Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38

1924-05-20 · 16 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1924:38, Andra lagutskottets utlåtande Nr 38

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1924 kl. 0 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om

förlängning av vissa arrendeavtal.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 87 i första kammaren av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad,

Sandler, Olsson i Göteborg och W ig forss;

nr 168 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby, Branting,

Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg,

Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm;

samt

nr 189 i andra kammaren av herrar Herou, Kilbom, Spångberg, Samuelsson,

Karlsson i Grängesberg, Dahlén och Molander.

I de två förstnämnda motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionerna formulerat förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

I den sistnämnda motionen har jämväl yrkats, att riksdagen måtte för

sin del antaga ett av motionärerna formulerat förslag till lag i samma

ämne.

Lydelsen av de båda lagförslagen återgives här nedan.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina respektive

förslag, hänvisas till motionerna.

Då nu förslag till lag uti förevarande ämne femte året å rad förelägges

riksdagen, torde i korthet böra erinras om den föregående behandlingen

av frågan.

I anledning av en utav jordkommissionen i skrivelse den 21 januari

1920 gjord hemställan framlade Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag förslag

till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. Propositionen blev av andra

lagutskottet tillstyrkt, men avslogs av båda kamrarna, av första kammaren

med 48 röster mot 43 och av andra kammaren med 66 röster mot 65.

Följande året drogs frågan åter under riksdagens prövning, denna gång

genom motion av herr Lindhagen. Motionen, över vilken jordkommissionens

yttrande inhämtades, blev emellertid avstyrkt av utskottet, och båda

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 34 höft. (Nr 38.) 1

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42 röster

mot 36 och andra kammaren med 96 röster mot 72.

Under hösten 1921 ingavs av styrelsen för Sveriges Åhoförhund till

Konungen en hemställan, att förslag måtte framläggas till 1922 års riksdag

till lag om provisoriskt förbud mot avhysning av åbor, arrendatorer och

torpare samt om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom den ovan

berörda propositionen till 1920 års riksdag och herr Lindhagens motion till

1921 års riksdag handlade. I häröver infordrat utlåtande uttalade jordkommissionen

i skrivelse den 21 december 1921, att det enligt kommissionens

uppfattning skulle vara lyckligt, därest omförmälda lag om förlängning av

vissa arrendeavtal blivit antagen.

Den 1 februari 1922 avlämnades till Konungen en petition, undertecknad

av 5,364 arrendatorer och torpare. Uti den skrift, varmed petitionen överlämnades,

anfördes, bland annat, att uppsägningar av arrendatorer och torpare

oavlåtligt ägde rum, samt att med hänsyn härtill det vore av synnerlig

vikt, att ovan omförmälda lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning

i jordfrågan, bleve förelagt årets riksdag.

Vid riksdagen 1922 framlade Kungl. Maj:t därefter ånyo ifrågavarande

lagförslag. I motion yrkade herr Lindhagen i överensstämmelse med en av

honom vid kommissionens förslag fogad reservation bland annat sådan ändring

av förslaget, att förlängningen av arrendena komme att inträda automatiskt

utan att göras beroende av något tillkännagivande från arrendatorn.

I avgivet utlåtande hemställde utskottet om bifall till propositionen. Flera

reservationer avgåvos, däribland av herrar Tjällgren och Nilsson i Vibberbo,

vilka yrkade att lagstiftningen måtte begränsas att avse endast bolag, ekonomiska

föreningar, s. k. skogsspekulanter och innehavare av fidekommissegendom.

Inom första kammaren röstades vid votering om kontraproposition först

angående sistberörda reservation, vilken avslogs med 65 röster mot 63. Vid

därefter företagen omröstning angående utskottets hemställan avslogs denna

med 74 röster mot 54. Andra kammaren avslog först i sammanhang med

votering om kontraproposition reservationen med 90 röster mot 44 samt biföll

därefter utskottets hemställan med 65 röster mot 57.

