådan anordning tillförsäkrades arrendatorerna

ett slags tryggad besittningsrätt, vilken endast kunde rubbas under

vissa förutsättningar. Kommissionen har i enlighet härmed föreslagit följande:

Upplåtelse på arrende skulle ske för viss tid, ej understigande 15

år eller ock för arrendatorns livstid. Vid arrendetidens slut skulle arrendatorn

äga rätt till förnyat arrende för en tid av 15 år, för så vitt han ej i

märklig mån åsidosatt vad honom ålegat i fråga om fastighetens hävd och

underhåll eller det på grund av särskilda förhållanden skulle medföra

avsevärt men för jordägaren att hava fastigheten fortfarande upplåten på

arrende. Hade arrendatorn avlidit under arrendetiden, skulle hans barn

eller adoptivbarn eller make till sådan äga optionsrätt, för så vitt arrendeavtalet

ej för sådant fall innefattade annat förbehåll samt jordägaren skäligen

kunde åtnöjas med honom. Optionsrätten skulle inträda automatiskt.

Ville ej arrendatorn begagna sig av denna rätt, skulle han inom viss tid

före arrendets upphörande tillsäga jordägaren därom. Förmenade jordägaren

åter, att arrendatorn ej vore berättigad till förnyat arrende, ålåge

det denne att inom samma tid giva det arrendatorn till känna samt för

det fall att överenskommelse ej kunde träffas inom viss tid hänskjuta

frågan till avgörande av skiljemän, såsom i 2 kap. 8 § allmänna nyttjanderättslagen

sägs. I huvudsak samma procedur skulle iakttagas, om någondera

av kontrahenterna påkallade ändring av arrendevillkoren. Härvid är

dock att märka, att det föreslagits, att av arrendatorn verkställda förbättringar

å fastigheten ej finge föranleda någon förhöjning av arrendeavgiften.

Såsom ekvivalent mot optionsrätten har kommissionen tänkt sig, att jordägaren

skulle vara berättigad att påfordra, att arrendejordbruket bleve

avlöst.

Om optionsrättens betydelse för jordägaren har kommissionen vidare

anfört:

»Kommissionen vill framhålla, att det här är fråga allenast om sådana

fastigheter, vilka av jordägaren avses att ständigt utarrenderas. För den

grupp av jordägare, vilken med den sociala arrendelagen avses, torde sålunda

olägenheten av att arrendatorn tillförsäkras optionsrätt ej bliva så särskilt

framträdande. Vansköter arrendatorn jordbruket eller medför det avsevärt

men för jordägaren att hava fastigheten fortfarande upplåten på arrende,

äger jordägaren vid arrendeperiodens slut återtaga fastigheten. Härtill kommer

den rätt till uppsägning även under arrendetiden, som redan i allmänna

arrendelagen och i den norrländska arrendelagen finnes stadgad och som i

förevarande förslag bibehållits. Undersökningen angående verkningarna av

den norrländska arrendelagen har visat, att de betänkligheter, som av jordägaren

framförts mot en längre lagstadgad arrendetid, icke visat sig vara

särskilt bärande. Slutligen vill kommissionen erinra om att optionsrätt redan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

finnes vid arrende av kronans jord. Då de arrendeupplåtelser, varom här är

fråga, liksom kronans äro stadigvarande, synes allt tala för att nu ifrågavarande

upplåtelser förlänas samma stabilitet, som redan tillförsäkrats kronans

arrenden.»

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att enligt utkastet arrendatorn

erhållit en ovillkorlig rätt att överlåta arrendet å annan, med vilken

jordägaren skäligen kan åtnöja».

Arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet.

Enligt såväl den allmänna arrendelagen som den norrländska arrendelagen

kan legan utgöras med penningar, naturaalster eller arbete eller

medelst en kombination av dessa alternativ.

Utav kommissionens enquéte framgår, att i fråga om mindre arrendegårdar

och torp endast sällan förekommer, att legan utgöres enbart med

penningar. Däremot förekommer i mycket stor utsträckning, att legan

utgöres enbart med dagsverken. Särskilt i fråga om de talrika små torp

och lägenheter, som finnas i Smålandslänen och angränsande län, är detta

betalningssätt synnerligen vanligt. Med undantag för Skånelänen, inom

vilka torp äro mera sällsynta, förekomma torparrenden, för vilka legan

utgöres enbart i dagsverken, ganska talrikt jämväl i de egentliga jordbruksbygderna

i södra och mellersta Sverige, i regel dock endast vid de

större gårdarna. Att arrendet betalas enbart med annat arbete än dagsverken,

är mycket ovanligt. Den utan jämförelse vanligaste formen för

legans utgörande är en kombination av penningar och dagsverken eller

annat arbete (ackordsarbete). Denna betalningsform gäller i regel för alla

större och medelstora torp, vare sig de lyda under bolag eller enskild jordägare,

men tillämpas i en mycket stor utsträckning även beträffande sådana

jordarrenden, som icke äro av torpnatur, särskilt när jordägaren är bolag.

I avtalen om dessa arrendebruk åläggas arrendatorerna vanligen en mycket

omfattande arbetsskyldighet till jordägaren dels i form av dagsverken,

bestående i jordbruks- eller skogsarbete, dels i form av ackordsarbete, såsom

kolning, skogsavverkning, vedhuggning, körning o. d. Såväl torparna

under de större jorddomänerna som bolagsarrendatorerna erhålla ofta nog

kontant ersättning för samtliga av dem utförda dagsverken eller ackordsarbeten.

Särskilt gäller detta å de smärre bolagsarrenden, där arrendator!!

året runt är arbetsskyldig hos jordägaren. Den kontanta ersättning, som

arrendatorn erhåller för samtliga eller visst antal av honom utförda dagsverken

resp. ackordsarbeten, är understundom bestämd i kontraktet.

Vanligare är emellertid, att denna ersättning angives i ett särskilt till

kontraktet fogat arbetsavtal resp. prislista.

Av utredningen angående verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen

framgår, att inom området för sagda lags giltighet legan i

allmänhet bestämmes att utgå endast i penningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr dt).

17

Det sätt för legans utgivande, som sålunda praktiserats, har enligt kommissionens

utredning skapat missförhållanden av olika art. Sålunda har

denna visat, att allmänna arrendelagens förbud mot att i arrendeavtal

stadgas skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken

på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana i mycket stor utsträckning blivit

åsidosatt. Särskilt gäller detta bolagsarrendena och åtskilliga godsägares

arrendebruk. I avtalet om dylika arrenden hava ofta nog funnits intagna

bestämmelser, som givit jordägaren möjlighet att ålägga arrendatorn eu

till sin omfattning helt och hållet obestämd arbetsskyldighet.

I enquéten framställd fråga, huruvida dagsverken eller annan arbetsskyldighet

uttagits på sådant sätt eller å sådan tid, att arrendatorn hindrats

att ordentligt sköta sitt jordbruk, har besvarats mycket olika. De

svar, som avgivits av medlemmar av arrendatorsklassen, hava i de flesta

fall gått i jakande riktning. För dem hade dagsverkena för jordägarens

räkning ofta nog kommit mycket olägligt, särskilt i sånings- eller skördetider,

då tvånget att avstå arbetskraft åt jordägaren kanske förorsakat

arrendatorns jordbruk ett svårt avbräck.

I redogörelsen för enquéten har vidare framhållits, att arbetsskyldiglieten

i regel taxerades efter mycket låga och för vederbörande arrendator

synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder. I en kommun inom Uppsala

län med uteslutande fideikommissarrenden erlade sålunda de arrendatorer,

som betalade enbart penninglega, 18, 20 eller 40 kronor per hektar, medan

de arrendatorer, vilkas arrende helt och hållet utgjordes genom arbetsprestationer,

fingo göra så många dagsverken, att värdet därav efter i

orten gällande arbetspriser motsvarade 140 kronor per hektar. Detta

vore icke något enastående fall utan tvärtom synnerligen typiskt för frågan

om uppskattningen av arrendedagsverkena. Även ersättningen för

överdagsverken eller annat arbete, som utfördes utöver den egentliga

legan, motsvarade ofta’ icke det i orten gällande fria arbetspriset. Särskilt

vore de talrika arrendatorerna under industribolagen och de enskilda

industriidkarna i skogsbygden avsevärt underbetalda. Från arrendatorshåll

hade sålunda uppgivits, att de priser, som av bolagen betalades till deras arrendatorer

för överdagsverken eller ackordsarbeten, med ända till 50 å 100

procent understege de gällande fria arbetspriserna.

Beträffande de önskemål, som från arrendatorsklassen uttalats i förevarande

fråga, heter det i redogörelsen för enquéten:

»Av de yttranden, som avgivits av representanter för arrendatorsklassen,

framgår med all tydlighet, att det bland arrendatorerna råder en bestämd

opinion mot det nuvarande systemet i fråga om dem åliggande arbetsskyldighet,

vare sig denna består i dagsverken eller ackordsarbete, och att arrendatorerna

förty hysa en allmän önskan, att arbetsskyldiglieten skall försvinna

eller, därest detta ej låter sig göra, omläggas enligt andra grunder än de

nu i regel tillämpade.

Detta missnöje med arbetsskyldiglieten förorsakas, framhålles det, främst

på grund av den undervärdering sagda prestation i regel är underkastad

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 höft, (Nr 36.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 36.

från jordägarens sida, i jämförelse med när legan betalas med kontant

arrende. Där jordlegan utgår med arbetsskyldighet, innebär den därför en

mycket svår orättvisa. Skall legan gäldas med dagsverken eller annan

arbetsskyldighet, bör legan på den grund ändock fastställas till ett visst

penningebelopp, vilket sedan av arrendatorn erlägges i form av arbete, värderat

efter det i orten gängse fria arbetspriset.

En dylik omvärdering av arbetsskyldigheten är emellertid icke den bästa

lösningen av frågan om arbetsskyldigheten — helst se arrendatorerna, många

av dem kräva det med bestämdhet, att det slags jordlega, som består i arbetsskyldighet,

icke. alls må förekomma. Bortsett från de stora ekonomiska

orättvisor, som i regel arbetsskyldigheten medför, innebär denna nämligen

andra svåra olägenheter för arrendatorn. Ofta nog måste han, för att åt

jordägaren fullgöra av denne fordrade dagsverken eller andra arbeten, låta

nödiga arbeten å arrendebruket ligga nere, vilket ej endast förorsakar svårt

ekonomiskt avbräck för arrendatorn, utan även i många fall har till följd,

att hans intresse för arrendebruket slappas.

Här ifrågavarande arbetsskyldighet är vidare, framhålles det, icke överensstämmande

med tidens krav. Var och en må hava frihet att själv råda

över sig och sin arbetskraft. Arrendatorn må därför äga rätt att i första

hand sörja för sitt eget arrendebruk, vill han därjämte arbeta åt andra, må

han äga att avtala därom med arbetsgivaren på samma sätt och på samma

villkor som andra arbetare.

I de fall arbetsskyldigheten är av större omfattning, föder den hos arrendatorerna

en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej är till gagn för det

sätt, på vilket arbetsskyldigheten fullgöres. Ohåga och brist på arbetsglädje

karakterisera ofta nog i hög grad arrendatorernas arbete åt jordägaren.

Detta är ej till fördel för arbetsresultatet, det bidrager ej heller till ett gott

förhållande mellan jordägaren och arrendatorerna. Arbetsskyldigheten är

därför ofta roten till missnöje och tvistemål mellan jordägare och arrendatorer.

»

Från jordägarnas sida har däremot framhållits, att arrendets utgörande

medelst arbetsskyldighet vore en för såväl jordägare som arrendatorer

mycket lämplig form för legans erläggande. Det'' vore för jordägaren av

stort värde att kunna påräkna den jämna och säkra tillgång på arbetskraft,

som erbjödes i underlydande jordbrukskunniga arrendatorers arbetsskyldighet.

För arrendatorerna och särskilt torparna vore det jämväl

fördelaktigt att få erlägga arrendet i form av dagsverken. De ifrågavarande

jordbruken vore nämligen ofta nog så små, att de icke gåve något

till avsalu för brukaren, varför det icke alltid skulle ställa sig så lätt

för honom att betala ett kontant arrende.

Kommissionen har ansett, att den bästa lösningen av detta spörsmål

vore att helt förbjuda, att ett arrendeavtal sammankopplades med ett

arbetsavtal. Legan skulle sålunda enligt förslaget få bestämmas allenast

i penningar eller naturaalster. Såsom ytterligare skäl härtill har kommissionen

anfört, att båda parterna givetvis komme att bliva föga benägna

att för så lång tid som den föreslagna minimiarrendetiden ingå på avtal

av sådan innebörd. Oavsett att svårigheter alltid måste möta för bestämmandet

av arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

19

sig även andra omständigheter hindrande för sådana avtals ingående.

Sådana omständigheter voro från jordägarnas sida omöjligheten att på

förhand fixera arbetsbehovet för en längre tid och från arrendatorernas

sida en naturlig motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften

vid en viss arbetsgivare.

Att genom denna anordning jordbruk eller skogsbruk, som vore beroende

av arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera avsevärd mån röna inflytande,

har kommissionen ej ansett kunna med fog befaras. Hinder förefunnes ej,

att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende av detta avslutade

ett arbetsavtal med arrendatorn. Utredningen angående verkningarna

av den norrländska vanhävdslagstiftningen hade även visat, att

skogsbrukets behov av arbetskraft blivit i de trakter, som berördes av

denna lagstiftning, fullt tillgodosett, ehuru genom densamma skogsarbetsavtals

intagande i arrendekontraktet blivit de facto omöjliggjort. Man

finge ihågkomma, att det här vore fråga om en grupp arrendatorer, vilka

merendels icke kunde erhålla sin fulla bärgning av det av dem drivna

jordbruket utan vilka för sin och sin familjs utkomst voro hänvisade till

biförtjänster av olika slag. Frågan om åt vilka arbetsgivare arrendatorerna

skulle ägna sin arbetskraft, vore då närmast beroende på det pris, som

bjödes. Då detta pris icke kunde ställa sig nämnvärt olika för olika jordägare

i samma trakt, kunde det förutsättas, att en jordägare icke behövde

räkna med, att hans egen arrendator annat än i undantagsfall skulle söka

sig arbetsförtjänst hos någon annan. Det stode visserligen arrendatorn

fritt att så göra, men detta oaktat vore det tydligt, att, då tillfälle till

arbete funnes hos jordägaren själv, det för arrendatorn skulle ställa sig

förmånligare att använda sig härav än att söka arbete hos någon, med

vilken han eljest icke hade något att skaffa. Det läge nära till hands att

antaga, att en jordägare, som åtnjöte förmånen att kunna stadigt påräkna

sina arrendatorers arbetskraft, även om något bindande tvång i detta

hänseende icke förelåge, å sin sida skulle visa större förståelse för sådana

krav från arrendatorernas sida, som direkt sammanhängde med arrendeförhållandet.

Det läge sålunda otvivelaktigt i arrendatorernas eget intresse

att vid sökandet av arbete icke förbigå den, vilkens jord de brukade, och

någon anledning att antaga, att de icke i regel skulle komma att handla

i enlighet med detta intresse, förefunnes icke.

Skyldigheten att hygga och underhålla åbyggnader.

I den allmänna arrendelagen finnas inga bestämmelser om nybyggnadsskyldighet

i annat fall än då under arrendetiden byggnad utan arrendatorns

vållande förstörts genom vådeld eller annan olyckshändelse, i vilket fall

det åligger jordägaren att verkställa ny- eller ombyggnad. Underhållet

av åbyggnaderna åligger det arrendatorn att ombesörja.

Den norrländska arrendelagen ålägger däremot, såsom förut nämnts, jord
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ägaren icke blott all nybyggnadsskyldighet utan även alla större reparationer.

I redogörelsen för kommissionens enquéte har påvisats, att stora olikheter

råda inom mellersta och södra delarna av landet i fråga om byggnadsoch

underhållsskyldigheten av till arrendet hörande åbyggnader. Härom

har anförts följande:

Alla olika grader av byggnads- och underhållsskyldighet funnos representerade,

ifrån, å ena sidan, att arrendatorn tillförbundes ej endast all

underhållsskyldighet av till honom upplåtna byggnader utan även skyldighet

att ombesörja uppförandet av nya byggnader, till, å andra sidan, att

jordägaren iklädde sig alla skyldigheter av här förevarande slag. I fråga

om de fideikommiss och större enskilda jordägare tillhöriga arrendebruk,

som upplätes på någon längre tid, ålåge sålunda ofta arrendatorn att, i den

mån åbyggnaderna behövde ersättas eller utvidgas, själv bekosta alla nybyggnadsarbeten.

I kontrakten funnes understundom förelagt arrendatorn

att inom en viss tid, ett eller flera år, låta nybygga vissa hus å arrendegården.

Virket bekostades dock av jordägaren. Funnes tillgång till sådant

inom arrendehemmanet eller å andra närliggande, jordägaren tillhörande

skogstillgångar, ägde arrendator att själv avverka för ändamålet av jordägaren

anvisat, på rot stående virke. Vanligen inskränkte sig emellertid

ej jordägarens bidrag till för nybyggnaden åtgående timmer, utan detta omfattade

även annat erforderligt material. Någon gång sträckte sig jordägarens

deltagande i nybyggnaden även därtill, att han bekostade uppförandet

av husen, varvid arrendatorn likväl hade att biträda med körslor

och handräckning. Ej sällan skulle emellertid jordägarens på nybyggnaderna

nedlagda kostnader antingen amorteras eller förräntas av arrendatorn.

I fråga om underhållsskyldighet beträffande husen gällde i stort sett

samma förhållanden som beträffande nybyggnadsskyldigheten. Därest jordägaren

icke deltoge i kostnaderna för nybyggnader på annat sätt, än att

han tillsläppte virket, deltoge han sålunda ej heller i underhållsskyldigheten

på annat sätt, än att han tillhandahölle för underhållet behövligt virke.

Att jordägaren åtoge sig all underhållsskyldighet beträffande husen förekomme

även. Detta gällde dock endast i sådana fall, då upplåtelsen huvudsakligen

omfattade endast bostadslägenhet, d. v. s. i fråga om dagtorpare,

andra småtorpare och arbetare, åt vilka upplåtits en bostad med något tillhörande

mindre jordområde.

I fråga om åbyggnadernas beskaffenhet å arrendegårderna har i redogörelsen

för enquéten anförts följande:

Åbyggnadernas beskaffenhet å smärre arrendegårdar vore i allmänhet icke

tillfredsställande. Manbyggnaden vore i regel mycket trång och bristfällig

och motsvarade ingalunda nutidens anspråk i fråga om trevnad och hygien.

Den befunne sig i regel i samma skick som då den uppfördes för flera mansåldrar

sedan. Trångboddhet med därav åtföljande social och hygienisk otrevnad

och våda vore ofta nog ett karakteristiskt drag för bostäderna å de

mindre arrendegårdarna. Härtill komme, att byggnaderna ej sällan gåves

mycket litet, ja understundom intet underhåll, utan finge förfalla mer och

mer. Endast de svåraste bristerna botades till nöds. Vad nu anförts om

bostadsförhållandena å de mindre arrendegårdarna gällde främst skogsbygderna,

d. v. s. flertalet skogsarrenden. Men mångenstädes å slättbygderna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr do.

21

vore förhållandena icke avsevärt bättre. Bostadsförhållandena å de mindre

arrendegårdarna vore utan tvivel en av de minst tilltalande sidorna av det

nuvarande arrendesystemet. Ekonomibyggnaderna vore, ehuru gamla och

inrättade efter numera föråldrade byggnadssätt, icke i samma grad otillfredsställande

och förfallna som manbyggnaderna. Det syntes, som om arrendatorn

skulle med mera intresse ägna sig åt ekonomibyggnadernas än åt bostadshusens

underhåll.

För avhjälpande av nu angivna missförhållanden har kommissionen föreslagit,

att jordägaren skulle vara skyldig att vid arrendatorns tilltriide av

fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader

i ett efter ortens förhållande behörigt skick ävensom, där under arrendetiden

nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Att fortfarande lita

till den fria överenskommelsens väg har kommissionen icke ansett kunna

ifrågakomma. Såsom förut framhållits saknades vid de arrenden, varom i

denna lag vore fråga, eu nödvändig betingelse för att genom det fria avtalet

rättelse skulle kunna erhållas, nämligen likställighet mellan de kontraherande

parterna. Vid ifrågavarande arrenden vore arrendatorn ej i den ställning

gentemot den mäktige jordägaren, att han utan lagens stöd kunde betinga

sig vad rätt och billighet krävde. Vidare vore att märka, att hos de jordägare,

varom här vore fråga, ej alltid vore tillfinnandes något intresse för

deras arrendebruk, som kunde förmå dem att ej ställa sig avvisande mot

arrendatorernas anspråk på bidrag till gammal byggnads ersättande med ny.

Flertalet arrendatorer vore ej heller i den ekonomiska situation, att de själva

kunde bekosta sådant byggnadsföretag.

För den händelse att jordägaren skulle eftersätta sin byggnadsskyldighet,

har föreslagits enahanda påföljd, som för närvarande gäller enligt den norrländska

arrendelagen. Arrendatorn skulle sålunda äga att efter syn utföra

arbetet i jordägarens ställe och, sedan det godkänts vid ny syn, utsöka kostnaden

av jordägaren. Dessutom tillkomme arrendatorn rätt att uppsäga

arrendet och utfå skadestånd för den tid fastigheten varit bristfällig.

Underhållet av byggnaderna skulle enligt förslaget ligga helt och hållet å

arrendatorn.

Rätt till nyodling.

Enligt allmänna arrendelagen är arrendatorns rätt att verkställa nyodling

beroende å vad mellan parterna är avtalat.

I den norrländska arrendelagen är arrendatorn däremot tillförsäkrad en

ovillkorlig rätt att nyodla å den arrenderade fastigheten. Endast i det fall

att å marken finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd är hans rätt

att nyodla beroende av jordägarens tillstånd.

