Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37

1924-05-31 · 28 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:37, Andra lagutskottets utlåtande Nr 37

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom tili riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående framläggande för riksdagen av förslag tilltag

om tvångsavlösning av arrendejordbruk.

Andra lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft till

lagutskott hänvisade motionen nr 92 i första kammaren av herrar Lindhagen,

Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och

W ig forss samt motionen nr 173 i andra kammaren av herrar Johansson i

Uppmälhy, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,

Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson

i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i

skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt

för riksdagen framlägga förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk,

avfattat i överensstämmelse med i motionen nr 87 i första kammaren

angivna riktlinjer.

Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av

reservanter inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna

betänkande framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående

vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland

och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen

ingick som yttersta medel. Förslaget hade avseende å jord, tillhörig

bolag, förening eller enskild person, som ej vore mantalsskriven å

fastigheten samt besutte den huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och

J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning av lagförslaget att

avse bland annat expropriation av redan bestående hondelägenheter för

upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke någon proposition

i ämnet från Kungl. Maj:ts sida.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några

år senare genom motioner under riksdagens prövning. Under åren 1909,

1910, 1911 och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren motionsvis

förslag om att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer

och andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 33 käft. (Nr 37.) 1

Historik.

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27 oktober

1904.

Riksdag arv, a

1909—1912.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och

dels den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter, som

vore av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar

för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Motionerna vunno

ej riksdagens bifall.

Torpkommis- Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande

länkad b<den {råffan ™ avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till

6 maj 1911. övervägande. Kommissionen framhöll härutinnan, att ehuru kommissionen

fullt behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande

genom sådana torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför

vore lämpliga, den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen

därvid stode på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad. Däremot förordade

kommissionen under vissa betingelser en lösningsrätt för innehavare

av sådana på viss tid, ej understigande 49 år, upplåtna lägenheter, därå

funnos nyttjanderättshavaren tillhöriga åbyggnader.

mt-1915. Vid riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till

ny expropriationslagstiftning. Då i detta förslag icke ifrågasattes expropriation

för jordbruksändamål, påyrkades i två motioner en komplettering av

förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno emellertid

riksdagens bifall.

Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen

1915 utan att vinna riksdagens anslutning.

J°ntnglnden 1 sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållan30

december dena i Värmlands län berörde även jordundersökningens majoritet (herrar

Lindhagen och Å. Ingeström) denna sida av jordfrågan. På anförda skäl

hemställdes sålunda, att frågan om social expropriation för jordbruk och

bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en

sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla

betryggande villkor ävensom att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes

till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas

i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna

biträda förslaget, såvitt det avsåge expropriation.

lfiToTwir Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expro’

priationslag, vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års

proposition. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna

lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål. Riksdagen

ställde sig emellertid avvisande emot både de i propositionen och

motionen innefattade förslagen.

Följande eller 1917 års riksdag antog det då ånyo av Kungl. Maj:t i väsent

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 3

ligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag samt

avslog en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen ville hos

Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för nästkommande riksdag av

förslag till social expropriationslag.

På Kungl. Maj:ts förslag antog riksdagen 1918 en lag om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. in.,

varigenom en viss grupp av nyttjanderättshavare tillerkändes lösningsrätt

till det av dem brukade området. Lag härom utfärdades den 28 juni 1918,

numera ersatt av lagen den 26 mars 1920.

I anslutning till nyssnämnda förslag väcktes vid riksdagen motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj:t

ville låta utreda och, i den mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen

framlägga förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets

upprätthållande och utveckling och brukarnas frigörelse från beroende

i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma

avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och vederlikars jordbruk

på enskilda domäner. I motionen framhölls, att den frigörelse, som genom

propositionen avsågs att skänka innehavare av hus å annans jord, borde

tillkomma även övriga grupper av nyttjanderättshavare å annans jord.

Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara

skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan

ytterligare åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra

ledamöter yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt

i enlighet med denna reservation, medan åter första kammaren biföll

utskottets hemställan.

I den av regeringen den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens

uppdrag ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad

mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver

vad för det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras.

I anledning härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28

februari 1923 avgivna betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning

av vissa arrendejordbruk.

Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte

rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har

bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala

icke förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till

deras brukare icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes

i en ganska stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till

sina brukare, men även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre

omfattning, varit föremål för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk

sålunda friköpts, kunde med ganska stor visshet antagas. I någon mera

Riksdagen

1918.

Jordkommis
sionen.

Kommission

nens enquéte.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

utpräglad grad hade emellertid icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar,

fideikommiss och andra större jordkomplex framträtt något intresse

att friköpa av dem brukade arrendegårdar och torp. Några utsikter

därtill hade nämligen i regel icke ansetts föreligga. Det största hindret

syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos jordägarna mot att frånsälja

något .arrendebruk eller ock deras begränsade rätt att råda över jordegendomen

(fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande arrendatorer

stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot friköpning. En

arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska resurser, att

han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling, som

arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att bliva

ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke

sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,

då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å

saluvärdet för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan

endast motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter

hade förorsakat, att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med

äganderätt förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större

antal torpare hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark

och ej heller skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan

att brukaren genom friköpning skulle gå miste om den för hans

bärgning nödiga arbetsförtjänst, som han såsom legotagare kunde påräkna

hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt mången från tanken på friköpning.

I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:

»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet

ringa intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,

skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan

antydda svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket

starkt intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av

dem brukade gårdar. I första hand torde väl de gårdar, å vilka en och

samma släkt, såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka,

son efter far, samt de gårdar, å vilka arrendatorerna (torparna) nedlagt stora

kostnader och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas

av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer

och torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma

villkor komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.

»

Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer

eller mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har

det framhållits, att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De

friköpningar, som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett

från de stora i privatpersoners ägo befintliga godsen.

Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar

av arrendegårdar och torp har anförts följande:

För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att gegenom

friköpning förlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

hindra lagutskottets utlåtande Nr 37. •>

tagit åratal i anspråk och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken

vore nämligen i allmänhet upplåtna pa sådana villkor, att deras

brukare vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej

endast i och för legans utgörande utan järn vill därutöver mot särskild ersättning.

Bolagsarrendatorernas insats i det industriella arbetet i skogsbygderna

vore sålunda mycket betydande och i själva verket vore en stor del

av dessa arrendatorer snarare att likställa med industriarbetare än med vad

man i allmänhet förstode med arrendatorer. Bleve dessa självägare skulle

bolagen icke kunna påräkna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes

genom det nuvarande systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen

skulle, tack vare de relativt små avstånd och göda kommunikationer,

som kännetecknade Syd- och Mellansverige, de nya självägande småbrukarna

söka sig ut till kanske mera givande arbeten. Bolagen maste

under sådana förhållanden se sig om efter ny arbetskraft, som stode till

deras regelbundna förfogande. För den skull måste givetvis åt de nya skogsarbetarna

byggas nya bostäder samt nya stallrum åt hästarna etc. Åt de

nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta nagla jordbruk,

då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom friköpningen

förlorat sina inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma i en betydligt

ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas

och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste,

bolagen därför sörja genom milslanga dyrbara livsmedelstransporter. Uppförande

av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgången

redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra, oerhörda

kostnader. Till nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde

bolagen obenägna mot friköpning. Bolagens arrendegårdar läge i regel inne

i bolagens skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda

personer. Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade

på att förvärva sådana, i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att

få ur aronderingssynpunkt tillfredsställande skogsfigurer. En friköpning av

bolagens arrendegårdar skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till

de förhållanden, som bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda

smärre jordägares ställen skulle anyo komma att ligga instuckna här och

var i bolagsmarkerna, till svårt förfång för bolagen. Där bolagen i ett

eller annat fall skulle kunnat ställa sig benägna för friköpning, hade försäljningarna

i regel strandat på svårigheterna för bolagen att lämna går
darna

gravationsfria. .... ..

Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka

däri, att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendator!! eller

torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse

för driften av jordbruket a denna. Då erfarenheten visat, att smabrukarna

i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning

av dessa gårdar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övergå

till stataresystemet. För dessa nya statare .skulle godsägarna vara nödsakade

att uppföra bostäder vid huvudgårdarna. Detta skulle åsamka dem stora

kapitalutlägg, vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom

köpesummorna för de friköpta arrendegårdarna och torpen. Vad betiäffade

de arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,

förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för

friköpning. I den mån dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgärdens

ägor eller vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar,

torde orsaken till jordägarnas obenägenhet för en friköpning icke vara att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

söka. i annat förhållande än den hos mången konstaterade motviljan mot att

frånhända sig jordegendom, som under en längre tid varit i hans släkts

ägo. Slutligen inverkade även för godsägarna svårigheten att befria arrendegårdarna

från inteckningar.

nens ”mötive- ^ fråga om behovet av en lagstiftning om avlösning av arrendebruk har

ring för en kommissionen anfört:

friköpning*- Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig ^byggning

av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift

visserligen att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn

både för det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den

kan dessutom, såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja

frivilliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn.