I eu den 10 januari 1923 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

avlåten skrivelse hemställde jordkommissionen om avlåtande av proposition

med ett i skrivelsen innefattat lagförslag i förevarande ämne. Detta

förslag skilde sig i vissa delar från det tidigare lagförslaget. Nyheterna

bestode huvudsakligen i dels en förtydligande utvidgning av de utarrenderade

fastigheter, som med hänsyn till ägarnas beskaffenhet avsåges att

falla under lagen, dels införande av jämväl en minimistorlek å de arrenden,

som avsåges att inbegripas under lagen och dels en föreskrift om de under

lagen fallande arrendenas automatiska förlängning med vissa förbehåll. Jordkommissionens

berörda förslag föranledde icke någon proposition från regeringen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88. 3

I eu motion av herr Lindhagen framfördes emellertid förslaget med eu

mindre ändring vid 1923 års riksdag. Vid samma riksdag yrkades i motioner

dels av herr Möller dels oek av herrar Nilsson i Tånga och Eriksson i

Grängesberg, att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionerna formulerat

förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, vilket — frånsett

vissa däri angivna tider - i allo överensstämde med det åren 1920,

1921 och 1922 framlagda förslaget.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 17), att riksdagen ville för sin

del antaga ett förslag till lag i ämnet, vilket emellertid innebar vissa betydelsefulla

avvikelser från jordkommissionens senaste förslag. Sålunda förordades,

att lagens omfattning måtte inskränkas att avse endast bolag,

ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter, samt att förlängningen av

arrendeavtal liksom i det tidigare förslaget måtte göras beroende av tillkännagivande

från vederbörande arrendator.

Reservationer anfördes dels av sex ledamöter under huvudsakligt yrkande

om bifall till herr Lindhagens motion dels ock av sju ledamöter under

yrkande att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Andra kammaren biföll — sedan ett i enlighet med sistnämnda reservation

framställt avslagsyrkande utslagits i röstningen om kontraproposition

med 76 röster mot 74 — i den slutliga voteringen den först avsedda reservationen

med 72 röster mot 55, vilka senare röster avgåvos för bifall till utskottets

förslag. Första kammaren åter avslog motionerna med 58 röster

mot 56.

Det av herr Lindhagen in. fl. nu framlagda förslaget överensstämmer —

frånsett vissa däri angivna tider — med jordkommissionens förra året avgivna

förslag. Herr Herous m. flis förslag företer ett par mindre avvikelser

från detta.

Beträffande behovet av en arrendeförlängningslag anförde utskottet vid

förra årets riksdag:

»Jordkommissionen bär såsom skäl för den ånyo ifrågasatta provisoriska

lagstiftningen om förlängning av vissa arrendeavtal i första rummet betonat

den av jordägarna föranledda fortgående minskningen uti arrendetiden

över hela linjen och särskilt tidens nedsättning i stor utsträckning ända till

allenast ett år. Därigenom kan vållas en betydande nationalförlust i följd

av att intresset för jordbrukets upprätthållande i gott stånd förminskas.

Därmed ökas också tidpunkterna för arrendenas upphörande och således

även tillfällena till arrendenas godtyckliga höjande samt arrendatorernas

uppsägningar av allehanda anledningar. Likaså vidgas på ett hotande sätt

möjligheterna att förekomma en väntad lagstiftning om avlösning av arrendejordbruk

genom möjligheten att påtvinga arrendatorerna inköp av jordbruket

i ett otillräckligt skick och på obilliga villkor vid äventyr att det

eljest säljes till andra. Ju oftare arrendetiderna utgå, desto oftare erbjuda

sig ock tillfällen till arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande

med annat jordbruk för att undgå de väntade lagstiftningarna. Den nu

ifrågasatta lagstiftningen avser således att utgöra ett provisoriskt skydd dels

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

för jordbruket såsom sådant, dels för arrendatorema i avvaktan på den definitiva

skyddslagstiftningen genom en social arrendelag och en lag om avlösning

av arrendejordbruk och dels för den tillämnade lagstiftningens effektivitet.

I den mån tidpunkten nalkas för den definitiva lagstiftningens tillkomst,

ju mer kunna ock försök till dess förekommande befaras och ju mer

framträder även behovet av den provisoriska lagstiftningen.

Lagutskottet delar i det väsentliga dessa av erfarenheterna alltför väl

bestyrkta synpunkter och anser därför en arrendeförlängningslag nu vara av

behovet synnerligen påkallad.»