I kommissionens enquéte har framhållits, att frågan om rätt för arrendator

att verkställa nyodling syntes, vad anginge södra och mellersta Sverige, äga

föga aktualitet, då där merendels ej gåves större odlingsmöjligheter. Men

även där tillgång till odlingsmark funnes, vore intresset hos arrendatorerna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande ''Nr 36.

för nyodling ringa. I dessa förhållanden hade man möjligen att söka förklaringsgrunden

till att man så sällan i arrendekontrakten anträffade några

bestämmelser, som reglerade arrendatorernas rätt till nyodling. De större

jordägarnas avtal upptoge dock, i de fall avtalen gällde arrenden i skogsbygderna,

oftast bestämmelser om arrendatorernas rätt att nyodla. Endast i

ett eller annat undantagsfall vore nyodling arrendatorn uttryckligen förbjuden.

Å andra sidan Ange i regel ingen nyodling företagas utan jordägarens

tillåtelse. Att dylik tillåtelse uppställdes som ett första villkor,

berodde givetvis därpå, att jordägaren ville förebygga, att ingen skogbärande

eller för skogskultur lämpligare mark toges i anspråk för odling. För ifrågavarande

jordägare komme nämligen skogsintressena i första hand. De

ingångna meddelandena hade endast mycket sparsamt givit upplysningar om,

huruvida jordägarna i allmänhet meddelade av arrendatorerna sökt tillstånd

att nyodla. Enligt uttalande från arrendatorshåll syntes åtminstone ett av

de största bolagen i Bergslagen i regel icke lämna dylikt tillstånd.

I överensstämmelse med den norrländska arrendelagen har kommissionen

i sitt förslag upptagit en bestämmelse om ovillkorlig rätt för arrendator att

nyodla å det arrenderade området, dock ej utan jordägarens medgivande å

mark, därå funnes ståndskog eller växtligt nyodlingsbestånd.

Emellertid har kommissionen även föreslagit en utvidgning av denna rätt.

Kommissionen har anfört härom:

»Att den rätt till nyodling, som i den norrländska arrendelagen tillförsäkrats

arrendatorerna, icke haft till följd någon nyodling i större omfattning

å de hemman, som berörts av arrendelagen, har den av herrar Wihlborg

och Nilsson verkställda undersökningen visat. Såsom en väsentligt bidragande

orsak till detta i allo beklagliga förhållande framliålles i undersökningen

det bristande intresset hos jordägarna för nyodling. Att sålunda

den av reservanter inom norrlandskommittén och motionärer inom riksdagen

uttalade farhågan, att de lagens bestämmelser, som avsåge att uppmuntra

odlingsintresset hos arrendatorerna, skulle göras betydelselösa därigenom att

blott vissa ägor eller blott de odlade ägorna skulle komma att utarrenderas,

icke visat sig sakna reell grund, torde få anses såsom visst. Vid resa, som

två av kommissionens ledamöter företagit i Norrland, har detta ock bekräftats.

Fall hava iakttagits, där i omedelbar anslutning till utarrenderad inägojord

funnits stora vidder av den bästa odlingsmark. Vid förfrågan hos

arrendatorerna om anledningen till att denna ej uppodlats, har svaret i regel

varit, att arrendet avsett allenast inägojorden och att jordägaren, vilken i de

kända fallen varit ett bolag, enständigt vägrat att upplåta mera av hemmanet.

Hos arrendatorerna ha däremot försports den livligaste önskan att

få uppodla områdena. Att sådana fall icke äro alltför sällsynta, torde man

vara berättigad antaga».

För förhindrande av dylika missförhållanden har kommissionen föreslagit,

att om den arrenderade jorden utgör allenast visst område av en jordägaren

tillhörig fastighet, arrendatorn skulle äga, därest skriftlig överenskommelse

därom ej kunde träffas med jordägaren, hos jordkommittén söka tillstånd

att få till odling intaga till fastigheten hörande mark, som icke omfattades

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sfi.

av arrendet. Funne jordkommittén, att arrendatorn å den arrenderade jorden

utfört den nyodling oeli jordförbättring, som skäligen kunde komma i

fråga, samt att han vid hävdat sin jord, ägde jordkommittén meddela honom

tillstånd att till odling intaga därtill lämplig mark, dock ej i större utsträckning

än som med hänsyn till storleken av det utav arrendatorn idkade

jordbruket och omfattningen av den till fastigheten hörande mark, som,

ehuru odlingsbar, ej blivit odlad, kunde anses skälig. Av jordägaren anvisad

mark skulle, därest den med hänsyn till sin beskaffenhet och belägenhet

kunde med samma fördel av arrendatorn uppodlas och brukas som

annan ifrågasatt mark, vid tillståndets meddelande i första hand tagas i anspråk.

Tillståndet finge ej avse mark, därå funnes ståndskog eller växtlig

ungskog, eller mark, som kunde erfordras till tomt, gata, väg, upplagsplats

eller dylika ändamål, ej heller mark, som redan vore till annan upplåten

för brukande eller med hänsyn till belägenheten lämpligen kunde brukas

tillsammans med annat å fastigheten idkat jordbruk. Mark, som arrendator

jämlikt jordägarens skriftliga medgivande eller jordkommitténs tillstånd intagit

till odling, skulle i alla avseenden anses inbegripen i arrendet med

skyldighet för arrendatorn att till jordägaren utgiva den lega, som med

hänsyn till markens beskaffenhet vid tiden för arrendator^ övertagande av

densamma kunde anses skälig. Beloppet av legan skulle vid meningsskiljaktighet

bestämmas av skiljemän enligt 2 kap. 8 § allmänna nyttjanderättslagen.

Rätt till ersättning för nyodling och annan jordförbättring.

Enligt allmänna arrendelagen är arrendatorn endast i ett fall berättigad

till ersättning för av honom verkställda jordförbättringar å den arrenderade

fastigheten. Låter arrendatorn efter plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör

eller blivit av jordägaren godkänd, å fastigheten verkställa

täckdikning med användande av tegelrör, är jordägaren pliktig att, sedan

arbetet blivit behörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för så stor

del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören.

I den norrländska arrendelagen stadgas däremot, såsom av det föregående

framgår, rätt för arrendatorn till ersättning för jordförbättringar ävensom

under vissa betingelser för nyodling.

I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att ersättning

för nyodling i allmänhet ej utgår till arrendatorn. Såsom bidrag till jordförbättringar

har arrendatorn understundom erhållit viss kvantitet kalk av

jordägaren. Andra bidrag till arrendatorn för jordförbättringar hade sällan

förekommit.

Under hänvisning härtill har kommissionen anfört:

En uppryckning av de jordbruk, som ifrågavarande lagstiftning avsåge,

torde från det allmännas synpunkt vara icke blott i allra högsta grad önskvärd

utan jämväl av behovet oundgängligen påkallad. Man finge ihåg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

komma, att jordägarna i de fall, varom här vore fråga, ofta hade föga eller

intet intresse för nyodlingar och jordförbättringar. Från deras sida torde

man därför ej utan i undantagsfall kunna påräkna något initiativ. Ville

man åstadkomma en uppryckning av jordbruket å dessa arrendegårdar, vore

det därför nödvändigt, att större intresse för nyodling och jordförbättringar

skapades hos dem, som brukade jorden. Men detta kunde enligt kommissionens

mening ej ske utan att bolagsarrendatorn eller torparen erhölle lagstadgad

rätt till ersättning för nyodling och jordförbättring, när han avträdde

arrendet. En sådan ersättningsskyldighet kunde icke heller från jordägarens

synpunkt vara särskilt obillig. Jordens uppodling och förbättrande

komme ju i sista hand honom till godo. Vidare vore att märka, att de

jordägare, som förevarande lagstiftning avsåge, i allmänhet befunne sig i

den ekonomiska situation, att de merendels till beloppet ringa kapitalutlågg,

varom det i regel kunde bliva fråga, ej kunde för dem vara av någon

nämnvärd betydelse. Slutligen ville kommissionen erinra om, att bestämmelsen

så avfattats, att jordägaren ej kunde bliva tvingad att betala annan

ersättning än den, för vilken han hade full valuta.

Kommissionen har sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska

arrendelagen föreslagit, att, därest arrendatorn genom nyodling eller

annan jordförbättring än sådan, som avser bättrande av brister, på ett varaktigt

sätt ökat fastighetens värde, han skulle vid arrendets avträdande vara

berättigad till ersättning därför av jordägaren. Ersättning för nyodling

skulle dock ej utgå med mindre arrendatorn före dess företagande hos jordägaren

anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga

gränserna för det tillämnade odlingsområdet. För nyodling, som

skett utom det arrenderade området, skulle ersättning allenast utgå, därest

arrendatorn erhållit jordägarens samtycke eller jordkommissionens tillstånd

till odlingen. Ersättningen skulle beräknas efter det ökade värde fastigheten

till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kunde anses äga, då

den avträddes. Den skulle dock ej få överstiga den kostnad, som varit

nödig för arbetets utförande.

Rätt till husbehovsskog.

Enligt allmänna arrendelagen äger arrendatorn icke i annan mån än

arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog.

Den norrländska arrendelagen tillförsäkrar däremot arrendatorn en ovillkorlig

rätt till husbehovsskog.

I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att frågan

om arrendatorns rätt till husbehovsskog ställer sig väsentligt olika i skilda

delar av landet. Där skogstillgång helt saknades eller där den ej vore tillräcklig

för husbehov, syntes arrendatorerna sålunda i regel själva få anskaffa

och bekosta nödigt husbehovsvirke. I trakter med rikare tillgång på skog

torde arrendatorerna såsom regel i kontrakten tillförsäkras rätt till vedbrand

och virke till husbehov. Sålunda vore i skogstrakterna arrendatorerna i

allmänhet berättigade att, även om skog ej funnes å det arrenderade om
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36.

25

rådet, taga vindfällen eller torr skoj,'', ris, avfallsvirke, stubbar eller dylikt

till sitt husbehov å annan jordägaren tillhörig skogbärande mark.

Vad sålunda flerstädes redan på grund av sedvana praktiserats, har kommissionen

ansett böra lagfästas. Kommissionen har därför i huvudsaklig

överensstämmelse med den norrländska arrendelagen föreslagit, att, därest

å den arrenderade jorden funnes skog av därtill lämplig beskaffenhet,

arrendatorn skulle i den mån det överensstämde med ortens sed vara berättigad

att efter anvisning taga erforderligt bränsle och virke till underhåll

av fastighetens åbyggnader ävensom till nödiga hägnader, hässjor och

täckdikning samt nödiga redskap.

Då hos bolagen förefunnes en viss benägenhet att utarrendera endast

inägojorden på deras hemman och fullständigt undantaga skogsmarken,

har kommissionen i likhet med vad nu gäller enligt den norrländska

arrendelagen föreslagit att, om tillräcklig skog för fyllande av arrendatorns

husbehov icke funnes å det upplåtna området, arrendatorn skulle

äga rätt att, därest sådan funnes å annan del av den fastighet, vartill det

upplåtna området hörde, få sitt behov fyllt därifrån.

Bestämmelsen har slutligen modifierats sålunda, att genom den arrendatorn

tillförsäkrade rätten till husbehovsskog jordägaren icke finge hindras

att taga det bränsle och virke, som erfordrades för hans eget jordbruk, eller

arrendator av annat under fastigheten lydande jordbruk tillskyndas intrång

i honom tillkommande rätt till husbehovsskog.

1lätt till bete.

I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att de större

jordägarna i de flesta fall medgiva sina arrendatorer rätt till bete å skogsoch

utmarker, därvid dock understundom vissa inskränkningar göras i

skogsvårdssyfte.

Under hänvisning till den norrländska arrendelagens bestämmelser i

förevarande hänseende har kommissionen anfört:

Det kunde icke förnekas, att tillgång till erforderligt skogsbete vore oumbärligt

för det norrländska jordbruket. Då i Norrland flertalet av de arrenden,

varom nu vore fråga, endast omfattade hemmanens inägor, kunde arrendatorerna

i regel icke erhålla nödigt bete för sina kreatur å de upplåtna områdena.

Vad som erhölles på inägorna behövdes nämligen i allmänhet till

vinterfoder. Då vidare skogstrakterna i Norrland merendels vore ohägnade,

vore de enligt gällande stängselförordning att anse såsom upplåtna till gemensamt

bete. De självägande bönderna kunde sålunda ej förhindras att utsläppa

sina kreatur på bete å dem. Det vore vid sådant förhållande orimligt,

om arrendatorerna skulle kunna betagas en för jordbrukets bedrivande

oundgängligen nödvändig rätt till bete å dessa marker, där alla grannar finge

fritt föra ut sin talrika kreatursstock till betning. Det borde sålunda icke

kunna ifrågakomma, annat än att omförmälda bestämmelse borde bibehållas

för Norrlands vidkommande. Vad övriga delar av landet anginge, vore förhållandena

mångenstädes alldeles likartade.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Av dessa grunder har kommissionen i huvudsaklig överensstämmelse

med den norrländska arrendelagen upptagit bestämmelse om att, därest å

den arrenderade jorden ej funnes erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,

som kunde vinterfödas därå, och därest denna jord utgjorde allenast

visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, arrendatorn skulle, för

såvitt och i den mån det överensstämde med ortens sed, vara berättigad

till ncdigt bete jämväl å annan till fastigheten hörande mark, som lämpade

sig till betesmark. Liksom i fråga om arrendators rätt till husbehovsskog

har kommissionen föreslagit beträffande mulbetesrätten, att sådan ej skulle

tillkomma arrendatorn i vidare utsträckning än som kunde ske utan att

jordägaren eller annan arrendator å fastigheten tillskyndades oskäligt intrång

i rätten till mulbete för de av dem vinterfödda kreaturen. Slutligen

har föreslagits, att jordägaren skulle äga att undantaga mark, varå i skogsvårdssyfte

vidtagits anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt

intrång.

Arrendatorns rätt till jakt och fiske.

Enligt 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912 äger arrendator,

där ej annorledes är avtalat, nyttja den jakt, som hör till den

arrenderade jorden. Motsvarande rätt är i fråga om fiske tillförsäkrad

arrendator enligt 11 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.

I motsats till vad som gäller om arrendatorns rätt till husbehovsvirke

och mulbete är i fråga om jakträtten å fastigheter, som utarrenderas enligt

norrländska arrendelagen, full avtalsfrihet rådande. Beträffande åter fiskerätten

stadgas den viktiga inskränkningen i avtalsrätten, att fiskande till

husbehov icke må förbjudas arrendatorn, utom såvitt angår visst fiskevatten,

där av jordägaren vidtagits särskilda åtgärder till fiskets förbättrande.

Anmärkas bör, att, därest arrendet avser endast en del av en

fastighet, jakt- och fiskerätten icke utan särskilt avtal omfattar fastigheten

i dess helhet utan endast det område, som direkt inbegripes under

arrendet.

Fråga om en utsträckning av gällande bestämmelser angående arrendatorns

rätt till jakt och fiske har flera gånger väckts i riksdagen. Sålunda

hemställdes i en vid 1918 års lagtima riksdag väckt motion om sådan

ändring av den norrländska arrendelagen, att, därest den arrenderade jorden

allenast utgjorde en del av eu fastighet, arrendatorn skulle vara berättigad

att till husbehov begagna den rätt till jakt och fiske, som hörde till den

övriga fastigheten. På hemställan av lagutskottet avslog riksdagen motionen.

Vid lagtima riksdagarna 1919—1921 yrkades i motioner, att riksdagen måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad

mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för

eu rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer, torpare och deras

vederlikar, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ''>6''.

27

kunde föranleda. Jordbruksutskottet tillstyrkte alla aren motionerna, vilka

emellertid ej vunno riksdagens bifall.

Den avtalsfrihet, som gäller i fråga om arrendatorers jakträtt, bär kommissionen

ej funnit skäl att frångå. Beträffande åter arrendators fiskerätt

bar kommissionen anfört: Fisket vore mångenstädes i vårt land och i alldeles

särskild grad i de nordligare delarna därav en värdefull tillgång i

bondens ekonomi. T motsats till jakten kunde Asket merendels bedrivas

utan uppoffring av någon nämnvärd tid. Fn ovillkorlig rätt för arrendatorn

att idka fiske till husbehov behövde icke medföra ett åsidosättande

av jordbruket. Härtill komme, att enligt vad kommissionen trodde sig

hava bekant flerstädes även i södra och mellersta Sverige vore brukligt,

att arrendatorer och torpare äga rätt att idka Aske till husbehov i den

arrenderade jordens vatten utom i det fall, att särskilda åtgärder vidtagits

av jordägaren i Askvårdssyfte.

På grund härav har kommissionen i utkastet upptagit en bestämmelse

av enahanda innebörd, som nu innehölles i den norrländska arrendelagen.

En utsträckning av den arrendatorn i berörda lag tillförsäkrade rätten

till Aske har förordats av herrar Wihlborg och Nilsson. De hava till stöd

härför anfört: Genom medgivande åt arrendatorn av en ovillkorlig rätt

till Aske bereddes honom en möjlighet till förbättring av det säkerligen

ofta knappa kosthållet, på samma gång som den olikställighet, som vore

rådande mellan arrendatorn och bonden, i viss mån utjämnades. Även om

arrendet omfattade endast inägorna till en fastighet, syntes jordägaren

icke hava det ringaste intresse av att arrendatorn utestängdes från den

fiskerätt, som medföljde skogsmarken. Vem skulle utöva denna Askerätt?

Det jordägande bolaget gjorde det säkerligen icke. Då Asket i regel vore

oskiftat, bleve det de i närheten boende självägande bönderna, som finge

sin Askerätt utökad, och det vore att märka, att denna utökning skedde

på bolagsfastigheternas bekostnad, d. v. s. den andel i Askerätten, som

tillhörde bolagsfastigheterna, utnyttjades av andra personer än dem, vilka

ägde eller brukade dessa fastigheter. En sådans tingens ordning kunde

icke vara riktig. Det ströfiske, som härvid avsåges, borde enligt de sakkunnigas

mening få för husbehov utnyttjas av arrendatorn, oavsett om

det förekomma inom eller utom det arrenderade området.

Med hänsyn till vad berörda sakkunniga anfört, har kommissionen i sitt

utkast upptagit en bestämmelse om att, därest arrendet omfattade all till

en fastighet hörande inägojord, arrendatorn skulle äga rätt att till husbehov

begagna den rätt till fiske, vilken i övrigt hörde till fastigheten.

Denna rätt skulle givetvis dock ej gälla i fråga om fiskevatten, däri jordägaren

vidtagit särskilda åtgärder i Askvårdssyfte.

Ansvaret för onera och utskylder.

Enligt allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn, där ej annat är

överenskommet, att ansvara för all skatt och annan allmän tunga, som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

utgår för fastigheten och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag

för bevillning. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller

tunga, skall likväl jordägaren själv svara därför.

Enligt den norrländska arrendelagen gäller däremot, att arrendatorn ej

får förpliktas att ansvara för andra av fastigheten utgående utskylder

eller besvär än vägunderhållet in natura ävensom de utskylder eller besvär,

som enligt lag åligga arrendator.

I motiven till detta stadgande anfördes:

Rent ekonomiskt sett måste det anses tämligen likgiltigt, hur en arrendelag

reglerade skyldigheten att betala dessa av fastigheten utgående prestationer.

Skulle jordägaren göra detta, bestämdes naturligen legan i motsvarande

man högre, än om skyldigheten i berörda hänseende ålåge arrendatorn.

Emellertid kunde det, om man ville skydda en oerfaren arrendator, vara

lämpligt att befria arrendatorn särskilt från alla sådana onera och utskylder,

vilkas belopp icke på förhand kunde med någorlunda visshet förutses.

Jordkommissionen har i sitt förslag upptagit förevarande bestämmelse i

norrländska arrendelagen. Vägande skäl torde icke kunna anföras för att

den princip, som här uttalats, ägde större berättigande för Norrland än de

övriga delarna av landet. Tvärtom torde grundtanken i hela den sociala

arrendelagstiftningen kräva, att principen vunne allmän giltighet.

övervakandet av lagens efterlevnad.

Kommissionen har härutinnan anfört: Undersökningen angående norrländska

arrendelagens tillämpning hade givit vid handen, att nämnda lag

ingalunda vunnit tillämpning i full utsträckning. Det hade sålunda konstaterats,

såväl att muntliga arrendeavtal alltjämt vore långt ifrån sällsynta

som ock att i de skriftliga avtalen ofta förekomme bestämmelser,

som stredo mot lagens stadganden. Då dessa missförhållanden ansetts

huvudsakligen härröra av arrendatorernas bristande kunskap om lagens

innehåll, hade de sakkunniga föreslagit, att för varje län borde förordnas

en eller flera personer med åliggande att tillhandagå arrendatorerna med

råd och upplysningar angående med arrendeavtalen sammanhängande frågor.

Denna tanke hade kommissionen upptagit så till vida, att kommissionen

föreslagit inrättandet av jordbrukskommittéer inom de olika kommunerna,

vilka skulle med uppmärksamhet följa arrendeförhållandena var

inom sin ort och på begäran lämna råd och upplysningar såväl vid arrendeavtalens

upprättande som eljest då fråga uppstode om tillämpning av

ifrågavarande lag.

Kommissionens utkast innehåller ytterligare en del bestämmelser av mer

eller mindre formell beskaffenhet, såsom om arrendeavtalets form, om tilloch

avträdessyn, om förverkandeskäl, om uppsägning m. m. i huvudsak

överensstämmande med den norrländska arrendelagen, för vilka utskottet ej

aktar nödigt att vidare redogöra. Här må blott anmärkas, att lagens bestämmelser

givits tvingande natur.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr -''Så. 29

Övergångsbestämmelser.