Detta senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga

lösningen på den föreliggande frågan.

Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens

väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande

sätt. Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga

härutinnan, att stor obenägenhet råder hos jordägare att avliända sig sina

arrendejordbruk över huvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes

befaras, att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett

bärkraftigt skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad

och kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning

blir slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.

föTtogltift- 1 fråga om laåens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det läge

ningen. i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala arrendelagens

skydd, också skulle kunna få avlösas. Föremål för avlösning borde

således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken icke

vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och

uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda

personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller

andra jordbrukslägenlieter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen

följde vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde

avse andra än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar,

samt inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en

vidd av minst 2 hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock

böra iakttagas. Det borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga

om avlösningslagen uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant

jordbruk, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid

tvist lätt kunde uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt

upplåtet på arrende eller icke, syntes av praktiska skäl en viss minimitid

för arrendeupplåtelse böra fastställas till ledning för avgörandet. Denna tid

borde lämpligen bestämmas till samma längd som minimiarrendetiden enligt

den sociala arrendelagen eller 15 år.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas inne
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 7

havare ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande

måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig.

Kommissionen funne något tillräckligt biirande skäl icke kunna anföras för

att beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa

sig jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet

ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse.

Detta behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intresenas

synpunkt fördelaktigare sätt.

Av hänsyn till huvudfastighetens intresse har kommissionen emellertid

föreslagit, att, därest särskilda trängande omständigheter därtill föranledde,

Konungen finge meddela uppskov med eller befrielse från skyldighet att avstå

jordbruk.

Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen

betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel

för någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga

jordbruk, som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet.

Av denna anledning har kommissionen uttalat sig för: åt t till jordbruket

i huvudsak lades den inägojord, som brukades till detsamma jämte åbyggnader;

att till jordbruket ock skulle läggas den å huvudfastigheten befintliga

odlingsmark, som lämpligen kunde förenas med detsamma och ej bättre

behövdes för annat jordbruk; att så stort område skogsmark borde tilldelas,

att det vore tillräckligt för jordbrukets husbeliovsvirke; att till jordbruket

ock borde läggas bete för de kreatur, som kunde vinterfödas å detsamma,

i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden ansåges

vara omistligt; att om ej tillräckligt sådant bete funnes å den till jordbruket

lagda marken, detta borde erhålla felande bete genom ytterligare marktilldelning

från huvudfastigheten eller betesrätt å dennas behållna skogsmark;

att, därest jordbruket avskildes genom hemmansklyvning, till detsamma

borde läggas den fiskerätt, som enligt lag tillkomme den utstyckade

fastigheten, samt att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång

till fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån skulle

tillerkännas jämväl det avlösta jordbruket; att den till husbehovsskog avsedda

marken eller väsentlig del därav borde avsättas till en för flera jordbruk

gemensam skogsallmänning, där så lämpligen kunde ske; att därest

genom avlösningen en återstående del av huvudfastigheten lede synnerligt

men, jämväl denna del borde avlösas, om ägaren begärde det; att skyldighet

att avstå skogsmark eller tåla servitutsrätt ej skulle föreligga, i den mån

huvudfastigheten därigenom lede synnerligt intrång i skötseln av sitt bibehållna

skogs- eller jordbruk; samt att inägojord, odlingsmark eller skogsmark

ej heller finge tagas i anspråk, där den erfordrades till tomt eller upplagsplats

eller till stenbrott, grus-, ler- eller torvtag, utbyggning av vattenfall,

fiske eller till annan dylik lägenhet eller ock kunde anses behövlig för

industriell anläggning, som funnes å den fastighet, vartill jorden hörde, eller

i dess omedelbara grannskap.

Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller

ens längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast

finge göras gällande exempelvis vid arrendetidens utgång.

Arrendator borde äga rätt att själv välja den tidpunkt, som för honom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

vore i ekonomiskt hänseende eller annorledes lägligast. Såsom

vederlag för den arrendator!! i arrendelagen tillerkända rätten till förnyat

arrende skalle jordägaren dock äga rätt att påfordra, att avlösning

skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten eljest

förfölle.

I fråga om avlösning sr ättens organiserande har kommissionen framhållit,

att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga

alla erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera

utgifterna och överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn,

vilken sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten

genom att övertaga dem i form av ett amorteringslån med långa betalningsterminer

och minsta möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde

uppdragas åt jordkommissioner i varje län. Med dessa borde medverka,

där så erfordrades, jordkommittéer i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna

för det fall, att jordkommittéer ej inrättats. Jordkommittéerna

borde utses av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej funnes,

av kommunalstämman. Över det hela borde stå en central ledning.

Angående förfarandet vid tv ån g savlösning har kommissionen anfört:

Någon avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat

än på begäran av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara

lämpligt, att vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen

med den omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde

vara att förvänta enligt lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför

till sin ledning upprätta en förteckning över samtliga jordbruk, som till

äventyrs kunde bliva föremål för avlösning. När ansökan frän arrendator

inkommit till jordkommission, borde denna ofördröjligen upptaga

frågan till behandling samt verkställa en förundersökning och på denna

grund inleda underhandlingar i första hand om frivillig uppgörelse, för

valka både jordägarens och arrendatorns samtycke erfordrades. Denna

fölundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning av själva mar.

ken, i den man sådan ansages nödig. Träffades frivillig uppgörelse skulle

jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom

laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej ske, ägde

jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga åtgärder

för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande

förfarandet vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer

lämpligen kunna bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt eu

särskild avlösningsnämnd anförtros dels avgörandet om expropriation

skulle få äga rum, dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av

mai k med tillbehör skulle för det speciella fallet tilläggas jordbruket,

dels fastställandet av7 expropriationsersättningen och dels utläggandet på

marken av7 de definitiva gränserna. Då åt förrättningen borde tilläggas

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 9

verkan av laga lantmäteriförrättning, borde ordföranden i nämnden utgöras

av en lantmätare, vilken länsstyrelsen på ansökan av jordkommissionen

förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter i avlösningsnämnd

borde inom värjo kommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana

ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer för en

tid .av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning av

arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.

Dill'' någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda

tvä ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn

eller på dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter

i expropriationsnämnder, om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna

expropriationslagen. Klagan över nämndens värdering av marken

skulle ej få äga rum. I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga

fullföljas till ägodelningsrätten.

I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:

Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det

värde, vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde

anses böra skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde

endast undantagsvis få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att

åbyggnader, som uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade

arrendejordbruket vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder

eller eljest av föregående nyttjanderättshayare, vars rätt övergått

å sagda arrendator eller hans hustru, utöver vad enligt avtal ålegat dem

och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat gottgörelse, skulle avstås

utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra jordförbättringar,

som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som utförts eller

ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas arrendatorn.

Hade föranstaltningar vidtagits av jordägaren i uppenbart syfte

att undgå eller försvåra jords- eller servitutsrätts avstående, borde dessa

givetvis ej föranleda förhöjning av den jordägaren tillkommande ersättningen.

Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,

blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till

landets uppodling och bebyggande eller av kronan givits till industriens

eller bergsbrukets understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda

ändamålet, skulle i ersättningen ske ett avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningen har kommissionen

ansett, att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist

eller ändamålsenligt. Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller

gjort ogrundade invändningar mot expropriation ens omfattning, borde

han jämlikt grunderna i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att

vidkännas de av dylika invändningar föranledda särskilda kostnader.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Reservationer

inom jordkommissionen.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Beträffande frågan, huruvida och intill vilken tidpunkt sökande, på vilkens

begäran förfarande för avlösning av jordbruk inletts, ägde frångå

sin ansökan, har kommissionen förklarat sig ej vara i tillfälle att därom

avgiva ett definitivt förslag. Såsom en allmän regel torde dock kunna

uttalas, att när ett avlösningsförfarande framskridit avsevärt samt föranlett

en del föranstaltningar med åtföljande utgifter, borde avlösningen

fortgå på det ena eller andra sättet.

Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen

för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke

behövde stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att

jordbruk, som avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart

överlätes av staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord

vore särskilt stadgat. Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk

borde, såsom redan nämnts, tillkomma arrendatorn eller därest

han avlidit, hans hustru, bröstarvingar eller adoptivbarn. Garanti borde

i någon form givas för att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande

upprätthölles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttrades till

andra ändamål. Detta hade varit avsikten med den s. k. trygga besittningsrätten.

Om upplåtelsen åter tilläventyrs skedde med äganderätt,

måste ändamålet med avlösningen på andra vägar upprätthållas.

Kommissionen har vidare framhållit, att bestämmelser borde genomföras,

som för mellersta och södra delarna av riket, likaväl som redan

skett för Norrland, förehomme sådana enskilda utbrytningar, som åsidosatte

lagstiftningens avsikter. Detta kunde ske genom bestämmelser i

förevarande lag eller genom norrländska ägostyckningslagens utsträckning

till hela riket eller medelst nödiga föreskrifter därom i den allmänna

lagstiftningen för skiftesväsendet.

Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse

befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.

Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,

Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid

har flertalet av dem uttalat skiljaktighet på en eller flera punkter.

Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning

av osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk.

Detta företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet.

Han har sålunda beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk

å huvudgård, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant,

borde kunna avstås oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk

å kameralt självständig fastighet, lydande under huvudgård, skulle, oavsett

vem som vore ägare till fastigheterna, kunna avstås, därest jordbrukets

odlade jord ej överstege 25 hektar, att arrendebruket å torp eller annan

kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet skulle, oavsett vem som vore

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 11

ägare till huvudfastiglieten, kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord

ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad jord jämte ängseller

hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under vissa

betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk, som

visserligen icke vore upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda

karaktär, skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödsskogsområde

också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas

att i mån av behov och efter olika orters förhållanden meddela särskilda

föreskrifter rörande omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen

skulle äga taga initiativ till avlösning, att avlösningsnänmden

skulle inskränkas till att utgöras av tre personer med iakttagande särskilt,

att länsstyrelsen och parterna ej skulle erhålla något inflytande på nämndens

sammansättning, att frågan, huruvida tvångsavlösning finge äga

rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas, skulle i anslutning till

allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand förbehållas den

lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt att särskilda

värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande

odlingsbar mark och växande skog m. m.

Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning

i ersättningsbeloppet vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra

till viss donationsjord från kronan.

Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen därutinnan att frågan

huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som

skulle utbrytas, borde i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt

eller i sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen

och icke domstolarna.

Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava för sin del framlagt

ett särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på

arrende innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört: Att

angiva förutsättningarna för en friköpningsrätt vore synnerligen vanskligt.

Vanskligheterna vore så mycket större som den för jordkommissionen

tillgängliga utredningen ej gåve tillfälle till bedömande av åtskilliga

frågor, som borde inverka på friköpningsrätten. För friköpningsrätt

borde sålunda fordras, bland annat att arrendebruket varit på ett stadigvarande

sätt upplåtet på arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts

av den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt

att genom detsammas avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas

jordägaren. Friköpningsrätt borde tillkomma de arrendatorer, för vilkas

arrenden den av reservanterna föreslagna lagen angående vissa jordbruksarrenden

och de av reservanterna förordade särskilda stadgandena i den

allmänna nyttjanderättslagen skulle gälla. Det syntes uppenbart, att

arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område. Han borde

själv vidkännas kostnaderna för friköpningeu, varvid han dock borde

erhålla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

lämpligast genom de jordkommissioner, som borde inrättas i länen, ävensom,

i den mån tillgång därtill funnes, låneunderstöd av egnahemsmedel.

I enlighet med de grunder, som sålunda angivits, har i utkastet föreslagits,

att därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område

omfattade odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och

däri inginge inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock

odlad jord till en vidd av minst två hektar samt området vid arrendeavtalets

ingående ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet

eller, där annan var ägare därtill, utgjordes av torp eller annan under

huvudgård lydande lägenhet, hemman eller hemmansdel, skulle arrendatorn

vara berättigad att tillösa sig området under förutsättning att området

den 1 januari 1924 under mer än trettio år i följd innehafts av annan

än jordägaren samt därav under mer än femton år av arrendatorn eller

arrendatorns maka eller enderas skyldeman i rätt upp- eller nedstigande

led eller adoptant eller adoptivbarn.

Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924, stode — framhöllo

reservanterna — i samband därmed att efter nämnda dag slutet arrendeavtal

ej ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip

skulle i allt för hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser.

Det torde jämväl vara en stor fördel, att frågan huruvida friköpning

skulle göras gällande eller ej, bleve avgjord under den vid lagens

ikraftträdande löpande arrendeperioden. För att arrendatorn ej allt för

snart efter lagstiftningens genomförande skulle nödgas, om han ville friköpa,

hava hela löseskillingen disponibel, vilket ofta, om den återstående

arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra svårigheter, hade i

utkastet tidpunkten för löseskillingens nedsättande framflyttats till en

dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis satt

till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot ej inskränkts

till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens utgång.

Enligt utkastet skulle lösningsrätt ej äga rum, därest nyttjanderätten

vore förverkad eller därest områdets avlösande skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvud fastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig

fastighet såsom att, där arrendatorn hade skyldighet att utgöra dagsverken,

nämnda fastigheters jordbruk genom skyldighetens bortfallande

skulle tillskyndas avsevärt men.

Lösningsrätten skulle enligt dessa reservanters mening omfatta den jord,

som arrendatorn haft åt sig upplåten på arrende. Därtill kunde läggas

odlingsmark, som lämpligen kunde uppodlas och brukas till det förut å

området drivna jordbruket. Befunnes det enligt ortsförhållandena nödigt

för det jordbruk, som skulle avlösas, skulle av huvudfastigheten jämväl

avstås skogsmark för tillgodoseende av jordbrukets behov av bränsle och

annat husbehovsvirke ävensom särskild mulbetesmark, i den mån tillgång

till bete för de kreatur, som beräknades kunna komma att vinterfödas å

jordbruket, ej funnes å annan mark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

/ludra lagutskottets utlåtande AV -17. U5

Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse

med ensittarlagen. På grund av den grannlaga beskaifenheten av mango

frågor, som kunde uppkomma till avgörande vid en förrättning av förevarande

art, har det ej ansetts tillrådligt, att varje lantmätare skulle utan

vidare vara behörig såsom förrättningsman, utan har det ansetts lämpligt,

att Konungen meddelade en eller liera lantmätare inom varje län

dylik befogenhet. Godemännen borde av parterna utväljas bland dem,

som vore valbara till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.

Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till

expropriationslagen. Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning

av områdets värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit

genom arbete, eller kostnad, som arrendator!! eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått å denne, nedlagt a marken utöver vad

honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit

förutsatt.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin liava avgivit ett särskilt

principutlåtande, däri de bland annat anfört: Till en början ville de framhålla,

att redan de reformer, som reservanterna förordat i den gällande

allmänna nyttjanderättslagen, givetvis skulle bättre än nu trygga stora

grupper av nyttjanderättshavare mot den med den allmänna ar ren dela gen

förenade osäkerheten och att alltså, om dessa förslag komme till utförande,

åtskilligt redan vore vunnet i det syfte, som med reformarbetet på detta

område avsåges. I anslutning härtill liölle reservanterna före, att dessa

förändringar i den allmänna nyttjanderättslagen först borde utarbetas

samt föreläggas statsmakterna och av dem antagas, innan man ginge

ännu ett steg längre och toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen

under detaljerad omprövning. Att genomföra en friköpningslagstiftning,

redan innan man uppnått erforderliga förbättringar i den allmänna nyttjanderättslagen,

syntes icke stå i god överensstämmelse med den lämpliga

ordningsföljden vid det jordreformatoriska arbetet och skulle jämväl medföra

vissa egendomliga följder. Då friköpningsiagens bestämmelser borde

anpassas efter ensittarlagen, torde kunna ifrågasättas, att låta friköpningsrätt

inträda allenast vid utgången av den arrendeperiod, som löpte,

då friköpningslagen trädde i kraft. Skulle dä för bolagsarrendatorer i

mellersta och södra delarna av riket någon längre minimiarrendetid icke

vara föreskriven, utan arrendena vara slutna pa ofta endast några fa ellei

t. o. m. ett enda år, bleve arrendatorerna ifråga i stor omfattning ställda

inför valet att redan kort efter friköpningsiagens ikraftträdande bestämma

sig för att göra anspråk på friköpningsrätt. Under en ekonomisk depressionsperiod