De skäl, som sålunda anförts, anser utskottet alltjämt äga giltighet. Visserligen

har utskottet ej kunnat giva sin anslutning åt en lagstiftning om avlösning

av arrendejordbruk, men utskottet har hemställt, att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i syfte att bereda vissa

arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet i olika avseenden

i arrendeförhållandet än den allmänna arrendelagen för närvarande kan

skänka dem. Skulle denna hemställan vinna riksdagens bifall, torde det

ej kunna frånses, att faran ökas, att jordägarna av säkerligen överdriven

rädsla för de menliga följder en dylik lagstiftning enligt deras mening

komme att medföra för dem skola söka genom allehanda förfaranden undgå

densamma. Härtill kommer, att på grund av de begränsade utkomstmöjligheter,

som inom andra näringsgrenar för närvarande stå till buds, ett hot

om arrendeuppsägning nu kan för en arrendator få en helt annan betydelse

än under mera normala konjunkturer. Uteslutet torde sålunda icke vara,

att en arrendator i saknad av andra utvägar att vinna sin bärgning samt

av farhåga att stå utan hus och hem kan tvingas att antaga arrendevillkor,

som för honom kunna vara avsevärt obilliga. Enligt utskottets mening

lärer därför en arrendeförlängningslag fortfarande vara av behovet påkallad.

Beträffande lagens omfattning anser sig utskottet liksom sistförflutna år

icke kunna tillstyrka att, såsom i de tidigare förslagen och även i jordkommissionens

senaste förslag skett, låta lagen under angivna förutsättningar

gälla icke blott bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter utan

ock enskilda godsägare. Utskottet är visserligen icke berett att på något

sätt binda sig vid någon kommande definitiv lagstiftning och dess utformande

i detaljerna. Men utskottet finner icke minst av nämnda skäl försiktigheten

bjuda, att i en provisorisk arrendeförlängningslag allenast medtagas de uppenbarligen

mest trängande fallen. Det är upplyst, att de kortvarigaste arrendeavtalen

förekomma företrädesvis på bolagens arrendegårdar. Därför bör

provisoriet enligt utskottets mening inskränkas till bolagens arrendejordbruk,

med vilka norrlandslagstiftningen och dess utgreningar ock plägat jämnställa

jordbruk, tillhöriga ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter.

Ehuru utskottet, som sagt, ej vill taga ståndpunkt till en definitiv lagstiftning,

talar dock till stöd för utskottets nämnda uppfattning även den omständigheten,

att inom jordkommissionen fyra ledamöter uttalat sig i fråga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

om såväl arrendelagstiftningen som lagstiftningen om avlösning av arrendejordbruk,

för att desamma böra väsentligen röra endast bolags, ekonomiska

föreningars och spekulanters arrendejordbruk samt endast i ringare och

mildare omfattning även godsägares arrendejordbruk.

Med denna uppfattning bortfaller tanken att, såsom skedde i ett vid 1922

års riksdag framfört förslag i enahanda riktning, låta en arrendeförlängningslag

omfatta — utom bolags, ekonomiska föreningars och spekulanters

utarrenderade jordbruk — jämväl motsvarande jordbruk tillhörande fideikommiss.

Det har med rätta anmärkts, att ingen anledning förefinnes att

i denna lagstiftning skilja mellan innehavare av fideikommiss och andra

enskilda godsägare. Snarare kunde det sägas, att då fideikommissarie ej

äger försiilja en arrendegård utan statsmaktens tillstånd, så ligger häri eu

större trygghet för fideikommissarrendatorer än som tillkommer arrendatorer

under andra gods.

1 överensstämmelse med vad utskottet föregående år hemställt, får utskottet

jämväl nu tillstyrka att, till skillnad från det äldre lagföislaget,

även sättes en minimistorlek för arrendebruk. Härutinnan har utskottet

i sitt till sistlidne riksdag avgivna yttrande framhållit, att norrlandslagen

innehåller en sådan bestämmelse och att i jordkommissionens förslag liksom

jämväl i de särskilda yttrandena till betänkandet förordas en sådan minimigräns.

Det saknas fog för att under arrendeförlängningslagen inbegripa

sådana små arrendejordbruk, som i själva verket äro att betrakta såsom

en förmån uti ett arbetsavtal om industriellt arbete eller jordbruksarbete.