Under framhållande av att det givetvis vore av största vikt, att även den

nuvarande generationen arrendatorer i största utsträckning komme i åtnjutande

av det skydd och de förmåner, lagstiftningen avsåge att giva arrendator,

har kommissionen föreslagit, att diirest arrendator enligt avtal, ingånget

före lagens ikraftträdande, vid arrendetidens utgång brukat fastigheten

i minst 15 år — därvid medräknat den tid, hans eller hans hustrus

föräldrar eller adoptivföräldrar innehaft fastigheten — skulle han äga rätt till

option, ävensom att,därest avtal, som blivit upprättat, innan lagen trädde i kraft,

avsåge arrende för arrendator^ livstid eller på viss tid, bestämmelserna

om rätt att verkställa nyodling och erhålla ersättning för dylik ävensom

för andra jordförbättringar skulle äga tillämpning för den del av arrendetiden,

som vid lagens ikraftträdande återstode.

Om kommissionens förslag hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson

i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken förenat sig.

Herr Lindhagen har dock i vissa avseenden anfört reservation. Han har

sålunda bland annat hemställt, att arealgränserna måtte utgå eller i varje

fall minimiarealgränserna fastställas till »två hektar odlad jord samt ängsoch

skogsmark»1; att minimiupplåtelsetiden måtte fastställas till 20 år, såsom

norrlandskommittén föreslagit och brukligt vore vid utarrendering av kronans

och akademiers hemman; att arrendator skulle äga rätt att under arrendetiden

när som helst efter vederbörlig uppsägning frånträda arrendet; att

prövning av arrendevillkor under pågående arrendetid borde beredas arrendator

under vissa förhållanden, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar;

att jordägaren i enlighet med den norrländska arrendelagen måtte åläggas

att svara för även större reparationer; att arrendatorn medgåves rätt att

verkställa nyodling även å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd;

samt att den nya lagen måtte till alla delar bliva tillämplig

även å äldre avtal med möjlighet till därav påkallade jämkningar i arrendevillkoren.

Reservationer hava vidare anförts dels av herrar Ehrenborg och Jansson

i Edsbäcken och dels av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin.

Herrar Ehrenborg och Jansson hava framhållit, att man vid övervägande

av de lagstiftningsåtgärder, som kunde vara erforderliga, måste i större utsträckning

än majoriteten gjort taga hänsyn till ej blott brukarens utan

även jordägarens berättigade intressen och särskilt betänka, att en lagstiftning,

som skulle givas gentemot parternas avtal tvingande verkan, ej borde

erhålla större utsträckning än vad i varje särskilt avseende visat sig vara

oundgängligen påkallat. Med hänsyn härtill syntes det ej äga tillräcklig

grund att likställa arrenden, tillhöriga bolag och övriga större skogsägare,

1 Enligt av reservanten meddelad uppgift har han med sin förevarande hemställan avsett

»två hektar odlad jord samt ängs- och hagmark».

Reservationer

inom jordkommissionen.

Herr Lindhagen.

Herrar

Ehrenborg

och Jansson.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

med arrenden under fideikommiss och andra större enskilda gods. Det

kunde ej förnekas, att den större godsägaren fortfarande i allmänhet hade

ett helt annat intresse för sina arrendatorer och deras jordbruk än det, som

kunde påräknas hos bolagen, för vilka huvudsumman oftast vore att av

skogsbruket vinna största möjliga avkastning och vilka förty huvudsakligen

ville utnyttja sina arrendejordbruk såsom skogsarbetarebostäder. På grund

av den större ekonomiska bärkraft, bolagen jämförda med godsägarna i allmänhet

måste antagas äga, kunde det därjämte vara betänkligt att pålägga

godsägarna vissa av arrendeförhållandet härflytande ekonomiska bördor,

vilka det på angiven grund ej kunde anses obilligt att låta vila på bolagen.

Det riktigaste syntes sålunda vara, att lagstiftningen rörande bolagsarrende

som borde vara gemensam för hela riket och avse jämväl s. k. enskilda

spekulanter, icke omfattade torp och därmed jämförliga mindre arrendeställen

under gods, tillhöriga andra enskilda personer. Arrendeförhållandena

å dessa borde i stället regleras genom lämpliga ändringar av 2 kapitlet

i allmänna nyttjanderättslagen.

I enlighet härmed hava dessa reservanter framlagt utkast dels till lag

angående vissa jordbruksarrenden, dels ock till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Båda lagarnas

tillämplighet hava gjorts beroende av samma arealgränser, som föreslagits

i majoritetens utkast.

Utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden, som avser arrende av

fastighet tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och enskilda personer, vilka

ej äro mantalsskrivna å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet, har

i huvudsak anslutit sig till den norrländska arrendelagen. Endast på ett

par punkter har avvikelse därifrån skett.

I liket med majoriteten hava dessa reservanter sålunda ansett den i den

norrländska arrendelagen fastslagna minimitiden för arrenden vara otillräcklig

för vinnande av lagstiftningens syfte. Stora betänkligheter måste

dock resa sig emot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrendeperiod

som trettio år, såsom föreslagits i betänkandet om vanhävdslagstiftningen.

Emellertid hade majoriteten inom kommissionen gått till en annan

ytterlighet, då den förordade en ständig optionsrätt. Att för all framtid

betaga jordägaren något inflytande på den för honom viktiga frågan, vem

som skulle bruka hans jord, borde ej ifrågakomma. Vad som enligt betänkandet

om vanhävdslagstiftningen skulle vinnas genom en minimiarrendetid

av trettio år syntes på lämpligaste sätt kunna ernås genom att minimitiden

bestämdes till femton år och arrendatorn tillerkändes optionsrätt en gång.

Den andra punkt, däri avvikelse från den norrländska arrendelagen skett,

avser legans utgörande i dagsverksskyldighet. I detta avseende hava reservanterna

anfört: De vore ense med majoriteten därom, att dagsverksskyldigheten,

så som den för närvarande vore ordnad, ofta utgjort en väsentlig

tunga för torparna och de mindre ar rendatorer na, och att den i avsevärd

omfattning bidragit till att giva dem en av jordägaren beroende ställning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 31

Då emellertid huvudsakliga anledningen härtill torde vara, att dagsverkena

taxerats efter mycket låga och för vederbörande arrendator^- ogynnsamma

beräkningsgrunder, vore det ej befogat, att såsom majoriteten gjort, förbjuda

varje sammankoppling mellan arrendeavtal och arbetsavtal, utan torde missförhållandena

kunna på ett tillfredsställande sätt undanröjas, om det stadgades,

att i arrendeavtalet bestämt arbete skulle i avräkning på den i penningar

eller naturaalster utsatta legan utföras enligt i orten gångbart pris,

vilket i händelse av tvist skulle bestämmas av länsstyrelsen.

Slutligen hava reservanterna upptagit bestämmelse om rätt för arrendator

att under i huvudsak samma betingelser, som angivits i majoritetsförslaget,

till odling intaga mark, som ej omfattas av arrendet.

Utkastet till lag om ändring i vissa delar av allmänna nyttjanderättslagen

har avseende å arrende av torp eller andra under huvudgård lydande

lägenheter, hemman eller hemmansdelar inom de arealgränser, som förut

nämnts. Beträffande huvudprinciperna i detta lagförslag hava reservanterna

anfört: Ett av de viktigaste avseenden, i vilka nu ifrågavarande arrendeförhållanden

borde regleras, vore beträffande arrendetiden. Såsom av kommissionens

utredning framginge, hade under senare tid framträtt en tendens

att allt mer och mer förkorta densamma och därvid t. o. m. övergå till

ettårsperioder. Att härigenom torparen och den mindre arrendatorn skulle

erhålla en i hög grad otrygg och beroende ställning vore självklart. Vid

övervägande av vilken minimiarrendetid, som borde föreslås, hade reservanterna

stannat vid en tid av femton år eller samma tid, som nu funnes upptagen

i den norrländska arrendelagen. Genom en så lång arrendetid bleve

torparen och den mindre arrendatorn åtminstone i någon mån satt i stånd

att njuta frukterna av det arbete, han nedlagt på arrendefastigheten. Att

stadga en längre minimitid eller införa optionsrätt syntes däremot ej tillrådligt,

då därigenom jordägaren under allt för lång tid skulle bliva berövad

möjligheten att själv träffa valet av brukare till sin jord, en rätt som alltid

måste vara av betydelse för honom, särskilt med hänsyn till dagsverksskyldigheten.

— Såsom redan av torpkommissionens betänkande framginge,

hade en av anledningarna till torparklassens tillbakagång varit att söka

torparnas missnöje med det rådande dagsverkssystemet. Huvudsakliga orsaken

till detta missnöje torde emellertid, såsom redan yttrats beträffande bolagsarrendena,

undanröjas, diirest torparen erhölle betalning för sitt dagsverke

efter dagspris. Till allmänna nyttjanderättslagen hade därför föreslagits det

tillägg, att beträffande nu ifrågavarande arrende, legan skulle utsättas i

penningar eller naturaalster och vara till beloppet bestämd, men att i avtalet

likviil finge bestämmas, att i stället för legan skulle utgöras till sin omfattning

bestämt arbete enligt i orten gångbart pris, vilket pris i händelse

av tvist skulle bestämmas av länsstyrelsen. — Med majoriteten voro reservanterna

ense därom, att ett ordnande av torpares och mindre arrendatorers

bostadsförhållanden vore av allra största betydelse. På grund av den svaga

ekonomiska ställning, i vilken ägaren till arrendebruk av nu ifrågavarande

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

beskaffenhet ofta befunne sig, vore det emellertid av vikt, att ej på jordägaren

lades ekonomiska bördor av allt för stor tyngd. Till allmänna

nyttjanderättslagen hade därför föreslagits det tillägg, att det ålåge jordägaren

att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn bostadshus och för jordbrukets

bedrivande nödiga byggnader i brukbart skick. Att ordna angående

underhållsskyldigheten under arrendetiden hade däremot lämnats fritt åt

parternas avtal. Då arrendatorn nämligen blivit tillförsäkrad en så pass

avsevärd arrendetid som femton år, vore det obilligt att samtidigt, med

ändring av gällande lagstiftning, pålägga jordägaren en legal skyldighet att

under arrendetiden underhålla åbyggnaderna. — I den allmänna nyttjanderättslagen

hade vidare införts ett stadgande om rätt för torparen och arrendatorn

att å det arrenderade området verkställa nyodling samt vid arrendets

upphörande av jordägaren undfå gottgörelse därför ävensom för jordförbättringar

under i huvudsak samma betingelser som såväl reservanterna i sitt

utkast till lag om vissa jordbruksarrenden som kommissionsmajoriteten i sitt

lagförslag upptagit. Någon rätt för arrendatorn att till odling intaga viss

del av huvudfastigheten hade däremot ej ansetts böra stadgas. — Ytterligare

hade föreslagits vissa stadgande!! därom, att avtal beträffande arrende av nu

ifrågavarande slag, även om det vore muntligt, utan särskilt förbehåll skulle

gälla mot ny ägare; att giltigheten av de förordade bestämmelserna icke finge

genom avtal rubbas; samt att länsstyrelsen under vissa förhållanden kunde

medgiva dispens från lagens tillämpning.

Reservanterna hava till sist framhållit, att enligt deras förmenande ej

visats något behov att i övriga av majoriteten föreslagna avseenden, såsom

beträffande rätt till skogsfång och mulbete, giva torparen och den mindre

arrendatorn en lagstadgad, parternas fria avtal undandragen rätt. Några

avsevärda missförhållanden hade nämligen, såvitt av för jordkommissionen

tillgänglig utredning framginge, härutinnan ej gjort sig gällande. Av naturliga

skäl hade lagändringarna ej ansetts böra erhålla retroaktiv verkan.

Herrar

O. Oltson och

Wohlin.

Herrar Olsson och Wohlin hava i sin reservation till en början gjort

vissa allmänna uttalanden om jordbruksnäringens ställning och utvecklingsmöjligheter

samt därvid framhållit, att ett väsentligt villkor för så välden

självägande jordbrukande befolkningens som nyttjanderättshavarnas kvarhållande

vid jordbruket vore en förbättring i deras ekonomiska ställning.

Orsaken till att arrendatorernas och torparnas ställning vore mindre tillfredsställande

än de självägande böndernas vore först och främst att söka i deras

mindre trygga besittning. Vidare vore att märka, att det större svenska

jordbruket från 1880-talet haft att kämpa med av den allmänna konjunkturutvecklingen

beroende ekonomiska svårigheter. Då nu möjligheterna

att bereda på ett större gods sittande eller till ett godskomplex hörande

nyttjanderättshavare gynnsamma villkor i form av låga arrenden, tidsenliga

mangårds- och ekonomibyggnader samt andra förmåner i väsentlig mån berodde

på godsägarens ekonomiska ställning, så kunde väl förstås, att mångenstädes

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 33

åtskilligt bruste i dessa hänseenden, utan att man häruti behövde se ett

utslag av likgiltighet för de underhavande. Härtill komme ytterligare, att

arbetssystemen inom det större svenska .jordbruket under senare tider undergått

vissa förändringar. Det gamla torparsystemet med sex, fem eller fyra

dagsverken i veckan, där torparen nödgades hålla dräng och ofta även häst,

hade gått starkt tillbaka, och de gamla dagsverkstorpen av detta slag hade

förvandlats till torp med mindre antal dagsverken eller med penningavgälder

eller med sådana prestationer i förening. I en mängd fall hade denna

utveckling lett till förbättrade förhållanden för denna grupp av torpare,

men den hade också i icke ringa utsträckning upplöst de forna personliga

banden mellan jordägare och torpare samt kommit de mera affärsmässiga

synpunkterna i dessas inbördes förhållande att träda i förgrunden. Mest

påtagligt vore denna sistnämnda omständighet, när arrendegårdarna eller

torpen upplätes allenast mot penningarrende samt läge så till, att de icke

hade någon betydelse för huvudgårdarnas arbetssystem. I sådana fall vore

det icke ovanligt, att vid arrendekontraktens uppgörande ekonomiska beräkningar

långt mera än personliga hänsyn bleve utslagsgivande. Det sade sig

självt, att förhållandena mellan jord- och skogsförvaltningarna på bolagsområden

samt på sådan mark sittande arrendatorer och torpare huvudsakligen

bestämdes av rent ekonomiska överväganden. Det vore en grannlaga

sak att avgöra, huru här framträdande intressemotsättningar skulle bedömas

ur ekonomisk och social synpunkt. En första grundsats vore, att nödig

varsamhet måste iakttagas. Det borde ock tagas i övervägande, huruvida

icke utvecklingen av sig själv förde fram till tillfredsställande förhållanden.

I anslutning härtill kunde ej förordas sådana ändringar i den allmänna

nyttjanderättslagen eller en sådan vid sidan av denna införd s. k. social

arrendelag, som förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Ej heller

kunde beträffande nyttjanderättshavare på enskild jord förordas en viss

agstadgad minimiarrendetid. För reservanterna hade därvid varit avgörande,

att en dylik lagstiftning knappast kunde begränsas till sådana utarrenderade

fastigheter, för vilka arrendet uteslutande utgjordes i penningar och vilka hade

ett sådant läge, att deras samband med huvudfastigheten vore ringa eller intet.

Hänsyn till konsekvens skulle fastmera fordra, att den lagliga minimiarrendetiden

komme att gälla även för torpare, som utgjorde arbetsprestationer

till en huvudgård eller vilkas torpområden genom sitt läge på marken

vore sådant, att sambandet mellan dem och huvudgården icke borde

genom vare sig nu omnämnda eller annan lagstiftning tvångsvis sönderbrytas.

Stadgandet vore sålunda liktydigt med ett synnerligen svårartat

ingripande i huvudfastigheternas arbetsförhållanden eller komme eljest att

för dessa fastigheter medföra skada. Reservanterna hade ej heller av det

förebragta utredningsmaterialet blivit övertygade, att torparna å enskilda

gods numera i stort sett befunne sig i en så betryckt och osäker ställning,

att anförda betänkligheter finge vika. Vid övervägande av de åtgärder, som

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 käft. (Nr 36.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

kunde erfordras i fråga om arrenden under enskilda personer, hade reservanterna

stannat vid att föreslå dels ett stadgande av den innebörd, att

arrendeavtalet borde innehålla bestämmelse om huruvida nyttjanderättshavaren

ägde eller icke ägde s. k. optionsrätt vid arrendets förnyande, samt

att, om ingen bestämmelse av detta slag förekomme i arrendekontraktet,

nyttjanderättshavaren skulle anses äga sådan optionsrätt, dels ock sådana

ändringar i allmänna nyttjanderättslagen, som torpkommissionen föreslagit

med den överarbetning, behovet kunde anses påkalla. Beträffande därefter

de lagstiftningsåtgärder, som kunde anses erforderliga för att trygga den

rättsliga ställningen hos nyttjanderättshavare till jord, som ägdes av bolag

eller ekonomiska föreningar samt sådana s. k. skogsspekulanter ville reservanterna

erinra om den i ganska väsentliga avseenden särskilda ställningen

hos sådana nyttjanderättshavare. Många av de hänsyn, som enligt reservanternas

uppfattning talade för att icke begränsa den enskilda jordägarens

rörelsefrihet med avseende å hans torpare och arrendatorer mera än vad

som ovan föreslagits, förelåge icke i lika hög grad, då fråga vore om bolagsarrendatorer.

Förvaltningen av de jordbesittande bolagens jord- och skogsområden

hade i flera praktiska hänseenden en annan karaktär än den enskilde

godsägarens förvaltning av hans jordegendom. I förra fallet vore

dessutom förhållandet mellan bolagsförvaltningarna och nyttjanderättshavarna,

som redan framhållits, mera opersonligt, och slutligen hade, då fråga vore

om bolagsarrendatorer, ur jordbrukssynpunkt olämpliga dispositioner av

arrendegårdarna vida oftare iakttagits än liknande åtgöranden å enskilda

egendomar. Dessa omständigheter i förening, ävensom det förhållandet, att

lagstiftningen i Sverige på förevarande område redan sedan flera år tillbaka

begränsats till de i norra delarna av landet förekommande bolagsbesittningarna,

gjorde, att man såväl av principiella skäl som av gjorda erfarenheter

kunde förorda en särskild arrendelagstiftning till skydd för på bolagsjord

sittande nyttjanderättshavare i de delar av landet, där den norrländska

arrendelagen icke vore gällande. De starka betänkligheter, som ovan anförts

mot stadgandet av viss längre minimiarrendetid med avseende å torpare

och arrendatorer under enskilda egendomar, gjorde sig icke i på långt

när motsvarande grad gällande, då fråga vore om nyttjanderättsupplåtelser

på bolagsjord. De övriga bestämmelser för arrendatorernas skyddande, som

innehölles i den norrländska arrendelagen, syntes i stort sett icke heller

komma att utsätta bolagen i de delar av riket, där denna lag icke gällde,

för större olägenheter med avseende å den industriella driften än vad bolagen

i de nordligare delarna av landet redan sedan närmare fjorton år tillbaka

vore underkastade. Nu vore visserligen sant, att förhållandena i

mellersta och södra Sverige icke vore likartade med förhållandena i Norrland,

och det kunde i överensstämmelse härmed icke ifrågakomma att endast

utan vidare besluta, att den norrländska arrendelagen skulle utsträckas

till att gälla hela riket. Med hänsyn till den för principutlåtändets avgörande

knappt tillmätta tiden såge sig reservanterna emellertid ej i till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3(>. 3!)

fälle att mera i detalj ingå på detta spörsmål utan inskränkte sig till uttalandet,

att den särskilda lagstiftningen för nyttjanderättsupplåtelser å jord,

som tillhörde bolag, ekonomiska föreningar eller s. k. skogsspekulanter, borde

utarbetas med norrlandslagen som förebild, och att man vid det fortsatta

utredningsarbetet på varje punkt borde undersöka skiljaktigheterna mellan

å ena sidan norra Sverige samt å den andra de södra och mellersta delarna

av riket och i anslutning härtill formulera den för de sistnämnda landsdelarna

avsedda lagstiftningens olika detaljbestämmelser.

över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser

utom länsstyrelsen i Blekinge län. Därvid hava länsstyrelserna

Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands

län fogat infordrade utlåtanden från respektive läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från

länets landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Dessutom har

utlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen.

Av de myndigheter, som sålunda yttrat sig över förslaget, har länsstyrelsen

i Skaraborgs län icke funnit något att däremot erinra. Övriga myndigheter

hava ställt sig avvisande mot förslaget, därvid länsstyrelserna i

Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län i huvudsak anslutit sig till

herrar Ehrenborgs och Janssons förslag samt länsstyrelserna i Gotlands

Kristianstads, Hallands och Västmanlands län ävensom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Jämtlands län givit sin anslutning till herrar

Olssons och Wohlins reservation. Lantbruksstyrelsen har avgivit ett fristående

förslag, vartill utskottet här nedan återkommer.

Av yttrandenas innehåll må här återgivas följande:

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

Behovet av den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,

Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och

Västernorrlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i

Södermanlands, Östergötlands, Gävleborgs och Jämtlands län ävensom

lantbruksstyrelsen hava uttalat sig för förefintligheten av ett visst behov

av att genom lagstiftning beredes brukare av annans jord en tryggare ställning

än dessa nu innehava.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län

hava icke velat bestrida, att missförhållanden beträffande arrendatorernas

ställning möjligen förefunnes, men hava framhållit, att dessa i varje fall

ej varit särskilt framträdande inom respektive län.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län hava uppgivit, att för

respektive läns vidkommande ej förelåge något behov av särskilda lagstiftningsåtgärder

i nu ifrågavarande syfte.

Övriga myndigheter hava ej särskilt uttalat sig i denna fråga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande AV 36.

Principiella betänkligheter.

Mot den föreslagna lagstiftningen hava framställts anmärkningar avolika

art. Sålunda har av flera myndigheter anförts, att jordkommissionens

betänkande i väsentliga delar grundade sig på förutsättningar, som

åtminstone icke alltid eller i allo motsvarades av verkligheten. Det vore

en fördom — eller, om man hellre så ville, en vacker dröm och övertro

— att lagstiftningen kunde genom ett minutiöst ingripande med påbud och

förbud ställa till rätta alla slags verkliga eller förmenta missförhållanden.