som den nuvarande med försvagad ekonomisk ställning

hos arrendatorerna kunde förutses, att många, ja kanske de flesta ar dessa

icke vore i stånd att, efter beviljad friköpningsrätt, börja att förränta och

amortera lösesummorna, och hela »friköpningsverket» skulle kunna komma

att äventyras. Ändamålsenligast syntes vara, att låta friköpningsrätt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

därför inträda vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen

trädde i kraft, men dessförinnan hava genom införadet av en arrendelagstiftning

för bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna

av landet i huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska arrendelagen

och alltså med viss längre minimiarrendetid förebyggt möjligheten,

att arrendatorerna i dessa delar av landet ställdes inför valet av friköpning

eller fortsatt arrende redan efter kort tid och möjligen under mindre

gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område. En sådan anordning

kunde visserligen icke förordas med avseende å arrendatorer under enskilda

gods, men detta förhållande spelade så till vida en mindre roll,

som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda personer,

som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl måste

vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,

tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna

grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna

framhålla, att friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig

del gälla nyttjanderättshavare a jord, tillhörig aktiebolag, förening

för ekonomisk verksamhet samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte

fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

och icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som vore

i sambruk med densamma. Det kunde emellertid icke förordas, att alla

arrendatorer av sådan jord skulle komma i åtnjutande av en friköpningslags

förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke inbegrepes i den särskilda

arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolagsjord, kunde givetvis

än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla de nyttjanderättshavare,

som koinme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,

funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore

så belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare

skogskomplex, att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen

och icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens

utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den

bestående jordfördelningen icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens

rationella bedrivande. Slutligen måste de skogsbesittande bolagen

jämväl tillerkännas rätt att behålla ett lämpligt antal på lämpliga

platser belägna arrendeställen för sina skogsförvaltare och andra nödiga

tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare å enskild jord måste

friköpningslagstiftningen än starkare begränsas. Lagstiftningen kunde

endast komma ifråga med avseende å utgårdar, strögods samt andra från

huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar och förutvarande

torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna praktiskt

taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens ikraftträdande.

Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes

till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma

ifråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

dana nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras

frånskiljande från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller

intrång för dennas jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om

nytt järn! erättshavare under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter

som då det gällde nyttjanderättshavare å enskild jord borde som

princip uppställas, att friköpningsrätt skulle medgivas, endast för såvitt

vederbörande nyttjanderättshavare antingen själv brukat fastigheten under

en viss, väl avvägd minimitid eller ock övertagit fastigheten från närskylda

i rätt uppåtstigande led eller syskon eller syskons avkomling, och

fastigheten sålunda varit under eu viss sådan minimitid arrenderad och

brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om det

värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta

synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den

uppfattningen, att fastigheterna ifråga borde kunna avlösas efter samma

grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga

vore om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras

till arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra,

att lagstiftningen borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning

skulle endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande

arrendeperioder under en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens

ikraftträdande. Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd

kunna komma att bestämmas till två eller högst tre årtionden.

Slutligen borde betonas, att bestämmandet av de nyttjanderättsområden,

vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas åt mer eller mindre

lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och skogsindustriella

synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade organ.

Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till länsägodelningsrätter

i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles

skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast

även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter

icke inrättade, så måste avlösningsnämnderna sammansättas

efter liknande grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet

vore, att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas

hos vederbörande underrätt samt att klagorätt borde medgivas till

högre domstolsinstanser upp till högsta domstolen, även med avseende å

de värderingar, som skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.

Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands

Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade

yttranden från respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt länsstyrelsen i Jönköpings län åberopat yttranden från dels

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

landstinget, dels ock hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom

länet.

Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat

sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter

hava ställt sig avvisande däremot.

Flera myndigheter hava därvid framhållit, att enligt deras förmenande

ej förefunnes något behov av en friköpningslag. Sålunda har anförts av:

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, med vilket

länsstyrelsen instämt: »Utskottet vill kraftigt betona vikten och värdet

för vårt land av att äga en talrik, besutten bondeklass, och vill också

principiellt uttala, att ett överförande av arrendegårdar till självägande

torde innebära vissa både sociala och ekonomiska fördelar. Vid ett dylikt

överförande bör tillses, att de nya självständiga jordbruken erhålla lämpliga

gränser, men det är även av vikt att tillse, att de huvudgårdar, varifrån

avlösning sker, ej genom utbrytning få sina ägofigurer på ett för

jordbruket eller skogsdriften skadligt sätt sönderstyckade, med andra ord,

att fastigheternas arrondering såväl i ena som i andra fallet tillgodoses.

Även bör erinras om det av utskottet tidigare påpekade strävandet att

upprätta skogsarbetareboställen, vilkas frånskiljande givetvis skulle bli

till förfång för skogsdriften. De arrendegårdar, som i första hand skulle

ifrågakomma, vore alltså strögods eller sådana gårdar och torp, som ligga

mera avskilt och ej äga ekonomiskt samband med huvudgårdarna. Kravet

på en mera allmän avlösning av arrendejordbruk torde i hög grad hava

betingats av de i vissa landsdelar mycket stora förvärv av bondehemman,

som skett från bolags och skogsspekulanters sida, och vilka hemmans återgång

till självägande vore ur många synpunkter eftersträvansvärd. För

Södermanlands läns vidkommande torde dylika bolagsförvärv hava ägt

ruin i mindre omfattning än i vissa andra län, åtminstone hava ej förekommit

sådana betydande förvärv av sammanhängande komplex som

t. ex. i Norrland, Daiarne och Värmland. De två största trävarubolag,

som hava sin verksamhet inom länet, hava väl tid efter annan gjort stora

egendomsköp, men har detta i regel skett för tillgodogörande av sparade

skogstillgångar, medan de större och mindre jordbruksgårdarna plägat

frånskiljas och försäljas, ocli har på detta sätt ett ganska stort antal arrendatorer

förvärvat sina gårdar under de sista årtiondena. Förhållandena

i vissa andra landsdelar torde hava gestaltat sig helt annorlunda och

kunna måhända föranleda särskilda ingripanden från det allmännas sida,

åtgärder, som dock utskottet ej anser sig kunna nu uttala sig om. Av

större enskilda egendomar har ett flertal blivit försålda jämväl till enskilda

personer och styckade, så t. ex. hava av de 29 fideikommissegendomar,

som 1910 funnos inom länet, 8 blivit försålda under tiden 1910

—23 och till stor del styckats och uppdelats. Utskottet har med det anförda

velat påpeka, att redan nu pågår styckning av större egendomar

med försäljning av arrendegårdar i ganska stor utsträckning inom länet.

Om nu en forcering härav är önskvärd, så synes det utskottet, att denna

bör inriktas på åstadkommande av försäljningar på frivillighetens väg,

och med kännedom om de många affärer, som ägt och alltjämt äga rum,

så förmenar utskottet, att dessa skulle bli än talrikare, om köpens finansiering

på ett eller annat sätt underlättades. Vanliga egnahemslån kunna

endast i begränsad utsträckning lämnas för friköpning av arrendegårdar,

opaginerad Kontrollera mot PDF

A tillra lagutskottet*; v t lä tande Nr ■Ii.

IT

men inriiltaiule av särskilda låneformer härför skulle sannolikt betydligt

stimulera dylika försäljningar. Jordkommissionen bär knappast beröri

denna fråga, utan endast anfört, att avlösningen borde ordnas genom

statens försorg. Innan mera ingripande lagstiftningsåtgärder ifrågasättas,

anser utskottet det därför vara angeläget, att åtgärder vidtagas för

att underlätta och städja på frivillighetens väg åvägabragta friköpningar

av arrendegårdar. Till sist vill utskottet erinra om de samband denna

fråga äger med frågan om en särskild social arrendelag. Om bestämmelser

stadgas om lång arrendetid m. m. i syfte att trygga och förbättra

arrendatorernas ställning, sa kunna åtminstone till eu del de skid bortfalla,

som tala för en avlösning, ja, det kan till och med inträffa, att arrendatorerna

själva bliva mindre benägna till friköpning. Frågan om friköpning

får ej hindra förbättrande av gällande arrendebestämmelser, men

utskottet har velat framhålla, att båda frågorna böra övervägas och lösas

med aktgivande på deras nära inbördes sammanhang;»

länsstyrelsen i Kristianstads lön: »Förutsättningarna för anskaffande

tvångsvis av nya jordbruk föreligga icke i dessa trakter, där några svårigheter

icke för närvarande förefinnas att till jämförelsevis billigt pris

överkomma jord. Någon mera allmän önskan att förskaffa sig nya jordbruk,

vilken icke kan i förenämnda ordning tillfredsställas, har icke försports.