Utskottet har visserligen i sitt utlåtande angående den sociala arrendelagstiftningen

uttalat vissa betänkligheter mot att denna lags giltighet gjordes

beroende av arealgränser. Utskottet har emellertid samtidigt framhållit,

att dylika gränser av praktiska skäl möjligen vore ofrånkomliga för att

förebygga ovisshet om lagens tillämplighet. Dessa betänkligheter synas

utskottet dessutom icke vara lika bärande, då såsom i förevarande fall

fråga endast är om en provisorisk lagstiftning. Såsom minimigräns synes

lämpligen kunna väljas den, som föreslagits av jordkommissionen och

upptagits i herr Lindhagens in. fl.:s motioner.

Utskottet har i sitt utlåtande till sistlidna riksdag i förevarande ämne

ställt sig avvisande mot förslaget om arrendekontraktens automatiska förlängning.

Utskottet har därvid anfört:

»Beträffande frågan om arrendekontraktens automatiska förlängning utan

något arrendatorns initiativ vill utskottet ingalunda förneka, att åtskilliga

skäl kunna, på sätt jordkommissionen anfört, framläggas därför. I Finland

har ock såväl vid det av kommissionen åberopade tillfället (1915) som ock

i sammanhang med lantdagens antagande (1908) av förordningen om lega

av torp, landbolägenhet och backstu guområde en automatisk förlängning av

gällande legoavtal ägt rum. .

Utskottet kan emellertid ej förorda detta förslag. Redan den omständigheten,

att utskottet ej kunnat förorda en arrendeförlängning i hela den

tidigare avsedda omfattningen, försvagar motiven för att även i sådan han
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

delse inlåta sig på en automatisk förlängning. Så som denna fråga uppenbarligen

enligt erfarenheten ligger i riksdagen, är det framför allt angeläget,

för vinnande åtminstone av något, att samla sig på en linje, som dock bör

kunna tillgodose det nödvändigaste. Utskottet är nämligen förvissat om,

att de arrendatorer, som verkligen känna sig hotade av de korta arrendetiderna

eller av sina kontrakts utlöpande i övrigt före den väntade definitiva

lagstiftningens tillkomst, skola i stor utsträckning och särskilt då de äro

organiserade icke tveka att begagna sig av lagen och även finna utvägar

därtill.»

Vad utskottet sålunda anfört, anser utskottet fortfarande äga giltighet.

Beträffande 12 § är den enligt de skilda förslagen däri upptagna undantagsbestämmelsen

icke erforderlig efter den begränsning av lagens omfattning

till att gälla enbart bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter,

som av utskottet i det föregående föreslagits. Däremot har

utskottet ansett lämpligt här inrymma en undantagsbestämmelse till förmån

för egnahemsrörelsen, på sätt den förordade lagtexten närmare utvisar.

Uti jordkommissionens betänkande hava olika förslag framkommit rörande

den sociala arrendelagens tillämpning å avtal, som upprättats före

den nya lagens trädande i kraft. Det har sålunda ifrågasatts, att den nya

lagen skall bliva gällande i sin helhet på alla äldre avtal eller på vissa

av dem och i varje fall bliva gällande på alla äldre kontrakt för den

återstående arrendetiden, såvitt rörer rätt till nyodling och rätt till ersättning

för jordförbättringar. Huru denna sak än ordnas, varom utskottet

ej är i tillfälle att nu bilda sig någon mening, är det dock uppenbart,

att en arrendeförlängning, intill dess den nya lagstiftningen kommer till

stånd, skall faktiskt och moraliskt i flera avseenden både stödja arrendatorerna

och öka utsikterna till vinnande av effektivitet åt den nya lagstiftningen.

En särskild förmån av arrendeförlängningslagen är, att den

bereder tillfälle till prövning även till arrendatorernas förmån av arrendevillkor,

som under kristiden med dess låga penningvärde tillkommit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner

ville för sin del antaga utskottets nedanstående

förslag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m ft.x ( (Herr Herotis m. ft.:s motion.) (Utskottets förslag )

motioner.)