Det vore ägnat att väcka starka betänkligheter, när en för hela landet avsedd

speciell social arrendelag ifrågasattes. I vad mån den fria avtalsrätten

vid arrendeupplåtelser skäligen borde begränsas genom bestämmelser med

tvingande verkan, vore givetvis en fråga, som finge lösas efter omständigheterna

med iakttagande av att åt sådana bestämmelser icke gåves större

räckvidd än som vore oundgändligen nödigt. Den undersökning av faktiskt

föreliggande förhållanden, som härvid förutsattes, finge emellertid göras mera

omfattande, grundlig och förutsättningslös än den, varpå kommissionen grundat

sitt förslag. I ett så grannlaga ämne krävdes ävenledes ett synnerligen

noggrant avvägande av motsatta intressen. Sålunda vore, såsom ock reservanter

inom jordkommissionen framhållit, nödigt, att större hänsyn än i

kommissionens förslag skett toges till jordägarens berättigade intressen.

Det borde ej heller förbises, att allt för vittgående bestämmelser kunde

vara ägnade att motverka sitt eget ändamål genom att hos jordägaren

skapa obenägenhet för upplåtande av jord på arrende eller genom att föranleda

honom att inom det område, där avtalsfriheten lämnades orubbad,

söka bereda sig ersättning för de uppoffringar, som pålades honom. Förslaget

kunde sålunda enligt flera myndigheters uppfattning anses såsom ett

hot mot arrendeinstitutionen. Många dugliga jordbrukare med från början

små ekonomiska resurser hade genom möjligheten att erhålla ett arrende

av lämplig storlek hitintills kunnat skaffa sig självständigt jordbruk och

på denna väg undan för undan förbättrat sin ställning med äganderätt till

lämplig gård som ett ofta ernått slutmål. Ett stort antal av vår modernärings

märkesmän hade härigenom satts i tillfälle att göra sina insatser

gällande även inom det större jordbruket till ovärderlig nytta såväl för

jordbruket i allmänhet som för landet. Ett underminerande av den grund,

på vilken arrendeinstitutionen vilade, nämligen ömsesidiga fördelar för jordägare

och arrendator, torde komma att nedbringa arrendeavtalens numerär

på ett sätt, som kunde få de mest djupgående ekonomiska och sociala verkningar.

Vidare har framhållits, att ett genomförande av de principer, varpå kommissionens

föreliggande förslag i jordfrågan äro byggda, måste komma att.

genomgående sänka jordvärdena och rubba fastighetskrediten, något som

särskilt under nu rådande tryckta konjunkturer vore synnerligen betänkligt,

men som även under normala förhållanden måste mana till försiktighet.

Lagens omfattning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att denna punkt hörde

till dem, i vilka grundligare undersökningar vore särskilt påkallade, men

att det icke borde a priori tagas för givet, att en överflyttning till det övriga

riket av den norrländska, efter Norrlands särskilda förhållanden av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.ludra lagutskottets utlutande. Nr 36. -57

pussade speciallagstiftningen vore tillräcklig. Att mera betryggande bestämmelser

kunde behövas för arrenden å åtminstone vissa kategorier av enskild

jord syntes knappast kunna bestridas.

Länsstyrelsen i Hallands län bär uttalat sig för en utsträckning av den

norrländska arrendelagen till hela riket med de jämkningar, som kunde

föranledas av att förhållandena i de södra och mellersta delarna vore i flora

avseenden olika de norrländska. Beträffande de åtgärder, som kunde erfordras

i fråga om arrendebruk under andra enskilda jordägare än spekulanter

har länsstyrelsen med vissa modifikationer anslutit sig till vad herrar

Olsson och Wohlin föreslagit i sin reservation.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har även förklarat, att enligt dess mening

befogade anmärkningar icke kunde göras mot en tillämpning av huvudgrunderna

i den norrländska arrendelagen jämväl inom de delar av riket,

där denna lag nu ej gäller. Däremot har denna länsstyrelse ej ansett sig

kunna biträda förslaget om en utsträckt tillämpning av denna lag på i

enskilda personers ägo varande jord. Förhållandet mellan dylika enskilda

jordägare och deras arrendatorer torde icke i så övervägande grad bestämmas

av rent ekonomiska överväganden, som ofta nog vore fallet mellan bolagsförvaltningarna

och deras arrendatorer och torpare.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom sistnämnda län har

däremot framhållit, att inom södra och mellersta Sveriges jordbruksbygd å

ena sidan samt Norrlands och mellersta Sveriges skogstrakter å andra sidan

förefunnes så avsevärda olikheter i jordbesittningsförhållandena, fatt utskottet

ej kunnat biträda kommissionens förslag om eu för hela landet i allt likartad

arrendelagstiftning, därmed utskottet dock icke velat uttala, att ändringar

av lagstiftningen på detta område vore obehövliga.

Av länsstyrelsen i Jönköpings län har även påpekats, att därest en lagstiftning

beträffande arrende av jord under bolag och skogsspekulanter funnes erforderlig,

det måste övervägas, huruvida icke skiljaktigheterna mellan södra

och mellersta delarna av riket samt norra Sverige krävde olika bestämmelser

för skilda delar av riket. Ej heller finge det förbises, dels att bolagen ofta

på jordförbättringar och husbyggnader nedlagt stora belopp samt försatt

jordbruket i bättre skick än vid inköpet, ja till och med skapat verkliga

mönstergårdar, varå arrendatorerna hade en god ekonomisk ställning, dels

ock att åtminstone i södra och mellersta Sverige förekomme åtskilliga större

jordbruk, som ägdes av s. k. familjebolag och bildats uteslutande i syfte att

söka bevara gården i familjens ägo, och vilka sålunda oaktat bolagsformen

borde betraktas mera jämställda med gårdar i enskilda ägares händer.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön har framhållit, att det enligt kommissionens

förslag ingalunda vore fullt klart, vilka arrenden under enskilda jordägare

förslaget avsåge. Under förslagets formulering syntes sålunda falla även ett

jämförelsevis stort antal hemmansdelar, som tillhörde till Amerika utvandrade

jordägare. Eu dylik tillämpning av lagen syntes dock vara föga ändamålsenlig.

Om åter i andra fall förekomme utarrendering av enskilda tillhörig

jord inom länet, voro jordägarna säkerligen icke i den ställning, att någon

lagstiftning för att skydda arrendatorerna mot dem, vore i någon mån påkallad.

Även bortsett från oklarheten i den föreslagna formuleringen syntes

därför icke förhållandena inom länet föranleda ändring av de jordägarekategorier,

som avsåges i den norrländska arrendelagen.

Slutligen har länsstyrelsen i Alvsborgs län anfört: »Skilda meningar yppa

sig angående omfattningen och arten av de ändringar i gällande arrendelags

bestämmelser, som äro behövliga eller önskvärda, i syfte att bereda bolags
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

arrendatorer, torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning. Under

kommissionens arbete har inom denna på vissa håll en klarare insikt vunnits

om, att ovannämnda grupp arrendatorer är synnerligen heterogen. Dock

tyckes man ej ha kommit till förstående av, att man har att göra med två

artskilda grupper individer, av vilka den ena helt enkelt är jordbruksarbetare,

vilka böra som sådana behandlas, ehuru de hava nyttjanderätt till viss

arbetsgivarens jord, och den andra åter är arrendator i vanlig bemärkelse.

Förklaringen till den begreppsförvirring, som råder, ligger i svårigheten att

skarpt avskilja de båda grupperna från varandra. Gränsen går icke mellan

penningarrende å ena sidan och jordlegans utgående i dagsverken eller andra

tjänstbarheter å den andra. En tillfällig mindre dagsverksskyldighet, förenad

med ett arrende, kan ej giva arrendator!! karaktären av en normal

arbetskraft vid huvudgården. Spelar torparen däremot en sådan roll vid

huvudgården, är det orimligt att behandla hans arrendeavtal på samma sätt

som komplexet av penningarrenden vid en större domän i bolags eller enskild

hand, för vilka arrendens avlösning nog så goda motiv kunna anföras.

Det är så mycket orimligare som torparen är den i socialt avseende högst

stående av jordbrukets arbetare. Via dagsverkstorp! är vägen framkomligare

till det självständigare penningarrendet och till egen torva än från någon

annan form av jordbruksarbete. Nu föreslår majoriteten, att dagsverksskyldighet

helt enkelt skall förbjudas. Detta betyder, att jordbrukets arbetskraft

skall helt tillgodoses genom daglönare och statare — eu i .socialt avseende

högre arbetsform skall utbytas mot en lägre. Eu sådan arrendelag är icke

social — den är antisocial. Herrar Ehrenborg och Jansson å sin sida

föreslå, att dagsverksskyldigheten visserligen ej skall förbjudas, men då

ju huvudförslagets minimiarrendetid bibehålies, att dagsverkstorp ej skola

få utlämnas pa kortare tid än 15 år. Detta förslag lider a!'' samma fel

som majoritetens, nämligen att förbise, att torparen är i främsta rummet

arbetare och i andra rummet nyttjanderättshavare. Att för så lång tid sluta

ett arbetsavtal, om parterna ej förut känna varandra, kan emellertid ej vara

Praktiskt. Ävenledes strider det mot torparens egna önskningar. Är torparen

en känd och god arbetare, föreligger ej svårighet för honom att få

ett långt torpkontrakt, svårigheten är för jordägaren att få torparen att för

så lång tid binda sig. Orsaken härtill är delvis den av herr Ehrenborg

angivna, nämligen att torparen ej vill för lång tid binda sig vid eu värdering

av sin arbetsprestation. Men andra skäl finnas också. Den omtalade

osäkerheten för en duglig arbetare på ett torp är en myt. Skötel- lian sig.

vet han mer iin väl, att jordägaren med tacksamhet behåller honom. Han

kan därför bekosta sig den frihetskänsla, som ett kortvarigt arrende skänker,

och den möjlighet, som, om han ej är bunden, gives att gripa eventuella

tillfällen till bättre utkomst. Därför är tämligen visst, att de långvariga

arrendena med dagsverksskyldighet skulle bli impopulära, även om det botemedel,

som herr Ehrenborg föreslår för att komma ifrån dagsverksskyldighetens

fastställande för hela arrendetiden, skulle vara acceptabelt. Så synes dock

knappast vara fallet. Att avgöra vad som i orten är gångbart pris för den

arbetsprestation, varom här är fråga, kan möta avgjorda svårigheter. Konungens

befallningshavande saknar även den sakkunskap, som vore erforderlig

för att med auktoritet kunna uppträda som skiljedomare. Med den bestämda motvilja,

som på industriens område finnes att överlåta avgörandet av intressetvister,

ja till och med rättstvister, åt skiljedom är även föga troligt, att

förslaget skall uppskattas av jordbrukets arbetare.

Emellertid har kommissionen gjort ett försök till uppdelning av vad som

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 39

i verkligheten iir ett arbetsavtal, och de egentliga arrendena genom att sätta

arrenden omfattande mindre än 2 har odlad jord utanför den föreslagna

lagen. Alltså skulle den jordägare, som åt sin torpare upplåter eu för torparen

mer tillfredsställande jordareal, behandlas på ett enligt länsstyrelsens

förmenande mycket luirt sätt, under det att den jordägare, som till det

yttersta inskränkt den upplåtna arealen, skulle gå fri. En sådan rättvisa

är orimlig. Eu annan uppdelningsgrund än arealen måste uppsökas. Visar

detta sig omöjligt, måste dagsverkstorp med betydligt större areal undantagas

från en eventuell lagstiftning.

Länsstyrelsen kan således, då det gäller dagsverkstorp oberoende av storleken,

belägna på skäligt avstånd från huvudgården och vilkas innehavare

ingå i huvudgårdens normala arbetsstyrka, ej förorda en lagstiftning, som

vilar på principer, föreslagna vare sig av kommissionens majoritet eller herrar

Ehrenborg och Jansson. Mot herrar Wohlins och Olssons huvudsakligen

från torpkommissionens tidigare yttranden hämtade förslag linnes naturligtvis

ingen erinran att göra, för den händelse förslagen numera kunna anses

behövliga och vara till avsett gagn.

Länsstyrelsen vill nu övergå till frågan om de verkliga arrendegårdarna,

för vilka penningarrende utgår, och vilka skulle falla under den föreslagna

sociala arrendelagen och avlösningslagen, d. v. s. i majoritetens förslag gårdar

omfattande från 2 till 25 har odlad jord. Det är ett samhällsintresse, att

tillgång finnes till jord att arrendera för dem, som önska att driva jordbruk

utan att däri kunna eller vilja nedlägga eller riskera så mycket pengar,

som är ofrånkomligt vid förvärv av äganderätt. Frågan är då om detta

behov tillräckligt tillgodoses av den publika jorden och det tillfälliga utarrenderandet

av enskild jord, vilket alltid i viss utsträckning kommer att fortfara

vid förfall för ägaren att själv bruka sin jord. Skulle så vara fallet,

måste man medge, att jordkomplexet med en mångfald ständigt utarrenderade

gårdar ur social synpunkt ej är någon önskvärd företeelse. Arrendeavgiftens

erläggande bildar ej något starkare föreningsband mellan ägare

och arrendatorer. Vid ett eventuellt införande av ett friköpningsinstitut

för mindre arrendegårdar, i avsikt att stärka den självägande bondebefolkningens

numerär och ställning, är en avlösning av i nu omtalade jordkomplex

ingående arrendegårdar en åtgärd, som kan vara ur social synpunkt

försvarbar. Vore tidsförhållandena gynnsamma för latifundiebildning på

jordbrukets område, rådde säkert ingen meningsskiljaktighet om att bildandet

av nu avhandlade jordkomplex borde motarbetas. Strömningarna gå nu i

motsatt riktning, varför man endast har att tänka på befintliga jordkomplex

och där rådande förhållanden. Omfattningen av sådana bildningar inom

detta län är emellertid ringa, och därifrån vunnen erfarenhet ger ej stöd

för krav på en skärpt arrendelagstiftning eller ett avlösningsförfarande.

Eventuell lagstiftning på området får byggas på erfarenhet från andra landsdelar.

I varje fall hör emellertid ingen lagstiftning byggas på kommissionsmajoritetens

principer, d. v. s. att genom en sträng arrendelagstiftning, understödd

av vanhävdsbestämmelser, skall ägaren drivas till försäljning, vid vilka

köpevillkoren officiellt regleras med ringa säkerhet för att skälig ersättning

erhålles. Eu laglig rättighet, som av sociala skäl avlöses, bör givetvis ersättas

till sitt fulla värde.

Det nu sagda gäller närmast den enskilde ägaren av större jordkomplex,

med vilka böra jämställas fideikommissinnehavarna. Beträffande bolagens

jordinnehav ställer det sig något annorlunda på grund av de faktiska

förhållanden, under vilka bolagens välde över svensk jord uppträder.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Ett bolagsvälde i syfte att driva jordbruk förekommer ej och är ej heller

att befara. Det är skogen som råämne för storindustrien, som varit av

bolagen efterträdd, och med skogen har som ett onus följt jordbruksjorden.

Den sociala skada, som denna moderna latifundiebildning åstadkommit

huvudsakligen i Norrland, har givit anledning till en särskild lagstiftning

för denna landsända. Bolagen hava pålagts särskilda förpliktelser med avseende

på upprätthållandet av det jordbruk, vars existens genom bolagens

verksamhet satts i fara. Bolagens ekonomiska kraft har även varit sådan,

att påläggandet av dessa bördor varit fullt försvarbart. Nu har norrlandslagstiftningen,

i vad den avser förhindrande av bolagsväldets fortsatta utvidgning,

provisoriskt utsträckts till hela landet. En överflyttning av

övriga delar av norrlandslagstiftningen till södra Sverige fordrar omprövning

med hänsyn till de olika förhållanden, som här råda. Särskilt bör

därvid beaktas, att i denna del av landet finnes en mångfald bolag, som

innehava mycket måttliga jordområden och som ej ha skogsförädling till

sitt ändamål.

Länsstyrelsen får därför med hänvisning till vad ovan yttrats förorda,

att frågan om en social arrendelagstiftning göres till föremål för en fortsatt

och saklig prövning.»

Av hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har

slutligen anmärkts, att om lagen skulle omfatta jordbruk ned till 2 hektar

odlad jord, den komme att avse jämväl ett stort antal skogsarbetareboställen.

Detta kunde leda till att skogsägarna för att kunna påräkna säker tillgång

på arbetskraft anställde särskilda skogsarbetare, åt vilka upplätes antingen

ytterst ringa eller ock alls ingen odlad jord. Det kunde således tänkas, att

åtminstone en del av skogsarbetarna alltmera överginge till att bli rena

lönearbetare, så att säga proletariserades, en utveckling, som ingalunda

kunde anses socialt önskvärd.

Minimiarrendetiden.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus lön ävensom hushållningsällskapets

förvaltningsutskott i Östergötlands län hava uttalat sig mot

lagstadgandet av en minimiarrendetid. Någon utpräglad tendens till arrendetidens

minskning hade icke kunnat förmärkas. Med hänsyn till de fördelar

ur såväl jordägares som arrendators synpunkt, som i regel läge i en

ej alltför kort arrendetid, kunde man säkerligen utan några nämnvärda

risker överlämna åt det praktiska livet att självt reglera denna fråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat att länsstyrelsen ingalunda

underskattade de skäl, som anförts mot en längre lagstadgad minimiarrendetid

för arrendatorer och torpare å enskild jord, men ifrågasatte, huruvida

eu tryggare ställning för nyttjanderättshavare och ett ökat intresse hos

dessa för att nedlägga arbete på den upplåtna jorden stode att vinna utan

upplåtelser på längre tid.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län har betonat önskvärdheten av att

arrendetiden i lag reglerades på sådant sätt, att arrendator!! erhölle intresse

av att göra uppoffringar på fastighetens skötsel ocli sedermera bleve i tillfälle

att skörda frukterna därav.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har anmärkt,

att ett fixerande på en gång för hela landet av arrendetiden till

minst 15 år innebure ett alltför starkt ingrepp i den fria avtalsrätten, men

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

på samma gäng framhållit, att skäl talade för, att eu viss, väl avvägd

minimitid fastsloges antingen i en särskild social arrendelag eller i den allmänna

arrendelagen.

Optionsrätten.

En lagstiftning i riktning att tillförsäkra arrendator viss optionsrätt liar

länsstyrelsen i Stockholms län icke ansett böra vara principiellt utesluten.

Länsstyrelsen har emellertid ansett, att de utkast därtill, som inom kommissionen

framkommit, icke tillräckligt inträngande tagit hänsyn till de

därmed förenade vanskligheterna. Herr Wohlins anvisning har synts länsstyrelsen

vara skäligen värdelös för nyttjanderättshavaren, då den väl endast

skulle leda till att jordägaren i kontraktet regelmässigt införde förbehåll

om fri förfoganderätt över den utarrenderade jorden vid kontraktstidens

slut. Herr Ehrenborgs och i ännu högre grad kommissionens

utkast gåve otillräckliga garantier för jordägarens rätt, exempelvis om han

vid arrendetidens slut kunde erhålla annan arrendator på för sig gynnsammare

villkor än den förutvarande ville gå in på, och institutet med skiljemän

för att bestämma villkoren för ett förnyat arrende kunde icke anses

tillfredsställande, åtminstone utan närmare grunder för skiljemännens avgörande.

Denna fråga borde sålunda upptagas till en vida grundligare

prövning.

Uttalanden i samma riktning hava gjorts av länsstyrelserna i Uppsala,

Kristianstads och Jämtlands län.

Länsstyrelserna i Gotlands, Hallands och Gävleborgs län hava däremot

bestämt uttalat sig mot en dylik rätt. Enligt sagda länsstyrelsers mening

skulle den innebära ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens rätt.

Arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet.

De myndigheter, som uttalat sig i denna fråga, hava samtliga ställt sig

avvisande mot förslaget, att legan ej finge utgöras med arbete. Sådana uttalanden

föreligga från förutom länsstyrelsen i Älvsborgs län, därom förut

redogjorts, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,

Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län ävensom från hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings

och Gotlands län. Härutinnan har bland annat framhållits följande: En

dylik bestämmelse vore ägnad att synnerligen djupt och i regel högst menligt

ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet. Utvecklingen hade

visserligen gått i riktning mot en avveckling av torparesystemet. Mångenstädes

förekomme systemet dock alltjämt. Inga skäl förefunnes att omöjliggöra

förekomsten av dagsverkstorp, vilket skulle bliva en följd av bestämmelsen.

Systemet innebure fördelar för båda kontrahenterna. Då lagen

vore avsedd att gälla så små arrenden som dem, vilkas odlade jord utgjorde

minst 2 hektar, drabbade bestämmelsen även en sådan arrendator, vilken

för sin utkomst nödvändigtvis måste hava extra arbetsförtjänst och vilken

för lunkningen av den arrenderade jorden behövde anlita jordägarens dragare.

Väl mötte ej hinder, att vid sidan av arrendeavtalet träffades ett

arbetsavtal, men det läge nära till hands att antaga, att bestämmelserna

däri komme att avfattas med hänsynstagande även till arrendeavtalet. Enligt

gällande arrendelag skulle arbetsprestationen vara till sin mängd bestämd,

vilket däremot ingalunda behövde bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

som alltså kunde bliva lika och kanske mera betungande än bestämmelserna

i ett arrendeavtal.

... Länsstyrelsen i Norrbottens län bär föreslagit, att legan borde få utgöras

jämväl i bestämt antal dagsverken, vilka, om arrendatorn så önskade, borde

få avlösas i penningar efter gällande markegångspris.

Slutligen har länsstyrelsen i Hallands län förordat, att lega, som utsattes

i viss mängd naturaalster, skulle fa lösas efter markegång eller annat efter

konjunkturerna växlande pris.

Skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader.

Av de myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava länsstyrelserna i

Kristianstads och Malmöhus län ej ansett, att bestämmelser härutinnan

vore i särskild grad påkallade. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanlands och Östergötlands lön hava framhållit, att bestämmelserna

kunde bliva ganska betungande för jordägare med svag ekonomi, samt att

då det givetvis läge i såväl jordägarens som arrendatorns intresse samt

även betingades av rena jordbrukssynpunkter, att arrendegårdarna höllos

med goda och tillräckliga åbyggnader, förhållandena även utan lagbestämmelser

bleve tillfredsställande.