På dessa grunder anser länsstyrelsen det föreslagna förfarandet,

varigenom en jordägare skulle kunna tvingas att till ett pris, avsevärt

understigande vad han vid fri försäljning skulle kunna betinga sig, avstå

en sin fastighet, icke vara av förhållandena i dessa trakter betingat och

fördenskull såsom innebärande ett kännbart intrång i den enskilda äganderätten

icke kunna försvaras;»

länsstyrelsen i Örebro lön: »Någon brist på till jordbruk redan använda

eller därtill lämpliga fastigheter föreligger ingalunda. Under nuvarande

bekymmersamma tider för lantbruksnäringen finnes säkerligen inom alla

delar av riket ett betydande antal gods- och hemmansägare, som intet

högre önska, än att till måttligt pris kunna avyttra sina gårdar för att ägna

sig åt annat arbete. För dem, som önska förvärva jord, saknas således

icke tillgång på sådan. Men vad som däremot ofta felas dem, är tillgång

på kapital till inköp av fastighet och nödiga inventarier. Genom statens

avsedda ingripande i form av tvångsavlösning blir jorden givetvis Icke

billigare, utan av all tidigare erfarenhet att döma dyrare, helst enligt

kommissionens förslag vid statens saluhållande av jorden skulle till lösenbeloppet

läggas jämväl kostnaden för förfarandet. Kommissionen kar

ock måst förutsätta, att staten skulle i stor utsträckning tillhandahålla

de blivande köparna lån till såväl lösen av jorden som inköp av inventarier.

Men det synes då vida enklare och naturligare, att statens understödjande

verksamhet för skapandet av nya självständiga jordbruk likasom

hittills anknytes till egnahemsrörelsen, vilken otvivelaktigt förtjänar

att understödjas så långt sådant ur statsfinansiell synpunkt tillätes;».

länsstyrelsen i Västerbottens län: »Åtminstone för närvarande är jordfrågans

lösning i länet att söka mera efter de linjer, som äro att finna i

de nuvarande bestämmelserna om den av staten understödda egnahemslånerörelsen

som ock i de förslag till kolonisation i Norrland, varom

särskild utredning föreligger. Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant

äro för närvarande rätt omfattande åtgärder vidtagna för att låta nuvarande

arrendatörel- (under de norrländska trävarubolagen) friköpa inägojord

jiimte den husbehovsskog, som skall enligt gällande ägostyck
liihana

till riksdai/cns protokoll 192A. 9 samt. 2 avd. 33 käft. fSr 37.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ningslag därmed följa. Med hänsyn till vad sålunda anförts, kunna de

av kommissionen föreslagna lagstiftningsåtgärder och därav följande författningar

icke för närvarande vara för länets vidkommande av särskilt

behov påkallade;»

länsstyrelsen i Norrbottens län: »De jordägare, som här i länet skulle

beröras av ifrågavarande lagstiftning, utgöras till allra huvudsakligaste

delen av de stora trävarubolagen. Dessa hava, möjligen på grund av det

tvång, som den så kallade uppsiktslagen och norrländska arrendelagen

innebära, visat stor benägenhet för att till sina åboar och arrendatorer

jämte andra enskilda för i allmänhet billigt pris avyttra ägostyckningslotter,

tillkomna i enlighet med norrländska ägostyckningslagens bestämmelser.

Att likväl ännu ett stort antal åbyggnader, odlad jord och odlingsmark

å bolagshemmanen återstå oavyttrade är icke beroende på bolagen

utan därpå, att en del åboar och arrendatorer, ofta de mindre driftiga,

anse sig hava det bättre, mindre mödosamt och tillika sitta säkrare

som åboar och arrendatorer än som självägare. En lagstiftning i det syfte,

som här är fråga om, synes sålunda näppeligen vara av behovet påkallad

för detta län. Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att det vill synas

som om en lagstiftning i nu förevarande syfte bör tillgripas endast i

den män de förefintliga missförhållandena ej kunna avhjälpas genom eu

utsträckt tillämpning av lagar av det huvudsakliga innehåll, som nu äro

särskilt gällande för Norrland och därmed jämställda landsdelar;»

lantbruksstyreisen: »Överförandet av ett allt större antal smärre arrendejordbruk

till självägande jordbruk måste i regel betraktas såsom eu ur

samhällelig synpunkt gynnsam och önskvärd utveckling. Ej sällan lärer

på denna väg den så kallade egnahemisfrågan, i den mån den avser bildande

av självständiga jordbruksfastigheter, lättare och på ett mera ändamålsenligt

sätt föras mot sin lösning än genom styckande och bebyggande

av större, med för sin dittillsvarande storlek avpassade åbyggnader

försedda egendomar. Erfarenheten har också givit vid handen, att en

naturlig frigörelseprocess fortgått och alltjämt i stor utsträckning fortgår,

varigenom torpställen och mindre arrendejordbruk överföras till

självständiga jordbruksenheter. Detta har hittills skett frivilligt och

under vedertagna former. Har i enskilda fall vid det nya jordbrukets

frånskiljande något åsidosatts, som skäligen bort iakttagas för att i alla

hänseenden åt detsamma skänka de bästa möjliga förutsättningar för

jordbruksdriftens framgångsrika bedrivande, så lärer väl detta förhållande

knappast påkalla en särskild lagstiftning av mera genomgripande och

omfattande natur. Skulle några bestämmelser i förevarande avseende anses

önskvärda utöver redan befintliga, torde dessa eventuellt kunna införas

i gällande lagar om fastighets delning.

Nu är det visserligen sant, att en avlösning till staten av mindre jordbruk

icke med nödvändighet kräver, att den avlösta fastigheten också

skall övergå i förutvarande arrendators ägo. Fastigheten kan givetvis

när omständigheterna därtill föranleda, kvarbliva i statens hand och åter

utarrenderas. Fördelen med förfarandet under dessa förhållanden skulle

väl då närmast vara, att arrendatorn därigenom kunde tillförsäkras vissa

för jordbrukets bedrivande värdefulla förmåner, exempelvis med hänsyn

till odlings- och betesmark, skogsfång m. m. Med lämpliga ändringar i

den allmänna arrendelagen lära emellertid skäliga krav i dessa och liknande

hänseenden kunna bliva tillgodosedda.

Även om lantbruksstyrelsen sålunda håller före, att med i långt mindre

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!»

hindra /(if/nlskollrls utlåtande Nr 37.

grad störande åtgärder än eu sliiiidi^c avlösningslag del redan pågå
ende

frivilliga frigörande! av mindre jordbruk kali ytterligare underlättas

och befrämjas och ad ett sadant mera mjukt och smidigt tillvägagångssätt

först bör prövas, innan kardare medel tillgripas, så är det dock

ii andra sidan givetvis icke uteslutet, att lörhällandena bär kunna komma

att gestalta sig så, att eu lag om avlösning av osjälvständiga jordbruk

kan befinnas ofrånkomlig. Särskilt lärer detta kunna bliva förhållandet,

därest utvecklingen inom ifrågavarande område skulle gå i den riktning,

att den naturliga och legitima efterfrågan å mindre jordbruk skulle taga

sådan omfattning, att densamma ej kunde bliva på vanligt sätt tillfredsställd.

En sådan situation är, om ock givetvis tänkbar, dock knappast

att räkna med inom den närmaste framtiden. Huru önskligt det än vore,

att en allt större del av landets jordbrukskunniga befolkning bleve under

möjligast självständiga former verkligt besutten, så måste man dock tyvärr

räkna därmed, att, så fort industrien åter kan drivas i full utsträck

ning, densamma åter skall draga till sig en betydande del av de befolkningslager,

ur vilka annars just innehavarna av de nya självständiga jordbruken

skulle rekryteras.

Lantbruksstyrelsen håller sålunda före, att i stort sett några mera genomgripande

åtgärder för tillhandahallande i en utsträckning, motsvarande

den legitima efterfrågan av mindre jordbruk, för närvarande knappast

äro av behovet påkallade. Förhållandet lärer väl tvärtom vara det,

att ett mycket stort antal torplägenheter och mindre arrendeställen under

bruk och herrgårdar äro till salu, om blott ett i förhållande till det verkliga

värdet något så när rimligt pris kan erhållas vid försäljningen.