Lag

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård

hörande jordbrukslägenhet eller ock hemman, som

lyder under huvudgård, innan denna lag trätt i

kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller

avtalet för viss tid, skall, där arrendetiden utgår

före den 1 januari 1929, arrendetiden varda förlängd

till och med den dag under nämnda år,

som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat

upphöra att gälla.

2 mom. Lag samma, som i 1 mom. sägs, vare

därest upplåtelse, som där omförmäles, avser jord,

som äges av bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet eller ock av enskild person, som ej

är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,

som är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen

besitter fastigheten huvudsakligen för

att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

1 i

1 mom. Har torp eller

annan till huvudgård

hörande jordbrukslägenhet

eller ock hemman,

som lyder under huvudgård,

där huvudgården

äges av bolag eller ekonomisk

förening, innan

denna lag trätt i kraft

upplåtits till brukande

mot lega, och gäller avtalet

för viss tid, skall,

där arrendetiden utgår

före den 1 januari 1929,

efter påfordran av arrendatorn

arrendetiden varda

förlängd till och med

den dag under nämnda

år, som motsvarar den,

å vilken avtalet eljest

skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare,

därest upplåtelse, som

ovan sägs, avser annan

jord, vars ägare uppenbarligen

innehar jorden

eller fastighet,varav den

utgör del,huvudsakligen

för att tillgodogöra sig

skogsavkastningen utan

i att, om han är enskild

person, vara mantals\

skriven å ifrågavarande

fastighet eller å fastigI

het, som därmed är i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s

motioner.)

I samma ägares hand

befintliga, genom ägostyckning

eller jordavsöndring

skilda områden

av samma hemman skola

vid bedömande av dennes

skyldighet att enligt

denna lag underkasta

sig förlängning av arrendeavtal

betraktas såsom

en fastighet.

3 mom. Avser arrende jord, som av upplåtaren

innehaves allenast med nyttjanderätt, må arrendetiden

ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

I fråga om sådant arrende skall vad här

nedan stadgas om jordägaren äga tillämpning å

upplåtaren.

(Herr Herous m. fl.:s motion.)

1 samma ägares hand

befintliga, genom ägostyckning

eller jordavsöndring

skilda områden

av samma hemman skola

vid bedömande av dennes

skyldighet att enligt

denna lag avstå jord betraktas

såsom en fastighet.

4 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet

med denna lag, skall beträffande arrendevillkorens

bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§

stadgas.

(Utskottets förslag.)

sambruk. I samma ägares

hand befintliga, genom

ägostyckning eller

jordavsöndring skilda

områden av samma hemman

skola vid bedömande

av dennes skyldighet

att underkasta sig

arrendeförlängning enligt

denna lag betraktas

såsom en fastighet.

Avser arrende jord,

som av upplåtaren innehaves

allenast med nyttjanderätt,

må arrendetiden

ej förlängas utöver

upplåtarens besittningstid.

I fråga om sådant

arrende skall vad här

nedan stadgas om jordägaren

äga tillämpning

å upplåtaren.

2 mom. Varder arrendetid

förlängd i enlighet

med denna lag, skall

beträffande arrendevillkorens

bestämmande

gälla vad i 3, 4 och 5 §4

stadgas.

2 $.

Förlängning av arrendetid, enligt vad i 1 § stadgas, skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

där i arrendet icke in

går antingen inrösningsjord

till en vidd

av minst 4 hektar eller

ock odlad jord till en

vidd av minst 2 hektar;

där på grund av särskilda omständigheter det

skulle för jordägaren medföra avsevärt men att

hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller

där i arrendet icke inj

går odlad jord samt

| ängs- eller hagmark till

en vidd av minst 2 hekt\

ar; eller

där i arrendet icke ingår

vare sig inrösningsjord

till en vidd av minst

4 hektar eller ock odlad

jord till en vidd av

minst 2 hektar; eller

där på grund av särskilda

omständigheter

det skulle för jordägaren

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m fl.:s (Herr Herotism fl-s motion )

motioner.)

där arrendatorn jämlikt 3 & tillkännagivit, att

lian ej önskar förlängning av arrendetiden.

3 i

Vill arrendatorn ej tillgodonjuta förlängning

av arrendetiden enligt denna lag, give det jordägaren

tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens

utgång.

Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren,

skall inom sagda tid tillkännagivande därom ock

ske hos jordägaren med uppgift tillika å de ändringar,

som äskas.

Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske

skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt

erkännande om dess mottagande lämnas.

(Utskottets förslag)

medföra avsevärt men

att hava jorden fortfarande

upplåten på arrende.

3 i

Vill arrendator påfordra

förlängning av arrendetiden

enligt denna

lag, give det jordägaren

tillkänna senast nittio

dagar före arrendetidens

utgång. Påkallar

arrendatorn tillika ändring

i arrendevillkoren,

skall tillkännagivandet

innefatta meddelande

därom ävensom uppgift

å de ändringar, som

äskas. Tillkännagivande,

varom nu är sagt,

skall ske skriftligen eller

med vittnen, där ej skriftligt

erkännande om dess

mottagande lämnas.

4 %.

Vill jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt

till förlängning av arrendetiden eller av honom

påkallad ändring i arrendevillkoren, eller vill

jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår

tvist, skall sådan avgöras av en skiljenämnd,

bestående av tre personer, av vilka parterna välja

var sin och Konungens befallningshavande i det

län, där fastigheten är belägen, utser den tredje,

vilken tillika skall vara ordförande.

4 §.

Vill jordägaren ej godkänna

av arrendatorn

påfordrad förlängning

av arrendetiden eller av

honom påkallad ändring

i arrendevillkoren, eller

vill jordägaren själv påkalla

sådan ändring, och

uppstår tvist, skall sådan

avgöras av en skiljenämnd,

bestående av tre

personer, av vilka parterna

välja var sin och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s | (Herr

motioner.)

Konungens befallningshavande

i det län, där

fastigheten är belägen,

utser den tredje, vilken

tillika skall vara ordi

förande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda

grunder utgivas av allmänna medel.

5 %.

Förmenar jordägaren,

att förlängning av arrendetid

ej må enligt denna

lag äga rum, åligger det

honom att senast sextio

dagar före arrendetidens

utgång, dock i intet fall

före den 1 september

1924 hänskjuta tvisten

till skiljenämnd, vid

äventyr att arrendetiden

eljest varder förlängd.

Kunna jordägaren och

arrendatorn ej åsämjas

om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren

att inom samma tid hänskjuta

tvisten till skiljenämnd.

Försummas det,

skola, därest förlängning

av arrendetiden

kommer till stånd, de

förutvarande arrendevillkoren

gälla med de

ändringar, som arrendatorn

påkallat.

Förmenar jordägaren,

att förlängning av arrendetid

ej må enligt denna

lag äga rum, åligger det

honom att senast sextio

dagar före arrendetidens

utgång hänskjuta tvisten

till sådan nämnd, som

omförmäles i 4 §, vid

äventyr att arrendetiden

eljest varder i enlighet

med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och

arrendatorn ej åsämjas

om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren

att inom den tid, som

sägs i första stycket,

hänskjuta tvisten till

skiljenämnd. Försummas

det, galle, därest

förlängning av arrendetiden

kommer till stånd,

de förutvarande arrendevillkoren

med de ändringar,

som arrendatorn

i enlighet med vad i 3

§ sägs påkallat.

5 §.

Bestrider jordägaren,

att förlängning av arrendetid

må enligt denna

lag äga rum, åligger det

honom att inom trettio

dagar, från det arrendatorn

påfordrat förlängning,

hänskjuta tvisten

till sådan nämnd, som.

omförmäles i 4 §, vid

äventyr att arrendetiden

eljest varder i enlighet

med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och

arrendatorn ej åsämjas

om arrendevillkoren,

åligger det jordägaren

att inom den Hd, som

sägs i första stycket,

hänskjuta tvisten till

skiljenämnd. Försummas

det, galle, därest

förlängning av arrendetiden

kommer till stånd,

de förutvarande arrendevillkoren

med de ändringar,

som arrendatorn

i enlighet med vad i 3

§ sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat

arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas, och

därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

i ft.:s (Ilerr Herans m. fiss (

11

(Herr Lindhagens m fiss

motioner.)

(Utskottets förslag.)

motion.)

« §.