Rätten att nyodla samt erhålla gottgörelse därför.

Härutinnan har anförts av

länsstyrelsen i Hallands län: »Att giva arrendatorn rätt att å arrendegården

verkställa nyodling utan uttryckligt tillstånd av jordägaren och till

och med gorå honom berättigad till ersättning av jordägaren för en dylik,

mot dennes vilja företagen förändring i arrendegårdens beskaffenhet, kan

ingalunda tillstyrkas för landets mellersta och södra delar. Rationellt jordbruk

kräver där i första hand förbättrad kultur å den redan odlade jorden.

Att arrendatorn till och med skulle kunna tilltvinga sig odlingsrätt å jordägaren

tillhörig mark utanför den arrenderade fastigheten måste betecknas

som ett synnerligen betänkligt förslag»;

länsstyrelsen i Jämtlands län: »De föreslagna bestämmelserna om rätt

för arrendatorn att intaga odlingsmark utöver det arrenderade området,

innefatta ett slags expropriation i enskilt intresse, som torde vara främmande

för grunderna för vår hittillsvarande expropriationslagstiftning. Förslaget

är så mycket egendomligare, som det icke innehåller några föreskrifter om,

att. den intagna marken verkligen skall odlas av arrendatorn eller om påföljd

för underlåtenhet därav»;

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, att särskild

överenskommelse mellan jordägare och arrendator borde utgöra förutsättning

för gottgörelse för verkställd nyodling;

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Vad

förhållandena i länet anginge, torde man icke som regel kunna gå ut

ifrån, att nyodling vore ägnad att skapa en förstärkning av arrendegårds

jordbruk. Så torde endast rent undantagsvis vara fallet. Innan ännu

den redan odlade jorden under normal hävd bringats upp till en mot

förhållandena svarande, skäligen som god ansedd avkastning, torde varje

ifrågasatt nyodlingsföretag böra högst sorgfälligt prövas, innan det kommer

till utförande. Vidare ville utskottet erinra, att de senaste årens utveckling

på beteskulturens område torde kunna sägas hava lämnat fullt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lar/utskottets utlåtande Nr ‘di. 4.''i

bindande bevis för att sådan jord, som väl här i främsta rummet skulle

bli föremål för odling, i allra högsta grad lämpade sig att användas som

betesmark, och att den som dylik oftast gå ve ett högst avsevärt bättre ekonomiskt

utbyte än som åkerjord. — Vidare vore att märka att eu nyodling

eller en jordförbättring icke endast betydde ett kapitalutlägg utan ock ett

ökat behov av arbetskraft. 1 samma män en för egendomens nuvarande

areal nätt och jämt tillräcklig arbetsstyrka även toges i anspråk för sådana

nya uppgifter som nyodling, torde det ligga i sakens natur, att

ett visst eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd vore att

räkna med. Härigenom kunde jordägaren i längden tillfogas skada, som

till sin storlek svårligen ens tillnärmelsevis läte sig uppskattas. Under

alla omständigheter vore det förknippat med betydande svårigheter att

åsätta en nyodling och ännu mera eu jordförbättring ett rätt värde, Häri

läge följaktligen en ej ringa svaghet, vilken kunde medföra mindre önskvärda

konsekvenser för båda parterna. Eu nyodling — detsamma gällde

i regel även en jordförbättring — krävde merendels ett ganska sorgfälligt

planläggande, en ingående undersökning av odlingsjordens beskaffenhet,

lutningsförliållanden in. in., vilket allt varken arrendator!! ensam eller ens

med jordkommitténs hjälp i regel torde kunna utföra. Risken för att

mindre väl planlagda nyodlingar komme till utförande syntes således ej

vara utesluten. Att utlämna jordägaren till ett dylikt godtycke funne förvaltningsutskottet

ej vara försvarligt.

Slutligen bär hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län

framhållit, att jordägarens medgivande borde utgöra en förutsättning för

rätt att odla äng eller permanent betesvall, att bestämmelsen om rätt att

odla utom det arrenderade området borde utgå, samt att rätten till ersättning

för nyodling och annan grundförbättring, vilken vore i princip riktig,

kunde medföra många svårigheter särskilt för en kapitalsvag jordägare,

varför denna rätt borde begränsas på sätt som skett i den finska lagen till

det fall, att jordägaren vid legotidens slut vägrade att förlänga arrendet.

Lagformen.

Flera myndigheter hava uttalat sig för lämpligheten av att, såsom reservanter

inom kommissionen förordat, de bestämmelser, som kunde erfordras

för skyddande av arrendatorer och torpare under enskilda ägare,

vilka ej kunde anses såsom skogsspekulanter, borde utbrytas ur den ifrågasatta

lagen och lämpligen inarbetas i den allmänna nyttjanderättslagen.

Lantbruksstyrelsens yttrande.

Lantbruksstyrelsens yttrande har utskottet ansett böra i nedan intagna

delar här återgivas:

»Innan lantbruksstyrelsen yttrar sig om lämpligheten av föreliggande

lagförslag, finner styrelsen sig böra upptaga till behandling frågan, huruvida

och i vad mån förhållandena inom det område, förslaget avser att

reglera, påkalla vidtagande av åtgärder från det allmännas sida.

Att missförhållanden föreligga, mot vilka åtgärder kunna och böra vidtagas,

finner lantbruksstyrelsen obestridligt. Även frånsett de missförhållanden,

varå den norrländska arrendelagen avsett att råda bot, föreligga

i allmänhet — särskilt i fråga^om de mindre och medelstora arrendejordbruken

— sådana omständigheter, att ur såväl allmän jordbruks- som

social synpunkt vidtagande av skyddsåtgärder från det allmännas sida i

vissa hänseenden måste anses berättigat.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Läiitbruksstyrdscn vill angående sin uppfattning härutinnan framhålla

följande.

A. Arrendator^ ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till

arrendegivaren. Vid arrendeavtalets träffande är han ofta nog den sva
P.

en> ej blott ekonomiskt utan också därigenom, att han saknar förutsattnmgar

att kunna tillvarataga sina intressen, ja, stundom till och med

att latta det förelagda kontraktets innebörd.

B. Önskvärt är, att, där ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen,

arrendatorn tillförsäkras en så lång arrendetid, att han kan finna

med sin fordel förenligt att förbättra jordbruket, vidmakthålla åbvggnader

och sa vidare.

C1-iJ1Ö;ranftaltningar tor(*e behöva träffas i syfte att säkerställa vidmakthållandet

av hygieniska och ur driftsekonomisk synpunkt åbyggnader,

dar sådana redan finnas, och främja tillkomsten därav, där sådana

saknas.

D. Arrendatorn bör vid arrendets frånträdande tillförsäkras skälig ersattnmg

enligt fastställda grunder för av honom vidtagna och bekostade

förbättringar, som äro av beskaffenhet att höja fastighetens värde.

Vid ett statligt reglerande av dylika förhållanden mellan arrendegivare

och arrendator får emellertid icke lämnas ur sikte, att, samtidigt som den

svagare parten bör tillförsäkras skäligt stöd, huvudvikten ligger därpå

att mellan de båda parterna söka åsta dkomma ett avtal, varav båda kunna

anse sig hava fördel.

Redan under nuvarande förhållanden är upplåtande mot lega av mindre

jordbruk ej sällan eu föga vinstgivande, stundom direkt förlustbringande

affär.

Det måste därför anses vara av synnerlig vikt att icke genom lagstiftnings-

och andra statliga åtgärder direkt motverka jordägarens intresse

att mot lega upplåta mindre fastigheter. Överdrivet nit i detta hänsetnde

måste, särskilt där detta icke är grundat på tillräcklig praktisk sakkunskap,

verka menligt på den sak, man här vill tjäna.

I förevarande hänseende synas allvarliga invändningar kunna riktas

emot föreliggande förslag.

t ör att närmare belysa detta och i viss män klargöra förslagets innebörd

och vilka konsekvenser det vid eventuell tillämpning i oförändrat

skick kan komma att medföra, anser sig lantbruksstyrelsen böra något

nai mare beröra vissa av förslagets mera betydelsefulla bestämmelser.

Derigenom att, såsom förut anförts, lagen skulle äga tillämpning jämväl

å enskild jordägare tillhörig jord i allmänhet, har den undantagslagstiftning,

som den norrländska arrendelagen innebär, utsträckts att praktiskt

taget gälla nära nog'' alla mindre och medelstora jordbruk. Rörande

sådana jordbruk skulle således vid utarrendering komma att gälla bland

annat följande.

Enligt i § skulle den kortaste arrendetiden vara 15 år. Vidare skulle

enligt 12 § arrendatorn vid arrendetidens slut vara berättigad att förnya

a i ren det, såvitt han ej i märklig mån eftersatt, vad honom rörande fastighetens

a ård ålegat. Lagförslagets formulering i dessa båda avseenden

medgiver jordägaren knappast något inflytande över sin fastighet, sedan

en gång ett arrendeavtal ingåtts, vilka bestämmelser arrendekontraktet

än måtte innehålla, varemot arrendatorn därigenom förbehållen rättighet

att under arrendetiden uppsäga avtalet skulle äga giltighet.

Enligt 9 § skulle såsom nämnt lega i form av arbetsprestationer icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

45

vara tillåten. Den arrendetyp, som omfattar de talrika arbetstorpen, skulle

härigenom försvinna. Om också torpinstitutionen, särskilt i äldre tider,

ofta med skid ansetts vara behäftad med brister och för torparen betungande,

torde det dock icke kunna förnekas, att densamma, rätt utnyttjad

och med väl avvägda dagsverksskyldigheter, innebär fördelar för såväl

jordägare som arrendator. Ingen form av övergång från jordbruksarbetare

till arrendator torde vara så gynnsam som denna, beroende dels

därpå, att för övertagande av ett torp varken borgensförbindelse eller annan

säkerhet anses behövliga, dels ock på den hjälp och det stöd, ofta

även av ekonomisk art, som jordägaren torde vara villig att lämna en i

hans tjänst varande arbetare vid övertagande av ett ledigt torparrende.

Enligt 15 § skulle det åligga jordägaren att vid arrendets tillträdande

tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader

i ett efter ortens förhållanden behörigt skick samt att, därest under arrendetiden

nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Arrendatorn

skulle sålunda efter arrendekontraktets ingående kunna vid tillträdessynen

eller senare fordra, att nya hus skulle uppföras och gamla ombyggas

på jordägarens bekostnad, även om kontraktet innehölle häremot stridande

bestämmelser. Någon möjlighet för en jordägare att vid ingående utav

avtal om utarrendering av jordbruk utav ifrågavarande slag skydda sig

mot risken att sedermera bliva ålagd att verkställa omfattande nybyggnader

och ombyggnader föreligger således icke. Vilka kanske rent av

ruinerande ekonomiska konsekvenser detta skulle kunna få för en enskild

jordägare med mindre stark ekonomi torde ligga i öppen dag.

Enligt 29 § skulle arrendatorn, där den arrenderade jorden utgör endast

viss del av jordägaren tillhörig fastighet, kunna efter hänvändelse till vederbörande

jordkommitté mot jordägarens bestridande om ock med vissa

begränsningar erhålla tillstånd att odla jämväl fastigheten tillhörande

mark, som icke innefattats i arrendet. Genom utarrendering av viss jord

skulle jordägaren frånhända sig den fria dispositionsrätten jämväl till

övrig honom tillhörig mark. Sålunda skulle en arrendator av ett mindre

jordbruk, som utgjorde en del av den fastighet, jordägaren själv bebodde

och brukade, kunna, därest jordkommittén i orten vore villig härtill medverka,

trots i lagen angivna begränsningar, få rätt att verkställa odling å

jordägarens betesmarker.

Enligt 32 § skulle arrendatorn för på detta sätt verkställda nyodlingar

vara berättigad att vid avträdet erhålla ersättning av jordägaren. Icke

nog med att jordägaren sålunda skulle mista dispositionsrätten till sin

jord, utan skulle han därjämte kunna åsamkas oberäkneliga utgifter.

Enligt 36 § skulle arrendatorn under vissa förhållanden tillförsäkras

rätt till bete jämväl utom den arrenderade jorden, utan att sådant avtalats

i arrendekontraktet. Den honom sålunda tillförsäkrade rätten har i lagförslaget

utsträckts att gälla vilken annan jordägaren tillhörig fastighet

som helst. Även härigenom skulle jordägarens dispositionsrätt till sin

jord göras illusorisk, därest han utarrenderade någon del därav i form av

arrende utav den storlek, att detta folie under den föreslagna lagen.

Enligt 34 § skulle på samma sätt jordägarens dispositionsrätt till skogen

inskränkas, i det att arrendator av i lagen avsedd arrendejord bleve berättigad

att — därest å den fastighet, arrendejorden tillhör, skog finnes

_ efter anvisning få taga husbehovsbränsle och husbehovsvirke. Någon

utarrendering utan tillgång till fria eller begränsade skogsprodukter skulle

följaktligen icke vara medgiven, där skog å fastighet förefunnes. Därest

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

jordagaren genom annan avverkning än till eget hnsbekov förorsakade,

att skogen icke räckte till att sålunda förse arrendatorn med hans behov

av bränsle och virke, skulle jordägaren till yttermera visso vara förpliktigad

att tillhandahålla arrendatorn, vad som härutinnan felades.

Bestämmelser av den art, som bär i korta drag relaterats, finner lantöruksstyrdsen

vara alltför långt gående och tillärna konsekvenser så oberäkneliga,

att de endast för rena undantagsfall, där oefterrättliga förhållanden

visat sig föreligga, borde kunna ifrågasättas. De återfinnas visserhgen

i stort sett i den gällande s. k. norrlandslagen, där deras förekomst

med hiinsyn till de förhållanden, som rått inom den jordägarkategori

denna lag berör, torde kunna försvaras. Lantbruksstyrelsen anser det

däremot alldeles oberättigat att av den omständigheten, att lagen under

dessa förhållanden befunnits lämplig, draga den slutsatsen, att liknande

och i viss man skärpta bestämmelser kunna och höra tillämpas jämväl

inom södra Sverige samt därtill — från att endast gälla jord tillhörig vissa

för jordbruket i allmänhet mindre intresserade jordägare — utsträckas att

omfatta nära nog alla mindre och medelstora arrendejordbruk. Vad som

kan vara lämpligt för Norrlands skogsbygder med dess egenartade förii

allanden, där dessa påverkas av säregna jordägarintressen, skulle, tilllämpat

f)å södra Sveriges jordbruk med dess jordägarförhållanden, enligt

styrelsens förmenande kunna komma att medföra ödesdigra verkningar

Jordkommissionens avsikt med de föreslagna bestämmelserna har tydligen

varit att söka skapa betingelser för en under gynnsamma förhållanden

arbetande klass av mindre och medelstora jordbrukare. Enligt lanfbruksstyrelsens

förmenande torde det emellertid kunna befaras, att följden

av den föreslagna lagstiftningen komme att bliva eu helt annan än

den avsedda. Den inskränkning i jordägarens dispositionsrätt över sitt

jordinnehav och den osäkerhet i ekonomiskt avseende, som lagförslaget

innebär för jordägaren, torde nämligen komma att medföra en synnerligen

stor obenägenhet för upplåtande av arrendejord till den storlek, som

faller under lagens bestämmelser. Om hänsyn tages till de kostnader,

jordägaren även med nu gällande arrendelag i regel får vidkännas för

byggnader och i form av lämnade skogsprodukter, skulle den verkliga

jordräntan i allmänhet bliva obetydlig, stundom ingen. Där förvärv och

innehav utav jord icke föranletts av intresse för skogen, torde ofta innehavav

jord, som utarrenderats till mindre jordbruk, hava sin grund däri,

att densamma ärvts eller förvärvts jämte av ägaren innehavd huvudgård!

i vilket fall ett personligt förhållande mellan ägare och arrendator väl i

flertalet fall kan beräknas uppstå, som bidrager till uppkomsten av för

arrendatorerna i stort sett gynnsamma förhållanden. Lantbruksstyrelsen

finner det emellertid otvivelaktigt, att inför sådana utsikter, som den

föreslagna lagen skulle medföra, dessa för skapandet och vidmakthållandet

av mindre arrendejordbruk gynnsamma intressen skulle minskas om

ej rent av upphöra.

Frånses kan enligt lantbruksstyrelsens mening icke heller de sociala

missförhållanden, som kunna bliva följden av- sa ensidiga bestämmelser

till arrendatorernas fördel, som lagförslaget innebär. T många fall synas

dessa till och med vara av den art, att de inbjuda eu arrendator till kanske

fullt obefogade krav mot jordägaren, varigenom ständiga tvister lätt

bliva följden — till skada för samhällsfriden och jordbruksnäringen.

Jordkommissionen synes i viss mån hava varit medveten om den fara

för de mindre arrendejordbrukens bestånd, som de föreslagna bestämmel
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

47

serna kunna innebära. Därom vittna de stränga och mot jordägaren hårt

ingripande bestämmelser, som kommissionen föreslagit i särskilda lagförslag

rörande avlösning av arrendejordbruk och vanhävd, till vilka förslag

lantbruksstyrelsen senare återkommer.

I anslutning till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, måste styrelsen

bestämt avstyrka, att föreliggande förslag till social arrendelag genomföres.

Det synes lantbruksstyrelsen tvivelaktigt, huruvida en särskild lag vid

sidan av den allmänna arrendelagen (iverhuvudtaget är behövlig och önskvärd

annat än i fråga om sådana säregna förhållanden, som framkallat

den norrländska arrendelagen.

Särskilt inom mellersta Sveriges skogstrakter förekomma emellertid,

efter vad erfarenheten visat — om också ej så allmänt — förhållanden i

viss mån likartade med dem, som råda i Norrland och av sådan art, att

en försiktig utsträckning av den norrländska arrendelagens giltighetsområde

torde kunna anses berättigad och lämplig.

Huruvida emellertid förhållandena inom södra Sverige påkalla, att

lagen utsträckes att gälla även där, finner styrelsen knappast antagligt.

Där rådande allmänna jord- ocli skogsförhållanden kunna måhända —

jämväl beträffande de jordägarkategorier, som drabbas av norrländska arrendelagen

— i viss mån medföra samma faror, som lantbruksstyrelsen förutsatt

såsom följd av antagandet utav det av jordkommissionen här avgivna

lagförslaget.

I syfte att råda hot på de missförhållanden, som enligt vad lantbruksstyrelsen

redan anfört i allmänhet torde få anses föreligga på ifrågavarande

område, håller lantbruksstyrelsen före, att det lämpligen bör undersökas,

huruvida icke i den mån förändringar och tillägg till de bestämmelser,

som för närvarande reglera förhållandet - mellan fastighetsägare

och arrendatorer, befinnas erforderliga, dessa kunna inarbetas i gällande

lag om nyttjanderätt till fast egendom.

Anmärkas må dock, att de förhållanden, som böra beaktas vid upplåtande

av jord mot lega, äro i så hög grad varierande i olika delar av landet,

att en reglering i detalj å området på direkt lagstiftningsväg alltid

måste i hög grad verka besvärande och försvåra ett för båda parter tillfredsställande

utnyttjande av förefintliga möjligheter.

Åtskilligt skulle möjligen kunna uträttas genom ett lokalt sakkunnigt

organ, som medverkade vid träffande av avtal om lega av jord i allmänhet

inom respektive område, eller åtminstone i sådana fall, där den odlade

jordarealen ej överstege visst maximum. Ett dylikt opartiskt organ skulle

måhända kunna väntas ej mindre tillvarataga arrendatorernas berättigade

krav, än även genom sin auktoritet bidraga till att avtalet finge en

sådan form, att såväl allmänna som de båda parternas enskilda synpunkter

bleve behörigen beaktade.»

I motiveringen till de föreliggande motionerna har anförts huvudsakligen

följande:

Vad angår spörsmålet om den omfattning, i vilken ägarna upplåtit jorden

till brukande åt andra, utgör, enligt arealinventeringen den 1 juni

1919, den på arrende upplåtna åkerarealen ej mindre än 971,116 hektar

fördelade på 99,691 brukningsdelar.'' Då landets hela åkerareal samti
-

Motiveringen

till de föreliggande

motionerna.

I dessa siffror ingå ej fastigheter med under 0 -C hektar åkerjord.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

digt utgjorde 3,787,242 hektar och hela antalet brukningsdelar var 428,026,

brukades sålunda ej mindre än 25.o procent av landets odlade jord och

23.3 procent av hela antalet brukningsdelar av arrendatorer och torpare.

Mer än 75 procent av arrendejordbruken utgjordes av lägenheter och

småbruk om högst 10 hektar åkerjord. Även om dessa medeltal för hela

riket gäller vad ovan sagts om bolagsförvärven.

Givet är, att huvudsakliga delen av den staten, ecklesiastika boställen,

kommuner och stiftelser tillhöriga åkerjorden är utarrenderad. Ä dessa

ägaregrupper falla sammanlagt 17,013 arrendebruk.

Fördelningen å övriga olika ägaregrupper framgår av följande sammanställning:
-

Antal brukningsdelar, brukade av

Åkerareal i hektar,

brukad av

ägare

arrendatorer

ägare

arrendatorer:

Bolag och ekonomiska före-

ningar ..............................

2,370

24,338 (= 91.1 % i

85,191

134,751

Fideikommiss........................

173

7,060 (= 97.6 %)

18,778

112,512

Större enskilda jordägare ......

2,095

13,055 (= 86.2 % i

269,625

168,903

Mindre enskilda jordägare ......