Detta vad angår säkerställandet av tillgång på jordbruksjord av förevarande

beskaffenhet. Det föreslagna avlösningsförfarandet har emellertid

givetvis även en annan uppgift, den nämligen att bereda en snar möjlighet

för de ännu tämligen talrika mindre arrendatorerna av olika typer

att övergå till den självägande jordbrukarklassen. En sådan övergång

är, om den sker på ett lugnt, försiktigt och rationellt sätt och utan åsido

sättande av någons berättigade intressen, givetvis ur samhällelig synpunkt

önsklig. Särskilt är ju detta förhållandet, då jordbruket ifråga

under lång tid, måhända generationer, innehafts på arrende av samma

släkt. När så är fallet, synes ju rättsmedvetandet kräva, att den förbättring,

som fastigheten undergått och som med säkerhet kan styrkas hava

sin grund i arrendatorernas åtgöranden, ej utan vidare kommer ägaren

utan ar ren da tom till godo efter rimliga grunder. Genom en lämplig

ändring i arrendelagen lära emellertid skäliga krav härutinnan kunna

bliva tillgodosedda, vadan man ej av detta skäl nödgas tillgripa en avlösningslag.

Särskilt gäller detta i fråga om arrende av jord, som tillhör annan

än bolag eller förening för ekonomisk verksamhet. I detta sammanhårig

bör man ej heller förbise eller glömma, att arrendeförhållandet i fall,

varom nyss nämndes, ej sällan, kanske i regel, tillförsäkrar arrendator^ ett

stundom betydelsefullt stöd från jordägarens sida — ekonomiskt eller i

annan form - och att säkerligen mången arrendator i själva verket bär

en ekonomiskt fördelaktigare och lugnare tillvaro i denna sin egenskap,

än han skulle åtnjuta, därest han vore sin egen. Och med hänsyn härtill

ligger det givetvis en viss fara i att genom särskilda föranstaltningar sa

att säga locka jordbrukare i arrendatorsställning att giva efter för den nog

så förklarliga och naturliga önskan att bliva sin egen och därmed påtaga

sig större risker, än han mahända förmår bära.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Häremot kan erinras, att staten vid avlösningen beräknas skola så ordna

den ekonomiska sidan, att riskerna för den nya självägande jordbrukaren

bliva de minsta möjliga. Det synes dock ej uteslutet, att statens bistånd

x,ri'' .ku''ma . mims i ej mindre utsträckning även vid uppkomst av

sjalvstandiga jordbruk på andra mera naturliga vägar än avlösningsvagen.

Och då bortfölle detta skäl för anlitandet av den senare vägen.

I fråga om arrenden under bolag och föreningar för ekonomisk" verksamhet

ligger saken dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande något

annorlunda tdl. Erfarenheten, ej minst från senare tid, har givit vid

handen att här en del missförhållanden torde förefinnas, vilkas botande

mahanda kräver statens mellankomst. Om också även härvidlag mycket

torde vara att vinna genom lämplig ändring av gällande arrendelag, så

håller lantbruksstyrelsen — utan att nu vilja taga slutgiltig ställning

till denna fråga dock före, att en närmare förutsättningslös utredning

av denna fråga kan komma att giva vid handen, att det allmännas ej

mindre än ifrågavarande arrendatorsklass väl kräver, att staten på ett

eller annat sätt medverkar till sådana arrendejordbruks frigörande.»

Av liera myndigheter har erinrats, att den ifrågasatta lagstiftningen

skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga

konsekvenser av olika slag. Sålunda har anförts av bland andra:

länsstyrelsen i Kristianstads län: »Beträffande förslagets huvudgrun
der

torde länsstyrelsen få framhålla, att genom den föreslagna tvångsavlösningen

huvudfastigheten kan komma att berövas arbetskrafter, som

maste anses nödvändiga för jordbrukets ekonomiska bedrivande, att jordägaren

kan åläggas att utom den arrenderade fastigheten avstå jord även

utom dennas gränser till odling, skogsfång och bete, att de föreslagna villkoren

för avlösningens genomförande, innebärande att staten skall utan

några kostnader för vederbörande arrendator ombesörja avlösningens utförande

och därefter på de mest förmånliga villkor överlämna ’det slutliga

jordbruket klappat och klart’ till arrendator!!, icke äro ägnade att giva

någon garanti för, att den, till vars förmån åtgärden vidtages, verkligen

bär sådan håg och intresse för jordbruket, att det kan förutsättas, att

jordbruket kommer att skötas med den omsorg, som bör motsvara statens

uppoffringar, att åtgärderna givetvis komma att draga med sig oerhörda

kostnader för statsverket, att den föreslagna formen för avlösningsmyndigheternas

sammansättning icke synes innebära tillräcklig garanti mot

att avlösningsför faran det blir fritt från politiska sidoinflytelser, samt

slutligen att inteckningshavares rätt till betalning ur fastigheten och

annan därmed gemensamt intecknad fastighet icke synes hava vederbörligen

tillgodosetts»;

länsstyrelsen i Älvsborgs län: »Enligt majoritetens förslag skall torpa

ren ha rätt att friköpa sitt torp. Detta betyder, att jordägaren skall

tvångsvis berövas ej blott sin jord, utan även en arbetarbostad, vanned

följer tvånget att bygga en ny sådan. Beträffande den lösen, som skall

erläggas för torpet, föreslås, att värdering av jord och åbyggnader ej får

ske var för sig, utan skall vid lösenbeloppets bestämmande taxeringsvärdet

följas — ett värde som för övrigt ej finnes, dä torp under huvudgård

ej självständigt taxeras, varför ock i herr Lindhagens utkast till lag hänvisning

sker till huvudfastighetens taxeringsvärde. Med kännedom, dels

om l>ebyggda lägenheters saluvärde, dels om nuvarande byggnadskost
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

nåder, kan man vara förvissad om, att den jordägare kan skatta sig lycklig,

som för lösensumman karl bygga den nya bostaden. Den industriens

arbetsgivare, som tillhandagå!* sina arbetare med bostäder i enfamiljshus,

torde anses ganska vill sörja för sina arbetare i bostadsväg. Ingen

har ännu föreslagit, att i en sådan bostad inflyttad arbetare skulle erhålla

rätt att expropriera densamma. Detta är emellertid vad jordkommissionen

nu föreslår, då det gäller jordbrukets arbetsgivare. Motiven härför

skulle vara, dels önskvärdheten av att öka antalet självägande jordbrukare

l landet, dels torparnas önskan att komma ifrån dagsverksskyldigheten till

penningarrende i första instans och sedan till äganderätt. Ingen kan förtänka

någon jordbrukande man, att han strävar till självständighet —

tvärt om — och den entusiasm för äganderätt, som nu yppar sig på håll,

där man tidigare ej varit van att finna den, är enbart glädjande. Men

frågan om dagsverksskyldighetens bibehållande eller ej må bli en fråga

mellan jordägaren och torparen. Lagstiftningen har ingen anledning att

förbjuda en arbetsform, som, ehuru den ingalunda är idealisk, dock främst

ur sociala synpunkter tiger bestämda företräden framför den, av vilken

den kommer att ersättas. Bibehållandet av torpsystemet möter dessutom

utan lagstiftningens ingripande svårigheter för jordägaren dels av ekonomisk,

dels av personlig art, vilka svårigheter ej här finnes anledning att

närmare beröra, men som kunna tjäna till tröst för dem, som i denna arbetsform

— antagligen på grund av förlegade föreställningar om äldre

tiders arbetsförhållanden vid jordbruket — se något förkastligt. Denna

föreställning arbetar fortfarande med det oskäligt långt från huvudgården

belägna, dåligt bebyggda, karga, lilla skogstorpet, vars innehavare,

tyngd av ständig tjänstgöring vid huvudgården, aldrig i rätt tid fick

sköta sina egna magra tegar. När statistiken registrerar ett minskat antal

torp, är det emellertid dessa torp, som i främsta rummet försvunnit,

och de beklaganden, som uttalas över mängden av grusade egna hem, omfatta

därför merendels sådana hem, vilka varken i beroende ställning eller

självständiga vore som sådana tjänliga. I själva verket betyda de ödelagda

torpen ingenting annat än det glädjande förhållandet, att den kroppsarbetande

klassens villkor så förbättrats, att den för sin existens ej bebo-''

ver nöja sig med de villkor, som i dessa avlägset belägna backstugor

och skogstorp stodo till buds. Vad åter ökandet av de självständiga jordbrukens

antal angår, är detta önskemål otvivelaktigt i högsta grad behjärtansvärt,

men i den mån detta är en samhällets angelägenhet — och

samhället har med rätta djupt engagerat sig i sådant syfte — sa måste

de ekonomiska bördorna av denna verksamhet bäras av samhället i dess

helhet och ej avlastas på en enda samhällsklass, och därtill en, som är

ekonomiskt svag;»

länsstyrelsen i Jämtlands län: »Det synes finnas anledning att frukta,

att staten genom att slå in på den väg, kommissionen anvisar, skulle skapa

en kategori av ekonomiskt allt för svaga jordägare, som skulle icke endast

i begynnelsen tagas om hand av det allmännas organ, utan också i

framtiden "sätta sin förhoppning till statens hjälp i stäilet för till självverksamhet.