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt denna lag;

dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas,

sä vitt angär av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande

skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,

med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom

skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmas. Ej

må av nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle

att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning

mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt

undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande. Nämnden

må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande sin

mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han

efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan inom

trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs

honom.

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,

lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol

annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor

skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett eller, i

följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendatorn

efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade

arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det ej

vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.

7 %.

8 §.

9 §.

10 §.

Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,

avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl..s (Herr Ilerous m. fl.:s (Utskottets förslag.)

motioner.) motion.)

rum, vare arrendator!!, med mindre förordnande, varom stadgas i andra

stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare

än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det

frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn på

grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den dag,

å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla. Därest på

grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver den dag, då

den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han ej

åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp,

som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan

nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och

dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall

domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och

må domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske

å viss tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att

utslaget må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft.

Är sådant förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall

vad i 42 § utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes

mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt,

innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för

verkställighet icke må äga rum.

11 $.

Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att

få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens

utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 i

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning

beträffande arrende av jord, som tillhör kronan,

kommun eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen

ägt rum omedelbart från jordägaren

till arrendatorn.

12 §.

Vad i denna lag stadgas

äge ej tillämpning

beträffande arrende av

jord, som äges av sådan t

bolag eller sådan ekonomisk

förening, som erhållit

lån från statens

jordförmedlingsfond eller

egnahemslånefond

eller eljest av ekonomisk

förening, vilken

enligt stadgarna har till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 13

(Herr Lindhagens m. fl.:s j (Herr Herous tn. fl. smotion) (Utskottets förslog )

motioner.)

föremål för sin verk|

samhet att bereda medlemmarna

egna hem för

| jordbruks- eller bostads\

ändamål; dock att därvid

småbruk, såvitt ej

särskilda omständigheter

därtill föranleda,icke

i må utläggas till tomt:

mark samt i allt fall

\ innehavare av sådant

! må, därest han önskar

'' det, bibehållas vid ett

I motsvarande jordbruk å

egendomen på skäliga

villkor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Jordägare eller arrendator vare ej på grund \ Arrendator vare ej på

av vad i denna lag stadgas i något fall pliktig grund av vad i denna

att vidtaga åtgärd enligt 3 eller 5 § före den 1 i lag stadgas i något fall

september 1924. j pliktig att giva sitt an

| språk på förlängning av

| arrendetiden eller på

förändring av arrendevillkoren

jordägaren till\

känna före den 1 sep!

tember 1924.

| Har i arrendeavtal

I stadgats, att avtalet,

| därest uppsägning ej

| sker, skall varda för\

långt, och har arrendatorn

före utgången av

; den avtalade uppsäg|

ningstiden jämlikt 3 ,ss‘

’ påfordrat förlängning

j av arrendetiden, skall

! uppsägning av avtalet

I anses därigenom hava

ägt rum.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s (Herr Herotts m. fl.:s motion.) (Utskottets förslag.)

motioner.)

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och i 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning

av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den

arrenderade egendomen.

Stockholm den 20 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens *. Tjällgren, Lindhagen,

Martin Svensson, von Stockenström och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,

Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg, Ödström och Sundling *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

15

Reservationer:

1) av herrar Bror Petrén, greve Spens, Martin Svensson, von Stockenström,

Magnusson i Skövde och Ödström vilka ansett, att utskottet bort

hemställa, att förevarande motioner ej bort till någon riksdagens åtgärd

föranleda;

2) av herrar Linder, Lindhagen, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage,

Holmström i Stockholm och Svensson i Skönsberg, vilka anfört:

»Beträffande lagens omfattning anse vi fortfarande inga rimliga skäl

tala för att från provisoriet undantaga arrendegårdar, lydande under

fideikommissegendomar och andra huvudgårdar, som tillhöra enskilda.