321,511

38,225 (= 10.6 %)

2,422,230

312.503

Ett viktigt medel till förbättrande av den jordbrukande folkklassens

ställning är en social arrendelag. De förut omnämnda statistiska uppgifterna

giva som sagt vid handen, att omkring en fjärdedel av Sveriges

åkerareal och en ungefär lika stor del av landets totala antal brunkningsdelar

är upplåten till arrendatorer. Redan genom 1907 års lag om nyttjanderätt

till fast egendom togs ett steg i riktning mot bättre skydd för

arrendatorsklassen. Ehuru åtskilliga brister vidlåda denna lagstiftning,

är dock ett betydelsefullt första steg därmed taget. Detta icke minst därigenom

att i lagen blivit fastslagen principen om statens rätt och skyldighet

att till skydd för den svagare parten begränsa avtalsrätten.

Jordkommissionen har i sitt betänkande framhållit, att, därest jordbruket

skulle kunna höjas å de mindre arrendegårdarna och torpen,

vilket torde vara av den största nationalekonomiska betydelse, samt den

sociala vantrevnad, som allmänt vore tillfinnandes inom de beroende

arrendators- och torpareklasserna, skulle kunna undanröjas, så vore det

en tvingande nödvändighet att genom en väl avvägd arrendelag för dessa

klasser bereda dem något av den självägande bondens självständighet och

trygghet i utövning av sitt yrke som odlare. Att en sådan lagstiftning

uppbures av en allmän opinion inom den beroende arrendatorsklassen,

framginge enligt kommissionens mening bland annat av de uttalanden i

ämnet, som från arrendatorssammanslutningar och enskilda i olika delar

av landet kommit kommissionen till hända.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

49

Såsom framgår av norrländska arrondelagen, ha i don de väsentligaste

bristerna i fråga om nu gällande allmänna arrendelagstiftning ansetts

bestå i avsaknad av bestämmelser om minimitid för upplåtelser, om sättet

för lagens utgörande, om byggnads- och reparationsskyldighet, om rätt

att verkställa nyodling och undfå gottgörelse för jordförbättringar, om

rätt till skogsfång, bete och fiske m. m. Dessa brister drabba fortfarande

de delar av riket, där den norrländska arrendelagen ej gäller. Den bör

därför utsträckas till dessa.

Emellertid var även norrlandslagen en kompromiss, och erfarenheten

har givit vid handen, att åtskilliga förbättringar av dess innehåll böra

vidtagas och således, med stiftande av en social arrendelag för riket,

komma detta i sin helhet till godo. Jordkommissionen har funnit dessa

förbättringar böra bestå i att en minimitid för upplåtelse bör kompletteras

med företrädesrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens utgång, att förbehåll

om arbetsskyldighet såsom legovederlag förhindras och att rätten till

jordförbättringar och ersättning därför göres effektivare. Dessutom

kräver lagens utsträckning till södra och mellersta delarna av riket en

mera vittomfattande definition på de arrendegårdar, som skola falla under

lagen.

Såsom motivering för dessa förslag åberopas i huvudsak vad jordkommissionen

därom anfört. En sammanfattning av skälen i huvudsakliga

delar följer här nedan.

Arrendetiden kan enligt nu gällande lag genom avtal givas olika

längd, lägst ett år. Tidigare var en längre arrendetid nog regel, men

under de senare åren har en tendens till minskning av arrendetiden gjort

sig gällande. Till och med ettåriga upplåtelser bli allt vanligare och lära

på sina orter kunna betraktas såsom regel. En kort arrendetid måste

emellertid anses förödande ur flera synpunkter. För arrendatorerna medför

den en stark känsla av osäkerhet; arrendena kunna när som helst höjas

och arrendatorerna kunna godtyckligt tvingas avflytta. Givet är, att under

sådana förhållanden arrendatorns intresse för jordbrukets vidmakthållande

icke heller blir detsamma och förbättringar därå bli praktiskt taget

uteslutna. Nyodlingar och andra mera varaktiga förbättringar förutsätta

givetvis en upplåtelse av den längd, att arrendatorn också kan få skörda

frukten av sitt nedlagda arbete. Men ej nog härmed; de korta arrendetiderna

torde småningom medföra en direkt tillbakagång av jordbruket.

För arrendeupplåtelser synes därför böra i de fall, varå en social arrendelag

skulle bliva tillämplig, fastställas viss minimitid, förslagsvis den bland

annat vid upplåtelse av statens jordbruksfastigheter såsom den regelrätta

förutsatta tiden av 20 år.

Vid förnyad utarrendering bör arrendator eller, i händelse han avlidit,

närmare skyldemän till honom äga rätt till erhållande av förnyat

arrende (optionsrätt) med undantag för skäliga fall.

Även annan reglering av upplåtelsevillkoren är ofrånkomlig för uppDihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 höft. (Sr 36.1

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

nående av lagstiftningens syfte. Sålunda synes det, såsom jordkommissionen

närmare utvecklar (se betänkandet sid. 27 o. f.), riktigast, att arrendet

må utgå endast i form av penningar eller naturaalster; ej i form av

fullgörande utav dagsverken eller andra arbetsprestationer. Erfarenheten

har visat, att arrendatorns arbetskraft i regel beräknats till för lågt

värde, varför arrende, som fullgöres genom dagsverken, ofta nog blivit

synnerligen betungande för arrendator!!. Härtill kommer, att arrendatorn

understundom inkallas till fullgörande av sin dagsverksskyldighet

utan att skälig hänsyn tages till nödvändigheten för honom att få sköta

sitt eget jordbruk. Vid torparrenden, där ett ändamål med upplåtelsen

är att hava tillgång till lämplig arbetskraft för skötandet av jordbruket

å huvudgården, är torparen så gott som undantagslöst beroende av tillfällen

till biförtjänst, vadan tillfälle där finnes för jordägaren att med

torparen—arrendator!! träffa överenskommelse om arbetshjälp. Betydelsefullt

är särskilt, att arbetsskyldighetens borttagande allmänt kräves

av torpare och övriga arrendatorer, om vilka här är fråga.

För att arrendebruken skola, till gagn för både enskilda parter och för

samhället, bliva ekonomiskt bärkraftiga och för att jordbruket även vid

arrendeupplåtelser skall kunna främjas, äro vissa föreskrifter med avsesende

å arrendators rätt att nyttja fastigheten erforderliga. Sålunda bör

arrendator, därest å fastigheten finnes skog av lämplig beskaffenhet,

vara berättigad att efter anvisning där taga bränsle samt virke till

underhåll av fastighetens åbyggnader ävensom till nödiga hägnader,

hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Detsamma bör gälla i

fråga om rätt till betning i den omfattning, som kan anses vara överensstämmande

med förhållandena å orten.

Av synnerlig vikt måste anses vara, ej blott att arrendatorn beredes

rätt att verkställa uppodlingar å därför lämplig mark, utan även att han

vid arrendets avträdande får ersättning av jordägaren för verkställda

nyodlingar och andra jordförbättringar. Redan lagberedningen framhöll

på sin tid, att mycket talade för införandet av denna princip för riket

i dess helhet; och otvivelaktigt torde vara, att densamma skulle för landet

verka fördelaktigt. Ersättningskyldighet i nu berörda hänseende

kan ej heller anses vara mot jordägaren obillig. Jordens uppodling och

förbättring kommer ju i sista hand honom själv till godo. Avsett är, att

ersättning skall utgå endast för den ökning i värde, som egendomen

genom förbättringen kan anses hava erhållit, då fastigheten avträdes.

Ersättningen skall sålunda ej överstiga det verkliga jordförbättringsvärdet.

Likaledes är tillvaron av åbyggnader, lämpade för sitt ändamål och i

tillräckligt gott stånd, en nödvändig förutsättning för jordbrukets vidmakthållande

och arrendatorns trevnad. Emellertid befinna sig byggnaderna,

särskilt boningshusen, å arrendegårdar och torp ofta i bristfälligt

och stundom i rent hälsovådligt skick. En av jordkommmissiönen

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

i öretagen Undersökning har givit vid handen, att förhällandena härutinnan

äro synnerligen otillfredsställande. Givet är, att arrendatorn

med sina i regel mera begränsade resurser bär svårare än jordägaren att

sörja för, att å fastigheten finnas tillräckliga åbyggnader, något som för

övrigt knappast kan begäras av arrendatorn jämväl med hänsyn därtill,

att han är allenast mera tillfälligt knuten vid fastigheten. Jordägaren

hör därför åläggas fullgöra den för fastigheten erforderliga ny byggnadsskyldigheten.

Däremot bör arrendatorn givetvis vara skyldig att sörja

för å fastigheten befintliga åbyggnaders nödiga underhåll under arrendetiden.

, Här; ha nu i korthet angivits några av de viktigaste principer, vilka

Synas höra ligga till grund för en social arrendelagstiftning. Givet är

emellertid, att vid det närmare utformandet av föreskrifter i nu berörda

hänseenden erfordras åtskilliga jämkningar och modifikationer,

varjämte åtskilliga frågor, som ej nu berörts, behöva göras till föremål

för lagstiftning. I dessa hänseenden bör det av jordkommissionen avgivna

principbetänkandet med förslag till social arrendelag kunna tjäna

till ledning.

Under hänvisning i övrigt till kommissionens nämnda förslag skall

dock här särskilt beröras ytterligare en fråga av grundläggande betydelse,

nämligen å vilka upplåtelser en social arrendelag bör få tillämpning.

Den första begränsningen är given redan i och med lagens hela

syftning. Sålunda bör den ha avseende endast å fastighetsupplåtelser

för jordbruksändamål. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas

innehåll bör en blivande lag ej heller äga tillämpning i de fall, där nyttjanderättsupplåtelsen

icke är det väsentliga i avtalet, utan är av mera

underordnad betydelse. Lagen måste emellertid begränsas jämväl så till

vida, att densamma ej äger tillämpning å de mera tillfälliga arrendeupplåtelser,

som hava sin grund i t. ex. jordägarens sjukdom, minderårighet

o. d. Givetvis lämpa sig ej de ifrågasatta föreskrifterna för dylika fall.

För ernåendet av de modifikationer, som av nu berörda synpunkt kunna

anses behövliga, äro två vägar tänkbara, antingen en prövning från fall

till fall eller en begränsning av lagen till de slags arrendeupplåtelser,

vilka såsom regel äro att anse såsom mera permanenta. Övervägande skäl

synas tala för att välja det senare förfaringssättet och begränsa lagens

giltighet till arrenden av till huvudgård hörande hemman, hemmansdel,

torp eller annan jordbrukslägenhet så ock av annan jord, som vid avtalets

ingående tillhör bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller

enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å därmed

sambrukad fastighet och uppenbarligen besitter densamma huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte.

Genom erforderliga bestämmelser med avseende å en blivande lags

ikraftträdande måste tillses, att det skydd, som med densamma avses,

ej göres illusoriskt, såvitt den nuvarande arrendatorsklassen angår.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Det lagstiftningsspörsmål, som genom förevarande motioner bragts under

riksdagens prövning, utgör otvivelaktigt ett bland de viktigaste leden i den

s. k. jordfrågan. Väl hava styckningar och försäljningar av jordegendomar

under senare tider förekommit i betydande utsträckning samt därigenom

jord, som förut brukats av arrendatorer, i ej ringa omfattning kommit under

jordägares eget bruk. Ävenså har under de senaste årtiondena det gamla

torparesystemet i allt större omfattning avlösts av mera fria arbetsformer,

varigenom den förut talrika torparklassen till antalet avsevärt förminskats.

Om ock tendensen således gått emot minskning av arrende- och torpupplåtelserna,

är dock uppenbarligen förekomsten av dylika upplåtelser alltjämt

av en sådan omfattning, att det rättsliga reglerandet av desamma blir en

fråga av utomordentlig såväl nationalekonomisk som social betydelse. Det

av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden

skulle enligt dess beräkningar komma att beröra mera än 30,000

brukare av landets jord.

Mellan jordägare och arrendatorer härskade länge ett visst patriarkaliskt

förhållande, som gjorde ett detaljerat reglerande av rättsförhållandet dem

emellan mindre nödigt. I den mån allt vidsträcktare områden av Sveriges

jord förvärvats av sågverks- och bruksindustrier, varigenom stora delar av

den självägande jordbruksbefolkningen övergått till av nämnda industrier

beroende arrendatorer och i den mån den ekonomiska utvecklingen även å

fideikommiss och andra större jordbruksdomäner skärpt motsättningen mellan

jordägarnas och arrendatorernas intressen, har emellertid behovet av detaljerade

rättsregler på detta område allt starkare gjort sig gällande. Erfarenheten

har visat, att i de fall, där jordägare och arrendatorn äro alltför

ojämnt ställda i ekonomiska och sociala villkor eller där hos ägaren förefinnes

ringa eller intet intresse för jordbruket å arrendegården, den fria

avtalsrätten icke mäktar giva brukaren det stöd han behöver för utövning

av sitt yrke såsom odlare. Såsom av det föregående framgår, är också

kravet att genom särskilda för parterna tvingande rättsregler bereda vissa

grupper av brukare av annans jord, såsom bolagsarrendatorer, torpare och

därmed jämställda, ökad trygghet i olika avseenden av gammalt datum.

Redan antagandet av lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni

1907 utgör ett betydelsefullt steg i denna riktning. Genom lagen om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 har

kravet vunnit fullt erkännande, för så vitt rörer arrende av jord, tillhörig

bolag och skogsspekulanter i berörda delar av landet. Torpkommissionen

har såsom en av anledningarna till den konstaterade tillbakagången av

torpinstitutionen påvisat de missförhållanden, som mångenstädes råda å torparrendena,

samt för avhjälpande av dessa uttalat sig för modifikationer i de

allmänna arrenderättsreglerna beträffande dagsverkstorp och därmed jämförliga

lägenheter inom riket i dess helhet. Att det stöd, som 1907 års lag

avser att skänka brukare, icke numera är tillfyllest för de mest beroende

arrendatorsklasserna, får anses genom ingående undersökningar vara kon
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

53

staterat av såväl jordundersökningen som jordkommissionen, vilka för höjandet

av jordbruket å de mindre arrendegårdarna och torpen samt för undanröjandet

av den sociala vantrevnad, som där flerstädes är tillfinnandes, betonat niid

vändigheten av att genom eu väl avvägd, för dessa klasser särskilt gällande

arrendelag beredes dem något av den självägande bondens självständighet

och trygghet i sitt yrke. I de yttranden, som avgivits över jordkommissionens

förslag, har även, där man ställt sig helt avvisande mot själva

förslaget, framskymtat såsom något man ej velat förneka, att missförhållanden

här och var råda och åtgärder i ena eller andra avseendet sålunda äro av

ett verkligt behov påkallade. Att av såväl jordbrukspolitiska som sociala

synpunkter vissa lagstiftningsåtgärder uti det av motionärerna omförmälda

syftet äro erforderliga, därom är ock utskottet övertygat.

Beträffande riktlinjerna för den ifrågasatta lagstiftningen hava motionärerna

i huvudsak anslutit sig till jordkommissionens förslag. Av den

redogörelse för detta förslag, som i det föregående lämnats, framgår, att

detsamma genomgående är byggt på den ekonomiska motsättningen mellan

jordägare och arrendatorer. Ä jordägaren såsom den i ekonomiskt hänseende

bättre ställde hava sålunda till förmån för den i detta avseende

mindre välsituerade arrendatorn lagts förpliktelser, som i flera hänseenden

måste framstå såsom betungande. Ehuru detta vid en lagstiftning sådan

som den förevarande torde vara i viss mån ofrånkomligt, vill utskottet

dock framhålla, att anledning ej torde föreligga att härutinnan allt för

mycket generalisera. Det torde ingalunda böra förbises, att även bland de

grupper av jordägare, som den ifrågasatta lagstiftningen skulle avse, finnes

mången, vilken näppeligen är i stånd att bära ekonomiska uppoffringar av

alltför tyngande art. Skall lagstiftningen icke komma att verka till skada

för jordbruksnäringen, måste lagstiftaren på förevarande område framgå

med största varsamhet. Därest det icke kan undvikas, att å jordägarna

läggas bördor, som innebära ett mera avsevärt skärpande av gällande rätt,

synes sålunda genom stadgande av en väl avvägd övergångstid böra beredas

dem tillfälle till anpassning efter de förändrade förhållandena.

Det yttersta målet, vartill den ifrågavarande lagstiftningen syftar, uppgives

av såväl motionärerna som jordkommissionen vara att främja frivilliga

avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorerna. Lagförslaget

bär också på flera huvudpunkter prägel av denna uppfattning om

den önskvärda slutliga lösningen på den föreliggande frågan. Utskottet vill

väl ej bestrida, att det ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter

vore önskvärt, att brukare av annans jord i största möjliga utsträckning

bleve i tillfälle att med äganderätt förvärva densamma. Utskottet vill

emellertid ifrågasätta lämpligheten av att för vinnande av detta mål i

arrendelagen alltför mycket åsidosättas jordägarnas berättigade intressen vid

deras förfogande över sin jord. Även hänsyn till arrendatorerna själva

synes mana till viss försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder.

Såsom av flera myndigheter erinrats, torde följden eljest lätt kunna bliva,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

att lagstiftningen i stället för att främja arrendatofernas bästa direkt kommer

att motverka det, Göres arrendelagstiftningen alltför .betungande för

jordägaren eller lägges till och med därigenom hinder för jordbrukets rationella

drivande, tvingas han uppenbarligen att på annan väg än den arrendeavtalet

erbjuder eller ock vid sidan av detta ordna sitt jordbruk och tillförsäkra

sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen

bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller annat sätt, vanligen

genom förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag för de uppoffringar

denne fått vidkännas på grund av en lagstiftning, som huvudsakligen bestämmes

av hänsyn till arrendatorn. Såsom lantbruksstyrelsen i sitt yttrande

framhållit torde en dylik lagstiftning ävenledes i många fall komma

att inbjuda en arrendator till måhända fullt obefogade krav mot jordägaren,

varigenom till skada för båda kontrahenterna ständiga tvister lätt kunna

bliva följden.

I likhet med flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över jordkommissionens

förslag, håller utskottet före, att jordbrukets förutsättningar cell

utveckling förete väsentliga olikheter i skilda trakter av landet. Enligt

utskottets förmenande lära i följd härav stora vanskligheter möta att genomföra

en för hela riket likformig lagstiftning i det syfte, som av motionärerna

påyrkats. Att utan tillbörligt beaktande av förefintliga olikheter lägga till

grund för en för hela riket gällande social arrendelagstiftning de bestämmelser,

som innehållas i den norrländska arrendelagen, synes utskottet näppeligen

kunna ifrågakomma. Åtskilliga bestämmelser i denna lag torde sålunda

icke kunna utan skada för jordbruksnäringen eller i varje fall ej med fördel

tilläggas giltighet utanför de speciella förhållanden, som i Norrland och

vissa delar av Svealand framkallats av jordbrukets beroende av sågverksoch

bruksindustrierna.

Med det anförda har utskottet velat erinra om de ej ringa svårigheter,

som framställa sig för lagstiftaren vid lösandet av förevarande uppgift.

Därest lagstiftningen icke skall komma att medföra skada för jordbruksnäringens

utveckling, krävas vid dess utformning stor varsamhet och ett

vidsynt beaktande av de många olika intressen, som därav beröras. Vid

den fortsatta bearbetning av föreliggande material, som enligt utskottets

mening är oundgängligen erforderlig för frågans lösning, torde böra inrymmas

tillbörlig plats åt i landets skiftande jordbruksförhållanden väl

initierade personer.

Huruvida de bestämmelser, som kunna visa sig vara erforderliga, höra,

såsom motionärerna yrkat, inrymmas i en särskild, för hela riket gällande

lag, vilken jämväl skulle ersätta den norrländska arrendelagen, eller de

med större fördel skulle kunna inarbetas i allmänna nyttjanderättslagen

eller en kombination av båda dessa lagformer skulle vara att föredraga,

finner utskottet i frågans nuvarande läge ej kunna tillförlitligen bedömas

såsom nära sammanhängande med det resultat, den fortsatta utredningen

kan giva. Särskilt beaktande härutinnan förtjäna emellertid de uttalan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. Sfi

den härom, som innehållas i det av lantbruksstyrelsen förut återgivna utlåtandet

över jordkommissionens förslag.

Utskottet har givetvis ej heller ansett sig böra inlåta sig å en detaljerad

granskning av jordkommissionens i motionerna åberopade utkast till lag

i ämnet. I anslutning till de riktlinjer för den ifrågavarande lagstiftningen,

som av motionärerna uppdragits, har utskottet emellertid tagit i

övervägande de huvudpunkter, som i lagutkastet innehållas; och får utskottet

nu i berörda delar anföra följande:

Lagstiftningens omfattning.

I likhet med jordkommissionen hava motionärerna ansett, att lagens

giltighet borde begränsas till arrenden å landet av till huvudgård hörande

hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet så ock av annan

jord, som vid avtalets ingående tillhörde bolag, förening för ekonomisk

verksamhet eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten

eller därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller

eljest i spekulationssyfte. Under lagen skulle sålunda falla alla jordbruksfastigheter,

som ägas av bolag och spekulanter, samt vidare utgårdar och

torp under fideikommiss och andra större jordegendomar.

De riktlinjer, som sålunda föreslagits, synas även utskottet i huvudsak

riktiga, i det att samtliga nu nämnda slag av arrendeupplåtelser i ett

eller flera avseenden lära böra regleras av den ifrågavarande lagstiftningen.

Då emellertid dessa upplåtelser till sin natur äro ganska olikartade,

torde, såsom utskottet här nedan vid särskilda punkter kommer att

närmare påvisa, vid utformandet av de särskilda bestämmelserna i lagstiftningen

böra tagas under noggrann omprövning, huruvida och i vad

mån härav kunna föranledas modifikationer i fråga om vissa slag av

upplåtelser. Sålunda bör givetvis ej anses för visst, att vad som lämpligen

kan stadgas i fråga om bolagsarrenden, jämväl obetingat bör gälla arrenden

under fideikommiss och andra större gods.

Då, enligt vad utskottet har sig bekant, missförhållanden av enahanda

art som de nu påtalade somligstädes äro tillfinnandes jämväl beträffande

arrendebruk, som ägas av städer och kommuner, torde ock böra tagas

under övervägande, huruvida ej dylika arrenden i ett eller flera avseenden

lämpligen böra inbegripas under den avsedda lagstiftningen.