Samtidigt kan det tänkas, att man genom inlösningsförfarandet

försämrar ställningen för de jordägare, från vilkas fastigheter

tvångsinlösningen skulle äga rum, samt deras kreditgivare.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Motiveringen

till nu förevarande

motioner.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Betänkligheter av enahanda eller liknande slag hava framförts av länsstyrelserna

i Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens

län ävensom landstinget i Jönköpings län.

Såsom motivering till den i nu förevarande motioner gjorda hemställan

hava motionärerna anfört följande:

Den sociala arrendelagen har, såsom av det anförda framgår, till uppgift

att tiygga arrendatorn i besittningen av jorden till gagn både för honom

och jordbruket. Lagen kan dessutom, framhåller jordkommissionen, få den

uppgiften att främja frivilliga avtal om jordens övergång med självständig

rätt till arrendatorn. Emellertid är det att befara, att en sådan övergång

icke kan frivilligt uppnås eller icke kommer att ske på ett rättvist och

tillfredsställande sätt. Jordkommissionens utredning visar, att stor obenägenhet

för en sådan frigörelse förefinnes hos vederbörande jordägare i allmänhet

inom hela landet. Såsom ett korrektiv häremot erfordras en lag,

som ytterst medger en tvång sinlösning av arrendejordbruk. Givetvis bör

en dylik icke kunna komma i tillämpning i fråga om annat jordbruk än

sådant, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Med hänsyn

härtill bör en lag om tvångsavlösning i första hand begränsas till det fölen

social arrendelag avsedda tillämplighetsområdet. Emellertid torde vissa

ytterligare inskränkningar vara erforderliga; bl. a. bör med hänsyn till de

fall, där jordbrukets avstående uppenbarligen skulle lända jordägaren till

större olägenhet än som kan anses motsvara nyttan för en arrendator eller

för det allmänna av jordbrukets avlösning, möjlighet hållas öppen för

undantag.

Beträffande den mark, som bör avstås, torde, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad jordkommissionen föreslagit, böra gälla, bl. a.

att till jordbruket i huvudsak lägges den inägojord, som brukas till detsamma

jämte åbyggnader, dock att däri ej behöver eller bör ingå slåttermyr

eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre

värde;

att till jordbruket ock skall läggas den å huvudfastigheten befintliga odlingsmark,

som lämpligen kan förenas med densamma och ej bättre behövs

för annat jordbruk;

att så stort område skogsmark bör tilldelas, att det redan vid avlösningen

är tillräckligt för jordbrukets liusbehovsvirke, dock med rätt för

jordägaren att minska skogsarealen, därest han förklarar sig villig att

tillhandahålla jordbruket tillräckligt med virke, intill dess det tilldelade

skogsområdet kan fylla det nödiga virkesbehovet;

att, därest med hänsyn till ortsförliållandena, jordbrukets bärkraft eller

huvudfastighetens intresse uppenbarligen är lämpligare, att med jordbruket

förenas rätt för all framtid att å tjänlig plats å huvudfastighetens behållna

skogsmark helt eller delvis taga det erforderliga skogsfånget, sådan servitutsrätt

må kunna i stället för marktilldelning tilläggas jordbruket;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 2.‘i

att till jordbruket oek bör läggas bete för de kreatur, som kunna vinterlödas

å detsamma, i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden

anses vara omistligt; samt

att därest jordbruket avskiljes genom liemmansklyvning, bör till detsamma

läggas den fiskerätt, som enligt lag bör tillkomma den utstyckade

fastigheten och att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång

till fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån

skall tillerkännas järn viil det avlösta jordbruket.

Lösenbeloppet bör bestämmas för jordbruket i dess helhet, utan något

särskiljande mellan åbyggnader och jord.

Med avseende å tiden för en tvångsavlöning torde, åtminstone intill dess

närmare erfarenheter vunnits om den blivande lagstiftningens verkningar,

arrendatorn böra hava tillfälle att välja sin tid utan att få denna begränsad

till viss period. Av hänsyn till jordägaren lära dock böra givas bestämmelser

angående skyldighet för arrendatorn att i samband med arrendetidens

utgång träffa sitt val mellan begagnande av optionsrätten och rätten

till tvångsavlösning.

Givet är, att staten hör lämna sin medverkan vid avlösningen. I vissa

fall är det måhända tillräckligt, att denna medverkan lämnas genom juridisk

hjälp och genom öppnande av lånemöjligheter. Där sådant erfordras

för förverkligande av det med lagstiftningen avsedda ändamålet, lärer

emellertid staten böra vara beredd att själv övertaga fastigheten för att

sedan överlämna den till vederbörande arrendator. Gai''anti bör givas för

att ett genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande uppehälles och

att jorden icke obehörigen avyttras för andra ändamål.

Vad själva förfarandet angår, bör detta göras så enkelt och snabbt som

möjligt. Kostnaderna för det allmänna och för de enskilda böra hållas

nere. Huru ett förfarande bör anordnas för att tillgodose dessa önskemål,

bör bli föremål för närmare övervägande. Jordkommissionen erinrar, såsom

synes med fog, att ett enhetligt förfarande bör eftersträvas för tvångsavlösning

av arrendebruk, av jord för nya jordbruk samt av tomtmark, det sista

särskilt med hänsyn till ensittarlagen.

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort

sett vara eu synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas

antal ökas genom att arrendator^1 och andra brukare av annans jord

med äganderätt förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser,

som reglera arrendeförhållandet iin utformas, torde detta ändock på grund

av sin egen natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och

oberoende ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock

en följd, att hos en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om

jordbruket och det intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som

merendels utmärker den självägande jordbrukaren.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej

Utskottets

yttrande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ringa utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar

och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts

till självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än

större omfattning, synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter,

som mött för mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta

avseende lättnader på ett eller annat sätt beredas arrendatorerna, skulle friköpen

av arrendegårdar och torp med all sannolikhet bliva än talrikare.

Vid sådana köp kunna vanliga egnahemslån enligt gällande bestämmelser

endast tillhandahållas i begränsad omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen

i detta avseende likasom andra statliga åtgärder till underlättande

av överföringar på frivillighetens väg av arrendejordbruk till självägare

skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande i friköpshänseende.

En reformerad skifteslagstiftning kan härvid i sin mån antagas komma att

befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk. Inför spörsmålet,

huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen och motionärerna

förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens övergång till

respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets mening hava anledning

till betänksamhet.

Att där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör

vara skyldig att mot ersättning avstå sin jord, är en i vår rätt redan erkänd

grundsats. Ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande

givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma,

därest det icke uppbäres av ett så starkt behov, att dettas tillgodoseende

uppväger de menliga följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet

på frivillighetens väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser

ej böra tillgripas.

Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,

varå den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen

skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta

alla bolag, ekonomiska föreningar och s. k skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,

därå finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra

enskilda personer och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande

hemman, hemmansdelar, torp och andra jordbrukslägenheter av angiven

storlek. Det är således ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som

här ifrågasättes. Enligt kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen

efter kortare eller längre tid kunna komma att omfatta mera än 30,000

arrendejordbruk. Då finansieringen av denna avlösning i väsentlig mån

skulle ske genom statens mellankomst, ligger det i öppen dag, vilken påfrestning

härigenom skulle åsamkas statskassan. Någon beräkning av de

anslag, som från statens sida härför skulle erfordras, eller plan för finansieringen

i övrigt har ej av jordkommissionen eller motionärerna lämnats.

Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan av statsfinansiella skäl

en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets omfattning bleve

erforderlig.

s. 25 Kontrollera mot PDF

ändra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur

allmän synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att

mången arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han

såsom arrendator ofta nog kunnat påräkna från jordägarens sida, göra det

egna jordbruket ekonomiskt bärande. Såsom av liera myndigheter framhållits,

torde sålunda en viss fara förefinnas, att genom en friköpning av

sådan omfattning och med så ringa garantier för vederbörande förvärvares

lämplighet såsom självägande jordbrukare, som det föreliggande förslaget

innebär, det skulle endels skapas en klass ekonomiskt svaga småbrukare,

vilka för sin fortsatta existens vore hänvisade att lita till statsmakternas

hjälpande omsorg. Givetvis måste här ett naturligt urval äga rum.

Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta

avlösningen av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en

mångfald ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon

önskvärd företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda.

Ett avlösande av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande

böndernas antal synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna

merendels måste framstå såsom gagnelig. Annorlunda kan det däremot

te sig ur vederbörande jordägares synpunkt. Medan somliga brukningsenheter

utgöra naturliga styckningsobjekt, vilkas frånskiljande från

huvudegendomen icke kan medföra olägenhet eller intrång för dennas vare

sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan om friköpning helt annorlunda

i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka väsentliga arbetsprestationer

utgöras till huvudgården eller vilkas friköpning på grund av

deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker skulle

vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.

Att emellertid för närvarande hos jordägarna skulle förefinnas någon

mera allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,

som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna

jord- eller skogsbruket svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat.

Anledning synes tvärtom vara att antaga, att sedan den undersökning,

som ligger till grund för jordkommissionens betänkande, år 1920 verkställdes,

det inträtt en bestämd förskjutning i hithörande förhållande. I

flertalet av yttrandena över kommissionens förslag har sålunda vitsordats,

att uthud av torpställen och mindre arrendegårdar i stor utsträckning

föreligga från bolags och enskilda jordägares sida.

Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande

lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en

arrendator att förvärva just det område, som han själv och kanske före

honom hans släkt under avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med

traditionens band är varmt fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej

alltid förefinnes utan det maktmedel, som den nu ifrågasatta lagstiftningen

är avsedd att bereda. Härutinnan vill utskottet emellertid erinra, att utskottet

i annat med nr 36 betecknat utlåtande hemställt om en särskild, i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. .9 sand. 2 avd. 33 höft. (Nr 37.) 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

åtskilliga avseenden för just ifrågavarande brukare gynnsammare arrendelagstiftning,

vilken — förutom att den är ägnad att skänka större trygghet

för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande brukares intressen

— jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt hava till följd, att jordägarna

mindre än hittills komma att ställa sig avvisande mot vederbörande brukares

önskningar att få lösa de av dem arrenderade fastigheterna. Då denna

arrendelagstiftning således i sina verkningar kan väntas befordra det med

den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning avsedda syftet med

den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer, synes det

utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av den emotsedda

arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder för

det ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.

Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna

förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk,

såsom flera myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå

att skapa stor osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna,

vilket särskilt under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara

ägnat att medföra skada för jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten

därav kan röna menlig inverkan, torde kunna anses för visst. Även av

dessa skäl synes utskottet anledning föreligga, att riksdagen icke nu hos

Kungl. Maj:t påkallar förslag till lagstiftning om tvångsavlösning av

arrendejordbruk i enlighet med motionärernas hemställan.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 92 och II: 173 icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder'', greve Spens'', Sigfrid Hansson,

Lindhagen", Schedin, Lundell och von Stockenström ,j

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,

Magnusson i Skövde", Nilsson i Vibberbo", Svensson i Skönsberg, Sundling''

och Molander.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 37.

27

Reservation er:

1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,

Hage och Svensson i Skönsberg, vilka anfört följande:

»Frågan om frilösning av arrendejordbruk utgör, såsom i annat betänkande

av oss framhållits, vid sidan av expropriation utav odlingsmark med tillbehör

för bildandet av nya jordbruk provet på viljan till en allvarlig jordreform

med uppgivande av det ängsliga sökandet efter förevändningar att

undfly densamma. Då erforderlig tid ej förunnats oss att kunna ingående

framlägga denna sak i princip och därefter utförligare inlåta oss på utskottets

motivering för sitt avstyrkande, vilken rikligen inbjuder till en

granskning, så nödgas vi tyvärr i detta grundläggande ämne begränsa oss

till att väsentligen åberopa jordkommissionens utläggningar och motionernas

motivering.

I huvudsak kunna vi dessutom för egen del hänvisa i tillämpliga delar

till den framställning, som, så långt tiden medgivit, framlagts i reservationen

till utskottets utlåtande (nr 39) rörande bildandet av nya jordbruk.

Även den nu föreliggande angelägenheten kan icke enligt vår uppfattning

komma till sin rätt annat än genom att det allmänna ägnar den en omfattande

och vidsynt uppmärksamhet. En sådan uppfattning låg uppenbarligen

till grund även för det uppmärksammade inlägg, som en av ledarna

för jordbrukarnes riksförbund, professor Nils Wohlin, gjorde den 10 mars 1920

i första kammaren i samband med behandling av frågan om revision av

ensittarlagen. I detta tal framlade Wohlin såsom en av riksförbundets

stoltaste uppgifter ett program för avlösning av arrendejordbruk i följande

ordalag:

»Detta är eu förpostfäktning till de stora jordpolitiska strider, som

kunna väntas under kommande år inom riksdagen. För mig framställer

sig tidsläget så, att vi med all kraft måste gripa oss an med det stora friköpningsverket,

som har till syfte att förvandla till självägai-e måhända

ett 60,000- eller 70,000-tal nyttjanderättshavare till svensk jord för att därmed

stärka det självägande svenska bondeståndets motståndskraft i de

hårda tider, som stunda. Jag betraktar denna s. k. ensittarlag som ett

första obetydligt steg på den väg som jag i fortsättningen kommer att

förorda, och jag skulle i själva verket i vissa punkter av den föreliggande

paragrafen vilja gå ännu längre än Kungl. Maj:t och utskottet i detta med

hänsyn till den princip, som jag kommer att förorda, då det framdeles

gäller rätt till friköpning för arrendatorer och torpare. Det måste som

grundprincip för denna stora jordreform uppställas, att så många som

möjligt av de nuvarande nyttjanderättshavarna under större jordbesittningar

förvandlas till självägare, dock med den begränsningen, att

man ej därigenom gör ett sådant intrång i det större produktiva jordbro
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ket, att detta jordbruks avkastningsförmåga minskas antingen genom att

ägofigurerna fördärvas eller genom att arbetssystemet lider allvarlig

skada.

Det brukar ibland tålas om ’det mörkaste Småland’, och jag har alltid

ansett detta som en förolämpning mot denna stora härliga provins med

dess kraftiga och upplysta befolkning. Men då jag hörde herr Aaby

Ericssons yttrande nyss, föll det mig i sinnet, att det kunde ligga någon

liten smula sanning i det där uttrycket. Det går dock icke an att här

uppträda som motståndare till det störa jordpolitiska reformverk, som nu

står för dörren och som kommer att av den svenska bondeklassen göra en

stor och kraftig skyddsmur mot tidens samhällsnedrivande krafter.»

Förmodligen sammanhänger detta uttalande med den från samma håll

ofta förfäktade uppfattningen, att kronans jordbrukslägenheter böra upplåtas

icke ens med en trygg besittningsrätt utan endast med s. k. full äganderätt.

Givetvis borde då i än högre grad den merendels otrygga arrenderätten på

enskildas jord förvandlas till en självägande besittning.

Det är icke meningen enligt förslagen att påtvinga en arrendator någon

skyldighet att friköpa sitt arrende. Lagstiftningens syfte är att bereda den

arrendator, som önskar det och lämpligen bör medgivas en sådan rätt, också

möjlighet att vinna oberoende för sig, för sin familj och för sitt jordbruk.

En mäktig insats således i hembildningen i samband med produktionens

höjande i detta land. Däri ligger således ock den viktiga angelägenheten

att bereda en arrendator företrädesrätt till den jord, som bau och kanske

förfäder odlat samt att låta en sådan rättighet icke bero på den tillfällige

jordägarens godtycke.

Viktigt är jämväl att erinra sig, att denna statsomsorg icke skall vara

till för att inpassas allenast i några tillfälliga konjunkturer. Den beliöves

såsom ett av de många verktygen för att uppresa en framtidsbyggnad trots

tidernas växlingar. Utskottet synes nu som förut hoppas, att man skall

kunna undfly dessa uppgifter och låta ödena med sin slump laga till något

än här och än där utan omtanke eller urskiljning. Det är icke på detta

sätt man skapar ett fädernesland åt alla folkets barn.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om

avlösning av arrendejordbruk;»

2) av herr Molander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.