I fråga om lagens automatiska förlängning få vi gent emot utskottet

åberopa jordkommissionens motivering, så lydande:

För att en lagstiftning skall få någon betydelse och ej stanna väsentligen

vid ett sken erfordras vidare enligt kommissionens uppfattning, att arrendeavtalets

förlängning inträder automatiskt och således ej, såsom i tidigare

förslag skett, göres beroende av något tillkännagivande av arrendatorn i

annat fall än att denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i

villkoren från hans sida påkallas. Lagförslagets tillkomst härleder sig från

den uppfattningen, att det finnes en klass arrendatorer, som äro beroende

och därför måste erhålla -statsmaktens stöd. Att sedan lämna en sådan

arrendator det tillämnade stödet på det sätt, att han skall för att ernå detsamma

uppträda självständigt emot jordägaren och anlita legala utvägar

såsom vore han oberoende samhällsmedlem, detta är, såvitt kommissionen

förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna oftast alla förutsättningar att

kunna eller våga sig på att spela den roll, som lagstiftningen tillämnat

dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om den hitintills ifrågasatta

lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon

vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter

är det icke, som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom

nittio dagar förre arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos

en jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran från platsen,

att härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att

utse skiljemän och stå till reda med en oöverkomlig skriftväxling, att stämma

till domstol och göra den inom viss tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt

gottgöra jordägaren för mistning av jorden och annan skada o. s. v.

För de flesta människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter

av alla slag, advokater samt först och sist penningar och återigen

penningar. Hur skall saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare

i avskilda vinklar och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga

hjälplösheten såsom enda perspektiv och rättesnöre.

Det sannolika är nog som sagt att de flesta kontrakt enligt sedvänja fortsättas

genom godvillig uppgörelse, då arrendetiden utlöper. Fn automatisk

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

förlängning av kontrakten inför således i sak ej något nytt för dessa fall.

Det kan däremot lätt inträffa, att genom lagens antagande med dess tidigare

innehåll denna benägenhet hos jordägaren upphör och att han i stället avvaktar

arrendatorns åtgärd för att få kontraktet förlängt. De fall, som

kräva stöd för arrendatorn, skulle därigenom ökas i okänd omfattning. Dylika

fall kunna ej heller urskiljas och förlusten i jordbruksintresse fortfar

att vara gemensam för alla kortvariga arrendeupplåtelser. Arrendatorn

vinner vid kortvarigt kontrakt dessutom en större trygghet genom lagens

automatiska förlängning på avsevärd tid i stället för en upplåtelse på kortare

tid och i all synnerhet då, såsom nu alltmera är fallet, arrendetiden

blivit satt till allenast ett år i sänder.

Enligt det tidigare förslaget skulle, såsom redan erinrats, en ofantlig skriftväxling

lätt åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa människor för att

de skola känna sig trygga. Utom det skrämmande i apparaten kommer

säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum redan av handfallenhet,

oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste arrendatorerna dessutom

bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende mot den ofta fruktade

jordägaren. Att de rygga tillbaka därför blir kanske till och med regel.

Under sådana förhållanden bliva de vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt

i jordägarens hand, som om lagen icke blivit stiftad.

Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Det är väl då ur alla

synpunkter ändamålsenligare, att lagen så att säga hjälper alla dessa tusentals

arrendatorer genom att med ett penndrag i lagen skriva åt dem alla

ansökan om förlängning och på samma gång bevilja den.

Visserligen skulle det kunna äventyras, att en arrendator, som ej önskar

behålla arrendet, underläte att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna

tid anmäla detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma

endast i enstaka fall, som bliva försvinnande i förhållande till den

mängd sannolika fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen

bevaka sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom

ingenting att frukta av jordägaren, han är väl i de flesta fall på förhand

ense med honom om arrendets upphörande. Detta underlättar i hög grad

anmälningsskyldigheten. Dessutom står avtal om kontraktets utlöpande

alltid öppet.

Även i övrigt instämma vi väsentligen i jordkommissionens förslag med

de i motionärernas förslag influtna modifikationer i vissa tider — Lindhagen

dock med åberopande av sin särskilda reservation beträffande formuleringen

av minimitidsbegränsningen. Vi kunna ock förena oss i utskottets formulering

av 12 §.

Det hemställes således,

att riksdagen ville för sin del antaga det lagförslag,

som framlagts i motionerna I: 87 och II: 168, med vilket

förslaget i motionen II: 189 i allt väsentligt överensstämmer;

dock med den ändring, att 12 § erhåller den

av utskottet föreslagna lydelsen».

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.