X likhet med jordkommissionen anser utskottet, att lagstiftningen icke

bör givas tillämpning å upplåtelser av rena arbetarelägenheter. Det är

att märka, att skogsbruket numera har ett mycket stort behov av yrkeskunniga

arbetare, vilkas förhållanden i allmänhet ordnats så, att de fått åt sig

upplåtna bostäder med tillhörande mindre jordbruk, åt vilkas skötsel de kunna

ägna sin från arbetet i skogarna lediga tid och varigenom de erhålla för sitt

livsuppehälle nödiga produkter. Skogsägarna hava nedlagt betydande kostnader

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

och mycken omsorg vid ordnandet av bostäder, uppodling av jord m. m., allt

i syfte att sålunda åstadkomma en fast och yrkesskicklig arbetarstam för

skogsbruket. Då dessa upplåtelser av bostad i förening med ett mindre

jordbruk huvudsakligen äro att anse såsom ett led i ett arbetsavtal, synes

det näppligen böra ifrågakomma att å dylika upplåtelser tillämpa de rättsregler,

som krävas i en social arrendelagstiftning. Skulle härvid jordägarna

åläggas alltför betungande förpliktelser, lärer dessutom kunna förväntas,

att hos dem uppstode en allmän obenägenhet för sådana jordupplåtelser

till skada såväl för skogsbruket som för skogsarbetarstammen.

\ ad nu sagts om skogsbruket gäller i viss mån även om jordbruket, vilket

sedan gammalt sökt tillgodose sitt behov av arbetskraft genom upplåtelser

av mindre torp, därvid torparen mera varit att anse såsom en bofast lantarbetare

än som jordbrukare. En alltför skärpt lagstiftning i fråga om

dylika torpupplåtelser kan, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt

yttrande utförligt belyst, icke utan fog befaras hava den verkan, att jordägare

övergå till att helt tillgodose sitt behov av arbetskraft genom daglönare

och statare.

Jordkommissionen har i sitt lagutkast sökt undvika de anförda olägenheterna

genom att för lagens tillämplighet stadga, att upplåtelsen skulle

avse viss minimiareal. Därjämte har såsom grund till dispens från lagens

tillämplighet angivits, att det arrenderade området vore till sin beskaffenhet

sådant, att därå drivet jordbruk ej lämnade huvudsaklig bärgning åt

en medelstor familj. Utskottet vill i anledning härav erinra, att det av

lätt insedda skäl givetvis är betänkligt att göra en lags tillämplighet beroende

av arealgränser. Utskottet är ej i tillfälle att närmare yttra sig

om, huruvida den minimiarealgräns, som av kommissionen förordats, är

för de vitt skiftande förhållandena i landets olika delar väl lämpad. Berättigat

tvivel synes dock härom kunna råda. Lämpligare synes det utskottet

i och för sig vara, om lagens tillämplighet ej gjordes beroende av dylik

gräns. Möjligt är dock, att till förebyggande av ovisshet, huruvida lagen

i det särskilda fallet är tillämplig, uppställandet av viss minimiareal är

ofrånkomligt. Vad nu anmärkts i fråga om den föreslagna minimiarealen,

gäller givetvis även i viss mån den förordade maximiarealen.

Från lagstiftningens tillämplighet synes enligt utskottets förmenande

ytterligare böra undantagas arrende av jord, som äges av aktiebolag eller

förening, som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller statens

egnahemslånefond. Jordupplåtelser av dylika bolag eller föreningar äro

uppenbarligen i allmänhet icke av den permanenta art, lagstiftningen

förutsätter.

I likhet med jordkommissionen anser utskottet, att från lagstiftningen

givetvis böra undantagas arrendeavtal, som slutas mellan närmare anförvanter.

Under övervägande synas i detta sammanhang ock böra komma de syn
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 57

punkter, som av länsstyrelsen i Jönköpings län framförts beträffande s. k.

familjebolag.

Minimiarrendetid.

Såsom redan lagberedningen i sin motivering till den allmänna nyttjanderättslagen

framhållit, måste det betraktas såsom ett av arrendelagstiftningens

viktigaste önskemål, att arrendatorn alltid har sig tillförsäkrad

en fullt bestämd, ej alltför kort besittningstid. Endast därest arrendatorn

kan vara viss om att han under en längre tid får skörda frukterna av

det arbete han nedlägger å fastigheten, kan det förväntas, att han skall

ägna all önskvärd omsorg åt jordbruket och visa något livligare intresse

för jordförbättringar och nyodlingsföretag å detsamma. I likhet med

jordkommissionen och motionärerna anser utskottet sålunda, att vägande

skäl kunna anföras för att vid ifrågavarande arrendeupplåtelser stadgas

viss, ej alltför knappt tillmätt minimitid.

Jordkommissionen har, såsom av det föregående framgår, i detta avseende

föreslagit en tid av 15 år, vilken tid för närvarande gäller för

arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen. Motionärerna

hava emellertid ansett denna tid otillräcklig oeh förslagsvis förordat den

vid upplåtelse av statens jordbruksfastigheter såsom den regelrätta förutsatta

tiden av 20 år.

Härutinnan vill utskottet till en början erinra, att det under osäkra

konjunkturer, sådana som för närvarande råda inom jordbruksnäringen,

med all sannolikhet skulle för såväl jordägaren som arrendatorn medföra

stora svårigheter, om de tvingades uppgöra arrendeavtal för en så avsevärd

tidrymd som 20 år. Utskottet känner sig ej heller övertygat om, att

en så lång minimiarrendetid förestavas av ett trängande behov.

Klok försiktighet lärer kräva, att tiden ej sättes alltför lång. Det torde

ej böra förbises, att lagen eljest lätt komme att hos jordägarna skapa

obenägenhet mot att upplåta jord på arrende. Genom lagfästandet av

alltför långa arrendeperioder torde vidare i de fall, då fastigheter råkat

bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare, hävden å fastigheterna

kunna äventyras. Insikten härom kan åter medföra, att jordägarna vid

arrendeupplåtelser över hövan skärpa sina krav å såväl de rent personliga

kvalifikationerna hos arrendatorerna som ock deras ekonomiska resurser.

Såsom redan av det föregående framgår, äro alltför långa arrendeperioder

ej heller obetingat till förmån för arrendatorn. Denne löper alltid en

viss risk att hava missräknat sig i fråga om arrendets godhet, en risk,

som givetvis ökas ju längre tiden är, för vilken han är bunden. Lagfästes

en längre minimitid, måste sålunda tagas i övervägande, huruvida

och i vad mån arrendatorn under löpande arrendeperiod bör äga rätt att

frånträda arrendet. Sättes tiden däremot ej alltför lång, torde behovet av

en dylik uppsägningsrätt ej vara lika framträdande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen, som i

det föregående närmare omförmälts, har visat, att den minimitid av 15

år, vilken stadgas i den norrländska arrendelagen, icke medfört några

mera avsevärda olägenheter för de jordägare, som beröras av denna lag.

Det synes utskottet därför böra tagas under övervägande, huruvida ej

samma tid vore ägnad att tillämpas jämväl på arrenden i andra delar av

landet, som lyda under bolag och spekulanter. Beträffande de arrendeavtal,

som lagstiftningen i övrigt kommer att avse, synes det utskottet

däremot kunna med fog ifrågasättas, huruvida en så lång arrendetid som

15 år lämpligen bör lagfästas. Utskottet vill erinra, att enligt jordkommissionens

enquéte synnerligen olikartade förhållanden råda i fråga om

arrendeperiodernas längd, då fråga är om upplåtelse på arrende från fideikommiss

och större gods. En arrendetid av 5—10 år synes vara regel

vid utarrendering av egentliga gårdar. Ofta nog stipuleras dock en längre

tid, särskilt i Sydsverige. Beträffande torp är arrendetiden ännu mera

växlande. Med hänsyn härtill torde frågan om arrendetidens längd tarva

ett noggrant övervägande, därvid bör beaktas å ena sidan att arrendatorn

erhåller nödig trygghet i sin besittning samt å andra sidan att jordägaren

ej lider alltför stort intrång i förfogandet över sin jord.

Optionsrätt.

Motionärerna hava såsom önskligt framhållit, att vid förnyad utarrendering

arrendatorn eller, i händelse han avlidit, närmare skyldemän till

honom borde äga rätt till erhållande av förnyat arrende med undantag

för skäliga fall.

Motionärernas önskemål innebär sålunda åtskilliga modifikationer i det

förslag till optionsrätt, som innehålles i jordkommissionens betänkande.

Såsom av det föregående framgår, skulle enligt detta förslag arrendatorn

äga en så gott som ovillkorlig rätt till förnyat arrende. Endast därest

arrendatorn i märklig mån eftersatte sin hävde- eller underhållsskyldighet

beträffande fastigheten eller det på grund av särskilda förhållanden skulle

för jordägaren möta avsevärt men att fortfarande hava fastigheten upplåten

på arrende, skulle rätt till förnyat arrende ej förefinnas. Denna

optionsrätt skulle inträda icke blott efter första arrendeperioden utan jämväl

vid slutet av varje efterföljande. Rätten skulle vid arrendatorns död

övergå till hans anhöriga. Kommissionen har också fullt konsekvent jämställt

den rätt, som sålunda skulle tillkomma arrendatorn, med ständig

besittningsrätt. Det torde ligga i öppen dag, vilka följder en sålunda

konstruerad optionsrätt skulle medföra för jordägaren. Genom arrendeupplåtelsen

skulle han för en oöverskådlig framtid hava avsagt sig så

gott som all förfoganderätt över sin fastighet. En jordägare, som vore

mån om jordbrukets upprätthållande och förkovran å arrendefastigheten,

skulle det vara betaget att vid arrendeperiodens slut få en arrendator,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 59

Horn ej direkt gjort sig skyldig till vanhävd av fastigheten, ersatt av en

bättre, Han skulle ej ens kunna taga den under eget bruk, därest han

ej kunde visa, att det för honom skulle medföra särskilt men att hava

fastigheten utarrenderad. Då arrendator^ besittningsrätt enligt kommissionens

mening icke ens skulle kunna brytas genom fastighetens övergång

till ny ägare utom för det fall att det skedde å exekutiv auktion, bleve

försäljning av fastigheten till annan än arrendatorn praktiskt taget utesluten.

Men vid försäljning till arrendatorn, vilken av jordkommissionen

uppställts såsom yttersta önskemål, skulle denne enligt den av kommissionen

förordade lagen om avlösning av osjälvständiga jordbruk kunna

tilltvinga sig fastigheten för lägre pris än dess verkliga värde. Att sådana

utsikter skulle komma att medföra en allmän sänkning av arrendefastigheternas

belåningsvärden samt öva en synnerlig menlig inverkan på den

å sina håll redan ansträngda fastighetskrediten, torde kunna såsom visst

förutses.

De betänkligheter, som sålunda möta i fråga om det av jordkommissionens

majoritet framlagda förslaget, synas, ehuru ej i samma grad, även

gälla herrar Ehrenborgs och Janssons förslag, däri optionsrätten dock inskränkts

dels att avse endast arrenden under bolag och skogsspekulanter

och dels att gälla allenast vid första arrendeperiodens slut.

Herrar Olssons och Wohlins förslag till optionsrätt synes utskottet i praktiken

komma att för arrendatorerna medföra föga gagn, då det lämnar jordägaren

fritt att genom förbehåll i kontraktet beröva arrendatorn förmånen.

Motionärerna hava ej närmare utvecklat, huru de tänkt sig den praktiska

utformningen av optionsrätten. Av deras motivering torde dock

kunna utläsas, att de såsom en ovillkorlig förutsättning tänkt sig, att

jordägaren fortfarande ville hava fastigheten upplåten på arrende. Optionsrätten

skulle sålunda ej innebära tvång för jordägaren att vid arrendetidens

slut ånyo utarrendera fastigheten, utan det skulle vara honom

obetaget att på annat sätt disponera över densamma. Vidare skulle undantag

ske för skäliga fall.

Att en arrendator, som under arrendetiden visat skötsamhet, vid denna

tids slut tillförsäkras en viss företrädesrätt till förnyat arrende av den åt

honom upplåtna fastigheten, därest denna fortfarande skall vara utarrenderad,

anser jämväl utskottet vara en riktig tanke. Hänsynen till såväl

arrendatorernas som det allmännas intresse synes kräva, att i de fall, då

jordägarna icke äro i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem,

som i anledning härav uppstår, erhåller en sådan fasthet och

stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendatorsklassen

samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter förekommas

i görligaste mån. Denna princip har ock sedan gammalt gällt vid utarrendering

av kronans och vissa allmänna inrättningars hemman. Emellertid

synes det utskottet nödigt att vid utformandet av optionsrätten

mera hänsyn tages till jordägarens berättigade intresse att förfoga över

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

sin jord än som skett i jordkommissionens förslag. Lagstiftaren synes

ntskottet på detta svårlösta område böra framgå med nödig varsamhet»

så att lagen ej kommer att verka mera till skada än till gagn. Härvid

torde jämväl en viss principiell åtskillnad mellan olika grupper av jord*

ägare vara att beakta.

Några särskilda skäl för automatisk förlängning av arrendeavtalet såsom

jordkommissionen förordat, synas utskottet näppeligen föreligga. För skyddandet

av arrendatorns rätt lärer en dylik anordning knappast vara erforderlig.

Och någon större betydelse torde den ej heller kunna erhålla, då i

flertalet fall, där förlängning av arrende skulle kunna ifrågakomma, förändring

av arrendevillkoren med all sannolikhet kommer att av endera kontrahenten

påkallas. Initiativet till förnyat arrende synes således böra rättvisligen

åligga den av kontrahenterna, till vars förmån rätten gäller, nämligen

arrendatorn.

Enligt utskottets förmenande bör den tid, inom vilken arrendatorn äger

påkalla förnyat arrende, bestämmas sålunda, att möjligen uppkommen tvist

kan vinna avgörande i god tid förre arrendets upphörande. De tidsbestämmelser,

jordkommissionens lagutkast härutinnan innehåller, synas utskottet

i detta hänseende icke tillfredsställande.

Arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet.

I likhet med jordkommissionen hava motionärerna ansett riktigast, att

arrendet finge utgå endast i form av penningar eller naturaalster; ej i form

av fullgörande av dagsverken eller andra arbetsprestationer.

Uppgiften att på ett för båda parterna lämpligt sätt ordna arbetsskyldigheten

i arrendeförhållandet är givetvis förenat med betydande svårigheter.

Detta torde ock hava varit anledningen till att man funnit sig böra uppgiva

varje försök i denna riktning och helt enkelt förbjuda, att i arrendeavtalet

såsom vederlag betingades arbete. En sådan lösning finner utskottet icke

vara tillrådlig. Såsom av flera myndigheter i deras yttranden över jordkommissionens

förslag betonats, är arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet

byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna. Särskilt

i fråga om mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning icke förslår

att täcka levnadsbehoven, kan det innebära en bestämd fördel för arrendatorn

att få utgöra legan helt eller delvis i arbete. Då jordbruket icke giver

något till avsalu, kan det ofta för arrendatorn bliva svårt att betala ett

kontant arrende. Och då arrendatorn i allt fall för sin existens måste söka

arbete hos andra, kan det för honom vara till stor förmån att hava säker

tillgång till sådant hos jordägaren. För jordägaren åter är det i allmänhet,

såsom redan i det föregående framhållits, en betydande fördel att äga tillgång

till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog är hans benägenhet att

från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast av utsikten att

därigenom erhålla tillgång till sådan arbetskraft. Skulle denna möjlighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36. (il

betagas honom, kan , det helt visst befaras, att den utviig, som nu står den

jordbruksarbetande befolkningen öppen att genom övertagande av mindre

arrendebruk bereda sig eget hem, skulle i väsentlig mån bliva inskränkt.

Lagstiftarens bemödanden å detta område bör därför endast åsyfta att så

långt lämpligen kan ske reglera förhållandet.

Av jordkommissionens enquéte framgår, att det missnöje, som hos arrendatorerna

försports i anledning av arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet,

företrädesvis härrört därav, att den arrendator!! åliggande

arbetsskyldigheten av jordägarna värderats till belopp, som väsentligt understigit

de fria arbetspriserna. Särskilt under kristiden med den då inträffade

oerhörda prisstegringen på den fria arbetsmarknaden har detta förhållande

för arrendatorerna kommit att framstå såsom eu uppenbar orättvisa.

Ett berättigat önskemål synes utskottet sålunda vara, att vissa grunder

för värdering av en i arbetsavtal ingående arbetsskyldighet fastslås. De

förslag, som härutinnan framkommit, synas utskottet dock icke utan vidare

kunna godtagas. Detta lika ömtåliga som svårlösta spörsmål lärer sålunda

kräva ett ytterligare övervägande.

Skyldigheten att hygga och underhålla åbyggnader.

Lika med motionärerna håller utskottet före, att tillvaron av åbyggnader,

lämpade för sitt ändamål och i tillräckligt gott stånd, utgör en nödvändig

betingelse för jordbrukets vidmakthållande och arrendatorns trevnad. Av

den redogörelse, som i det föregående lämnats för jordkommissionens undersökning,

framgår emellertid, att förhållandena å arrendegårdarna äro i detta

hänseende mångenstädes otillfredsställande. Trångboddhet med därav följande

sociala och hygieniska olägenheter förekommer ej sällan. Härtill kommer,

att åt manbyggnaderna ofta nog ej gives erforderligt underhåll.

Av sagda redogörelse framgår vidare, att arrendekontrakten i fråga om

skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader innehålla bestämmelser

av mycket växlande innebörd. Alla olika grader av byggnads- och underhållsskyldighet

finnas representerade ifrån å ena sidan, att arrendatorn tillförbindes

ej endast all underhållskyldighet av husen å arrendefastigheten

utan även skyldighet att uppföras nya byggnader, till å andra sidan, att

jordägaren ikläder sig alla sådana skyldigheter.

Att något måste göras för avhjälpande av de sålunda konstaterade missförhållandena

å de mindre arrendegårdarna och torpen torde ligga utom allt

tvivel. Av skäl, som jordkommissionen anfört, synes utskottet jordägaren böra

vara den, som närmast har att svara för att å arrendefastigheten finnas för

jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader. Det, som mångenstädes redan

varit brukligt, skulle härigenom lagfästas. Motionärerna hava ej närmare

uttalat sig om det skick, vari jordägaren skulle vara skyldig att tillhandahålla

arrendatorn åbyggnaderna. Jordkommissionen har härutinnan föreslagit,

att dessa skulle vara i ett efter ortens förhållanden behörigt skick.

Det synes emellertid utskottet kunna ifrågasättas, huruvida det ej vore till
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

fyllest, om åbyggnaderna, såsom torpkommissionen och vissa reservanter

inom jordkommissionen förordat, tillhandahölles i ett brukbart skick.

Det synes utskottet icke böra förbises, att en förpliktelse sådan som den

nu ifrågavarande under vissa förhållanden, särskilt då jordägaren genom

förbehåll i arrendekontraktet eller eljest hittills fritagit sig från all byggnadsskyldighet,

skulle komma att drabba honom mycket hårt. Vidare torde

vara att märka, att å större gods och fideikommiss med ett stort antal arrendegårdar

och torp, därå jordägaren redan nu besörjer all nybyggnad,

sådan ofta fortgår efter en för längre tid uppgjord plan. För många godsägare

och fideikommissarier skulle det säkerligen därför möta stora, ja

mången gång oövervinneliga svårigheter att på en gång anskaffa de ofta

nog betydande belopp, som erfordras för samtidigt iståndsättande av åbyggnaderna

å alla arrendegårdar. Härtill kommer, att då åbyggnadernas förfall

merendels lärer bero på jordägarens bristande ekonomiska resurser, den

ifrågasatta förpliktelsen skulle komma att hårdast drabba de jordägare, vilkas

ekonomi redan förut är undergrävd. I varje fall synes det, såsom utskottet

i annat sammanhang redan erinrat, bliva nödigt att åtminstone i

fråga om vissa grupper av jordägare stadgas en viss, ej alltför kort övergångstid,

så att de bliva i tillfälle att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Att arrendatorn bör vara skyldig att under arrendetiden underhålla fastighetens

nödiga åbyggnader liksom dess övriga tillhörigheter, anser utskottet

ligga i öppen dag.

Rätt att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för sådan och annan

jordförbättring.

I motionerna har framhållits, att det måste anses vara av synnerlig vikt

ej blott att arrendatorn beredes rätt att verkställa uppodlingar å därför

lämplig mark utan även att han vid arrendets avträdande får ersättning

av jordägaren för verkställda nyodlingar och andra jordförbättringar.

Det är givetvis ur folkförsörjningens synpunkt önskvärt, att där odlingsmark

finnes, denna lägges under plogen. Såsom av jordkommissionens

enquéte framgår, förekommer understundom, att i arrendekontrakten intages

förbud för arrendatorn att utan jordägarens medgivande verkställa

nyodling. Att uppsätta dylika skrankor mot en arrendator både berättigade

och berömvärda odlingslust synes utskottet icke vara lämpligt. Önskvärt

synes sålunda vara att i lagen utsäges, att arrendatorn skall vara

oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling. I enlighet

med vad jordkommissionen föreslagit, torde dock jordägarens medgivande

höra vara en förutsättning för nyodling å mark, därå finnes ståndskog

eller växtligt ungskogsbestånd.

Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen föreslagit, att

arrendator, åt vilken upplåtits endast visst område av en fastighet, under

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36■ 63

vissa betingelser även skulle vara berättigad att till nyodling intaga annan

därför lämpad mark av fastigheten. Mot en sådan utvidgning av rätten

att nyodla synas väl utskottet vägande betänkligheter kunna anföras. En

bestämmelse av dylikt innehåll skulle sålunda komma att strida mot hitintills

gällande rättsgrundsats, att ett arrende i allmänhet bör vara begränsat

till det upplåtna området. Men å andra sidan har framhållits,

att en dylik bestämmelse skulle i vissa delar av landet uppbäras av ett

visst behov. Till den senare uppfattningen har jordkommissionen anslutit

sig under uppställande av starka garantier för att bestämmelsen icke

kommer att verka till men för huvudfastighetens utnyttjande. Utskottet

finner sig för sin del ej berett att nu närmare uttala sig beträffande förevarande

spörsmål.

En lagstadgad rätt för arrendatorn att av jordägaren undfå gottgörelse

för verkställda nyodlingar och andra jordförbättringar skulle otvivelaktigt

vara ägnad att höja jordbruket å arrendefastigheterna och sålunda för

landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, väl avvägd, icke skulle

ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å

hans egendom. Detta erkändes redan av lagberedningen. Att en sådan

ersättningsskyldighet det oaktat ej av lagberedningen förordades och ej

heller sedermera blivit lagstadgad vid andra arrenden än dem, som omfattas

av den norrländska arrendelagen, har sin grund däri, att det befarats,

att den skulle komma att i ekonomiskt hänseende verka alltför

betungande för den svenska jordägareklassen. Sålunda har framhållits, att

den svenska jordägaren i regel icke vore kapitalist. Han hade utöver sin

jord sällan tillgångar, vilka kunde på detta sätt omflyttas och nedläggas

å jorden. Dennas avkastning måste i de flesta fall oavkortad avses för

löpande utgifter. Han kunde, om en dylik skyldighet ålades honom, icke

på förhand beräkna, huru ett arrende komme att inverka för honom i

ekonomiskt avseende. Han visste icke, om den lega, han beräknat att

erhålla under arrendetiden, komme att helt eller delvis uppslukas av den

ersättning, som han bleve skyldig att utgiva för arrendator^ förbättringar.

En lagstiftning, som ville förplikta jordägaren att i större eller

mindre utsträckning vidkännas kostnaden för de låt vara nyttiga och

ekonomiskt väl beräknade förbättringar, en driftig arrendator vidtoge med

hans egendom, skulle därför i många fall komma att verka såsom ett

medel att avskräcka från upplåtelse på arrende och nödga jordägaren att

för skötseln av sin jord anlita andra utvägar, vilka måhända lämnade

honom ringare utbyte än en arrendeupplåtelse, men åtminstone icke utsatte

honom för ekonomiska svårigheter av förut angivet slag.

Ytterst vanskligt torde vidare vara att efter en längre tids arrende på

ett tillfyllestgörande sätt visa, vilka förbättringar som ägt rum, och på

ett rättvist sätt uppskatta, vilken ökning desamma medfört i fastighetsvärdet.

Att märka är även, att, såsom i yttranden över jordkommissionens för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

slag framhållits, utförandet av ett större nyodlingsföretag understundom

han betyda ett eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd

till skada för jordägaren, vilken skada svårligen ens tillnärmelsevis kan

låta sig uppskattas.

Vad sålunda invänts synes utskottet vara förtjänt av allvarligt beaktande.

Härvid är dock att märka en viss åtskillnad mellan olika grupper

av jordägare. Betänkligheterna förlora sålunda avsevärt i styrka, då

fråga är om arrenden under kapitalstarka sågverks- och industribolag.

Beträffande andra arrenden torde ej sällan förekomma, att för jordförbättringar,

som utförts med jordägarens begivande, vederlag beredes arrendator!

i sammanhang med arrendevillkorens uppgörande för en följande

arrendeperiod.

Till förebyggande av misstolkning synes utskottet erforderligt, att i

lagtexten närmare än i jordkommissionens utkast skett angives, vad

som bör anses såsom jordförbättringar. Särskilt anser utskottet det böra

övervägas, huruvida och i vad mån arrendator, som vidkänts kostnader

för framdragande av ledningar för fastighetens elektrifiering, bör vara

berättigad till ersättning därför.

Vid bestämmandet av ersättningen för nyodlingar och andra jordförbättringar

synes skälig hänsyn böra tagas till den avkomst, som arrendatorn

under arrendetiden utan motsvarande höjning av legan njutit

av dem.

Rätt till husbehovsvirke.

I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att i de orter, där

sådant redan är sed, arrendatorn bör vara berättigad att, i den mån tillgång

därtill finnes, erhålla bränsle och virke till husbehov.

Rätt till bete.

I den mån det överensstämmer med ortens sed synes arrendatorn böra

äga rätt till nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas

å det till honom upplåtna området.

Då jordägaren numera enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 är

skyldig att vidtaga åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt å skog,

som skadats genom betning av hemdjur, synes det utskottet dock böra

tagas under övervägande, huruvida icke med hänsyn härtill viss inskränkning

i rätten till bete borde stadgas utöver vad jordkommissionen föreslagit.

Övergångsbestämmelser.

Det synes utskottet föreligga fog för att i enlighet med jordkommissionens

förslag arrendator, som vid den nya lagens ikraftträdande en

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

65

längre tid brukat fastigheten, tillförsäkras optionsrätt, därest sådan eljest

medgives i lagen. I vad mån lagen i övrigt bör givas tillämpning å

äldre avtal, synes utskottet böra närmare övervägas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av ifrågavarande motioner

1:91 och 11:172 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. -Maj:t täcktes snarast låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,

syftande till att bereda vissa arrendatorer och

brukare av annans jord större trygghet och en jämväl

i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

Stockholm den 30 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder", greve Spens*, von Koch,Tjällgren,

Sigfrid Hansson, Lindhagen och Martin Svensson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Nilsson i Vibberbo, Carlsson

i Solberga, Svensson i Skönsberg, Ödström, Sundling* och Olovson i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1924.

9 samt.

2 avd. 32 höft. (Nr 36.)

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Reservationer:

1) av herr greve Spens.

2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,

Hage, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka på de i

motionerna anförda skäl förenat sig i det slut, vartill utskottet kommit.

Till ytterligare utveckling av berörda mening, med hänsyn särskilt till

utskottets motivering, har herr Lindhagen anfört följande:

»Det föreliggande utlåtandet har förelagts utskottet så sent, att med

hänsyn till riksdagens förestående avslutning någon rimlig reservationstid

ej stått mig öppen. Jag nödgas därföre inskränka mig till att gent emot utskottets

framställning åberopa innehållet i jordkommissionens betänkande

och särskilt de delar av detsamma, som betonas i motionerna. Några erinringar

härutöver må så gott tiden medgivit tilläggas.

Utskottet återkommer ofta till ett framhållande av de skiljaktiga förhållanden,

som skulle förefinnas mellan det område, för vilka den norrländska

arrendelagen gäller, och det övriga landet. Detta innebär således

ett slags avståndstagande från jordkommissionens bestämda övertygelse att

en rikslagstiftning innefattar den riktiga lösningen av åtskilliga jordfrågor

och däribland även frågan om en social arrendelag. Härom yttrar kommissionen

bl. a.:

»Det framhålles ofta att »förhållandena i Norrland naturligtvis äro helt

annorlunda än i södra och mellersta Sverige». Denna slutsats, som vanligen

tages för god utan närmare undersökning, är på sätt och vis en följd av

norrlandslagstiftningens begränsning. Man föreställer sig, att denna skedde

på grund av den stora skillnaden i natur och samhällsbyggnad mellan olika

trakter av riket. Därifrån kommer man då fram också till det antagandet,

att norrlandslagstiftningen antingen icke alls eller endast i en synnerligen

modifierad form kan ifrågakomma att utsträckas till det övriga riket.

Anledningen till den territoriella begränsningen i den motion, som år

1901 gav den slutliga anledningen till norrlandsfrågans upptagande till allvarlig

behandling, var visserligen, att bolagens jordförvärv då voro särdeles

hotande i de norra delarna av riket. Gränserna för lagstiftningsområdet

blevo emellertid godtyckligt valda av taktiska skäl. Det ådagalades nämligen

uti motionen, att de skogsmarker, vilka i Norrland och Dalarna genom

avvittringar tillädes hemmanen, voro förläningar av kronan till hemmanen

för jordbruksnäringens varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej

på grund av någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehavaren

utan allenast genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen

lagstiftningsåtgärd. Avvittringen var den handling, varigenom kronan på

egen bekostnad bragte gåvan till verkställighet. Först med avvittringens

avslutande eller nybyggenas slutliga skattelösen gick den juridiska rätten

till skogen från kronan över på hemmansägaren.

Häri låg, heter det i motionen, den stora sakliga skillnaden i äganderätten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande, Nr 36. <>7

till de avvittrade hemmanen och till hemmanen i södra.och. mellersta Sverige.

De senare voro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda

genom förfoganden, som oftast fallit i glömska.

Denna omständighet anfördes såsom ett särskilt viktigt skäl för den nya

ifrågasatta lagstiftningen och verkade även, såsom var beräknat, för att fora

frågan framåt. Endast på detta sätt lyckades det i förening naturligtvis

med det stora behovet att kunna i första anloppet förmå statsmakterna till

den omkastning i föreställningsrätt och legislativa plägseder, som norrlands
lagstiftningen

innebär. .

Fäster man sig emellertid endast vid de mänskliga behoven såsom i framstå

rummet avgörande, är norrlandslagstiftningens gränser synnerligen godtyckliga

och det vore väl, om genom en rikslagstiftning de numera kunde utplånas.

Sedan väl de nya grundsatserna slagit igenom, har också insikten om motsvarande

behovs tillgodoseende även i andra trakter av riket, oavsett fastigheternas

historiska tillkomst, vunnit stor tillslutning även inom riksförsamlingen.

Jordkommissionens tillsättande är det senaste uttrycket för denna

uppfattning.

För att nu taga exempel i detta avseende från den ifrågasätta sociala

arrendelagstiftningen för hela riket, finnas mindre, permanenta arrenden i

alla delar av riket. Till antalet äro de till och med vida större i södra och

mellersta delarna av landet än i de nordliga delarna. De vanskligheter, med

vilka arrendatorerna för närvarande hava att kämpa på grund av sitt beroende

av jordägaren, måste enligt sakens natur vara enahanda i hela landet.

Likaså de olägenheter, som genom en social arrendelagstiftning kunna drabba

jordägaren och därför också böra föranleda ett skäligt hänsynstagande.»

, I detta uttalande kan jag helt instämma. Mycket korta arrendetider måste

sålunda, såsom kommissionen ock erinrar, vara till men både för en arrendator

och för jordbruket, var helst de förekomma. Optionsrätt till ny

upplåtelse är också lika angeläget för arrendatorer i olika delar av riket.

Likaledes är tillvaron av åbyggnader, lämpade för sitt ändamål och i tillräckligt

gott stånd, en oavvislig betingelse över allt för jordbrukets framfärd

och brukarens trevnad. Då vidare jordbrukets möjlighet att försörja det

mesta möjliga antal innevånare i riket är beroende av nyodlingar och andra

jordförbättringar måste en sådan utveckling möjliggöras och uppmuntras

även på arrendejordbruk, vilket är en lika viktig angelägenhet i alla delar

av landet. Behovet för en arrendator särskilt i vårt land av liusbehovsvirke

och betesrätt, där sådant ansetts omistligt och kan tillgodoses, är

också gemensamt för arrendatorer i hela landet och ej någon egenart för

det norrländska arrendejordbruket.

Utskottet återkommer ofta till ett betonande av att man ej får kränka

jordägarens rätt över sin jord. Härom yttrar jordkommissionen:

»Här är det fråga endast om varaktiga arrenden, som icke skötas och ej heller

komma att återtagas av jordägaren. Han måste då finna sig i, att jordbrukets

betingelser icke åsidosättas, och någon skada för jordägaren av att

så också sker blir det svårt att kunna uppvisa. De i en social arrendelag

kvarstående bestämmelserna, att arrende av vissa anledningar kunna av

arrendatorn förverkas, äro mer än tillräckliga garantier för jordägaren.»

Denna erinran synes mig ovedersäglig. Därmed är också bemött utskottets

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

mer än en gång återkommande bekymmer för att jordägaren ej skall få

tillfälle att vaka över jordbrukets goda skötsel och utvälja en för ändamålet

lämplig arrendator. Om arrendatorn nämligen ej sköter jorden, har han

enligt nyssnämnda bestämmelser förverkat arrendet. Utskottet behjärtar

icke tillräckligt, att lagstiftningen är riktad mot sådana jordägare, som icke

själva sköta sitt jordbruk och för vilka detta i de flesta fall är likgiltigt.

Utskottet synes särskilt tilltalat utav en på senare tider hörd mening,

att de sociala arrendeföreskrifterna åtminstone för de södra och mellersta

delarna av riket böra införas allenast såsom tillägg till den allmänna

arrendelagen. I detta ämne anför jordkommissionen:

»Jordkommissionen har ansett, att någon jämkning av den allmänna arrendelagen

icke kan lämpligen äga rum på annat sätt än genom antagandet av

en särskild lag, som innehåller de sociala särbestämmelserna och i övrigt

hänvisar till den allmänna arrendelagen. Den norrländska arrendelagen har

avfattats på detta sätt och någon erinran mot lämpligheten därav förekom

icke alls vid den tiden. Utsträckes nu den sistnämnda lagstiftningen till

hela riket och givas därvid föreskrifter, vilka t. o. m. i vissa fall gå utöver

vad norrlandslagen innehåller, föreligger så mycket mindre skäl att avvika

från en sådan naturlig och redig ordning.

Anledningen till föreställningen om möjlighet att kunna införa de sociala

arrendebestämmelserna uti den allmänna arrendelagen vilar nog på en benägenhet,

att den sociala lagen må erhålla en ringa omfattning och således

utan allt för stor svårighet kunna inordnas under den allmänna lagen.

A_ven i sådan händelse men än mer med bibehållande av norrlandslagens

väsentliga omfattning skulle det icke annat än föranleda en stor oreda, om

den allmänna arrendelagen belastades med dylika tillägg. En social lag i

all synnerhet är skriven för den stora allmänheten, som har anspråk på att

kunna finna sig någorlunda till rätta med lagtexterna och överskåda sambandet

dem emellan.»

Även denna erinran från jordkommissionen synes mig icke böra få förglömmas.

Då någon slags lösning av jordfrågorna numera måhända ej kan

undvikas, är det naturligt att från de samhällslager, som tro sig av sina

intressen böra i det längsta motsätta sig densamma, strävandet måste inriktas

på att söka begränsa det allmännas ingripande till det minsta möjliga.

Ivern att få placera den sociala arrendelagstiftningen eller vissa

delar av densamma in i den allmänna arrendelagen finner näppeligen annan

förklaring än att den bygger på en instinktiv förhoppning, att av lagteknisk

hänsyn utrymme skall icke kunna i den allmänna arrendelagen

beredas sociala bestämmelser annat än i en mycket begränsad och föga

djupgående omfattning.

Utskottet invänder under vissa punkter, att en förordad, någorlunda

rationell lösning skulle avskräcka jordägare från att upplåta jordbruket

på arrende eller föranleda dem till repressalier, som ginge ut över arrendatorerna.

Ehuru jag i de flesta fall ej kan dela dessa farhågor, som

synas mig merendels konstruerade, vill jag framhålla, att med utskottets

ifrågavarande uppfattning man kunnat vänta, att utskottet för att komma

s. 69 Kontrollera mot PDF

Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36. 69

ifrån dessa svårigheter och på samma gång slå vakt om den svenska .jordbrukareklassen,

haft några vänliga ord för en lösning i stället genom att

bereda arrendatorerna rätt att avlösa sina arrenden. Till detta resultatet

har utskottet emellertid ej kommit i sitt däröver avgivna utlåtande (nr 37).

I detta sammanhang hör anmärkas, att i detta utskottets betänkande

saknas omnämnande, att vanhävdsbestämmelser för de jordbruk, om vilka

här är fråga, äro en oavvislig förutsättning för en social arrendelag och

måste samtidigt med denna komma till stånd. Alla jordberedningar hava

hitintills varit eniga uti att detta är ett av förhållandena betingat avskräckningsmedel

mot jordägarnas kringgående av lagen, och norrlandslagstiftningen

har även blivit byggd på en sådan uppfattning.

Även i detta utlåtande har utskottet liksom i utlåtandet om koncessionslagstiftningen

(nr 30) funnit fastighetskrediten bliva synnerligen hotad

genom vissa föreslagna bestämmelser. Det förefaller i den sociala jordfrågan

nu liksom vid tidigare tillfällen, som om jorden vore till för

fastighetskrediten och icke för människorna. Utskottets utläggningar i

detta avseende äro även här, så vitt jag kan förstå, byggda på de lösaste

antaganden och innefatta uppenbara spökmålningar. I detta ämne åberopas

vad som, i anslutning till framställningarna härom i jordkommissionens

betänkande, anförts i särskilt yttrande till utskottets nyssnämnda

betänkande om koncessionslagstiftningen.

I fråga om arrendelagens omfattning har utskottet vid flera punkter ansett

att man bör i lagen göra skillnad mellan arrenden tillhöriga bolag,

ekonomisk förening och enskild spekulant samt arrenden under fideikommiss

och andra större gods. I likhet med jordkommissionen och motionärerna

finner jag i stort sett ej någon grund för en sådan åtskillnad. Vissa

godsägare liksom vissa bolag taga tillsvidare stor hänsyn till sina arrendatorer.

Inom båda kategorierna påträffas däremot jordägare, som ej göra

det och icke heller rimligen kunna finna anledning att iakttaga en arrendelags

bestämmelser utan att en sådan lag kommer till stånd. I enlighet med

tidsutvecklingen framkomma allt flera fall till allmän kännedom, som bestyrka

den stora otrygghet och rättslöshet, som kunna drabba arrendatorer

även under fideikommiss och större gods.

Den ifrågavarande skillnaden är en senare företeelse i jordfrågornas behandling

och har framförts ursprungligen från de nya numera sammanslagna

partier, som kallade sig jordbrukarnas riksförbund och bondeförbundet.

Stor motvilja mot bolagens förfogande över jordbruk lärer råda inom

dessa partibildningar särskilt det senare. Då däremot inom desamma, särskilt

det förra, finnas många stora godsägare, så har därav förmodligen blivit

en följd, att man ansett sig nödgad att av partipolitiska skäl uppdraga den

förenämnda gränsskillnaden. En viss fruktan kanske också gör sig gällande

hos de medelstora jordägarna, var gränsen mellan stora och små kommer

att dragas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Detta nya initiativ har därefter med välvilja upptagits av den sociala

jordfrågans naturliga motståndare så väl som dess ljummare förespråkare.

I fråga om lagens detaljer förefaller mig ofrånkomligt, att de förutsätta

någon ryggrad i författningen beträffande såväl principer som utformning,

för såvitt något avsevärt och någorlunda rättvist skall till förmån för den

svagare parten och en god samhällsordning kunna uppnås. Utskottet brister

därutinnan, såsom det förefaller oss, i de flesta av utskottet särskilt behandlade

punkterna. Tacksamheten inför de föreslagna uppgifterna är uppenbar.

De flesta föreslagna ingripanden synas enligt utskottet böra fullföljas endast

till någon del. I en och annan punkt synes utskottet ej alls komma till

något resultat trots åtskilliga resonemang. I stort sett kan man säga, att

utskottet i dessa »lika ömtåliga som svårlösta spörsmål» först och sist förordar

»nödig varsamhet» och framför allt »ytterligare överväganden.»

Beträffande minimitiden för arrendena synes utskottet anse, att omväxlande

tidsbestämmelser böra uppfinnas för skilda delar av landet och att den

under inga förhållanden bör få överstiga en tid av 15 år. Utskottet tar bestämt

avstånd från eu arrendetid på 20 år, vilken dock tidigare förordades

av norrlandskommittén och andra kammaren samt numera tillämpas av kronan

och på akademihemman. En enhetlig tid för hela landet synes mig dock

ofrånkomlig och någon begriplig avvikelse härifrån här och var lärer ej

kunna genom ett aldrig så »noggrant övervägande» uppfinnas.

Det framgår av jordkommissionens motivering, att den stannat vid eu tid

av 15 i stället för 20 år med hänsyn till den av utskottet förordade optionsrätten,

vilken givetvis gör eu längre tid överflödig. Utskottet har emellertid

i fråga om optionsrätten trevat så åt skilda håll med sina betänkligheter,

att denna enligt utskottets uttalande, om vars innebörd man dock måste

stanna i tvekan, synes blivit väsentligen underkänd. Jag måste på det

bestämdaste vidhålla, att den verklige brukaren av jorden erhåller företrädesrätt

till förnyad upplåtelse, vilken på samma gång innebär en vakthållning

kring hans rätt att för sig och sin familj få behålla sitt hem, så

länge han ej önskar och kan förskaffa sig något annat som är likvärdigt

eller bättre.

I fråga om arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet har utskottet

med stöd av myndigheternas yttranden såsom det synes förordat den senares

bibehållande men icke fästat något avseende vid att arrendatorernas egen

opinion går i motsatt riktning. I denna sak tillåter jag mig hänvisa till den

framställning, som i detta avseende avgivits av jordkommissionen (se särskilt

del VI sid. 27—31) och i motionerna.

Gent emot utskottets yttrande beträffande skyldigheten att bygga och

underhålla åbyggnader samt rätt för arrendatorn att verkställa nyodling

samt erhålla ersättning för nyodling och annan jordförbättring hänvisas

till vad motionen därom innehåller. Särskilt förtjänar utskottets svartmålningar

av rätten till ersättning för jordförbättring ett ingående bemötande,

vartill dock tid som sagt icke blivit oss förunnad.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

Rätteligen synes mig under de vanskliga förhållanden, varunder denna

vidlyftiga fråga nu föreligger till avgörande, riksdagen böra inskränka sig

till en framställning om att snarast möjligt få ett regeringsförslag framlagt

utan att riksdagen inlåter sig i några förtvivlade försök till utkastande av

riktlinjer.

Om denna uppfattning emellertid ej vinner avseende, nödgas jag påyrka,

att utskottets slutliga hemställan, vilken även av mig biträdes, måtte i huvudsak

grundas på ovan angivna motivering»;

3) av herr Martin Svensson mot viss del av motiveringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1924:315 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj.t angående social arrendelag. a1 i texten